Jag åker strax på konferens, och jag kan med glädje meddela att jag kan lämna er i Gabrielles kompetenta och trevliga hägn. Kanske blir det ngra reflexioner om den första tiden som latinlärare?
Är själv åter i slutet av veckan.
På tal om gästbloggande behöver jag folk i sommar (framförallt juli), kommer nämligen vara på resande fot en del, och om någon är intresserad får man gärna höra av sig.
Saturday, May 31, 2008
cecini pascua, rura, duces
Jag lever alltjämt i ettslags nostalgiskt rus över den magnifika Vergilius-konferensen, och har all anledning att tänka tillbaka på den just i dagarna då det i veckan det beställda bokpaketet innehållandes Robert Fagles Aeneid-översättning äntligen levererades. Den hade beställts inte så mycket för mitt maniska samlande av just olika Vergilius-översättningar, utan för att jag i diskussionen av mitt paper i Tromsö fick tips av en duktig litteraturvetare om att förordet innehöll ett praktiserande av just Sortes Vergilianae. (Denna översättning har hyllats och fick även en notis i Vanity Fair, tänk om svenska glassiga magasin kunde göra ett uppslag om Björkeson.)
Förordet är skrivet av den något legendariske Bernard Knox, vars CV natruligtvis är imponerande i sig, men vad som verkligen höjer honom ett extra snäpp är hans enormt demokratiska hållning och frivilliginsats i Spanska inbördeskriget (Läs Beevors bok! Saklig och skrämmande). För att citera från en föreläsning han hållit om detta, med titeln "Premature anti-Fascist", vari han förklarar hur han beslöt sig för att åka till Spanien:
When he asked me where I had learned it, I told him that I had fought in 1936 on the northwest sector of the Madrid front in the French Battalion of the XIth International Brigade. "Oh," he [professorn som intervjuar honm för antagning till doktorandstuier vid Yale] said, "You were a premature anti-Fascist."
I was taken aback by the expression. How, I wondered, could anyone be a premature anti- Fascist? Could there be anything such as a premature antidote to a poison? A premature antiseptic? A premature antitoxin? A premature anti-racist? If you were not premature, what sort of anti-Fascist were you supposed to be? A punctual anti-Fascist? A timely one? In fact, in the '30s, as the European situation moved inexorably toward war, the British and French governments (the French often under pressure from the British) passed up one timely opportunity after another to become anti-Fascist. [...]
You couldn't call Chamberlain, Daladier and Laval 'timely anti-Fascists'. They declared war on Hitler in 1939 as he invaded Poland, a declaration that gave no help to the Poles, who were crushed between the armies of Hitler from one side and Stalin from the other. So what kind of anti-Fascists were they? My French maquisards had a phrase for the Frenchmen who, in 1944, as the Allied armies broke out of the Normandy pocket and raced across France in pursuit of the retreating Wehrmacht, finally tried to join the Resistance. Resistants de la dernière heure was their contemptuous name for them - 'last- minute anti-Fascists'.
...
I did not, of course, say any of this to the professor. I kept quiet and was admitted, and resumed the study of those ancient authors whom I had left untouched for ten years, ever since, a few months after graduating from Cambridge in 1936, I left for Spain. What I did not realize (something the professor knew perfectly well) was that 'Premature Anti-Fascist' was an FBI code-word for 'Communist'. It was the label affixed to the dossiers of those Americans who had fought in the Brigades when, after Pearl Harbor (and some of them before) they enlisted in the US Army. It was the signal to assign them to non-combat units or inactive fronts and to deny them the promotion they deserved. Not only did they deserve it; the Army needed them in responsible positions, for they were the only soldiers in it who had any experience of modern war, who had been bombed and strafed by modern German and Italian aircraft, who had faced German and Italian tanks, who had come under the fire of modern artillery, especially the Luftwaffe's 88mm antiaircraft gun, which the German crews had found murderously effective against ground troops because of its high muzzle velocity.
(The Abraham Lincoln Brigade som var den grupp av amerikanska frivilliga som deltog i kampen mot Franco, och i vars arkiv som denna föreläsning ingår, är just med ovanstående resonemang några av de absolut modigaste människor jag kan tänka mig, de riskerade inte bara sina liv, utan var sedan, om de händelsevis, genom sitt aktiva ställningstagande evigt stämplade som kommun ister i Mccarthyismens tidevarv. Eller kanske var det bättre förr, idag hade de väl hamat i Guantanamo.)
Knox väver naturligtvis in en och annan boklig reflexion, och anknyter förstås, till de klassiska källorna:
I left a few days later for Paris, with a group of a dozen or so volunteers that John had assembled. There were three Cambridge graduates and one from Oxford (a statistic I have always been proud of), as well as one from London University. There was a German refugee artist who had been living in London, two veterans of the British Army and one of the Navy, an actor, a proletarian novelist and two unemployed workmen. Before we left, I had gone with John to visit his father in Cambridge; he was the distinguished Greek scholar Francis MacDonald Cornford, author of brilliant books on Attic comedy, Thucydides and Greek philosophy, and Plato. He had served as an officer in the Great War and still had the pistol he had had to buy when he equipped himself for France. He gave it to John, and I had to smuggle it through French Customs at Dieppe, for John's passport showed entry and exit stamps from Port-Bou and his bags were likely to be given a thorough going-over.
...
Early in those days, we had our first casualties. One gunteam was sent ahead to an advanced position but was overrun during the night by the Moorish troops, as we learned from the one man who returned. One of the dead was Maclaurin, a Cambridge man like John and myself. Meanwhile, life in Filosofía y Letras was no rest-cure. We had smashed the huge wide windows in the American-style building (flying glass can do just as much damage as the bullets or shell-fragments that produce it) and the Madrid winter cold (which came as a surprise to Northerners like us who had been fed on tourist propaganda about sunny Spain) seeped into our bodies no matter how many blankets we wrapped around our waists. The snipers, meanwhile, made us crawl along the floor when we had to move, until one night we built, on the wide window-sills, a barricade high enough to enable us to walk upright without giving them a target. The barricades were made of books from the building's library; we took the thickest and tallest books we could find - one of them, I remember, was an encyclopedia of Hindu mythology and religion. We later discovered, after hearing bullets smack into the books, that the average penetration was to about page 350; since that discovery I am inclined to believe, as I did not before, those stories of soldiers whose lives had been saved by a Bible carried in their left-hand jacket pocket.
...
As our section was moving back, dragging the gun, I felt a shocking blow and a burning pain through my neck and right shoulder and fell to the ground on my back with blood spurting up like a fountain. John came back, with David, our Oxford man who had been a medical student. I heard him say; "I can't do anything about that" and John bent down and said, "God bless you, Bernard" and left. They had to go; they had to set up the gun and cover the withdrawal of our other crew. And they were sure that I was dying. So was I. As the blood continued to spout I could feel my consciousness slipping fast away.
I have since then read many accounts by people who, like me, were sure they were dying but survived. Many of them speak of a feeling of heavenly peace, others of visions of angels welcoming them to Heaven. I had no such feelings or visions; I was consumed with rage--furious, violent rage. Why me? I was just 21 and had barely begun living my life. Why should I have to die? It was unjust. And, as I felt my whole being sliding into nothingness, I cursed. I cursed God and the world and everyone in it as the darkness fell.
Many years later, when I returned to the study of the ancient classics, I found that my reaction was not abnormal. In Homer's Iliad, still the greatest of all war books, this is how young men die. Hector, for example, "went winging down to the House of Death/ wailing his fate, leaving his manhood far behind, his young and supple strength." And Virgil's Turnus goes the same road: vitaque cum gomitu fugit indignata sub umbras: 'his life with a groan fled angry to the shades below." "Indignata. Quia iuvenis erat," the great Virgilian commentator Servius explained. "Angry. Because he was young."
Som synes har vi här glidit ifrån allt det där med Sortes Vergilianae, ken detta är inte helt irrelevant för hans nyttjande av Sortes, då det nu visats med hans egna ord att han var en militärt erfaren man, samt att han hade för vana stt rota efter böcker i de byggnader som han barrikerdad sig. Knox personliga berättelse kommer precis i slutet av hans fylliga förord till Fagles översättning, och är som bruket ofta är en rexlexion över tiltstånd med hjälp av di maronska orden. Citeras härmed utan tillstånd ur Penguins utgåva från 2006:
I consulted the Virgilian lottery in April 1945. [...] In April we werw given a small role in the final move north that brought about the german surrender of Italy. The main push was to the left and right of us, where tanks and wheeled vehicles could move- on the coast to our left and on our right through the Futa Pass to Bologna. We were to attack german positions on the heights opposite us, take the town of Fanano, and than go on to Modena in the valley.
