Gaudete Upsalienses!

I oktober förra året arrangerade kommittén Latina Perpetua landets första Latinfestival i Lund och nu har turen kommit till Uppsala, den här gången i stolt samarbete med Klassiska Föreningen på samma ort.

Festivalen kommer att hållas 15 mars 2008 10-16 i hus 16,

Humanistiskt centrum i Uppsala.

Vi upprepar fjolårets framgångskoncept med framträdanden i form av föreläsningar, diskussioner och workshops. Programmet är ännu inte spikat så har du, oavsett om du är namnkunnig forskare eller ivrig student, lust att delta så hör av dig!

Alla ämnen med latinanknytning är välkomna, tanken är att även programpunkterna, förutom att vara särdeles underhållande, skall spegla latinsets bredd och tidsmässiga spridning.Vi söker fortfarande funktionärer, böcker att lotta ut till festivalbesökarna och inte minst uppmärksamhet, så sprid gärna detta vidare!

Dagen kommer att avslutas med festligheter som alla är varmt välkomna att delta i!

Latina Perpetua är är en politiskt och religiöst obunden grupp som vill verka för att främja latinets fortlevnad i Sverige samt hävda att humaniora inte bara är oslagbart utan även underbart. Den är helt ideell vilket gör alla bidrag i form av funktionärshjäp och bokdonationer extra välkomna. Vi har därför heller inte möjlighet att ge ersättning för föredragen.

Venite omnes!

Kontakta bums latinaperpetua@gmail.com, eller kolla in oss på Facebook eller på bloggen http://latinaperpetua.blogspot.com/!

memento mori

Och vi gräver vidare i frågelådan, ytterligare en sådan där tatueringsfråga ( I totally don't get it), vari den frågande även ger oss en kort historik över vanitas-motiv:


"Det är just översättningen till en tatuering jag gärna vill ha hjälp med om du har tid. Det jag vill ha översatt är "Döden vinner alltid", en uppmaning om att ta vara på dagen, livet, min omgivning mm. Lite som det gamla hederliga "fånga dagen". Detta budskap och liknande budskap fanns med i tavlor på 1600-talet, som en påminnelse om att döden kan komma när som, så det är bäst att leva rätt."

Själva översättning här känns väl en smula som en cakewalk; Mors semper vincit eller kanske varianten Mors omnia vincit ('döden övervinner allt'), då detta är en något etablerad variant och dessutom en skiva av Solstice "one of the most innovative and influential Dutch metal bands".

Förlåt alla, men jag har lite overload av tatueringar på latin-frågor. Det kommer närapå dagligen till ens jobbmail från en intresserad allmänhet, och kommer med jämna mellanrum här till bloggen, och det är en rolig språklig övning att försöka knåpa ihop en översättning, och vidare tror jag stenhårt på tredje uppgiften, så jag gnäller verkligen inte över frågorna, utan vad som orsakar den mentala härdsmältan är att jag inte fattar varför.

Varför i hela fridens namn skaffa en tauering, en permanent märkning, på ett språk du inte förstår? I just can't wrap my mind around it. Det är som om jag skulle bestämma mig för att skaffa mig en dylik med kyrilliska bokstäver (f.ö. förutspår jag att ryska blir nästa stora tatueringspråk, de asiatiska språkens kulm är ju sedan länge sedan över, latinet kommer nog ebba ut inom kort, the sanskrit-thing never really caught on, och i och med att den ryska maffians estetik tränger sig på (vide 'Eastern Promises'), kommer snart obegripliga gaddningar på slaviska språk bli högsta mode. Bara en liten heads up till slavisterna borta på inst:en för moderna språk.)

Intressant nog är det sällan just de rent klassika sakerna som efterfrågas (vilket iofs kan ha sin naturliga förklaring, har man valt "gamla hederliga" Carpe Diem skriver man inte till jourhavande latinist för att fråga hur det böjs), utan man ska ha en egen fras, eller ngn oöversättlig engelsk ordlek översatt.

Återigen förlåt, är bara lite tatueringsutbränd. Tar gärna emot frågor, tycker som sagt det är kul, men kan jag kanske även få ett VARFÖR besvarat?

renovatio

Den kära Lovisa tipsade om denna artikel om nystarten för latinet vid Lunds universitet i Sydsvenskan (en tidning som jag har ett ngt ambivalent förhållande till, deras rapportering från Latinfestivalen var ju rent ut sagt felaktig):

"Kyrkohistoria, medeltidshistoria, antikens kultur- och samhällsliv och de romanska språken är exempel på ämnen som, enligt Cajsa Sjöberg, behöver latinet.

