(Kag har i några dagar försökt komma mig för att rensa den proppade frågelådan, därav har aktiviteten här varit låg, mycket låg.)
Jag slängde ett öga på SvD och fann denna UnderStreckare som recenserade en avhandling om synen på åldrande, vilket gladde mig på flera sätt, delvis för att den diskuterar Cicero och Seneca och andra antika gubbar:
"Alexandersson fokuserar i första hand vad han kallar det ideala åldrandets tradition, en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta. Förebildlig i det här avseendet var den gamle stoikern Zenon som vid 98 års ålder ska ha snubblat vid ingången till den lagstiftande församlingen och som därefter gick hem och svalt sig till döds.
[...]
Cicero menade att de äldre skulle fortsätta att vara aktiva både samhälleligt och intellektuellt, Seneca menade att de skulle dra sig tillbaka och framför allt till varje pris avstå från att göra något som kunde göra dem till åtlöje i yngre människors ögon. Redan i det gamla Rom fanns det män som på inga villkor ville gå i pension och som ett avskräckande exempel lyfter Seneca fram Sextus Turannius, en 90-åring som i protest mot att kejsaren inte längre ville ha honom kvar i tjänst lade sig i sängen och krävde att bli sörjd av hela sitt hushåll som om han vore död. "
Detta följs av något som jag inte riktigt förstår, bl.a på vilket sätt detta är motsägelsefullt:
"Över huvud taget var det ideala åldrandet just ett ideal. Cicero själv ingick äktenskap med en 15-åring när han själv hade fyllt 60. Cato, som Cicero lyfter fram som den stora förebilden för alla äldre män, togs vid 79 års ålder på bar gärning med en slav."
En stor del av att jag blev lyckliggjord var för att jag faktiskt började läsa lite i De senectute och alltså blev glad såsom jag alltid blir när jag får peta med latinsk text, och apropå det där med sinnliga nöjen i ålderdomen som jag tror är vad som anspelas på ovan, njuter vi förjande textrader:
Quod si istis ipsis voluptatibus bona aetas fruitur libentius, primum parvulis fruitur rebus, ut diximus, deinde eis, quibus senectus, etiamsi non abunde potitur, non omnino caret. Ut Turpione Ambivio magis delectatur, qui in prima cavea spectat, delectatur tamen etiam, qui in ultima, sic adulescentia voluptates propter intuens magis fortasse laetatur, sed delectatur etiam senectus procul eas spectans tantum quantum sat est
Och översättning, plockad här:
"But even granting that youth enjoys these pleasures with more zest; in the first place, they are insignificant things to enjoy, as I have said; and in the second place, such as age is not entirely without, if it does not possess them in profusion. Just as a man gets greater pleasure from Ambivius Turpio if seated in the front row at the theatre than if he was in the last, yet, after all, the man in the last row does get pleasure; so youth, because it looks at pleasures at closer quarters, perhaps enjoys itself more, yet even old age, looking at them from a distance, does enjoy itself well enough"
Monday, October 26, 2009
Thursday, October 22, 2009
extincto omni Cyrenaico
Gårdagens sammankomst med Klassiska Föreningen var sannerligen något extra! Salen var fullkomligt fylld, extra stolar bars in, det var en försvarlig skara som lockats dit av föredraget Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika och dess hållare, Kristian Göransson, till vardags vid Medelhavsmuseet.
Efter en gedigen genomgång av kolonisationsförfarandet i de greksika staterna, och myckna citat från Herodotos om just Kyrenaikas grundande, dess grundare Battus och hanses avkomma emellanåt med samma namn, gleds det in på vad som var en av stadens huvudprodukter, nämligen Silfium, som var viktig nog att även dfå synas på mynten (se ovan).
Denna mytomspunna växt exporterades i drivor, och var mycket uppskattad hos såväl greker som romare, det var inte bara en krydda, utan även både potenshöjare och fertilitetsdämpare. Silfium utrotades dock, man vet inte riktigt varför, kanske av skövlingen, kanske av ändrade odlingsförhållanden, den försvann dock på kejsar Neros tid, och Rom sörjde stort dess försvinnande, finner man hos Plinius.
