Dålig dag arbetsmässigt, blir så frustrerad. Sålunda några random bitar:
- Dialog i lunchrummet:
'Så vad är egentligen skillnaden mellan lingvistik och filologi?'
'Filologer har en själ!'
- En lapp har satts upp på den vägg som är gemensam för latinets handbibliotek och det omfattande allområde som finns på overvåningen, med uppmaning om att sitter man just där ska man gärna ta det lite piano, ty det hörs rakt in i biblioteket, då väggen är tunn. Jag tycker detta här en vettig sak att be om, ty det är verkligen lyhört, vad som dock får mig att le är att den är undertecknad med; 'Med vänlig hälsning/latin'. Det är som om språkets Genius förkroppsligats och nu även skriver lappar, en personifikation vandrar i korridorerna.
-Hade en underbar diskussion om Victoria-altaret med kära handledaren idag, så så usel kanske inte dagen var.
- Och en rolig med en kollega om om postmodernitet och slipsar, hur de påverkar varandra.
-GU Journalen är en skoj tidskrift, dels för att rubrikerna är obetalbara (autentiska exempel: 'Träning är vardagens tältpinne', Trombonist blir högskolerektor'), dels därför att debattsidorna emellanåt är genuint intressanta.
Där rasar för övrigt stegräknardebatten vidare. Den som skrivit in beskriver denna plastmanick såsom "...billiga presenter som följer med Kalle Anka -tidningar nuförtiden." och kvaliteten såsom "urusel", och att den egna samt kollegors inte fungerat.
Rektor svarar då med att först erkänna att inte heller hennes till en början fungerade och tillägger sedan: "De felaktiga skall givetvis reklameras och om mna inte vill ha en ny stegräknare går det istället att få en handuk". Jag vill ha en handuk!
(*Of course, it's better in the original Klingon)
Wednesday, February 28, 2007
Tuesday, February 27, 2007
parvi pretii
Bokreastart idag, mig rör det inte i ryggen, ty jag har redan beställt de jag önskar via nätet och kan sålunda vänta spänt på skojiga paket.
Nja, inte helt sant, jag önskar kanske lite att jag var i Sthlmsregionen för att kunna gå på Hedengrens bokrea, deras utbud är i år magnifikt för en klassiskt intresserad, och i synnerhet för en Björkeson-fantast, ty du kan få hans Propertiusöversättning för blott 15 kr, och De Homeriska Hymnerna (med grekisk parallelltext!), inbunden, för 35 kr, det gör nästan ont att dessa redan finns i min bokhylla, men nu har ni chansen.
Vidare finns för de som gillar Ovidius, Amores för 15 kr, och Kärlekskonsten för 35 kr. För den mer sociolingvistiskt lagda, Lindbergs Europa och latinet, och för den mer allmänna antikfanatikern finns en uppsjö titlar, t.ex World of Athens, Tuchmans March of Folly, Teutoburgerskogen, och säkerligen många fler, de myndiga herrarna i lodenrockar gillar att köpa dessa.
För Romanknytningen kan även Resan till Rom med Gunnar Ekelöf rekommenderas, blott 39 kr, och då vi ändå är nere i den regionen kan några intressanta titlar plockas fram, som Compagnis Florentinsk krönika, Brunos Askonsdagsmåltiden och Vicos Självbiografi.
Om jag får frångå det latinska och klassiska ett slag vill jag även rekommendera några personliga favoriter av vilka jag tror ni kan ha glädje.
Raverats Period Piece är underbar, hur det var att växa upp i skuggan av Darwin, och blir extra kul om man tänker på vad det senare blev av flickan (nakenbadade med Rupert Brooke). Old School är en njutning för blott 59 kr, och har det roligaste häcklande av Ayn Rand jag någonsin läst, och slutligen Snobs, som fick mig att skratta högt flera gånger, lite som en klassmedveten Wodehouse.
Nja, inte helt sant, jag önskar kanske lite att jag var i Sthlmsregionen för att kunna gå på Hedengrens bokrea, deras utbud är i år magnifikt för en klassiskt intresserad, och i synnerhet för en Björkeson-fantast, ty du kan få hans Propertiusöversättning för blott 15 kr, och De Homeriska Hymnerna (med grekisk parallelltext!), inbunden, för 35 kr, det gör nästan ont att dessa redan finns i min bokhylla, men nu har ni chansen.
Vidare finns för de som gillar Ovidius, Amores för 15 kr, och Kärlekskonsten för 35 kr. För den mer sociolingvistiskt lagda, Lindbergs Europa och latinet, och för den mer allmänna antikfanatikern finns en uppsjö titlar, t.ex World of Athens, Tuchmans March of Folly, Teutoburgerskogen, och säkerligen många fler, de myndiga herrarna i lodenrockar gillar att köpa dessa.
För Romanknytningen kan även Resan till Rom med Gunnar Ekelöf rekommenderas, blott 39 kr, och då vi ändå är nere i den regionen kan några intressanta titlar plockas fram, som Compagnis Florentinsk krönika, Brunos Askonsdagsmåltiden och Vicos Självbiografi.
Om jag får frångå det latinska och klassiska ett slag vill jag även rekommendera några personliga favoriter av vilka jag tror ni kan ha glädje.
Raverats Period Piece är underbar, hur det var att växa upp i skuggan av Darwin, och blir extra kul om man tänker på vad det senare blev av flickan (nakenbadade med Rupert Brooke). Old School är en njutning för blott 59 kr, och har det roligaste häcklande av Ayn Rand jag någonsin läst, och slutligen Snobs, som fick mig att skratta högt flera gånger, lite som en klassmedveten Wodehouse.
Monday, February 26, 2007
sancta simplicitas
Jag har trillat dit igen, men jag kan inte motstå, de undersköna små häftena i Penguins Great Ideas-serien är för vackra och lockande, och jag har nu även Gibbon om di Kristna i Rom, A Vindication of the Rights of Woman och ett urval av Voltaires Dictionnaire philosophique, i serien kallad Miracles and Idolatry.
Vad har då detta med det antika att göra kanske någon av våra mer långsamma läsare undrar? Jo, förutom det uppenbara att den gode Voltaire var klassiskt bildad, så diskuterar och drar han ständiga paralleler till antika skeenden i denna bok, såsom men of letters tenderade att göra fordom, och har åtskilliga direkta syftningar till vissa personer i klassisk tid, vidare svämmar det över av latin och grekiska.
Man finner en förtjusande essä om Julianus avfällingen (en av kära handledarens absoluta favoriter) där Voltaire säger (jag återger engelska översättningen, då jag faktiskt inte orkar hitta det franska originalet):
“In short, everyone who has studied the facts impartially recognizes that Julian had all the qualities of Trajan, except the inclination for which the Greeks and the Romans have so long been forgiven; all the virtues of Cato, but not his obstinacy and his bad temper; all that we admire in Julius Caesar, and none of his vices; he was as chaste as Scipio. In a word, he was in all things the equal of Marcus Aurelius, the greatest of men.”
Detta blir sedan en kritisk diskussion om historieskrivning (och kristendom, ett genomgående tema i boken), såväl latinsk som fransk, där han konstaterar att vinnarna skriver historien och säger:
”The same wretches who scribble Roman history in a bombastic style full of solecisms, tell you that Theodosius, before engaging battle with his rival Eugene, saw saint John and saint Pihlip dressed in white, who promised him victory. Let such writers sing hymns to John and Philip, but let them not write history.”
Och avslutar med följande rad:
Careat successibus opto
Quisquis ab eventu facta notanda putat.
(Ungefär: jag önskar att var och en som anser att händelser ska bedömas enligt utgången, må sakna framgång) Kommer från Ovidius.
Voltaire, iuvenes, var och är the shit.
(För mer om Julianus, läs Ammianus Marcellinus, en underbar författare.)
Vad har då detta med det antika att göra kanske någon av våra mer långsamma läsare undrar? Jo, förutom det uppenbara att den gode Voltaire var klassiskt bildad, så diskuterar och drar han ständiga paralleler till antika skeenden i denna bok, såsom men of letters tenderade att göra fordom, och har åtskilliga direkta syftningar till vissa personer i klassisk tid, vidare svämmar det över av latin och grekiska.
Man finner en förtjusande essä om Julianus avfällingen (en av kära handledarens absoluta favoriter) där Voltaire säger (jag återger engelska översättningen, då jag faktiskt inte orkar hitta det franska originalet):
“In short, everyone who has studied the facts impartially recognizes that Julian had all the qualities of Trajan, except the inclination for which the Greeks and the Romans have so long been forgiven; all the virtues of Cato, but not his obstinacy and his bad temper; all that we admire in Julius Caesar, and none of his vices; he was as chaste as Scipio. In a word, he was in all things the equal of Marcus Aurelius, the greatest of men.”
Detta blir sedan en kritisk diskussion om historieskrivning (och kristendom, ett genomgående tema i boken), såväl latinsk som fransk, där han konstaterar att vinnarna skriver historien och säger:
”The same wretches who scribble Roman history in a bombastic style full of solecisms, tell you that Theodosius, before engaging battle with his rival Eugene, saw saint John and saint Pihlip dressed in white, who promised him victory. Let such writers sing hymns to John and Philip, but let them not write history.”
Och avslutar med följande rad:
Careat successibus opto
Quisquis ab eventu facta notanda putat.
(Ungefär: jag önskar att var och en som anser att händelser ska bedömas enligt utgången, må sakna framgång) Kommer från Ovidius.
Voltaire, iuvenes, var och är the shit.
(För mer om Julianus, läs Ammianus Marcellinus, en underbar författare.)
Sunday, February 25, 2007
conversiones
Måste bara beklaga mig och berätta hur otroligt förkyld jag är, och tack vare den förbenade fukten i min nya hemstad svullnar ansikte och bihålor, så om det är lite förvirrat nedan, vet ni varför.
Det har rasat en liten debatt, eller knappast rasat, bubblat kanske, i kommentarena till ett tidigare inlägg om just att översätta uttryck till latin och att använda latin i inskrifter på ringar och såsom tatuering.
På ett sätt vill jag hålla med Mars tempel hämnaren, varför nyttja ett språk som man inte förstår (visst fnissar man åt Beckham; ut amem et foveam), varför anknyta till en auktoritär och t.o.m papistisk tradition, varför inte låta det vara enkelt och förståeligt, det dunkelt sagda/skrivna är det dunkelt tänkta.
Dock, om jag var övertygad om att det var så förkastligt med latinska tatueringar och ringinskrifter, så skulle jag inte översätta dem för di frågande, och ej heller bry mig om att få det så korrekt som möjligt.Jag tycker att det finns mycket gott att säga om att tatuera sig på latin, att rista in latin i sin ring, att hitta på ett latinskt motto till sin förening. Det är först och främst såsom JJ och ChW påpekat i bubblet, att det knyter an till en tradition som är nära på obegripligt omfattande, man blir på något sätt del i den., och att det markera det högtidliga.
Det har även förstås med att göra med latinet som ett magiskt språk (cf hokuspokus, otaliga Buffy-avsnitt, the Potter, diverse rollspelare, doktorspromoveringar und so weiter), den fras man väljer blir som en trollformel. Jag tror även det har med vårt psyke att göra, ”vanliga” ord på ens eget språk blir så lätt banala eller slits ner av ständigt nyttjande, visst förlorar ordet älska sin kraft då man sekunden innan kärleksförklaringen hört personen utbrista ”jag älskar pizza/the Simpsons/angoraraggsockor”?
Man får sålunda frasen ren och magisk på nytt så den är på ett främmande språk, den laddas och blir tyngre. Det kan även bli en hemlighet, denna främmande fras, att bara vi två vet vad den betyder.
Man kan även börja fundera över betydelsen på det man vill säga då man låter omtolka det på ett annat språk. Denna komparativa funktion som jag lever med dagligen, t.ex när man funderar över hur en viss sorts dativ fungerar uppmanas man att försöka konstruera det på grekiska, eller se hur det heter på hettitiska, eller sanskrit (ungefär då bestämmer jag mig för att åka till Polen), och man får en mycket bättre insikt i hur ett uttryck är konstruerat när man översätter det, och man måste försjunka i grubblerier över ett ords betydelse och valör och stilnivå då man översätter, och sålunda uttrycker man förhoppningsvis mer precist det som man tänkt. Man tvingas ifrågasätta sin formulering och sin tanke. Vad menar jag med ’i evighet’? Med ’leva ut sitt inre’?
Vidare är det där med skönhet, många latinska fraser är så oändligt tjusiga, in aeternum, nemo nisi mors, och återigen detta med tradition, vore det inte roligt att ha samma fras som Katarina Jagellonica i sin ring?
Slutligen, det finns visserligen en uppsjö latinska uttryck och fraser lämpliga för de flesta tillfällen, och det är en nobel strävan att nyttja dessa befintliga i så stor utsträckning som möjligt, men detta betyder inte att man ska sluta skriva på latin och översätta till detsamma. Jag tycker finnarna med sina radioutsändningar, Vatikanen med sitt lexikon, och de alla de som sitter på sin kammare och plitar på latin gör en formidable insats, ty slutade man försöka skulle latinet verkligen bli tokdött. Så översätt, eller efterlys översättning av Nationalteatern eller Strindberg eller dagens GP till latin och låt ingen säga att det är fånigt eller förkastligt.
Jag vill bara passa på att tillägga när jag ändå diskuterar översättning av fraser, att, on a more personal note, jag tycker det varit enormt kul att översätta eller förklara uttryck och jag gör det så gärna, men jag blir så innerligt förbannad på dem som får denna tjänst och sedan aldrig hör av sig igen och tackar. Majoriteten är underbart rara och skriver för att berätta vad de använt, men till det lilla ouppfostrade pack som prompt försvinner vill jag säga; Skäms! (Pudeat vos!)
Det har rasat en liten debatt, eller knappast rasat, bubblat kanske, i kommentarena till ett tidigare inlägg om just att översätta uttryck till latin och att använda latin i inskrifter på ringar och såsom tatuering.
På ett sätt vill jag hålla med Mars tempel hämnaren, varför nyttja ett språk som man inte förstår (visst fnissar man åt Beckham; ut amem et foveam), varför anknyta till en auktoritär och t.o.m papistisk tradition, varför inte låta det vara enkelt och förståeligt, det dunkelt sagda/skrivna är det dunkelt tänkta.
Dock, om jag var övertygad om att det var så förkastligt med latinska tatueringar och ringinskrifter, så skulle jag inte översätta dem för di frågande, och ej heller bry mig om att få det så korrekt som möjligt.Jag tycker att det finns mycket gott att säga om att tatuera sig på latin, att rista in latin i sin ring, att hitta på ett latinskt motto till sin förening. Det är först och främst såsom JJ och ChW påpekat i bubblet, att det knyter an till en tradition som är nära på obegripligt omfattande, man blir på något sätt del i den., och att det markera det högtidliga.
