vincit omnia

Jag försöker mig på immersion i det amerikanska, och har föresatsen att undvika det mesta av svenska medier, men emellanåt trillar man dit. Något som väckte visst intresse är den rapportering som varit om den poesibok som var tänkt att sammanställas till det kungliga bröllopet i sommar, men inte kommer bli av. Jag erkänner att jag tycker det är lite trist, då hela genren av epithalamium är skoj, och än mer så ju högre samhällsskikt den riktar sig till.

Claudianus skrev en sådan då den unge kejsar Honorius äktade dottern till Stilicho (en ytterst fascinerande gestalt, han lät bl.a. bränna de Sibyllinska böckerna), och visst är det synd att ingen sätter sig ner och författar något av denna kaliber vid vigslar av vikt. Man kan förresten återanvända stycken härur, om Liljevalchs nu ändå vill smycka allén med dikt:

Adstitit et blande Mariam Cytherea salutat:
"salve sidereae prole augusta Serenae,
magnorum suboles regum parituraque reges.
te propter Paphias sedes Cyprumque reliqui,
te propter libuit tantos explere labores
et tantum transnare maris, ne vilior ultra
privatos paterere lares neu tempore longo
dilatos iuvenis nutriret Honorius ignes.
accipe fortunam generis, diadema resume,
quod tribuas natis, et in haec penetralia rursus,
unde parens progressa, redi. fac nulla subesse
vincula cognatae: quamvis aliena fuisses
principibus, regnum poteras hoc ore mereri.
quae propior sceptris facies? qui dignior aula
vultus erit? non labra rosae, non colla pruinae,
non crines aequant violae, non lumina flammae.
quam iuncti leviter sese discrimine confert
umbra supercilii! miscet quam iusta pudorem
temperies nimio nec sanguine candor abundat!
p262 Aurorae vincis digitos umerosque Dianae;
ipsam iam superas matrem. si Bacchus amator
dotali potuit caelum signare corona,
cur nullis virgo redimitur pulchrior astris?
iam tibi molitur stellantia serta Bootes
inque decus Mariae iam sidera parturit aether.
i, digno nectenda viro tantique per orbem
consors imperii! iam te venerabitur Hister;
nomen adorabunt populi; iam Rhenus et Albis
serviet; in medios ibis regina Sygambros.
quid numerem gentes Atlanteosque recessus
Oceani? toto pariter donabere mundo."

I Loeb-tolkning från 1922:

"Venus stood and addressed Maria with these gentle words: "All hail! revered daughter of divine Serena, scion of great kings and destined to be the mother of kings. For thy sake have I left my home in Paphos' isle and Cyprus; for thy sake was I pleased to face so many labours and cross so many seas lest thou shouldst continue to live a private life little befitting thy true worth and lest young Honorius should still feed in his heart the flame of unrequited love. Take the rank thy birth demands, resume the crown to bequeath it to thy children and re-enter the palace whence thy mother sprang. E'en though no ties of blood united thee to the royal house, though thou wert in no way related thereto, yet would thy beauty render thee worthy of a kingdom. What face could rather win a sceptre? What countenance better adorn a palace? Redder than roses thy lips, whiter than the hoar-frost thy neck, cowslips are not more yellow than thine hair, fire not more bright than thine eyes. With how fine an interspace do the delicate eyebrows meet upon thy forehead! How just the blend that makes thy blush, thy fairness not o'ermantled with too much red! Pinker thy fingers than Aurora's, firmer thy shoulders than Diana's; even thy mother dost thou surpass. If Bacchus, Ariadne's lover, could transform his mistress' garland into a constellation how comes it that a more beauteous maid has no crown of stars? Even now Boötes is weaving for thee a starry crown, even now heaven brings new stars to birth to do thee honour. Go, mate with one who is worthy of thee and share with him an empire co-extensive with the world. Ister now shall do thee homage; all nations shall adore thy name. Now Rhine and Elbe shall be thy slaves; thou shalt be queen among the Sygambri. Why should I number the peoples and the Atlantic's distant shores? The whole world alike shall be thy dowry."