We killed or captured the German troops holding the heights without too many losses, liberated Fanano, and started north on the road to Modena. As we marched along I could not help thinking that the legions of Octavian and Mark Antony had marched anc countermarched in these regions in43 BC. Like them, we had no wheeled transport; like them, we had no communications (our walkie-talkies had a very short range); like them, we hoisted onto our shoulders when we forded the Reno River with the water upp to our waists.
Every now and then we met a german machine-gun crew holed up in a building that delayed our passage. Usually we too occupied a building to house our machine guns and keep the enemy under fire while we sent out a flanking party to dislodge tham. On one of these occasions we occupied a villaoff the road that had evidently been hit by one of our bombers; it had not much roof left and the inside was a shambles, but it would do. At one point in the sporadic exchanges of fire I handed the gun to a sergeant and retreated into the debris of the room to smoke a cigarette. As I looked at the tangled wreckage on the floor I noticed what looked like a book, and investigation with my foot revealed part of its spine, on which I saw, in gold capitals, the letters MARONIS. It was a text of Virgil, published by the Roman Academy, IUSSU BENEDICTI MUSSOLINI. [...]
And then I remembered the Sortes Virgilianae. I closed my eyes, opened the book at random and put my finger on the page. What I got was not so much a prophecy about my own future as a prophecy for Italy; it was from lines at the end of the first Georgic:
...a world in ruins...
For right and wrong change places; everywhere
So many wars, so many shapes of crime
Confront us; no due honor attends the plow.
The fields, bereft of tillers, are all unkemt...
...throughout the world
Impious War is raging.
[1.505-511:
quippe ubi fas uersum atque nefas: tot bella per orbem,
tam multae scelerum facies, non ullus aratro
dignus honos, squalent abductis arua colonis,
et curuae rigidum falces conflantur in ensem.
hinc mouet Euphrates, illinc Germania bellum;
uicinae ruptis inter se legibus urbes
arma ferunt; saeuit toto Mars impius orbe,]
"A world in ruins." It was an exact description of the Italy we were fighting in-its railroads and its ancient buildings shattered by Allied airctaft, its elegant bridges blown into the water by the retreating germans, and its fields sown not with seed by the farmers but with mines by teh German engineers.
The fighting stopped; it was time to move on. I tried to get the Virgil into my pack, but it was too big, and I threw it back to the cluttered floor. But I rememder thinking: If I get out of this alive, I'll go back to the classics, and Virgil especially." And I did. My first scholarly article, written when I was an assistant professor at Yale, was about the imagery of Book 2 of the Aeneid, entitled "The serpent and the flame".
Sentimentalt och väldigt Band of brothers, men ändock fantastiskt. Det är inte ointressant att jämföra med beskrivningen av nyttjandet av Sortes under första världskriget.
Förordet är skrivet av den något legendariske Bernard Knox, vars CV natruligtvis är imponerande i sig, men vad som verkligen höjer honom ett extra snäpp är hans enormt demokratiska hållning och frivilliginsats i Spanska inbördeskriget (Läs Beevors bok! Saklig och skrämmande). För att citera från en föreläsning han hållit om detta, med titeln "Premature anti-Fascist", vari han förklarar hur han beslöt sig för att åka till Spanien:
When he asked me where I had learned it, I told him that I had fought in 1936 on the northwest sector of the Madrid front in the French Battalion of the XIth International Brigade. "Oh," he [professorn som intervjuar honm för antagning till doktorandstuier vid Yale] said, "You were a premature anti-Fascist."
I was taken aback by the expression. How, I wondered, could anyone be a premature anti- Fascist? Could there be anything such as a premature antidote to a poison? A premature antiseptic? A premature antitoxin? A premature anti-racist? If you were not premature, what sort of anti-Fascist were you supposed to be? A punctual anti-Fascist? A timely one? In fact, in the '30s, as the European situation moved inexorably toward war, the British and French governments (the French often under pressure from the British) passed up one timely opportunity after another to become anti-Fascist. [...]
You couldn't call Chamberlain, Daladier and Laval 'timely anti-Fascists'. They declared war on Hitler in 1939 as he invaded Poland, a declaration that gave no help to the Poles, who were crushed between the armies of Hitler from one side and Stalin from the other. So what kind of anti-Fascists were they? My French maquisards had a phrase for the Frenchmen who, in 1944, as the Allied armies broke out of the Normandy pocket and raced across France in pursuit of the retreating Wehrmacht, finally tried to join the Resistance. Resistants de la dernière heure was their contemptuous name for them - 'last- minute anti-Fascists'.
...
I did not, of course, say any of this to the professor. I kept quiet and was admitted, and resumed the study of those ancient authors whom I had left untouched for ten years, ever since, a few months after graduating from Cambridge in 1936, I left for Spain. What I did not realize (something the professor knew perfectly well) was that 'Premature Anti-Fascist' was an FBI code-word for 'Communist'. It was the label affixed to the dossiers of those Americans who had fought in the Brigades when, after Pearl Harbor (and some of them before) they enlisted in the US Army. It was the signal to assign them to non-combat units or inactive fronts and to deny them the promotion they deserved. Not only did they deserve it; the Army needed them in responsible positions, for they were the only soldiers in it who had any experience of modern war, who had been bombed and strafed by modern German and Italian aircraft, who had faced German and Italian tanks, who had come under the fire of modern artillery, especially the Luftwaffe's 88mm antiaircraft gun, which the German crews had found murderously effective against ground troops because of its high muzzle velocity.
(The Abraham Lincoln Brigade som var den grupp av amerikanska frivilliga som deltog i kampen mot Franco, och i vars arkiv som denna föreläsning ingår, är just med ovanstående resonemang några av de absolut modigaste människor jag kan tänka mig, de riskerade inte bara sina liv, utan var sedan, om de händelsevis, genom sitt aktiva ställningstagande evigt stämplade som kommun ister i Mccarthyismens tidevarv. Eller kanske var det bättre förr, idag hade de väl hamat i Guantanamo.)
Knox väver naturligtvis in en och annan boklig reflexion, och anknyter förstås, till de klassiska källorna:
I left a few days later for Paris, with a group of a dozen or so volunteers that John had assembled. There were three Cambridge graduates and one from Oxford (a statistic I have always been proud of), as well as one from London University. There was a German refugee artist who had been living in London, two veterans of the British Army and one of the Navy, an actor, a proletarian novelist and two unemployed workmen. Before we left, I had gone with John to visit his father in Cambridge; he was the distinguished Greek scholar Francis MacDonald Cornford, author of brilliant books on Attic comedy, Thucydides and Greek philosophy, and Plato. He had served as an officer in the Great War and still had the pistol he had had to buy when he equipped himself for France. He gave it to John, and I had to smuggle it through French Customs at Dieppe, for John's passport showed entry and exit stamps from Port-Bou and his bags were likely to be given a thorough going-over.
...
Early in those days, we had our first casualties. One gunteam was sent ahead to an advanced position but was overrun during the night by the Moorish troops, as we learned from the one man who returned. One of the dead was Maclaurin, a Cambridge man like John and myself. Meanwhile, life in Filosofía y Letras was no rest-cure. We had smashed the huge wide windows in the American-style building (flying glass can do just as much damage as the bullets or shell-fragments that produce it) and the Madrid winter cold (which came as a surprise to Northerners like us who had been fed on tourist propaganda about sunny Spain) seeped into our bodies no matter how many blankets we wrapped around our waists. The snipers, meanwhile, made us crawl along the floor when we had to move, until one night we built, on the wide window-sills, a barricade high enough to enable us to walk upright without giving them a target. The barricades were made of books from the building's library; we took the thickest and tallest books we could find - one of them, I remember, was an encyclopedia of Hindu mythology and religion. We later discovered, after hearing bullets smack into the books, that the average penetration was to about page 350; since that discovery I am inclined to believe, as I did not before, those stories of soldiers whose lives had been saved by a Bible carried in their left-hand jacket pocket.
...
