calamitas linguae graecae

Än mer nyheter från Norge!
Man måste beundra deras engagemang, och vi andra får väl använda dem som förebild när besparingarna kommer till oss:

"Hej goda vänner, kan gladeligen meddela att jag precis hört den lilla MP3-filen som ska sändas på radion (förhoppningsvis redan imorgon men lite osäkert). Jag tycker den blev bra och Professor Kathrine Skretting kom själv med inrömmelser att NTNU både hadde VÄLDIGT god kompetans på grekiskt och att det inte var omöjligt att få upp grekiskt igen. I tillägg sa hon att de som ville ha grekiskt kunde medeltidigt lämna NTNU för att komma tillbaka för att fullföra graden efter att man tagit det nödvändiga ämnerna vid ett annat universitet. Vilket ju självklart är den renaste kapitulation ovanför sitt eget miljö. Detta kommer vi självklart att jobba vidare med.

Jag frågade journalisten om hon inte kunde fråga Skretting HUR mycket pengar NTNU hade sparat in på nedläggelsen av grekiskt, detta kunde inte besvaras, men det är för oss interessant att få tal på detta. Det är nämligen ganska god grund att tro att NTNU inte har tjänat märkvärdigt just på denna nedskärning/nerslaktning."

Ni hittar protestlistan, om ni ännu inte skrivit på den, här.

generatim

Jag kämpar alltjämt mot värmen i mitt unkna kontor, knepet är att hydrera ständigt, dra ner persiennerna och få bort håret från nacken (göres bäst med brevkniven, ser ut som en sikh), och försöver även , upptagen av dessa strategier att arbeta emellanåt. naturligtvis bryts det av slösurfande (man kan inte stirra på excel-ark hur länge som helst), och framlägger sålunda detta klassiska och bokliga vid era fötter:

- Återigen Homeros, samt en göteborgsk cyclop, i DN:

""Vad tror ni dödliga egentligen?" frågar han otåligt. "Vad kan man vänta sig av en blind sångare? Hela det där avsnittet i "Odysséen" är rena fabeln. Skulle jag vara en kannibal, jag? Har man inte rätt att försvara sig? Vad tror folk, att man ska stå vid sidan av och vända andra kinden till? Inte jag inte. Inte Polyfemos."

- I samma hägn får Boethius, på Jonas Thentes blogg, det sista ordet i FRA-debatten, och varnar för den förestående medeltiden.

- Ifrågasättande av rankningens metod vad det gäller bibliometri på den engelskspråkiga vaianten av Det perfekta tomrummet.

- Råkade av en slump lyssna på Martina Lowdens sommarprat häromdagen och blev helt tagen, blev väldigt distraherad från min dativsortering. Har tyvärr inte läst hennes bok (läser, skam att säga, väldigt lite på svenska), men lär göra det, då jag tjusades av ögonblicksbilder som att sitta oberörd i en busskur under en skur av ondsinta snöbollar, försjunken i Ciceros Samtal i Tusculum (jag föreställer mig att det var en sådan där smal Forum-utgåva), och för träffande formuleringar såsom, jag citerar ur minnet (dvs icke ordagrannt):
"läsning, det beprövade sättet att utveckla en orealistisk självbild; skrivande, ett sätt att stadfästa denna."
samt vad som närapå redan var mitt mantra:
"Det hjälper alltid att läsa en bok."

calamitas Throndemiensis

Ännu en bullentin från Trondheim:

"Radioprogramet blir sendt NRK Trøndelag på Onsdag eller Torsdag. Forsinkelsen grunnes att Professor Skretting er på ferie i USA och derför inte vart tillgänglig på telefon. Dette betyr at vi har några dagar extra på oss å få flest mulig folk til å underskrive på kampanjen då antalet (inte namnen) kommer att läsas upp på radion."

Sålunda, har ni ännu inte undertecknat eller forwardat namninsamlingen, är det i sanning hög tid att göra det bums! (All the cool kids are doing it, och nu har även Lovisa länkat dit.)

Pater historiae

Jag fortsätter var patetiskt lojalt undergiven storföretaget Penguin (men de är ju så tjusiga, urvalet utmärkt och priset rimligt)och tipsar sålunda om ytterligare en av deras småboksserier, denna gång Great Journeys. Ovan ser ni uttdraget från Herodotos, vilket tyvärr är den enda antika, men det finns mycket annat snyggt och läsvärt, såsom Marco Polo, Burton (med sitt besök i Mecka) Orwell, Twain och Kapuscinski.

scilicet

Senaste nytt om grekiskan i Trondheim:

"I dag var Nrk-trøndelag hemma hos mig och gjorde en kort reportage om grekiskaktionen. De skulle prata med Skretting och Wahlgren också för att få kommentarer om saken från båda parter. Jag kommer att lägga ut MP3 filer på sidan så fort jag får dem på mail. Men den blir sänt på radio antagligtvis imorgon. Vi börjar att bli en relativt stor grupp nu med solid stöd från alla håll och kanter, får nästan dagliga mail från hela landet och gränsande land med positiv feedback på det vi har gjort så långt. Vi har 216 underskrifter i skrivandes stund, men hoppas självklart på många många fler, så har du av en eller annan grund inte skrivet under på kampanjen ännu så gör det och sänd länken till alla du känner med uppfordring om underskrift. Kom ihåg att underskriften måste verificeras i en egen mail efteråt."

Facebookgruppen heter Klassiske språk NTNU, och där hittar ni mycken info, och namninsamlingen hittar ni här.

Sed nil proficimus

Ahhhrrgg, det går verkligen inte att jobba på sommaren!
När man sitter i denna tomma korridor och stirrar ut på det vackra vädret, tycker man alldeles för synd om sig själv och prokrastierar å det grövsta eller bara stirrar tomt eller, om man är jag, fördjupar sig ytterligare i ens stora hobby, den amerikanska lånekrisen (rekommenderar bloggen Credit Slips, en av författarna till the must read "The two-income trap" huserar där. Jag är insatt i varje vinkel, väntar bara på att a-ekonomi ska ringa för att bönfalla mig att tjänstgöra som expertkommentator.).
Det är självömkan som krossar varje rest av disciplin och arbetsmoral, samt leder till en sådan där trevlig sommaralkoholism. (Om jag säger att den annars varannan vecka inträffande doktorandölen har plötsligt blivit veckolig, förstår ni säkert att jag inte är ensam med mina sommarnojjor.)

Nåväl, strunt i dessa patetiska utgjutelser och titta på detta istället:

- Ett stort tack till ND som rekommenderad Roma Nova, en organisation, som efter att mycket noggrant påpekat att de inte är lajvare, som önskar återupprätta den romerska kulturen, samt även studera densamma. Det finns mycket roligt information på sidan, och vi bjuds alla in att söka medborgarskap i denna nya stat!
En smula galet, men rart.

- Deras egen akademi, Academia Thules, imponerar med sin mängd latinkurser, självstudier med viss handledning. (Den engelska översättningen av Tore Jansons bok, "A Natural History of Latin" används bl.a.) Jag är dessutom mkt förtjust i denna kursbeskrivning:
[ for all who] want to perfect their knowledge of the language in the area of farming so as to be able to use it with authentic and idiomatic ease; on completion of the course, the student will be capable of managing a farm in Latin at a semi-native level.

