Det är dock en god idé att poängtera var vatten, både idag och under antiken, kommer ifrån (naturligtvis syftar jag då inte på den hydrologiska cykeln eller dylikt). Visserligen finns det ytterligare några moderna metoder för att få tag på vatten idag men primärt sett använder vi oss av samma källor nu som då - vattendrag, sjöar, källor, brunnar och regnvatten. Den första dagen här på latinbloggen är därför tänkt som en introduktion till dessa olika källor under antiken. För att göra det enklare att följa min tankegång kommer det varje dag att finnas en länk till en (grov) schematisk skiss som visar vilken del av vattnets väg som behandlas i det aktuella inlägget. Idag finner du den här.
Min vana trogen kommer jag att skriva genom att presentera fotografier med kortare kommentarer till. Tanken är att den som önskar ska kunna njuta av bilderna utan att behöva läsa texten medans de som vill veta lite mer om platsen och ämnet ska ha möjligheten att läsa några rader.
Vi inleder med en bild över ett fält utanför Roms stadskärna, tagen vid San Callisto katakomberna. Förutom den heta, torra och framförallt dammiga italienska sommaren som jag alltid älskat visar den här bilden också tydligt hur hårt solen och torkan går fram på landskapet. Tanken med bilden är att den ska exemplifiera de naturliga förutsättningarna som har format hur man under antiken införskaffat, distribuerat och använt vatten. Naturligtvis ingår ytterligare tusen andra faktorer i dessa naturliga förutsättningar.
Alla de floder som rinner genom landskapet är och har säkerligen alltid varit en uppenbar källa till vatten, den här bilden visar platsen där floden Vesca möter den lilla ån Pietrisco och ett vadställe bildas. Här i omgivningen har människor allt sedan neolitikum bosatt sig och vadstället har använts åtminstone sedan järnåldern då etruskerna passade på att passera floden här, en tradition som jag barfota valde att följa. Själva bosättningen låg precis på klippan ovanför (där bilden är tagen ifrån), först i formen av olika tidiga byar och senare som den etruskiska bosättningen som idag går under namnet San Giovenale. Bilden är tagen tidigt i april då det flödade ovanligt ymnigt i vattendraget men det bör handla om betydligt mindre vatten senare på året, även om inte alla floder i Italien torkar ut (de största flyter året om) så gör många det. I Grekland är det betydligt vanligare att de reduceras till endast torra fåror under sommaren. Ett problem med floder som bör noteras är att de snabbt blir nedsmutsade när ett samhälle växer upp kring dem och de kan därför inte försörja speciellt stora städer.
Sjöar har naturligtvis också spelat stor roll för människans vattenförsörjning. Här är ett skräckexempel på vad som kan hände om man inte sköter om sina naturliga resurser, den antika staden Stymphalias omgivning. Bilden är tagen från akropolen på den skeppsformade klippa som utgjorde större delen av staden, vad man bör tänka sig är att hela området runt omkring utgjordes av en sjö under antiken. Det måste varit magnifikt!
Som kuriosa kan det vara kul att veta att det var här som Herkules uträttade sitt sjätte stordåd, då han dödade de människoätande fåglarna som härjade platsen.
Källor har i alla tider prisats för sitt klara och hälsosamma vatten. Den på bilden, som man finner vid foten av Nafplions akropol i Grekland, används inte för dricksvatten mig veterligen men är vacker likväl. Här ser man också den i alla sin ståt då bilden är tagen just efter ett regnfall. Det är beklagligt att jag inte har någon bra bild på en källa som var känd redan under antiken, men så gott som alla har fullständigt byggts in eller torkat ut sedan dess. Ett skräckexempel är Lerna, platsen där Herkules enligt legenden dödade Hydran, som idag är reducerat till en ankdam med en massa rör och pumpar i.
Att källor förundrat människor, de har ofta ansetts ha olika krafter, är inte underligt. De tenderar att utan någon synbar anledning ofta springa rätt ut från berg och klippor. Den finns självfallet en naturlig förklaring, fenomenet som ligger bakom källor kallas karst och sådana system bildas där klippor under årtusenden perforerats av regnvatten. Till slut bildas då kammare och kanaler som gör att vattnet (enligt principen som säger att en sammanhållen vattenmassa alltid strävar mot samma ytnivå) på olika platser skjuter ut ur klippan.
Den viktigaste källan till vatten under antiken var brunnar, något som ofta glöms bort då folk tenderar att endast tänka på de långt mycket mer magnifika akvedukterna. Här är en bild från utgrävningarna bakom den Olympiske Zeus tempel i Athen. Det är fascinerande att vandra omkring på platsen då den verkligen ger en inblick i hur viktiga brunnar och cisterner var - marken är fullständigt perforerade av dem. Det kan dock från tillfälle till tillfälle vara svårt att säga exakt vad som är en brunn eller en cistern utan att gräva ut föremålet i fråga på djupet. Öppningarna är ofta förrädiskt lika vilken ni kan se om ni jämför bilden ovan med den här cisternen.
Jag bör här också passa på att poängtera att brunnar kan vara monumentala och magnifika, de är bara mycket svåra att hitta. När jag i våras passerade Orvieto passade jag på att besöka Pozzo di San Patrizio, visserligen konstruerades den under 1500-talet e.Kr. men det var likväl en upplevelse att gå ned till dess botten och sedan skåda upp mot det lilla hålet högst upp!
Den sista kategorin utgörs av regnvatten, vilket här får representeras av en cistern från sydsluttningen av Athens Akropolis. Jag fann cisternen, som är hyfsat väldold, när jag i all min iver begav mig ut för att se Parthenon i gryningen. Den första bilden blev tyvärr mycket mörk och jag återvände senare för att få lite ljus på det hela.
Vad som är viktigt med cisterner är att inte blanda ihop dem med reservoarer. De båda kategorierna överlappar varandra och blandas ofta ihop. Cisterner används för förvaringen av vatten över en längre tidsperiod, reservoarer för temporär förvaring med ett mer eller mindre kontinuerligt inflöde.
No comments:
Post a Comment