Thursday, September 06, 2007

Tironiana cura

En svensk roman om Ciceros slav Tiro! (Det är f.ö namnet på skrivaren på denna våning)
DN skriver:

"Stewe Claeson är ett säkert kort om man letar efter det som går mot strömmen. I sin nya, underbart koncentrerade lilla roman "Tiro", behandlar han romerska antiken och några av dess mest framträdande personer - men kanske framför allt tiden i all dess brutalitet och de klassiska texterna. Närvarokänslan är faktiskt så stark att man blir darrig.
...
Men i Stewe Claesons roman är det alltså slaven Tiro vi möter, naturligt nog eftersom det här är en bok med ett underifrånperspektiv; om svaghet, om styrkan i att visa barmhärtighet i en tid när människoliv är värdelösa. Den utspelar sig under ett dygn i den gamle mannens liv. Cicero är för länge sedan död. Den numera frigivne Tiro har tagit sin tillflykt till sin sömniga gård i Puteoli, en gård som han för övrigt erhållit som tack för att han bistått sin herre som vän, sekreterare och ibland som medförfattare till betydande litterära verk."

GP skriver (det var den som inspirerade lunchdiskussionen i pentryt):

"Marcus Tullius Cicero är en av språkhistoriens största buktalare, en av de där starka bakgrundsrösterna som talar genom oss utan att vi märker det. För om vi säger "Som man sår får man skörda", "Omväxling förnöjer" eller konstaterar att "Vanan är vår andra natur", då citerar vi Cicero vare sig vi vet det eller inte. Men vi skulle kanske inte ha haft så mycket kunskap om den mannen om det inte vore för Marcus Tullius Tiro som växte upp som slav i Ciceros familj, blev Ciceros sekreterare och uppfann ett av historiens första stenografiska system. Tiro frigavs år 53 före vår tideräkning, och efter Ciceros död bosatte han sig i dennes hus i Puteoli, gav ut hans tal och samlade hans brev. Just breven har varit viktiga för eftervärlden. Själv tyckte Cicero att det var hans dikter som var mästerverk, men det tyckte ingen annan. "Ridenda poemata", sade Juvenalis, "löjliga dikter".
...
Brutalitet och lärdom lever sida vid sida här i världen, och särskilt i romarriket förstås. År 43 före vår tideräkning beordrade Antonius den lärde vältalaren Ciceros död. Ciceros bärstol stoppades. Han såg sina mördare i ögonen och stack artigt ut sitt huvud för att halshuggas. Den vältaliges huvud och händer spikades sedan fast på talarstolen på Forum Romanum. Men orden tystnar inte för den sakens skull. Tack vare läsare som Tiro kan Cicero prata på inom oss. Det är vackert att Stewe Claeson låter pojken Ummius fortsätta det humanistiska arbete som Tiro påbörjat. "

Och så Svenskan:

"Se på Marcus Tullius Tiro, huvudpersonen i Stewe Claesons nya roman Tiro. Han åtnjuter ålderdomens alla prerogativ, och är du huvudperson i en roman av Stewe Claeson, då innebär det att du är en ädel gubbe som sitter på en stol i morgonväkten och väntar på att bli uppassad, du njuter av den uppåtgående solen, lyssnar på tuppen, och inte minst på alla uppasserskor som rumsterar i närheten. Sannerligen, då är du själv en sol, en patriarkal mittpunkt. Så sitter den gallsjuke bis­kopen Tegnér i ”Rönndruvan glöder”, så sitter Tiro. Och det är runt en sådan man, maktfullkomlig men döende, som Linnéa, prästfrun i ”Stämma i havet”, rör sig.
...
Allt detta är givetvis mästerligt exekverat, den vardag som framträder är så antik och späckad med visdom att jag vill kalla den rent aforistisk; Claeson hör ju till de stora och fina berättarna i det här landet, men jag har ändå vissa reservationer, och främst är det då det där med den patriarkala klumpkroppen, putsad och uppassad, det blir gubbigt på ett ­stillastående och lite unket vis. Skildringen av de försvagade fläckiga lemmarna är för all del så medryckande att man gnuggar sina egna leder och känner sig skröplig nästintill halvdöd, men i samband med de uråldriga filosofiska spörsmål som dryftas ger det texten en närmast geriatrisk prägel. "

En ngt mer kritisk från Expressen:

"Det känns ganska tjatigt att säga detta, men det är egendomligt att allvarliga svenska romaner ska lida av en sådan beröringskräck för det effektiva berättandet. Om detta är Rom, då håller jag på vandalerna."

Slutligen UNT:

"Det är så gott som uteslutande frågor av detta senare slag som upptar författaren den här gången. Marcus Tullius Tiro var Ciceros sekreterare och blev frigiven slav. Efter sin herres död ägnade han sig åt att vårda sin forna uppdragsgivares litterära kvarlåtenskap. Och det är i den rollen en mycket gammal Tiro uppträder i romanen. Livet på gården går sin gilla gång. Sysslorna är strikt uppdelade. Varje dag är den andra lik. Men i detta enahanda finns en utväg till en betydligt rikare tillvaro. Boken beskriver den som ett sätt att "flytta väggarna" och därigenom bli i stånd att uppleva hela världen, även i ett tillbakablickande perspektiv. Vad det handlar om är givetvis människans möjlighet att genom sin läsförmåga överskrida rummets och tidens gränser.
...
Mitt bland alla dessa mer eller mindre abstrakta resonemang utvecklar romanen en mordhistoria som ger berättelsen en starkt händelsemättad inre puls. Och det på samma gång som livsföringen följer helt andra spår med eftertanke, stillhet, tystnad och vila, något som onekligen får hela boken att framstå som en vederkvickande oas mitt i vår egen turbulenta och inom snart sagt alla områden stressframkallande tid. Just denna eftertänksamma lågmäldhet i Stewe Claesons nya bok hör inte minst till dess främsta kvaliteter. Det är en lisa att ta del av denna hyllning till kulturens värden och till det skrivna ordet mitt i vårt vid helt andra och betydligt mera anfådda ideal fixerade nu. "

Detta vore i sanning en perfekt bok för min trista sjukbädd.

1 comment:

Josefine said...

Hej!
med risk för att inte va den första som frågar, gör jag de ändå :)
det är så att jag har fått vetskap om att "alis volat propriis" betyder "hon flyger med egna vingar", stämmer det?
om inte, vore jag oerhört tacksam om du försökte dig på någon form av översättning!
/ Josefine