Haec scripsi, de omnibus quae me vel delectant vel angunt

Jag ska inte säga mer om snön, det börjar bli uttjatat, men får jag bara säga att när vi hade "snow-days" här vid PSU häromveckan, dvs att lektioner och föreläsningar inställdes då vädret öst ner snö och stormvindar, så behöll uni-bibblio ordinare öppetider då det är en "essential service", typ brandkår och polis. Min kärlek bara växer.

Vi länkdumpar lite, jag har en avhandling att skriva:

-Den stora boksnackisen på denna sidan Atlanten är för närvarande The Lost Books of the Odyssey:

"Mason’s conceit, explained in a brief preface, is that his novel is a translation of a pre-Homeric papyrus comprising “44 concise variations on Odysseus’ story that omit stock epic formulae in favor of honing a single trope or image down to an extreme of clarity.”

Författaren gjorde sitt bästa att lansera den första tryckningen av romanen, men det är först nu i ny och något omarbetad utgåva som den slagit, trots tidigare stunts:

"Hoping to call attention to the book, Mr. Mason sent it to some reviewers wrapped in high-grade paper, with the opening stanzas of “The Odyssey” in calligraphy, and to others, including The New York Times Book Review, inside a custom-made miniature wooden Trojan horse. He assumes that it helped him land a favorable review in The Los Angeles Times early in 2008, “but that didn’t lead to anything, to my disappointment,” he said."

- Venanzio tar steget mot inredningsblogg, skriver om Josef Frank.

- Under hösten, då jag hedrade fakultetsnämnden med min närvaro, hade diskussionen om genusmärkning av fakulteten dragit igång. Jag var mycket skeptisk, framförallt då jag hört från kollegor vid universitet där det genomförts att det var fullkomligt meningslöst, men även för att det ur doktorandsynpunkt (en grupp vars intressen jag var satt att bevaka) inte var den mest bärnnande frågan (och det viktigaste ur "genussynpunkt" för doktorander, vill jag påstå, är anställning från dag ett och transparens i antagningsprocess, allt annat är underordnat), samt en viss misstro för kosmetiska projekt av detta slag (som sagt, anställning; de konkreta förbättringarna är få).
Jag har dock dragit på att säga något, det är en infekterad fråga, och jag, såsom inbiten feminist, vet att det finns en hel del att göra vad det gäller läroplaner och strukturer vid UU, men detta är inte rätt sätt.
Hursomhaver, Tore Frängsmyr har skrivit om det i SvD, och jag noterar att även han stört sig på det taffliga språket i handlingarna.

- Känner ett visst behov av att få tag i Axess nr 1/2010, då Elin Grelsson tydligen skriver om bildning däri, och verkar mycket intressant:

"Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge."

- Bokrean närmar sig, och då jag snabbt ögnade genom utbudet, konstaterade att de typ finns en (1) bok jag med gott samvete kan rekommendera, nämligen Romarinnor och Romare, 19 pix, hos adlibris. (Jag gillar Hedengrens attityd i år: "I år finns det varken tryckt katalog eller någon möjlighet att beställa på nätet. Kom in och överraskas! ")

- På tal om den nätboklådan, kan jag nu dö lycklig, mitt korta omnämnande av Antiken by Night citeras där, även om bloggen framstår som något debil: "essäerna är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi (Latinbloggen)".
Jag misstänker att det är plockat från Gläntas egen hemsida, där citatet syns i en längre och något intelligentare variant, och jag uppskattar förtroendet, men vet inte om jag är redo för the blurb-business.

Amor volat undique

Oh, alla hjärtans dag!
Såsom en av de få som faktiskt gillar den dagen uppskattas den lätta hysteri som härjat runt campus de senaste dagarna, med utdelning av rosor i bibblio, fraternities and sororities som fixar kort till soldiers serving overseas och såväl kakor som smörgåsar i hjärtform. Jag var nära att återigen slänga upp en Catullus-dikt, och kanske lite länkar till framföranden av Catulli carmina, men när jag började leta efter det, slog det mig att i Carmina Burana finns gott om Valentins-lämpliga sånger:

Si puer cum puellula
moraretur in cellula,
felix coniunctio.
Amore succrescente,
pariter e medio
propulso procul taedio,
fit ludus ineffabilis
membris, lacertis, labiis.