Det har även förstås med att göra med latinet som ett magiskt språk (cf hokuspokus, otaliga Buffy-avsnitt, the Potter, diverse rollspelare, doktorspromoveringar und so weiter), den fras man väljer blir som en trollformel. Jag tror även det har med vårt psyke att göra, ”vanliga” ord på ens eget språk blir så lätt banala eller slits ner av ständigt nyttjande, visst förlorar ordet älska sin kraft då man sekunden innan kärleksförklaringen hört personen utbrista ”jag älskar pizza/the Simpsons/angoraraggsockor”?
Man får sålunda frasen ren och magisk på nytt så den är på ett främmande språk, den laddas och blir tyngre. Det kan även bli en hemlighet, denna främmande fras, att bara vi två vet vad den betyder.
Man kan även börja fundera över betydelsen på det man vill säga då man låter omtolka det på ett annat språk. Denna komparativa funktion som jag lever med dagligen, t.ex när man funderar över hur en viss sorts dativ fungerar uppmanas man att försöka konstruera det på grekiska, eller se hur det heter på hettitiska, eller sanskrit (ungefär då bestämmer jag mig för att åka till Polen), och man får en mycket bättre insikt i hur ett uttryck är konstruerat när man översätter det, och man måste försjunka i grubblerier över ett ords betydelse och valör och stilnivå då man översätter, och sålunda uttrycker man förhoppningsvis mer precist det som man tänkt. Man tvingas ifrågasätta sin formulering och sin tanke. Vad menar jag med ’i evighet’? Med ’leva ut sitt inre’?
Vidare är det där med skönhet, många latinska fraser är så oändligt tjusiga, in aeternum, nemo nisi mors, och återigen detta med tradition, vore det inte roligt att ha samma fras som Katarina Jagellonica i sin ring?
Slutligen, det finns visserligen en uppsjö latinska uttryck och fraser lämpliga för de flesta tillfällen, och det är en nobel strävan att nyttja dessa befintliga i så stor utsträckning som möjligt, men detta betyder inte att man ska sluta skriva på latin och översätta till detsamma. Jag tycker finnarna med sina radioutsändningar, Vatikanen med sitt lexikon, och de alla de som sitter på sin kammare och plitar på latin gör en formidable insats, ty slutade man försöka skulle latinet verkligen bli tokdött. Så översätt, eller efterlys översättning av Nationalteatern eller Strindberg eller dagens GP till latin och låt ingen säga att det är fånigt eller förkastligt.
Jag vill bara passa på att tillägga när jag ändå diskuterar översättning av fraser, att, on a more personal note, jag tycker det varit enormt kul att översätta eller förklara uttryck och jag gör det så gärna, men jag blir så innerligt förbannad på dem som får denna tjänst och sedan aldrig hör av sig igen och tackar. Majoriteten är underbart rara och skriver för att berätta vad de använt, men till det lilla ouppfostrade pack som prompt försvinner vill jag säga; Skäms! (Pudeat vos!)
Relata refero
Samt ett kortare mediasvep:
Den nya litteraturantologin för studentbruk, 'Texter från Sapfo till Strindberg', har nu släppts. Personligen är jag nöjd med att romarna är väl representerade och även SvD gillar den:
"Det är tydligt att redaktörstrion har lagt ned ett stort och grannlaga arbete på att hitta goda översättningar, att ibland till och med erbjuda alternativa översättningar, som till exempel av en dikt av Sapfo. De har inte skyndat sig till första bästa översättning utan uppenbarligen jämfört översättningar med varandra och inte tagit första bästa och enklast tillgängliga."
Ja, jag vet att det är olika budgetar, sch så, men jisses vad frustrerad jag blir när jag läser detta och samtidigt sörjer den föreslagna neddragningen på Carolina, då det skulle kosta en bråkdel av denna summa att hålla det så anrika biblioteket vid liv:
"I fjol betalade Uppsala universitet över 42 miljoner kronor för lokaler som inte används.
Det innebär att tomma lokaler svarade för 7.3 procent av universitetets totala lokalbudget på 580 miljoner kronor. "
Slutligen, den stackars lundaprofessor som nyss hotades av kannibal har nu fått sin dator stulen. Det är tungt för latinister i Lund:
"I korridoren sitter även latinprofessorn Anders Piltz. Han förlorade två datorer i stölden. – Universitetet har lagt ner ett stort arbete på att göra dörrarna inbrottssäkra. Men våra fönster har lämnats helt olarmade, berättar han.Avdelningen ligger visserligen på andra våningen. Men huset är byggt på så sätt att man lätt kan klättra upp och nå fönstren. – Det klarar vilken pensionär som helst. Och så två gatstenar genom fönstret, säger Anders Piltz. "
Den nya litteraturantologin för studentbruk, 'Texter från Sapfo till Strindberg', har nu släppts. Personligen är jag nöjd med att romarna är väl representerade och även SvD gillar den:
"Det är tydligt att redaktörstrion har lagt ned ett stort och grannlaga arbete på att hitta goda översättningar, att ibland till och med erbjuda alternativa översättningar, som till exempel av en dikt av Sapfo. De har inte skyndat sig till första bästa översättning utan uppenbarligen jämfört översättningar med varandra och inte tagit första bästa och enklast tillgängliga."
Ja, jag vet att det är olika budgetar, sch så, men jisses vad frustrerad jag blir när jag läser detta och samtidigt sörjer den föreslagna neddragningen på Carolina, då det skulle kosta en bråkdel av denna summa att hålla det så anrika biblioteket vid liv:
"I fjol betalade Uppsala universitet över 42 miljoner kronor för lokaler som inte används.
Det innebär att tomma lokaler svarade för 7.3 procent av universitetets totala lokalbudget på 580 miljoner kronor. "
Slutligen, den stackars lundaprofessor som nyss hotades av kannibal har nu fått sin dator stulen. Det är tungt för latinister i Lund:
"I korridoren sitter även latinprofessorn Anders Piltz. Han förlorade två datorer i stölden. – Universitetet har lagt ner ett stort arbete på att göra dörrarna inbrottssäkra. Men våra fönster har lämnats helt olarmade, berättar han.Avdelningen ligger visserligen på andra våningen. Men huset är byggt på så sätt att man lätt kan klättra upp och nå fönstren. – Det klarar vilken pensionär som helst. Och så två gatstenar genom fönstret, säger Anders Piltz. "
primus/prima inter pares
Det har varit en enormt upptagen vecka, jag återvände till gamla fina bästkusten i dess början och överhopades då mentalt av de mängder och högar med jobb som jag borde utfört under vistelsen i den eviga ungdomens stad, och ett otal dödlinjer som fräste ilsket strax runt hörnet. Jag grep mig an och slet som en galning, och upplevde sålunda ett pytte sammanbrott på tisdagen då jag timmarna efter lunch ägnade min värdefulla tid med att helt på allvar planera schappa med första bästa färja till Polen och hade till och med hittat ett tåg som skulle ta mig i tid till Ystad för avgång, då en av våra professorer spontant bjöd på hembakta semlor och jag bestämde mig för att stanna i alla fall tills nästa dag.
Onsdagen var lika illa den, jag fuskade mig igenom mina presentationer och redovisningar och var allmänt pinsam, men räddades från att drivas mot Polen av min skam genom klumpigt pulkaåkande i den myckna snön på institutionspulkan, och skrattade nog för att stanna veckan ut.
Nu i helgen (låt oss dra en glömskans slöja över resten av den trista, infekterade veckan) satt jag med ömmande, förkyld hals och reflekterade över vd saker är annorlunda från vecka till vecka, ty förra fredagen var jag på ett enormt happening, nämligen de första provföreläsningarna på 20 år för en professorsstol i latin.
Jag var där dels för att en sådan sak är definitivt väl värd att se, dels för att kära handledaren var en av de fyra kandidaterna. Det hela drog igång närapå ohemult tidigt på morgonen, i alla fall för humanister, som oftast tar till vara den enda lilla perk som deras yrke ger dem, nämligen att kunna sova länge. Jag anlände med andan i halsen, bussen hade sinkats av snön, och sprang närapå in i gruppen av sakkunniga, en av dem hade hatt. Salen var närapå fullsatt, det var tråkigt nog bara en vanlig lektionssal, man tycker att en riktig sal kunde ha varit passande.
Kandidat 1, som alltså hade äran att dra igång spektaklet, satte igång vid den obarmhärtiga tiden 8.30, och efter en kort introduktion vari vi alla uppmanades att låtsas vara masters-studenter alternativt doktorander, fick vi en särdeles intressant föreläsning om Catullus dikt 51 (ni vet; ille mi par esse…). Det diskuterades om översättningar från grekiska till latin, om Catullus insatser med att införa grekiska versmått i latinet, men framförallt runt konjekturer i denna dikt. Att prata om konjekturer är ett säkert kort, ty alla filologer älskar konjekturalhumor, och man har sålunda vunnit auditoriet innan man ens börjat.
Det som jag fann mest fascinerande var kandidat 1:s teori om v. 8, vocis in ore, som ju är, såsom alla apparatfanatiker vet, en gissning. Andra förslag som lanserats genom åren för just denna tomma vers är vocis amantis, gutture vocis, impectore vocis, Lesbia vocis, osv, som synes verkar man vilja ha någon variant på vox, vilket skulle följa den grekiska förlagan av Sappho.
Tanken var denna, att Catullus här hade avsett att denna versrad skulle vara blank, en tystnad om X antal stavelser, som den bildare publiken skulle uppfatta, och skulle vara en lek med just det att betraktaren av den älskade tystnar, att intet mer kan sägas.
Det skulle då även vara en lekfull utmaning och avståndstagande till Sappho, med denna effekt. Denna av poeten inlagda tystnad (très Cagesque) skulle då även förklara den mystiska sista strofen vars äkthet och kontext debatterats oavbrutet sedan typ renässansen.
Det otium som omtalas där, som så förvånar (Ska det vara Lesbia som förmanar, eller förmanar poeten sig själv eller är det en annan hand som plitat detta, blablabla?), Catullus anser knappast annars att hans diktande är slöseri eller lättja, skulle, då otium tydligen även ska betyda ung. paus (news to me), ska då syfta på denna tystnad i dikten och ska sålunda vara poetens egen förebråelse för sin djärvhet i all införa detta nya grepp. Fler argument lades fram och ytterligare resonemang, men jag minns inte mer än detta.
Jag gillade teorin, är väl inte på ngt vis övertygad, men det är skoj att läsa dikten med denna teori i åtanke. (Annan problematik som omtalades vid denna föreläsning har jag inte tagit hänsyn till här):
Ille mi par esse deo videtur,
ille, si fas est, superare divos,
qui sedens adversus identidem te
spectat et audit
dulce ridentem, misero quod omnis
eripit sensus mihi, nam simul te,
Lesbia, aspexi, nihil est super mi
- u u - u
lingua sed torpet, tenuis sub artus
flamma demanat, sonitu suopte
tintinant aures, gemina teguntur
lumina nocte.
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.
Och i Janzons översättning som makes no sense med teorin ovan, men jag har ändå klippt v.8:
Den mig syns jemlik med en gud i lycka,
ja, om möjligt, gudarne överlägsen,
som får sitta städse hos dig och städse
höra och se dig
med ditt löjes ljuva behag; vid denna
tanke all min sans jag förlorar arme,
ty när dig, o Lesbia, blott jag varsnar,
---
tungan låder stel vid min gom, i hvarje
fiber käns, som flöte der eld, mitt öra
villad hör klock-klang, och av nattligt mörker
ögonen höljas.
Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat
Kandidat 2 var kära handledaren, och ni tror väl inte jag tänker säga ngt om det, förutom att det var fulländat. (Och tänk vad jag måste ha censurerat mig om övriga kandidater, är inte så dum att jag tror att jag på ngt vis är anonym.)
Kandidat 3 släpptes fram till det provisoriska podiet prytt med pelargon, först efter en kort paus då folk strömmade till i än större utsträckning, då denne har a sizeable fanclub, samt att det nu var en mer rimlig tid på dagen.
Efter en mer allmän introduktion om neo-latin i allmänhet (with a nod to Linné), blidde det sedan Swedenborg för hela slanten. En genomgång av karlns liv och en del ord om hans latin med koncentration på några valda ställen (tydligen blev hans latin betydigt sämre efter den religiösa uppenbarelsen, tämligen birgittinsk, jag tror ’insipid’ var kandidat 3:s eget ord.). En del om ordbildningen för de nya vetenskaperna, och om latinets roll i dessa tidevarv fick vi också.
(Har massor av latinska nedklottrade ord och fraser från denna föreläsning, men de är för random för att ge er någon behållning.)
Utan tvivel den bästa rösten för att föreläsa och behållningen blev än större då under plockandet som följer då kandidaten lämnar rummet, hördes en teaterviskning som åsyftade 3:an, sagd med beundrande respekt; ”Hans lärdom är fruktansvärd!”
Jag fnittrade sålunda tilldess det var dags för den sista giganten att äntra ringen. Jag var hyggligt utmattad vid det här laget och trots att det rörde sig om ett av mina favoritämnen, Aeneiden, och att vi uppmanades att tänka oss vara Vergilius (o ljuva tanke!), tappade jag så sakteliga min koncentration. Det var mycket tråkigt, ty det var spännande, men krävde en del uppmärksamhet. Kort kan man väl säga att det handlade om en filosofisk tolkning av det tal som Anchises håller för Aeneas i underjorden, framförallt det då han visar de efterkommande för Aeneas. Här fanns dock, trots det svåra ämnet, det svåraste tror jag, en bra publikkontakt och en beundransvärd energi.
Efter allt detta, efter denna så slitiga morgon gick en hel bunt trötta latinister, grecister och en slavist till skolmatsalen Sthlms nation och lunchade, samt spekulerade i kandidaternas chanser. Ett eftersnack värdigt vilket sportevenemang som helst.
Nu är det bara att vänta på utslaget, det lär enligt ryktet dröja, till besvikelse för min omgivning som redan förra fredagen började ringa och fråga vem det blev, då de alla verkar vara under the impression att detta är en variant på frk Sverige, där vinnaren kröns direkt efter the pageant (badräkt, eveningwear, och föreläsning). Icke så. (Tårar, sammetsrosor, stela leenden med vaselin på tänderna, avdankad kändis i tupé som MC… ”And the next professor of latin will be…”)
Ett litet P.S till detta får väl vara att då jag söndag morgon skulle ta tåget åter till den eviga ungdomens stad efter en spritig natt i Stockholm, återigen närapå sprang rakt in i den hattbeprydde sakkunnige på centralen. Han nickade artigt.
Onsdagen var lika illa den, jag fuskade mig igenom mina presentationer och redovisningar och var allmänt pinsam, men räddades från att drivas mot Polen av min skam genom klumpigt pulkaåkande i den myckna snön på institutionspulkan, och skrattade nog för att stanna veckan ut.
Nu i helgen (låt oss dra en glömskans slöja över resten av den trista, infekterade veckan) satt jag med ömmande, förkyld hals och reflekterade över vd saker är annorlunda från vecka till vecka, ty förra fredagen var jag på ett enormt happening, nämligen de första provföreläsningarna på 20 år för en professorsstol i latin.
