de Pharis

Efter att under början av veckan plågat omvärlden med min haltande franska och genomlidit allt det som sig bör med framstående franska gäster (Sjömagasinet, båtfärd, enorma mängder rödvin, avundsjuk beundran för damens skor, champagne, guidning runt Gbg, rådjusmedaljonger, diskussioner om salladen ska serveras efter eller före maten (det alternerades), mer rödvin, upptäckten att the distinguished visiting scholar bar kniv, då han hjälpte mig snitta en BiB vid slutet av postseminariet), kastade jag mig på tåget, in my madcap whirl of a life, till min blivande hemstad för att återigen gå på seminarium och dess naturliga följeslagare, post-seminariet. (Bl.a en tiramisu stor nog att dränka en 3-åring i)

Under post-sem (där jag höll mig till vitt vin) fick jag för första gången höra om samt se den fantastiskt fina nyutgåvan av sjuttonhundratals avhandlingen de Pharis, publicerad av Svenska Fyrsällskapet 2005. Det är alltså ett nytryck med originaltexten återgiven i faksimil av Dissertatio gradualis de pharis som utkom i Uppsala 1722. Parallelltext på svenska och latin!

Den är översatt och kommenterad och verkar tyvärr inte finnas i sedvanliga boklådor, men kan dock beställas från just Svenska Fyrsällskapets hemsida för blott 200 pix, där ni även kan se en bild på detta praktverk. (Gå in på hemsidan, klicka på Annonser, och rulla ner ett litet stycke.)
Vacker, taktil, en prydnad för varje hem, och perfekt gåva till seglande släktingar.

Gratias ago

Latinbloggen tackar härmed Annika Prytz Åberg för hennes gästspel och påminner om att hennes bok Lazio kan köpas direkt från henne. (Hennes andra bok, Neapel och Campania. Historia, människor och kultur i Vesuvius skugga, finner ni dock i välsorterade boklådor, såväl reella som virtuella.)

Påminner även om hennes närvaro på bokmässan (kl 17.00 på torsdag den 27 september och 12.00 på lördag den 29 september i Carlssons bokförlags monter).

Vad det gäller Bokmässan (själv lämnar jag lustigt nog staden), så kommer Adrian Goldsworthy dit (ni minns, han som nyligen kom med en Caesar-biografi), men om man vill se honom i en litet mer exklusiv miljö, så föreläser han kl. 16 i sal 307, här på "Arkeologen"/"Gamla Hovrätten" (Olof Wijiksg 6), fredagen den 28 september.

Mina Böcker II.4

I denna trakt ligger också sjön Averno, som antikens folk ansåg vara nergången till Hades. Och Sibyllans grotta i Cumae. Här utvecklade man metoden för fiskodling och förebådade Panteon, genom att konstruera badhus som hade kupoltak med ljusinsläpp. Och här gjorde man affärer och roade sig kungligt; Seneca tyckte att det gick till överdrift.

Det var från Misenumklippan som Plinius den äldre år 79 e Kr fick syn på Vesuvius förstörelsebringade rökpelare.

Vid Vesuvius fot ligger nu resterna av Pompeji och det något mindre kända Herculaneum. I Oplonti finns utgrävningar från en stor romersk lantvilla, tillhörande Neros fru Poppea Sabina eller någon annan i hennes släkt.

Etthunrafemton sidor i min bok handlar om öarna Capri, Ischia och Procida. Vidare om den sagolika Amalfi-kusten, om templen i Paestum och om nationalparken Parco Nazionale del Cilento e Valle di Diano.

Läs också om klassiska turistorter, varma källor och om mozzarellabufflar! Om grottor, sirener som kastar sig från klippor, om Ancel Keys som upptäcker Medelhavsmaten, om Ernest Hemingway på research, de romerska soldaternas favoritkorv lucanica, om kloster, om nöden som orsakade utvandringen till Amerika. Och om helgonet Padre Pio som sa:

– Den som har tid inväntar inte tid: skjut inte upp till i morgon det du kan göra idag. Vem säger att vi lever i morgon… Vi samlar skatter: bara det flyende ögonblicket är i vår ägo.

Mina Böcker II.3

I Neapel finner många du spår av antiken. (Tänk bara på Museo archeologico, ett av världens förnämsta museer.) I stans antika centrum finns tre utgrävningar att besöka. Den grekiska muren ligger blottlagd på Piazza Bellini. Castel dell´Ovo är byggt på ruinerna av Lucullus villa och under staden finns de antika akvedukterna tillgängliga för turister som vill gå en guidad tur.

I Neapolis uppträdde Nero på stora teatern. Vergilius skrev två av sina verk här. Han begravdes på egen begäran i staden. I Parco Tomba di Virgilio finns en kvadratisk gravbyggnad med plats för urnor. Gammal tradition säger att det är Vergilius gravplats. En inskription från 1400-talet säger på latin: ”Stanna till resenär och läs dessa få ord; detta är Vergilius grav”. Men det verkar litet skumt att romarnas nationalskald nummer ett skulle ligga begravd i ett vanligt columbarium. (För övrigt fick Vergilius under medeltiden ryktet om sig att ha varit en trollkarl. Det kan du läsa mer om i min bok.)