Heteronormativt, men rart.
För att få med dagens rosor:

Veni, veni, venias,
ne me mori facias,
hyrca, hyrce, nazara;
trilirivos.

Pulchra tibi facies,
oculorum acies,
capillorum series;
o quam clara species!

Rosa rubicundior,
Lilio candidior,
omnibus formosior;
semper in te glorior!

Difficile est saturam non scribere

I helgen var det årsmöte för Klassikerförbundet, men de tär väldigt få rapporter därom i omlopp på nätet. (Såväl Minerva som Lovisa skrev innan mötet, och det är blott Nugae som givit något stoff.) En sådan tystnad väcker nyfikenhet; vad hände egentligen? Slagsmål? Nudity?

Skämt åsido, jag har förstått att de var otroligt trevligt, och att musiken var särskilt bejublad.
Förbundet hade även tagit initiativ till presentation vid mötet av den lilla skara svenska klassikerbloggar som nu härjar i den vildvuxna bloggosvären. De tre ovannämnda damerna presenterade sitt, och my darling Lovisa var vänlig nog att föredra det som jag plitade ihop under stor skrivkramp (det var ett knepigt ämne att skriva om). Följer här, med vissa strykningar, och jag försökte besvara vissa frågor som givits, därav upplägget:

"Det första man naturligtvis måste göra vid ett tillfälle av detta slag är att tacka de fantastiska arrangörerna som bjudit in just bloggare, tusen tack.

Det andra, vilket faller in just då man ska börja prata om latinbloggen är att som alltid påpeka att den är den äldsta av klassikerbloggarna i Sverige, originalet, fons et origo till den klassiska bloggexplosion som skakar landet i dess grundvalar.

Jag vet inte varför jag började blogga, någonstans var det nog en fascination för detta då relativt nya medium, men jag tror den isolering och ensamhet som man ofta känner i och med filologiska studier, i synnerhet när man kommer upp på högre nivåer, och kursen oftast är att man får en lista på läsning och en tentatid är det som fick mig till det. Jag kan inte påstå att jag aktivt sökte läsare, jag lade in mig i en tidig variant a v bloggportalen, men det var ungefär det jag gjorde, och bestämde mig för att min målgrupp var mamma.

Att min blogg ändock tog fart visar att det fanns ett behov och intresse, och att någon slags informationskanal saknades för intresserade klassiker. Bloggen är till sitt format utmärkt för informationsspridning då tanken är att man ska uppdatera hyggligt ofta, man gärna ska länka och kommentera andra, och sålunda får man ett flöde och utbyte. Detta hade helt saknats, och gör till viss del alltjämt det, det är fortfarande framförallt informella kanaler som sprider information inom akademien och skola.

Under omvälvningarna i Lund var faktiskt latinbloggen en viktig informationskanal för många, det fanns ytterst lite info på andra ställen (om man nu inte var en regelbunden läsare av Sydsvenskan).

Klassiker-bloggarna fyller alltså ett behov, tillfredställer en skriande brist, och det inte bara i fråga om information, utan även i fråga om gemenskap. Man är ju ofta isolerad, och detta är ett utmärkt sätt att nå ut, hitta likasinnade och få en kontext. Bloggaren fyller även ett behov av att driva en akademisk debatt, även om de flesta av oss bedriver hård självcensur (vi är unga och vill ha en framtid i branschen), och det vore bra om den kunde få bli något friare.

Vi täcker även upp där de så kallade kultursidorna numer brister, ta till exempel den fascinerande diskussion om översättaren och översättarens filologiska ansvar som rasade i kommentarerna på Grekbloggen, eller min egen upptäckt av den alarmerande felöversättningen i Kejsarhistoria och det utgivande förlagets bristande intresse av detta.

Det viktigaste och mest givande har ändå varit det sociala. Lovisa, som möjligtvis läser upp detta, vi träffades allt, som hon själv uttrycker det, på nätet, en Internet-romans, i allra högsta grad, men även om hon är en av de bästa som jag träffat på så vis, är hon inte den enda. Det finns många jag vill ropa tack och uppskattning till, och då inte bara andra bloggare utan folk som mailat. Jag har lunchat, fikat, och festat med folk jag träffat via bloggen, och det har alltid varit fantastiskt.

