Akvedukter

Trots att brunnar var den primära källan till vatten under antiken går det inte att undvika akvedukterna – man bör inte heller försöka göra så. Värt att notera är dock att många städer aldrig hade något akveduktvatten, ett exempel är till exempel London som var en romersk koloni. För att följa vattnets väg finner ni dagens schematiska skiss här.

Akvedukter utgör ett komplicerat ämne att diskutera. Till att börja med så är det inte helt klart vad som menas med begreppet och en kort introduktion bör därför presenteras:

Det de flesta idag tänker på när de hör ordet akvedukt är de stora valvbågskonstruktioner som man känner igen från Pont de Garde eller landskapet utan för Rom än idag.

När man talar om akvedukter i akademiska kretsar syftar man idag på hela det system som leder vatten från en källa till staden. Normalt sett utgörs då mellan 80 och 90 % av alla akvedukter av underjordiska kanaler och även andra element såsom inverterade sifoner ingår ibland(en sorts omvänd hävert).

Exakt vad romarna själva menade när de talade om akvedukter står inte helt klart för mig. Till att börja med förfaller det sammansatta ordet akvedukt vara en modern (eller åtminstone efterantik) konstruktion. Vitruvius talar om i sin skrift de architectura om ”ductus autem aquae” (Vit. De arch. VIII. 6.1) men påpekar strax därefter att sådana kan konstrueras på tre sätt; murade kanaler, blyledningar eller terrakottarör. De två senare kan visserligen användas och förekommer i akvedukter men det är mycket ovanligt. Speciellt terrakottarör användes framförallt till avlopp i den romerska sfären (även om man i Grekland använde sådana för intraurbana distribution). Man skulle med lite god vilja kunna tolka det som att begreppet innebar hela vattensystemet. Frontinus, en annan romersk författare, skrev om stadens Roms akvedukter men benämner här dem endast som aqua och sedan ett namn (ex: aqua Marcia). Jag själv lutar åt att man talade om akvedukter (ductus autem aquae) som hela vattenledningssystemet och att man eventuellt inte separerade begreppen lika hårt som idag. Dock ska det erkännas att jag egentligen inte läst in mig speciellt mycket på den antika terminologin och detta är därför mest spekulationer.

I vilket fall som helst är planen här att beskriva de artificiella kanaler, akvedukter, som ledde in vatten till städer från olika källor.



Dagens första bild kommer från en av de många akvedukter som man finner nära Stazione termini i Rom, Aqua Anio Novus, som rimligen bör ha gått längs den antika Via Tiburtina. Tyvärr har väldigt mycket av det gamla akveduktsystemet inne i staden gått förlorat under årtusendena, men man kan samtidigt inte undgå att imponeras över att ens några av dem står kvar.


Hac rivi aq[uar(um)] / trium erunt. Cippi / positi iussu / A(uli) Didi Galli, / T(iti) Rubri Nepotis, / M(arci) Corneli Firmi, / curatorum aquar(um).

From here pass the conduits of the three aqueducts (Aqua Marcia, Aqua Tepula, Aqua Julia). The cippi were placed by Aulus Diodius Gallus, Titus Rubrius Nepos and Marcus Cornelius Firmus, managers of the aqueducts and water supply.

(Transkriberingen och översättningen kommer från Kapitolinska museet)

Det fanns en hel mängd lagar som reglerade vad man fick och inte fick göra i närheten av akvedukter. Man fick bland annat inte bygga eller gräva på ett visst avstånd från kanalen. För att visa var en akvedukt gick kunde man då sätta upp en markör, en cippi.


Många akvedukter, och även andra antika monument, som står kvar gör det på grund av att de byggts om eller byggts in i andra byggnader. Här är ett synnerligen bra exempel på det från Via di San Giovani in Laterano, precis vid kyrkan. Intressant nog finns det ställen där man konverterat murar till akvedukter och då öppnat upp valv i dem för att några hundra år senare bygga om dem till murar igen. För övrigt undrar jag vad det skulle kosta att hyra det där huset?



Det här är insidan av en akvedukt, eller mer korrekt öppningen där akvedukten tar slut, något jag anser vara viktigt att ta med då det är mycket sällan man ser sådant (eller får chansen att krypa in i dem för den delen).


Slutligen måste Porta Maggiore få vara med på ett hörn. Porten byggdes under kejsar Claudius regeringsperiod (41-54 e.Kr.) som en monumental ingång till staden, genom en akvedukts valv. Då var den placerad utanför själva stadskärnan och den fick inte någon som helst försvarsfunktion förrän 250 år senare när den slutligen byggdes in i de nya Aurelianska murarna (som konstruerades till en del genom att man fyllde igen valven akvedukten). Det som är av intresse för oss här är dock att den också bär upp inte bara en utan två akvedukter. I den delen som är bevarad överst går det nämligen två kanaler, en för Aqua Marcia och en för Aqua Claudia. Notera att man lagt arbete på att bygga två separata kanaler - man ville uppenbarligen inte blanda de olika källorna.