Området Campi Flegei, de vulkaniska fälten väster om Neapel, formligen luktar antikt. Här låg Puteoli som blev romarnas stora handelshamn – då handeln med vete över Medelhavet kommit i gång och hamnen i Ostia hade slammat igen. Och Misenum, romerska imperiets mäktigaste flottbas. Och Baiae – romarnas mest besökta semesterort.

Alla personer av vikt hade en mondän maritim villa där, byggt i terrasser efter mos baianum. ”Nullus in orbe sinus Bais praelucent amoenis”, skrev Horatius. (Det bet emellertid inte på Augustus och Tiberius som föredrog Capri.)

Det var i Baiae som Nero tog livet av sin mor Agrippina och Hadrianius dog av vattusot.

Även Tiberius slutade sina dagar i Baiae under en hemresa till Capri.

Mina Böcker II.2

– Neapel är en speciell stad – antingen älskar man den eller också hatar man den, sa italienska ambassadören i Stockholm, Francesco Caruso, när jag samspråkade med honom. (Han är för övrigt släkt med den legendariske tenoren Enrico Caruso.)

Kanske är det så. Och det lustiga är att man aldrig på förhand kan veta vem som kommer att tycka om staden. Värsta bohemen kan tycka att den är förfärlig och jag har träffat på personer som är superkontrollerade och genomorganiserade som faller i farstun direkt.

Den kollektiva livshållningen i Neapel går under begreppet la Napoletanità. Det är ett sätt att möta livet som kan tyckas naivt och sorglöst. Men egentligen är det precis tvärt om. Man är medveten om – att livet kan ställa till förtret och att sorger kan lura bakom hörnet. Därför är det klokast att passar på att njuta när allt verkar lugnt. Livet är hårt, ´a vita è nu ´muzzeche, och kort som en vindpust, na ´siusciata ´e viento. Varför inte vara glad när man kan?

Jag ägnar ett kapitel i min bok åt la Napoletanità. Där får du också veta mer om det bagage av fantasi – ett folkligt arv av berättelser, anekdoter, sagor, fabler, myter, legender, talesätt och ordspråk – som varje napolitanare anses bära på. Jag berättar också om Neapels gamla teatertraditioner och om hur italiensk film ofta dominerats av människor från Neapel. Megastjärnan Sophia Loren med sitt svallande temperament är kanske det mest kända exemplet. Men det finns en annan sida av myntet – en finstämd uppriktighet – som skådespelaren och regissören Massimo Troisi förkroppsligade. Internationellt känd blev han för sin roll som brevbäraren i Il Postino.

I boken kan du läsa om den napolitanska sångskatten och om operahuset San Carlo, en tid det ledande i Europa. Om mat, om historia, kulturhistoria, om arkitektur och om människor som lever kvar i det kollektiva minnet.

Neapel var från början en grekisk stad och grekernas språk och livsstil levde kvar mycket länge. Dels för att romarna hade Grekland som förebild och tog efter i stället för att försöka påverka, dels för att Neapel efter romarrikets sammanbrott länge kom att lyda under bysantinerna.

Sen kom araber, normander, tyska hohenstaufare, franskättade Anjou-kungar, aragoner och borboner från Spanien, och Napoleons franska satellitfurstar. Slutligen enades Italien med Savoyens kungar som styrande. Efter andra världskriget blev Italien en republik. Beslutet togs i en folkomröstning, men Neapels innevånare som alltid varit trogen kungamakten röstade för monarki.

Efter andra världskriget kollapsade infrastrukturen totalt i Neapel och samvetslösa entreprenörer investerade i byggnadsbranschen vilket ledde till ”il Cemento selvaggio – Den vilda cementen”. Stans omgivningar får i alla fall mig att tänka på Beirut eller Sydamerika.

Mina Böcker II.1

Vid slutet av mitt researcharbete för Lazio-boken kom jag i samspråk med en munk och en äldre korpulent kortväxt herre. Jag berättade om mitt projekt att försöka skriva en bok om Lazio. Munken välsignade projektet och den äldre herren önskade mig lycka till med orden:

– In bocca al lupo! Han såg imponerad ut, men verkade på samma gång väldigt bekymrad och fortsatte:

– Men hur har Ni kommit på den idén, Signora? Det är ju näst intill ogörligt för en vanlig dödlig! Det är för mycket, det är omöjligt! Det är ogreppbart! För den som känner Lazio känner människans historia, hennes ambitioner, vår civilisation, ja, livet självt! Conoscere Lazio vuol dire conoscere la civiltà umana!

