domi

Allt är som vanligt nu, jag sitter på institutionen, och det är som om jag aldrig varit borta. Dusterna med bibliotekssystemet är bekanta, om du har fräckheten att önska en bok som visar sig vara förkommen, är det omöjligt att få besked om ett nytt ex kommer införskaffas, eller om man har möjlighet att få fjärrlåna den (det har hänt att man vägrats fjärrlåna eftersom boken finns i katalogen), och sådant sker definitivt inte per automatik.

Resten av tiden splittras av möten, småplock och glada stunder såsom promotionstårta, och det är återigen bevisat, att man måste vara utomlands eller i alla fall fjärran från sin arbetsplats för att få något producerat. Vidare står sommaren för dörren, sol och gin kommer förhoppningsvis dominera ens dagar framöver, och med viss sorg lämnas sålunda avhandlingen åt sidan för nu.

Sålunda, några notiser:

- Imorgon, 1 juni, kan man lära sig mer om bysantinsk konst genom två föredrag här i Uppsala. Båda föredragen äger rum i rum 2-0024:

"Klockan 13.15 talar Maja Kominko (Oxford) om illustrerade handskrifter under titeln "More than words: illustrated Byzantine manuscripts of the Christian Topography".

Klockan 15.15 talar Elisabeth Piltz (Uppsala) om bysantinsk konstteori
under titeln "Cosmos as icon: on Byzantine art theory".

Alla intresserade är hjärtligt välkomna till ett eller två föredrag!"

- Ars edendi kör ända in i kaklet denna termin med två föreläsningar nästa vecka:

"ARS EDENDI LECTURE BY ELIZABETH & MICHAEL JEFFREYS
"Tapestries of quotation: the challenges of editing Byzantine texts"

Monday, June 7th, 5-6 pm (William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati )

Prof. Elizabeth and Michael Jeffreys will give the Ars edendi Lecture on the importance of editing compilatory medieval texts, the idiosyncratic editorial challenges of texts made up of quotations, the medieval culture and its usage of sources.

ARS EDENDI SEMINAR BY ELIZABETH & MICHAEL JEFFREYS
"Challenges in Editing the Letters of Iakovos Monachos"

Tuesday, June 8th, 10.15-12 am (D247, Frescati)

The seminar will be dedicated to challenges and decisions faced by Prof. Elizabeth and Michael Jeffreys in editing the Letters of Iakovos Monachos (XII century): Iakovos' compositional technique, the choice of readings and emendations, the insertion of different apparatus,etc."

- Ytterligare en recension av Iliaden-en cover, och denna artikel upptäckte jag eftersom den anslagits i fikarummet, så visst finns fördelar med att vara tillbaka. Vi finner där en metafor som inte är att leka med:

"Men här haltar det, slangen känns mest som en tårtgarnering plundrad av ett barnkalas och den försvinner i långa partier." [Slangen eller garneringen?]

- I UNT finns även mer Linnér:

"Vilken var drivkraften bakom denna häpnadsväckande verksamhet? Han nämner den själv i både förord och efterskrift: den stora diktens förmåga att få ”den mänskliga tillvarons bräcklighet och futilitet att lysa upp av gudomlig glans". I sina tidigare böcker har Linnér beskrivit sin glädje att skriva om den grekiska litteraturen. Det verkar som om själva skrivandet hade samma effekt som en drog och gjorde honom hög. I likhet med andra stimulantia var den uppenbarligen beroendeframkallande. Enbart under det sista decenniet av sitt liv, mellan 82 och 92 års ålder, gav han ut inte mindre än fem böcker inom samma ämnessfär."

- Och så en av Olof Hermelins "Hecatompolis suionum, Svenskarnas hundra städer":

"Idén är inte hans egen. Under medeltiden och renässansen fanns det en hel diktgenre, som sjöng bestämda städers lov. Ofta tillgick det så att man lät städerna besjunga sig själva, och ibland fick de besjunga varandra. Men på latin, naturligtvis! Ty om det gällde att skryta med den egna nationens alla märkvärdiga städer och man ville bli förstådd utanför det egna landets gränser, måste man ju tillgripa det enda internationella språket.