Jag var där dels för att en sådan sak är definitivt väl värd att se, dels för att kära handledaren var en av de fyra kandidaterna. Det hela drog igång närapå ohemult tidigt på morgonen, i alla fall för humanister, som oftast tar till vara den enda lilla perk som deras yrke ger dem, nämligen att kunna sova länge. Jag anlände med andan i halsen, bussen hade sinkats av snön, och sprang närapå in i gruppen av sakkunniga, en av dem hade hatt. Salen var närapå fullsatt, det var tråkigt nog bara en vanlig lektionssal, man tycker att en riktig sal kunde ha varit passande.
Kandidat 1, som alltså hade äran att dra igång spektaklet, satte igång vid den obarmhärtiga tiden 8.30, och efter en kort introduktion vari vi alla uppmanades att låtsas vara masters-studenter alternativt doktorander, fick vi en särdeles intressant föreläsning om Catullus dikt 51 (ni vet; ille mi par esse…). Det diskuterades om översättningar från grekiska till latin, om Catullus insatser med att införa grekiska versmått i latinet, men framförallt runt konjekturer i denna dikt. Att prata om konjekturer är ett säkert kort, ty alla filologer älskar konjekturalhumor, och man har sålunda vunnit auditoriet innan man ens börjat.
Det som jag fann mest fascinerande var kandidat 1:s teori om v. 8, vocis in ore, som ju är, såsom alla apparatfanatiker vet, en gissning. Andra förslag som lanserats genom åren för just denna tomma vers är vocis amantis, gutture vocis, impectore vocis, Lesbia vocis, osv, som synes verkar man vilja ha någon variant på vox, vilket skulle följa den grekiska förlagan av Sappho.
Tanken var denna, att Catullus här hade avsett att denna versrad skulle vara blank, en tystnad om X antal stavelser, som den bildare publiken skulle uppfatta, och skulle vara en lek med just det att betraktaren av den älskade tystnar, att intet mer kan sägas.
Det skulle då även vara en lekfull utmaning och avståndstagande till Sappho, med denna effekt. Denna av poeten inlagda tystnad (très Cagesque) skulle då även förklara den mystiska sista strofen vars äkthet och kontext debatterats oavbrutet sedan typ renässansen.
Det otium som omtalas där, som så förvånar (Ska det vara Lesbia som förmanar, eller förmanar poeten sig själv eller är det en annan hand som plitat detta, blablabla?), Catullus anser knappast annars att hans diktande är slöseri eller lättja, skulle, då otium tydligen även ska betyda ung. paus (news to me), ska då syfta på denna tystnad i dikten och ska sålunda vara poetens egen förebråelse för sin djärvhet i all införa detta nya grepp. Fler argument lades fram och ytterligare resonemang, men jag minns inte mer än detta.
Jag gillade teorin, är väl inte på ngt vis övertygad, men det är skoj att läsa dikten med denna teori i åtanke. (Annan problematik som omtalades vid denna föreläsning har jag inte tagit hänsyn till här):
Ille mi par esse deo videtur,
ille, si fas est, superare divos,
qui sedens adversus identidem te
spectat et audit
dulce ridentem, misero quod omnis
eripit sensus mihi, nam simul te,
Lesbia, aspexi, nihil est super mi
- u u - u
lingua sed torpet, tenuis sub artus
flamma demanat, sonitu suopte
tintinant aures, gemina teguntur
lumina nocte.
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.
Och i Janzons översättning som makes no sense med teorin ovan, men jag har ändå klippt v.8:
Den mig syns jemlik med en gud i lycka,
ja, om möjligt, gudarne överlägsen,
som får sitta städse hos dig och städse
höra och se dig
med ditt löjes ljuva behag; vid denna
tanke all min sans jag förlorar arme,
ty när dig, o Lesbia, blott jag varsnar,
---
tungan låder stel vid min gom, i hvarje
fiber käns, som flöte der eld, mitt öra
villad hör klock-klang, och av nattligt mörker
ögonen höljas.
Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat
Kandidat 2 var kära handledaren, och ni tror väl inte jag tänker säga ngt om det, förutom att det var fulländat. (Och tänk vad jag måste ha censurerat mig om övriga kandidater, är inte så dum att jag tror att jag på ngt vis är anonym.)
Kandidat 3 släpptes fram till det provisoriska podiet prytt med pelargon, först efter en kort paus då folk strömmade till i än större utsträckning, då denne har a sizeable fanclub, samt att det nu var en mer rimlig tid på dagen.
Efter en mer allmän introduktion om neo-latin i allmänhet (with a nod to Linné), blidde det sedan Swedenborg för hela slanten. En genomgång av karlns liv och en del ord om hans latin med koncentration på några valda ställen (tydligen blev hans latin betydigt sämre efter den religiösa uppenbarelsen, tämligen birgittinsk, jag tror ’insipid’ var kandidat 3:s eget ord.). En del om ordbildningen för de nya vetenskaperna, och om latinets roll i dessa tidevarv fick vi också.
(Har massor av latinska nedklottrade ord och fraser från denna föreläsning, men de är för random för att ge er någon behållning.)
Utan tvivel den bästa rösten för att föreläsa och behållningen blev än större då under plockandet som följer då kandidaten lämnar rummet, hördes en teaterviskning som åsyftade 3:an, sagd med beundrande respekt; ”Hans lärdom är fruktansvärd!”
Jag fnittrade sålunda tilldess det var dags för den sista giganten att äntra ringen. Jag var hyggligt utmattad vid det här laget och trots att det rörde sig om ett av mina favoritämnen, Aeneiden, och att vi uppmanades att tänka oss vara Vergilius (o ljuva tanke!), tappade jag så sakteliga min koncentration. Det var mycket tråkigt, ty det var spännande, men krävde en del uppmärksamhet. Kort kan man väl säga att det handlade om en filosofisk tolkning av det tal som Anchises håller för Aeneas i underjorden, framförallt det då han visar de efterkommande för Aeneas. Här fanns dock, trots det svåra ämnet, det svåraste tror jag, en bra publikkontakt och en beundransvärd energi.
Efter allt detta, efter denna så slitiga morgon gick en hel bunt trötta latinister, grecister och en slavist till skolmatsalen Sthlms nation och lunchade, samt spekulerade i kandidaternas chanser. Ett eftersnack värdigt vilket sportevenemang som helst.
Nu är det bara att vänta på utslaget, det lär enligt ryktet dröja, till besvikelse för min omgivning som redan förra fredagen började ringa och fråga vem det blev, då de alla verkar vara under the impression att detta är en variant på frk Sverige, där vinnaren kröns direkt efter the pageant (badräkt, eveningwear, och föreläsning). Icke så. (Tårar, sammetsrosor, stela leenden med vaselin på tänderna, avdankad kändis i tupé som MC… ”And the next professor of latin will be…”)
Ett litet P.S till detta får väl vara att då jag söndag morgon skulle ta tåget åter till den eviga ungdomens stad efter en spritig natt i Stockholm, återigen närapå sprang rakt in i den hattbeprydde sakkunnige på centralen. Han nickade artigt.
Tuesday, February 20, 2007
Nota bene
För kännedom!
Ikväll kl. 19 på Kulturnyheterna (SVT2) sänds ett inslag om klassiska språkens framtid i Lund.
(Plankat från seminariemailingslistan för UU)
Friday, February 16, 2007
Tres
Tre ting.
Pro primo, en Appropå i SvD om Huliganer och Pompeji:
"När jag i tv-rutan såg Romano Prodis rådlöshet inför upploppen i Catania, kunde jag inte låta bli att tänka på kejsar Nero. Varför, undrar du kanske. Jo, därför att år 59 eKr utspelade sig ett liknande våldsamt slagsmål på amfiteatern i Pompeji.
...
Nu har vi också några rader av Roms störste historiker Tacitus som skriver:”Vid den här tiden ledde en obetydlig incident till ett utbrott av upplopp mellan folket i Pompeji och folket i Nuceria. Det inträffade vid en gladiatorshow sponsrad av Livineius Regulus. Medan de på bönders vis ropade förolämpningar mot varandra, började de plötsligt också kasta sten. Till slut drog de blankt och attackerade varandra. Männen från Pompeji vann. Som ett resultat därav förlorade de flesta av familjerna i Nuceria en far eller son. Många av de sårade togs till Rom, där kejsar Nero bad senaten hålla en officiell undersökning. Efter förhöret förbjöd senaten pompejanerna att hålla sådana gladiatorskamper under en period av tio år. Livineius och de andra som uppmuntrat (sic!) upploppet sändes i landsflykt."
Pro secundo, en artikel om tvserien Rome på Salon(man måste sitta igenom en reklamsnutt):
""Rome" is based on solid historical research. But what makes it draw imaginative blood is the fact that it's uncensored scholarship, audacious history. "Rome" is incredibly entertaining, while also being incredibly shocking. It's history porn. It dares to depict an alien worldview, one untouched by Christianity and the moral ethos introduced by that strange little sect. Perhaps those Catholic watchdog groups should stop worrying about heretical fluff like "The Da Vinci Code" and pay more attention to "Rome."
More to the point, maybe the geniuses who brought us the war in Iraq should have watched it before they decided to slap around an ancient religiously based culture they knew nothing about. They thought they would be getting "The Ten Commandments" -- instead they got "Rome." Or "Caligula."
Pro tertio, I'm really feeling the love for Stickan för närvarande. Vilken lysande artikel! Jag är målös:
"Det vore en överdrift att jämställa de svenska studentnationerna med de oskattbara buddabilder som talibanerna i religiös nitälskan förstört i Afghanistan. Men det finns likheter, och det vore ett onödigt sorgligt framtidsperspektiv att om tjugu eller trettio år föra en besökare genom det centrala Uppsala och svara på frågan varför det där ståtliga palatsets fasad lyser av neonreklam för aftonens show och det där magnifika huset är dött och tyst och omgivet av säkerhetsanordningar, någon spelmiljardärs privatbostad. Hur kommer sig detta? undrar besökaren, som förberett sig med läsning av resehandböcker om staden.
"Liberaltalibanerna har varit här" vore det dystra svaret. "Frihetens fundamentalister."
Jag dör!
Pro primo, en Appropå i SvD om Huliganer och Pompeji:
"När jag i tv-rutan såg Romano Prodis rådlöshet inför upploppen i Catania, kunde jag inte låta bli att tänka på kejsar Nero. Varför, undrar du kanske. Jo, därför att år 59 eKr utspelade sig ett liknande våldsamt slagsmål på amfiteatern i Pompeji.
...
Nu har vi också några rader av Roms störste historiker Tacitus som skriver:”Vid den här tiden ledde en obetydlig incident till ett utbrott av upplopp mellan folket i Pompeji och folket i Nuceria. Det inträffade vid en gladiatorshow sponsrad av Livineius Regulus. Medan de på bönders vis ropade förolämpningar mot varandra, började de plötsligt också kasta sten. Till slut drog de blankt och attackerade varandra. Männen från Pompeji vann. Som ett resultat därav förlorade de flesta av familjerna i Nuceria en far eller son. Många av de sårade togs till Rom, där kejsar Nero bad senaten hålla en officiell undersökning. Efter förhöret förbjöd senaten pompejanerna att hålla sådana gladiatorskamper under en period av tio år. Livineius och de andra som uppmuntrat (sic!) upploppet sändes i landsflykt."
Pro secundo, en artikel om tvserien Rome på Salon(man måste sitta igenom en reklamsnutt):
""Rome" is based on solid historical research. But what makes it draw imaginative blood is the fact that it's uncensored scholarship, audacious history. "Rome" is incredibly entertaining, while also being incredibly shocking. It's history porn. It dares to depict an alien worldview, one untouched by Christianity and the moral ethos introduced by that strange little sect. Perhaps those Catholic watchdog groups should stop worrying about heretical fluff like "The Da Vinci Code" and pay more attention to "Rome."
More to the point, maybe the geniuses who brought us the war in Iraq should have watched it before they decided to slap around an ancient religiously based culture they knew nothing about. They thought they would be getting "The Ten Commandments" -- instead they got "Rome." Or "Caligula."
Pro tertio, I'm really feeling the love for Stickan för närvarande. Vilken lysande artikel! Jag är målös:
"Det vore en överdrift att jämställa de svenska studentnationerna med de oskattbara buddabilder som talibanerna i religiös nitälskan förstört i Afghanistan. Men det finns likheter, och det vore ett onödigt sorgligt framtidsperspektiv att om tjugu eller trettio år föra en besökare genom det centrala Uppsala och svara på frågan varför det där ståtliga palatsets fasad lyser av neonreklam för aftonens show och det där magnifika huset är dött och tyst och omgivet av säkerhetsanordningar, någon spelmiljardärs privatbostad. Hur kommer sig detta? undrar besökaren, som förberett sig med läsning av resehandböcker om staden.
"Liberaltalibanerna har varit här" vore det dystra svaret. "Frihetens fundamentalister."
Jag dör!
tempus libellorum
Jag bör väl som alla andra säga något om den stundande bokrean, då Månskensdans redan pratat om lusten efter onödiga lexika, och Malte informerat om sina böcker. Jag har inte bläddrat i en enda katalog, och blott skummat adlibris och bokus, men har i alla fall dessa att rekommendera till inköp (de verkar vara ngt billigare på adlibris):
- Karl den stores liv : munken Einhards latinska text med svensk översättning av Birger Bergh (som väl kanske kommer att ha varit den siste stolsprofessorn i latin i Lund) Både latinsk och svensk text, kan det bli bättre?
- Kejsarhistorier : Historia Augusta. ingen latinsk parallell text, men skojig läsning.
- Enuma elish : det babyloniska skapelseeposet. Latinbloggen gillar Wikander, vars 'I döda språks sällskap' nu finns i billig, lättburen pocket.
- Liv och död i antikens Rom. Otroligt tjusig.
- Ledarskap : (Oeconomicus). Trots beskrivningen ("Textens centrala tema är diskussionen mellan Sokrates och Kritobulos om hur en lantegendom ska skötas och vilka dygder en atensk medborgare bör äga, men idag uppmärksammas skriften minst lika mycket för frågan kring kvinnans roll i samhället och privatlivet. Xenofon ger oss en unik inblick i vardagslivet i Aten och är en av de främsta källorna för vår förståelse av familjelivet under antiken.Ledarskap har aldrig tidigare funnits på svenska - en brist som nu är åtgärdad i och med Sture Linnérs mästerliga översättning och belysande kommentar.") misstänker jag starkt att detta kommer bli en given gå-bort-present eller sluta-jobbet-gåva bland aspirerande företagare med tunnt hår och billiga kostymer som lurats av titeln.
- Sagor och svartkonst under antiken. Denna har jag länge tänkt skriva om då den legat på nattuksbordet ett bra tag, men mina betraktelser får komma senare, och rekommendationen redan nu.
(Länkandet funkar ej av okänd orsak, men ni vet alla hur man googlar)
- Karl den stores liv : munken Einhards latinska text med svensk översättning av Birger Bergh (som väl kanske kommer att ha varit den siste stolsprofessorn i latin i Lund) Både latinsk och svensk text, kan det bli bättre?
- Kejsarhistorier : Historia Augusta. ingen latinsk parallell text, men skojig läsning.
