ut humiliter opinor

Igår blev jag vid frukostläsningen av tidningar så pass irriterad och fnittrig över den alarmerande stupiditeten i en intervju med den forne ministern Littorin, att jag gjorde en snabb Facebook-uppdatering för att göra narr av det hela. Det växte snabbt till ett blogginlägg. Jag tänkte inte mer på det, utan återgick jag till avhandlingsarbetet (skriver kommentar till Alexander Severus' vitan!). När jag på eftermiddagen kikade in på bloggen och såg jag att mängden träffar var abnorm; länk till mitt inlägg hade twittrats och bloggats av såväl privatpersoner som mer etablerade medier. Unique visitors bara rasade in, och antalet pageloads slutade igår på över 2 000. Idag är det redan mer än 600. Detta är mycket, kanske inte om man är blond modebloggerska, men för en obskyr filolog var det närapå otäckt. (Mitt enkla, hastiga blogginlägg har kallats för ”grymt grävande” och även om jag tackar för komplimangen, har jag svårt att ta åt mig den, då jag vet att det tog en kvart och det enda verktyg jag hade var google.)

Jag skrev om Littorins framtid framförallt för att jag fann det hela vara stor humor, och tyckte att inlägget kanske ändå platsade något, då jag emellanåt orerar över forskning som sådan, och denne i intervjun slängde sig ivrigt med begreppet ”forska”. Littorin, som brinner för innovationer, berättade nämligen i Ny Teknik att han skulle ”gästforska under sex till tolv månader vid Center for Innovation and Communication” som svar på frågan vad han ska göra vid Stanford. (Han hävdar som tidigare diskuterat, nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter”.) Även om jag skrattade, blev jag, måste det erkännas, faktiskt något indignerad, då inte Ny Tekniks reporter ifrågasatte detta, och de medier som gjorde hans "brytande av tystnaden" till någon slags nyhet, okritiskt blott gjorde ett referat av artikeln. Det enda som verkligen lyftes fram var att han skulle fara till Stanford utan familjen, något som jag personligen, och säkerligen många med mig, finner fullständigt ointressant. Att han använde ordet "gästforska" föranleder att det här påpekas att antas som gästforskare vid Stanford är inget som görs lättvindigt (tack till Anon för länken. Ja, man kan säkerligen försöka argumentera att han är "a recognized expert in his or her field", men...). Låt oss tillskriva detta uttalande slarvigt språkbruk och inte lögnaktigt sinne!

De flesta som plockat upp min "nyhet" har fokuserat på att Littorin är gammal kollega till föreståndaren och grundaren av detta centrum av spetskompetens. Det är naturligtvis anmärkningsvärt, det är förstås blott indicier, men som kanske borde ha yppats av de inblandade, i synnerhet när Littorin "...antagits tack vare mina erfarenheter".

Jag finner faktiskt centret som sådant mer oroande, det synes mig svårt att får fram någon information och jag har inte kunnat hitta hur mycket pengar det faktiskt får (det är säkerligen lätt att finna, jag har dock inte lyckats). Våra skattepengar, en fras som jag vanligtvis ryser vid, finansierar något som ser det som sin huvuduppgift "communication that addresses collective attention, the creation of shared language and that influences public agendas.” Man har även skapat en jättekäck liten förkortning; ”InJo” (blandningen av gemener och versaler är sjukt piffig), för sitt koncept Innovation Journalism, ett uttryck som myntats av just David Nordfors, den illustre grundaren, som även verkar vara författare till wikipedia-artikeln därom (som nu taggats som "advertisement"; wiki-freaks, jag älskar er). Återigen, de presenterar centret på sidan sålunda; "The research center at Stanford pursues human-sciences and technology research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems.", och jag erkänner villigt att jag är besatt av meningen, då jag faktiskt inte förstår vad som menas. Det är säkerligen mycket inspirerande och innovativt, men det verkar vara högvis med buzzwords och jargong, och ytterst få resultat som redovisas på hemsidan. (Det är ju många organisationer som fått utstå hård granskning på senare tid, t.ex SIDA, såväl från massmedia som från sina finansiärer och revisorer, och man undrar hur Vinnova skulle klara en liknande översyn. Det här centret kanske har fri lejd då det klokt delar ut stipendier och fellowships till just journalister? Man vill ju inte angripa en eventuell födkrok, och jag mår redan dåligt över att jag kanske framstår som kritisk mot Vinnova. ) Och den käre Littorin, det tål att upprepas, kommer kanske bli förvånad, då han ju tänkt ägna sig åt forskning med "Målet [... ]att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer", och det knappast är rätt miljö för detta. Har Littorin ens informerat sig om vad det vittfrejdade centret sysslar med, eller har han, hemska tanke, helt missförstått?