– Latinundervisning måste anpassas till dagens studenters behov. Vi ska kunna erbjuda små kurser för till exempel språkvetare och de olika historiska ämnena. På frågan varför man läser latin är svaret enkelt för universitetslektorn.

– Livet skulle vara bra fattigt om vi saknade kunskap om vårt förflutna. Det är i historiska källorna kunskapens finns och där är språket mycket ofta latin. I lektionssalen får vi liknande svar.

– Jag läser franska och då har jag stor hjälp av att kunna latin. Jag har alltid velat lära mig latin men det gick inte på den lilla skola jag gick. Nu är jag tacksam för att möjligheten finns i Lund igen, säger Hannah Driveklipp.
Hon är på sin andra lektion och har fått den första inblicken i ämnet.
– Det är bara så kul. Redan första lektionen fick jag ett begrepp om vad latin är.

David Börjesson läser teologi och är inriktad på kyrkohistoria.
– För de studierna behöver jag latinet. Jag funderar på att läsa grekiska och hebreiska också. När jag kom till Lund och fick veta att jag inte kunde läsa latin blev jag besviken. Desto gladare blev jag när det kom en donation som gjorde det möjligt för mig att nu sitta här. Det är jätteroligt och en utmaning att börja de här studierna.

I salen sitter också studenter från arkeologi och antikens kultur- och samhällsliv.
– Det är viktigt för studierna att kunna latin för att kunna ta del av källmaterialet, säger Sara Widengård. "

puritas

Surfar runt på en del engelska boksidor med antikvariskt innehåll i ett försök att hitta en och annan bok som är ur tryck men som känns absolut nödvändig att äga (eller om den finns i tryck är löjligt dyr, t.ex Baldi) och börjar tänka på en bok som jag hade någongång, som jag tror jag gav bort, det var ett nytryck av en engelsk guidebok från andra hälften av 1800-talet eller runt sekelskiftet till prostituerade i Paris, med beskrivning av dessa nattfjärilar och små omdömen om varje flicka samt information om hon har en påstridig mor eller kanske är dotter till någon annan professionell dam.

Denna dök upp i mina tankar då det fanns närapå obehagliga likheter mellan beskrivningarna i den ovan nämnda boken och de som lagts ut för att beskriva de saluförda böckerna, vem kan läsa en beskrivning som VERY TIGHT AND CLEAN (jorå, caps on av bokhandlaren) utan att associera till vikoriansk erotika?

Fick f.ö. tag i Baldi för runt 20 pund.

Erige te et deos duces sequere

Vissa dagar bör man egentligen stunta i att kliva upp ur sängen, såsom t.ex denna. Har haft en sådan där dag då man liksom aldrig vaknar, trots mängden kaffe och raska promenader, och disciplinen har legat på noll samtidigt som jag numer har ett index till min attgöra-lista. Att lägga sig under skrivbordet i fosterställning feels like a viable choice.

En av sakerna ssom varit på min lista en halv evighet är ngra bortglömda ting i frågelådan, och sålunda besvaras dessa frågor hä och i kort och koncis form:

Part of The Cure

Ett dåligt Robert Smith-skämt är det första som slår mig här, men vi drar raskt vidare till en överättning. Remedium eller curatio funkar väl i betydelsen bot, och del av funkar väl det enkla pars som och sålunda pars remedii är ett altenativ. Nu borde jag väl som allatid försöka bena ut vad som egentligen menas med 'part' här, är det en del (dvs en bit) eller är det någon som så att säga deltager i helandet, alltså delaktig i läkandet? Om detta sista är det istället particeps som bör användas, sålunda kanske particeps curationis.

Always Lead, Never Follow

Spontant säger jag semper duce, numquam sequere, och kommer faktiskt inte på ngt bättre efter att ha petat i mitt lexikon.

Så där, nu kan jag iaf säga att jag gjort ngt annat idag än att ha tuggat sönder min souvenir-penna från Erfurt.

Och hav förtröstan, övriga frågenärer, er dag kommer också!

hodie apud umbras fortasse cenabimus

I helgen hade 300-parodin 'Meet the Spartans' premiär i USA, och kritikerna verkar mest fundera över hur i hela friden någon kunda göra denna usla spoof. Det är svårt att driva med någor som själv närapå är en parodi. Den toppade dessutom the boxoffice denna helg, och slog sålunda Rambo!