- Enuma elish : det babyloniska skapelseeposet. Latinbloggen gillar Wikander, vars 'I döda språks sällskap' nu finns i billig, lättburen pocket.
- Liv och död i antikens Rom. Otroligt tjusig.
- Ledarskap : (Oeconomicus). Trots beskrivningen ("Textens centrala tema är diskussionen mellan Sokrates och Kritobulos om hur en lantegendom ska skötas och vilka dygder en atensk medborgare bör äga, men idag uppmärksammas skriften minst lika mycket för frågan kring kvinnans roll i samhället och privatlivet. Xenofon ger oss en unik inblick i vardagslivet i Aten och är en av de främsta källorna för vår förståelse av familjelivet under antiken.Ledarskap har aldrig tidigare funnits på svenska - en brist som nu är åtgärdad i och med Sture Linnérs mästerliga översättning och belysande kommentar.") misstänker jag starkt att detta kommer bli en given gå-bort-present eller sluta-jobbet-gåva bland aspirerande företagare med tunnt hår och billiga kostymer som lurats av titeln.
- Sagor och svartkonst under antiken. Denna har jag länge tänkt skriva om då den legat på nattuksbordet ett bra tag, men mina betraktelser får komma senare, och rekommendationen redan nu.
(Länkandet funkar ej av okänd orsak, men ni vet alla hur man googlar)
Wednesday, February 14, 2007
Non sum desultor amoris
Och så en Valentin till alla vänner, bekanta och hemliga föremål för min lidelse, då jag inte funnit tid att sända ut pappersvarianten i år.
Det är återigen Amores som citeras, närmare bestämt I.3, och as usual Köhlers översättning:
Iusta precor: quae me nuper praedata puella est,
aut amet aut faciat, cur ego semper amem!
a, nimium volui—tantum patiatur amari;
audierit nostras tot Cytherea preces!
Accipe, per longos tibi qui deserviat annos;
accipe, qui pura norit amare fide!
si me non veterum commendant magna parentum
nomina, si nostri sanguinis auctor eques,
nec meus innumeris renovatur campus aratris,
temperat et sumptus parcus uterque parens—
at Phoebus comitesque novem vitisque repertor
hac faciunt, et me qui tibi donat, Amor,
et nulli cessura fides, sine crimine mores
nudaque simplicitas purpureusque pudor.
non mihi mille placent, non sum desultor amoris:
tu mihi, siqua fides, cura perennis eris.
tecum, quos dederint annos mihi fila sororum,
vivere contingat teque dolente mori!
te mihi materiem felicem in carmina praebe—
provenient causa carmina digna sua.
carmine nomen habent exterrita cornibus Io
et quam fluminea lusit adulter ave,
quaeque super pontum simulato vecta iuvenco
virginea tenuit cornua vara manu.
nos quoque per totum pariter cantabimur orbem,
iunctaque semper erunt nomina nostra tuis.
På svenska:
Rimlig är min förhoppning, att flickan jag nyligen föll för
älskar mig, eller att hon uppmuntrar kärlek hos mig.
Ack, för mycket begärt! Att hon låter sig älskas, det räcker.
Då har ju Venus hört mängden av böner från mig.
Mottag mitt anbud! Jag är beredd att tjäna dig ständigt.
Välj mig! Då får du av mig kärlek, så trofast och ren.
Med några förfäders storvulna namn kan jag ej imponera;
bara en riddarfamilj är vad jag kommer ifrån.
Massvis med plogar behövs ej till omplöjning av mina åkrar,
mina föräldrars liv levs i det hela frugalt.
Men Apollo, hans muser och vinrankans fader och Amor,
guden, som gav mig åt dig-dessa, de talar för mig;
likaså orubblig trohet, en klanderfri vandel men även
okonstlad uppriktighet, känslighet och modesti.
Jag blir ej lätt och ofta förälskad, ej ombytlig är jag,
och för all evighet svär jag att älska blott dig.
Tänk att få leva med dig, så länge som parcernas spånad
tillåter det-att få dö, sörjd under tårar av dig.
Blir du det lycobringande ämnet för mina poem, då
tillskapas dikter av mig, värdiga detta motiv.
Ditkten ger ryktbarhet: åt Io, förskräckt över hornen,
och åt Leda, som Zeus lurat, förvandlad till svan,
åt Europa han en gång som tjur förde bort över havet
och som med flickaktigt grepp höll i hans krokiga horn.
Även vi skall besjungas sådär överallt i framtid,
och då skall ditt namn jämt vara förenat med mitt.
(Som vanligt rekommenderar jag även Marlowes tolkning.)
Det är återigen Amores som citeras, närmare bestämt I.3, och as usual Köhlers översättning:
Iusta precor: quae me nuper praedata puella est,
aut amet aut faciat, cur ego semper amem!
a, nimium volui—tantum patiatur amari;
audierit nostras tot Cytherea preces!
Accipe, per longos tibi qui deserviat annos;
accipe, qui pura norit amare fide!
si me non veterum commendant magna parentum
nomina, si nostri sanguinis auctor eques,
nec meus innumeris renovatur campus aratris,
temperat et sumptus parcus uterque parens—
at Phoebus comitesque novem vitisque repertor
hac faciunt, et me qui tibi donat, Amor,
et nulli cessura fides, sine crimine mores
nudaque simplicitas purpureusque pudor.
non mihi mille placent, non sum desultor amoris:
tu mihi, siqua fides, cura perennis eris.
tecum, quos dederint annos mihi fila sororum,
vivere contingat teque dolente mori!
te mihi materiem felicem in carmina praebe—
provenient causa carmina digna sua.
carmine nomen habent exterrita cornibus Io
et quam fluminea lusit adulter ave,
quaeque super pontum simulato vecta iuvenco
virginea tenuit cornua vara manu.
nos quoque per totum pariter cantabimur orbem,
iunctaque semper erunt nomina nostra tuis.
På svenska:
Rimlig är min förhoppning, att flickan jag nyligen föll för
älskar mig, eller att hon uppmuntrar kärlek hos mig.
Ack, för mycket begärt! Att hon låter sig älskas, det räcker.
Då har ju Venus hört mängden av böner från mig.
Mottag mitt anbud! Jag är beredd att tjäna dig ständigt.
Välj mig! Då får du av mig kärlek, så trofast och ren.
Med några förfäders storvulna namn kan jag ej imponera;
bara en riddarfamilj är vad jag kommer ifrån.
Massvis med plogar behövs ej till omplöjning av mina åkrar,
mina föräldrars liv levs i det hela frugalt.
Men Apollo, hans muser och vinrankans fader och Amor,
guden, som gav mig åt dig-dessa, de talar för mig;
likaså orubblig trohet, en klanderfri vandel men även
okonstlad uppriktighet, känslighet och modesti.
Jag blir ej lätt och ofta förälskad, ej ombytlig är jag,
och för all evighet svär jag att älska blott dig.
Tänk att få leva med dig, så länge som parcernas spånad
tillåter det-att få dö, sörjd under tårar av dig.
Blir du det lycobringande ämnet för mina poem, då
tillskapas dikter av mig, värdiga detta motiv.
Ditkten ger ryktbarhet: åt Io, förskräckt över hornen,
och åt Leda, som Zeus lurat, förvandlad till svan,
åt Europa han en gång som tjur förde bort över havet
och som med flickaktigt grepp höll i hans krokiga horn.
Även vi skall besjungas sådär överallt i framtid,
och då skall ditt namn jämt vara förenat med mitt.
(Som vanligt rekommenderar jag även Marlowes tolkning.)
In aeternum redux
In the spitit of Valentines day, ska jag bums svara på den brådskande fråga som flöt in igår. Såsom latinist är det inte ofta det brådskar, texten har oftast väntat i tusen år, och kan sålunda vänta lite till, och sålunda är det angenämt med en akut angelägenhet:
"Har efter 5 år tagit mig i kragen och friat till min flickvän. Vi funderar på att ha en latinsk fras på ringarna och tänkte dubbelkolla med dig så att vi får rätt översatt eller om man kan säga det på ett bättre sätt. Vore ju väldans tråkigt med stavfel eller liknande på evighetsringarna. =)
Här kommer fraserna:
Prima facie = vid första ögonkastet
Ab imo pectore = av hela mitt hjärta
In aeternum = i evighet
[...]
det är rätt bråttom då vi ska träffa "ringskaparen" på fredag,ja, jag vet vi är väldigt sent ute... "
Om vi tar dem från botten och upp kan jag säga att in aeternum är helt och fullt korrekt, och mkt passande för evighetsringar. Frasen, och varianter därav har tidigare diskuterats här och här på latinbloggen. Varianter med ungefär samma lydelse är in perpetuum samt in sempiternum. Skulle det kunna vara något?
Ab imo pectore verkar väl funka, och har klassiska förlagor, men jag är osäker på om det riktigt har betydelsen att älska någon av hela sitt hjärta, kanske är då toto pectore- med/av hela hjärtat en mer korrekt formulering.
Prima facie, betyder visserligen 'vid första anblick', men jag tror inte det används såsom i att 'förälska sig vid första anblicken'. Det är väl mest en juridisk och filosofisk term, och har sålunda lite väl torra konnotationer för att finnas i en ring.
Lycka till!
"Har efter 5 år tagit mig i kragen och friat till min flickvän. Vi funderar på att ha en latinsk fras på ringarna och tänkte dubbelkolla med dig så att vi får rätt översatt eller om man kan säga det på ett bättre sätt. Vore ju väldans tråkigt med stavfel eller liknande på evighetsringarna. =)
Här kommer fraserna:
Prima facie = vid första ögonkastet
Ab imo pectore = av hela mitt hjärta
In aeternum = i evighet
[...]
det är rätt bråttom då vi ska träffa "ringskaparen" på fredag,ja, jag vet vi är väldigt sent ute... "
Om vi tar dem från botten och upp kan jag säga att in aeternum är helt och fullt korrekt, och mkt passande för evighetsringar. Frasen, och varianter därav har tidigare diskuterats här och här på latinbloggen. Varianter med ungefär samma lydelse är in perpetuum samt in sempiternum. Skulle det kunna vara något?
Ab imo pectore verkar väl funka, och har klassiska förlagor, men jag är osäker på om det riktigt har betydelsen att älska någon av hela sitt hjärta, kanske är då toto pectore- med/av hela hjärtat en mer korrekt formulering.
Prima facie, betyder visserligen 'vid första anblick', men jag tror inte det används såsom i att 'förälska sig vid första anblicken'. Det är väl mest en juridisk och filosofisk term, och har sålunda lite väl torra konnotationer för att finnas i en ring.
Lycka till!
Tuesday, February 13, 2007
Indulgere sibi
Dåligt med inlägg, jag är nämligen på resande fot (den eviga ungdomens stad) samt har en helt otrolig nackspärr, kan inte titta åt vänster, jag är övertygad om att jag fått en stroke. Frater, min egen livmedikus, ordinerade bowling, och det funkade inte alls.
Nåväl, till väsentligheterna; en läsarfråga har dykt upp, späckad med det finaste beröm (blir alldeles röd) och lyder sålunda:
"Jag blev otroligt glad när jag hittade denna sida!
Jag har ett bra tag nu sökt efter allt som har med latinska sidor att göra då jag letar efter en översättning.Nu hittade jag din, och den verkar ju vara toppen, och jag skulle bli överlycklig om jag fick hjälp med mitt problem..!
Jag vill göra en tatuering som skall förmedla att man skall "leva ut sitt inre". Leva ut sitt inre jag.
Dock är jag själv oerhört dålig på även svenska ord och att hitta de rätta orden, så jag vet inte ngt bra/rätt ord för det på svenska ens. Men då du verkar vara väldigt duktig på det verbala och då även latin, så vore jag otroligt glad om du kunde hjälpa mig med detta problem :)
Jag har redan bokat en tid för tatueringen, den 3 mars 2007, och jag börjar bli lite pressad nu. Trodde jag lätt skulle hitta vad jag sökte, men nej.. Kan du hjälpa mig med detta vore jag som sagt oerhört tacksam och glad. Hör gärna av dig till mig om det är några frågetecken! Jag skall tatuera mig på handleden, så kan man hitta ngt som är ett eller två-tre ord så är ju det det bästa."
Jag har inte blivit så här generad och smickrad sedan jag förklarades "kjempeflott" av en ngt förfriskad norsk jurisprofessor i full bunad. Tusen tack.
Det där var i sanning en knepigare fras att översätta än man kan tro, leva är på latin vivere, eller kanske spirare, men 'leva ut', det är något helt annat.
Även 'sitt inre' är inte det lättaste uttrycket att tolka, jag skulle kunna föreslå ord såsom viscera (en smula åt inälvshållet), medulla, mens (sinne), pectus (hjärta) och många andra ord, och kombinera med varianter av intestinus (lite tarmligt) eller andra adjektiv, men jag fastnade ändå för att använda något så simpelt som animus-själ/innersta väsen, då jag tror det är mer i linje med det du vill uttrycka här.
För att återvända till det svårtolkade 'leva ut', tänker jag mig att man kan tolka det som något i stil med att uttrycka/visa/inte dölja sitt inre, och har sålunda några förslag. man kan nämligen uttrycka sin glädje; gaudium significare, och i analogi med detta uttryck kanske man skulle kunna säga animum significare, men en snabb koll visar att detta snarare skulle innebära betackna själen. Jag är inte helt säker på vilken böjning som frasen bör vara i, men jag antar att det kanske ska vara imperativ (uppmaningsformen), att man ska denna uppmaning dagligen på handleden, och om man ändå ville försöka med significare skulle det då bli Significa animum tuum- uttryck din själ.
Verbet declarare har en liknade betydelse av att uttrycka, och drar lite åt att göra klar, uppenbar, tydligt utpeka, förkunna, lägga i dagen, vilket kanske passar för denna fras. Det skulle sålunda bli Declaras animum tuum- Visa upp din själ.
Det finns även andra sätt att översätta 'leva ut', jag funderade på om man kanske kunde ta en form av indulgere, som har betydelsen av att vara överseende (tänk engelskans indulge), hänge sig åt, lyda, vårda, vörda, vilket man bör göra sitt innersta väsen. Vidare betyder uttrycket indulgere sibi att 'leva om' eller 'leva glada dagar' och det låter ju trevligt. (Vidare ger Cavallin animo indulgere för 'att följa sin kapris'.) Allt detta leder oss till att konstruera frasen indulge animo tuo- lyd/vårda ditt inre.
Slutligen spekulerade jag lite i om man skulle kunna anväda uti, vilket betyder använda/nyttja, men även betyder njuta av, och sålunda få uppmaningen; njut/använd din själ- Utere animo tuo.
Jag har inte haft tillfälle att se om dessa konstruktioner har klassiska motsvarigheter, och jag kan ha tolkat helt fel vad frågeställaren försöker säga med 'leva ut', så vi hoppas på några kommentarer på detta.
Det finns ytterligare n läsarfråga att besvara, dock av ett knepigare slag, den ber inte om översättning utan om kontext och tanke. Hua.