Jag kunde inte låta bli att vända på huvudet när jag gick därifrån och möttes då av den lille mannens blick. Hans missmod hade förbytts i ett enda stort leende. Han höjde sin högra hand, gjorde ett stolt V-tecken och med kraftfull stämma vrålade han:

– VIVA NAPOLI!!!

Jag tog det som ett tecken och beslöt mig skriva om Neapel och Campania nästa gång.

Nu blev det inte riktigt så. Boken fick namnet ”Neapel och Campania. Historia, människor och kultur i Vesuvius skugga”. Men boktiteln är faktiskt litet missvisande, för boken handlar om Neapel och två av landskapets Campanias fem provinser: Provincia di Napoli och Provincia di Salerno.

Dels blev materialet för stort och dels kändes en av de andra provinserna för ”camorrig”, nämligen Provincia di Caserta. (Jag kunde dock inte låta bli att nämna Neapel- borbonernas svar på Versaille, Reggia di Caserta. Och amfiteatern i det antika Capua, där Spartacus höll till – men det var allt.)

På tal om camorran så handlar inte min bok om den. Den handlar om vad människor i över 2 500 år haft för sig i denna landsdel, där vissa skeenden tyvärr lett till att camorran har växt fram och nu finns närvarande som en hämmande varböld, som en cancer. Det finns ingenting tjusigt med camorran. Ingen gangsterromantik i Al Pacinos anda biter på mig. Camorran är djup tragisk. De flesta människor i Campania är helt vanliga ärliga människor och känner ingen camorrista. Men camorran lägger naturligtvis en hämsko över utvecklingen.

Vill du veta mer om camorran så köp Roberto Savianos bok ”Gomorra”, som kommer på svenska i höst.

Mina Böcker I.3

Förresten kommer jag tänka på en sak till när jag ser murarna av gravruinen i Formia. Vill du studera romersk murningsteknik så åk till Ferento nära Viterbo! Där kan du fördjupa dig i opus incertum, opus reticulatum och opus latericium på riktigt nära håll.

I Ciociaria finns verkligt gamla arkaiska murar byggda av stora råa stenblock och hopfogade utan murbruk, så kallade cyklopmurar. Bland annat orterna Arpino, Atina, Sora och Ferintino har stadsmurar som visar prov på denna teknik.

Enligt myten var det ju till dessa trakter Kronos flydde efter att ha blivit bortmanipulerad av sin far Zeus. Hans namnbyte till Saturnus medförde tydligen också en personlighetsförvandling. Saturnus, såningsmannen och utsädes gud, grundade enligt myten flera av städerna i Ciociaria, undervisade om åkerbruk och trädgårdsskötsel, fruktträdens förädlande och planterandet av vinrankan.

Mina Böcker I.2

Uråldriga mytiska platser som förknippas med Odysseus och Aeneas kan du söka upp. Som Monte Circeo, Kirkes berg, och Lavinium, (Pratica di Mare) där man grävt fram en gammal kultplats: Aeneas Heroon.

I det vulkaniska området söder om Rom, Latium vetus, själva embryot till Romarriket, kan du från nuvarande Rocca di Papa (Cabum) vandra på Via Sacras basaltbeläggningen. Samma led använde latinerna under Feriae Latinae, var gång de offrade en vit tjur till Iuppiter Latiaris.

Inte så långt därifrån, vid Nemi-sjön, låg Dianas heliga lund, Nemus Dianae, där gudinnans egen präst, Rex nemorensis, ständigt vaktade över den gyllene grenen och sitt eget liv.

Du kan också om du vill följa romarnas konsulärvägar – vissa sträckor fungerar som bilvägar, andra kan du gå till fots. Vid Nepi kan du följa en sträcka av Via Amerina.

Akvedukterna på Romerska campagnan, Hadrianus villa utanför Tibur och Tusculums ruiner är kända turistmål, men Lucus feronia och Praeneste med Fortuna Primigenia-templet är det kanske inte lika vanligt att söka upp.

Varför inte också ta dig upp på Horatius favoritberg Monte Soratte (Soracte) eller besöka hans villa i Sabinerbergen? Där råder ett sällsamt lugn.

En annan välbevarad ruin är Neros villa i Anzio. Det var här man på 1500-talet fann skulpturen Apollon från Belvedere. Neros villa i Sublacum verkar av ruinerna att döma ha varit jättestor. Där höll kejsaren på att mista livet en gång vid ett blixtnedslag, vilket föranledde honom att överge stället för gott.

I La Ciociaria, ett bergsområde sydost om Rom som länge ansetts ”bonnigt”, föddes Cicero. En kyrka, San Domenico, mellan orterna Isola di Liri och Sora, är byggd ovanpå en romersk villaruin. Det kan mycket väl vara rester från huset där Cicero föddes. (Två mer sentida italienska kändisar såg också dagens ljus i samma trakt; i Isola di Liri föddes Marcello Mastroianni och i Sora Vittori de Sica.).

