Wednesday, July 26, 2006

amicus poetae

Ah, nu är även I utsparkad från denna blogg och jag är åter vera regina sola.
Jag spenderar just nu dagarna i mitt något övervarma arbetsrum, med fördragna gardiner (lite dockteater-känsla) och dörren på glänt (detta sätter socialiserings rekord på institutionen, ty annars gömmer man sig ständigt bakom tung, stängd trädörr), allt om i hopp om att få lite svalka och lindring. Missförstå mig rätt, jag älskar värmen, men det blir svårt att jobba när blusen klibbar vid ryggen och den ständiga törsten driver an till at ha en vinflaska fylld med vatten stående på bordet(det var det enda passande kärl jag hittade), så man verkar dekadent alkoliserad.

Nåväl, jag försöker, då jag inte rymmer ut i gröngräset, att avverka ytterligare kursläsning, att inte noja för mycket över det faktum att jag INTE HAR NÅGOT AVHANDLINGSÄMNE (skärrad, nejdå!), samt att skriva mitt föredrag till Humanistdagarna i höst. Vill man få det publicerat ska det vara klart strax.
Med tanke på att jag tänker återanvända vissa fakta från den gamla och horribla C-uppsatsen, är det inte så mycket reserch som krävs, utan snarare att få till en snits och få det att verka intressant och spännande för lekmän.

Det är, som alltid, Catullus det handlar om, dock inte den romantiska kärleken denna gång, utan vänskaplig dito. Ni förtår,iuvenes, en hygglig procent av Catullus dikter riktar sig till hans lilla krets kamrater, de är tt sammansvetsat grabbgäng som gärna snackar skit, diskuterar flickor och berättar fyllehistorier. Det vicktigaste för dem är dock poesin. Det finns vissa teorier (bedårande teorier) om att de verkligen var en nyskapande grupp, med "manifest" och benämning. mna vill gärna skildra dem som ett gäng galenpannor som struntade i traditioner, hängav sig åt grekiska versmått och kärlek. Efter en rad hos Cicero kallas de gärna poetae novi eller neoteretikerna, och visst är det en trevlig tanke att de var någon slags avantgardistisk krets, men sådant är mycket, mycket svårt att belägga med tanke på de begränsade källor vi har kvar från den tiden.

Vilka var då pojkarna i Catullus gäng?
En av dem som det forskats mest om och vars namn ofta nämns jämsides med Catullus är Licinius Calvus.
DEt finns 4 dikter i Catullus traderade verk som nämner Calvus Licinius (han kallas Calvus i tre av dessa, Licinius blott i en).
I den första av dessa, om vi går på den traditionella ordning som finnes, dikt 14, så far han ut mot Calvus i låtsad vrede över en skämtasam gåva bestående av usel poesi. Catullus har mottagit den på Saturnalia, som något slags karnevalsskoj. Den börjar så vackert:

Ni te oculis meis amantem...

Om jag inte älskade dig mer än mina ögon...

(jag har tyvärr inte tid att skriva ut översättning och text idag, titta här istället)

Och den slutar med att han ber alla usla poeter dra dit pepparn växer:

uos hinc interea ualete abite
illuc, unde malum pedem attulistis,
saecli incommoda, pessimi poetae

Ni däremot, stick och dra
dit varifrån ni kom med era vidriga fötter
seklets svulst, ni de uslaste poeter!


Nästa i ordningen, dikt 27, är en av de vackraste tycker jag, i klass med Lesbiadikterna, de två poeterna har suttit och lekt med ord oc versmått en hel dag, (multum lusimus in mesi tabellis-vi lekte mycket på mina skrivtavlor), och Catullus är därefter så upprymd att han inte kan sova, vill bara vara med sin vän och lovar en gruvlig hämnd om så icke bliver.
Återigen är de poeter tillsammans, diktandet binder dem samman.

Dikt 53 har däremot intet med deras gemensamma poetande att göra. Calvus kom från en gammal fin familj och var verksam, såsom en del av hans anfäder, som jurist/talare, han lär ha varit framstående på sin tid. Catullus diktar då han sett honom in action:

Risi nescio quem modo e corona,
qui, cum mirifice Vatiniana
meus crimina Calvus explicasset,
admirans ait haec manusque tollens:
"di magni, salaputium disertum!"

Jag skrattade nyss åt en i skaran,
som då min Calvus lagt fram förunderligt väl
anklagelserna mot Vatinius,
beundrande, med lyfta händer sade detta:
Stora Gudar, vilken lärd lilleputt!


Calvus ska tydligen ha varit liten till växten. Salaputium ska dock, om jag minns rätt, vara ett s.k hapax legomenon, dvs att det endast förekommer en gång i text och det är sålunda svårt att veta dess exakta lydelse. Jag vill även minnas att det finns teorier om att det ska betyda något mer i stil med liten k-k, vilket väl väl stämmer överens med romarnas något grovkorniga språkbruk. Gads, thats one mouthy little prick/ Jisses, vilken beläst liten k-kjävel, skulle väl stämma.

En ytterligare Catullusdikt finns som nämner Calvus, dikt 96, en liten nätt tröstedikt till Calvus vid Quintilias död. Denna är omdiskuterad, då vissa anser att det knappast kan vara en älskarinna/hetär som avlidit, då namet klingar så äktromerskt, utan sanarare hans hustru.
Minns inte riktoigt de olika sidornas argument i den saken, utan charmas istället av Catullus vackra deltagende i vännens sorg och svåra stund.

Hmm, är betydligt mindre oroad för mitt skrivande nu, då jag tydligen kunde slänga ut mig allt detta utan referenslitteratur.

Ytterligare vänner förljer, om intresse finns.

2 comments:

Anonymous said...

...men visst kallas de neoterikerna? Och den rätta ordalydelsen i början av Catullus 14 måste vara amarem.

SDIL said...

Du har naturligtvis helt rätt, jag skrev hastigt och snabbt, plockandes mycket ur huvudet, och jag korrläser oftas inte. Många ursäkter och tack för vaksamheten.