– Neapel är en speciell stad – antingen älskar man den eller också hatar man den, sa italienska ambassadören i Stockholm, Francesco Caruso, när jag samspråkade med honom. (Han är för övrigt släkt med den legendariske tenoren Enrico Caruso.)
Kanske är det så. Och det lustiga är att man aldrig på förhand kan veta vem som kommer att tycka om staden. Värsta bohemen kan tycka att den är förfärlig och jag har träffat på personer som är superkontrollerade och genomorganiserade som faller i farstun direkt.
Den kollektiva livshållningen i Neapel går under begreppet la Napoletanità. Det är ett sätt att möta livet som kan tyckas naivt och sorglöst. Men egentligen är det precis tvärt om. Man är medveten om – att livet kan ställa till förtret och att sorger kan lura bakom hörnet. Därför är det klokast att passar på att njuta när allt verkar lugnt. Livet är hårt, ´a vita è nu ´muzzeche, och kort som en vindpust, na ´siusciata ´e viento. Varför inte vara glad när man kan?
Jag ägnar ett kapitel i min bok åt la Napoletanità. Där får du också veta mer om det bagage av fantasi – ett folkligt arv av berättelser, anekdoter, sagor, fabler, myter, legender, talesätt och ordspråk – som varje napolitanare anses bära på. Jag berättar också om Neapels gamla teatertraditioner och om hur italiensk film ofta dominerats av människor från Neapel. Megastjärnan Sophia Loren med sitt svallande temperament är kanske det mest kända exemplet. Men det finns en annan sida av myntet – en finstämd uppriktighet – som skådespelaren och regissören Massimo Troisi förkroppsligade. Internationellt känd blev han för sin roll som brevbäraren i Il Postino.
I boken kan du läsa om den napolitanska sångskatten och om operahuset San Carlo, en tid det ledande i Europa. Om mat, om historia, kulturhistoria, om arkitektur och om människor som lever kvar i det kollektiva minnet.
Neapel var från början en grekisk stad och grekernas språk och livsstil levde kvar mycket länge. Dels för att romarna hade Grekland som förebild och tog efter i stället för att försöka påverka, dels för att Neapel efter romarrikets sammanbrott länge kom att lyda under bysantinerna.
Sen kom araber, normander, tyska hohenstaufare, franskättade Anjou-kungar, aragoner och borboner från Spanien, och Napoleons franska satellitfurstar. Slutligen enades Italien med Savoyens kungar som styrande. Efter andra världskriget blev Italien en republik. Beslutet togs i en folkomröstning, men Neapels innevånare som alltid varit trogen kungamakten röstade för monarki.
Efter andra världskriget kollapsade infrastrukturen totalt i Neapel och samvetslösa entreprenörer investerade i byggnadsbranschen vilket ledde till ”il Cemento selvaggio – Den vilda cementen”. Stans omgivningar får i alla fall mig att tänka på Beirut eller Sydamerika.
No comments:
Post a Comment