- I diskussionen om klassikeröversättningar och versmått hos Malte (som började på fragmenta) har tonen blivit rå, och anklagelser om elitism slungats, sedan latin utan översättning presenterats. (Blev själv mest glad över att återigen stifta bekanstkap med adeste hendecasyllabi..., det var länge sedan jag läste den)

condiscipuli

Utbbildning är temat för dagen, och jag vill lyfta fram Lars Anders Johanssons utmärkta artikel i senaste Axess om bildning och vår syn på detsamma. Dock det slentrianmässiga skuldbeläggandet av 68 av Alsheimer är trist, det är inte så enkelt.

(Vill även påpeka att jag vet vad Heisenbergs osäkerhetsprincip är, och det visste jag nog redan i gymnasiet.)

corde micante

Jag passar på att städa undan några frågor som trillat in i frågelådan under sommaren (som alltid, frågor besvaras i mån av tid och lust, frågor i kommentarerna besvaras icke):

"Tänkte höra om du kunde hjälpa mig översätta en sak till latin. Tänkte på frasen: Live your dreams eller på svenska lev dina drömmar/lev dina drömmar."

"Dröm" är enkelt översatt med somnium, och då är det oftast den sortens dröm som du har sovandes, men även dagdröm, fantasi och vision täcks in av detta ord.
(Tänker här tillbaka på diverse singalongs i bilen under castra latina, vi gjorde en snygg kanon av Row, Row your boat: Barcam remiga lente in aqua/Hilare Hilare Hilare Hilare/Somnium est vita! Minns även i synnerhet spontanöversättningen av Home on the range)

"Leva" är lite svårare, jag skulle antingen föreslå ngt i stil med "lev du drömmare"; Vive somniator, eller helt enkelt något i stil med "follow your dream", av vilket en ordagrann översättning skulle vara Sequere somnium, det ordagranna och ogenomtänkta gör oss visserligen nervösa, men det verkar funka då man kan sequi exemplum, iudicium, disciplinam, så varför då inte somnium? Inte klassiskt, men duger i krig.

Därefter, en tatueringsfråga!

"Det är så här att min pojkvän har en tatuering inplanerad i slutet av juli som ska vara skriven på latin. Meningen som ska vara på latin är "från mitt hjärta till dig" eller en liknande engelsk översättning "out of my heart for you".

Vi har sökt på lite översättnings-sidor via nätet, men man kan aldrig lita på dem fullt ut. Via internet och översättning från ord till ord fick vi fram meningen "es meus pectus pectoris, pro vos". Som sagt så litar vi inte på denna översättning."

Klokt att inte lita på den översättningen!
Om man just vill ha pectus som hjärta skulle jag föreslå tibi ab pectore meo, till dig från mitt hjärta, eller prepositionerna ex och de borde även de funka. Man skulle nog även kunna ha corde istället för pectore.

VI förljer upp med ytterligare en tatueringsfråga:

"Jag vet inte om du översätter fortfarande men jag skulle bli oerhärt glad och tacksam ifall du kunde översätta två meningar åt mig, då jag har tänkt att tatuera dem.

Två själar med en tanke - två hjärtan som slår som ett"

Då jag googlar runt lite för att se om det finns, det låter ju som något man hört hittar jag snabbt Duo animi, una cogitatio. Duo corda, una pulsatio på tyska vampyrsior och kärlekschatt. Kanske inte så snyggt, men de gör sitt bästa, tyskarna.
jag skulle nog föreslå att den otymliga meningen översätts lika otympligt med duo animi, cordibus una palpitantibus una cogitant eller så kan palpitantibus bytas ut mot micantibus. (Visst vore det bra om det fanns mer dualis i latinet?)

Just micare leder mig till ytteliggare en trevlig latinsk barnvisa:

Mica Mica parva stella
Tu es vere satis bella
Lucens super hoc mundo
Velut gemma in caelo
Mica Mica parva stella
Tu es vere satis bella.

Eller en annan översättning:

Mica, mica parva stella!
Miro quaenam sis, tam bella
Splendens eminus in illo,
Alba velut gemma, caelo.
Mica, mica parva stella!
Miror quaenam sis tam bella!

conventiculum mirabile

Jag har tvekat en smula att skriva om mina övningar i talat latin, mycket för att jag inte vill att det ska vara en enda lång gush över hur underbart skojigt kul det hela var, och även för att jag inte riktigt vet hur mycket digression om själva Amerikat-vistelsen som är lämplig i denna beskrivning, då det ändå på ett och annat vis är relevant.

Nåväl, kursen, eller detta conventiculum, hade först två förberedande dagar för oss absoluta nybörjare (tirones), och därefter anlände de mer erfarna. Därefter var det definitivt inte en nybörjarkurs, och knappt en kurs, utan mer seminarium korsat med summer camp, tanken är ju att man ska kunna närvara år efter år utan att bli uttråkad.

Under denna del var dagarna som sagt upplagde med undervisning eller sanrare seminarium under förmiddagarna, en gemensam lunch, en utflykt till relevant ställe som på något vis anknöt till förmiddagen, gemensam middag och slutligen redovisning och LEKAR!

För att ge ett exempel annat än det som bloggades i mitt extremt jetlaggade tillstånd häromdagen (med More och statliga ord inspirerandes till science fiction diskussioner), besöktes en dag staden Seattles akvarium efter att vi under förmiddagen haft en noggrann (väldigt biologisk) genomgång av fiskens delar med ruskigt underhållande lagtävling i att placera ut de olika delarna på egenhändigt ritade firrar, samt att i grupp diskuterat det där Plinius' brevet vari en pojke blir vän med en delfin (sitter och skriver utan mina anteckningar, det blir sålunda ganska hänvisningslöst). På akvariet delades man in i mindre grupper och traskade runt beskrivandes vad man såg, vilket sedan återberättades under kvällen.

Och hur gick det undrar säkert någon? Det fanns åtskilliga väldigt duktiga och skolade som talade mer eller mindre flytande, och så fanns det vi nybörjare. Jag var kass. Efter första dagen förstog jag allt, det var inte något problem, men att tala, jisses. Först och främst fanns det en mindre psykologisk spärr (Tala latin? Och göra fel? Det blir avdrag på stilskrivningen!), sedan var det samma fenomen som man upplever vid all inlärning av nytt språk att annat främmande språk plötsligt tumlar ut (min franska gjorde många gästspel), en osäkerhet vad det gäller grammatiken (Är det här en finalsats? Vat i i hela friden är futurum av mittere?) och slutligen hämmades man av ett bristande ordförråd. Det där med ordförråd fick man hjälp att fylla på med oändliga listor av sådant som man oftast saknar i sitt latinska vokabulär, såsom färger, mer moderna persedlar (subucula= t-shirt)och mat i alla former. En latinist tenderar att kunna flera ord för blod, svärd och arméförflyttningar, men kanske inte så många för att kunna beskriva vad man åt till frukost och vad ens mamma jobbar med.

Och vad ska då det vara bra för? Är det inte oändligt fånigt att fylla sin lilla bgränsade hjärna med konstruerade och manierade ord för moderna företeelser, såsom interrete, finns det inte nog att gräva ner sig i det bevarade och traderade? Å ena sidan, visst, cancerns gåta löses inte sålunda, men å andra sidan tror jag man alldeles för lätt glömmer att latinet ändå fram till minst 1800 var ett talat språk, och kanske förtjänar att även idag utförskas även ur den aspekten.
Det kan absolut ses som en aning fånigt att plugga in ordet för minikjol (mini-gunna), men man kan samtidigt argumentera att man här återknyter till en lång tradition av att nyskapa i latinet, och att uttrycka sin verklighet. Jag (och den kurs jag gick) propagerar inte för ett allmänt lingua latina rediviva utan tenderar väl snarare att se det som en hobby, en övning och en annorlunda metod att närma sig ett dött språk, ett komplement till de mer gängse metoderna.(Det var inte på något sätt knutet till någon katolsk eller överhuvudtaget kristet centum, utan ytterligt sekulärt. Vad Vatikanen vill göra med sitt latin vet jag inget om och engagerar mig inte heller i.)

