Aestus

Ett faktum, iuvenes, det latinska ordet för hetta, glöd, kvalm, värme, aestus, kan även betyda sommar.
Det är mycket varmt, till och med mina knän svettas. Jag gör verkligen inte många knop, det blir inte mycket skrivet. Jag tog en lunch på runt 2 timmar idag, bara för att kunna ligga i skuggan på den vackra gräsmattan runt näckrosdammen, större delen av mina korridorskamrater har stuckit till sina repsektive lantställen och på en viss professors dörr har det nu i två dagar suttit en lapp med texten "kommer strax!".

Så här inför hösten (boklådorna har börjat fyllas med skolpryttlar) kan man börja tänka på hur det kommer vara då ens arbetsplats åter sjuder av liv och industria. Jag känner mig alltjämt något ny och oinvigd, men man ska verkligen inte ömka sina egna små insecurities (jag har bemötts mycket väl, det är bara jobbigt att vara ny) då man läser dylikt:

"...Susumu Tonegawa, a neuroscientist at MIT and a Nobel laureate, had discouraged Alla Karpova, considered one of the finest young talents in the field today, from accepting a faculty job at the institution. Tonegawa reportedly let Karpova know that if she accepted MIT’s offer, he and members of his lab wouldn’t work with her. Others at MIT have defended Tonegawa, saying that all he did was state his wish not to work with Karpova.
...
Mary McKinney, a clinical psychologist who coaches professors on their careers, said that about one-third of her practice comes from academics who are having difficulty dealing with senior colleagues. And of those facing “difficult political situations” in their departments, four of every five are women. “My sense is that women are more likely to have difficulties with senior colleagues and advisers for many reasons. First of all, conscious and subconscious discrimination is rampant and unfortunately I hear outrageous as well as subtle instances of bias,” she said. In addition, she said that women, on average, “may be more sensitive to interpersonal dynamics” and it is “generally less accepted if women play hardball in tough political situations.”

För ytterligare misogyni kan man läsa dagens utmärkta och intresanta Understreckare, och medan man visserligen ler lite överseende mot forna tiders galna teorier, kan man fundera över varför media idag alltjämt älskar att publicera och tumpeta dåligt underbyggda studier om att kvinnor med stora bröst har lägre IQ, att karriärkvinnor blir infertila och att flickor av naturen inte klarar naturvetenskap (allvarligt, varför får de så mycket utrymme?):

"Men att alltför mycket ta del av en världslig litteratur ansågs vara förkastligt, åtminstone för kvinnans del. Hon kunde då dras in i det imaginära och fångas av fantasins lockande världar så att hon glömde det som var hennes huvuduppgift, moderskapet och de praktiska omsorgerna om familjen. Kvinnor som ägnade sig åt läsning betraktades som farliga även i den meningen att de kunde skapa sig egna föreställningar om världen, vilka kanske inte stämde överens med dem som förmedlades av samhällets auktoriteter och av traditionen."
...

"Läsningen av skönlitterära romaner blev ett medel för kvinnan att tränga in i sitt eget inre men också att komma ut ur sig själv och få kunskap om andras livsvillkor. Romanskrivandet började vid denna tid i större omfattning än tidigare att utövas även av kvinnor. En särskild solidaritet och gemenskap utvecklades mellan de kvinnliga författarna och deras huvudsakligen kvinnliga läsare. Ofta handlade det för den kvinnliga läsaren om längtan efter en värld för sig själv, en inre värld bortom det vardagliga och männens domäner. Att läsa gav kvinnorna nya idéer och tankar, och i dåtidens litterära salonger kunde läsandet bli en förevändning för diskussioner om hur världen borde förändras.
Detta var något som oroade männen. De kände sina positioner hotade. Författande kvinnor marginaliserades, och romanläsande damer och unga flickor började betraktas som dekadenta och neurotiska, ibland rentav hysteriska. Det är värt att notera att det enbart var kvinnor som blev hysteriska. Upprörda, ångestfyllda män beskrevs i stället som hypokondriska. Treenigheten kvinnor - böcker - hysteri uppstod."

Och slutligen, för att återfå tron på mänskligheten, läs denna artikel (du måste registrera dig, det är gratis); om påvens egen latinist:

"He is a Carmelite priest, but do not address him as father. The name's Reggie, as he is known to admirers around the world. Or perhaps Reginaldus.

Part ecclesiastical oddball, part inspirational educator, the Rev. Reginald Foster is a master classicist who has devoted his life to saving Latin from extinction. Not just quill-on-parchment Latin. The conversational Latin language of Cicero, wellspring of Western civilization and, at one time, mother tongue of the Roman Catholic Church."
...

"Father Foster believes that Pope John Paul II and the church establishment no longer value Latin, and as a result are spurning two millenniums of tradition. Without Latin, how can anyone truly grasp St. Augustine and St. Thomas Aquinas and Erasmus, not to mention Descartes and Newton and countless others who worked in the language? To those who carp about the language's difficulty, he retorts, "Every prostitute and bum in Rome knew Latin."
"The fact that you don't have Latin, you are just sitting out there in left field," he said in an interview in his office. "You have no sense of history, no sense of continuity."
"If you do Latin, all this other stuff is just peanuts," he said. "It's nonsense. If you do Latin well, Spanish and French, you can do that over the weekend. All these languages and all this culture came out of Latin, whether you like it or not."
...
"You people have to learn these things, and pass on this flame of Latin," he exhorts his students at the Pontifical Gregorian University. While Latin is enduring or even thriving in academia, he worries that inside the church, he might not have successors. It matters little that a prominent cardinal recently ordered a commission to issue a report on how to improve Latin education in the church. It has all been done before, and amounted to little."
...
"Back at his office, Father Foster was asked how the Vatican could rescue Latin. He pecked an answer on his typewriter: "Exemplo non documento est linguae Latinae inculcandus usus," which means, he said, "The Latin language should be encouraged by example, not by a document."
He yanked the paper out. The pope, he said, "should stand up at the United Nations and speak Latin. And say, "If you don't understand this, it's too bad, jack!' "
Then he sighed. He was not optimistic.
Even at the Vatican, he said, when the pope leads senior church figures in the Lord's Prayer in Latin, after "Pater Noster," their voices often descend into mumbles."