Det började med en förälskelse

Kan man vara kär i en sport, en hobby, en arbetsplats, en stad eller rent av ett land? Inte vet jag – men jag har i alla fall nästan hela mitt liv varit kär i Italien. Det började med förälskelse.
Det hela satte igång när jag var sjutton år. Då fick min mamma för sig att vi skulle göra en resa tillsammans – vi skulle åka utomlands. Danmark var det resmål hon tänkte sig. Men under tiden hon gjorde ekonomiska kalkyler för vår tågsemester märkte hon att även om vi åkte längre bort skulle det bli billigare att ta en charterresa – en nyhet på den tiden. Ett tänkbart mål var Rom. Hon hade fastnat för staden då hon på 1950-talet sett filmerna: ”Prinsessa på vift”, ”Tre flickor i Rom” och ”Roms sju kullar”. (För övrigt spelade hon ibland två stenkakor med filmmelodierna: ”Three coins in the fountain” med Frank Sinatra och ”Arrividerci Roma” med Mario Lanza.)

Rom – visst! Det lät spännande, men mina kunskaper om Italien var minimala, för att inte säga obefintliga. De begränsade sig egentligen till några fördomar som skulle kunna sammanfattas till: spagetti utan h, ballongförsäljare, gipskatter och stuckatörer. Och ”BUONA SERA” med Little Gerhard förstås, som jag alltid skruvade upp till maxvolym på radion då den spelades.
Mamma och jag förberedde vår resa genom att under fikastunder på lördagseftermiddagarna betrakta bilder från Rom med hjälp av en ”view-master”. Det var en mackapär som man satte till ögat – efter att ha fört in en rund skiva med små minidiabilder. Sen kunde man trycka fram olika fotografier, som man kunde njuta av om apparaten riktades mot en stark ljuskälla. – ett fönster med norrländskt marsljus gick bra. Fram trädde Forum Romanum, Peterskyrkan, Fontana di Trevi och några udda bilder av en karabinjär, en tiggare och en marknad med gamla saker. Redan när jag såg bilden av Piazza Navona fick jag en känsla av att något nytt väntade mig!