As our section was moving back, dragging the gun, I felt a shocking blow and a burning pain through my neck and right shoulder and fell to the ground on my back with blood spurting up like a fountain. John came back, with David, our Oxford man who had been a medical student. I heard him say; "I can't do anything about that" and John bent down and said, "God bless you, Bernard" and left. They had to go; they had to set up the gun and cover the withdrawal of our other crew. And they were sure that I was dying. So was I. As the blood continued to spout I could feel my consciousness slipping fast away.
I have since then read many accounts by people who, like me, were sure they were dying but survived. Many of them speak of a feeling of heavenly peace, others of visions of angels welcoming them to Heaven. I had no such feelings or visions; I was consumed with rage--furious, violent rage. Why me? I was just 21 and had barely begun living my life. Why should I have to die? It was unjust. And, as I felt my whole being sliding into nothingness, I cursed. I cursed God and the world and everyone in it as the darkness fell.
Many years later, when I returned to the study of the ancient classics, I found that my reaction was not abnormal. In Homer's Iliad, still the greatest of all war books, this is how young men die. Hector, for example, "went winging down to the House of Death/ wailing his fate, leaving his manhood far behind, his young and supple strength." And Virgil's Turnus goes the same road: vitaque cum gomitu fugit indignata sub umbras: 'his life with a groan fled angry to the shades below." "Indignata. Quia iuvenis erat," the great Virgilian commentator Servius explained. "Angry. Because he was young."
Som synes har vi här glidit ifrån allt det där med Sortes Vergilianae, ken detta är inte helt irrelevant för hans nyttjande av Sortes, då det nu visats med hans egna ord att han var en militärt erfaren man, samt att han hade för vana stt rota efter böcker i de byggnader som han barrikerdad sig. Knox personliga berättelse kommer precis i slutet av hans fylliga förord till Fagles översättning, och är som bruket ofta är en rexlexion över tiltstånd med hjälp av di maronska orden. Citeras härmed utan tillstånd ur Penguins utgåva från 2006:
I consulted the Virgilian lottery in April 1945. [...] In April we werw given a small role in the final move north that brought about the german surrender of Italy. The main push was to the left and right of us, where tanks and wheeled vehicles could move- on the coast to our left and on our right through the Futa Pass to Bologna. We were to attack german positions on the heights opposite us, take the town of Fanano, and than go on to Modena in the valley.
We killed or captured the German troops holding the heights without too many losses, liberated Fanano, and started north on the road to Modena. As we marched along I could not help thinking that the legions of Octavian and Mark Antony had marched anc countermarched in these regions in43 BC. Like them, we had no wheeled transport; like them, we had no communications (our walkie-talkies had a very short range); like them, we hoisted onto our shoulders when we forded the Reno River with the water upp to our waists.
Every now and then we met a german machine-gun crew holed up in a building that delayed our passage. Usually we too occupied a building to house our machine guns and keep the enemy under fire while we sent out a flanking party to dislodge tham. On one of these occasions we occupied a villaoff the road that had evidently been hit by one of our bombers; it had not much roof left and the inside was a shambles, but it would do. At one point in the sporadic exchanges of fire I handed the gun to a sergeant and retreated into the debris of the room to smoke a cigarette. As I looked at the tangled wreckage on the floor I noticed what looked like a book, and investigation with my foot revealed part of its spine, on which I saw, in gold capitals, the letters MARONIS. It was a text of Virgil, published by the Roman Academy, IUSSU BENEDICTI MUSSOLINI. [...]
And then I remembered the Sortes Virgilianae. I closed my eyes, opened the book at random and put my finger on the page. What I got was not so much a prophecy about my own future as a prophecy for Italy; it was from lines at the end of the first Georgic:
...a world in ruins...
For right and wrong change places; everywhere
So many wars, so many shapes of crime
Confront us; no due honor attends the plow.
The fields, bereft of tillers, are all unkemt...
...throughout the world
Impious War is raging.
[1.505-511:
quippe ubi fas uersum atque nefas: tot bella per orbem,
tam multae scelerum facies, non ullus aratro
dignus honos, squalent abductis arua colonis,
et curuae rigidum falces conflantur in ensem.
hinc mouet Euphrates, illinc Germania bellum;
uicinae ruptis inter se legibus urbes
arma ferunt; saeuit toto Mars impius orbe,]
"A world in ruins." It was an exact description of the Italy we were fighting in-its railroads and its ancient buildings shattered by Allied airctaft, its elegant bridges blown into the water by the retreating germans, and its fields sown not with seed by the farmers but with mines by teh German engineers.
The fighting stopped; it was time to move on. I tried to get the Virgil into my pack, but it was too big, and I threw it back to the cluttered floor. But I rememder thinking: If I get out of this alive, I'll go back to the classics, and Virgil especially." And I did. My first scholarly article, written when I was an assistant professor at Yale, was about the imagery of Book 2 of the Aeneid, entitled "The serpent and the flame".
Sentimentalt och väldigt Band of brothers, men ändock fantastiskt. Det är inte ointressant att jämföra med beskrivningen av nyttjandet av Sortes under första världskriget.
Friday, May 30, 2008
similis simili gaudet
Promotionsdagen är en trevlig dag på institutionen, det stegar runt massor av förväntasfulla promovendi i frack eller annan högtidsklädsel, och di redan upphöjda till Parnassen brukar emellanåt även dem svida om till likande stass för att närvara vid högtidligheterna. Det ger en festiv och solemn air till stället, närapå med en gnutta dekadens inbrutet i den akademiska väven, då prasslande silke och sträkta skjortbröst denna tid på dygnet ändå ger associationer till Fitzgeraldianskt nattsudd.
Man kan prokrastinera på ett rart vis genom att driva runt och titta på hur en stolt fader hjälper den strax promoverade doktorn med en trasslig fluga, inspektera de akademiska frackkragarna och beundra k.handledarens klänning, allt medan det diskuteras hur varmt det kommer bli i aulan i år igen.
Denna promotion är något av en höjdare, två latinare promoveras (av en förtjusande promotor), tv-doktorn får sin hatt och Sture Linnér närvarar för att uppmärksammas extra, såsom den "oförtrutet verksamme jubeldoktor" han är, då det är 65 år sedan han nu promoverades (vi som hört hans sommarprat vet en det om det). Vid promotionsceremonin hyllas alltid nämligen jubeldoktorerna, det vill säga de som promoverades för 50 år sedan, vilket var et tag sedan för den gode Linnér. I programmet, delas ut till alla anställda, till doktorspromotionen kan man läsa om 1958 års ceremoni, och det berättas bland annat att det var den sista vid UU med enbart manliga promovendi efter disputation. (Finns en trevlig förteckning över dessa med respektive levnadsöde.)
I programmet finns det även en längre text att läsa om tristessen skulle bli stark, det brukar röra ngt upsaliensiskt akademiskt (såsom 05), och likaså är det i år, om förolämplningar i 1600-talets akademiska Uppsala. Lite smått problematiskt för en latinist är det dock, ty titeln är Iniurias verbales, vilket är ackusativ plural, och att ha en rubrik i ackusativ är en smula konstigt. Man får känslan av att det plockats ur en latinsk källtext utan att fundera på dess satsfunktion. Vi hoppas att det är ett tryckfel även om det förekommer flera gånger, och eventuellt är lite genant för den påkostade brochyren, och än mer då promotionsakten är en av de få tillfälle där latin alltjämt används.
Man kan prokrastinera på ett rart vis genom att driva runt och titta på hur en stolt fader hjälper den strax promoverade doktorn med en trasslig fluga, inspektera de akademiska frackkragarna och beundra k.handledarens klänning, allt medan det diskuteras hur varmt det kommer bli i aulan i år igen.
Denna promotion är något av en höjdare, två latinare promoveras (av en förtjusande promotor), tv-doktorn får sin hatt och Sture Linnér närvarar för att uppmärksammas extra, såsom den "oförtrutet verksamme jubeldoktor" han är, då det är 65 år sedan han nu promoverades (vi som hört hans sommarprat vet en det om det). Vid promotionsceremonin hyllas alltid nämligen jubeldoktorerna, det vill säga de som promoverades för 50 år sedan, vilket var et tag sedan för den gode Linnér. I programmet, delas ut till alla anställda, till doktorspromotionen kan man läsa om 1958 års ceremoni, och det berättas bland annat att det var den sista vid UU med enbart manliga promovendi efter disputation. (Finns en trevlig förteckning över dessa med respektive levnadsöde.)