Jag finner som sagt det statligt finansierade centret mer intressant än Littorins lilla dumhet. Från början skrattade jag mest, men vid eftertanke, och på frågan i kommentarerna varför detta var upprörande, insåg jag att jag nog var en smula upprörd över Littorins "antagning". Stanford är, hur man än vrider och vänder på det, ett mycket prestigefyllt namn, i synnerhet i Sverige där folk tenderar att hamna i slack jawed unquestioning admiration när amerikanska elituniversitet nämns, och varför ska någon plötsligt få sätta detta på sin (sorgliga) cv, utan någon som helst antagning i konkurrens? Om detta center nu är något seriöst och akademiskt, varför släpper de då in folk utan prövning av något slag?

För att avluta, två responser som jag gillat särskilt: ljuvliga makthavare.se har följt upp och varit i kontakt med Olle Wästberg, som i egenskap av tidigare ordförande för Svenska Institutet får kommentera, och verkar odelat positiv till centrets verksamhet. På kulturchefens blogg på Expressen kommenteras Littorin ytterligare, och en parallell dras till Lunds rektor, Per Erikssons nyligen avslöjande av vissa överdrifter i meritförteckningen, vilket är mer passande än man kan ana, då Per Eriksson tidigare var chef för Vinnova. Oh what a tangled web we weave...

Uppdatering: Plötsligt har Vinnova-loggan försvunnit från "funders and partners"-sidan på Center for Innovation and Communications hemsidan. Sicken slump!

Enligt makthavare.se ska samarbetet dem emellan vara avslutat sedan 2009, enligt kommunikationer på twitter, tyvärr finns inte hänvisning till något mer officiellt dokument, och Vinnova-logon var ju nyss på hemsidan. (Centrets "Founding Executive Director" är f.ö alltjämt Vinnovas kontaktperson vid Stanford, så vissa band verkar alltjämt finnas.)

Och, jag var orättvis tidigare, visst har centret i viss mån utvärderats 2007 (och kanske fler gånger, jag finner hemsidan svårnavigerad), i alla fall de fellowships som tilldelats journalister. Man hittar rapporten här, skriven av 2 f.d fellows, vari vi kan läsa att "Programmet kostar VINNOVA ca 3,2 miljoner kronor per år, varav 2,4 mkr för de sex stipendierna och ca 800 000 kronor för programomkostnader(konferenser Stanford etc). Därtill kommer ca 1,3 miljoner kronor per år för David Nordfors (lön, sociala avgifter, omkostnader). Hälften av den senare kostnaden bokförs på ett annat konto, då dr Nordfors med sin närvaro i Palo Alto kan vara VINNOVA behjälplig även med andra kontaktuppgifter och nätverksbyggande. Totalkostnaden kan anges till 4-4,5 miljoner kronor per år." Det konstateras även att
"• Programmet har inte på något mera påtagligt sätt förändrat journalistiken
på de redaktioner som deltagarna kommit ifrån.
• Programmet har ej lett till att ”innovationsjournalistik” har börjat bli ett
växande beat på svenska redaktioner.
• Programmets deltagare har inte i nämnvärd grad avancerat till
chefspositioner på de redaktioner där de befann sig, ej heller gått vidare
till större redaktioner där de kunnat bli ”kraftkorn” för ett nytt
perspektiv.
• Programmet har knappast lett till att något fungerande ”community” av
innovationsjournalister uppstått, motsvarande det som finns för
vetenskapsjournalister."