På detta conventiculum fanns en klar övervikt av latinlärare, vilket kanske inte förvånar, men ändå är intressant att uppmärksamma. Latinundervisningen på grundskole- och gymnasie-nivå har under en viss tid av en del lärare vridits just mot det talade latinet. De har, föga förvånande, samma problem som i vårt lilla land (eller Europa in toto) att kidsen är inte så intresserade av att läsa latin längre, och att låta sig eleverna närma sig detta mystiska språk genom att tala det och inte kastas direkt in i ren grammatik har varit en metod att dra till sig ungdomarna. Man har även integrerat det talade i den mer traditionella undervisningen just för att ge en annan aspekt och to tart it up a bit. (Jag förhörde mig om detta genom mödosamt formulerade fågor på knackigt latin.)Mig veteligen har en liknande inriktning inte diskuterats i Sverige, men det kanske inte är en dum idé för att locka fler. (Läromedel som t.ex Piper Salve, finns redan.)

Och vilka går en kurs av detta slag, förutom just latinlärare? Oh, vilken spridning vi hade! Ålderspannet var som sagt ungefär 14-70, och vi var visserligen a rather whitebread bunch, men variationen var stor. Här fyllde lekarna en viktig funktion då ett lag bestående av en 14-årig nörd, en svensk doktorand , en närapå parodiskt preppy börsmäklare, en Hendrix-dyrkande latinlärare och en mkt blond student från Iowa kan bli ruskigt sammansvetsat i kamp och tävlan. Folk hade detta som hobby.
Socialt sett var det enda hindret att jag var så dålig på att formulera mig, pratade dock på efer bästa förmåga och har såväl deltagit i som åhört diskussioner om de mest skilda ting; gymnasielatinets framtid, Dan Brown, Högsta Domstolen, vilken var den bästa säsongen av SNL, Tolkien, ex-fruar, Silverbibeln, barnuppfostran, hundar, bergsbestigning...
Vi var verkligen en syn för gudar när vi svepte in i sådan blandad och svårbegriplig grupp på museer och restauranger, babblandes på ett obegripligt språk (lex ferrea rådde, bara latin fick talas och det hölls benhårt, t.o.m då man sprang in i varnadra i badrummet under sömniga småtimmar), Den vanligaste frågan var förstås vad det var för språk. Ett särskilt underbart tillfälle var då en glädjestrålande latinlärare hoppade på oss inne på Seattles konstmuseum, efter att ha tjuvlyssnat länge.

Och vad om det amerikanska? Det finns mycket att säga, men jag håller mig till att säga att jag hade ett problem som jag aldrig träffat på förut i USA, nämligen att min accent gjorde mig svårförstådd. Är mer eller mindre amerikan till börden och betraktas som sådan i USA (dock, känner mig där emellanåt som en produkt av en sådan där mytomspunnen sovietisk Charm School, då jag smälter in, låter rätt och förstår koder och kultur, men brister i en del rudimentära småsaker, kan aldrig hålla isär nickles och dimes samt avskyr mängden med is som stoppas i all dricka), men mitt latin har lustigt nog en tydlig svensk klang, vilket ibland gjorde mig svårförstådd för di bräkande amerikanderna.

Måste tyvärr lämna ämnet nu, det finns alltjämt mycket att säga, t.ex attityden till talat latin i allmänhet och vid universitet i synnerhet, om de stridigheter som finns latintalarna emellan (olika glossarier och orböcker finns i bruk) och att än en gång upprepa hur löjligt roligt jag hade, men jag avslutar med att säga att jag vill definitvit göra detta igen och jag vill någongång bemästra detta, om inte annat för att någongång kanske kunna hjälpa andra att försöka sig på språket på detta vis. Tänk om man någongång kunde få till något liknande i Sverige!

Appellatio provocatioque

Skövlingen fortsätter, iuvenes.

Medan fasan över hotet mot Carolina alltjämt härjar och oron over indragna doktornadplatser vid GU och framtiden för det klassiska vid LU fordas i magtrakten kommer beskedet om ytterligare massaker.
Vid NTNU i vårt borderland Norge läggs nu grekiskan ner och latinet skärs ner. Dessa studenter kämpar dock mot, med sedvanliga kloka argument:

"En gruppe på 15 studenter har protestert mot nedleggelsen. De mener at gresk er nødvendig i en rekke fag når man skal gå i dybden, for eksempel innen filosofi, antikk historie, kunsthistorie, litteraturhistorie, kristendom, politisk historie og lingvistikk.
...
– Et universitetet med humanistiske og filosofiske fag må ha gresk. Har man et historisk-filosofisk fakultet, må man gjøre det ordentlig, sier Lars.

Å lese Det nye testamente, tekster av Aristoteles eller Homer i norsk oversettelse holder ikke når man skal drive seriøs forskning, mener studentene. Studentene er redd det blir vanskelig å bygge opp igjen faget etter å ha lagt det ned. Miljøet vil ikke lenger være like attraktivt for dyktige forskere. En del studenter har slått seg sammen og laget en avtale med NTNU-professor Staffan Wahlgren [minns, professorn som fick gå i Lund!!] som skal undervise dem i gresk utenfor universitetet."

En av studenterna som omnämns i artikeln som citeras oven kontaktade mig med detta sorgebut och hoppas på något stöd från oss. Det finns en Facebookgrupp att gå med i, Klassiske språk NTNU, där ni hittar länkar till artiklar om denna tragedi. Vidare cirkulerar en namninsamling med följande appell:

Hej, som ni säkert redan känner till så har NTNU tyvärr lagt ner grekiskt samt gjort om latin till ett årsstudium från att ha varit ett BA-program. Vi är många studenter som har reagerat negativt på detta minst sagt tragiska beslut och känner att vi inte blir tagna på allvar av styret med Kathrine Skretting i spetsen. I anledning av detta har vi upprättat en underskriftskampanj som ska sändas till henne som en appell om snarlig återupprättelse av de klassiska språk som vid NTNU. Vi hoppas att ni vill ta er den lilla tid det tar att signera underskriftskampanjen som ni finner i länken under för att visa att ni sympatiserar med oss studenter och stöttar våran sak.

Namninsamlingen hittar ni här (http://www.namninsamling.com/site/get.asp?appell_gresk), och jag vädjar till er alla att skriva under, samt att sända den vidare till vänner och bekanta (maila mig om ni behöver mer info), ni är säkert med på mailinglistor eller liknande som kan missbrukas för detta helgade ändamål. Kunde vi inte försöka få ihop minst hundra underskrifter till (just nu 150 st) innan veckan är slut? Låt oss visa att vi fortfarande berörs och inte bara rycker på axlarna!

Addendum, söndag: 57 signaturer hat tillkommit sedan detta inlägg, och såväl Venanzio som Ola har lagt ut appellen på sina nätdagböcker!

Castra latina

Tusen tack till K för hennes rådiga ingripande och mästerliga bloggande under min frånvaro, det blev ett abrupt överlämnande, jag var för resfebrig och trött (sista omtalandet av min trötthet, je vous promets). Hon har i sanning skött det med den äran, och ett leve utbringas: Io, Io, Io!