I programmet finns det även en längre text att läsa om tristessen skulle bli stark, det brukar röra ngt upsaliensiskt akademiskt (såsom 05), och likaså är det i år, om förolämplningar i 1600-talets akademiska Uppsala. Lite smått problematiskt för en latinist är det dock, ty titeln är Iniurias verbales, vilket är ackusativ plural, och att ha en rubrik i ackusativ är en smula konstigt. Man får känslan av att det plockats ur en latinsk källtext utan att fundera på dess satsfunktion. Vi hoppas att det är ett tryckfel även om det förekommer flera gånger, och eventuellt är lite genant för den påkostade brochyren, och än mer då promotionsakten är en av de få tillfälle där latin alltjämt används.
Tuesday, May 27, 2008
Quaeso
Vad man ska göra i sommar, tips 1:
Till alla er som läst de klassiska språken ett tag och kanske vill gå vidare med det, föreslår jag att ni börjar slipa på doktorandansökningar bums och slavar över dem i sommar, ty nästa termin kommer det utlysas sådant vid flera universitet (det ryktas om såväl GU som UU) . Börja gärna nu och sök även om det känns hopplöst, ty utlysningar behöver ha rejält söktryck för att det ska verka finnas behov av fler platser.
Till alla er som läst de klassiska språken ett tag och kanske vill gå vidare med det, föreslår jag att ni börjar slipa på doktorandansökningar bums och slavar över dem i sommar, ty nästa termin kommer det utlysas sådant vid flera universitet (det ryktas om såväl GU som UU) . Börja gärna nu och sök även om det känns hopplöst, ty utlysningar behöver ha rejält söktryck för att det ska verka finnas behov av fler platser.
Monday, May 26, 2008
partes
Jag skulle egentligen vilja diskutera den fina Carolina-artikel som var i UNT i söndags, men då den ännu inte verkar vara på nätet, får det dröja. Istället lyfter vi fram denna intervju ur söndagsfloran, med den fantastiska Gun-Britt Sundström, som diskuterats här på bloggen tidigare.
Här bevisas det svart på vitt att she's one of us:
Utbildning: Universitetsstudier i filosofi, litteraturhistoria, religionshistoria, latin och journalistexamen.
Det faktum att hennes nya bok Bitar av mig själv kommer närsomhelst gör mig löjligt pirrig av förväntan, och ett av årets kulturgärningar är att hennes roman Maken (som alla borde läsa) nu finns i tokbillig pocket.
Här bevisas det svart på vitt att she's one of us:
Utbildning: Universitetsstudier i filosofi, litteraturhistoria, religionshistoria, latin och journalistexamen.
Det faktum att hennes nya bok Bitar av mig själv kommer närsomhelst gör mig löjligt pirrig av förväntan, och ett av årets kulturgärningar är att hennes roman Maken (som alla borde läsa) nu finns i tokbillig pocket.
Friday, May 23, 2008
Post festum
Det går inte att säga annat än att denna vecka på intet vis varit någon höjdare. Återigen dök en sådan där rejäl dunderförkylning upp där allt slemmar, svullnar och kittar igen, halsen är invärtes sandpapprad och man svettas på bastuvis, och som alltid sammanföll det med viktiga uppgifter och slutspurt. Jag ska nämligen strax presentera material för det högre seminariet här, och nu får jag skämmas då det faktiskt blir ett något tragiskt utskick. Vidare förlorar man när man är så pass täppt och glansögd, all ironi, eller i vilket fall som helst förmågan att uttrycka detsamma, vilket (i kombination med mina virus) gjorde den på många vis ytterst trevliga och nyttiga workshopen häromdagen en smula pärsartad.
Det var alltså en heldag med titeln ”Doktor i humaniora: attraktiv och samhällsnyttig?” , en slags ”finns-det-liv-efter-disputationen-dag ”och då det ju tyvärr är UU-anknutna individer som emellanåt läser här måste jag som alltid bruka sträng självcensur, men några iakttagelser kan framläggas.
Förmiddagen ägnades åt det fortsatta forskandet med vissa nyttiga tips och tricks, bland annat en del om det framtida akademiska klimatet, såsom att trackrecord kommer bli viktigare, individen lär granskas mer än det tänkta projektet. Vikten av tydlighet samt att vara ute i god tid när det gällde ansökningar betonades, vilket man väl hört förut. Mer intressant var den information man fick om ERIH (European Reference Index for the Humanities), då bibliometri, i och med trackrecordens (?) ökade betydelse, kommer spela allt större roll. I och med detta fick man tips av slaget att skriva ut rankningen av den tidskrift som man fått ngt publicerat i CV:n, samt att även ange successrate vid tilldelade anslag. De råd man fick för att kunna utvecklas som forskare var, och då citerar jag ur mina plottriga kalenderanteckningar, att byta miljö, utsätta sig för saker som ger nya infallsvinklar, skicka bidrag till konferenser man inte tänkt på, utveckla sitt vetenskapliga självförtroende och att ta på sig uppdrag. Jorå.
Annars var det bästa under just förmiddag den forskare som berättade och förevisade sina misslykade ansökningar, vilket jag dels tycker var enormt modigt, dels även intressant. Av samma dam fick man även veta att bedömarna spenderar i snitt 20-30 minuter på en ansökan (Forska 2007:3), vilket kan vara bra att ha i åtanke vid formulerande. Genomgående var även att man beklagade den bristande informationen och, antyddes det, stöd, vilket gjorde det än svårare i sökande, något som gör en dag av detta slag särdeles angelägen. Man fick även råd av typen att göra bilagorna som Pdf:er, vilket man kanske redan vet.
Efter lunchen (pastasallad, tydligen standard enligt de mer luttrade, och kaffe stulet uppe hos slaverna) skulle näringslivet få ta vid, och då hade en mycket stor del av deltagarna försvunnit. Intressant. Här fanns mycket bra och ett och annat åt vilket jag önskar att jag frisk nog att rulla på ögonen. Det talades en del om att humanister inte vill ha jobb i näringslivet, vilket jag hoppas är en myt, även om exodusen efter lunchen kanske kan tyda på detta.
Den näst sista sessionen (avvek innan den sista drog igång, paneldebatter är mer än var en täppt ickeironiker klarar av) var förstås den obligatoriska uppmaningen till eget företagande, det som ska frälsa oss alla och bringa peace and prosperity till massorna. Här utspelades även samma ofrivilliga komik som en gång i Göteborg, då en representant för universitetets holdingbolag dök upp och höll samma powerpointpresentation som hållits tusenfalt, filen var nästan sliten, och som i princip hade noll och intet med oss att göra. Kalla mig pessimist och kontravisionär men jag tvivlar starkt på att någon i det rummet kommer att utveckla nästa generation solceller (vilket var den sortens ting de var intresserade av att satsa pengar på och vidareutveckla), så det var i sanning 20 minuter av mitt liv jag aldrig får igen. Det är rart av universitetet att sända dit denne presentatör och att ge oss alla fina brochyrer, men är det inte lite att säga oss that we’ll never amount to much, eller är jag bara överkänslig, som alltid?
Varpå följer den sedvanliga käcka uppmaningen till att starta firma, och det är säkert bra och Drivhuset gör säkerligen mycket gott, men jag blir så trött. För att göra en allmän reflexion om det där med att doktorera, så är det så mycket man ”ska” göra. Avhandling och kursläsning är bara början, du ska skriva papers och artiklar, helst även i sådant utanför ditt avhandlingsområde, du ska åka på konferenser och där ska du inte bara vara socialt kompetent och komma hem med en kortleksstor bunt av nyttiga visitkort, utan även hålla en vetenskaplig och retorisk presentation, och för att kunna åka på denna konferens eller för att kunna göra resor, man ska ju så klart vara utomlands ett slag, ska du ständigt skriva välformulerade ansökningar till diverse stipeniefonder, som du oftast får leta reda på själv och själva ansökningskrivandet förväntas du lära dig genom osmos i den tunga intellektuella miljön där du har glädjen, turen och förmånen att få vistas. Och där ska du vara trevlig och hjälpsam samt spendera åtskilliga timmar med att bli expert på hur skrivare och kopiator fungerar, och helst även engagera dig i nämnder och utskott, du måste även delta i debatten on ämnets framtid, och Synas, samt kanske administrera eller undervisa, och varför inte arrangera en konferens eller inspirationsdag som denna, och att vara tvärvetenskaplig är bra, och glöm inte den tredje uppgiften med kontakt med allmänheten, populärvetenskapligt skrivande och föreläsande, och vidare ska du redan nu börja fundera på ditt post-doc projekt (ute i god tid!), och förstås även starta ett företag där du saluför din kompetens med framgång, samt som sagt även ta dig igenom ditt kursarbete och faktiskt färdigställa en avhandling. Och detta är bara på det professionella planet, helst ska man ju även ha ett lyckat liv vid sidan om också med värme, kärlek och panelgardiner som bytes enligt årstid.