"Jag har med stort nöje plöjt igenom Gentlemen av Klas Östergren.På näst sista sidan utspelar sig följande konversation:- Nomen nescio.- Nomen sunt odiosa.Det är lätt att kolla upp att detta betyder "Jag vet inte namnet", resp."Namnen är oss förhatliga". Man blir dock inte mycket klokare av det.Finnes klarhet?"
Frågeställaren har i ämnesraden på mailet skrivit det korrekta, nomina sunt odiosa, så formuleringen i mailet är blott en lapsus calami (lapsus digiti? Vad säger man egentligen om felslag?).
Jag påpekar blott detta för jag inte vet riktigt vad mer jag ska skriva. Det var åratal sedan jag läste Gentlemen, och jag minns inte detta urbyte och jag, då jag är i uppsaliensisk exil, har inte min bokylla till handa, så jag kan titta på dialogen i fråga. Allt jag skulle kunna säga är att Nomen nescio är en mkt spridd fras, detta NN sätts in i såväl juridiska dokument och beskrivningar av ceremonier, så att rättt namn kan föras in vid tillfälle och är väl ett helt internationellt uttryck.
Nomina sunt odiosa är från Cicero, så mkt vet jag, och ska hittas i Pro Roscio, och innebär att det är olämpligt att nämna vissa, kända personer. (Slobodan Milosevic var bekant med uttrycket, vilket han visade i en intervju i Washington Post. )
Om jag hade boken skulle jag kunna säga något klokare, så vi lämnar även detta öppet för kommentarer. (Det skulle ju vara förtjusande om det var viktigt att man förstod uttrycken för handlingens skull, jag älskar språksnobberi i böcker, som de franska avsnitten i Bergtagen, eller världens mest romantiska frieri ("Placetne?") i Gaudy Night.)
Två ofullständiga svar, tyvärr, jag skyller på nacken.
Nåväl, till väsentligheterna; en läsarfråga har dykt upp, späckad med det finaste beröm (blir alldeles röd) och lyder sålunda:
"Jag blev otroligt glad när jag hittade denna sida!
Jag har ett bra tag nu sökt efter allt som har med latinska sidor att göra då jag letar efter en översättning.Nu hittade jag din, och den verkar ju vara toppen, och jag skulle bli överlycklig om jag fick hjälp med mitt problem..!
Jag vill göra en tatuering som skall förmedla att man skall "leva ut sitt inre". Leva ut sitt inre jag.
Dock är jag själv oerhört dålig på även svenska ord och att hitta de rätta orden, så jag vet inte ngt bra/rätt ord för det på svenska ens. Men då du verkar vara väldigt duktig på det verbala och då även latin, så vore jag otroligt glad om du kunde hjälpa mig med detta problem :)
Jag har redan bokat en tid för tatueringen, den 3 mars 2007, och jag börjar bli lite pressad nu. Trodde jag lätt skulle hitta vad jag sökte, men nej.. Kan du hjälpa mig med detta vore jag som sagt oerhört tacksam och glad. Hör gärna av dig till mig om det är några frågetecken! Jag skall tatuera mig på handleden, så kan man hitta ngt som är ett eller två-tre ord så är ju det det bästa."
Jag har inte blivit så här generad och smickrad sedan jag förklarades "kjempeflott" av en ngt förfriskad norsk jurisprofessor i full bunad. Tusen tack.
Det där var i sanning en knepigare fras att översätta än man kan tro, leva är på latin vivere, eller kanske spirare, men 'leva ut', det är något helt annat.
Även 'sitt inre' är inte det lättaste uttrycket att tolka, jag skulle kunna föreslå ord såsom viscera (en smula åt inälvshållet), medulla, mens (sinne), pectus (hjärta) och många andra ord, och kombinera med varianter av intestinus (lite tarmligt) eller andra adjektiv, men jag fastnade ändå för att använda något så simpelt som animus-själ/innersta väsen, då jag tror det är mer i linje med det du vill uttrycka här.
För att återvända till det svårtolkade 'leva ut', tänker jag mig att man kan tolka det som något i stil med att uttrycka/visa/inte dölja sitt inre, och har sålunda några förslag. man kan nämligen uttrycka sin glädje; gaudium significare, och i analogi med detta uttryck kanske man skulle kunna säga animum significare, men en snabb koll visar att detta snarare skulle innebära betackna själen. Jag är inte helt säker på vilken böjning som frasen bör vara i, men jag antar att det kanske ska vara imperativ (uppmaningsformen), att man ska denna uppmaning dagligen på handleden, och om man ändå ville försöka med significare skulle det då bli Significa animum tuum- uttryck din själ.
Verbet declarare har en liknade betydelse av att uttrycka, och drar lite åt att göra klar, uppenbar, tydligt utpeka, förkunna, lägga i dagen, vilket kanske passar för denna fras. Det skulle sålunda bli Declaras animum tuum- Visa upp din själ.
Det finns även andra sätt att översätta 'leva ut', jag funderade på om man kanske kunde ta en form av indulgere, som har betydelsen av att vara överseende (tänk engelskans indulge), hänge sig åt, lyda, vårda, vörda, vilket man bör göra sitt innersta väsen. Vidare betyder uttrycket indulgere sibi att 'leva om' eller 'leva glada dagar' och det låter ju trevligt. (Vidare ger Cavallin animo indulgere för 'att följa sin kapris'.) Allt detta leder oss till att konstruera frasen indulge animo tuo- lyd/vårda ditt inre.
Slutligen spekulerade jag lite i om man skulle kunna anväda uti, vilket betyder använda/nyttja, men även betyder njuta av, och sålunda få uppmaningen; njut/använd din själ- Utere animo tuo.
Jag har inte haft tillfälle att se om dessa konstruktioner har klassiska motsvarigheter, och jag kan ha tolkat helt fel vad frågeställaren försöker säga med 'leva ut', så vi hoppas på några kommentarer på detta.
Det finns ytterligare n läsarfråga att besvara, dock av ett knepigare slag, den ber inte om översättning utan om kontext och tanke. Hua.
"Jag har med stort nöje plöjt igenom Gentlemen av Klas Östergren.På näst sista sidan utspelar sig följande konversation:- Nomen nescio.- Nomen sunt odiosa.Det är lätt att kolla upp att detta betyder "Jag vet inte namnet", resp."Namnen är oss förhatliga". Man blir dock inte mycket klokare av det.Finnes klarhet?"
Frågeställaren har i ämnesraden på mailet skrivit det korrekta, nomina sunt odiosa, så formuleringen i mailet är blott en lapsus calami (lapsus digiti? Vad säger man egentligen om felslag?).
Jag påpekar blott detta för jag inte vet riktigt vad mer jag ska skriva. Det var åratal sedan jag läste Gentlemen, och jag minns inte detta urbyte och jag, då jag är i uppsaliensisk exil, har inte min bokylla till handa, så jag kan titta på dialogen i fråga. Allt jag skulle kunna säga är att Nomen nescio är en mkt spridd fras, detta NN sätts in i såväl juridiska dokument och beskrivningar av ceremonier, så att rättt namn kan föras in vid tillfälle och är väl ett helt internationellt uttryck.
Nomina sunt odiosa är från Cicero, så mkt vet jag, och ska hittas i Pro Roscio, och innebär att det är olämpligt att nämna vissa, kända personer. (Slobodan Milosevic var bekant med uttrycket, vilket han visade i en intervju i Washington Post. )
Om jag hade boken skulle jag kunna säga något klokare, så vi lämnar även detta öppet för kommentarer. (Det skulle ju vara förtjusande om det var viktigt att man förstod uttrycken för handlingens skull, jag älskar språksnobberi i böcker, som de franska avsnitten i Bergtagen, eller världens mest romantiska frieri ("Placetne?") i Gaudy Night.)
Två ofullständiga svar, tyvärr, jag skyller på nacken.
Ciceronianus
Ett enormt korkat uttalnde om Cicero i en recension av Robert Harris 'Imperium' i DN:
" Mycket är baserat på verkliga händelser - Cicero lämnade rikligt med brev efter sig - men ibland tycks ändå Cicero ha ett otidsenligt tjusigt känsloliv. Jämfört med psykopaterna i Robert Graves böcker om Claudius är Cicero och Tiro rena mumintrollen. Det kan bli ett problem i de Ciceroäventyr som tydligen ska följa."
Om man så bara läst det pytteurval av Cicerobrev som erbjuds A-studenter i latin, vet man att det finns mycket. mycket av känsloliv hos älskade Cicero. "Otidsenligt"? Tja. En obildad recensent.
" Mycket är baserat på verkliga händelser - Cicero lämnade rikligt med brev efter sig - men ibland tycks ändå Cicero ha ett otidsenligt tjusigt känsloliv. Jämfört med psykopaterna i Robert Graves böcker om Claudius är Cicero och Tiro rena mumintrollen. Det kan bli ett problem i de Ciceroäventyr som tydligen ska följa."
Om man så bara läst det pytteurval av Cicerobrev som erbjuds A-studenter i latin, vet man att det finns mycket. mycket av känsloliv hos älskade Cicero. "Otidsenligt"? Tja. En obildad recensent.
Monday, February 12, 2007
Civis Romanus sum
En utmärkt Understreckare idag om slaveri och demokrati under antiken:
"Det är alltså slaveriet som är nyckeln till förståelsen av den grekiska högfilosofin. Jag har knappt funnit en enda ledande tanke hos vare sig Platon eller Aristoteles som inte skulle kunna ledas tillbaka till den sociala dimension där härskarmakt innebar despotisk makt över slavarna. Den polis-ideologi som härvidlag utformades, och som gav de manliga medborgarna i stadsstaten alla rättigheter, omänskliggjorde samtidigt främlingen, barbaren. Ja, det var enligt Aristoteles till och med bäst för barbarerna att underordna sig de atenska härskarnas styre, eftersom de av naturen inte dög till något bättre än att vara slavar.
[...]
Redan sofisten Antifon hade hävdat att alla människor, greker som barbarer, ”i varje avseende har samma natur.” I Epikuros blygsamma version av Platons akademi fick både kvinnor och slavar delta i sammankomsterna. Och i romarriket var centralförvaltningen tvungen att som en eftergift åt svagheten utvidga begreppet romare allt efter som gränserna utvidgades. De erövrade folken hade nämligen den dåliga vanan att antingen vägra underkasta sig centralmakten, eller kräva medborgerliga rättigheter i staten Rom. Demokratin överlevde lika lite som i Aten denna enorma expansion. Staden Rom blev en kosmopolitisk metropol fylld av inflyttade med exotiska seder och sällsamma religioner vilka alla gjorde anspråk på att bli betraktade som romare, även om det enda som förenade dem var att de alla var underkastade samma kejsare. En ny form av samhörighet framträdde som inte berodde på etnisk eller språklig gemenskap: medborgarskap blev lika med undersåtlighet. Medborgarna i Rom var trots olika ursprung alla underkastade samma härskare. Här skall dock inte ordet undersåtlighet missförstås: på samma sätt som det hos de kristna låg en paradoxal stolthet i att vara Guds tjänare eftersom det betydde att man samtidigt var Guds utvalde, var det med stolthet medborgarna i staten Rom deklarerade: ”Jag är romare”."
"Det är alltså slaveriet som är nyckeln till förståelsen av den grekiska högfilosofin. Jag har knappt funnit en enda ledande tanke hos vare sig Platon eller Aristoteles som inte skulle kunna ledas tillbaka till den sociala dimension där härskarmakt innebar despotisk makt över slavarna. Den polis-ideologi som härvidlag utformades, och som gav de manliga medborgarna i stadsstaten alla rättigheter, omänskliggjorde samtidigt främlingen, barbaren. Ja, det var enligt Aristoteles till och med bäst för barbarerna att underordna sig de atenska härskarnas styre, eftersom de av naturen inte dög till något bättre än att vara slavar.
[...]
Redan sofisten Antifon hade hävdat att alla människor, greker som barbarer, ”i varje avseende har samma natur.” I Epikuros blygsamma version av Platons akademi fick både kvinnor och slavar delta i sammankomsterna. Och i romarriket var centralförvaltningen tvungen att som en eftergift åt svagheten utvidga begreppet romare allt efter som gränserna utvidgades. De erövrade folken hade nämligen den dåliga vanan att antingen vägra underkasta sig centralmakten, eller kräva medborgerliga rättigheter i staten Rom. Demokratin överlevde lika lite som i Aten denna enorma expansion. Staden Rom blev en kosmopolitisk metropol fylld av inflyttade med exotiska seder och sällsamma religioner vilka alla gjorde anspråk på att bli betraktade som romare, även om det enda som förenade dem var att de alla var underkastade samma kejsare. En ny form av samhörighet framträdde som inte berodde på etnisk eller språklig gemenskap: medborgarskap blev lika med undersåtlighet. Medborgarna i Rom var trots olika ursprung alla underkastade samma härskare. Här skall dock inte ordet undersåtlighet missförstås: på samma sätt som det hos de kristna låg en paradoxal stolthet i att vara Guds tjänare eftersom det betydde att man samtidigt var Guds utvalde, var det med stolthet medborgarna i staten Rom deklarerade: ”Jag är romare”."
Sunday, February 11, 2007
Gaudeo
X antal kvinnliga språkdoktorander från de flesta områden
+
X antal liter rödvin, portvin, sherry samt grogg
+
Saftig diskussion om corpuslingvistik ("Corpora-lingvistik?"), filologins framtid, döda språk, levande språk, moderna språk, arkaiska språk, utbyte av information om stipendier/fonder/PENGAR
+
X antal pikanta kommentarer, bitar saftigt skvaller och raljanta utbyten
+
en skopa avhandlingsångest coh en smula stämsång
= en mkt lyckad afton/ett nätverk/skrumplever/humaniorans framtid?
+
X antal liter rödvin, portvin, sherry samt grogg
+
Saftig diskussion om corpuslingvistik ("Corpora-lingvistik?"), filologins framtid, döda språk, levande språk, moderna språk, arkaiska språk, utbyte av information om stipendier/fonder/PENGAR
+
X antal pikanta kommentarer, bitar saftigt skvaller och raljanta utbyten
+
en skopa avhandlingsångest coh en smula stämsång
= en mkt lyckad afton/ett nätverk/skrumplever/humaniorans framtid?
Saturday, February 10, 2007
Laetitia exsultans
Jag har i min hand en mycket speciell översättning av Aeneiden, som får sägas vara unik och slående på många vis. Jag snubblade över denna i mina allmäna efterforskningar om Aeneidenöversättningar, men insåg snabbt att detta var något mycket speciellt.
Det är en översättning från ca 1500 till skottska (jodå, det kan sägas vara ett eget språk, i synnerhet de äldre varianterna), tolkad av Gavin Douglas, en spännande karaktär.
Han var son till earlen av Angus ('Bell-the -cat'), utbildad vid anrika St. Andrews, och inblandad i åtskilliga maktstrider (en grälsjuk skara, biskopar), var vän till Polydore Virgil, och skövlades slutligen av pesten 1522.
Översättningen är den första av Aenieiden till någon anglisk dialekt, är hyggligt fri och omfattar även den s.k 13:e boken, författad av Mapheus Vegius, och som ofta uppfattades som essentiel.