Plinius berättar även för oss att det som grekerna kallar silphion, är romarnas laserpicium, och då går mina tankar förstås då till Catullus dikt 7 (Quaeris, quot mihi basiationes tuae, /Lesbia, sint satis superque) där antalet kyssar som räcker är:
Quam magnus numerus Libyssae arenae
laserpiciferis iacet Cyrenis,
oraculum Iovis inter aestuosi
et Batti veteris sacrum sepulcrum
Nåväl, en njutbar föreläsning, och sftersitsen än mer så, men en cheescake som överträffade det mesta och flera intressanta samtal, bl.a berättade vår gäst om den kommande utställningen på Medelhavsmuseet om det antika Kolchis, vad som mer eller mindre är Georgien idag, och lockade inte bara med de fantastiska pryttlar som de fått låna från Georgiens Nationalmuseum, utan även med den Medea-tematik som de använder sig av:
"Medeas röst löper som en röd tråd genom utställningen. Tragedin om kvinnan Medea och hennes öde utspelar sig på 400 talet f.Kr. i Grekland. Den antika grekiska kulturen har mer än någon annan blivit en symbol för europeisk identitet. Medea har avgörande format kvinnogestalten i modern västerländsk drama, musik och konst men det är en särskild poäng i det antika porträttet av Medea, att hon inte är från Grekland, utan från Kolchis, dagens Georgien. Medea representerar därför en kultur som uppstod i brytpunkten mellan öst och väst, och därmed utmanar Medea begreppet ”Europa”. "
Jag ser fram emot nästa sammankommst med KF, som ni kan skriva in redan nu i kalendern, nämligen den 25 november!
Friday, October 16, 2009
verbis ipsis
Då annat har hopat sig synnerligen denna vecka återanvänder vi andras ord för att fylla tomrummet, vilket förstås är tillåtet för bloggarskrået.
Vi gör två grekiska nedslag, jag för sålunda in foten på Venanzios territorium, och hoppas det förlåtes mig. Det första är en UnderStreckare om Platon, och fullbordandet av den svenska översättningen, trevligt nog skriven av en filosof och inte avdankad rektor:
"Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna"
Det andra är från magazinet Axess, som pratar om Homeros, och försöker "återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar":
"Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.
Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som)."
Innan vi tar helg, så vill jag slutligen först tipsa om Kulturradion: Klassikern fårn den 30 september som behandlar Maken, samt undra om någon annan has suffered the indignity av att ha fått sin önskelista på Adlibris (som Lovisa säger, lita aldrig på företag med namn som har grammatikfel) omorganiserad enligt titlarnas bokstavsordning, istället för, som sig bör författarnas?
Vi gör två grekiska nedslag, jag för sålunda in foten på Venanzios territorium, och hoppas det förlåtes mig. Det första är en UnderStreckare om Platon, och fullbordandet av den svenska översättningen, trevligt nog skriven av en filosof och inte avdankad rektor:
"Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna"
Det andra är från magazinet Axess, som pratar om Homeros, och försöker "återkräva en liten bit av Homeros åt oss bokmalar":
"Romantiskt sinnade har velat se yrkesmannens beskrivningar av och försvar för den egna verksamheten i några passager ur Odysséen, dels i den första boken där barden Phemios sjunger på Ithaka, dels i den åttonde där den blinde Demodokos uppträder hos fajakerna vid kung Alkinous hov (Demodokos kan ha gett upphov till traditionen att Homeros var blind). Det är dock otänkbart att Homeros var en sångare i mängden; alldeles säkert var han den bäste, både i sin samtid och i dess mannaminne. De som satt och lyssnade på denna den främste av alla barder då han med egen stämma föredrog sina epos, var därför sannolikt de riktigt rika och mäktiga: kungar, furstar och deras hov. Dessa furstar och deras sakkunniga rådgivare såg att det här, den här Homeros, var något alldeles speciellt, detta var bättre än någonting man hört tidigare. Därför lät man skriva ner dikterna.
Det har spekulerats i att alfabetet lånades in från fenicierna enkom för att låta skriva ner Homeros dikter, vilket är en fascinerande tanke. I vilket fall som helst är de äldsta beläggen för alfabetisk grekisk skrift inskrifter från just sjuhundratalet före Kristus, och inte som man skulle kunna tro prosaiska inventarielistor eller kungabedrifter, utan hexameterverser (dock inte homeriska, utan amatörers ganska klumpiga eller rentav skämtsamma försök att imitera Homeros, verkar det som)."
Innan vi tar helg, så vill jag slutligen först tipsa om Kulturradion: Klassikern fårn den 30 september som behandlar Maken, samt undra om någon annan has suffered the indignity av att ha fått sin önskelista på Adlibris (som Lovisa säger, lita aldrig på företag med namn som har grammatikfel) omorganiserad enligt titlarnas bokstavsordning, istället för, som sig bör författarnas?
Tuesday, October 13, 2009
Raptim
Egentligen skulle jag vilja göra ett långt inlägg om bloggar och akademi, men jag hinner inte, då jobbet är mer krävande än vanligt. Det händer dock så mycket spännande i det avseendet, i USA har man verkligen börjat använda sig av det som marknadsföringsmedel av universiteten, akademikerna bloggar såväl anonymt som öppet, och det ger en öoppen och snabb debatt. I vårt land finns det åtskilligt bra, och SU har fattat, med en bloggande rektor, och en bloggportal, men det är sämre vid UU.
Nåväl, vad jag egentligen ville komma till, och hoppas kanske utveckla mer vid tillfälle, är att en av de intressantaste debatter på länge just förts på Venanzios blogg, med sin upprinnelse i Björkesonöversättningarna. Gå dit och läs!
Passar även på att tipsa om Ars Edendis program för denna höst, som hittas här. För annan elektronisk information så finns nu FokusRom på facebook, gå med här.
Nåväl, vad jag egentligen ville komma till, och hoppas kanske utveckla mer vid tillfälle, är att en av de intressantaste debatter på länge just förts på Venanzios blogg, med sin upprinnelse i Björkesonöversättningarna. Gå dit och läs!
Passar även på att tipsa om Ars Edendis program för denna höst, som hittas här. För annan elektronisk information så finns nu FokusRom på facebook, gå med här.
Friday, October 09, 2009
Mandragorae dederunt odorem
Jag har inte mycket kvar på undervisningen nu, och inser hur mycket jag kommer sakna dessa studenter. De har bara gjort mig besvikna på en punkt, nämligen att de inte är Sayers-fans, och detta inte så mycket av oro för deras bildning i fråga om deckarsvären, utan för att den minnesregel jag brukar förelå för att lära sig frågeordet num. Är man inte införstådd i Harriet Vanes och Peter Wimseys struliga kärlekshistoria så förlorar anekdoten (och minneshjälpen) nedan sin emotionella kraft och resonans:
"He renewed his offer of marriage on an avarage of once in three monts, but in such a was as to affort no excuse for any outbreak of temperament on either side. One First of April, the question had arrived from Paris in a single Latin sentence, starting of dispiritedly, "Num...?" - a particle which notoriously "expects the answer No." Harriet rummaging the Grammar book for "polite negatives", replied, still more briefly, "Benigne"."
Gaudy Night, varifrån stycket kommer, har mycket latin inbakat, en passage från Aeneiden utgör en viktig "ledtråd" (3.214-18: tristius haud illis monstrum nec saevior ulla pestis/ et ira deum Stygiis sese extulit undis./Virginei volucrum voltus, foedissima ventris ...), och det droppas mycket fraser till höger och vänster (för det som gillar sådant latin i sina deckare rekommenderas William Deverells serie om den slitne kanadensiske advokaten Arthur Beauchamp), och det andlösa och avgörande frieriet i slutet är förstås på latin, och bara för att det är fredag så tar vi det också:
"She stood still; and he stopped perforce and turned towards her. She laid both hands upon the fronts of his gown, looking into his face while she searched for the word that should carry her over the last difficult breach.
It was he who found it for her. With a gesture of submission he bared his head and stood gravely, the square cap dangling in his hand.
"Placetne, magistra?"
"Placet."
Ja, jäklar. Om man inte är romantiskt lagd, kan man i alla fall lära sig om frågepartiklar i det replikskiftet.
"He renewed his offer of marriage on an avarage of once in three monts, but in such a was as to affort no excuse for any outbreak of temperament on either side. One First of April, the question had arrived from Paris in a single Latin sentence, starting of dispiritedly, "Num...?" - a particle which notoriously "expects the answer No." Harriet rummaging the Grammar book for "polite negatives", replied, still more briefly, "Benigne"."
Gaudy Night, varifrån stycket kommer, har mycket latin inbakat, en passage från Aeneiden utgör en viktig "ledtråd" (3.214-18: tristius haud illis monstrum nec saevior ulla pestis/ et ira deum Stygiis sese extulit undis./Virginei volucrum voltus, foedissima ventris ...), och det droppas mycket fraser till höger och vänster (för det som gillar sådant latin i sina deckare rekommenderas William Deverells serie om den slitne kanadensiske advokaten Arthur Beauchamp), och det andlösa och avgörande frieriet i slutet är förstås på latin, och bara för att det är fredag så tar vi det också:
"She stood still; and he stopped perforce and turned towards her. She laid both hands upon the fronts of his gown, looking into his face while she searched for the word that should carry her over the last difficult breach.