Hursomhelst, en stor eloge till organisatörerna, dagar av detta slag behövs verkligen då det sällan ges info om t.ex hur man söker pengar och dylikt, och må jag snart vara arbetsför igen.
Det var alltså en heldag med titeln ”Doktor i humaniora: attraktiv och samhällsnyttig?” , en slags ”finns-det-liv-efter-disputationen-dag ”och då det ju tyvärr är UU-anknutna individer som emellanåt läser här måste jag som alltid bruka sträng självcensur, men några iakttagelser kan framläggas.
Förmiddagen ägnades åt det fortsatta forskandet med vissa nyttiga tips och tricks, bland annat en del om det framtida akademiska klimatet, såsom att trackrecord kommer bli viktigare, individen lär granskas mer än det tänkta projektet. Vikten av tydlighet samt att vara ute i god tid när det gällde ansökningar betonades, vilket man väl hört förut. Mer intressant var den information man fick om ERIH (European Reference Index for the Humanities), då bibliometri, i och med trackrecordens (?) ökade betydelse, kommer spela allt större roll. I och med detta fick man tips av slaget att skriva ut rankningen av den tidskrift som man fått ngt publicerat i CV:n, samt att även ange successrate vid tilldelade anslag. De råd man fick för att kunna utvecklas som forskare var, och då citerar jag ur mina plottriga kalenderanteckningar, att byta miljö, utsätta sig för saker som ger nya infallsvinklar, skicka bidrag till konferenser man inte tänkt på, utveckla sitt vetenskapliga självförtroende och att ta på sig uppdrag. Jorå.
Annars var det bästa under just förmiddag den forskare som berättade och förevisade sina misslykade ansökningar, vilket jag dels tycker var enormt modigt, dels även intressant. Av samma dam fick man även veta att bedömarna spenderar i snitt 20-30 minuter på en ansökan (Forska 2007:3), vilket kan vara bra att ha i åtanke vid formulerande. Genomgående var även att man beklagade den bristande informationen och, antyddes det, stöd, vilket gjorde det än svårare i sökande, något som gör en dag av detta slag särdeles angelägen. Man fick även råd av typen att göra bilagorna som Pdf:er, vilket man kanske redan vet.
Efter lunchen (pastasallad, tydligen standard enligt de mer luttrade, och kaffe stulet uppe hos slaverna) skulle näringslivet få ta vid, och då hade en mycket stor del av deltagarna försvunnit. Intressant. Här fanns mycket bra och ett och annat åt vilket jag önskar att jag frisk nog att rulla på ögonen. Det talades en del om att humanister inte vill ha jobb i näringslivet, vilket jag hoppas är en myt, även om exodusen efter lunchen kanske kan tyda på detta.
Den näst sista sessionen (avvek innan den sista drog igång, paneldebatter är mer än var en täppt ickeironiker klarar av) var förstås den obligatoriska uppmaningen till eget företagande, det som ska frälsa oss alla och bringa peace and prosperity till massorna. Här utspelades även samma ofrivilliga komik som en gång i Göteborg, då en representant för universitetets holdingbolag dök upp och höll samma powerpointpresentation som hållits tusenfalt, filen var nästan sliten, och som i princip hade noll och intet med oss att göra. Kalla mig pessimist och kontravisionär men jag tvivlar starkt på att någon i det rummet kommer att utveckla nästa generation solceller (vilket var den sortens ting de var intresserade av att satsa pengar på och vidareutveckla), så det var i sanning 20 minuter av mitt liv jag aldrig får igen. Det är rart av universitetet att sända dit denne presentatör och att ge oss alla fina brochyrer, men är det inte lite att säga oss that we’ll never amount to much, eller är jag bara överkänslig, som alltid?
Varpå följer den sedvanliga käcka uppmaningen till att starta firma, och det är säkert bra och Drivhuset gör säkerligen mycket gott, men jag blir så trött. För att göra en allmän reflexion om det där med att doktorera, så är det så mycket man ”ska” göra. Avhandling och kursläsning är bara början, du ska skriva papers och artiklar, helst även i sådant utanför ditt avhandlingsområde, du ska åka på konferenser och där ska du inte bara vara socialt kompetent och komma hem med en kortleksstor bunt av nyttiga visitkort, utan även hålla en vetenskaplig och retorisk presentation, och för att kunna åka på denna konferens eller för att kunna göra resor, man ska ju så klart vara utomlands ett slag, ska du ständigt skriva välformulerade ansökningar till diverse stipeniefonder, som du oftast får leta reda på själv och själva ansökningskrivandet förväntas du lära dig genom osmos i den tunga intellektuella miljön där du har glädjen, turen och förmånen att få vistas. Och där ska du vara trevlig och hjälpsam samt spendera åtskilliga timmar med att bli expert på hur skrivare och kopiator fungerar, och helst även engagera dig i nämnder och utskott, du måste även delta i debatten on ämnets framtid, och Synas, samt kanske administrera eller undervisa, och varför inte arrangera en konferens eller inspirationsdag som denna, och att vara tvärvetenskaplig är bra, och glöm inte den tredje uppgiften med kontakt med allmänheten, populärvetenskapligt skrivande och föreläsande, och vidare ska du redan nu börja fundera på ditt post-doc projekt (ute i god tid!), och förstås även starta ett företag där du saluför din kompetens med framgång, samt som sagt även ta dig igenom ditt kursarbete och faktiskt färdigställa en avhandling. Och detta är bara på det professionella planet, helst ska man ju även ha ett lyckat liv vid sidan om också med värme, kärlek och panelgardiner som bytes enligt årstid.
Hursomhelst, en stor eloge till organisatörerna, dagar av detta slag behövs verkligen då det sällan ges info om t.ex hur man söker pengar och dylikt, och må jag snart vara arbetsför igen.
Wednesday, May 21, 2008
si tibi displicuit nasus tuus
Jag är ack-så-sjuklig och har varit på s.k. workshop idag ("Doktor i humaniora: attraktiv och samhällsnyttig?) vilket jag ska rapportera om vid tillfälle och ger blott ngra snabba punkter:
-Visserligen har det redan besvarats i kommentarerna, men det tål att lyftas upp då¨det är en vanlig fråga för latinister, nämligen vad Lorem ipsum dolor sit amet... betyder. Det är helt enket utfyllnadstext, oftast nyttjad innan man vet vad som ska stå, och ni hittar dess backstory här:
"Contrary to popular belief, Lorem Ipsum is not simply random text. It has roots in a piece of classical Latin literature from 45 BC, making it over 2000 years old. Richard McClintock, a Latin professor at Hampden-Sydney College in Virginia, looked up one of the more obscure Latin words, consectetur, from a Lorem Ipsum passage, and going through the cites of the word in classical literature, discovered the undoubtable source. Lorem Ipsum comes from sections 1.10.32 and 1.10.33 of "de Finibus Bonorum et Malorum" (The Extremes of Good and Evil) by Cicero, written in 45 BC. This book is a treatise on the theory of ethics, very popular during the Renaissance. The first line of Lorem Ipsum, "Lorem ipsum dolor sit amet..", comes from a line in section 1.10.32."
- Nero hade precis som jag uppmärksammat denna recension av Kärlek & erotik i antikens Rom, en utmärkt modernt kontextualiserande sådan, men kanske en smula svag i sina antika kunskaper.