Ett tornliknade gravmonument utanför Formia kallas allmänt ”Ciceros grav”. Men det är inte helt fastställt om ruinen förtjänar namnet. I ett monument strax intill vilar Ciceros dotter Tullia, i alla fall enligt den lokala turistbyrån.

”Latium och Rom – i västerländsk historia det minnesrikaste stycke mark som jorden har”, påstår skriftställaren Carl Fries. Och jag håller med.

Detta var som sagt bara ett axplock från antiken. Men i min bok skriver jag naturligtvis också om andra epoker. Boken är slut på förlaget, men jag har själv några ex kvar att sälja, om någon skulle vara intresserad.

Mina Böcker I.1

Turistguide, turisthandbok, reseskildring och kulturguide, inte vet jag, finns det ännu fler namn för den genre, vars målgrupp är resenärer som söker information inför en resa?

Själv bestämde jag mig i 50-årsåldren att börja skriva böcker om ”mitt andra hemland” Italien. Eftersom jag själv är mycket intresserad av att reda ut hur saker hänger ihop och hur det blivit som det blivit, kom min tilltänkta målgrupp att bli läsare som är intresserade av historia, arkitektur, kultur, traditioner och folklore. Mer praktisk information, som till exempel hotell och öppettider, har jag inte brytt mig så mycket om (sånt finns ju att hämta på nätet). Kanske kan man beteckna mitt koncept som en mix av kulturguide och reseskildring.

Två böcker har det blivit: en om Lazio och en om Campania. Om man vill dra paralleller till antikens Italia augustea (vilket i detta fall jag tror är passade med tanke på er läsare) motsvarar de båda nutida landskapen i stort sett – Regio I Latium och Campania. Men riktigt så enkelt är det inte, för vissa delar av Regio III Lucania et Bruttii, Regio IV Samnium och Regio VII Etruria ingår också i området.

Min första bok heter Lazio – landet närmast Rom. Boken handlar om Lazio förutom Rom. ”Rom utanför portarna” är ett begrepp som används i Italien. ”C´è un´altra Roma intorno a Roma – Det finns ett annat Rom runt om Rom” är ett annat talesätt.

Jag kan ju av utrymmesskäl bara snudda vid allt jag skrivit om i min bok. Det får bli litet om antiken, för Lazio är sannerligen klassisk mark. Men även det blir i mesta laget, så jag väljer ut några axplock från den tiden, för här finns det minst lika mycket att se och uppleva som inne i själva Rom. Här är några tips jag ger i boken:

Norr om Rom, i Tuscia, det forna Etrurien, kan du besöka ruinerna från flera etruskiska stadsstater: Veii, Caere, Tarquinii, Vulci och Volsinii. I Tarquinia finns ett förnämligt etruskmuseum och ett gravfält med välbevarade målningar. I Cerveteri berömda ”husgravar” tumuli. Museo Archeologico Nazionale i Viterbo är klart värt ett besök.

Antikens Ager faliscus låg vid det lilla vattendraget Treja. I den skyddade dalen med små stadscentrum som Narce och Falerii levde faliskerna, vars kultur mejades ner på bara sex dagar av romerska soldater 241 f Kr. Frivilliga har röjt faliskernas gamla kommunikationsled Via Narcense. Till fots kan du följa den ensliga stigen. Besök också Civita Castellana (forna Falerii) och Museo Archeologico dell´Agro Falisco, som har en stor samling.

Minnen

Jag har kommit till en ålder då minnen nästan är lika viktiga som framtidsplaner. Många stunder i Italien har berikat mitt liv:

En stekhet sommarkväll med bonden Felice, begravningsentreprenören Gennaro och muraren Paolo i Rieti med vinglas på en sliten vaxduk och en TV på högsta volym som sänder ”De tre tenorernas” bravurkonsert direkt från Paris.

Att ensam få öppna den höga järngrinden med en lånad nyckel och helt själv träda in i den drömlika trädgården i ruinstaden Ninfa.

Skulptören Gerardo i Maranola som via en skranglig stege tar mig ner till en dittills okänd krypta med medeltida målningar som föreställer ”Madonna del Latte”, den digivande Maria.

Att få delta i en sjudundrande bröllopsfest på ön Ponza, där gamle farfar envist har hållit sig vid liv bara för att få dansa – sin sista dans – med sitt barnbarn bruden Rosalba.

Ja, oräkneliga är de ögonblick som jag skulle vilja återkalla:

Nyårsaftonen med mina barn i ett festglatt Siena.

Munken Padre Albino från Milano, som trots de tre knutarna på sitt midjerep – friar!

Och den Fellini-vansinniga mottagningen på Ungerska ambassaden i Rom tillsammans med min väninna, den holländska dockmakerskan Marijcke. Tack Marijcke!!