Vad en bildad människa visste inom medicin, naturvetenskap, geografi eller historia på 1600- talet hade hon i regel inhämtat i latinsk litteratur. Det spelade sedan ingen roll om vederbörande bodde i Filipstad, Dorpat, Prag eller Paris. Latin måste man kunna. Och kunna skriva!

När Olof Hermelin lämnar det första svenska bidraget till genren, är han blågul så att det förslår. Mycket gärna diktar han om städer som utgör befästningar eller militära stödjepunkter. Ofta har där rasat drabbningar, där svenskarna vunnit över sina fiender. Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Karlshamn, Landskrona, Varberg, Marstrand samt Kungälv (med Bohus fästning) kan nämnas som exempel."

barbam primam posuit conditamque in auream pyxidem

Varför har jag inte upptäckt Kate Beaton tidigare? Serien ovan är härifrån, och resten hittas här.

ridete quidquid est domi cachinnorum

Hmeresan var mer omskakande än jag kunde tro, flyg och tranfer gick smidigt, men attt vara tillbaka i hmlandet, omgiven av det svenska språket och bekanta ansikten var chockerande, och att interagera dagligen med riktiga människot kändes knepigt i början då man fått vara ifred i biblioteket i runt 4 månader.

Har hunnit med massor under den knappa vecka som jag varit repatrierad allt från bröllop till utomhusnattsudd vid vatten, men även konferens, möten in absurdum och något litet nosande på arbete. I öppnandet av filerna vid hemkomst inser jag att lite blev det ändå gjort over there, och naturligtvis är punktform det bästa sättet att redovisa detta!
Sålunda, PSU-vistelse i siffror:

Sidor anteckningar: 250
Sidor som typ med god vilja och charitable heart kan kallas avhandlingstext: 75
Sidor av detta som kanske kommer gå att använda: 20?
Böcker (av akademiskt slag) lästa/skummade: 75-80
Artiklar med samma behandling: 30
Kopierade artiklar: 10
Nerladdade artiklar: 45
Böcker (av lättsam karaktär) lästa/skummade: 75-80
Antal gånger som man hotade att stänga mitt amerikanska bankkonto for "non compliance with the Patriot act": 2 (lång historia)
Horatiuskurs auskulterad: 1
Historisk lingvistiktikurs auskulterad: 1
Baffling issues som fick mig att känna mig icke-amerikansk och främmande: rasfrågan och det där med tryck på t-tröjorna (bubblare: mängden high fructose corn syrup i allt)
Anskaffad bihandledare: 1

Summa summarum; skrivandet av avhandling är nu påbörjat på riktigt, och det var vanisnnigt givande, men ack vad skönt det är att vara hemma!

o quid solutis est beatius curis,
cum mens onus reponit, ac peregrino
labore fessi uenimus larem ad nostrum,
desideratoque acquiescimus lecto?
hoc est quod unum est pro laboribus tantis.

capita aut navia

Evenemangstips och två svenska funderingar:

- I Uppsala hittar man i nästa vecka två öppna föreläsningar med prof. Bella Vivante från University of Arizona:

Tisdag 18 maj, 14-16, hus 2, rum 0024,
'The importance of ancient Greek women's rituals for concepts of
female identity'

Torsdag 20 maj, 14-16, hus 7, rum 0042
'The portrayal of ancient Helen in modern film'.

Från den korta presentation av prof. Vivante som medföljde:

"Vivante has also published a translation of Euripides called 'Euripides' Helen' in 'Women on the edge. Four plays by Euripides'. Her last monograph, 'Daughters of Gaia: Women in the ancient Mediterranean world' was published in 2007 and she is presently working on a research project on 'Helen: Icon of womanhood in ancient Greek and modern poetry'. She has also used her cross-disciplinary approach to present a theoretical perspective on how to gain further insights into ancient Greek society through the build-up of the language in the article 'The primal mind: Using native American models to study women in ancient Greece'. Apart from her publications she has also had time to travel extensively in Greece and Turkey."