Påståendet att de manliga prostiturerades "tjänster köptes av såväl kvinnor som män", kan väl i viss mån stämma, det kan väl ha inträffat, vad vet jag, men låt oss inte glömma att det i högsta grad fanns ett kyskhetsideal för den romerska matronan och att den grekiska hustrun kunde vara mer eller mindre inlåst. Vidare att anföra det följande Martialisepigrammet (Trettio vardera finns av pojkar och flickor./Vad göra? Pitt har du bara en, och den vill inte ens stå.) som visserligen indikerar att män må ha köpt män, men knappast att kvinnor var bordellbesökare.
- Äntligen får Stefano Fogelberg Rotas fina bok om Drottning Kristina uppmärksamhet (i DN), vilket den i sanning förtjänar! (Om någon vill ge mig ett ex...)
- Och alla har väl noterat att Gerös bok nu är ute. Mer om det när jag kan andas genom näsan igen.
-Visserligen har det redan besvarats i kommentarerna, men det tål att lyftas upp då¨det är en vanlig fråga för latinister, nämligen vad Lorem ipsum dolor sit amet... betyder. Det är helt enket utfyllnadstext, oftast nyttjad innan man vet vad som ska stå, och ni hittar dess backstory här:
"Contrary to popular belief, Lorem Ipsum is not simply random text. It has roots in a piece of classical Latin literature from 45 BC, making it over 2000 years old. Richard McClintock, a Latin professor at Hampden-Sydney College in Virginia, looked up one of the more obscure Latin words, consectetur, from a Lorem Ipsum passage, and going through the cites of the word in classical literature, discovered the undoubtable source. Lorem Ipsum comes from sections 1.10.32 and 1.10.33 of "de Finibus Bonorum et Malorum" (The Extremes of Good and Evil) by Cicero, written in 45 BC. This book is a treatise on the theory of ethics, very popular during the Renaissance. The first line of Lorem Ipsum, "Lorem ipsum dolor sit amet..", comes from a line in section 1.10.32."
- Nero hade precis som jag uppmärksammat denna recension av Kärlek & erotik i antikens Rom, en utmärkt modernt kontextualiserande sådan, men kanske en smula svag i sina antika kunskaper.
Påståendet att de manliga prostiturerades "tjänster köptes av såväl kvinnor som män", kan väl i viss mån stämma, det kan väl ha inträffat, vad vet jag, men låt oss inte glömma att det i högsta grad fanns ett kyskhetsideal för den romerska matronan och att den grekiska hustrun kunde vara mer eller mindre inlåst. Vidare att anföra det följande Martialisepigrammet (Trettio vardera finns av pojkar och flickor./Vad göra? Pitt har du bara en, och den vill inte ens stå.) som visserligen indikerar att män må ha köpt män, men knappast att kvinnor var bordellbesökare.
- Äntligen får Stefano Fogelberg Rotas fina bok om Drottning Kristina uppmärksamhet (i DN), vilket den i sanning förtjänar! (Om någon vill ge mig ett ex...)
- Och alla har väl noterat att Gerös bok nu är ute. Mer om det när jag kan andas genom näsan igen.
Tuesday, May 20, 2008
unicus spectator caeli siderumque
Såsom konstaterat på grekbloggen var även jag närvarande vid Nigel Wilsons tredje framträdande under sitt besök i Stockholm tisdag förra veckan. (Här inser jag vad roligt det vore med en klassikermingelblogg, med bilder från seminarier, konferenser och föreläsningar, naturligtvis med enormt töntiga bildtexter av typen ”X och Y roar sig kungligt/Aldrig tråkigt med professor X/De tre gracerna/Ses i dimman, docent Z!”). Den föreläsningen var helt klart värt besöket, och efter berättelser om den illustre Wilsons övriga framträdanden önskar jag bittert att jag kunnat närvara vid övriga, trots att jag nog aldrig tänkt läsa mer Herodotos på originalspråket.
Föreläsningen om den spännande Arkimedespalimpsesten var tänkt för den ”bildade allmänheten” som jag nu kan konstatera är närapå uniformt glasögonprydd. Föreläsaren själv var en nätt liten karl, med fickuret tjusigt nog stucket genom knapphålet i kavajslaget och själva boetten vilandes i bröstfickan. Efter visst fixande och dylikt strul, uträttat av elektronikens egen EC, fick vi oss en underbar föreläsning. I den rent berättande och proveniensbeskrivande delen var det åtskilliga oneliners, Wilson kan stoltsera med den typiska brittiska akademikerhumorn. En av de många ting som drog skratt var hans torra återberättande av det utlåtande som det franska nationalbiblioteket givit sedan de erbjudits att köpa den unika Arkimedespalimpsesten; ”We appreciate the value of this manuscript, but it has nothing to do with the history of French culture.” Överhuvudtaget var skildringen och hypoteserna om hur manuskriptet färdats, splittrats och misshandlats under de senaste hundra åren så ytterst fascinerande att man närapå glömde att manuset i sig inledda ”a new era in the studies of Archimedes”.
Föreläsningen om den spännande Arkimedespalimpsesten var tänkt för den ”bildade allmänheten” som jag nu kan konstatera är närapå uniformt glasögonprydd. Föreläsaren själv var en nätt liten karl, med fickuret tjusigt nog stucket genom knapphålet i kavajslaget och själva boetten vilandes i bröstfickan. Efter visst fixande och dylikt strul, uträttat av elektronikens egen EC, fick vi oss en underbar föreläsning. I den rent berättande och proveniensbeskrivande delen var det åtskilliga oneliners, Wilson kan stoltsera med den typiska brittiska akademikerhumorn. En av de många ting som drog skratt var hans torra återberättande av det utlåtande som det franska nationalbiblioteket givit sedan de erbjudits att köpa den unika Arkimedespalimpsesten; ”We appreciate the value of this manuscript, but it has nothing to do with the history of French culture.” Överhuvudtaget var skildringen och hypoteserna om hur manuskriptet färdats, splittrats och misshandlats under de senaste hundra åren så ytterst fascinerande att man närapå glömde att manuset i sig inledda ”a new era in the studies of Archimedes”.
I själva diskussionen av palimpsesten nyttjade Wilson till min stora förtjusning diabilder, ett tråkigt nog utrotningshotat pedagogiskt verktyg, och visade njutningsfullt på mögelfläckar och skador. En kort genomgång gavs även av de moderna (och dyra) tekniker som brukats för att få fram ytterligare från denna guldgruva (jag vill minnas att det var ca 30 sidor som tidigare varit okända), han berörde även aktionen då palimpsesten sålts för 2 miljoner till en anonym datanisse (jag tror en lunchrumskamrat har efter efterforskningar nog listat ut vem detta kan vara) och den generositet som den okände mecenaten visat i sitt bekostande av dessa undersökningar (visst är det trevligt då förmögenheter används till vettiga saker?).
Wilson nämnde att det skulle bli någon slags utställning inom överskådlig tid och försäkrade även att publicering var under förberedande, det mest intressanta rent matematikhistoriskt har tydligen redan redovisats i den japanska (sic) tidskriften Sciamus, som jag är osäker om det går att få tag i vårt land. Något om concepts of infinity eller liknande eller var det kombinatorik, jag är i sanning ingen matematiker, respekterar det djupt och innerligt, men tänkande på oändlighet ger mig huvudvärk.
För att återvända till mingeldelen återsåg jag flera kära ansikten och förstås i synnerhet kollegan i bloggosvären, Venanzio. Det kunde i sanning ha varit läge för ett battle of the blogs, vi ögnade varandra fientligt, den som orkat liveblogga skulle definitivt ha vunnit, och jag är nu en vecka sen, så segern får ges till motparten denna gång, dock watch your back….
Wilson nämnde att det skulle bli någon slags utställning inom överskådlig tid och försäkrade även att publicering var under förberedande, det mest intressanta rent matematikhistoriskt har tydligen redan redovisats i den japanska (sic) tidskriften Sciamus, som jag är osäker om det går att få tag i vårt land. Något om concepts of infinity eller liknande eller var det kombinatorik, jag är i sanning ingen matematiker, respekterar det djupt och innerligt, men tänkande på oändlighet ger mig huvudvärk.
För att återvända till mingeldelen återsåg jag flera kära ansikten och förstås i synnerhet kollegan i bloggosvären, Venanzio. Det kunde i sanning ha varit läge för ett battle of the blogs, vi ögnade varandra fientligt, den som orkat liveblogga skulle definitivt ha vunnit, och jag är nu en vecka sen, så segern får ges till motparten denna gång, dock watch your back….
