Thursday, January 07, 2010

noctivagus



Jag skänktes, mycket generöst, boken ovan, Antiken by Night, av dess författare, och då det varit en av jullovets roligare läsupplevelser, inte bara för att man kunnat svara på frågan "vad läser du om" till de där som irriteras av att man alltid sitter med näsan i en bok, med frasen "inomäktenskapligt analsex", ska jag säga något kort om den.

Även om den säger sig handla om "sex, droger och dildos" är det inte det som fastnar och grunnas över sedan man forsat geom den nätta lilla volymen, utan det är det försök till diskussion om de klassiska språkens roll, ställning och legitimitet i dagens Sverige som man inte kan släppa sedan. Missförstå mig rätt, de tre essären är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi, sålunda läsvärda i sig själva, men jag hoppas verkligen att de ansatser som man hittar här i att problematisera ämnet och dess framtid får efterspel och inte bara, såsom är brukligt, tigs till döds. Författaren erkänner villigt att det varit syftet: "Men ytterst har syftet varit att säga något om oss själva, inte minst om dem som bevärdigats med antikskapande bygglov. Om mitt eget inte hade gått ut hade jag nog aldrig skrivit denna bok.", vilket väl får sägas vara en intressant bekännelse.

Egentligen skulle jag bara vilja citera vissa bitar samt hela efterordet, vilket väl kan innebära vissa copyright-problem, och ni bör istället köpa boken, dock låt mig plocka ett litet urval från texten.

Tidigt i texten framställs läget idag, och jag tror få kan ha något emot denna beskrivning:

"Både antiken och antikforskningen lever under ett konstant hot, som är betydligt mer allvarligt än bristen på forskningspengar: hotet att falla offer för sin egen status. Särskilt påtagligt är detta hot just i Sverige, där ideologikritiken av antikvetenskapen alltjämt är underutvecklad. Resultatet har förstås blivit att ”antiken”, som kunde ha tjänat som brännpunkt för kritiskt självutforskande reflektion, förvisas och degraderas, till frågesportlande och till kulturell kosmetika."

Och vidare, i efterordet:

"Att intresset [för antiken] inte bara består, utan dessutom skjuter i höjden med mer eller mindre ojämna mellanrum är helt naturligt. Vi har i vår västerländska kultur gjort massiva investeringar i antiken- alltsedan antiken. Härur hämtar vi vårt identitetsskapande barnbidrag och vår kulturella pensionsfond. Och mot detta har jag aldrig haft något att invända. Antiken är- liksom antikvetenskapen – stenrik på tillfällen och möjligheter att på betryggande avstånd utforska oss själva.
Men det är en rikedom som inte sällan förslösas, med förvånande lättvindighet både i valet av antika artefakter och i våra sätt att behandla dem. På många håll finns fortfarande en okritisk vurm inför såväl de antika källorna som inför de människor som tror sig ha bemästrat dem. På många sätt är den antikvetenskapliga professionen här i sverige fortfarande inskränkt och provinsiell.
[...]

Den okritiska vurmen, som alltså motsätter sig varje försök att distansera de antika grekerna från oss själva, kommer inte bara av att många filologer verkligen älskar sina studieobjekt, och att de håller dem och de spår de lämnat efter sig för det högsta som människan åstadkommit i kulturellt hänseende. Den har också sin grund i den klassiska filologins traditionella roll som förmedlare och väktare av detta vårt högsta ”kulturarv”. Naturligt nog. Inskränktheten, i sig ett antikt arv, accelererade paradoxalt nog i och med filologins ibland rent desperata försök att skaffa sig ett vetenskapligt alibi inom humanvetenskapernas allt mer tilltagande professionalisering och specialisering."


Det finns så oändligt mycket att dryfta, och det behövs att vi i branschen börjar fundera och ifrågasätta, och på så sätt är denna bok mycket välkommen. Dock, det är synd att boken inte är en mer renodlad stridsskrift, det övriga materialet är givande, och jag förstår hur det anknyter till själva diskussionen, ty det blir nästan lite torftigt i det omtalade efterordet. Man känner dessutom att författaren har betydligt mer att säga, och vare sig detta tigande beror på
en visserligen lovvärd intention att vara kortfattad eller självcensur, vill man gärna som läsare faktiskt ha mer.

Tankarna går till Lönnroths "Litteraturforskningens dilemma" och jag undrar om det kanske skulle varit ett bra format för de frågor som väcks i Antiken by night, då en genomgång strukturerad på sådant vis skulle gagna fortsatt debatt (och en lika ärtig författarbild ökat försäljningssiffrorna), även om den säkerligen skulle väcka mer anstöt.


" Vurmen och inskränktheten är en negativ och förödande kombination, för såväl vetenskapens första som tredje uppgift. Utan respektlös nyfikenhet riskerar såväl forskning som popularisering att bli både förutsägbar och menlös."

2 comments:

Anonymous said...

Hej du verkar vara bra på latin :)

jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig att översätta " i evigt minne " till latin jag har letat jätte länge men hittar de inte någonstans..

skulle verkligen uppaskatta de.
tack på för hand Zarah
Zauen_15@hotmail.com

SDIL said...

Här brister det igen i läsförståelsen, ty det står tydligt i ingressen (alltså längst upp på sidan):

"Latinfrågor besvaras emellanåt, men frågor som ställs i kommentarerna besvaras aldrig!"