- Hade en ganska speciell upplevelse här i lilla State College, i och med den uppmärksammade attacken på Lars Vilks i Uppsala i veckan. Satt och läste vid lunchen den pyttiga lokaltidningen Centre Daily Times (allvarligt talat, den får TT-ELA att framstå som International Herald Tribune), och där, under deras inköpta notiser (deras journalister verkar bara syssla med sport, helst på high school-nivå, samt viss rapportering om hemvändande soldater), fanns en om attacken, med till och med en liten bild. Det var enormt konstigt att sitta så med en kalkonsmörgås mitt i rural Pennsylvania, och spontant och plötsligt träffa på en bild på en sal som är bara några hundra meter från mitt kontor i Uppsala, den sal där jag antagligen, deo volente, kommer försvara min avhandling. Ihresalen, nu internationellt celeber!

- Åh, på måndag den 17 maj gästar Svenska Litteratursällskapet i Finland historisk-filosofiska och språkvetenskapliga fakulteten, UU, på sin jubileumsturné. (Tack vare dem fick jag ju tillbringa en magisk vecka i Helsingfors.) Alla är hjärtligt välkomna tydligen! Programmet, som går av stapeln universitetshuset, sal X, ser ut så:

10.15 Svenska litteratursällskapet – en kultur- och vetenskapsfrämjande
kunskapsorganisation, forskningschef Christer Kuvaja

10.45 Vad sjunger finlandssvenskarna?, professor Ann-Mari Häggman

11.25 Paus

11.35 Hundra år av kollegiala kontakter – litteraturhistoriker och
textkritiker i Uppsala och Helsingfors, fil.dr Pia Forssell

12.15 Rättsarv, tacksamhetsskuld, nationalism - svenskt och finskt i
Finland efter 1809, professor Max Engman

- Ett sista tips i Uppsala: den 21 maj, Universitetshuset sal IV, Biskopsgatan 3, Uppsala, 10:00, försvaras avhandlingen Constructing Athenian Masculinities: Masculinities in Theophrastus' Characters and Menander's Comedies:

"With the use of Connell’s theory on hegemonic masculinity a complex picture of masculinities emerges that intersects several social constructions including age, financial and social belonging. The hegemonic masculinity that emerges is one of Athenian citizenship at the age of being a kyrios with an oikos that contained children. It is also a masculinity that is dependent on fulfilling or obtaining the three virtues of sophrosyne, autarkeia and philantropia. The hegemonic masculinity seems to be one of nostalgia, focusing on how the contemporaries of Theophrastus and Menander perceived the hegemonic masculinity of a past era when Athens was one of the great powers in the region without foreign domination and interference"


- Ars edendi har även de föreläsningar i veckan, dock i Stockholm:

Torsdag, 20/5, 17.00-18.00
William Olsson-salen, Frescati
Pascale Bourgain: Stylistique comme instrument de travail pour l’édition des textes

Fredag, 21/5, 10.00-12.00
D247, Södra huset
Pascale Bourgain: Mise en page de poésies lyriques latines dans les manuscrits

"Professor Pascale Bourgain, forskningsledare på Ecole nationale des Chartes, Sorbonne, Paris, är specialist på medeltida latinsk litteratur. Hon är välkänd för sina många inspirerande och lärda verk, för sitt arbete med Atelier des Médievistes, Manuel du Latin médiéval, för editioner av bl. a. Gregorius av Tours, Adémar de Chabanne, av homilietexter och av medeltida poesi, liksom för sina studier av de medeltida handskrifternas uppbyggnad och mise en page, samt för sina studier av medeltida latinsk stilistik"

- Jag finner på många vis Frau Doktor Professor Witt-Brattström vara helt fantastisk, och jag lär läsa det senaste hon skrivit, men detta får mig att resa ragg:

"Så egentligen har vi offrat flickorna i och med samskolan. Det kan man se nu. Fler unga kvinnor än män tar visserligen universitetsexamen men de mår sämre."