Man hittar även Douglas egna prologer till varje bok, och synes mig vara av varierande karaktär. ( Jag tänker här inte göra ngn analys av varför, hur och exakt när denna översättning kom till, eller diskutera hur han förvrider hexametern, ej heller säga ngt om hans andra verk, eller gräva ner mig i biografiska detaljer, utan bara njuta av den tjusiga översättningen.)
Då jag började bläddra i den slog det mig att den faktiskt rekommenderas i Pounds förtjusande lilla 'ABC of Reading', det var därför den klingade en smula bekant. (Boken är tyvärr utlånad, så jag kan inte berätta vad just Ezra anser)
Jag kan dock berätta vad C.S Lewis , på något sätt Pounds motsats, säger (English Literature in the Sixteenth century, 1954):
"When Douglas speaks of the Salii 'hoppand and singand wonder merely' in their 'toppit hattis' it is easy to remember that 'top hats', in our sense, were unknown to him. But it is not so easy to see aright the real qualities of his Scots languange in general. [...] Hence the laughter to which some readers will be moved when Douglas calls Leucaspis a 'skippair', or Priam 'the auld gray', or Vulcan the 'gudeman' of Venus; when comes becomes 'trew marrow' and Styx, like Yarrow, has 'braes', when the Trojans 'kecklit all' (risere) at the man thrown overboard in the boat race, or newly landed in Latium, regaled themselves with 'scones'. [...] Virgil describes Aeneas, on hearing Turnus's challenge, as laetitia exultans; Douglas says he 'he hoppit up for joy, he was so glad'. To get over the low associations of the verb 'hop' in modern English is the first adjustment. But even when this has been done, there remains something -a certain cheerful briskness- in Douglas which may seem to us very un-Virgilian. [...] To read the Latin again with Douglas's version fresh in our minds is like seeing a favourite picture after it has been cleaned. half the 'richness' and 'sobriety' which we have been taught to admire turns out to have been only dirt; the 'brown trees' disappear and where the sponge has been passed the glowing reds, the purples, and the transparent blues leap to life."
Jag var övertygad om att jag skulle hitta denna spektakulära text utlagd på nätet, men till min förvåning hittade jag den inte. Sålunda, iuvenes, har jag gjort enorm uppoffring och knappat in ett längre stycke åt er. Det måste nämligen vara ett ganska långt stycke, då det är en smula svårläst och dunkelt, men ju mer man tränger in i texten, ju begripligare blir den efter hand. (Skriv ut och läs den gärna högt, i en Montgomery Scott röst, och comprehensionen ökar märkbart)
Då själva stycket är omfattande, har jag för omväxlings skull beslutat att utelämna det latinska originalet, en hisnande hädelse, men ni hittar latinet, absoluta slutet på fjärde boken, här. Vidare är översättningen emellanåt ganska fri, så det gagnar att stunta i att göra en rad för rad analys.
Hier followys of the famus Queyn Dydo, the fatale dynt of deth and mortale wo:
Bot now the hasty, egyr and wild Dydo,
Into hyr cruell purpos enragyt so,
The bludy eyn rolling in hir hed,
Wan and ful paill for feir of hte neir ded,
with chekis freklyt, and al of tychirris bypresent,
Quakyng throu dreid, ruschit furth, or scho wald stent,
Onto the innar wardis of hyr place,
As wod woman clam on the byng, allace!
And furth scho drew the Trojane swerd, fute hait,
A wapin was never wrocht for syk a nate.
And sone as sche beheld Eneas clething,
And eik the bed bekend, a quhile wepyng,
Stude musyng in hir mynd, and syne, but baid,
Fel in Bed, and thir last wordis said:
'O sweit habyte, and lykandbed,'quod sche
'So lang as God lyst suffir and destane,
Ressave my blude, and this sawle that on flocht is,
And me delyvir from thir hevy thochtis.
Thus lang I levyt have, and nowi s spent
The term of lyfe that forton heth me lent;
For now my gret gost undir erth mon go.
A richt fair cite have I beild alsso,
Myne awyn wark and wallys behald have I,
My spows wrokyn of my brothir ennemy,
Fra hym byreft hys tressour, and quit nym weill.
Happy, allace! our happy, and ful of seyll,
Had I beyn, only gyf that never nane
At our cost had arryvit schip Trojane.'
And sayand this, hir mouth fast thristis sche
Doun in the bed: 'Onwrokyn sal we de?
De us behufis,' scho said, 'and quhou behald!'
And gan the scharp sword to hir breist uphald;
'ya, thus, thus lykis us starve and to depart!'
And with that word, rave hir self to the hart.
'Now lat yon cruel troyane swelly and se
This our fyre funerale from the deip see,
And of our deth turs with hym fra Cartage
Thys takyn of myscheif in hys vayage,'
Quod scho; and tharwith gan hir servbandis behald
Hir fallyn and stekit on the irne cald,
The blude outbullyrand on the nakyt swerd,
Hir handis furthsprent. The clamour than and rerd
Went to the toppys of the large hallys;
The noys ran wild out our city wallis,
Smate all the town with lamentabil murnyng.
Of greting, gowlyng and wyfly womrntyng
The ruffis dyd resound, bray and rayr,
Quhil huge bewalyng al fordynnyt the air-
Nane other wys than thocht takyn and doun bet
War al Cartage, and with ennemys ourset,
Or than thar natyve cite the town of Tyre,
And furyus flambe, kendillit and byrnand schyre,
Spredyng fra thak to thak, baith but and ben,
Als weil our templis as howsis of othir men.
Hir systir An, spreitles almaist for dreid,
Herand sa feirful confluens thyddir speid,
With nalys ryvand reuthfully hir face,
And smytand with hir nevis hir breeist, allace!
fast ruschis throu the myddis of the rowt,
And on the throwand, with mony sprauch and schout,
Callys by name: 'Systir germane,' quod scho,
'Och! was this it thou fenyeit the to do?
Hes thou attempyt me with syk dissait?
This byng of treys, thir altsris and fyris hait,
Is this the thyng thai have onto me dycht?
Quhat sall I first compleyn, now dissolate wight?
O deir systir, quen thou was reddy to me,
Ha! quhy hes thou as far dyspysyt me
As to reffus thi systir with the to wend?
Thou suld have callyt me to the sammyn end,
That the ilk sorow, the sammyn swerd, bath tway,
And the self hour, mycht have tane hyne away.
Thys funeral fyre with thir handis biggyt I,
And with my voce dyd on our goddis heir cry,
To that effect as, cruel, tobe absent,
Thou beand thus sa duylfully heir schent!
Sistir, allace! with my counsell have I
The, and my self, and pepill of Sydony,
The heris all, and eik thi fayr cite,
Distroyt and ondoyn for ay,' quod sche.
'Fech hiddir sone the well watir lew warm,
To wesch hir woundis, and hald hir in myne arm;
Syne with my mowth at I may sowk, and se
Gyf spreit of lyve left in hir body be.'
This saynad, the hie byng ascendis onane,
And gan enbrays half ded hir systir germane,
Culeand in hir bosum, and murnand ay,
And with hyr wympil wipyt the blude away.
And scho agane, Dydo, the dedly queyn,
Pressyt fortil uplift hir hevy eyn,
Bot tharof falys; for the grysly wound
Deip in hir breist gapis wyde and onsound.
Thrys scho hir self raxit up to rys;
Thrys on hir elbok lenys; and als feill sys
Scho fallys bakwart in the bed agane.
With eyn rollyng, and twynkland up ful fane,
Asays scho to spy the hevynnys lyght,
Syne murmouris, quhen scho tharof gat a sycht.
Almychty Juno havand reuth, by this,
of hir lang sorow and tarysum ded, I wys,
Hir mayd Irys from the hevyn hes send
The Throwand sawle to lowys, and mak ane end
Of al the juncturis and lethis of hir cors;
Becaus that nothir of fatis throu the fors
Nor yit by natural ded peryschit sche,
Nor yit by natural ded peryschit sche,
Bot fey in hasty furour emflambyt hie
Befor hir day had hir self spilt,
Or that proserpyne the yallow haris gilt
From hir fortop byreft, or dubbyt hir hed
Onto the Stygian hellis flude of ded.
Tharfor dewy Iris throu the hevyn
With hir safron weyngis flaw ful evin,
Darwand, quhar scho went, forgane the son cleir,
A thousand cullouris of divers hewys seir,
And abufe Dydoys hed arest kan:
'I am commandyt,' said scho, 'and I man
Omdo this hayr, to Pluto consecrate,
And lowis thi sawle out of this mortale stait.'
Thys sayand, with rycht hand hes scho hynt
The hair, and cuttis intwa, or that scho stynt;
And tharwithall the natural heyt outquent,
And, with a puft of aynd, the lyfe furthwent.
Det är en översättning från ca 1500 till skottska (jodå, det kan sägas vara ett eget språk, i synnerhet de äldre varianterna), tolkad av Gavin Douglas, en spännande karaktär.
Han var son till earlen av Angus ('Bell-the -cat'), utbildad vid anrika St. Andrews, och inblandad i åtskilliga maktstrider (en grälsjuk skara, biskopar), var vän till Polydore Virgil, och skövlades slutligen av pesten 1522.
Översättningen är den första av Aenieiden till någon anglisk dialekt, är hyggligt fri och omfattar även den s.k 13:e boken, författad av Mapheus Vegius, och som ofta uppfattades som essentiel.
Man hittar även Douglas egna prologer till varje bok, och synes mig vara av varierande karaktär. ( Jag tänker här inte göra ngn analys av varför, hur och exakt när denna översättning kom till, eller diskutera hur han förvrider hexametern, ej heller säga ngt om hans andra verk, eller gräva ner mig i biografiska detaljer, utan bara njuta av den tjusiga översättningen.)
Då jag började bläddra i den slog det mig att den faktiskt rekommenderas i Pounds förtjusande lilla 'ABC of Reading', det var därför den klingade en smula bekant. (Boken är tyvärr utlånad, så jag kan inte berätta vad just Ezra anser)
Jag kan dock berätta vad C.S Lewis , på något sätt Pounds motsats, säger (English Literature in the Sixteenth century, 1954):
"When Douglas speaks of the Salii 'hoppand and singand wonder merely' in their 'toppit hattis' it is easy to remember that 'top hats', in our sense, were unknown to him. But it is not so easy to see aright the real qualities of his Scots languange in general. [...] Hence the laughter to which some readers will be moved when Douglas calls Leucaspis a 'skippair', or Priam 'the auld gray', or Vulcan the 'gudeman' of Venus; when comes becomes 'trew marrow' and Styx, like Yarrow, has 'braes', when the Trojans 'kecklit all' (risere) at the man thrown overboard in the boat race, or newly landed in Latium, regaled themselves with 'scones'. [...] Virgil describes Aeneas, on hearing Turnus's challenge, as laetitia exultans; Douglas says he 'he hoppit up for joy, he was so glad'. To get over the low associations of the verb 'hop' in modern English is the first adjustment. But even when this has been done, there remains something -a certain cheerful briskness- in Douglas which may seem to us very un-Virgilian. [...] To read the Latin again with Douglas's version fresh in our minds is like seeing a favourite picture after it has been cleaned. half the 'richness' and 'sobriety' which we have been taught to admire turns out to have been only dirt; the 'brown trees' disappear and where the sponge has been passed the glowing reds, the purples, and the transparent blues leap to life."
Jag var övertygad om att jag skulle hitta denna spektakulära text utlagd på nätet, men till min förvåning hittade jag den inte. Sålunda, iuvenes, har jag gjort enorm uppoffring och knappat in ett längre stycke åt er. Det måste nämligen vara ett ganska långt stycke, då det är en smula svårläst och dunkelt, men ju mer man tränger in i texten, ju begripligare blir den efter hand. (Skriv ut och läs den gärna högt, i en Montgomery Scott röst, och comprehensionen ökar märkbart)
Då själva stycket är omfattande, har jag för omväxlings skull beslutat att utelämna det latinska originalet, en hisnande hädelse, men ni hittar latinet, absoluta slutet på fjärde boken, här. Vidare är översättningen emellanåt ganska fri, så det gagnar att stunta i att göra en rad för rad analys.
Hier followys of the famus Queyn Dydo, the fatale dynt of deth and mortale wo:
Bot now the hasty, egyr and wild Dydo,
Into hyr cruell purpos enragyt so,
The bludy eyn rolling in hir hed,
Wan and ful paill for feir of hte neir ded,
with chekis freklyt, and al of tychirris bypresent,
Quakyng throu dreid, ruschit furth, or scho wald stent,
Onto the innar wardis of hyr place,
As wod woman clam on the byng, allace!
And furth scho drew the Trojane swerd, fute hait,
A wapin was never wrocht for syk a nate.
And sone as sche beheld Eneas clething,
And eik the bed bekend, a quhile wepyng,
Stude musyng in hir mynd, and syne, but baid,
Fel in Bed, and thir last wordis said:
'O sweit habyte, and lykandbed,'quod sche
'So lang as God lyst suffir and destane,
Ressave my blude, and this sawle that on flocht is,
And me delyvir from thir hevy thochtis.
Thus lang I levyt have, and nowi s spent
The term of lyfe that forton heth me lent;
For now my gret gost undir erth mon go.
A richt fair cite have I beild alsso,
Myne awyn wark and wallys behald have I,
My spows wrokyn of my brothir ennemy,
Fra hym byreft hys tressour, and quit nym weill.
Happy, allace! our happy, and ful of seyll,
Had I beyn, only gyf that never nane
At our cost had arryvit schip Trojane.'
And sayand this, hir mouth fast thristis sche
Doun in the bed: 'Onwrokyn sal we de?
De us behufis,' scho said, 'and quhou behald!'
And gan the scharp sword to hir breist uphald;
'ya, thus, thus lykis us starve and to depart!'
And with that word, rave hir self to the hart.
'Now lat yon cruel troyane swelly and se
This our fyre funerale from the deip see,
And of our deth turs with hym fra Cartage
Thys takyn of myscheif in hys vayage,'
Quod scho; and tharwith gan hir servbandis behald
Hir fallyn and stekit on the irne cald,
The blude outbullyrand on the nakyt swerd,
Hir handis furthsprent. The clamour than and rerd
Went to the toppys of the large hallys;
The noys ran wild out our city wallis,
Smate all the town with lamentabil murnyng.
Of greting, gowlyng and wyfly womrntyng
The ruffis dyd resound, bray and rayr,
Quhil huge bewalyng al fordynnyt the air-
Nane other wys than thocht takyn and doun bet
War al Cartage, and with ennemys ourset,
Or than thar natyve cite the town of Tyre,
And furyus flambe, kendillit and byrnand schyre,
Spredyng fra thak to thak, baith but and ben,
Als weil our templis as howsis of othir men.
Hir systir An, spreitles almaist for dreid,
Herand sa feirful confluens thyddir speid,
With nalys ryvand reuthfully hir face,
And smytand with hir nevis hir breeist, allace!
fast ruschis throu the myddis of the rowt,
And on the throwand, with mony sprauch and schout,
Callys by name: 'Systir germane,' quod scho,
'Och! was this it thou fenyeit the to do?