Själv har jag varit på läger. Ett riktigt gammaldags läger, med delade duschar, kalla badrumsgolv, ständiga utflykter i minibuss, angst över att hitta plats i kafeterian och skojiga lekar. Dock skiljer det sig en smula från det som man i barndomen sändes till bussledes, då åldrarna var något mer spridda än de var i de flydda somrarna (jag skulle gissa spridningen var mellan 14 och 70 år fyllda), samt att det hela var helt på latin.

Under Conventiculum Latinum Vasintoniense, rådde nämligen lex ferrea, att endast latin fick nyttjas, såväl under dagens aktiviteter som socialt. Jag ska berätta mer om detta och de problem som jag, som aldrig haft ngn träning i detta hade, men jetlag tvingar mig att vara kortfattad idag, och sålunda väljer jag att berätta om en av de bästa dagarna.

Dagarna var upplagda med lektioner under förmiddagen, en gemensam lunch och utflykt av variernade slag under eftermiddagen, dessa hade anknytning till dagens lektioner, samt lekar och redovisning efter middagen. Denna dag hade vi under morgonen läst ytterligare ett utdrag ur Thomas Mores Utopia, dels en snutt om valsystemet på den fiktiva ön, och dels en bit om slavar och deras avkomma, under veckan arbetades det en del med statsvetenskpliga begrepp, då den 4 juli inföll under denna period. More och termer av detta slag hade dock särskild relevans för en av utflykterna som följde efter lunch.

Vi besökte nämligen The Science Fiction Museum and Hall of Fame, mig veteligen unikt i sitt slag, och fick sålunda rikligt använda oss av inte bara av vocabula ad rem publicam pertinentia, utan även av den fantastiska lista av science fiction termer som Stephanus, organisatör av det hela, utarbetat. Sådana ordlistor görs naturligvis för the novelty value och dylikt, men även just för att visa att man kan ta upp alla ämnen på latin (och ja, jag kommer diskutera om det är något att sträva efter, eller om det blott är fånigt).

Muséet var för mig en otrolig upplevelse, och att stövla omkring i något slags ultimat nörd-nirvana, såsom att beskåda Kirks stol från ST:TOS beskrivandes vad man upplevde och såg på latin (det enda som kunnat göra det än nördigare vore väl om diskussionerna bedrivits på klingon) är en upplevelse jag tackar mjukast för. Fina samlingar, en redig koncentration på böcker och en kronologisk, men även tematisk upplägning gjorde det väl värt att besöka, även om man inte åtföljs av sitt latintalande posse. (Jag tänker tillbaka på diskussionen i bussen på väg dit då det uppdagades att de flesta damer på detta latinläger hade en grej för Spock (vill minnas att ordet illecebrosus togs i bruk), vilket kanske inte förvånar.)

Jag lämnar nu min beskrivning för att förhoppningsvis återuppta den imoron och ger mig istället hän åt att lättjefult delge er några av favoriterna från listan med science fiction-termer, då det kanske finns en stark vilja efter att kunna överätta diverse intergalaktiska ting till latin. Här följer 3, som lätt förstås:

impulso flexiva (vulgo "warp drive")
ab extraterrestribus rapi
genetice amplificatus (velut ille Kanus)

Och så några kända repliker:

Ad ducem tuum duc me!
Frustra resistatur.
Vi te commenda, Luca!
Longam tibi vitam prosperamque.

Campania confusa liber ultimus

Tiden rusar iväg, och det är dags att återlämna stylusen till den fagra SDIL, som väntas anlända vilken dag som helst. Dags att summera min resa genom Kampanien, med andra ord, dags att dra samman alla lösa trådändar, dags att dra ett streck... Men Kampanien, ack, Kampanien tar ju aldrig slut! Medsamma när jag återvänt till Rom började jag drömma om min nästa resa. Jag prisade civilisationen (!) och bussar som går inom 30 minuter efter utsatt tid, och sopade gator och bortkörda sopor, och planerade ändå utflykt nummer två.

På tåget på väg från Teano, där jag väntat 1 timme på en totalt öde perrong, efter ett slutligt misslyckat försök att se det sista samnitmuséet, tillbaka ner till Neapel, värjde jag mig i nära nog en timme mot uppmärksamhet riktad av två vänliga personer som egentligen hade större sjå med att förklara hur fult och smutsigt Neapel blivit, än att lyssna på mig. På piazzan utanför tågstationen, i Neapel, kryssade jag konstlat oberört genom solnedgångens väntande taxichaufförer och gatuförsäljare, och undvek att köpa Rolexklockor och fula solglasögon till överpriser. På själva tågstationen flockades sura och försenade resenärer och enades i sin förbittring, jag var nära att skälla ut en spansk småbarnsfamilj som satte sig bredvid mig på bänken för att äta sin McDonaldsmiddag (jag inte klarar av lukten av frityrfett), och jag avreste bara 1,5 timme försenad.

Ändå började jag planera nästa resa genast, redan på tåget på vägen upp, och medan jag drog min lilla resväska på väg upp genom Borgheseparken väl framme i Rom, och när jag långsamt packade upp alla tunga museikataloger jag tjatat mig till, alla ruinguider och reseförslag jag samlat på mig, då stod det klart för mig att jag måste återvända. Jag måste se allting igen, förberedd. Kullar och övergivna tågperronger (Teano), borttappade amfiteatrar (Nola), undangömda samnitmuséer (Santa Maria Capua Vetere), pampiga teaterruiner (Benevento), och fler ruiner, överallt, som antingen lockar med sin oerhörda närvaro eller retas med sin oberörbara frånvaro under vågorna (Baia).

Där finns en viktig vagga, och jag tror att Kampanien långsamt förstår att göra bruk utav det. Där hela Italien har Romarriket att ståta med, men framförallt Rom självt, och där Etrurien har etruskerna, där Lucanien har grekerna, där har Neapelbukten och den gröna inlandet allting. Jag möttes ofta av frågande höjde ögonbryn när jag anlände till de olika små muséerna och visade upp mitt introduktionsbrev - Svensk forskarstuderande, här? Varför i all världen då? - och när jag sedan lyckats förklara vad och varför och hur någorlunda väl, mottogs jag med öppna famnen.

På muséet i Capua, med den klumpfotade guiden, hade jag en lång konversation om stolthet över en historia som resten av landet mer eller mindre har glömt bort. På muséet i Santa Maria Capua Vetere möttes jag av en liten dam som strålande ringde muséet i Teano för att höra sig för om öppettider (mitt misslyckade försök berodde på bristande anslutning från tågstationen de 5 kilometrarna upp till själva staden). På muséet i Benevento var forskarfilialen tillfälligt stängd, men man lovade mig att om jag kom tillbaka skulle man gladeligen ge mig allt vad jag behövde, och mer därtill. Och det slog mig, då och på vägen tillbaka till Rom: det här är en historia som förtjänar att berättas. Någon gång, i någon form.

Campania Confusa Liber IV: Capua...

Jag har vid tidigare tillfällen i denna mina Kampanienexposé snuddat vid Capua, och hastigt skyndat vidare, med tal om amfiteatrar och muséer i allmänhet, på vägen mot misslyckade försök att angöra Cumae. Men ack, sanningen är den, att Capua smög sig tätt inpå mig, med all sin fulhet, och lade sig att vila någonstans mellan revbenen. För en antiknörd och därtill samnitfantast ligger ett besök i Capua lika högt upp på lyckorusskalan som första blicken ut över Forum Romanum för en latinist, en påvevinkning för katoliken, eller Roma på hemmaplan för fotbollsivraren.