[...]

Det berömda Internet-hat som det pratas så mycket om har jag aldrig märkt av, ett eller annat underligare mail har man allt fått, de spydigheter och nedlåtande kommentarer jag fått för bloggande har alltid skett IRL, in real life, och det vid kaffebord från kollegor. Trist, men så är det. Det är väl i viss mån därför jag har en pseudo (numer väldigt pseudo) anonymitet såsom skribent, jag har svårt att stå för den i akademiska sammanhang. Pseudonymen tillkom dock från början inte av det skälet, utan mest för att undvika googlande ex och nyfikna presumtiva pojkvänner.

Jag har inte särskilt höga tankar om mig själv såsom bloggare. Jag är definitivt inte den i vår snäva lilla klassikerkrets som skriver bäst, eller är bildmässigt tjusigast (Minerva!), är mest bloggig i fråga om uppdateringar (hej Lovisa). Inte heller är jag den mest akademiska eller klassiska här är det är Venazio och saligen avsomnade fragmenta som delar på prispallen. Jag fortsätter dock, och det mycket för att det är en av de få saker som har hjälpt mig komma igång med skrivande av avhandling, att få skriva något annat, lättsinnigare och eget, först. Dessutom skulle min mamma bli besviken om jag slutade.

Jag tackar återigen Klassikerförbundet för denna inbjudan. Jag hoppas att de i framtiden ökar på sin egen internet-närvaro, gärna med en blogg, behovet av information och gemenskap är stort, och helt nödvändiga för våra ämnens fortsatta överlevnad i dessa hårda tider. Gråt inte, organisera!"

hoc opus, hic labor est

Igår var det Super Bowl Sunday, slutspel i National Football League, alltså finalen i vad vi svenskar kallar amerikansk fotboll. Det är inte så mycket sporten som är central denna söndag som maten, affärerna bunkrar upp med specialiteter långt innan, samt reklamen; reklampauserna under detta evenemang är de dyraste på hela året, och är givna konversationsämnen.

Fotboll (tänker inte kalla det "amerikansk") är stort här vid Penn State, och då inte pro-varianten som i söndags, utan här är det förstås universitetets eget lag, Nittany Lions, som står i centrum. De ska tydligen vara framgångsrika, jag begriper mig inte riktigt på detta, men jag ser hur detta dominerar campus (ett flertal kollegor har gratulerat mig till att ha missat fotbollssäsongen). Vad jag dock vet något om, och imponeras storligen av, är deras coach, Joe Paterno. Han är en legend i sportsammanhang (collegesport är enormt viktigt vid många amerikanska universitet, duktiga coacher har ofta större prominens (och högre lön) än rektorn, då universitets varumärke sägs vinna mycket genom atletiska framgångar och sålunda höja status och gagna fundraising), och visserligen är det beundransvärt att han alltjämt vid 83 års ålder fortfarande är aktiv som coach, men det är inte därför.

Paterno är nämligen aktivt och uppriktigt intresserad av såväl utbildning som bildning, ser till att hans spelare håller medelbetygen i truppen på hög nivå, och har donerat avsevärda summor till universitetet under årens lopp. Det bibliotek jag pulsar genom snön (fasligt mycket snö här, otroliga snöstormar) till närapå dagligen bär numer även hans namn (det tillhör inte vanligheterna att man döper en flygel av biblioteket efter en coach), då han aktivt drev fram bibliotekets utbyggnad. Han är även upprättat en rejäl stiftelse för bokinköp (ofta i de kallsika ämnena), och var och var annan bok jag slår upp har följande lilla ruta:



Paterno lär även vara en entusiastisk latinist (han har "an abiding love of Virgil"), har tydligen följt de flesta kurser i sådana ämnen. Det har berättats för mig, att för ca 20 år sedan, då man i sedvanlig besparingsiver ville eliminera de klassiska språken vid detta universitet, denne coach förklarade att han inte tänkte stanna vid Penn State om så skedde, då han ansåg att de är nödvändiga för ett universitet av rang. Man ville inte förlora sin vitfrejdade coach och de ämnena bevarades.
Paterno talar ofta i intervjuer om sitt intresse för bildning, och i en av dessa, The Classical Teacher (men klippt härifrån), kan man läsa följande (very Knute Rockne):

"At the beginning of my senior year, this austere big brother of a priest-to-be led me to Virgil. Father Bermingham told me that Virgil was the greatest of the Roman poets, that he lived just three or four decades before Christ, and that he is known mostly for his epic poem, the Aeneid. Father Bermingham asked if I’d like to read it with him. I did.

