sine qua non

Egentligen är det konferensrapportering som var tänkt, men då jag sitter med en hyggligt fluktuerande uppkoppling här i Lyon (and am a bit squiffy) och inte vill att någon ska missa detta från ledarsidan i SvD, skrivet av den oförliknelige Per Gudmundson (där på hans blogg tar debatten om latinet snabbt en underlig vändning i kommentarerna), så får hyllningar Wright, Banniard och obegränsat med gåslever vänta medan följande klistras in, för omväxlings skull i sin helhet, ty inte en rad (eller strof) bör missas:

"Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Cicero skall uttalas med k
Caesar han skall uttalas just så
44 år före Kristus (Kristus!)
Sudda sudda medeltidslatin

Tillhör du dem som över huvud taget ser några komiska poänger i ovanstående visa, tillkommen vid en nattsexa i Lund? Då tillhör du också ett utdöende släkte.
I Uppsala finns det från i höst ingen gymnasieskola som erbjuder undervisning i latin. I Uppsala, alltså. Lärdomens stad.
På högre nivå är det lika skraltigt. Universiteten har i de flesta fallen skrotat förkunskapskraven vid intagningen till grundkursen. Vid Lunds universitet har latin­undervisningen tillfälligt räddats genom en donation från Thora Ohlssons stiftelse, som finansierar en lektorstjänst.
Men är det då ett problem om ungarna hellre väljer att gå på hockeygymnasium än att läsa ett språk som ingen lägre talar? Vi lever väl ändå på 2000-talet?
Ja. Syftet med kunskaper i latin är nämligen inte enbart att skriva mer eller mindre spirituella snapsvisor, även om just det på intet sätt ska föraktas.

Hans Helander, professor emeritus i latin, förklarade saken i Upsala Nya Tidning (3/8).
– Från medeltidens slut till början av 1800-talet dominerade latinet inom vetenskap, litteratur och politisk debatt. Utan kunskap om de skriftliga latinska källorna kan man inte bedriva vettig historisk forskning om den perioden.
Inget ont om Herman Lindqvist eller Carl Grimberg. Men utan ­latin är det till Hermans historia som det Svenska folkets underbara öden förpassas. Verklig kunskap om vår historia blir helt enkelt omöjlig.
Utställningen Figurationer, som ännu pågår på Edsviks konsthall, har genom klassicistiskt måleri framkallat hård diskussion (den 1 september blir det dessutom en summerande debatt på själva konsthallen). De retrogardistiska konstnärerna har exempelvis beskyllts för att torgföra naziestetik.
Frågan borde i stället gälla vad vi går miste om när vi suddar ut kunskapen att utöva historiska uttryck. I de flesta andra konstformer ses bevarande och kontinuitet som något positivt. Ingen kallar Romateatern reaktionär för de årliga Shakespeareuppsättningarna. Tvärtom är det självklart att vi inte kan förstå dramatik alls utan att ständigt ha klassikerna levande. Den som tycker att svenska konsthögskolor borde kunna klämma fram åtminstone någon målare som kan tävla med en genomsnittlig holländare på 1600-talet riskerar däremot att kallas nazist.
Det är mycket sorgligt. Visst finns ännu några latinstudenter, och visst finns konstnärer som söker bevara kunskaperna. Men ibland får man intrycket att vi försöker framkalla en kollektiv minnesförlust."

En av mina absoluta favoritkommentatorer har redan uttalat sig om texten med följande ord, något nedan:

"Jag gillar att han drar resonemanget lite längre än "bara" latin. Samtidigt skulle det vara kul att återigen dra upp att kemiavhandlingar före 1930 var på tyska (i Uppsala). Det är ju det där med att kunna flera språk för att kunna vara "forskare".... Tänk om det kunde bli lite mer uppskattat - det här med folk som kan "utdöda språk" som vi baserar så mycket av vår historia på. Det är lite som att doktorera på gustavianskt hovliv och inte kunna franska. Ska man låta någon annan översätta breven då eller?"

Och jag kan inte annat än instämma, och om jag må snäva till diskussonen igen, så är en av de första saker man gör på latinkonferenser att utbyta skräckhistorier, och även om jag inte vågar dra de svenska exempel som är min cocktailkonversation (självcensur; ett honnörsord och en riktlinje på latinbloggen!), så är det så att precis det som chall skämtsamt föreslår som är verklighet. Favoritexemplet från denna konferens är en fransk antikaravhandling som behandlar synen på ägande i bukolisk diktning, men samtliga dikter har studerats i översättning och possessiv i den franska varianten har setts som dagens sanning även om motsvarighet i latinet saknas. Smärtsamt, och visst visar det något om hur innehav skildras i fransk tolkning av vissa latinska dikter, men det var ju inte riktigt syftet.

Det skrämmer mig mycket att vi "suddar" bort vårt förflutna och ett levande förhållningsätt till inte bara det s.k nylatinet som har så mycket av svensk och internationell historia och lärdomshistoria i sig, utan även till det antika ,och dess tradition och reception, den obegripliga tomhet som vi inom kort kommer blicka tillbaka i då vi tappat förmågan att urskilja komplexiteten och linjerna är inte bara farlig utan även hjärtskärande då man utan sammanhang står ensam och dum.

Tack Per!