Det gamla Capua var på sin tid (300-talet f.Kr.) den andra största staden i Italien efter Rom. Den grundades av etruskerna (man har hittat gravar från 7/600-talet) och blev ett samnitiskt högsäte under 400-talet. I alla texter, skrivna av romerksa eller grekiska historiker som behandlar t.ex. Italiens geografi eller folkliga sammansättning, dyker namnet upp igen och igen, som huvudkärna i samniternas rike. Vad som än finns kvar av och i staden, har den med andra ord i varje fall varit någonting storslaget, om än en gång för länge sedan.

Här behövs en tydliggörande (möjligen har jag tidigare blandat ihop termerna något): när jag säger "Capua" menas här det gamla Capua, denna stad heter idag Santa Maria Capua Vetere. Det moderna Capua ligger idag en kort bussresa norrut utmed Corso Aldo Moro, och grundades av flyktigar från det ursprungliga Capua, sedan staden skövlats av saracenerna (dvs. muslimer) år 841 f.Kr.

Det moderna Capua är en charmig liten småstad, med påtagligt medeltida gränder, välputsad, intagande och välkomnande. Där finns en flod, ett romerskt brofäste och ett par fina kyrkor, och kullerstenen duggar tätt i varje gathörn. Intrycket är någonting i stil med Gamla Stan fast lite mer rosa väggputs och kanske lite mindre gult. Men för den som strävar längre tillbaka i tiden än 900-tals konflikter mellan kämpande lombardiska småfurstar, har det moderna Capua inte många tidens vingslag att erbjuda, förutom, så klart, ett imponerande museum med en delvis svensktalande guide, om vilken jag redan har berättat.

Det gamla Capua, däremot, är hur fult som helst. Särskilt på en grå halvregnig dag, när asfalten blir än mörkare och får smutsgula husväggar att skämmas och slå igen sina fönsterluckor, och när träd och grönska faller tillbaka i ett dystert dunkel i samma nyans som de militärgröna sopkonteinrarna. Då är det svårt att vara fattig, kampansk landsortsstad med en bortglömd amfiteater, och samtidigt försöka vara attraktiv för besökande kritiker, särskilt som hela den charmerande medeltiden har flyttat 5 km längre norrut.

När man närmare sig staden är bland det första man får se en stor triumfbåge, kallad Arco di Adriano (i själva verket är man inte klar över till vilken kejsares ära den rests), sorgligt inklämd i en gatukorsning och till synes till stadsplanerarnas stora besvär. På ungefär samma vis föreligger amfiteatern, vidare rakt fram och till vänster, vid änden av en större fält dekorerat med grävskopor, osäkert huruvida man gräver efter en romersk kapplöpningsbana eller lägger grunden för ett nytt bostadskomplex.

Och ändå, för samnitfantasten, blev besöket i gamla Capua en lyriskt solskensbehängd kringvandring, där varje gathörn tycktes bjuda på en överraskning - en mithrashelgedom, ett oannonserat arkeologiskt muséum med fler inskrifter, liksom en hejdlöst rolig vandring utmed motorvägen på vägen tillbaka till hotellet i Caserta förbi gamla gravar av både etruskiskt och senare datum (mellan neonskyltar, brödfabriker och jordgubbsförsäljare). Bl.a hittade jag hos en gammal keramiker med fru en s.k. salvadanaio, en etruskisk spargris, något jag drömt om sedan jag första gången såg en på en designbutik i Oxford. Lyckan med andra ord total.

Campania Confusa Liber III: Om att misslyckas med att ta sig till Cumae

Från Neapel ser resan till Cumae ut som ett stenkast, eller en dagsresa. Kanske är det lite längre än till Pompeii, men bestämt kortare än till Paestum, och på kartan ser det ut som en enkel liten fjuttresa. Men skillnaderna är ack så mycket större.

Till Pompeii kommer man med direkttåg, Circumvesuviana, med regelbundna avgångar från Neapels centralstation. Hemligheten är helt enkelt att kliva av tåget vid Scavi Villa Misteri (ca 50 meter från ingången till utgrävningsområdet). Till Cumae, däremot, är färden långt mycket krångligare. Receptet låter mycket enkelt: först tar man tunnelbanan, linje 2, till slutstationen i Puzzuoli, en resa på omkring 20 min. Från stationen (som ligger utsökt vackert, med utsikt från perrongen över bukten) går man ut och till höger, nedför sluttningen fram till den större vägen. Precis till höger, under viadukten, finns busshållplatsen för Archeobus Flegreo, som, enligt tidtabellen, går ungefär en gång i timmen. Det tar ca 25 minuter att komma till Porto di Baia, och därifrån ytterligare omkring en halvtimme till Acropolis i Cumae. Med väntetider och dylik bör man alltså räkna med minst 1,5 timme enkel resa.

Mitt första försök att ta mig till Cumae krashade p.g.a tidsoptimism och resesällskap. Min ursprungliga plan var att besöka både Baia och Cumae på samma dag - Baia känt som romarnas badmecca, någonting i stil med Playa del Ingles, och Cumae, en grekisk kultort där man fram till förra året kunde besöka sibyllans grotta (en jordbävning med tillhörande ras har nu gjort detta alltför osäkert).

Mitt resesällskap vägrade emellertid bestämt att lämna rummet tidigare än 15 min före det att hotellets frukostbuffé stängde, och ansåg inte att någon som helst utflykt kunde ursäkta någon som helst skyndsamhet. Följdaktligen lämnade vi inte Neapel förrän framemot elva, vandrade nedför slänten i Puzzuoli kort före tolv, och angjorde kajen i Baia omkring halv ett.

Till Baia kommer man för att se resterna av romarnas badparadis, i form av villor, badanläggningar och tempel. Ruinerna är högst påtagliga, och bussen stannar vid början av en snirklande trappa som för besökaren förbi små bostadshus med sovande katter dekorativt utplacerade på lämpliga trappsted, upp till ingången till det stora området. Dessvärre var detta (såklart) stängt "för ombyggnad", öppnar igen "någon gång efter sommaren". Närmare halv två hade vi stretat och strosat oss fram ett varv utmed kajkanten förbi alla lockande trattorior, funnit farleden och letat oss uppför berget till Castello Aragonese, där Baias romerska historia presenteras. Bl.a. finns ett mer eller mindre komplett nymfeum, från den del av den moderna bukten som idag står under vatten, men som på romarnas tid var torra land.

Denna "undervattenspark" (Parco sommerso) går idag att bese, enklast åker man ut med båt och ser på underverken genom glasskivan i botten, eller också, för den mer våghalsige med dykcert, följer man helt sonika med på guidad dyktur. Jag hade varit förutseende och bokat biljetter på det mindre vågade alternativet, båtturen. Dessvärre inställt "p.g.a dålig sikt" (antagligen var vi bara två personer inbokade på turen). Kort sagt, Baiabesöket förlorade två av sina inplanerade beståndsdelar, vi käkade sen lunch på en taverna med utsikt över bukten och havet och söndagsdinerande italienska familjer, bortsorterade Cumae och försökte ta oss tillbaka till Napoli via Puzzuoli, och fick vänta 1,5 timme på bussen (tidtabell okänd). En historia för sig.

Vid mitt andra försök att ta mig till Cumae var jag ensam, ute i god tid, och hade ingen önskan att öda tid i Baia. Puzzuoli hade jag också redan sett, och nöjde mig med att strosa utmed amfiteatern (man fortsätter helt enkelt till höger under viadukten när man kommer nerför slänten från tunnelbanestationen) fram till solskenet. Allt var lysande: jag hade min nya solhatt på mig, en bra bok i väskan och solen lyste glatt och obekymrat. Men aj, aj, aj... vad jag bedrog mig.

