quantum ego sapio

Egentiligen borde jag säga något om sommarpratarna, men det fannas väl ingen riktigt som väckte mitt intresse eller fick mig att bli förvånad (kommer dock lyssna på Peter Englund och Cecilia Frode, kanske även Enquist och Heberlein, säg till om jag missat ngn intressant!), och bryter sålunda bloggarkontraktet som föreskriver att man måste ha en åsikt därom, och vänder mig istället till SvD och dess UnderStreckare.

Där finns som alltid något klassiskt av Stickan (har han sommarpratat? Vore inte det något, om inte annat för musikvalet! Jag gissar att "Brucean" då skulle lysa med sin frånvaro, för en gångs skull), och denna gång är det om Rufus av Efesos, vars Om Melankoli man har försökt rekonstruera från fragment:

"Det finns nu hopp om att Rufus förlorade melankoli är återfunnen eller åtminstone rekonstruerad. Till båtnad för en mänsklighet som idag ivrigt ropar efter mer kunskap om detta högaktuella själstillstånd har en grupp forskare med den tyske filologen Peter E Pormann som ledande eldsjäl med stor insats av entusiasm, flit och noggrannhet uppletat så många som möjligt av alla de citat ur Rufus ”Om melankolin” som finns spridda hos latinska, grekiska och framför allt arabiska författare. De senare svarar för den största mängden. Med detta material har man försökt sig på att återställa verket, Rufus of Ephesus, On Melancholy (red: Peter E Pormann, Mohr-Siebeck, 332 s). Boken är nummer XII i den nygrundade skriftserien ”Sapere”; ordet är en akronym bildad av begynnelsebokstäverna i en följd av latinska termer som i svensk översättning uttydes ”Senantika skrifter i etiska och religiösa ämnen”, men det är också ett ord med egen innebörd: latinets sapere betyder ”veta”. Rufus skrift presenteras i parallelltexter: citaten på en sida, i den ordning man trott sig kunna återskapa, en engelsk översättning på motstående sida. Själva Rufustexten är inte omfattande, och rekonstruktionen lämnar naturligt nog också vissa luckor (liksom en del dubbleringar av text är ofrånkomliga). Allt som allt fyller texten ett trettiotal normalstora boksidor.
...
Philip J van der Eijk behandlar ett tema som har särskilt intresse från idéhistorisk synpunkt: den filosofiska bakgrunden. Att melankoli var ett tillstånd som tidigt intresserade filosoferna är välbekant, och bland annat Aristoteles ägnade melankolikerna analyser som skulle bli avgörande för de följande tvåtusen åren. Han beskriver dem som särskilt hemfallna åt begärelser, som ofta hindrar dem från att fatta rationella beslut, men i annat sammanhang säger han – om det nu verkligen är han; texten hör hemma i en skrift som tillskrivits Aristoteles på grunder som bestritts av många – att en melankolisk läggning är gynnsam eller rentav ofrånkomlig som villkor för kreativitet och framstående prestationer på det poetiska och filosofiska men också på det politiska området. Det var ord som århundradena igenom skulle upprepas med entusiasm av poeter och tänkare (mindre ofta av politiker). De kom med tiden att bli näranog litterärt allmängods; det belyses av Peter Toohey i en artikel som leder ända fram till den dystre filologen Casaubon i George Eliots ”Middlemarch” och till Orhan Pamuks ”Istanbul”. Den tacksamme läsaren skulle bara ha önskat några rader om renässanspoesins ståtligaste hyllning till den poetiskt fruktbara melankolin – Miltons ”Il Penseroso”: ”But hail thou Goddess, sage and holy, / Hail divinest Melancholy...” "