Om vi bortser från att den verkar vara pinsamt usel, kan vi inte ändå försöka låtsas att det är ännu ett bevis på hur det klassiska än idag ständigt genomsyrar vår kultur och vardag?

quia pauper amavi

Då inflyttningen i det nya hemmet strax är fullständigt klar då allt hantverkarartat nu avslutats börjar det så smått återigen bli dags att sortera upp böckerna.

Det kommer ta sin lilla tid, då jag definitivt inte har håg till detta (någon som vill komma över på fredag för att dricka gin och hjälpa mig sortera? Man måste kunna alfabetet samt vara en smula dammtålig), men lite har jag lyckats rota i mina återupptäckta skatter, en av dessa är Pounds 'ABC of reading', som annars alltid är utlånad.

Den har så många underbara meningar (“Ignorant men of genius are constantly rediscovering ’laws’ of art which the academics had mislaid or hidden”, ”No teacher has ever failed from ignorance”) och fantastiskt texturval, och det ena mer tjusande påståendet efter det andra, samt en kärlek till språk som rör ens själ djupt. Jag skulle egentligen vilja citera hela boken för er här (i synnerhet de provencalska bitarna), men det klarar inte mina fingrar, så jag måste välja något, t.ex hans förklaring av böjningssystemet i de klassiska språken:

”Greek and Latin are inflected, that is, nouns, verbs and adjectives have little tags, or wagging tails, and the tags tell whether the noun is subject or predicate; they indicate that which acts and that which is acted upon, directly or indirectly, or that which is just standing around, in more or less casual relation, etc.”

(Pinkster behöver hur många kapitel för att uttrycka detsamma?)

Finns dessutom mer av den vackre Gavin Douglas, som citerades här tidigare och som Pound menar skriver Aeneiden bättre än Vergilius (och Homeros förstås, är alltid att föredra):

”I am no great shakes as a latinist, but I do read Latin for pleasure, and have read a good deal, and have possibly brought to light several qualities of Propertius’ writing, which te professional Latinists had ignored, and in such passages as this I get considerably more pleasure from the Bishop of Dunkeld than from the original highly cultured but non-seafaring author.”

laus commentatorum

Det är doktorspromovering i Uppsala idag, och detta märks så tydligt här på inst:en då herrarna paraderar runt i frackar med svarta västar (ofrivillig komik då de måste flärpa den kluvna stjärten för att så sig ner i kontorstolen) och förmiddagens handledning till stor del ägnades åt att beundra kära hndledarens tjusiga klänning. De öronbedövande salutskotten hördes vid lunchtid (the bane av åtskilliga hundägare) och akademin känner sig idag viktig.

Jag har varken tid eller ork att göra ett inlägg, utan förlitar mig istället på de fantastiska kommentatorer som jag har glädjen att emellanåt besökas av, och citerar ngra highlights:

Först och främst, i mitt diskuterande av Winckelmann-UnderStreckaren, fick Hippolytos (tror jag skrev b-uppsats i franska om Fedra) ett närapå förtjusande utbrott som bör läsas i sin helhet. A sample:

"Att han inte lyckas uppfatta att gruppen åtminstone återger en scen i en tragedi skriven mer än 400 före mästarens verk, kan man väl förlåta, men att han inte tycks kunna urskilja att grekisk kultur är äldre än romersk, måste väl ändå ses som inabsolvendum."

Och vad det gäller di plågade grodorna ger en anonym svaret på var dessa hittas, nämligen i Plinius d.ä. Den anonyma förmågan nämner även Batrachomyomachia, där visserligen inga gossar plågar.

Har dock ännu inte lokaliserat gossarna och pojkarna i jätttearbetet Naturalis historiae, ty arbetet håller mig hyggligt upptagen, men kan iaf säga er att det finns väldigt mycket grodor i Plinius. Ett exempel (som inte har med gossarna att göra) och ett användbart knep:

xxxii.49

Democritus quidem tradit, si quis extrahat ranae viventi linguam, nulla alia corporis parte adhaerente, ipsaque dimissa in aquam inponat supra cordis palpitationem mulieri dormienti, quaecumque interrogaverit, vera responsuram.