Jag tänker inte argumentera om huruvida samskola är bra eller dåligt, men jag måste säga nåot om det där "mår sämre". Vad har vi för kriterier på att "må bra/dåligt/sämre"? Vad innebär det att "må bra/dåligt/sämre"? Och vad har vi för jämförelsematerial här, att det mås sämre numer? Hur jämför man ”må-bra:andet” hos tjejer idag med dem anno dazumal? Självförtroende barometern från år 1954? Finns inget sådant material, är jag rädd för.

Självförtroende, välbefinnande, "må bra"etc är säkert otroligt viktiga och säkert indikativa på något, men frågan är hur i hela friden man mäter skiten. Jag vet ingen vettig metod. (Jag vet ytterst lite om statistik och psykologi egentligen, men jag vet ett och annat om att jämföra äpplen och päron. I synnerhet här fallerar det stort, ty vad är underlaget? Räcker det att en viss generation säger sig, eller utpekas såsom "sämre mående"? Tydligen är inte det knutet till prestation på något vis, då kvinnorna har fler universitetsexamina.

Alltså tillskrivs att "må bra" något slags egenvärde, och är inte heller mätbar, då prestation är oavhängigt. Det har tydligen ingenting med psykologiskt beteende att göra, då karlar tar livet av sig i högre utsträckning, vilket väl bör tyda på en viss frånvaro av "må bra". De är också mer benägna att vara missbrukare (även om det svagare könet kämpar att komma ikapp där). Kvinnor blir dock oftare ihjälslagna av någon de säger sig älska eller som säger sig älska dem, och det bör väl tyda på dåligt självförtroende, eller kanske taskigt "må bra". Likaså är ätstörningar och självskadeebeteenden vanligare hos damer. Men har detta ökat? Och vilket är "värst"? Är det bättre att vara ätstörd och underarmskarvande än att ta livet av sig? (Det finns egentligen för många variabler här med frågor som rapportering, öppenhet, psykofarmaka, genusbundna beteenden etc, men faktum kvarstår att jag inte vet hur man mäter eller blankt kan konstatera att kvinnor "mår sämre" numer. (Och vad i hela friden är att "må bra"? Är det ett självändmål?) Må vara sant, men visa!) Jag har ingen aning om vilken grupp eller generation som mår sämst och finner dessutom den frågeställningen ointressant, då vi inte har några bra metoder för att beskriva ett sådant begrepp eller mäta och jämföra sådant material.

Feminism tränade mig vetenskapligt. Det fick mig att ifrågasätta, att ta reda på källan och inte lita på vad som står i det lösryckta citatet, att även titta på metod och urval, att fundera över vem källan är och vad det kan finnas för motiv där, och fundera över vilka som inte fått uttala sig. Det lärde mig att saker inte alltid varit som de är och att bara för att de är som de är så betyder det inte att det är något slags normaltillstånd givet av naturen som alltid bör råda. (Feminism och vetenskap går hand i hand för min del, därav denna irritation över ett så slarvigt uttalande.)Feminism är i högsta grad relevant än idag (för den som undrar); saker som kön, klass, sexualitet, abort, genus väcker alltjämt enorma olösta frågor i vårt samhälle och värld, men vi kommer närmare lösningar, förståelse och krossande konventioner om vi studerar problemen vetenskapligt och har information och kontext när vi angriper dem.

studium et scientia

Igår var åtskilliga latin-maillistor abuzz med att det plötsligt fanns ett lektorat i latin att söka vid Högskolan på Gotland. Ingen, eller få, verkade ha hört talas om det, och kruxet var att ansökningstiden gick ut samma dag, alltså måndagen den 10 maj. Vidare fanns utlysningstexten ingenstans att tillgå, man var tvungen att kontakta registratorn för att få denna, och när man då ställde den naturliga följdfrågan till administrationen vid sagda högskola var detta utlysts (hittades inte under lediga jobb på deras egen hemsida, och fanns inte på arbetsförmedlingens) kom undvikande svar och löfte om att frågan skulle sändas vidare.