Friday, May 16, 2008
sine uoce edito
Nyheten om den upphittade Caesarstatyn i SvD vore lätt förbigången, om det inte var så att det återigen är vissa felaktigheter i den lilla artikeln.
Naturligvis finns här underlig satslösning, samt sedvanlig okunskap om just förloppet vid Caesars död:
"Bysten hittades i staden Arles, en stad som Caesar grundade 46 f. Kr., bara två år innan han stacks ned med kniv av en av sina tidigare anhängare Brutus. Därav det kända uttrycket "Även du min Brutus!" (på latin Et tu, Brute!). "
Vidare, avrättades? Hade jag ingen aning om. (Tror det snarare är att assassinated har felöversatts):
"Arkeologerna som hittade bysten tror att den kastats i floden efter att Caesar avrättades, rapporterar BBC. "
Dock, ska erkännas, bättre skriven än de flesta kulturnotiser av detta slag.
Naturligvis finns här underlig satslösning, samt sedvanlig okunskap om just förloppet vid Caesars död:
"Bysten hittades i staden Arles, en stad som Caesar grundade 46 f. Kr., bara två år innan han stacks ned med kniv av en av sina tidigare anhängare Brutus. Därav det kända uttrycket "Även du min Brutus!" (på latin Et tu, Brute!). "
Vidare, avrättades? Hade jag ingen aning om. (Tror det snarare är att assassinated har felöversatts):
"Arkeologerna som hittade bysten tror att den kastats i floden efter att Caesar avrättades, rapporterar BBC. "
Dock, ska erkännas, bättre skriven än de flesta kulturnotiser av detta slag.
Tuesday, May 13, 2008
ex turpissima lite in risum diffusi
Jag måste börja rensa i frågelådan, då jag numer inte ens vågar öppmna mailkontot, och sålunda river jag av några av de kortare idag:
-Hoppas du har tid att svara på min fråga, vad betyder vita lis est?
Om jag förstår din fråga rätt så ska det betyda "själen mot (alltså i motstånd eller motsats till) spriten. Själ kan vara spiritus (det drar dock mot betydelsen "liv" och "andetag"), ett annat alternativ är animus. Att spiritus även betyder sprit är ett ganska sent påfund, romarna drack, har jag för mig, inte så mycket ren alkohol utan höll sig oftast till vin.
Jag antar dock att du hellre vill ha just spiritus här än något som betyder vin, dels för att det just är sprit som avses, dels för alliterationen. För ordet "mot" föreslår jag contra vilket kan ha betydelsen "mot, i strid med" och styr ackusativ.
Frasen skulle sålunda bli Spiritus contra spiritum, oklassiskt men fungerande.
-Satt och försökte komma underfund med betydelsen av
O Jerum, Jerum, Jerum
o quae mutatio rerum
och hittade därför din blogg.
Fick svar på min fråga, men nya frågor uppstod. I min sångbok står det t ex:
in i scolares mängder
och inte det
in i scholares mänger
som omtalas i din bloggtext.
Vad kan vara anledningen till detta? Jag är mycket konfunderad.
Förklaringen är att det i den ursprungliga texten står "mänger" alltså att "blanda in, tillföra, ingjuta", man ska alltså tillföra vetenskap och vett till skolungdomar (alla vet ju att det enda man blir emde en humanistisk examen är just lärare). Det är ett ålderdomligt och i princip utdött verb (så när som på i "Gamla klang"), men om man bläddrar lite i SAOB (slå på "mänga") kan den raden bli betydligt mer intressant: ha köttsligt umgänge (med ngn). Ther man sigh menger med flere personer, (lär oss naturen) at thet är orett och skamlighit.
Jag vet att det i många sångböcker numer står det felaktiga "mängder", vilket förstås beror på att ingen känner till det arkaiska verbet längre.
-Jag vill skriva nedan på latin. "För evigt min dotter" och "Min dotter för evigt"
Jag skulle översätta "min dotter för evigt", med filia in perpetuum mea eller kanske filia semper mea. In perpetuum betyder "i evighet" och semper betyder "alltid".
-Hoppas att jag kan få hjälp med att översätta ett valspråk som användes av en släkting på 1700-talet. Han bedrev ett gjuteri i Stockholm och var även invald i vetenskapsakademien. En av ledamöterna där höll ett åminnelsetal efter hans död och där finner man valspråket: Laeta, non aspera, time.
Det här är en underbart fantasieggande fråga! Översättningen är i sig ganska enkel; "Räds inte svårigheter, utan lyckliga [stunder]", men man måste undra varifrån han fått detta motto. Är det något som just har med personen själv att göra, och är det bildat i analogi med någon klassisk källa? Får se om jag hittar en klassisk motsvarighet.
-Hoppas du har tid att svara på min fråga, vad betyder vita lis est?
Det är, tackolov, snabbt och enkelt besvarat, det betyder livet är en kamp (eller dispyt).
-Jag har sökt webben efter ett uttryck som jag tror lyder spirito sans spiritum alt. spiritus sans spiritum, betydelsen skall vara anden eller själen mot spriten.Kan du hjälpa mig med en korrekt stavning och betydelse, jag har varit nykter i 5 år och skall fira detta med denna tatuering så jag är angelägen om att det blir rätt.Om jag förstår din fråga rätt så ska det betyda "själen mot (alltså i motstånd eller motsats till) spriten. Själ kan vara spiritus (det drar dock mot betydelsen "liv" och "andetag"), ett annat alternativ är animus. Att spiritus även betyder sprit är ett ganska sent påfund, romarna drack, har jag för mig, inte så mycket ren alkohol utan höll sig oftast till vin.
Jag antar dock att du hellre vill ha just spiritus här än något som betyder vin, dels för att det just är sprit som avses, dels för alliterationen. För ordet "mot" föreslår jag contra vilket kan ha betydelsen "mot, i strid med" och styr ackusativ.
Frasen skulle sålunda bli Spiritus contra spiritum, oklassiskt men fungerande.
-Satt och försökte komma underfund med betydelsen av
O Jerum, Jerum, Jerum
o quae mutatio rerum
och hittade därför din blogg.
Fick svar på min fråga, men nya frågor uppstod. I min sångbok står det t ex:
in i scolares mängder
och inte det
in i scholares mänger
som omtalas i din bloggtext.
Vad kan vara anledningen till detta? Jag är mycket konfunderad.
Förklaringen är att det i den ursprungliga texten står "mänger" alltså att "blanda in, tillföra, ingjuta", man ska alltså tillföra vetenskap och vett till skolungdomar (alla vet ju att det enda man blir emde en humanistisk examen är just lärare). Det är ett ålderdomligt och i princip utdött verb (så när som på i "Gamla klang"), men om man bläddrar lite i SAOB (slå på "mänga") kan den raden bli betydligt mer intressant: ha köttsligt umgänge (med ngn). Ther man sigh menger med flere personer, (lär oss naturen) at thet är orett och skamlighit.
Jag vet att det i många sångböcker numer står det felaktiga "mängder", vilket förstås beror på att ingen känner till det arkaiska verbet längre.
-Jag vill skriva nedan på latin. "För evigt min dotter" och "Min dotter för evigt"
Jag skulle översätta "min dotter för evigt", med filia in perpetuum mea eller kanske filia semper mea. In perpetuum betyder "i evighet" och semper betyder "alltid".
-Hoppas att jag kan få hjälp med att översätta ett valspråk som användes av en släkting på 1700-talet. Han bedrev ett gjuteri i Stockholm och var även invald i vetenskapsakademien. En av ledamöterna där höll ett åminnelsetal efter hans död och där finner man valspråket: Laeta, non aspera, time.
Det här är en underbart fantasieggande fråga! Översättningen är i sig ganska enkel; "Räds inte svårigheter, utan lyckliga [stunder]", men man måste undra varifrån han fått detta motto. Är det något som just har med personen själv att göra, och är det bildat i analogi med någon klassisk källa? Får se om jag hittar en klassisk motsvarighet.
Monday, May 12, 2008
Sancta Sedes
Det som jag lyckats uträtta idag är att rensa mitt enormt överblamrade skrivbord, har inte petat på vissa högar sedan inflytten i januari, ty jag är trött och drömmande.
Jag vill sitta i solen och läsa mer Vergilius, försvinna iväg i det landskap som Aeneiden bjuder, eller läsa in mer om bokmagi och dess traditioner. Har ingen lust att försöka få ihop ett läsbart kapitel till mitt förestående seminarium, och fasar för den mängd arbete som krävs för att det ska gå ihop.