(ungefär: Demokritos säger oss förvisso att om man tar ut tungaen från en levande groda, och ingen annan del av kroppen följer med, och sedan denna släpps fri i vatten, lägger tungan på en sovande kvinnas bröst (över hjärtats slag), kommer hon svara sant på vadän man frågar)

Och chall, jag har för mig att det är p.g.a vätan som de kallas så.
Gabrielle, säg till om du vill ha fler sånger!

sine caudis

Jag ligger, som alltid, vansinnigt efter med frågelådan, och har nu även hand om en annan frågelåda även, så om du nyligen eller för pinsamt länge sedan sänt in en fråga till någondera, hav ändå någon slags förtröstan, jag ska göra ett försök att börja beta av dessa under veckan.

Ibland hittar man ändå bland alla dessa tatuerings och förlovningsringsfrågor något som griper en och driver en att bums söka svar, vi minns all uppsatsen om Schmitt.
En sådan var i sanning följande mail, där efter ett visst inledande smicker (vilket naturligtvis alltid ökar den hastighet varmed frågan behandlas) detta kommer:

”…nu har jag en fråga, som du kanske kan svara på enkelt som en plätt. jag vill minnas att detta är ett romerskt citat. kan du på stående fot bekräfta det?

”För skojs skull dödar pojkar grodor”, reflekterade en romersk tänkare, ”men grodorna dör på allvar.”

Det var inte ett citat som jag på ngt vis kände igen på rak arm, och då jag antog att det redan googlats det på svenska, skippade jag att göra det och började leta på latin. Groda är på latin rana, eller i diminutiv (dvs den förminskande formen, såsom ändelsen -ette på franska) ranunculus. Sökte lite hit och dit på google (har ingen Teubnerskiva (en skiva med alla klassiska latinska texter på) installerad ännu på min nya jobbdator, men man hittar det mesta på google faktiskt), och det jag kan komma fram till utan att ha djuplodad alltför mycket är att det som citeras inte alls är romerskt utan en latinsk översättning av en dikt av Erich Fried, österrikisk vänstervriden diktare med judisk bakgrund. ("Ericus Fried poeta, 1921 natus Vindobonae, 1938 cum Iudaeus esset, Londinium emigravit, 1988 ibidem mortuus est")

Översättningen till latin, som jag hittade på Nuntii latiniis bullentinboard, i en tråd om översättning av modernare poesi till latin, och är gjord av ngn som kallar sig Marcus Favonius Ursinus, lyder sålunda:

Minime festivum

Pueri
per iocum
lapidibus
petunt
ranas

Ranae
extra
iocum
pereunt

(Ungefär: Mindre roligt. Pojkar kastar sten på grodorna på skämt. Grodorna dör trots att det är på skämt.)

Har inte lyckats hitta den på tyska, och har inte letat särskilt mkt, men det finns säkerligen på nätet. Erich Fried kan ju ha skrivit denna dikt efter en klassisk förlaga men vet ju aldrig...

Det var alltså ungefär det svar som jag gav den frågande, jag sände det och frågade samtidigt var detta citat hittats och vem som tillskrev det en romersk tänkare, och fick så följande svar:

"Jag tror, men är inte 100, att jag läste det i Ebbe Vilborgs Latinska citat"

Och det var ju oroväcknade, att det setts där. Frågan ställs sålunda till allmänheten, är det någon som känner till detta om grodor och pojakr från en ngt mer klassisk källa? Eller någon som har Vilborgs bok vid handen och kan leta?

Och på tal om grodor på latin, låtom oss avsluta den grå måndagen med en smula munter allsång till den latinska översättningen av Små grodorna (glöm inte handrörelserna!):

Ranunculi ranunculi
Quam sunt ridiculi

Ranunculi ranunculi
Quam sunt ridiculi

Non aures, non aures
non caudas habent hi.

Non aures, non aures
non caudas habent hi.

II: Sub aqua, sub aqua qua, sub aqua qua qua qua :II

sub rosa

Fyra strålande evenemangstips:

- Nu på lördag är det disputation i latin här i U-a, 10 -12 i Geijersalen, Engelska parken, Humanistiskt centrum, Thunbergsvägen 3. Kan någon motstå en möjlighet att höra "Andreas Norrelius' Latin translation of Johan Kemper's Hebrew commentary on Matthew edited with introduction and philological commentary" försvaras? Ses där!

- Tvärvetenskapligt 1700-talseminarium om orientalisten Peringer den 23 januari.

- Författaren till Rosens Namn och Foucaults Pendel, den skäggige Umberto Eco framträder den 24 januari, kl 15.15 i aulan. Lär bli fullsatt, så var där i god tid.

