Satte mig ner och skulle bläddra lite i Stewe Claesons Tiro innan det var dags att börja laga middag, tittade upp ngra timmar senare, då boken plöjts, och noterade att det var mörkt och att jag var mycket hungrig. Dras man in i dess speciella rytm och otroliga ordval, försvinner tid och rum och man lägger ifrån sig den först då den slut.
Det är förstås egentligen idéroman, men faller inte i sedvanlig fälla för den genren och sparar in på stil och prosa. Den ljuvliga lunken over sidorna skildrar denne hundraårings dag med för mig utmärkt precision. (Varje sommar burkar jag spendera ungefär en vecka med min farmor och hennes syster på det lantställe som de spenderade sin barndoms sommrar, och då de inte är riktigt hundra (den ena strax över 90, den andra strax under), är ändå detta lugna tempo bekant, allt tar mer tid, att bara ta sig ner till stranden, eller för den delen ut på verandan, kan vara ett omfattande projekt, och även små handlingar eller företeelser kan bereda glädje och vara huvudpunkten i en dag. Nu får jag dessa damer att låta som riktiga mystanter, som finner lycka i solnedgångar och barnbarnsbarn, vilket kanske till viss del stämmer, men de har båda knivskarpa intellekt och ett mkt retsamt sinne för humor som flitigt används att sticka håll på uppblåsta varelser, och gräla, det kan de.)
Mina tankar dras till Tom Wolfes 90-talsroman A man in full, där Epiktetos faktiskt står i centrum och en liknande problematik framställs, visserligen mer som kontrastverkan mot en i övrigt barock handling, och på intet sätt med samma idémässiga uppsåt. (Claesons är också mycket mer välskriven)
Två problem dock dök på mig under läsningen , det ena var ngt så enkelt som att jag gärna skulle vaelat veta vad det var för Cicero-passager som nämndes här och var, jag började under läsningen att anteckna, men sögs så in i boken att jag glömde det. Det andra var att den gamle Tiro stödjs och assissteras under dagen av en liten flicka som alltid "niger" eller "knixar" då hon dyker upp. Det där irriterade mig, då jag inte kunde påminna mig att jag sett något sådant i antika skildringar, såväl text som avbildning. Om man letar runt hittar man inget riktigt ord för det heller, utan det är snarare varianter av knäfall som då ges.
Jag spenderade en halv dag med att springa runt och störa diverse Antikvetare, och konsenus vekade vara att det icke finns belägg för nigning under antiken, utan att det nog är en senare företeelse som hör medeltid eller rennässans till, och att kvinnor snarare, såsom män bugade, eller knäföll för att visa vördnad.
Då det numer finns böcker om ungefär alltings kulturhistoria (bröst, salt, torsk, läsning osv), vore det inte dags för en om nigningen? Jag bjuder även på detta som uppsatsämne för hugad antikare!
Boke rekommenderas dock å det varmaste.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment