Nescio quid maius nascitur Iliade

Det går i rasande fart, tiden här är snart slut, och de sista dropparna produktivitet kramas ur bibliotekets trasa. Jag skriver, skriver och skriver, i rasande fart, och buntar ihop ett gigantiskt elektroniskt manus att digitalt föra med hem.

Jag har ett 50-sidigt utkast till mitt absolut jobbigaste kapitel, och även om det inte är bra, det mesta kommer behöva strykas av ren skam, åtskilliga trådar är ännu inte uppnystade och resonemanget är alltjämt av "'cause I say so"-modellen, så minns jag att för inte länge sedan trodde jag att jag aldrig skulle kunna tackla just den här avdelningen av avhandlingen, så jag utbrister ändå i ett belåtet, men tyst, "yay me", även om det kommer säkerligen ge enormt bakslag mentalt att jag skryter med det här.

Sålunda, om ni inte vill i detalj höra om min enormt spännande skrivprocess (kort sammanfattning: kaffe, svordomar, kaffe, carved turkey sandwich från Irvings, dagdrömmar, despair och hopplöshet, kaffe, smygtittande på gossarna som joggar utan tröjor utanför bibblio-förnstret, mer kaffe; post-its figurerar även starkt), så finns det inte alltför mycket att meddela:

- Min spell check ändrar arripuit till "armpit" hela tiden, vilket efter ett visst antal koppar är hysteriskt kul.

- Jag har den senaste tiden konsumerat en hel del Augustinus, vilket kan göra även den bäste matt, inte bara för att denne var så produktiv, utan för att alltför många personer bestämt sig skriva om honom. För alla som någonsin ska ta sig ann Confessiones, vill jag dock tipsa om denna fantastiska resurs, inte bara hemsidan i sig, men i synnerhet att O'Donnells kommentar här hittas i elektronisk och sökbar form. Jag älskar detta sekel.

- i SvD hittar man i en trippel-recension av Iliaden – en cover, Antiken by Night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så ­klassiska litteraturen, samt The Lost Books of the Odyssey:

"Dimitrios Iordanoglous ”Iliaden – en cover” är inte direkt något fromt försök att dikta vidare på traditionen, utan snarare en intervention i litteraturhistorien. Okej. Vad händer om vi klipper bort döda punkter i storyn, om skeppskatalog och lite troper och figurer suddas ut? Eller som författaren själv beskriver sin ombyggnation av det homeriska huset i den fingerade intervju som fungerar som förord: ”Jag har /…/ målat om väggarna /…/ Och så har jag kastat ut lite gamla möbler och satt upp en fet parabol, till grannarnas förtret.”

Resultatet har blivit en snabbläst Iliad, där tonvikten ligger på handling, eller, låt säga, action, och där – i linje med parabolen ovan – de stridande lika väl kan dra en Glock som svärd eller spjut. Fortfarande levereras berättelsen i 24 kapitel, men på en effektivt och intensivt doserad prosa istället för hexameter. Och gudarna är kvar i leken, distanserat gestaltade som ett grälsjukt kotteri, där man gärna går bakom ryggen på varandra, men givetvis, i slutänden, sluter upp gentemot människornas öde i det timliga livet.

...

På en konceptuell nivå är Iordanaglous cover ett intressant försök. Den pekar på hur musik, konst och litteratur idag försöker upprätta andra förhållningssätt till det överdådiga förråd som biblioteket och arkivet i vid bemärkelse erbjuder. Inte allusion, citat och vidarediktning, men appropriering, sampling och omskrivning. Å andra sidan är inte själva läsningen särskilt omvälvande. Ibland är det kul, men framför allt har snitten och omskrivningarna blottlagt vilken våldsam och brutal historia det handlar om. Men det känns kanske inte som en förstasidesnyhet.
...

Än mer vältalig och sinnrik i sitt försvar för en aktiv och aktualiserande omläsning av antiken är Iordanoglou i den essä han nyligen gav ut under titeln ”Antiken by night. Sex droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen”. Här läser han Sapfo, hellenistiska epigram och historien om Odyssesus resa till lotofagerna, bland annat, med sikte på de tre motiv som identifieras i bokens titel. Latin Kings och annan hip hop samordnas med äldre och yngre forskning kring antikens kultur och konst, och resultatet har en hög grad av energi, fräckhet och idérikedom. Det är en essä i bästa mening, som direkt får en att vilja läsa mer, och läsa om."

- Jag har mötts av vågor av Penn State-alumni och blivande alumni dessa dagar, examensceremoniern är denna och nästa vecka, och allt är mycket rörande (t.ex mottagningen för de som fullgjort officersprogram under sin collegetid, man ser dem fotas med sina stolta familjer i splitter nya uniformer, och man försöker att inte tänka på att de kan hamna i Irak), och känner mig sålunda tvungen för att motverka detta att hänvisa till en intervju i NYT med en alumna från just detta illustra universitet som skrivit en bok om sin affär med Norman Mailer. Thus the seduction (gah!):

"After a round of edits, he placed his hand on her shoulder. “Take off your panties,” he said soon after, according to the book. “I want to experience your soul.”