- Och sist men inte minst, världens bästa förening, Klassiska Föreningen i Uppsala (den i Gbg är inte så illa heller) har möte den 30 januari, kl 18.30 (precis), sal 16-0043, Humansitiskt centrum (eller vad det heter) med en föreläsning om antika tänkare om den gängse gudsbilden, och påföljande lätt supé till självkostnadspris. Detta är utan tvivel januaris höjdpunkt, så tveka inte att komma!

annosus

Spenderade större dagen hemma för att vänta på hantverkare (som kom förbi och sade att de kommer nästa vecka, eventuellt, kanske, om Gud vill...) och hade tid att lyssna på partiledardebatten.

Är det någon annan än jag som noterade att Sahlin nyttjade latinet (verkar dock ha lånat frasen från reportaget), med den numera rätt så spridda frasen annus horribilis? Detta uttryck, syftandes på annus mirabilis, populariserades -92 av Elizabeth II, i ett försök att beskriva ett ngt omstörtande år för hennes familj, med skilsmässor och bränder. Sålunda, en snarare popkulturell än klassisk anspelning av Mona , språket till trots.

quod manum de tabula scirat

Då jag är enormt okoncentrerad av min ovana vid lugn och ro, samt av mängden språk som blandas i mitt huvud har jag verkligen lusläst tidningarnas nätupplagor idag, och har naturligtvis skaffat mig en mängd åsikter och insikter som inte ska ventileras här då de inte har så mkt med det klassiska att göra (dock, an aside, Sigge Eklund är underbar), förutom den lilla notis som dykt upp i bl.a SvD om att namnet på modellen på Mona Lisa avslöjats eller kanske snarare slutgiltigt bekräftats genom en marginalanteckning. Svenskan skriver med sedvanlig djuplodande kulturjournalistik att denna fanns i "en bok", men ger dock en bild på själva anteckningen, sålunda kan en uttråkad latinist meddela vad det är för "bok". Sidan som visas innehåller ett stycke från Ciceros brev, närmare bestämt Ad familiares , bok 1, brev IX, adresserat till Lentulus.

Och ja, detta har viss betydelse för nyheten och är intte bara sedvanligt pedanteri och prokrastination, ty om man tittar på det lilla vi kan se av margianlanteckningen, så börjar den med Apelles pictor, dvs Apelles målaren, (jag ser inte resten och tänker inte bemöda mig därom) och ska väl vara en kommentar till stycket mitt på sidan;

nunc, ut Apelles Veneris caput et summa pectoris politissima arte perfecit, reliquam partem corporis inchoatam reliquit, sic quidam homines... [och här börjar Cicero prata om sig själv igen]

which roughly translates:

nu, såsom Apelles slutförde Venus' huvud och överdel av bröstet med den mest utsökta konstfärdighet, och lämnade den övriga delen av kroppen blott påbörjad, på så sätt har vissa personer....

Sålunda har alltså denne Vespucci under sitt läsande av breven infogat en kommentar om vem Apelles var och då antagligen gjort en jämförelse med Leonardo.
Se hur mycket intressantare denna idiotnotis nu blev!

displosio

Slavar mig igenom en tjock bok på italienska, slår upp typ vartannat ord och lyckas efter ett tag komma in i rytmen och hitta någon förståelse, och ändå greppa de latinska exemplen, då plötsligt jag snubblar över ett längre citat på tyska med en fras på spanska instoppad. My head explodes.

Quidquid id est,timeo Danaos et dona ferentes

UnderStreckare i SvD om Winckelmann och nyklassicism, där jag fastnade för Laokoon referensen:

"Särskilt njutbart är det att ta del av hans många observationer och iakttagelser rörande enskilda konstverk, däribland marmorskulpturen ”Laokoon”, det vill säga den berömda hellenistiska skulpturgrupp som efter det att den återupptäcktes på 1500-talet gav upphov till mängder av inträngande analyser (se Carl-Johan Malmbergs understreckare ”Blakes Laokoon djärv förening av ord och bild”, 17/9 2007).

I sin tolkning av skulpturgruppen, som återger en dramatisk scen ur Vergilius ”Aeneiden” där prästen Laokoon och hans söner straffas av gudarna genom att kvävas av en enorm orm, gör Winckelmann en stor poäng av att Laokoon trots sin uppenbara smärta inte upphäver något skrik. Liksom hela skulpturgruppen kännetecknas den döende prästen i stället av ”en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck”. I själva verket fångar denna sedermera bevingade formulering det utmärkande draget i alla grekiska mästerverk om man får tro Winckelmann. ”På samma sätt som havets djup alltid förblir lugnt oavsett hur mycket ytan rasar, visar de grekiska figurernas uttryck i alla lidelser en stor och harmonisk själ.”

Laokoonskildringen i Aeneiden, that's some heavy shit.
Dock vill jag ändå undra här, och felet kan naturligtvis ligga hos Winckelmann och inte hos artikelförfattaren, om verkligen denna "hellenistiska skulpturgrupp' kan återge "en dramatsik scen ur Aeneiden". Det hellenistiska är för det första mycket mer förankrat i en grekisk språkmiljö, och eventuell litterär inspiration kom gissningsvis från en grekisk källa, om ens från en litterär. För det andra skevar det en del med dateringen om denna "hellenistiska skulpturgrupp" skulle återge en scen ur Aeneiden.

Detta episka verk var enligt traditionen ofärdigt vid Vergilius död, och sålunda kan man säga att dess releasedatum är runt 19 f.Kr (även om den redan cirkulerat dessförinnan, traditionen anger 29 -19 f.Kr som dess skapelseår), och den generösa dateringen av ovanämnda skulpturgrupp är (plockat från Wikipedia, skam att säga) att den skapats någon gång mellan 160-20 f.Kr.

Nåväl, Laokoons dödskamp, från II.201 och en bit framåt:

Laocoon, ductus Neptuno sorte sacerdos,
sollemnis taurum ingentem mactabat ad aras.
ecce autem gemini a Tenedo tranquilla per alta
(horresco referens) immensis orbibus angues
incumbunt pelago pariterque ad litora tendunt;
pectora quorum inter fluctus arrecta iubaeque
sanguineae superant undas, pars cetera pontum
pone legit sinuatque immensa volumine terga.
fit sonitus spumante salo; iamque arva tenebant
ardentisque oculos suffecti sanguine et igni
sibila lambebant linguis vibrantibus ora.
diffugimus visu exsangues. illi agmine certo
Laocoonta petunt; et primum parva duorum
corpora natorum serpens amplexus uterque
implicat et miseros morsu depascitur artus;
post ipsum auxilio subeuntem ac tela ferentem
corripiunt spirisque ligant ingentibus; et iam
bis medium amplexi, bis collo squamea circum
terga dati superant capite et cervicibus altis.
ille simul manibus tendit divellere nodos
perfusus sanie vittas atroque veneno,
clamores simul horrendos ad sidera tollit:
qualis mugitus, fugit cum saucius aram
taurus et incertam excussit cervice securim.
at gemini lapsu delubra ad summa dracones
effugiunt saevaeque petunt Tritonidis arcem,
sub pedibusque deae clipeique sub orbe teguntur.
tum vero tremefacta novus per pectora cunctis
insinuat pavor, et scelus expendisse merentem
Laocoonta ferunt, sacrum qui cuspide robur
laeserit et tergo sceleratam intorserit hastam.
ducendum ad sedes simulacrum orandaque divae
numina conclamant.

Björkeson är alltjämt nerpackad, så vi lånar Drydens vackra översättning (ytterligare en poet laureate, det är årets tema känns det som):

Laocoon, Neptune's priest by lot that year,
With solemn pomp then sacrific'd a steer;
When, dreadful to behold, from sea we spied
Two serpents, rank'd abreast, the seas divide,
And smoothly sweep along the swelling tide.
Their flaming crests above the waves they show;
Their bellies seem to burn the seas below;
Their speckled tails advance to steer their course,
And on the sounding shore the flying billows force.
And now the strand, and now the plain they held;
Their ardent eyes with bloody streaks were fill'd;
Their nimble tongues they brandish'd as they came,
And lick'd their hissing jaws, that sputter'd flame.
We fled amaz'd; their destin'd way they take,
And to Laocoon and his children make;
And first around the tender boys they wind,
Then with their sharpen'd fangs their limbs and bodies grind.
The wretched father, running to their aid
With pious haste, but vain, they next invade;
Twice round his waist their winding volumes roll'd;
And twice about his gasping throat they fold.
The priest thus doubly chok'd, their crests divide,
And tow'ring o'er his head in triumph ride.
With both his hands he labors at the knots;
His holy fillets the blue venom blots;
His roaring fills the flitting air around.
Thus, when an ox receives a glancing wound,
He breaks his bands, the fatal altar flies,
And with loud bellowings breaks the yielding skies.
Their tasks perform'd, the serpents quit their prey,
And to the tow'r of Pallas make their way:
Couch'd at her feet, they lie protected there
By her large buckler and protended spear.
Amazement seizes all; the gen'ral cry
Proclaims Laocoon justly doom'd to die,
Whose hand the will of Pallas had withstood,
And dared to violate the sacred wood.
All vote t' admit the steed, that vows be paid
And incense offer'd to th' offended maid.

