Cornelius Nepos

Var nere och grävde i dialektforskningshyllan på Karin Boye-bilioteket av olika komplicerade skäl igår och hittade då en charmerande liten skrift vid namn "Skolpojkslang" av en viss Gösta Bergman. Det är en ålderstigen bok, tryckt 1934 på Bonniers förlag och vad den gör i dialekthyllan vet jag ej. Dock, en mycket underhållande bok och större delen av min eftermiddag strök med.
Den har förutom en ren uppslagsdel och utredningar av de olika uttrycken, kartor över Sverige som visar var vissa ord är mer prevalenta och varifrån de härstammar. Detta är otroligt kul, man ser till exempel hur Visby oftast avviker från övrig städer i fråga om slang och hur Skara synes generera fler ord än någon annan ort.
Det var även fascinerande att se hur ord som vi knappast anser vara slang eller svårförståliga, en gång i tiden ansågs dunkla och synnerligen slarviga. Ordet tjej, som väl alla vet kommer från Romani, förklaras, och är könlöst i Linköping! Tjusigt anses även nödvändigt att förklara, likaså plugga. Vilket föränderligt språk vi har!

Latrin är ju den självklara omskrivningen för mitt ämne (cf. latrin och kräkiska) och var tydligen i allmänt bruk. En skojig sak är att standard författaren Cornelius Nepos gick under beteckningen Korva-Nisse.
Den gode Nepos är författare till något som hetet Atticus-biografin, som ofta används som nybörjarbok för latinister. Det är ett enkelt och rakt språk, Atticus var en av Ciceros korrespondenter och så får man lära sig ordet för varfistel. Latinister världen över svär och spottar vid nämnande av Cornelius Nepos. Naturligvis har jag själv i min ungdom tragglat mig igenom den texten, kanske med lite mer välbehag än genomsnittet, då Nepos var den som älsklingen Catullus dedicerade sin bok, sin libellus, till.

Ytterligare ett slangord med intresse för mig, är ordet moja. En moja är en lathund, en hjälpreda vid översättning, i synnerhet vid klassiska språk. Vid översättning kan det vara skönt att kika på en redan färdiställd sådan. En översättning av tex Ovidius som är konstnärlig och har en elegant hexameter är en dålig moja, en stolpig översättning där det är översatt närapå ord för ord är en bra moja. Den bästa mojan är nog en kamrats anteckningar runt en text (skulle aldrig ha klarat Medea utan sådana) och den sämsta är just en elegant, artistisk översättning.
Det ska enligt Bergman vara spritt i hela landet, men ska ha förekommit så tidigt som 1880 och då i Uppsala. Själv hörde jag det för första gången ur prof. Anders Piltz mun hösten 1997. Uttrycket hade alltså sent omsider nått Lund (även om Piltz är uppsaliensare i grunden). Ett antagligen utdöende men långlivat slanguttryck!