Hes thou attempyt me with syk dissait?
This byng of treys, thir altsris and fyris hait,
Is this the thyng thai have onto me dycht?
Quhat sall I first compleyn, now dissolate wight?
O deir systir, quen thou was reddy to me,
Ha! quhy hes thou as far dyspysyt me
As to reffus thi systir with the to wend?
Thou suld have callyt me to the sammyn end,
That the ilk sorow, the sammyn swerd, bath tway,
And the self hour, mycht have tane hyne away.
Thys funeral fyre with thir handis biggyt I,
And with my voce dyd on our goddis heir cry,
To that effect as, cruel, tobe absent,
Thou beand thus sa duylfully heir schent!
Sistir, allace! with my counsell have I
The, and my self, and pepill of Sydony,
The heris all, and eik thi fayr cite,
Distroyt and ondoyn for ay,' quod sche.
'Fech hiddir sone the well watir lew warm,
To wesch hir woundis, and hald hir in myne arm;
Syne with my mowth at I may sowk, and se
Gyf spreit of lyve left in hir body be.'
This saynad, the hie byng ascendis onane,
And gan enbrays half ded hir systir germane,
Culeand in hir bosum, and murnand ay,
And with hyr wympil wipyt the blude away.
And scho agane, Dydo, the dedly queyn,
Pressyt fortil uplift hir hevy eyn,
Bot tharof falys; for the grysly wound
Deip in hir breist gapis wyde and onsound.
Thrys scho hir self raxit up to rys;
Thrys on hir elbok lenys; and als feill sys
Scho fallys bakwart in the bed agane.
With eyn rollyng, and twynkland up ful fane,
Asays scho to spy the hevynnys lyght,
Syne murmouris, quhen scho tharof gat a sycht.
Almychty Juno havand reuth, by this,
of hir lang sorow and tarysum ded, I wys,
Hir mayd Irys from the hevyn hes send
The Throwand sawle to lowys, and mak ane end
Of al the juncturis and lethis of hir cors;
Becaus that nothir of fatis throu the fors
Nor yit by natural ded peryschit sche,
Nor yit by natural ded peryschit sche,
Bot fey in hasty furour emflambyt hie
Befor hir day had hir self spilt,
Or that proserpyne the yallow haris gilt
From hir fortop byreft, or dubbyt hir hed
Onto the Stygian hellis flude of ded.
Tharfor dewy Iris throu the hevyn
With hir safron weyngis flaw ful evin,
Darwand, quhar scho went, forgane the son cleir,
A thousand cullouris of divers hewys seir,
And abufe Dydoys hed arest kan:
'I am commandyt,' said scho, 'and I man
Omdo this hayr, to Pluto consecrate,
And lowis thi sawle out of this mortale stait.'
Thys sayand, with rycht hand hes scho hynt
The hair, and cuttis intwa, or that scho stynt;
And tharwithall the natural heyt outquent,
And, with a puft of aynd, the lyfe furthwent.
Non leguntur
En Understreckare om läsning:
"Antikens berättare och medeltidens trubadurer skrev inte, de sjöng och dansade, och publiken med dem. Konsten var därför intimt förknippad med en kroppskultur, som ju av många anses hälsosam. Att läsa – det vill säga recitera, högt och rytmiskt – ansågs i sig som någonting hälsosamt, en fysisk snarare än mental träning, varför antikens läkare lika gärna som en lång promenad kunde ordinera den krasslige en timmes högläsning. Och ju starkare känslor det rörde upp, desto bättre. Det rensar skiten ur systemet, menade Aristoteles. I sin poetik framhåller han därför särskilt konstens förmåga att beröra oss, att låta oss genomgå ett känslomässigt reningsbad (”katharsis”). För förmoderna tänkare som Gorgias, Horatius och Longinus var detta den självklara utgångspunkten för att förstå konstens väsen: ett konstverks storhet står i direkt proportion till hur stora känslor det ingjuter i oss.
Men skeptiker fanns förstås redan då. Platon ansåg som bekant att diktkonsten var någonting farligt som i idealstaten rentav borde förbjudas, eftersom den ”ljuger” om världen och sätter griller i huvudet på folk. Platons skepsis brukar förklaras med hans stora sanningslidelse, men kanske borde man snarare säga att det var just konstens förmåga att affektera och sätta oss i rörelse som han fruktade. "
"Antikens berättare och medeltidens trubadurer skrev inte, de sjöng och dansade, och publiken med dem. Konsten var därför intimt förknippad med en kroppskultur, som ju av många anses hälsosam. Att läsa – det vill säga recitera, högt och rytmiskt – ansågs i sig som någonting hälsosamt, en fysisk snarare än mental träning, varför antikens läkare lika gärna som en lång promenad kunde ordinera den krasslige en timmes högläsning. Och ju starkare känslor det rörde upp, desto bättre. Det rensar skiten ur systemet, menade Aristoteles. I sin poetik framhåller han därför särskilt konstens förmåga att beröra oss, att låta oss genomgå ett känslomässigt reningsbad (”katharsis”). För förmoderna tänkare som Gorgias, Horatius och Longinus var detta den självklara utgångspunkten för att förstå konstens väsen: ett konstverks storhet står i direkt proportion till hur stora känslor det ingjuter i oss.
Men skeptiker fanns förstås redan då. Platon ansåg som bekant att diktkonsten var någonting farligt som i idealstaten rentav borde förbjudas, eftersom den ”ljuger” om världen och sätter griller i huvudet på folk. Platons skepsis brukar förklaras med hans stora sanningslidelse, men kanske borde man snarare säga att det var just konstens förmåga att affektera och sätta oss i rörelse som han fruktade. "
Wednesday, February 07, 2007
Amor in pectore regnat
Jag är, såsom vissa redan vet en fruktansvärd Alla hjärtans dag-fanatiker, och om det beror på mitt amerikanska arv eller en väl dold inre romantiker kanske man ska lämna osagt.
Jag skulle dock säga att min förtjusning för denna dag knappast beror på en dragning till sliskiga kärleksutgjutelser, utan jag vill nog snarare se det fantastiska i att det faktiskt finns en dag då man helt legitimt kan sända kort till föremålet för sin beundran, och till råga på allt anonymt. Det är även en trevlig dag att uppmärksamma sina goda vänner lite extra då man faktiskt gör det alltför lite.
Om varken anonymt trånande eller vänskapshyllning faller en på läppen kan man låta dagen symbolisera den romerska högtidsdagen Lupercalia, vilket brukar sägas vara den 15:e februari, då kvinnor klatschades, av fruktbarhetsskäl, med gethudsstrimlor, och dessa strimlors namn, februa, eventuellt ska ha gett upphov till namnet på den månad i vilken vi sitter och leds. (Jisses vad Marcus Antonius gjorde bort sig på just Lupercalia, read all about it i Philippicis II.84 ff. Ett axplock, ”du” är här Antonius: Diadema ostendis. Gemitus toto foro. […] Tu diadema imponebas cum plangore populi; ille cum plausu reiciebat. Spännigen är olidlig.)
Hur som helst, så närmar sig den dagen och jag tänkte redan nu, så man hinner förbereda sig, erbjuda allmänheten ett gäng verser att skriva i röda hjärtformade kort att sända sitt hjärtas ömma låga.
Latin synes på många vis vara kärlekens språk, med tanke på den hjälp som sökes för att formulera förklaringar därom på romarspråket
Har, som tidigare sagts, läst ganska mycket Amores på senaste tiden, och sålunda, för att göra det en smula tematiskt låter vi alla verser komma därifrån, och de tas i gängse ordning. Jag ger även Köhlers översättning, men påminner gärna om Marlowes.
Från 1.1 hittar man denna lilla vers att sända:
Me miserum, certas habuit puer ille sagittas.
Uror, et in vacuo pectore regnat Amor
Köhlers översättning blir:
Jag vet tyvärr att Cupidos små pilar jämt träffar målet:
redan brinner en eld kärleken tänt i mitt bröst.
Hela dikt 1.2 funkar bra för den dagen, men om man ska ha ngn liten vers att klottra på lappar och smuggla ner i folks brevlådor och postfack, funkar v.9-10 bra:
Cedimus an subitum luctando accendimus ignem?
Cedamus: leve fit, quod bene fertur onus.
I Köhlers ganska fria översättning blir det:
Ger jag mig? Kämpar jag, tilltar den häftiga elden...Jag ger mig!
Varje börda blir lätt, om man blott fogar sig snällt.
En liten vers att uppvakta sin partner med på morgonen, gärna med frukost på sängen, från 1.13 (v.5-6):
Nunc iucat in teneris dominae iacuisse lacertis;
si quando, lateri nunc bene iuncta meo est.
Translation:
Nu är den stund jag vill vila helt mjukt i min älskades armar,
känna just nu hennes kropp tryckas helt tätt intill min.
Byt ut dominae mot domini eller amici så får ni det i, en visserligen haltande, maskulinum.
Till vännen som du kanske vill ha mer än vänskap av kan kanske III.2 v. 3-4 fungera:
Ut loquerer tecum, veni, tecum sederem,
Ne tibi non notus, quem facis, esset amor.
Köhler, en smula reviderad:
Nu har jag kommit främst för att sitta intill dig och prata,
Så du får veta, att jag blivit förälskad i dig.
I samma dikt kan man även hitta en passande lite förklaring om evig kärlek:
Per tibi tot iuro testes pompamque deorum
Te dominam nobis tempus in omne peti
Och för sista ggn idag, Köhler (byt förresten ut dominam mot dominum för att få det i maskulinum):
Vid alla vittnen här och vid gudarnas festtåg så svär jag,
Att jag för evig tid vill blott behärskas av dig.
Paraden, eller festtåget som man här svär vid syftar på en reell parad som de två ser i själva dikten, ty de sitter på kapplöpningsbanan och sådana uppträdanden var vanliga, och jag älskar den barocka stämningen i en sådan åkallan, det är otroligt sött att svära vid dessa antagligen rätt grälla bilder. Även lösryckt funkar versen bra tycke jag, tanken på en gudaparad i rockokostil, typ à la Boucher är otroligt skoj och trolsk.
Om vi nu lämnar Ovidius, finns det några fulländat klassiska fraser för valentinkort från den gamble charmören Catullus, som ni hört till leda, men jag ändå påminner om, ty jag tror dessa ord på ett hemklistrat kort eller virat runt ett blomster gör vem som helst salig:
Da mi basia mille!- Ge mig tusen kyssar!
Amemus- Må vi/låtom oss älska
Jag funderade på att även inkludera ngra bittra verser om svek, hat och otrohet, men sådana verser bör väl inte skickas på Valentinsdagen (kanske om de åtföljs av ett dussin svartröda rosor), utan låt den dagen vara en lättsinnig dag.
Skicka ett kort, sänd en blomma, gör något dumt och sentimentalt!
Jag skulle dock säga att min förtjusning för denna dag knappast beror på en dragning till sliskiga kärleksutgjutelser, utan jag vill nog snarare se det fantastiska i att det faktiskt finns en dag då man helt legitimt kan sända kort till föremålet för sin beundran, och till råga på allt anonymt. Det är även en trevlig dag att uppmärksamma sina goda vänner lite extra då man faktiskt gör det alltför lite.
Om varken anonymt trånande eller vänskapshyllning faller en på läppen kan man låta dagen symbolisera den romerska högtidsdagen Lupercalia, vilket brukar sägas vara den 15:e februari, då kvinnor klatschades, av fruktbarhetsskäl, med gethudsstrimlor, och dessa strimlors namn, februa, eventuellt ska ha gett upphov till namnet på den månad i vilken vi sitter och leds. (Jisses vad Marcus Antonius gjorde bort sig på just Lupercalia, read all about it i Philippicis II.84 ff. Ett axplock, ”du” är här Antonius: Diadema ostendis. Gemitus toto foro. […] Tu diadema imponebas cum plangore populi; ille cum plausu reiciebat. Spännigen är olidlig.)
Hur som helst, så närmar sig den dagen och jag tänkte redan nu, så man hinner förbereda sig, erbjuda allmänheten ett gäng verser att skriva i röda hjärtformade kort att sända sitt hjärtas ömma låga.
Latin synes på många vis vara kärlekens språk, med tanke på den hjälp som sökes för att formulera förklaringar därom på romarspråket
Har, som tidigare sagts, läst ganska mycket Amores på senaste tiden, och sålunda, för att göra det en smula tematiskt låter vi alla verser komma därifrån, och de tas i gängse ordning. Jag ger även Köhlers översättning, men påminner gärna om Marlowes.
Från 1.1 hittar man denna lilla vers att sända:
Me miserum, certas habuit puer ille sagittas.
Uror, et in vacuo pectore regnat Amor
Köhlers översättning blir:
Jag vet tyvärr att Cupidos små pilar jämt träffar målet:
redan brinner en eld kärleken tänt i mitt bröst.
Hela dikt 1.2 funkar bra för den dagen, men om man ska ha ngn liten vers att klottra på lappar och smuggla ner i folks brevlådor och postfack, funkar v.9-10 bra:
Cedimus an subitum luctando accendimus ignem?
Cedamus: leve fit, quod bene fertur onus.
I Köhlers ganska fria översättning blir det:
Ger jag mig? Kämpar jag, tilltar den häftiga elden...Jag ger mig!
Varje börda blir lätt, om man blott fogar sig snällt.
En liten vers att uppvakta sin partner med på morgonen, gärna med frukost på sängen, från 1.13 (v.5-6):
Nunc iucat in teneris dominae iacuisse lacertis;
si quando, lateri nunc bene iuncta meo est.
Translation:
Nu är den stund jag vill vila helt mjukt i min älskades armar,
känna just nu hennes kropp tryckas helt tätt intill min.
Byt ut dominae mot domini eller amici så får ni det i, en visserligen haltande, maskulinum.
Till vännen som du kanske vill ha mer än vänskap av kan kanske III.2 v. 3-4 fungera:
Ut loquerer tecum, veni, tecum sederem,
Ne tibi non notus, quem facis, esset amor.
Köhler, en smula reviderad:
Nu har jag kommit främst för att sitta intill dig och prata,
Så du får veta, att jag blivit förälskad i dig.
I samma dikt kan man även hitta en passande lite förklaring om evig kärlek:
Per tibi tot iuro testes pompamque deorum
Te dominam nobis tempus in omne peti
Och för sista ggn idag, Köhler (byt förresten ut dominam mot dominum för att få det i maskulinum):
Vid alla vittnen här och vid gudarnas festtåg så svär jag,
Att jag för evig tid vill blott behärskas av dig.
Paraden, eller festtåget som man här svär vid syftar på en reell parad som de två ser i själva dikten, ty de sitter på kapplöpningsbanan och sådana uppträdanden var vanliga, och jag älskar den barocka stämningen i en sådan åkallan, det är otroligt sött att svära vid dessa antagligen rätt grälla bilder. Även lösryckt funkar versen bra tycke jag, tanken på en gudaparad i rockokostil, typ à la Boucher är otroligt skoj och trolsk.
