Leges sine moribus vanae

Jag har flyttat, bytt kontinent, korsat atlant, växlat medborgarskap och språk, patriam reliquit etc., etc., och ska nu i cirka 4-5 månader framöver husera I delstaten Pennsylvania, närmare bestämt såsom visiting scholar vid Penn State. Låt er inte luras att tro att jag sitter i en storstad såsom Philadelphia och jäser, nej, Penn State är ett äkta land-grant universitet, och när det då skulle byggas i mitten av 1800-talet, tog man helt sonika en linjal och drog ett streck från vardera hörn och där linjerna korsade, byggde man delstatens stolthet. Det är sålunda, såsom en professor här förklarade för mig, "in the middle of f-cking nowhere".

Jag kan inte säga annat än att det passar mig ypperligt, jag måste, måste nu komma igång med skrivandet, och lantlig isolering hjälper säkerligen, och än mer behjälpligt är det fantastiska bibliotek som det håller sig med. Det ska få sitt eget inlägg, men låt mig bara kort säga att de har det mesta jag behöver (och detta är inte ett universitet som har någon som helst fokus på latin, man kan t.ex inte doktorera i det här), det jag inte hittar här lovar de att fixa inom max 3 arbetsdagar (inte testat detta ännu, visserligen), och jag har gjort åtskilliga underbara fynd redan i de öppna samlingarna. Sicken kontrast, UU!

Jag har blivit rörande väl mottagen, givits privilegier av alla de slag, beretts skrivbord och nycklar, och då jag vet att en del finner den amerikanska vänligheten tillgjord, så finner jag den fantastisk. Det erbjöds mig att följa två kurser, den ena i lingvistik och den andra just i latin. Jag har hunnit gå på de första föreläsningarna och har inte bara fått en hel del pedagogiska uppslag, utan förstås även lärt mig en del. Latinkursen är en hel termins läsning av Horatius med en beundransvärd filolog med receptionshistoria som intresse, som ansvarig. Det är lustigt, då denne Horatius nog är en av de kanoniska diktare som jag kan absolut sämst. När läsning av denna förelåg på högre nivå och i doktorandkurserna lyckades jag förhandla bort stora sjok av denne i utbyte mot mer Vergilius, Catullus, och Lucretius.

Nåväl, i torsdags ägnades hela lektionen, med pedagogisk briljans av professorn, då nivåskillnaden i kunskap var sto bland studenterna, åt den där gamla slagdängan 1.11 från hans Oden, ni vet med det förbaskade carpe diem-dikten:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoe, nec Babylonios
temptaris numeros. Vt melius quicquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, uina liques et spatio breui
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

Låtom oss strunta i omdiskuterad interpunktion och filosofiska strömningar häri,som diskuterades, ty den stora behållningen var att introduceras till Kiplings trevliga tolkning (en vidunderlig poet, och strunta i överciterade "If"), som visserligen missar vin-metaforen, men är desto ärtigare:

To Lucy

Lucy, do not look ahead: we shall be a long time dead.
Take whatever you can see: And incidentally, take me.