It was he who found it for her. With a gesture of submission he bared his head and stood gravely, the square cap dangling in his hand.
"Placetne, magistra?"
"Placet."
Ja, jäklar. Om man inte är romantiskt lagd, kan man i alla fall lära sig om frågepartiklar i det replikskiftet.
Wednesday, October 07, 2009
Ciceronianus es, non Christianus
Undervisar, rusar runt som en yr höna, försöker på att äntligen slutföra diverse rapporter och remisser samt samlar energi för att gipa mig an administration av olika slag vilket är mer daunting än man kan tro, tydligen är det en dödsynd här på inst:en att be om något på papper, men muntras upp av Bertil Cavallins fina översättning av Cicero-talen.
Mina studenter läser just nu det första Catilina-talet, och ska läsa resterande tal i svensk översättning av just denne lysande uttolkare, som har ett ytterst sympatiskt förord, med trevliga tidstypiska omnämnanden av Kuba, samt denna "beskrivning av Cicero" på "dagens svenska" som lagts i förordet för att problematisera runt stilnivå:
" Marcus Tullius Cicero han föddes 106 f.KR. Hans far det var en romersk riddare. Man var på den tiden mycket angelägna om att ge sina barn en fin uppfostran och så skickade han sin son till Rom. Där så lade den unge Cicero ner all sin precision på att hålla fina tal. han kände för att bli politiker. Den tidens politiker dom var en slags agitatorer och som försökte övertrumfa varandra när det gällde att manipulera de stora massorna. Det gällde att gå in och öppna upp debatten och liksom utöva direktinflytande på närsamhället i nuläget. man brydde sig dock inte mycket om dom avvikande, dom resursvaga. Man ställde upp för dem man gillade. Dom som kom in i politiken dom måste kunna hålla tal. Marcus var skön som talare.
Cicero var myket äreslysten, Cicero alltså han uppträdde både som försvarsadvokat och åklagare. Han agerade i allmänhet från en borgelig samhällssyn. Någon ny politik to han inte fram. Han talade även för koloniala attityder och var vare sig antiimperailist eller gav information om det repressiva samhället. Han såg som sitt jobb att stötta upp sina etablerade vänner. Men samhällsmiljön kom alltid in i bilden så att säga. Han riktade skarpt attack mot en revolutionär som hetta Catilina och som hade samlat många kamrater omkring sig i revolutionära celler och som verkat för en uppskärpning av hans policy och en kraftig polarisering. Cicero höll även en hel del tal mot Antonius. Arga, bittra, förbannade. Sanslöst roliga. Då tände han. Cicero. Direkt. Han tog på sig folkledarrollen, ställde Antonius mot väggen, Men Antonius aktier bara rasade i höjden. Någon alternativ grupp på sikt i samhället lyckades inte Marcus med att tillskapa. Det blev upp till andra beslutsfattare att ta över.
men så fanns det en annan sida av Marcus T. Cicero. Inte dom stora gesterna. Utan brevskrivaren Cicero. Han som ville att dom andra skulle tycka om honom. Ville känna trygghet, närhet. Som älskade sina ungar. Som grät när hans slav blivit sjuk. Då visade Cicero hur han upplevde dom utstöttas situation."
Visserligen är det svårt att se vad för stilnivå som åtsyftas här, det tycks mig att det är en Cavallinsk parodi på slarvig politiskt färgat talspråk, snarare än "dagens svenska"., men det är svårt att inte gilla schvunget och humorn.
Jag rusar vidare.
Mina studenter läser just nu det första Catilina-talet, och ska läsa resterande tal i svensk översättning av just denne lysande uttolkare, som har ett ytterst sympatiskt förord, med trevliga tidstypiska omnämnanden av Kuba, samt denna "beskrivning av Cicero" på "dagens svenska" som lagts i förordet för att problematisera runt stilnivå:
" Marcus Tullius Cicero han föddes 106 f.KR. Hans far det var en romersk riddare. Man var på den tiden mycket angelägna om att ge sina barn en fin uppfostran och så skickade han sin son till Rom. Där så lade den unge Cicero ner all sin precision på att hålla fina tal. han kände för att bli politiker. Den tidens politiker dom var en slags agitatorer och som försökte övertrumfa varandra när det gällde att manipulera de stora massorna. Det gällde att gå in och öppna upp debatten och liksom utöva direktinflytande på närsamhället i nuläget. man brydde sig dock inte mycket om dom avvikande, dom resursvaga. Man ställde upp för dem man gillade. Dom som kom in i politiken dom måste kunna hålla tal. Marcus var skön som talare.