codex et liber

Bå uppmaning av klok kollega vill jag informera om att ni i vår, om ni är i Uppsala eller omnejd, bör, om ert intresse för latinet är uppriktigt och sant, eller ni bara i allmänhet söker allmänbildning och upplysning, närvara vid, och jag citerar nu min kollega, "Prof. emerita MHs berömda paleografikurs".

Detta är, som jag säkerligen sagt tidigare, en helt fantstiskt kurs, antagligen något av det bästa man kan läsa vid UU. Inte bara praktiska övningar i läsande av diverse skrifter ingår, utan även en ovärdelig kulturhistorisk översikt av skrivande och böcker som alla med ett intresse för historia, idéhistoria, språk, litteratur usw, har god nytta av och kommer finna vansinnigt spännande. (Man får dessutom hänga runt på handskriftsavdelningen på Carolina och peta på tusenåriga manuskript.)

Professorn i fråga är som sagt emerita, och man vet aldrig om kursen ges igen, så detta kan vara sista tillfället att läsa Latinsk paleografi med kodikologi (vem kan motdtå ett ämne som bokhistoria?). Kursen drar ifgån den 10/3, enligt uppgift, återigen från kollegan, kan ännu folk klämmas in, och även sådana utan rätt behörighet may audit.

Schemat finner man här, och grip nu detta tillfälle som kanske aldrig kommer igen!

libri duo

Tanken är att skaffa mig normala rutiner, och verkligen börja dyka upp på mitt nya kontor varjae morgon och plocka i ordning det sista i den nya bostaden, men jisses, vad svårt. (Sista iordningställandet försvåras av diverse hantverkarproblem och avsaknad av en byrå.) Har dock varit där och ska göra ett allvarligt försök att få upp allt av bokochpärm-natur under helgen.

Istället för att uppfylla dessa hyggligt lågt ställda krav på mig själv läser jag julklappsböcker och beundrar Penguins Celebrations-serie, som alltid är det inte bara magnifigt tjusigt, men även läsvärt. (Ovan ser ni de två titlar som jag tror intresserar latinbloggsläsarna mest.) Jag är medveten om att Penguin nämns ofta här, ty det är svårt att hitta ett förlag som publicerar så mycket bra i så pass vackert och prisvärt format.

kalendae

En väntad UnderStreckare om vår kalender, av en antingen mycket förenklande eller ytterst naiv författare, då de uppräknade konungarna väl ändå måste se som mytiska (och en annan, roligare sådan):

"Många historiker menar att den första västliga kalendern härrör från Romulus, en av Roms grundare. Hans tideräkning utgick också från Roms grundläggning (ab urbe condita), år 753 f Kr. Han skapade ett år bestående av tio månvarv och som började i och med vårbruket. Fyra av månaderna fick ”riktiga” namn: Martius, Aprilis, Maius och Iunius, men därefter nöjde han sig med att numrera dem: femte sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden eller på latin: Quintilis, Sextilis, September, October, November samt December. Nyårsdagen var den förste mars.
Resten av året, cirka 70 dagar, mellan sista december och första mars, brydde man sig inte om att räkna upp i någon kalender. De var blanka dagar som inte fanns i någon almanacka. Hur man gjorde för att bestämma: ”I dag är det den första mars, i dag börjar det nya året”, vet jag inte. Andra historiker tvivlar på att det var så här. En senare kung, Numa Pompilius, fyllde tomrummet med två månader: Januarius och Februarius. Nu räckte inte detta; det blev ändå tio dagar för litet. Därför lade han vissa år till ytterligare en månad, kallad Mercedonius, som av någon anledning placerades mellan 23 och 24 februari. En efterträdare, Tarquinius Priscus, flyttade det datum då de högsta ämbetsmännen fick börja sina tjänstgöringsperioder från den 1 mars till den 1 januari, som också fick bli årets början. Denna ändring förklarar varför till exempel årets tolfte månad, december, har ett namn som betyder ”tionde månaden”."