Fast egentligen har jag min mamma att tacka för allt detta. Och Byskeälven! Utan den hade jag kanske inte fastnat så totalt för Italien. Min fullständigt övermodigt självsäkra attityd till rodd gjorde att jag styrde alldeles på tok för långt ut på Medelhavet med en badbåt och blev frälst av en livräddare. En gång för länge sen i Ostia.

Jag blev förlorad!

Jag blev förlorad! Efter flygresan med propellerplan landade vi i Rom. Bara luften när vi stegade utför flygplanstrappan gjorde att jag anade något som skulle vara för evigt. Detta var själva livet!

Jag ska inte trötta er med detaljer om hur jag blev blixtförälskad i en bagnino, en badvakt i Ostia. Hur jag en hel vinter satt barnvakt på kvällarna för att ha råd att göra en resa på egen hand till Rom med ”Studentresor”. Eller lärde mig skaplig italienska genom att skriva kärleksbrev med hjälp av ett lexikon och en grammatik som jag beställt på Åkerbloms bokhandel.

Det hela var som något sorts syndrom. Men ni måste förstå att det mest italienska på den tiden i hela Sverige var ravioli på burk och Ria Wägner! I TV-rutan upplyste hon folk om att spaghetti skulle serveras i djupa tallrikar och instruerade hur man kunde rulla upp de motspänstiga trådarna på gaffel. Inte många visste vad en espresso var. Inte många brydde sig om italiensk kultur, design eller musik – inte i Umeå i alla fall. Allt det som det tagit årtionden för en nation att lära sig uppskatta drabbade mig på en vecka.


Jag måste berätta att betuttningen i den vackra livvakten tog slut. Men inte min kärlek till Italien. Så många resor! Jag tågluffade med en kompis innan begreppet ens var uppfunnet. Jag åkte i en skrotfärdig guldlackerad ”Folka” med min blivande man. Senare i något flottare bilar, med tåg, flyg, lokalbussar och färjor. Jag har rest som gravid och med småbarn. Och alldeles ensam på egen hand. Jag har bott i tält, i husvagn, på hotell, hos vänner och i egen lägenhet.

Det började med en förälskelse

Kan man vara kär i en sport, en hobby, en arbetsplats, en stad eller rent av ett land? Inte vet jag – men jag har i alla fall nästan hela mitt liv varit kär i Italien. Det började med förälskelse.
Det hela satte igång när jag var sjutton år. Då fick min mamma för sig att vi skulle göra en resa tillsammans – vi skulle åka utomlands. Danmark var det resmål hon tänkte sig. Men under tiden hon gjorde ekonomiska kalkyler för vår tågsemester märkte hon att även om vi åkte längre bort skulle det bli billigare att ta en charterresa – en nyhet på den tiden. Ett tänkbart mål var Rom. Hon hade fastnat för staden då hon på 1950-talet sett filmerna: ”Prinsessa på vift”, ”Tre flickor i Rom” och ”Roms sju kullar”. (För övrigt spelade hon ibland två stenkakor med filmmelodierna: ”Three coins in the fountain” med Frank Sinatra och ”Arrividerci Roma” med Mario Lanza.)

Rom – visst! Det lät spännande, men mina kunskaper om Italien var minimala, för att inte säga obefintliga. De begränsade sig egentligen till några fördomar som skulle kunna sammanfattas till: spagetti utan h, ballongförsäljare, gipskatter och stuckatörer. Och ”BUONA SERA” med Little Gerhard förstås, som jag alltid skruvade upp till maxvolym på radion då den spelades.
Mamma och jag förberedde vår resa genom att under fikastunder på lördagseftermiddagarna betrakta bilder från Rom med hjälp av en ”view-master”. Det var en mackapär som man satte till ögat – efter att ha fört in en rund skiva med små minidiabilder. Sen kunde man trycka fram olika fotografier, som man kunde njuta av om apparaten riktades mot en stark ljuskälla. – ett fönster med norrländskt marsljus gick bra. Fram trädde Forum Romanum, Peterskyrkan, Fontana di Trevi och några udda bilder av en karabinjär, en tiggare och en marknad med gamla saker. Redan när jag såg bilden av Piazza Navona fick jag en känsla av att något nytt väntade mig!

Donum amplum

Jag har glädjen och äran att denna vecka bjuda på en gästbloggare, och en något celeber sådan, nämligen Annika Prytz Åberg, författaren till Lazio -landet närmast och Neapel och Campania. Historia, människor och kultur i Vesuvius skugga.

Hon kontaktade mig efter att det här omnämnts den senaste av hennes böcker, och efter en kortare korrespondens kom vi fram till att hon verkligen borde gästa här och få berätta lite om sina böcker och sitt Italien.

Latinbloggen gläds mycket över denna eminenta gäst, som i mail berättat att hon var 17 då hon på 1960-talet första gången kom till Italien, och hade då inga särskilda förväntningar men blev helt "betuttad" i landet.
APÅ har rest till Italien otaliga gånger och besökt landets alla landskap. I över fyrtio år har hon gjort resor härs och tvärs genom landet, och även bott i Italien, i Toscana och i Umbrien, visserligen så länge men i ett och ett halvt år.