Cicero var myket äreslysten, Cicero alltså han uppträdde både som försvarsadvokat och åklagare. Han agerade i allmänhet från en borgelig samhällssyn. Någon ny politik to han inte fram. Han talade även för koloniala attityder och var vare sig antiimperailist eller gav information om det repressiva samhället. Han såg som sitt jobb att stötta upp sina etablerade vänner. Men samhällsmiljön kom alltid in i bilden så att säga. Han riktade skarpt attack mot en revolutionär som hetta Catilina och som hade samlat många kamrater omkring sig i revolutionära celler och som verkat för en uppskärpning av hans policy och en kraftig polarisering. Cicero höll även en hel del tal mot Antonius. Arga, bittra, förbannade. Sanslöst roliga. Då tände han. Cicero. Direkt. Han tog på sig folkledarrollen, ställde Antonius mot väggen, Men Antonius aktier bara rasade i höjden. Någon alternativ grupp på sikt i samhället lyckades inte Marcus med att tillskapa. Det blev upp till andra beslutsfattare att ta över.
men så fanns det en annan sida av Marcus T. Cicero. Inte dom stora gesterna. Utan brevskrivaren Cicero. Han som ville att dom andra skulle tycka om honom. Ville känna trygghet, närhet. Som älskade sina ungar. Som grät när hans slav blivit sjuk. Då visade Cicero hur han upplevde dom utstöttas situation."
Visserligen är det svårt att se vad för stilnivå som åtsyftas här, det tycks mig att det är en Cavallinsk parodi på slarvig politiskt färgat talspråk, snarare än "dagens svenska"., men det är svårt att inte gilla schvunget och humorn.
Jag rusar vidare.
Friday, October 02, 2009
laser cyrenaicum
En bonbon du vendredi innan veckan äntligen tar slut, nämligen ytterligare ett evenmangstips, ty Klassiska föreningen i Uppsala som inbjuder till en föreläsning onsdagen den 21 oktober 2009,
kl. 18.30 (precis). FD Kristian Göransson, Intendent vid Medelhavsmuseet
föreläser över ämnet Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika
Greker från Thera grundade på 600-talet f.Kr Kyrene i Lybien. Så småningom gundade grekerna fler städer i det område som kom att kallas Kyrenaika. Städerna blomstrade tack vare bördig jordbruksmark och omfattande handel med omvärlden. Den mest åtråvärda varan från Kyrenaika var den mytomspunna växten silfion, men man exporterade även purpurfärgat tyg, spannmål och mycket annat. I städerna uppfördes doriska tempel, ståtliga offentliga byggnader såsom stoor, teatrar, basilikor m.m. Kulturen blomstrade också och bland kända personer från Kyrene återfinner vi Aristippos, kallimachos, Eratosthenes och Karneades.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten,passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
(Börjar nu, eftersom jag är vagt dyslektisk nynna på Resan till Chyterae...)
kl. 18.30 (precis). FD Kristian Göransson, Intendent vid Medelhavsmuseet
föreläser över ämnet Den grekiska kolonisationen av Kyrenaika
Greker från Thera grundade på 600-talet f.Kr Kyrene i Lybien. Så småningom gundade grekerna fler städer i det område som kom att kallas Kyrenaika. Städerna blomstrade tack vare bördig jordbruksmark och omfattande handel med omvärlden. Den mest åtråvärda varan från Kyrenaika var den mytomspunna växten silfion, men man exporterade även purpurfärgat tyg, spannmål och mycket annat. I städerna uppfördes doriska tempel, ståtliga offentliga byggnader såsom stoor, teatrar, basilikor m.m. Kulturen blomstrade också och bland kända personer från Kyrene återfinner vi Aristippos, kallimachos, Eratosthenes och Karneades.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten,passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.
Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris
ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
(Börjar nu, eftersom jag är vagt dyslektisk nynna på Resan till Chyterae...)
Subscribe to:
Posts (Atom)