“What I had in mind,” he said, “was reading it together in the original Latin.”
“In Latin? A poem as long as a book?”
“Yes.” The book was on his desk, more than four hundred pages thick. As a schoolkid, I always had the attitude about any challenge, hey, if it’s difficult, let’s do it. That made it more fun.
“But if it’s in Latin,” I asked uncertainly, “will we be able to cover all that?”
“What’s important,” he said, “is not how much we cover. It’s not how much we do but the excellence of what we do.”
Excellence. The way he pronounced that word made it shine with a golden light. I’ll never forget the majestic ring of the opening lines and of how we approximated them in modern English:

Arma virumque cano, Troiae qui primus ab oris …
Of arms and the man I sing……….

Aeneas is not a grandstanding superstar. He is, above all, a Trojan and a Roman. His first commitment is not to himself, for he is bugged constantly by the reminder, the fatum, “You must be a man for others.” He lives his life not for “me” and “I,” but for “us” and “we.” Aeneas is the ultimate team man. A hero of Aeneas’ kind does not wear his name on the back of his uniform. He doesn’t wear “Nittany Lions” on his helmet to claim star credit for touchdowns and tackles that were enabled by everybody doing his job. For Virgil’s kind of hero, the score belongs to the team"

Har jag sagt hur bra jag trivs här?

Causa latet, vis est notissima

Jag fortsätter att fascineras av myllret på campus och environger, och undrar över saker som varför alla de tjusiga flickorna ständigt bär mjukisbyxor instoppade i Uggs, eller vad knitivsm egentligen är, om det bästa kaffet finns hos Webster's, Irving's eller biblio-fiket.
Trivs, dricker mycket kaffe och försöker jobba, så vi tar några notiser:

- Ars edendi har kört igång igen, och har en föreläsning 11 februari, 17-18, William-Olssonsalen, SU (även ett seminarium samma morgon, mer information här):

"A challenge for the editors of Medieval Latin Texts:*
Do written sermons represent an accurate documentation for research on preaching during the Middle Ages?
Preaching is a performance. In this sense the most accurate documentation on such events,
their circumstances and their impact, is found in chronicles and sometimes in legends
which tell the life of saints.
However, many texts and many collections of sermons have also been preserved in
manuscripts, mainly from the XIIIth century on. What attention do they deserve?
In what sense all these different forms of what we call a “sermon” are faithful
testimonies of the activity of preaching during this period? And how to make the right choices in case of an editorial project?"

- Vergiliusgeneratorn fungerar igen! Vergilinatorns återkomst får gärna hyllas i kommentarerna, såsom tack till dess konstruktör.

- Om man tittar in på Ola Wikanders blogg får man en bra sammanställning av de recensioner som hans nya bok fått. Han tipsar även om sin kommande kurs!

- För den som vill praktisera ytterligare FB-aktivism, så kan man gå med i gruppen för att rädda the Paleography program at King's College, London

- Än bättre i fråga om ställningstagande och aktivism, gå och läs Lovisas träffande synpunkter om den nya studieplanen i historia. Vad jag tror vi alla reagerar på är att man mer eller mindre väljer bort antik och medeltid, vilket förvånar mig mycket, inte bara för att det där med "kunskapsskola" blir rent parodiskt, utan även för att jag hade någon slags illusion om att det numer skulle fostras någon slags europeisk enighet, men detta är i princip, då man förbigår ursprung, bakgrund och rötter, att säga åt fanders med Europatanken (jag har fått lova att dra ner på frekvensen av mitt användande av det anglosaxiska f-ordet, men ni kan tänka er vad jag ville skriva) och förståelsen därav. Kunde utveckla ytterligare, men har slut på kaffe i koppen.