Hennes förläggare beskriver henne på omslaget till den senaste boken på följande vis:

"Annika Prytz Åberg har besökt och återbesökt Italien sedan 1960-talet. Hon har färdats runt i landet, bland byar och städer, kloster och vingårdar. Vandrat på vulkansluttningar, talat med grevinnor, fiskare och munkar. Hon har studerat historia och konst, lyssnat på musik, och provsmakat allehanda specialrätter."
Och allt är sant, inflikar hon själv!

Till slut bestämde APÅ sig för att börja skriva om Italien. Hennes första bok kom ut 2001 och hette Lazio - landet närmast Rom. (Den är slut på förlaget, men det finns ett antal exemplar som hon kan kan sälja om någon skulle vara intresserad. Maila!)
I år kom den andra boken Neapel och Campania. Historia, människor och kultur i Vesuvius skugga. (Den hittar ni däremot här)

Hon har nu slutat sin anställning inom skolan, efter att ha jobbat i grundskolan, men även på IV på gymnasiet, ett arbete som hon trivts med. Hon tänker nu skriva på heltid och bor ute på landet på Gotland, en miljö som hon tycker mycket om.

Slutligen, besök henne gärna vid Carlssons bokförlag på Bokmässan där hon signerar och svarar på frågor kl 17.00 på torsdag den 27 september och 12.00 på lördag den 29 september!
Missar ni henne där kan man höra henne i Kulturen (P4) från 31 maj i år.

Sålunda, luta er tillbaka och njut. Inläggen kommer vara flera och korta, då det är lättare att få med bilderna då.

(Dock kommer APÅ inte ha ett eget konto här på bloggen, utan undertecknad lägger ut hennes texter, sålunda under veckan, till dess annat anges, är det hennes ord, mina eventuella inpass kommer vara kursiverade.)

Ardet amans Dido traxitque per ossa furorem

Penguin har gjort det igen!

Den ack-så-tjusiga (and much coveted by me) Great ideas, földes upp av den inte fullts så vackra, men desto mer intressanta för antikare, Epics serien, och för ett tag sedan kom en ny skönhetsupplevelse, Great Loves.

Av intresse för oss latinister är uttdrag från Vergilius som ges ut under titels Doomed Love (gissar vi att Dido är med?), samt ett Abelard-urval som fått titeln Forbidden Fruit. Ni ser dem ovan.

Ex longa navigatione

Satte mig ner och skulle bläddra lite i Stewe Claesons Tiro innan det var dags att börja laga middag, tittade upp ngra timmar senare, då boken plöjts, och noterade att det var mörkt och att jag var mycket hungrig. Dras man in i dess speciella rytm och otroliga ordval, försvinner tid och rum och man lägger ifrån sig den först då den slut.


Det är förstås egentligen idéroman, men faller inte i sedvanlig fälla för den genren och sparar in på stil och prosa. Den ljuvliga lunken over sidorna skildrar denne hundraårings dag med för mig utmärkt precision. (Varje sommar burkar jag spendera ungefär en vecka med min farmor och hennes syster på det lantställe som de spenderade sin barndoms sommrar, och då de inte är riktigt hundra (den ena strax över 90, den andra strax under), är ändå detta lugna tempo bekant, allt tar mer tid, att bara ta sig ner till stranden, eller för den delen ut på verandan, kan vara ett omfattande projekt, och även små handlingar eller företeelser kan bereda glädje och vara huvudpunkten i en dag. Nu får jag dessa damer att låta som riktiga mystanter, som finner lycka i solnedgångar och barnbarnsbarn, vilket kanske till viss del stämmer, men de har båda knivskarpa intellekt och ett mkt retsamt sinne för humor som flitigt används att sticka håll på uppblåsta varelser, och gräla, det kan de.)


Mina tankar dras till Tom Wolfes 90-talsroman A man in full, där Epiktetos faktiskt står i centrum och en liknande problematik framställs, visserligen mer som kontrastverkan mot en i övrigt barock handling, och på intet sätt med samma idémässiga uppsåt. (Claesons är också mycket mer välskriven)


Två problem dock dök på mig under läsningen , det ena var ngt så enkelt som att jag gärna skulle vaelat veta vad det var för Cicero-passager som nämndes här och var, jag började under läsningen att anteckna, men sögs så in i boken att jag glömde det. Det andra var att den gamle Tiro stödjs och assissteras under dagen av en liten flicka som alltid "niger" eller "knixar" då hon dyker upp. Det där irriterade mig, då jag inte kunde påminna mig att jag sett något sådant i antika skildringar, såväl text som avbildning. Om man letar runt hittar man inget riktigt ord för det heller, utan det är snarare varianter av knäfall som då ges.
Jag spenderade en halv dag med att springa runt och störa diverse Antikvetare, och konsenus vekade vara att det icke finns belägg för nigning under antiken, utan att det nog är en senare företeelse som hör medeltid eller rennässans till, och att kvinnor snarare, såsom män bugade, eller knäföll för att visa vördnad.
Då det numer finns böcker om ungefär alltings kulturhistoria (bröst, salt, torsk, läsning osv), vore det inte dags för en om nigningen? Jag bjuder även på detta som uppsatsämne för hugad antikare!