För det första kom ingen buss, och när bussen väl kom hade jag för ögonblicket vänt ryggen till varför den körde rakt förbi mig. För det andra var det antagligen fel buss, för när nästa anlände, en timme senare, hade busschaffören ingen aning om hur man tog sig till Cumae, men erbjöd sig att köra mig till Baia istället. För det tredje fick jag sällskap på bussen av en Salvatore, dvs. en rejält tilltagen man med hår på bröstet, glipande skjorta över svällande mage, guldkedjor, guldringar, en översvallande napoletansk dialekt, solglasögon och (håll i er nu) blindkäpp.

Samtalet med Salvatore löd som följer.
Salvatore: "Var kommer du ifrån, vad heter du, vad har du för färg på håret, vad gör du i Neapel, vill du följa med hem till mig, jag är en mycket gästfri man, har du några syskon, vad gör dina bröder, vad gör din systers man, får jag bjuda dig på middag, kan vi inte gå en promenad, vill du följa till Castello di Baia, kan jag få ditt telefonnummer, vill du komma och hälsa på mig i Nola, bor du hemma hos din mamma, är du gift, har du sällskap, varför är du ensam, varför är du så reserverad, kan vi inte gå en promenad, du måste komma och hälsa på mig..."

Jag satt inklämd mellan Salvatore och bussfönstret och var tvungen att stilla uthärda resan. Trafiken kröp fram i snigeltakt, och det dröjde över en timme innan vi angjorde Baia. Så fort jag skymtade kajpromenaden ursäktade jag mig raskt, kavade mig förbi Salvatores breda knän och smet ut genom bussdörren. Har nog aldrig tagit så bryskt avsked av någon förut. Få besökare har väl heller någonsin varit så besvikna över att vandra omkring i Baia, och vid det laget var jag så utmattad, utled och trött på allt vad napoletanare heter att jag bara gjorde ett par halvtama försök att hitta en annan buss den resterande vägen till Cumae (alltid utom räckhåll...). Därtill vägrade jag blankt vänta 1,5 timme till på en buss tillbaka till Puzzuoli, och, min vana trogen att välja det krångligaste alternativet, beslöt jag mig helt sonika för att gå, utmed kustvägen, österut (det tog 1,5 timme).

Sensmoral: det är lättare att ta sig till Baia än att ta sig därifrån, särskilt på en söndag, och om du vill åka till Cumae, försök att inte göra det den första maj, när trafiken i allmänhet och busstrafiken i synnerhet är helt ur led - bäst är nog att hyra en bil.

Campania Confusa Liber II: Samnites, everywhere Samnites

När Italienresenären styr kosan söderut från Rom mot Neapel, handlar det oftast som en handful, lätt uppräknade saker: det högst levande Neapel i sig, eller ruinstäderna Pompeii och Herculaneum. Somliga tar sig kanske ut på Capri, andra nöjer sig med småskalighet ett stillsammare liv i land. Jag själv, som jag ju antytt i mitt förra inlägg, mitt först som gästbloggare denna sommar, begav mig söderut från alla städers stad mot ett föga rent och stundom helt förbluffande kampanskt inland, i ett något annorlunda syfte, nämligen det att finna så många små obskyra landsortsmuséer som möjligt, vad som helst med "Sannitico" i namnet. Vad jag vet finns det fem sådana, av vilka jag lyckades pricka in besök på tre: i Santa Maria Capua Vetere, Capua och i Benevento. Museet i Nola var stängt (på obestämd tid) för renovering, och museet i Teano visade sig omöjligt att ta sig till såvida man inte kommer med bil eller med gott om tid för att gå de fem kilometrarna från tågstationen, och tillbaka.

"Sannitico" syftar här på det gamla Samnium, dvs. det område i södra Italien som på 6/400-talet f.Kr. styrdes av samniterna. Samniterna kom, enligt legenderna, från Appeninerbergens höjder och spred ut sig över Kampanien, och skövlade etruskerlandet och delar av Magna Graecia, mördade folk och intog städer. Romarna skulle komma att bete sig på ungefär samma sätt ett par hundra år senare, med den följden att samniterna, liksom alla övriga icke-latinska folk på halvön, trängdes undan, romifierades och försvann. Samniternas språk, oskiskan, finns bevarat i omkring 300 inskrifter, men efter omkring 80 f.Kr. finns inga fler skriftliga belägg.

I dagens moderna Italien, där det rikare, industriell nord står mot det fattigare och arbetslösare syd, är det ganska klart att ett område som Kampanien griper efter möjligheter att skaffa sig en självbild som är fristående från det nordligare Rom. Somliga av dessa städer lyfter därför stolt fram sin samnitiska historia, så gott det nu går, och det var i dessa städer jag gick på museijakt för att gräva fram bilder på sagda, oskiska inskrifter. Ett fint exempel på samnitisk stolhet hittade jag på klockstapeln på det centrala torget i Benevento: en karta över Samniums utbredning när det var som störts (komplett med duva och allt). På en annan sida visades Beneventos delaktighet i Andra Världskriget, som parallell.

Men, precis som med amfiteatrarna i mitt förra inlägg, står det inte alltid så bra till med samnitermuséerna heller. Imponerande innehåll göms oftast undan i ganska otillgängliga byggnader, som alltsom oftast lider total brist på guidematerial, böcker och vykort till försäljning, för att inte tala om suddgummin, neonlysande pennor och gästtoaletter. Man gör det inte lätt vare sig för personal eller eventuella besökare. Samma kommentar som vid amfiteatrarna: jag var mer eller mindre helt ensam vid på samtliga dessa tre minimuseum.

Detta löser man på olika sätt, med olika former av hjälpsamhet. I Capua fick jag personlig guidning genom samlingarna, av en mycket trevlig klumpfotad man som en gång i sin ungdom haft ett förhållande med en svensk tjej (ALLA italienare har tydligt haft förhållanden med svenska tjejer...), och som kom ihåg hur man säger "jag älskar dig", och, något mer förvånande, "tvetydig". Det satte viss krydda på upplevelsen, minst sagt, och samlingarna är verkligen häpnadsväckande. Där finns två rum med mater matuta-statyer från en samnitisk, därefter romersk helgedom, sammanlagt över 30 pjäser; tre rum med latinska inskrifter (varav ett kallas Mommsenrummet); och hela övervåningen är sedan fylld med små bronspjäser, glaskärl, arkitektoniska utsmyckningsdetaljer etc. etc. Jag gick därifrån tyngd av två versioner av museikatalogen, av vilken ingen innefattade det material jag ville åt.

Jag fick höra om existensen av ett museum i Santa Maria Capua Vetere bara genom ett samtal med vakten vid amfiteatern. Jag tog mig in utan att behöva lösa biljett, och hittade fyra något unkna salar med dålig beslysning, där cementen i väggarna såg ut att ta in fukt. Inskrifter hittade jag, precis de jag ville åt, och jag tog skändligt mycket kort eftersom jag var helt och hållet ensam i lokalerna. I Benevento, slutligen, fann jag ett oerhört smakfullt museum, nyligen renoverat, med en mycket vacker utställning av statyer och annat material från en Isis-helgedom. Samniterna hade däremot förpassats till en liten glasmonter.

Sammanfattningsvis: jag hittade samniterna, men jag är inte alltid säker på vad det var jag såg. Jag kan läsa deras språk, vilket är mer än vad de guider jag talade med kan, och bra mycket mer än vad de flesta besökare ens kommer viftande nära. Jag var överlycklig öber att få vandra omkring där i dåligt upplysta, dammiga salar och spana efter stenfragment bara jag visste fanns där - men hur många fler besökare kan lockas in i mörkret för att spana efter svunnen tid, om man inte ens vet om att den finns där?