- Slutligen, en UnderStreckare om Pygmalion, skulpturer och sådant:

"Den emblematiska skildringen av hur en skulptur får liv, och av de erotiska och konstnärliga implikationerna av en sådan förvandling, är berättelsen om den cypriotiske bildhuggaren Pygmalion och hans skulptur av en ung kvinna, senare känd under namnet Galatea. Det är i tionde boken av Ovidius ”Metamorfoser”, författad vid tiden för Kristi födelse, som den mest kända versionen återfinns. Ovidius beskriver hur skulptören mycket konstfärdigt av ett stycke elfenben framställer en flicka skönare än någon född till kvinna. Pygmalion blir förälskad i sin egen skapelse och han smeker och kysser den, ger den gåvor och klär på den. Han ber till Venus att hon skall skänka honom en hustru liknande elfenbensstatyetten, en bön som gudinnan uppfyller, ty Pygmalion finner snart inte bara att skulpturen (vilken nu har antagit mänskliga proportioner) mjuknar under hans händer, utan även att den mun han kysser inte längre är en imitation"

ut rediit, simulacra suae petit ille puellae
incumbensque toro dedit oscula: visa tepere est;
admovet os iterum, manibus quoque pectora temptat:
temptatum mollescit ebur positoque rigore
subsidit digitis ceditque, ut Hymettia sole
cera remollescit tractataque pollice multas
flectitur in facies ipsoque fit utilis usu.
dum stupet et dubie gaudet fallique veretur,
rursus amans rursusque manu sua vota retractat.
corpus erat! saliunt temptatae pollice venae.
tum vero Paphius plenissima concipit heros
verba, quibus Veneri grates agat, oraque tandem
ore suo non falsa premit, dataque oscula virgo
sensit et erubuit timidumque ad lumina lumen
attollens pariter cum caelo vidit amantem

Moribus antiquis Res stat Romana virisque

I fredags hade Klassiska Föreningen i Göteborg sitt sista möte någonsin, föreningen är nu saligen avsomnad, och mötet var tydligen mycket trevligt, berättar de rapporter som inkommit, såsom en informatör beskriver det; "i stolt givakt ner för ättestupan".

Den formella biten, själva nedläggningen, gick helt smärtfritt, berättar samma källa och tillägger att den sista ordföranden är ett "lysande föredöme i hur man på ett milt, avslappnat och lågmält sätt hanterar ett möte som ordförande".
Efter förhandlingarna var det fördrink i form av bubbel till brunnsmusik (Brunnsgångarne) som högeligen uppskattades av deltagarna, och i vimlet syntes prominenta personer såsom Bo Lindberg, Bengt E Thomasson, Emin Tengström, Göran Malmeström, ett dussin professorer av olika slag, samt flera andra långvariga medlemmar. (Ni vet alla att min hemliga, eller inte så hemliga dröm, är att driva en vimmelblogg om akademiska evenemang, helt i ton av tidig Vecko-journalen, och jag skulle gärna brodera lite mer här, dock vet jag ytterst lite om klädsel och vem som eskorterad vem vid detta tillfälle, så det får lämnas därhän.)

Sittningen startade därefter, och medan den italiensk buffén och vinet inmundigades gavs några tillbakablickar på föreningens grundare samt historia. Ordföranden höll ett intressant kåseri om föreningens grundare, Vilhelm Lundström, en ständig medlem talade om föreningens historia, och den nuvarande latinprofessorn vid GU delade med sig av några fina anekdoter från sin tid som ung student i föreningen.

Kvällen, och det sista mötet, på föreningens 91:sta år (grundad 1919), blev enligt alla deltagande otroligt lyckad och, som ordföranden sade, hade man inte lagt ner föreningen hade man aldrig fått uppleva en så trevlig afton!