Boke rekommenderas dock å det varmaste.

Mea culpa

En dum anekdot publicerades här för ett tag sedan, som visade sig vara helt felaktig. Den är nu borttagen och de uppriktigaste ursäker framförs härmed.

Gaudete! Io, io, io!

O frabjous day!

Idag på en presskonferens kungjordes det att latinet i Lund är räddat!

Latinbloggens utsända korrespondent rapporterar:

"...kl 11 avhölls en presskonferens på SOL i närvaro av rektor, dekaner, professorer,ett pressuppbåd samt en hel del åhörare. Där informerade man om att en donation harkommit latinet till del. Vd för den donerande stiftelsen (jag har glömt namnet), somär andra generationens boktryckare Ohlsson i Lund (osäker på stavningen), en äldre herre, talade om latinets symbolvärde vid LU, och övriga potentater talade också. Donationen realiseras i form av ett helt lektorat under två års tid. Undervisningskall återupptas förhoppningsvis redan i vår.

Innehavaren av tjänsten får i uppgift att undervisa i latin - oavsett studenttillströmning -, att ge kurser somefterfrågas av antikvetare, medicinare mfl, samt att utveckla ämnet i samverkan medandra universitet, så att man kan få en så hållbar verksamhet i ämnet att man sedanstår på egna ben. En i mitt tycke oerhört bra beskrivning av vad man bör göra. Min eloge till dekanen Jan Svensson och rektor, som tryckte mycket på detta. De har tydligen också tryckt på att det skall vara heltid, också det en nödvändighet om man ska kunna göra det de vill."

Även den förtjusande Sydsvenskan var på plats och har en så rörande formulering:

"Vid terminsstarten började för första gången i universitetets historia inga nya latinstudenter. Besparingar och alltför få sökande tvingade universitetet att lägga ner grundutbildningen i språket och begränsa ämnets existens vid universitetet till enbart forskning. Donationen ger nu ämnet nya förutsättningar.

"Jag tycker det är väsentligt att ett universitet av Lunds storlek har undervisning i latin, ett språk som ligger till grund för så mycket forskning", säger Per-Håkan Ohlsson som sitter med i styrelsen för Thora Ohlssons stiftelse i ett pressmeddelande."

Vilken hjälte, vilken stor människa! Exegit monumentum aere perennius...

Addendum: LUs hemsida har även nyheten ute nu, med ett bra citat av prof Piltz:

"- Jag är givetvis tacksam för att någon tar ansvar för det som egentligen staten genom sina organ bör ta ansvar för, säger professorn i latin Anders Piltz. En vision för våra universitet borde se till att de klassiska ämnena inte lämnas åt konjunktursvängningar. Latinet hade fram till 1800-talet samma ställning som engelskan har idag och mycket historisk forskning skulle bli handikappad om ämnet monteras ned, säger Anders Piltz."

gaudium lundense

Latinfestival!

Kommittén Latina Perpetua arrangerar den 25 oktober landets första Latinfestival i Lund!
Festivalen hålls för att visa att intresset för latinet är alltjämt mycket stort i landet och engagerar såväl gammal som ung. Festivalen vill även visa att latinet är oumbärligt vid ett universitet och att dess fortlevnad är av intresse för alla. Latinfestivalen kommer förhoppningsvis att vara ett återkommande arrangemang.

Festivalen kommer att hållas i L201 i Lingvisthuset, Lund den 25 oktober mellan 10-17.
Den kommer att utgöras av diverse framträdanden i form av bland annat föreläsningar, diskussioner, recitationer och kåseranden. Festivalen kommer att avslutas med en sittning med tillhörande festligheter.

Kommittén Latina Perpetua behöver dock din hjälp för att detta ska bli ske!

- Vi söker föreläsare. Har du skrivit en intressant uppsats, bok, artikel eller avhandling som på något vis berör latiniteten eller det klassiska, så vill vi gärna att du kommer och berättar. Föreläsningens längd bör max vara runt 30 minuter.

- Vi söker funktionärer, som kan tänka sig hjälpa till att organisera själva festivalen.

- Vi söker gåvor. Vi vill gärna kunna lotta ut vinster bland festivalbesökarna och tigger sålunda böcker från generösa donatorer.

- Vi söker företag och organisationer som vill närvara vid festivalen. Ger ditt förlag ut de antika författarna eller är din boklåda specialist på språkvetenskaplig litteratur eller har din firma ett latinskt namn så ser vi gärna er med bokbord eller liknande på Latinfestivalen.

