Sunday, November 11, 2007

R.I.P

Vi avbryter det sedvanligt klassiska och antika för en längre hedrande tystnad med anledning av giganten, legenden och slagskämpen Norman Mailers död.

Jag anser i all sanning att världen har blivit betydligt tråkigare nu, att det saknas något. En saknad ligger tung över axlarna och såsom jag nyss undrade i sörjande konversation med frater, varför att Gud alltid de bästa så tidigt (varpå frater lakoniskt svarar ; Dude, he was 84, jag tror för övrigt vi använde ordet testicularity iaf två ggr under samtalets gång), men jag skakar ända nävarna mot skyn och sörjer vår nu något fattigare värld.

Norman Mailer var ett sant geni, i den betydelsen att han var hiskeligt ojämn i sin produktion (bara den mediokre är på topp jämt), och i det att man var sällan oberörd i vad han skrev (även om reaktionen ibland var "vilken djävla dynga"). Han hade en känsla för titlar (Tough guys don't dance), var ständigt attuned to the Zeitgeist, och hade trots allt, ett sinne för humor.

Frågan jag emellanåt får såsom den inbitna, rabiata feminist jag ändå är, är hur jag kan älska den mansgrisen så. Det finns naturligtvis de lite undflyende svaren såsom att han emellanåt skrev fantastiskt, hans engagemang i politik, och det faktum att han slog Gore Vidal på käften, eller hans dissningar av Tom Wolfe (en äkta misogyn), men sanningen är att jag anser honom ha tagit kvinnorörelsen på allvar.

Om man ser den mytomspunna dokumentären Town bloody hall (ett måste!), som visar Norman Mailer såsom ensam karl delta i en debatt med åtskilliga stora namn inom kvinnorörelsen såsom Germaine Greer, Diana Trilling och Jill Johnston (som han försöker i sin roll såsom moderator få att sluta ägna all tid åt att hångla med groupies på scenen med orden "Be a lady"), finner man de flesta av hans argument vara en smula fåniga, men det modet som det innebär att ge sig in i en sådan total underdog position (ett auditorium fyllt av motståndare), gör en häpen, han står och vaggar såsom en omskakad boxare, och han är sällan nedlåtande och försöker faktiskt ha en diskussion utan att vara inställsam, och den vackraste stunden kommer mot slutet då han djärvt tar frågot från auditoriet. Han får då frågan appropå ngt han tidigare sagt att (jag skriver nu ur minnet så alla eventuella fel är mina egna) det viktigaste för en författare är hans 'balls', varpå damen i auditoriet försynt undrar i vilket bläck han doppar dessa. Bara detta hade varit enormt skoj, men vad som gör stunden gyllende är att Mailer totally cracks up, han skrattar åt sig själv, åt hennes giftiga skämt, och i och med detta måste myten om den humorlösa kvinnorörelsen vara död och begraven.

För det skrattet älskar jag honom hejdlöst och förlåter diverse stabbings, vänskaper med Norman Podhoretz, creepy åsikter och ett och annat pekoral till bok.

1 comment:

Vic said...

Hejsan!

Fick du vårt mail om hjälp med en latinsk text, vi använde den mailadressen som står på sidan men det kanske inte var rätt... Säg till om du skulle ha tid att hjälpa oss.

Fröknarna Victoria och Rebecca från brysselbrefvsbloggen