namque totius uobis frontem tabernae sopionibus scribam

Jag har en avhandling att skriva, material att läsa, lektioner att förbereda och borde inte syssla med ngt bloggrelaterat, men jag lyckades återigen vredagas och ilska måste tömmas ut, inte bindas in och få gro, ty då får man antagligen cancer of the ya-ya eller möjligtvis dålig hy.

Som vanligt är det uppsluppen glädje som grumlas av min ständigt koleriska personlighet, jag gläds verkligen över att den nya Catullus-översättningen, och hoppas att hitta lite pengar att inhandla den för, samt lite tid all läsa den, så jag nöjer mig än så länge med recensionerna, och det var tyvärr SvDs som fick mig att sentända ngt.

Once opon a time, in my missspent life, arbetade jag som gymnasielärare och fick då gå igenom den vakna mardrömmen av att rätta uppsatser, och ofta då högvis med sådana, ofta på samma ämne, och tro mig, vid läsandet av denna recension kliade det i fingrarna efter min nu pensionerade rödpenna, och jag fick allvarliga flashbacks.

Nåväl, fullt så hemsk kanske den inte var, men inleder man med denna mening; Språket [latinet] lärs inte längre ut i skolorna, det verkar vara dubbelt dött, historien är välkänd och ofta beklagad, så kommer min galla att stiga och jag kommer vara fientlig inställd.
Jag undrar så i mitt stilla sinne varifrån han fått denna fakta ifrån och om han kollat upp med berörda myndigheter, det att latinet inte lärs ut längre i skolorna, eller om han bara fabulerat ihop detta eller kanske rentutav är missledd av sin egen tidnings slapphänta förhållande till fakta då det gäller latinstudier? I så fall må han tyckas synd om och kräva sina kollegor på en ursäkt.

Då man redan ser rött är det mkt svårt att ha ett nyanserat förhållningsätt till resten av denna text, och då han fortsätter med att kokettera med sitt Fordyce-hat (tar upp saker som är old news för flitiga latinbloggsläsare), reser jag mig upp och tar ett varv i rummet:

"Som latinstudent på 60-talet läste jag Oxford University Press kommenterade utgåva med C J Fordyce som upphovsman. Jag skäms över att dela förnamns­initialer med denne utsuddare. För numera vet jag att praktiskt taget samtliga av poetens erotiskt frispråkiga dikter – flera dussin [ca 3 dussin]av hans sammanlagt 116 bevarade och flera av dem mästerverk – smusslades undan av Fordyce."

(Nu kan man faktiskt diskutera om "flera av dem" var mästerverk, men det kanske inte är en debatt som man bör ta här) Jag har inget emot ett personligt perspektiv i recensioner eller essäer, men det är ett svår grepp och måste ske med stor finess (cf t.ex Kallifatides Catullus-essä, för att hålla oss till till den aktuella författaren), och finner att detta saknas här. Och just det där att de snuskiga antika texterna ständigt skulle censurerats, visserligen stämmer till viss del, men även är faktiskt ngt av en myt. Ty om vi tag just Catullus som exempel, så har åtminstonde sedan slutet av 1800-talet hans carmina funnits i komplett latinska utgåvor med goda kommentarer, såsom Ellis. Helt klart var detta otillgängliga för den som saknade kunskaper i originalspråket, men det är en annan diskussion och irrelevant då recensenten ju varit mkt noga med att poängtera att han läst Catullus på latin.

Det vilar en tung anda av skoluppsats över det hela ("Lesbia hyllas ibland i samma dikt som hon förtalas och hånas...hans dikter går ofta rakt på sak, några av dem slutar nästan innan de börjat."), och hade han varit min elev skulle jag ställt ngra väl valda frågor för att uttröna om gossen verkligen läst boken. Ingen diskussion om översättningen, utan bara ett muntert citerande, och spridande av myten om antiken såsom censurerad.

Jag kunde inte heller låta bli att förundras över detta:

"Ska man som komplement till Catullus få en levande idé om hur den världen var beskaffad kan man titta på Fellinis film ”Satyricon”, en enastående rundmålning av den något senare kejsartidens väldiga spännvidd mellan rå sinnlighet och esoterisk visdom, brutal utlevelse och stoisk återhållenhet."

Då Catullus sägs ha levt ungefär 84-54 f.Kr (omtvistat) och Satyricon, eller Cena Trimalchionis (i utmärkt svensk översättning av Plaza), anses väl allmänt vara daterad till Neros regering (54-68 e.Kr), är det lite som att påstå att en filmatisering av, tja, Röda Rummet skulle ge en bättre förståelse för Bellman. (Kanske det skulle, vad vet jag, är inte litteraturvetare.)

Nu finns det tack och lov även bra recensioner av denna nya överättning, i synnerhet DN har lyckats, med en ödmjuk bakrundsbeskrivning av Catullus, ett förankrande hos Gullberg och ett genuint intresse för texten:

"Hardings och Jansons urval träffar nästan alltid rätt: en och annan detalj kan slinta - ett par "torra läppar" borde inte vara torra, ordet "själ" smyger sig in i onödan - men de uppdaterar voka­bulären tacknämligt (Lindes "säll" och "sicken" ställs åt sidan), är varsamma med versfötterna och långt bättre än sin föregångare när poeten plötsligt blir allvarlig eller sentimental. "

Likaså Expressen visar på intresse för texten, recensenten har reflekterat över denna, snarare än att dölja uppenbar okunskap bakom personliga reflexioner:

"Gunnar Harding och Tore Janson, som jag just citerat, tänker sig till exempel att ”Lesbia” uttalas i tre stavelser, och inte i två, som Ebbe Linde kanske något smidigare gjorde 1958: ”Låt oss leva, min Lesbia, låt oss älska.” Catullus själv var flexibel på den punkten, liksom på andra."

Nu pockar arbetet tråkigt nog på uppmärksamheten, men för hugade finns även GPs recension (med den förtjusande raden; "Latinska verser är musik man kan dansa till."), eller Nerikes Allehanda (som det också är lite uppsatsvarning på), och det kommer säkerligen fler.

Och häpna, iuvenes, ett inlägg om Catullus utan att en enda gång nämna Janzon!