Curiouser and curiouser.

Latinbloggen har nåtts av åtskilliga rykten kring denna tjänst, men vågar inte riktigt, ens lätt insinuant, redogöra för dem här, även om en del är ganska skoj. Dock, på det att vi tydligen var flera som skrev till dem och undrade vad som pågick, så har ansökningstiden förlängts till 21 maj, och det finns nu även en utlysning på nätet! (Ett väldigt obekräftat rykte säger att utlysningen tidigare blott anslagits på anslagstavlan på campus, men det måste väl vara helt fel, ty ingen högskola med självaktning skulle väl göra så?)

cecini pascua, rura, duces.

Borde egentligen sitta och läsa om senantik Vergilius-reception, och fundera särskilt över allegori, men blicken vandrar ständigt till de medeltida kapitlen, med de snillrika och småvansinniga Vergilius-legenderna som florerade, och den uppfinningsrika poesin som beskriver intressanta, men i högsta grad fiktiva situationer. Som här, St Paul gråter vid Vergilius' grav:

Ad Maronis mausoleum
Ductus, fudit super eum
Piae rorem lacrimae:
Quem te inquit reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'

När jag googlade reda på versen i fråga, hittade jag denna fantastiska passage i en föreläsning av A. E. Housman (ni vet, kära Tartt-fans, han med With Rue My Heart Is Laden), där den travesteras for att, såsom vanligt är, hacka på Shakespeares "small Latin and less Greek":

I can imagine Virgil himself, in the year 1616, when he welcomed Shakespeare to the Elysian fields, I can imagine Virgil weeping and saying

`Quem te reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'

Virgil and the Greeks would have made Shakespeare not merely a great genius, which he was already, but, like Milton, a great artist, which he is not. He would have gained from the classics that virtue in which he and all his contemporaries are so wofully deficient, sobriety. He would have learnt to discriminate between what is permanently attractive and what is merely fashionable or popular. And perhaps it is not too much to hope that with the example of the classics before him he would have developed a literary conscience and taken a pride in doing his best, instead of scamping his work because he knew his audience would never find out how ill he was writing. But it was not to be; and there is only too much justice in the exclamation of that eminent Shakespearian critic King George III, `Was there every such stuff as great part of Shakespeare?' Shakespeare, who at his best is the best of all poets, at his worst is almost the worst. I take a specimen not from any youthful performance but from one of his maturest works, a play which contains perhaps the most beautiful poetry that Shakespeare ever wrote, The Winter's Tale. He desires to say that a lady shed tears; and thus he says it: `Her eyes became two spouts.' That was the sort of atrocity the Elizabethan audience liked, and Shakespeare gave it them to their hearts' content: sometimes, no doubt, with the full knowledge that it was detestable; sometimes, I greatly fear, in good faith, because he had no worthy model to guide him.

Nescio quid maius nascitur Iliade

Det går i rasande fart, tiden här är snart slut, och de sista dropparna produktivitet kramas ur bibliotekets trasa. Jag skriver, skriver och skriver, i rasande fart, och buntar ihop ett gigantiskt elektroniskt manus att digitalt föra med hem.

Jag har ett 50-sidigt utkast till mitt absolut jobbigaste kapitel, och även om det inte är bra, det mesta kommer behöva strykas av ren skam, åtskilliga trådar är ännu inte uppnystade och resonemanget är alltjämt av "'cause I say so"-modellen, så minns jag att för inte länge sedan trodde jag att jag aldrig skulle kunna tackla just den här avdelningen av avhandlingen, så jag utbrister ändå i ett belåtet, men tyst, "yay me", även om det kommer säkerligen ge enormt bakslag mentalt att jag skryter med det här.

