Jag blev förlorad!

Jag blev förlorad! Efter flygresan med propellerplan landade vi i Rom. Bara luften när vi stegade utför flygplanstrappan gjorde att jag anade något som skulle vara för evigt. Detta var själva livet!

Jag ska inte trötta er med detaljer om hur jag blev blixtförälskad i en bagnino, en badvakt i Ostia. Hur jag en hel vinter satt barnvakt på kvällarna för att ha råd att göra en resa på egen hand till Rom med ”Studentresor”. Eller lärde mig skaplig italienska genom att skriva kärleksbrev med hjälp av ett lexikon och en grammatik som jag beställt på Åkerbloms bokhandel.

Det hela var som något sorts syndrom. Men ni måste förstå att det mest italienska på den tiden i hela Sverige var ravioli på burk och Ria Wägner! I TV-rutan upplyste hon folk om att spaghetti skulle serveras i djupa tallrikar och instruerade hur man kunde rulla upp de motspänstiga trådarna på gaffel. Inte många visste vad en espresso var. Inte många brydde sig om italiensk kultur, design eller musik – inte i Umeå i alla fall. Allt det som det tagit årtionden för en nation att lära sig uppskatta drabbade mig på en vecka.


Jag måste berätta att betuttningen i den vackra livvakten tog slut. Men inte min kärlek till Italien. Så många resor! Jag tågluffade med en kompis innan begreppet ens var uppfunnet. Jag åkte i en skrotfärdig guldlackerad ”Folka” med min blivande man. Senare i något flottare bilar, med tåg, flyg, lokalbussar och färjor. Jag har rest som gravid och med småbarn. Och alldeles ensam på egen hand. Jag har bott i tält, i husvagn, på hotell, hos vänner och i egen lägenhet.