denuntiatio

Tror inte någon humanist missat denna artikel i DN idag, återigen om humanioras kris, och då den är synnerligen läsvärd, jag tycker att den bör läsas i sin helhet, och jag har svårt att plocka ut någon enstaka bit, men låt mig bara lyfta fram följande som har varit en käpphäst för mig i många år:

" I en rapport med titeln ”Humaniora i yrkeslivet”, utgiven av utvärderingsenheten på Lunds universitet, hittar jag ett möjligt svar.
Rapporten, som grundar sig på intervjuer med utexaminerade humanister, menar att humaniora i högsta grad erbjuder nyttiga kunskaper som efterfrågas av arbetsgivare. Humanister lär sig att tänka kritiskt, lösa problem, uttrycka sig väl i skrift och följa kunskapsutvecklingen inom ett fält. Att det skulle vara svårt för humanister att få jobb är alltså en myt.

Rapportförfattaren Fredrik Schoug framhåller att det minskade söktrycket till de humanistiska utbildningarna kan bero på ”allmänt spridda föreställningar om humanistiska studier som olönsamma”: ” ’Humanioras kris’ är en välkänd retorisk genre och pressens kultursidor förses regelbundet med nya bidrag av områdets lärarkår. Denna krisretorik riskerar att jaga bort presumtiva studenter utan att för den sakens skull öka finansiärernas betalningsvilja.”

Med detta synsätt blir talet om humanioras kris, inte minst i en artikel som denna, en självuppfyllande profetia som bör undvikas. Man kan undra om gymnasister verkligen gör sina yrkesval med kultursidorna som studievägledare. Men oavsett om krisen utlösts av medier eller humanistgnäll kvarstår faktum att många institutioner under några år har upplevt en vikande trend i ansökningarna till grundutbildningarna.

– Som med det mesta är det väldigt dubbelt med krisen inom svensk humaniora, säger Karin Johannisson, professor i idéhistoria på Uppsala universitet.

– Man kan säga att det aldrig har funnits så mycket resurser som nu. Det har aldrig heller funnits så många doktorer. Doktoranderna är färre, men de har aldrig haft så bra ekonomiska villkor. Jag tycker att bekymret snarast ligger på studentnivå. Att studenterna blir färre och färre och genomströmningen blir sämre. Det speglar ett slags bristande självförtroende vad gäller humanioras värde. Ett depressivt symtom, säger Karin Johanisson."

Det handlar så mycket om vad man kan erbjuda, visserligen är charmen med humaniora till stor del att den är itt egenvärde, den ska inte leda till ett yrke, det handlar om evighet och bildning, men samtidigt för att locka ett brett urval, och inte bara de redan övertygade, så anser jag att det måste lyftas fram att studier i humaniora ger värdefulla "skills" som även uppskattas i yrkeslivet, i det civila, så att säga.
Jag har tjatat om det förut, att om examina i humansitiska ämnen, oavsett nivå, ska ses som något värdefullt måste det finnas en viss konkurrens om dessa bildade personer, universitetet ska inte vara den enda möjliga arbetsplatsen, och här har både den "civila" arbestmarknaden och universitetsvärlden mycket att göra, båda behöver tänka om och anpassa sig, och då det som jag vet mest om är univ-världen, så önskar jag att de skulle ge fler konkreta möjligheter och kunskaper, så man har det dokumenterat att man kan si-och-så, och överhuvudtaget saluförde sina graduates en smula bättre.
Inte bara för dessas egen skull, utan för att det är ju så att man vill locka the best and the brightest, och sådana stjärnor kanske är eftertänksamma nog att inte ge sig in på en bana som verkar omgärdad av omen och olycka, utan prestige lockar. (Någon dag ska jag göra en kommentar över den doktorandenkät som nyligen publicerades vid det kära, kära hemuniversitetet, UU, som var en hyggligt depressiv läsning, just när det gäller förväntningar på framtiden.)

Nåväl, not making sense, jag återvänder till 2-euros vinet på den kvällssvala balkongen.