Som ni kanske minns påpekade jag igår att man normallt sett lät akvedukterna nå staden vid dess högsta punkt varifrån man genom ett castellum fördelade vattnet till flera blyrör för att transportera det vidare genom staden. Detta är för att göra det möjligt att skapa ett trycksystem, på många sätt likt det vi använder idag. Det fungerade i grunden på samma sätt, skillnaden var att man inte kunde pumpa upp stora mängder vatten i torn för att skapa tryck och därför var tvungen att planera systemet lite annorlunda.
För att göra en mycket lång historia kort finns det två teorier om hur man fördelade vattnet genom en romersk stad. Den första bygger på Vitruvius (Vit. de arch. VII. 6.1-2) där det påstås att man fördelade vattnet i tre separata system - ett för bad, ett för privata fontäner och ett för de allmänna fontänerna kallade lacus. Många har dock reagerat på materialslöseriet det här skulle skapa, för att inte tala om det ökade kravet på underhåll, varför lägga ut tre kompletta rörsystem i en stad när man kan använda ett för allt? Den andra linjen är därför att Vitruvius har fel, eller rättare sagt talar ut ett teoretiskt perspektiv, och att man istället använde ett system där man delade upp vattnet efter olika regioner i städerna. Jag stödde själv länge den senare teorin men lutar allt mer åt att det ligger ett korn av sanning i vad Vitruvius säger.
Först ut idag får ett genuint romerskt blyrör vara. Ni kan här notera ett antal detaljer.
Röret är till att börja med tillverkat i bly, vilket beror på dels att man hade ett enormt överskott av metallen, dels på att det var hållbar nog att hålla tryck men mjuk nog att forma till rör. Man kunde till exempel inte tillverka järnrör(åtminstone inte storskaligt). Angående blyöverskottet så har det att göra med silverproduktionen under antiken. Bly och silver förekommer nämligen tillsammans och silvermalmen innehåller någonstans runt 99% bly - med tanke på hur mycket silver man hade tillgång till under antiken förstår ni hur läget måste ha varit. Faktum är att man fick ut så mycket bly att det har noterats en pik runt kejsartiden i de borrkärnor man tagit vid nordpolen och i sjöbottnar.
En annan detalj man ser är att röret inte är runt utan snarare droppformat, vilket har att göra med tillverkningsmetoden. Man tillverkade helt enkelt blyplattor som man sedan vek ihop och fogade samman med flytande bly.
Sist men inte minst syns en stämpel på röret. Alla rör var i teorin sanktionerade av kejsaren och man finner därför oftast på dem kejsarens kompletta namn och namnet på den som tog emot vattnet från det specifika röret. Förutom att det försvårade de vattenstölder som inte var helt ovanliga så är det mycket praktiskt idag när man identifierar antika hus. Tyvärr har jag inte någon bra detaljbild på en sådan stämpel, blyrör är mycket sällan utställda och av de få jag funnit på museer har inte ett enda varit bra upplyst.
Här är en bra anledning att lita på Vitruvius, helt tydligt har man lagt ut flera blyrör parallellt längs en sträcka. Bilden är tagen nära ett vattentorn i Herculaneum och man kan finna liknande kluster i Pompeii.
Samtidigt så kan man hitta det här röret i Ostia och det är mycket större än vad det ser ut som här. Diametern ligger troligen på ca 40 cm.
Det kan vara intressant att veta att det, åtminstone i teorin, fanns ett system för hur stora rör var. Det överväldigande arkeologiska materialet talar dock emot att det användes speciellt ofta. För den som är intresserad så talar Frontinus mycket om sådant.
Det är alltid trevligt att finna rör som är kvar in situ. Här ser vi ett som just kommit in i ett privathus i Herculaneum.
Tyvärr så är långt ifrån alla rör kvar där man fann dem. De som inte blev bortforslade omedelbart för att smältas ned (Herre Gud, vem skulle bry sig om antika vattenrör!) har ofta slängts på högar. Jag fann den här samlingen i Ostia, i utrymmena under stadens Capitolium - ja, jag var mycket nära att börja gråta.
Ytterligare en del av distributionssystemet bör tas med innan jag slutar plåga er med blyrörsbilder. I städer som ligger i brant terräng kan trycket komma att bli för högt i rören - bly är inte något speciellt hållbar metal. För att då omfördela trycket byggde man vattentorn, vanligen några meter höga. Tanken är att pressa upp vattnet till en lagom nivå och där ha en liten öppen tank. Man skapar då en ny nollnivå och kan sedan leda ned vattnet i ett nytt rör på andra sidan av tornet.
Det här exemplaret kommer från Herculaneum och även om det inte är så högt längre är det unikt på andra sätt. Dels finns det puts kvar på det med en text (vars innehåll jag inte minns för tillfället), dels så finns det ett blyrör kvar i den ränna där de var placerade under antiken (till höger).
No comments:
Post a Comment