Och ett tips från en trogen läsare, artikeln Poet med boll i blick, vari denna mening finnes, vilket tipsaren vill ska återges för att visa på fotbollspelares begåvning:

"Spelintelligens är kanske inte alltid lika med att man har hög IQ. Myten om att fotbollsspelare i allmänhet är korkade är seglivad.
[...]
–Frank Lampard i Chelsea hade högsta betyg i latin på gymnasienivå och Sócrates i det brasilianska VM-laget 1982 var utbildad läkare, konstaterar Musa Okwonga som tror att myten hålls vid liv på grund av avundsjuka."

vox omnibus una

Efter en sällan skådad utmattningskoma (mer om detta senare), återkommer jag här på skakiga ben med en typisk årsbästa-lista, då varje blogg med självaktning måste ha en sådan.

Det har återigen varit ett mycket omskakande år, precis som förra, och de största tingen är förstås att min tjänst flyttas över till UU, (och jag sålunda flyttade till Uppsala nu precis innan julen, att lämna Gbg gjorde ont, kommer mer om detta någon annan dag), och att latinet räddades i Lund (och påföljande Latinfestival!), samt några särdeles privata ting.

Och så, en typisk årsbästa lista:
Årets...

Versmått: hendecasyllabi

Bästa prosaförfattare: Ammianus Marcellinus

Bästa poet: Catullus

Älsklingar: JN Adams, Roger Wright, Mary Beard

Oumbärliga accessoar: Omeprazol, kofta

Mest förhatliga bok: Szantyr

Näst mest: A New Comparative Grammar of Greek and Latin

Bok jag trodde jag skulle avsky men inte gjorde: Pinksters Latin Syntax and Semantics

Tapethemsida: Engelska tapetmagasinet och Duro

Mest förhatliga språk: spanska

Dokusåpa: HFN, korkade mäklare, diverse tjänstetillsättningar

Dryck: rödvin, Hendrick's gin, kamomillthé

Tekniska innovation: Vergilius-generatorn

Okulära hjälpmedel: Att förutom läsglasögon, nu även ha terminalglasögon (dvs för att sitta vid datorn). Ja, jag släpar runt på 3 par.

Seminarieläsning: Cicero

Bästa seminarium: de i editionsfilologi

Ångest: Avhandlingen, bostadsmarknaden, hantverkare som inte ringer tillbaka

Julklapp:
-The letters of Ted Hughes- En liten höjdpunt i dessa, om man bortser från den i allmänhet lysande prosan, är ett brev från början av 60-talet, där TH redogör för sin plan att skapa en fiktiv rivaliserande poet vars material han själv naturligtvis ska stå för. De skulle publiceras i samma tidningar och denna kamp skulle slutligen kulminera på ngt vis. Denna något excentriska plan (han hade ju ngra jobbiga år därkring) sattes aldrig i verket, men han hade hittat på ett namn för sin figur, nämligen John Major! Visserligen inte ett helt ovanligt namn, men i mitt kalkonmätta och trötta tillstånd bildades genast tanken att den forne premiärministern kanske blott är en skapelse av THs fantasi, vilket jag avfärdade sanbbt då han saknar det djup och den svärta som en sådan ändå borde ha. (Kan dock utan problem föreställa mig Major såsom karaktär i en elak parodi av John Betjeman. Major kanske var ett fantasifoster frambringat i samarbete av två poet laureates för att stå för den ihåliga människa som Thatcherismen skapat såsom ideal? En helt fungerande arbetshypotes om jag må säga det själv.)
-The terrror dream- Jisses, vad bra, och ett måste för alla som växt upp med indianböcker!

Cocktailparty: HDR, Latinfestivalen, Latin i funktion-kursen, indiska restaurangen i Erfurt

Lyckligaste plats: Uppsala högar, Seahorse i Helsinki

Hudvård: Hope in a jar

Akademiledamöter: Jesper Svenbro för den nya boken, Kristina Lugn för klänningen vid högtidsammankomsten, Lars Forssell in memoriam.

Födelsedag: Linné

Glädjeämnen: emellanåt, mycket emellanåt, arbetet, och de otroliga människor som jag har äran att träffa och umgås med, diverse privata ting.

Sorger: flytt, att lämna mitt vackra kontor, min bristande disciplin och that whole death thing.

Vergiliusöversättning: Björkeson

Och håret, det är alltjämt mörkt.