Sålunda, om ni inte vill i detalj höra om min enormt spännande skrivprocess (kort sammanfattning: kaffe, svordomar, kaffe, carved turkey sandwich från Irvings, dagdrömmar, despair och hopplöshet, kaffe, smygtittande på gossarna som joggar utan tröjor utanför bibblio-förnstret, mer kaffe; post-its figurerar även starkt), så finns det inte alltför mycket att meddela:

- Min spell check ändrar arripuit till "armpit" hela tiden, vilket efter ett visst antal koppar är hysteriskt kul.

- Jag har den senaste tiden konsumerat en hel del Augustinus, vilket kan göra även den bäste matt, inte bara för att denne var så produktiv, utan för att alltför många personer bestämt sig skriva om honom. För alla som någonsin ska ta sig ann Confessiones, vill jag dock tipsa om denna fantastiska resurs, inte bara hemsidan i sig, men i synnerhet att O'Donnells kommentar här hittas i elektronisk och sökbar form. Jag älskar detta sekel.

- i SvD hittar man i en trippel-recension av Iliaden – en cover, Antiken by Night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så ­klassiska litteraturen, samt The Lost Books of the Odyssey:

"Dimitrios Iordanoglous ”Iliaden – en cover” är inte direkt något fromt försök att dikta vidare på traditionen, utan snarare en intervention i litteraturhistorien. Okej. Vad händer om vi klipper bort döda punkter i storyn, om skeppskatalog och lite troper och figurer suddas ut? Eller som författaren själv beskriver sin ombyggnation av det homeriska huset i den fingerade intervju som fungerar som förord: ”Jag har /…/ målat om väggarna /…/ Och så har jag kastat ut lite gamla möbler och satt upp en fet parabol, till grannarnas förtret.”

Resultatet har blivit en snabbläst Iliad, där tonvikten ligger på handling, eller, låt säga, action, och där – i linje med parabolen ovan – de stridande lika väl kan dra en Glock som svärd eller spjut. Fortfarande levereras berättelsen i 24 kapitel, men på en effektivt och intensivt doserad prosa istället för hexameter. Och gudarna är kvar i leken, distanserat gestaltade som ett grälsjukt kotteri, där man gärna går bakom ryggen på varandra, men givetvis, i slutänden, sluter upp gentemot människornas öde i det timliga livet.

...

På en konceptuell nivå är Iordanaglous cover ett intressant försök. Den pekar på hur musik, konst och litteratur idag försöker upprätta andra förhållningssätt till det överdådiga förråd som biblioteket och arkivet i vid bemärkelse erbjuder. Inte allusion, citat och vidarediktning, men appropriering, sampling och omskrivning. Å andra sidan är inte själva läsningen särskilt omvälvande. Ibland är det kul, men framför allt har snitten och omskrivningarna blottlagt vilken våldsam och brutal historia det handlar om. Men det känns kanske inte som en förstasidesnyhet.
...

Än mer vältalig och sinnrik i sitt försvar för en aktiv och aktualiserande omläsning av antiken är Iordanoglou i den essä han nyligen gav ut under titeln ”Antiken by night. Sex droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen”. Här läser han Sapfo, hellenistiska epigram och historien om Odyssesus resa till lotofagerna, bland annat, med sikte på de tre motiv som identifieras i bokens titel. Latin Kings och annan hip hop samordnas med äldre och yngre forskning kring antikens kultur och konst, och resultatet har en hög grad av energi, fräckhet och idérikedom. Det är en essä i bästa mening, som direkt får en att vilja läsa mer, och läsa om."

- Jag har mötts av vågor av Penn State-alumni och blivande alumni dessa dagar, examensceremoniern är denna och nästa vecka, och allt är mycket rörande (t.ex mottagningen för de som fullgjort officersprogram under sin collegetid, man ser dem fotas med sina stolta familjer i splitter nya uniformer, och man försöker att inte tänka på att de kan hamna i Irak), och känner mig sålunda tvungen för att motverka detta att hänvisa till en intervju i NYT med en alumna från just detta illustra universitet som skrivit en bok om sin affär med Norman Mailer. Thus the seduction (gah!):

"After a round of edits, he placed his hand on her shoulder. “Take off your panties,” he said soon after, according to the book. “I want to experience your soul.”