Det ovannämnda kåseriet om legenden Lundström har latinbloggen lyckats få tag i (eller kanske snarare; författaren föll för våra böner och sände vänligen texten) och bjuder härmed på, i något ändrat skick, så att ni nästan kan känna att ni var där, samt lära er om ett fascinerande stycke svensk vetenskapshistoria:

”Drömmare, siare, klassisk filolog, politiker, patriot, professor, resenär, nationalist, publicist, romantiker, fredsivrare…” Vilhelm Lundström, grundare av Klassiska föreningen i Göteborg – vem var han?

Denna mångsidiga och märkliga person föddes i Sigtuna 1869 – den s k Lundströmska gården, där han växte upp, tillhör idag Sigtuna museum, på vars hemsida man kan läsa att ”för [Lundström] var barndomshemmet i Sigtuna den bästa platsen på jorden, möjligtvis undantagandes Rom.” Lundström studerade i Uppsala och disputerade 1893 på en avhandling om Statius Silvae (”Quaestiones Papinianae”) och blev sedan docent i Uppsala.

Lundström var oerhört initiativrik och driftig: otaliga projekt – tidskrifter, föreningar och annat – påbörjades av honom. Han var inte bara filolog, utan även politiker på högerflanken (han satt i riksdagen en period), och tidningsman – han skrev flitigt för flera tidningar i en karaktäristisk kåserande spirituell form. Innan han 1907 tillträdde professuren i latin vid Göteborgs högskola hade han faktiskt kommit till Göteborg redan 1901 som huvudredaktör för den konservativa Göteborgs Aftonblad.

Här ett smakprov av en mycket Lundströmsk betraktelse från Rom i juli 1899: ”Småmynten, de utländska och de föråldrade, vålla särskildt främlingen i Italien många små förtretligheter, då endast de af kon. Italien eller republ. S. Marino utgifna äro lagliga. Vid vexling söka särskildt kyparne att preja på främlingen dylika underhaltiga slantar. Ger kypare många sådana, bör man naturligen protestera; ger han blott så många, som passa till drickspengar, får han dessa tillbaka. Den blick af aktning och respekt han då skänker är obeskriflig, och från den stunden har du i hans ögon italiensk medborgarrätt.”

Tidigt började Lundström resa till Italien – nästan årligen från början av 1890-talet och fram till första världskriget. Hans stora pionjärinsats kom 1909 då han tog med åtta latinstudenter till Rom på den första antikhistoriska/arkeologiska Rom-kursen på högskolenivå i Sverige. Två månader vistades de i den eviga staden, och Lundström genomförde ensam ett mycket krävande undervisningsprogram med seminarier, exkursioner och demonstrationer.

På den svenska filolog och historikermötet i Göteborg 1912 tillsattes en kommitté i syfte att verka för en regelbundet återkommande kurs av detta slag – i förlängningen debatterade man också behovet av ett svenskt forskningsinstitut i Rom. Men så kom världskriget emellan, och det var först i mitten av 1920-talet som Svenska institutet i Rom grundades med kronprins Gustav Adolf som främste tillskyndare. Den förste föreståndaren, Axel Boëthius, lyfte ofta fram Lundström som Institutets andlige upphovsman, och skapade institutets arkeologiska kurs till stor del baserad på Lundströms kursupplägg. På ett vykort från Rom skriver Boëthius till Lundström 1927: ”Efter att ha demonstrerat Pantheon och Agrippas thermer sänder jag min helt och entusiastiskt följde ledare hjärtligaste tack och hälsning.”

Lundström grundade som sagt flera tidskrifter – den mest centrala för filologer är förstås Eranos, men man kan också nämna Sverige-Italien, organ för Svensk-Italienska föreningen, där Lundström också varit inblandad i grundandet. Han skrev dikter (av ganska ordinär klass) och kåserisamlingar kring antika och historiska ämnen – gärna på svenskhetens tema. Svenskheten var nämligen vid sidan av antiken och filologin Lundströms andra stora intresse, och naturligtvis höll han sig framme vid grundandet även av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (nuv. Riksföreningen för Sverigekontakt). Finland var honom också kärt – därifrån härstammade hustrun Enni.

Lundström var en ihärdig igångsättare av projekt. Ofta hade han inte tid och kraft att genomföra eller avsluta vad han påbörjat. Men med sin idealism och entusiasm lämnade han ett rikt avtryck i svenskt kultur- och vetenskapsliv.