Om vi nu lämnar Ovidius, finns det några fulländat klassiska fraser för valentinkort från den gamble charmören Catullus, som ni hört till leda, men jag ändå påminner om, ty jag tror dessa ord på ett hemklistrat kort eller virat runt ett blomster gör vem som helst salig:
Da mi basia mille!- Ge mig tusen kyssar!
Amemus- Må vi/låtom oss älska
Jag funderade på att även inkludera ngra bittra verser om svek, hat och otrohet, men sådana verser bör väl inte skickas på Valentinsdagen (kanske om de åtföljs av ett dussin svartröda rosor), utan låt den dagen vara en lättsinnig dag.
Skicka ett kort, sänd en blomma, gör något dumt och sentimentalt!
Tuesday, February 06, 2007
Björkesoniana
Latinbloggen gillar Nils Uddenberg som "just nu [läser] Odyssén i Ingvar Björkesons översättning" och har järnkoll på erotiken hos Linné.
Latinbloggen gillar inte Medeltida människor; Ett porträttgalleri som stavar Björkesons namn fel i förordet. (Två s! Barbarer!)
Har vidare annat nytt att berätta om jakten på Björkeson, men är överhopad med arbete, så det får vänta.
Latinbloggen gillar inte Medeltida människor; Ett porträttgalleri som stavar Björkesons namn fel i förordet. (Två s! Barbarer!)
Har vidare annat nytt att berätta om jakten på Björkeson, men är överhopad med arbete, så det får vänta.
Sunday, February 04, 2007
secundum classes
En lite orättvis essä om Linné i DN, författaren verkar upprörd över att Linné inte var en sann upplysnimngstänkare:
"Linné levde och verkade under en märklig epok. Han var någorlunda samtida med Kant, Voltaire, Rousseau, Hume, Jefferson och Paine, då idéer om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, tolerans och till och med demokrati diskuterades i Europa och Amerika. Vi hade i Sverige en debatt som resulterade i en lag om pressfrihet redan 1766, låt vara bristfällig.
Om sådant hade Linné ingenting att säga, fast han reste i Tyskland, Holland och England. Upplysningsfilosofin gick bland annat ut på kritik av den rådande politiska och teologiska makten; sådant var Linné helt främmande för."
Artikelförfattarens syfte förstår jag till viss del, han vill nyansera synen på Linné, men han verkar ändå nästan putt över att denne "bara" var biolog. Är inte det lite orättvist att kritisera någon för det?
han gör dock några korrekta påooekanden runt Linnés religiösa övertygelse, och vi tänker alla på den ironi det ändå är att en kardinal blir hedersdoktor till linnés minne:
"Han hade uppfostrats, fortsätter Schück, "i ett gammallutheranskt prästhem i den småländska landsbygden, och han behöll alltid sin barndomstro. Den var naivt biblisk, snarast gammaltestamentlig, och den hade ej grumlats av några filosofiska tvivelsmål, ty för dylika och för teorier över huvud hade Linné föga sinne." Hans forskning snarast styrkte honom i hans tro, menar Schück, för överallt i naturen tyckte han sig se "Skaparens underbara vishet". Det var förvisso allmängods men det var inte upplysningsfilosofins kritiska rationalism.
Levertin skrev att Linnés "teologiska naturbetraktelse" var "den naivaste och frommaste sedan medeltiden". När Linné talade om "ljus", en nyckelterm inom upplysningstänkandet, var det fråga om en religiös upplevelse, "det ljus som upplyser folk som i mörkret vandra"."
Raderna om den svenska upplysningen är såväl avsiktligt som oavsiktligt komiska:
"Det fanns praktiskt taget ingen svensk upplysning; den ende förutom några aparta figurer som kan nämnas är författaren Johan Henric Kellgren. Han motarbetade till exempel frimureri, guldmakare, mesmerianer, swedenborgare och framkallare av andar. Karl XIII var frimurare och enligt journalister syntes han ibland i Gamla stan klädd som klöver knekt.
Kellgren skrev de kända orden "man äger ej snille för det man är galen" i en pamflett och bildade skämtsamt ett "sällskap för sunt förnuft". Men han var betald av hovet.[hee]"
Vidare:
"Framsynta upplysningsfilosofer ville främja kvinnornas ställning.[nu tycker jag inte vi ska dra alla över en kam, detta är en mkt grov generalisering] Linné var helt emot att hans döttrar skulle utbildas och förbjöd dem till exempel att lära sig franska. När hans fru under Linnés vistelse i Stockholm placerade en av döttrarna i en skola stoppade Linné genast vid hemkomsten "sådana dumheter", berättar Wilfrid Blunt i sin Linnébiografi.[lady Monson, anyone?]"
"Linné levde och verkade under en märklig epok. Han var någorlunda samtida med Kant, Voltaire, Rousseau, Hume, Jefferson och Paine, då idéer om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, tolerans och till och med demokrati diskuterades i Europa och Amerika. Vi hade i Sverige en debatt som resulterade i en lag om pressfrihet redan 1766, låt vara bristfällig.
Om sådant hade Linné ingenting att säga, fast han reste i Tyskland, Holland och England. Upplysningsfilosofin gick bland annat ut på kritik av den rådande politiska och teologiska makten; sådant var Linné helt främmande för."
Artikelförfattarens syfte förstår jag till viss del, han vill nyansera synen på Linné, men han verkar ändå nästan putt över att denne "bara" var biolog. Är inte det lite orättvist att kritisera någon för det?
han gör dock några korrekta påooekanden runt Linnés religiösa övertygelse, och vi tänker alla på den ironi det ändå är att en kardinal blir hedersdoktor till linnés minne:
"Han hade uppfostrats, fortsätter Schück, "i ett gammallutheranskt prästhem i den småländska landsbygden, och han behöll alltid sin barndomstro. Den var naivt biblisk, snarast gammaltestamentlig, och den hade ej grumlats av några filosofiska tvivelsmål, ty för dylika och för teorier över huvud hade Linné föga sinne." Hans forskning snarast styrkte honom i hans tro, menar Schück, för överallt i naturen tyckte han sig se "Skaparens underbara vishet". Det var förvisso allmängods men det var inte upplysningsfilosofins kritiska rationalism.
Levertin skrev att Linnés "teologiska naturbetraktelse" var "den naivaste och frommaste sedan medeltiden". När Linné talade om "ljus", en nyckelterm inom upplysningstänkandet, var det fråga om en religiös upplevelse, "det ljus som upplyser folk som i mörkret vandra"."
Raderna om den svenska upplysningen är såväl avsiktligt som oavsiktligt komiska:
"Det fanns praktiskt taget ingen svensk upplysning; den ende förutom några aparta figurer som kan nämnas är författaren Johan Henric Kellgren. Han motarbetade till exempel frimureri, guldmakare, mesmerianer, swedenborgare och framkallare av andar. Karl XIII var frimurare och enligt journalister syntes han ibland i Gamla stan klädd som klöver knekt.
Kellgren skrev de kända orden "man äger ej snille för det man är galen" i en pamflett och bildade skämtsamt ett "sällskap för sunt förnuft". Men han var betald av hovet.[hee]"
Vidare:
"Framsynta upplysningsfilosofer ville främja kvinnornas ställning.[nu tycker jag inte vi ska dra alla över en kam, detta är en mkt grov generalisering] Linné var helt emot att hans döttrar skulle utbildas och förbjöd dem till exempel att lära sig franska. När hans fru under Linnés vistelse i Stockholm placerade en av döttrarna i en skola stoppade Linné genast vid hemkomsten "sådana dumheter", berättar Wilfrid Blunt i sin Linnébiografi.[lady Monson, anyone?]"
Vita si scias uti longa est
Våra modespioner rapporterar att det i den eviga ungdomens stad skymtats lovikavantar som istället för det traditionella mönstret runt muddarna hade Ars Longa på den ena, och Vita Brevis på den andra inborderat.
Grips av ofantligt habegär.
Grips av ofantligt habegär.
Friday, February 02, 2007
ora pro nobis peccatoribus
Har suttit och diskuterat hettitiska och babylonska i komparativ aspekt med det latinska språket i två intensiva timmar, sista halvtimmen hade dock hjärnan lagt av och jag tänkte mest på mat och fixerade vid begreppet Wackernagel's law och funderade över vilken otroligt bra titel på en film det skulle vara (skulle kunna vara ett comeback vehicle för Segal, a rouge linguist sets out to avenge the brutal murder of his dissertation committee...) eller kanske något mer rart i stil med Krippendorf's Tribe (vad gör egentligen Richard Dreyfuss nuförtiden?).
Nåväl, skärpning. Det har dunsat in en läsarfråga som naturligtvis ska besvaras:
"undrar om du har tid och lust att översätta "en bön för vilda
hjärtan hållna i burar" till latin?? har länge försökt hitta nån som kan latin,
men förgäves.."
Inte kan det vara svårt att hitta en latinkunnig? Iuvenes, har ni desperata behov av sådana och inte har tid att skriva hit, så kontakta något av de stora universiteten (GU, UU elller SU, och även LU har än så länge fantastisk latinkompetens), eller närmaste stora gymnasieskola, det är inte ovanligt att det finns en latinlärare på ett sådant ställe.
Nåväl, efter detta public service announcement går vi direkt på själva problemet, översättning av frasen "en bön för vilda hjärtan hållna i burar".
Hjärtan översätts väl helst med cordia (av cor, cordis), även om det på latin även finns praecordia, 'bröstet som säte för känslor'. Vilda är lite svårare, i vilken betydelse är de vilda? Saevus är vild, men har en bismak av grym, hemsk och rasande. Även ferus är en adekvat översättning för vild/otämjd, men har även den en dragning mot grym, rå, grov. Ferox har väl en något mindre bibetydelse av grym, och drar åt modig, djärv, otyglad, stridbar, men även omdegörlig, och desperat.
Bön är också svårtolkat. Vad är det för slags bön, en religiös riktad till Herren, eller en bön i största allmänhet? Preces täcker båda alternativen skulle jag tro, votum implicerar offer och gengåva, och supplicatio passar inte.
Bur tenderar att översättas med cavea -bur, fågelbur, eller claustrum som snarare är inhängnad och stängsel. Kan man kanske inte använda carcer som egentligen är fängelse, men gärna betyder inhängnad, skrank? Jag tycker även om in catenis, i kedjor, eller i band, det är en användbar fras.
Sålunda, då man inte har något sammanhang till frasen föreslår jag Preces pro cordibus ferocibus quae in caveis tenentur, 'som hålls i burar', eller kanske Preces pro cordibus ferocibus in caveis inclusis, 'inspärrade i burar'.
Ett preliminärt förslag, jag ska fundera lite till om jag har tid och hjärnan eventuellt börjar fungera igen.
Nåväl, skärpning. Det har dunsat in en läsarfråga som naturligtvis ska besvaras:
"undrar om du har tid och lust att översätta "en bön för vilda
hjärtan hållna i burar" till latin?? har länge försökt hitta nån som kan latin,
men förgäves.."
Inte kan det vara svårt att hitta en latinkunnig? Iuvenes, har ni desperata behov av sådana och inte har tid att skriva hit, så kontakta något av de stora universiteten (GU, UU elller SU, och även LU har än så länge fantastisk latinkompetens), eller närmaste stora gymnasieskola, det är inte ovanligt att det finns en latinlärare på ett sådant ställe.
Nåväl, efter detta public service announcement går vi direkt på själva problemet, översättning av frasen "en bön för vilda hjärtan hållna i burar".
Hjärtan översätts väl helst med cordia (av cor, cordis), även om det på latin även finns praecordia, 'bröstet som säte för känslor'. Vilda är lite svårare, i vilken betydelse är de vilda? Saevus är vild, men har en bismak av grym, hemsk och rasande. Även ferus är en adekvat översättning för vild/otämjd, men har även den en dragning mot grym, rå, grov. Ferox har väl en något mindre bibetydelse av grym, och drar åt modig, djärv, otyglad, stridbar, men även omdegörlig, och desperat.
Bön är också svårtolkat. Vad är det för slags bön, en religiös riktad till Herren, eller en bön i största allmänhet? Preces täcker båda alternativen skulle jag tro, votum implicerar offer och gengåva, och supplicatio passar inte.
Bur tenderar att översättas med cavea -bur, fågelbur, eller claustrum som snarare är inhängnad och stängsel. Kan man kanske inte använda carcer som egentligen är fängelse, men gärna betyder inhängnad, skrank? Jag tycker även om in catenis, i kedjor, eller i band, det är en användbar fras.
Sålunda, då man inte har något sammanhang till frasen föreslår jag Preces pro cordibus ferocibus quae in caveis tenentur, 'som hålls i burar', eller kanske Preces pro cordibus ferocibus in caveis inclusis, 'inspärrade i burar'.
Ett preliminärt förslag, jag ska fundera lite till om jag har tid och hjärnan eventuellt börjar fungera igen.
Thursday, February 01, 2007
Aut disce aut discede
Idag är det ett år sedan jag började min anställning vid GU. Jisses, vad saker har förändrats på denna tid (ursäkta den lite lugubra tonen, duktigt nachspiel igår med rödvin och Mahler, en kombination som kan krossa en känslig mage):
För ett år sedan
- bodde jag i den eviga ungdomens stad
- var jag försörjd av stipendier
- var jag i förhållande
- var jag ljushårig
- hade jag inget avhandlingsämne
- hade jag skräck för spårvagnar
- var jag ständigt ute och svirade
- hade jag inte läst Lucanus, Ammianus Marcellinus, Plinius, Lucretius eller Quintilianus
Idag
- bor jag i "lella London"
- har jag lön
- och arbetsrum! Och mailadress! Och stegräknare!
- har håret fått mörkna betydligt
- har jag ett avhandlingsämne
- åker jag spårvagn utan rädsla
- tycker jag en höjdarkväll innebär en nylånad deckare och en kopp choklad
- har jag visserligen läst Lucanus, Ammianus Marcellinus, Plinius, Lucretius och Quintilianus, men det finns det så otroligt mycket jag inte kan att jag bara vill gömma mig.
All in all, ett bra år.
För ett år sedan
- bodde jag i den eviga ungdomens stad
- var jag försörjd av stipendier
- var jag i förhållande
- var jag ljushårig
- hade jag inget avhandlingsämne
- hade jag skräck för spårvagnar
- var jag ständigt ute och svirade
- hade jag inte läst Lucanus, Ammianus Marcellinus, Plinius, Lucretius eller Quintilianus
Idag
- bor jag i "lella London"
- har jag lön
- och arbetsrum! Och mailadress! Och stegräknare!
- har håret fått mörkna betydligt
- har jag ett avhandlingsämne
- åker jag spårvagn utan rädsla
- tycker jag en höjdarkväll innebär en nylånad deckare och en kopp choklad
- har jag visserligen läst Lucanus, Ammianus Marcellinus, Plinius, Lucretius och Quintilianus, men det finns det så otroligt mycket jag inte kan att jag bara vill gömma mig.
All in all, ett bra år.
Subscribe to:
Posts (Atom)