- Vi söker uppmärksamhet. Vi blir väldigt glada om media skulle vilja närvara. Vi kommer även att bjuda in representanter för Lunds universitet, samt politiker med utbildningsansvar till Festivalen.


Vi hoppas på en med din hjälp lyckad och rolig dag!

Vi ser gärna föreläsare från alla intressen och discipliner såsom historiker, religionsvetare, romanister, medicinare, matematiker, heraldiker, jurister, biologer, litteraturvetare, filosofer, författare, journalister, konstvetare, botaniker etc. att antingen berätta om något specifikt eller vad latinet har för betydelse för deras område.

För information och intresseanmälan kontakta latinaperpetua@gmail.com. (Eller kika in på Facebook)

Kommittén Latina Perpetua är en politiskt och religiöst obunden grupp som vill verka för att främja latinets fortlevnad i Sverige samt hävda humaniorans betydelse och relevans, och samtidigt ha roligt, ty det är kul med döda språk. Den är dessutom helt ideell, så ingen ersättning för föredragen kommer att kunna ges.

Adeste fideles, Venite omnes!

(Sprid detta, precor, till såväl intresserade som ointresserade!)

librarium

Vad gör de med mitt älskade Carolina? Vad är egentligen tidsplanen? Är det tänkt att man ska sitta på hemska, hemska Karin Boye-bibblan och pugga (a.k.a värlens bullrigaste och kvavaste plats)? Det är helt klart bättre än nedläggning, men det ska inte vara ngt jäkla konstmuseum:

" Visionen talar om en välkomnande entré på bottenplanet där också universitetets informationsdiskar ska ligga. En attraktiv cafeteria eller restaurang, eventuellt belägen ut mot Engelska parken, ska rymmas liksom salar för visning av universitetets kulturarv, som delar av institutionernas samlingar och den konstsamling som i dag finns på slottet. "

Puh:

"Bottenplanet måste bli mer öppet och fungera som mötesplats för forskare, studenter och övriga samhället, menar Kerstin Sahlin. Modernt utrustade gruppstudierum och seminarielokaler byggs om visionen blir verklighet- Carolina ska framför allt vara ett bibliotek och inte ett museum. Aktiv bildningsverksamhet ska vara grunden, säger Kerstin Sahlin.Många läsplatser kommer dock att försvinna."

Dock är det ngt som forskarstudier lärt mig är att inga forskare, förutom möjligtvis kemister, vill ha öppna ytor att mötas på. Ju trängre och murrigare, desto bättre.

Dies Lunae

Jag brukar inte drabbas av måndagsleda och dess medföljande plågor, ty man är ju doktorand, och var dag den andra lik, men idag har jag åkt på en riktigt grå miasma som kletar sig över allt.

Bjuder dock på ytterligare en Catullus-recension, från Sundsvalls tidning. Intressant på det visaet att den faktiskt kritiserar översättningen, ty det brukar vara så i Sverige att då en översättning av ngt antikt släpps hyllas det av en enig kritikerkår, då de antagligen är i awe över arbetsinsatsen eller saknar kunskaperna att göra en granskning av översättningen. Lite tråkigt, de är ofta givetvis utmärkta, men det är ju en ganska saftig dödsförklaring, att förhålla sig så okritiskt. (Men, om man ska hålla fast vid en äldre översättning föredrar jag Janzon):

"Det är, med Hardings förord och Janssons insiktsfulla kommentarer, en gedigen utgåva. Mindre säkert är om den gör Catullus diktning rättvisa. Där Linde var rättfram blir Hardings och Janssons tolkningar ofta litet plumpa; här vimlar av vulgära könsord, något förtar det faktiskt hettan och känsligheten i denna blodfulla dikt. Det blir mer dagsfärskt utmanande än bra poesi. Litet för småpratande ordrikt vilket förtar det som ändå är den metriska strängheten i originalet. Eftersom det inte går att följa den latinska metern – där korta och långa stavelser anger rytmen medan det på svenska blir betonade och obetonade – är det som Harding och Jansson mer eller mindre tolkat på fri hand. Då blir det litet för ordrikt och litet för vardagligt; hettan hos Catullus, vare sig han älskar eller hatar, gåt liksom förlorad. Och det utmanande hos honom – att han kallar saker vid dess rätta namn – blir manér, inte mer.
...
Men också, vid sidan av nr 5 ("Låt oss leva, min Lesbia, låt oss älska..."), den mest berömda, nr 85 lyckas Harding-Jansson prata sönder: Hatar gör jag och älskar ändå. Du frågar mig varför. Vet inte, men det är så. Ständigt torterar det mig. Både vid sidan av Lindes tolkning och originalet ("Odi et amo...") låter det alldagligt, vardagligt, utan spänst och poetisk förtätning."