Campania Confusa, Liber I

Den fagra SDIL har åkt på semester. Andra, e.g. undertecknad, återvänder istället till arbetsamma vardagar i semestertomma städer, och får i utbyte, till stor glädje, den stora äran att gästblogga - med orden: "du har ju så mkt spännande i ditt vackra huvud!"

Efter dryga nio månader i städernas stad finns såklart en hel hög med intryck, men då världslitteraturen redan väller över av Rombetraktelser tar jag här istället tillfället i akt att slå ett slag för Kampanien. Jag reste runt i regionen i fråga i slutet av april, på jakt efter inskrifter på obskyra små landsortsmuséer (mer därom senare), och såg både högt och lågt och smuts och flärd, allt det som gör Neapel till den omtumlande, sjudande stad hon är. Men om Neapel har likaså en hel del redan skrivits, och Kampanien är en hel del mer än bara Neapel. Mycket mer. Mycket sopor, tyvärr, men också många leenden. Och ruiner.

Fram till den romerska expansionen på 3/200-talet f.Kr. var Kampanien centrum och huvudsäte för de södra icke-latinska befolkningarna på halvön. Cumae var ursprungligen en grekisk bosättning, etruskerna bodde där moderna Capua nu ligger, och hela området kom så småningom att styras av samniterna. Ramlar man över ruiner är dessa alltså inte med nödvändighet romerska (även om så oftast är fallet), och kulturarvet är en mångskiftande blanding av olika folk. Men om kulturstaden Rom har sina problem med expansion, och bevarandet av sina gamla ruiner i en föränderlig och växande, modern stadsbild, har ett fattigt område, som Kampanien, desto större svårigheter. Detta blev tydligt framför allt när jag började ramla över bortglömda amfiteatrar.

Mycket beror så klart på staden i fråga, och vissa exemplar, som amfiteatern i Puteoli (mod. Puzzuoli), har det bättre ställt. Puzzuoli är en pittoresk liten hamnstad, en förstad till Neapel, och den plats där man byter tunnelbana mot buss på väg mot Baia och Cumae. Amfiteatern, den näst största i Romarriket efter Colosseum, är väl bevarad, fint inhängnad, och det finns ingen tvekan om vad det är eller var den ligger. (Bilden, en av valvbågarna, ska vara sned, man har väl sin konstnärliga frihet?!)

På andra håll är det lite sämre. Som till exempel Nola, en bitter liten småstad norr om Vesuvius som inte har bytt namn på de 2500 år den har varit känd i källorna. Egentligen var jag där för att se Cippus Abellanus, en av de oskiska praktinskrifterna, men väl där hävdade min guidebok att det skulle finnas en amfiteater någonstans i nejden. Följande repliker är helt autentiska:

Biblioteksassistent #1: "Amfiteater, har vi en amfiteater här? Hade jag ingen aaaaa-ning om..."

Biblioteksassistent #2: "Amfiteater? Va? Är du säker?"

Prästen: "Kan det vara någonstans vid sportstadion, eller nåt?"

Jag hittade den till slut (bild till vänster), 5 minuters promenad utanför stadsmuren, mellan ett åkeri och en målarfirma, vid en ödslig parkering. De sedvanliga, kampanska sopsäckarna stod så klart uppställda i den enda valvbåge som gick att skymta genom avspärrningarna .

En liknande historia av ungefär samma kaliber (dvs. sopor, borttappade ruiner, ingen vet någonting) stammar från Benevento, en i övrigt söt och gulligt upputsad bergsstad med rensopad gågata och mycket trevliga carabinieri. Där finns en mycket vacker teater, ett förvånande fint arkeologiskt museum, och fantastiska vyer ut över bergen och dalgångarna - men amfiteatern är man inte lika säker på var den ligger. Om jag inte minns helt fel upptäckte man den av en slump när man lade grunderna för den nya motorvägen (eller var det tågstationen?), så sent som 1992, och det har helt enkelt inte funnits tid/pengar/ork nog att idka vidare utgrävningar. Eftersom staden, till min stora förvåning, inte säljer turistkartor, letade jag mig fram genom gränderna medelst ett i smyg taget foto av översiktskartan på muséet, hittade Via Appia Antica (en smutsig grusväg, mer sopor), och började faktiskt gapskratta när jag såg ut över rostiga plåttak, lite undangömda, övervuxna stenar och, you guessed it, ännu mer sopor.

Nola och Benevento får stå som exempel på vad som händer med ruiner som inte ses värdefulla nog att bevara, restaurera och visa upp, mest beroende på brist på pengar (ska man bry sig om ruiner när man inte ens kan ta hand om sina egna sopor, sina tiggare, sina hem- och arbetslösa?), på orter dit turister sällan hittar eller dit man kommer av andra orsaker än för att titta på fallfärdiga, knappt igenkännbara ruiner. Amfiteatern i Puzzuoli, dit turister hittar självmant, är stor och vacker och imponerande. I Nola och Benevento ser man bara högar med stenar. Bedöms en byggnads restaureringsvärde efter hur mycket som återstår, och var?

En mellannivå mellan det rika Puzzuoli och de fattigare Nola och Benevento hittade jag i Capua (mod. Santa Maria Capua Vetere), etruskernas, senare samniternas, allra sist romarnas, Capua - och tro mig, mitt hjärta klingade barnsligt lyriskt hela tiden jag var där. Capua är, i stil med Nola, en småbitter stad, och ligger utmed en bjäfsigt neonkantad motorväg. Arkeologerna och stadstänkarna har gjort sitt bästa, och försökt plocka fram etruskiska verkstäder i kombination med senromerska gravmonument, och på det lilla men söta arkeologiska muséet möttes jag av en alldeles bedårande liten tant som smög till mig, helt gratis, ett ex av musei-cum-stadsguiden (på engelska!). Capua är dock fortfarande ingen attraktiv stad, och, som överallt annars, saknas det turister och därmed pengar. Men amfiteatern... där tog mitt hjärta ett litet extra skutt. Vi talar här om den tredje största amfiteatern i Romarriket, efter Colosseum och Puzzuoli.

Tänk er Colosseum på 1700-talet, innan man rensade bort alla blommor, palmer, klängväxter som t.ex. Byron diktade om, och ni ser amfiteatern i Capua framför er. Större delen av väggarna är bevarade, och allting är i så pass gott skick att man kan vandra omkring där, överallt, och klättra bäst man vill. Bilden (till vänster) är tagen från en av gångarna under själva arenan, där jag hoppade kring över nedfallna stenbitar, rasade kolonner, och fantiserade om tigrar och lejon och gladiatorer inlåsta i små bås, och såg blodet rinna i de små kanalerna i golvet. Man får ha makaber fantasi när man besöker en amfiteater. Och sen kommer bikommentaren: jag var i princip enda besökaren (precis när jag skulle gå kom en busslast ryssar som verkade mer intresserade av att gå på toaletten än att se ruinerna).

