matronaliter

Sent, sentomsider har rapporteringen från Brennersymposiet i augusti äntligen realiserats (idag är jag i kursiv, dels för att de långa texterna ska få framträda och vara lättlästa, dels för att det avspeglar hur jag känner idag, typografiskt svajig), det har tagit sin tid, men nedan förljer en sammanfattning av en av organisatörerna, och ger några trevliga och informativa glimtar:

I år är 350 år sedan Sophia Elisabet Brenner föddes. Hon är det tidigmoderna Sveriges första kvinnliga författare "av betydelse", som det sagts. Åtminstone är hon den första kvinnliga författare som delvis försörjde sig på sitt författarskap och som fick statlig författarpension. Brenner var tillfällesdiktare, lärd kvinna och brevskrivare. Hon var verksam som poet under mer än femtio år och var den lärda kvinna som Sverige kunde visa upp som en motsvarighet till till exempel den holländska Anna Maria van Schurmann. Hon diktade på flera språk och var en flitig brevskrivare. Latin var viktigt för denna lärda Sappho, som i år alltså jubilerar.
Latinisterna Arne Jönsson och Elisabet Göransson samverkade i slutet av 1990-talet med litteraturvetaren Valborg Lindgärde i ett tvärvetenskapligt HSFR-projekt med Brenner i fokus, som syftade bl a till utgivning av hennes dikter och brev. Tidigare i år har Lindgärde och Göransson byggt en utställning om och kring det material som finns på Lunds universitetsbibliotek med anknytning till Brenner, som visats i dess entréhall, och den 26-28 september ägnades Brenner också ett symposium på Språk- och litteraturcentrum i Lund. Lagom till symposiet kom första delen av Brenners samlade dikter ut i Svenska Vitterhetssamfundets skriftserie (utg. av Lindgärde). Liksom Brennerprojektet blev jubileumssymposiet i hög grad tvärvetenskapligt. Tre dagar ägnade sig forskare från elva olika humanistiska discipliner åt att belysa henne på olika sätt. Det säger oss något om Sophia Brenner att det idag krävs ett forskaruppbåd av musikvetare, konstvetare, litteraturvetare, latinister, nordister, romanister, germanister, idéhistoriker, trädgårdshistoriker och bok- och bilioteksvetare för att ge en fullödig bild av henne som lärd kvinna och författare. Alla hade de mycket att tillföra till symposiet, som präglades av en öppen atmosfär och livliga och givande diskussioner.

Onsdagen den 26 augusti såg programmet ut som följer: Efter inledande anföranden av Sven Strömqvist och Lynn Åkesson (vicerektor LU resp. dekan för humaniora och teologi) och Petra Söderlund (huvudredaktör vid Svenska Vitterhetssamfundet) inledde författaren och litteraturvetaren Carina Burman raden av föredrag genom att tala om "Bilden av Brenner". Sångerskan Signe Lind framförde, ackompanjerad av Jonas Lundblad på cembalo, musik av Johan Helmich Roman, bland annat en av de Brennerdikter han tonsatt (En ädelmodig själ). Musikforskaren Eva Helenius höll därefter ett föredrag om Roman och några av hans textförfattare (bl a Brenner) och sist ut för dagen var trädgårdshistorikern Kjell Lundquist med föredraget "Mexikansk blomsterexplosion i Uppland år 1708 - nysvensk kulturhistoria i Sophia Elisabet och Elias Brenners händer. Om den blommande hundraåriga amerikanska aloen på Noor".

Det späckade torsdagsprogrammet inleddes i ottan (0815!) av uppsaliensiske latinprofessorn Hans Helander: "Brenner och den latinska diktningen i senkarolinsk tid". Nordisten, professorn Lars Wollin från Åbo Akademi, äntrade därefter talarstolen och föreläste om Brenner i svensk språkhistoria - Pionjär, traditionalist eller särling? (Wollin menade, om jag inte alldeles minns fel, att Brenner inte var någon språkpionjär men däremot en modernist). Stina Hansson, professor i litteraturvetenskap i Göteborg och forskare vid Svenska Akademien, talade om "Bröllopsdiktaren Brenner - genreförnyare och tidig gravgrävare" - fantastiskt föredrag! - idéhistorikern Erland Sellberg filosoferade över kön, dygd och moral och hans kollega Kristiina Savin över den naturliga Empfindtligheten. Känslorna och världens ordning hos Brenner. Litteraturvetaren Anders Cullhed föreläste om barock feminism hos Brenner och Sor Juana, Walter Haas från Universität Freiburg om Brenners tyska språk, latinprofessorn Arne Jönsson om Brenner som språkpatriot och romanisten Verner Egerland om Brenner och petrarkismen. Egerland kunde visa att Brenner i sin begränsade produktion av italienska dikter var nyskapande på samma sätt som samtida italienska poeter.

Från 0815 till 1100 på fredag förmiddag fick vi så konstvetares och konservatorers syn på Brenner och hennes man, miniatyrmålaren (och numismatikern) Elias Brenner genom Nationalmuseums tidigare och nuvarande forskningschefer Görel Cavalli-Björkman resp. Karin Sidén samt Cecilia Rönnerstam, målerikonservator och forskare på Nationalmuseum. Marianne Alenius redogjorde för bilden av Brenner i Danmark, Mats Malm talade intresseväckande om Brenner och det nordiska - bland annat om hur vi kan se hur Brenner pekar framåt i sin diktning. Jag själv talade om Brenner och den tidigmoderna brevretoriken. Bokhistorikern Anna Perälä från Svenska litteratursällskapet i Finland belyste Brenners samlade dikter från sitt perspektiv, Daniel Möller gav en litteraturvetares inblick i Brenner som djurgravdiktare och Valborg Lindgärde avslutade med en utblick över Brenners eftermäle.

Med denna stora variation av ämnen och innehåll gav symposiet åtminstone mig som deltagare och medarrangör nya perspektiv på Brenner.

Vidare var det inte total medieskugga över denna fantastiska happening, utan den förträffliga Sydsvenskan hade en fin reflexion av Maria Küchen (med den superba lokaltidningsrubriken "Barocken brenner till"):

Under symposiet användes Brenners tid och verk av klassicister, idéhistoriker, litteraturvetare, språkforskare och andra som en prisma genom vilket mycket bröts: svenska språkets utveckling, latinets ställning i vårt land, begreppet ”dygd” genom tiderna för att ta några få exempel. Och genus stod självklart i centrum, poeten var ju kvinna.

Samtida genusteoretiker kan frestas projicera sina tankar om könet som konstruktion både på Brenner och hennes tid: Båda formulerade med konsekvens idén att själen inte är hon eller han. Edith Södergrans Vierge moderne ekar förstås genast i föreläsningssalens associationsrymd, men riktigt så lineära är sällan idékopplingarna mellan tider och mentala rum.

Sophia Elisabeth Brenner som diktare förblir ett barn av sin tid, en tid som på vissa sätt kan ha varit öppnare än de som skulle följa. Kanske var exempelvis formuleringsprivilegiet på 1600-talet en klassfråga mer än en könsfråga – poeten kunde gott vara kvinna men knappast en kvinna av folket. Därmed inte sagt att det drällde av Brenners likar i vårt land under barocken. Hon skrev på fem språk, stod i centrum av sin tids intellektuella och litterära liv och formulerade en lika tidig som tydlig feminism. Hon var, kort sagt, unik.