Minnen

Jag har kommit till en ålder då minnen nästan är lika viktiga som framtidsplaner. Många stunder i Italien har berikat mitt liv:

En stekhet sommarkväll med bonden Felice, begravningsentreprenören Gennaro och muraren Paolo i Rieti med vinglas på en sliten vaxduk och en TV på högsta volym som sänder ”De tre tenorernas” bravurkonsert direkt från Paris.

Att ensam få öppna den höga järngrinden med en lånad nyckel och helt själv träda in i den drömlika trädgården i ruinstaden Ninfa.

Skulptören Gerardo i Maranola som via en skranglig stege tar mig ner till en dittills okänd krypta med medeltida målningar som föreställer ”Madonna del Latte”, den digivande Maria.

Att få delta i en sjudundrande bröllopsfest på ön Ponza, där gamle farfar envist har hållit sig vid liv bara för att få dansa – sin sista dans – med sitt barnbarn bruden Rosalba.

Ja, oräkneliga är de ögonblick som jag skulle vilja återkalla:

Nyårsaftonen med mina barn i ett festglatt Siena.

Munken Padre Albino från Milano, som trots de tre knutarna på sitt midjerep – friar!

Och den Fellini-vansinniga mottagningen på Ungerska ambassaden i Rom tillsammans med min väninna, den holländska dockmakerskan Marijcke. Tack Marijcke!!

Fast egentligen har jag min mamma att tacka för allt detta. Och Byskeälven! Utan den hade jag kanske inte fastnat så totalt för Italien. Min fullständigt övermodigt självsäkra attityd till rodd gjorde att jag styrde alldeles på tok för långt ut på Medelhavet med en badbåt och blev frälst av en livräddare. En gång för länge sen i Ostia.