Denna lilla exposé över amfiteatrars vara eller icke vara är ju i själva verket bara ett litet exempel på svårigheterna vad gäller kulturvård och museiinrättningar. Det går att skratta lite åt att man ställt sopor i valvbågarna i Nola, eller åt att det inte finns någon som helst information om hur i hela fridens dar man hittar i Benevento, eller åt bristen på informationsmaterial på alla tre platserna (i Puzzuoli fanns det en hel del) - en del kan man kalla "typiskt italienskt", annat är bara slarv eller brist på intresse. Eller brist på publik att visa upp sig för? Men om publiken sviker, hur försvarar man då behovet, och konstnaderna förknippade med, att bevara och visa upp? Jag har dessvärre inga svar på någon av dessa frågor - någon kulturvårdare eller arkeolog får gärna ta över och fylla i.

progressus

Via Malte hittar jag artikeln Vem gråter över grekiskan?, en slags gruppintervju av Svante Nordin, Tiina Rosenberg och Törbjörn Forslid, i Sydsvenskan (varför läser man inte den oftare? Hade den bästa Sundström-recensionen!) och nu när vi ändå bara berör kulturskymning (skövlingen av Carolina, indragna doktorandplatser vid GU), och då det tjatas mycket om teori, berörs även konkreta frågor såsom just grekiskan:

"Som ett tecken på humanioras nedmontering nämner Svante i sin bok att man lägger ner kurser i grekiska och latin. Men måste ett universitet ge vissa kurser för att kunna säga att man ägnar sig åt humaniora?

Torbjörn: - Jag tycker inte det. Det är en utveckling

Du gråter inte över grekiskan och latinet?

Torbjörn: - Nej.

Tiina: - Jag tycker nog att det ska finnas. Jag tycker också att det ska finnas arabiska och hebreiska och klassiska stora språk. Jag är ju tillräckligt gammal för att tillhöra den delen av utbildningen där det fanns en ansträngning att lära sig europeiska språk. Hegemonin talar numera på amerikanska.

Svante: - I stället för att man hänger sig åt det totala marknadstänkandet och bara räknar hur många studenter som söker kurserna skulle man kunna ha ett infrastrukturresonemang och säga att i ett land med anspråk på att vara någon typ av kulturnation så ska det finnas till exempel en professur i sanskrit"

Carolina denata

Jag är egentligen på semester (imorgon bär det av), men kan inte låta bli att titta i min jobbmail och upptäcker där rektors beslut om Carolina, vari det beslutas att en "styrgrupp för projektet" ska tillsättas (utan doktorandrepresentation).

Medföljer gör även "Slutsatser efter remissomgång" vilket vid genomläsning måste sägas är deprimerande.
Man verkar ha missat en av huvudpoängerna; nämligen att det är ett viktigt forskningsbibliotek (t.ex för forskare utan reguljär arbetsplats), samt att Carolina är ett löjligt starkt varumärke, och att urholka det är fullkomligt befängt.

Jag förstår att huvudproblemet är, som alltid, att det inte finns nog med pengar och att man vill få annan kassa att uppbära kostnader och ansvar genom att skapa ett "show-room" eller en "faculty club" (den svengelska som nyttjas visar på en sällan skådad kompetens i det svenska språket), och ingenting kommer kunna skaka fram mer pengar, men en besparing kan faktiskt göras på ett pietetsfullt och demokratiskt vis, inte nödvändigtvis genom att slakta detta starka varumärke och kreativa miljö.

And in other depressing news, så har hum.fak vid GU dragit in de bidragsrum för doktorander som skulle utlysts i höst. Det skulle bl.a blivit en tjänst i latin/grekiska.

valeo

Diverse saker som bör påpekas:

- Vad som egentligen står på Ashley Alexandra Dupres mage diskuteras alltjämt:

"So I guess you would say it means, 'I have a strong patron' or 'I have a strong keeper,'" said Doug Machle, assistant to the chairman in the classics department at the University of Washington. "Or, actually, it's more like, 'My guardian was strong.'"
...
Daniel Nodes, a classics professor at Ave Maria University in Florida, translated it as "I've been well and remain that way because I have protection."
Mark Buchan, a classics professor at Columbia, took a different tack, musing that it could mean "safe haven." One California professor translated it as "I have been highly proficient in support" - which he further simplifies to "I have been an expert escort."

Sagda källor passar även på att ge en känga till det latinska tatuerandet och den irriterande allmänheten, som antingen tatuerar in felaktiga, taffliga uttryck eller ringer och stör (vilket hände här på rummet häromdagen, ngn nisse skulle gravera in en silverfickplunta till sin broder (jo, det sades så) som skulle i utlandstjänst, militär sådan. Jag slets mellan tjänstvillig nyfikenhet och indignation över att bli avbruten i mitt prokrastinerande, och min ständiga förvåning att man förväntas give it away for free.):

"We get a lot of people calling up - every day, I'd say - wanting to put something on a mug or T-shirt. They think there's a team of scribes sitting here waiting to translate for them."

- Jag är faktiskt en smula förtjust i den där Gladiator-inspirerade Svenska Spel-reklamen som visas i samband med matcherna. Om inte annat ger den upphov till diskussion om såväl alla missar i just nämnda film (språkliga; Roma Victor (sic), taktiska; ingen romersk härförare skulle gå istrid vid en skog, usw), som om vad var slaget om Europa, var det vid Teutoburgerskogen eller ska vi tacka Charles Martel, grejer som man kan roa sig med under segdraget passningsspel. Vidare är Lagerbäcks non-acting i sagda reklamsnutt fulkomligt obetalbar.

- När vi ändå är inne på det rafflande ämnet moi, kan det väl sägas att påståendet i Språktidningen om att jag "forskar" i Caesar-citat är ett missförstånd mellan mig och journalisten, det har jag aldrig hävdat.

- På tal om sommarpratare, har följande tips trillat in i min inbox, att fackförbundet DIK (DIK – dokumentation, information, kultur) har sina egan sommarpratare i podradioformat, och där ska antikaren och ärkehumanisten Eva-Karin Schönbeck medverka. Fler tips mottages gärna!

- Har Asyndeton lagt ner? Trist i så fall. (Saknar fortfarande Ett slumpat karakteristikum och Essensens kvintens)

labor

Det är svårt att motivera sig till att pyssla med sin kassa avhandling när boken The Last Professors: The Corporate University and the Fate of the Humanities fastnar i ens blickfång. Visserligen diskuterandes uteslutande amerikanska förhållanden, men det finns en del liknande symptom här i vårt system, såsom att mer och mer avskaffa professorstolarn (för dyrt) och bara befodra, och förlita sig mer på timlärare (en institution som ska få förbli namnlös förklarade för sina doktorander att de inte kunde få något tillfälle till undervisning eftersom detta var framtiden, då det var det karriäralternativ som erbjöds efter disputation, att vara timlärare).

Beskrivningen självt säger:

How is it that the number of students attending American universities has surged in recent decades, but the number of professors—especially humanities professors—has dwindled? The perplexing institutional dynamics of the modern university come in for penetrating scrutiny here. Donoghue, an Ohio State English professor, sees a troubling new conception of higher education emerging among administrators whose thinking reflects the bottom-line calculations of business executives, not the intellectual ideals of liberalarts scholars. Inclined to view traditional professors as a costly anachronism, such administrators have been hiring low-pay adjunct instructors to replace them—and restricting their educational task to that of teaching employment skills.

(Ok, det är inte fullt så enkelt som att skylla på administratörerna)
Författaren själv säger i en intervju:

Q: How have humanities professors fared, compared to those in other fields?
A: The liberal arts, and the humanities in particular, suffer the most because they lack any connection to sources of funding outside the university. Humanists typically don’t do consulting work, they don’t compete for large corporate or government grants, they don’t have the option of working in the private sector (and thus insisting that universities pay a competitive wage). These factors conspire to put humanists in a bad bargaining position: We depend entirely on our home institutions not only to pay us a fair salary but to determine both the kinds of work and the amount of work we have to do (publishing, teaching, service, outreach) in order to earn that salary.

Har beställt den, får se om den säger ngt.