Jag skulle vilja strax vara i Sthlm, men jag hinner inte eller ids för den delen.
Ni bör dock ta tillfället i akt och se det som Ars edendi-projektet så fint ordnar, idag kl 17:00-18:00, William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati, (Future tasks for editors) eller imorgon, 10:15-12:00, D231, Södra husen, Frescati (Textual puzzles in Herodotus) samt 16:00-17:30, William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati ( The Archimedes Palimpsest) då jag kanske har styrka nog att faktiskt sätta mig på ett tåg.
Annat noteworthy, ar såsom fragmentarius redan anmärkt i kommentarerna att Vatikanen nu skaffat en hemsida på latin. Det intressanta är egentligen inte att de skaffat, utan det faktum att de inte hade en sedan tidigare, vilket väl säger en hel del.
Jag vill sitta i solen och läsa mer Vergilius, försvinna iväg i det landskap som Aeneiden bjuder, eller läsa in mer om bokmagi och dess traditioner. Har ingen lust att försöka få ihop ett läsbart kapitel till mitt förestående seminarium, och fasar för den mängd arbete som krävs för att det ska gå ihop.
Jag skulle vilja strax vara i Sthlm, men jag hinner inte eller ids för den delen.
Ni bör dock ta tillfället i akt och se det som Ars edendi-projektet så fint ordnar, idag kl 17:00-18:00, William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati, (Future tasks for editors) eller imorgon, 10:15-12:00, D231, Södra husen, Frescati (Textual puzzles in Herodotus) samt 16:00-17:30, William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati ( The Archimedes Palimpsest) då jag kanske har styrka nog att faktiskt sätta mig på ett tåg.
Annat noteworthy, ar såsom fragmentarius redan anmärkt i kommentarerna att Vatikanen nu skaffat en hemsida på latin. Det intressanta är egentligen inte att de skaffat, utan det faktum att de inte hade en sedan tidigare, vilket väl säger en hel del.
Friday, May 09, 2008
hae tibi erunt artes
Det går inte att göra Vergilius-konferensen rättvisa i korta blogginlägg, det behövs en flerevolymsroman med långa digressioner och symbolisk naturromantik för att ens börja närma sig den fantastiska stämning som råder.
Landskapet är fantastiskt (visserligen med dåligt väder), dimma och snörök flyter in över fjällen emellanåt, man ser allt mellan stora lastfartyg till eleganta segelbåtar i fjorden, det blir aldrig mörkt (kunde i rätt händer förvandlas till en allegori över hur humaniorans ljus aldrig kommer slockna), man hisnar var gång man kikar ut ett fönster med naturskön vy.
Diskussionerna blir bara bättre och bättre, att höra sådana experter gotta ner sig i Aeneiden är en närapå sublim upplevelse, att att se de riktiga vetreranerna med söndertummade och anteckningspäckade Vergilii opera omina (mörkblå oxfordutgåva är de rigueur) fånga upp hänvisningar och bolla citat är underbart. Stämningen har varit osedvanligt bra, en varm och knivskarp miljö, med, som sagt, emellanåt otroliga diskussioner, och vi roas ofantligt av det faktum att det pågår en konferens om norsk avantgardism i samma korridor.
Mitt paper mottogs väl och jag fick sådan respons och feedback att jag nästan fick hindras från att åter inta podiet och göra det på nytt, så roligt var det att föreläsa för denna skara. Tänk att vi alla petar i vitt skilda aspekter av Vergilius på denna konferens och kanppt ens skrapat på ytan. Han är oändlig.
Fisk är vad som ständigt bjudes (utom till lunch då det på norskt vis blott är smörgåsar), och den är naturligtvis ypperlig. Kaffet är kasst faktiskt, men om det är min enda klagan, kanske ni förstår den njuting dessa dagar är?
Landskapet är fantastiskt (visserligen med dåligt väder), dimma och snörök flyter in över fjällen emellanåt, man ser allt mellan stora lastfartyg till eleganta segelbåtar i fjorden, det blir aldrig mörkt (kunde i rätt händer förvandlas till en allegori över hur humaniorans ljus aldrig kommer slockna), man hisnar var gång man kikar ut ett fönster med naturskön vy.
Diskussionerna blir bara bättre och bättre, att höra sådana experter gotta ner sig i Aeneiden är en närapå sublim upplevelse, att att se de riktiga vetreranerna med söndertummade och anteckningspäckade Vergilii opera omina (mörkblå oxfordutgåva är de rigueur) fånga upp hänvisningar och bolla citat är underbart. Stämningen har varit osedvanligt bra, en varm och knivskarp miljö, med, som sagt, emellanåt otroliga diskussioner, och vi roas ofantligt av det faktum att det pågår en konferens om norsk avantgardism i samma korridor.
Mitt paper mottogs väl och jag fick sådan respons och feedback att jag nästan fick hindras från att åter inta podiet och göra det på nytt, så roligt var det att föreläsa för denna skara. Tänk att vi alla petar i vitt skilda aspekter av Vergilius på denna konferens och kanppt ens skrapat på ytan. Han är oändlig.
Fisk är vad som ständigt bjudes (utom till lunch då det på norskt vis blott är smörgåsar), och den är naturligtvis ypperlig. Kaffet är kasst faktiskt, men om det är min enda klagan, kanske ni förstår den njuting dessa dagar är?
Thursday, May 08, 2008
Verum haec ipsa praetereo atque aliis post me memoranda relinquo
Ngra snabba rader innan det att första konferensmiddagen tar vid:
- Fantastisk editions och apparatus criticus diskussion. Hypertext är framtiden!
- Under detsamma avslöjades att ingen annan än Conte ska göra den nya Vergilius-editionen för Teubner.
- Lagarbete kanske är framtiden för editioner.
- Norska filologer bär mycket tweed.
- Fraenkel och Wilamowitz anekdoter.
- The keynote speaker är ordförande i The Virgil Society, vars första ordförande var T.S Eliot.
- Till kaffet serverade får-formade kakor, enligt temat.
- Folk från vissa illustra engelska universitet tenderar att ha för korta byxor.
- Marina metaforer i Eklogerna och Georgica
- Fjäll, fjordar och vackra hus, kallt och vått, imorgon ska det snöa.
- Fantastisk editions och apparatus criticus diskussion. Hypertext är framtiden!
- Under detsamma avslöjades att ingen annan än Conte ska göra den nya Vergilius-editionen för Teubner.
- Lagarbete kanske är framtiden för editioner.
- Norska filologer bär mycket tweed.
- Fraenkel och Wilamowitz anekdoter.
- The keynote speaker är ordförande i The Virgil Society, vars första ordförande var T.S Eliot.
- Till kaffet serverade får-formade kakor, enligt temat.
- Folk från vissa illustra engelska universitet tenderar att ha för korta byxor.
- Marina metaforer i Eklogerna och Georgica
- Fjäll, fjordar och vackra hus, kallt och vått, imorgon ska det snöa.
flos
Har i all konferensstress (anlände igår till Tromsö, någongång ska jag berätta om hur man går av vid fel "hållplats" under flygresor. It is actuallly possible. Tack till observant SAS-personal) glömt att informera om nästa latinavhandling vid UU.
Nu på lördag, 10 maj, kan ni i Ihresalen, Engelska parken, Humanistiskt centrum, Thunbergsvägen 3H, Uppsala, klockan 10, höra försvaret av Emmo: De qualitate caelestis patriae libri tres.: An eschatological florilegium.: Edition with an Introduction.
Missar detta tyvärr pga Norgevistelse, så rapporter mottages tacksamt.
Nu på lördag, 10 maj, kan ni i Ihresalen, Engelska parken, Humanistiskt centrum, Thunbergsvägen 3H, Uppsala, klockan 10, höra försvaret av Emmo: De qualitate caelestis patriae libri tres.: An eschatological florilegium.: Edition with an Introduction.
Missar detta tyvärr pga Norgevistelse, så rapporter mottages tacksamt.
Wednesday, May 07, 2008
Mors deliciarum III
Och så, en sista dödad darling:
Rabelais extended treatment, found in the hilarious third book of his series La vie de Gargantua et de Pantagruel (1546) is well known. In the midst of a long and erudite discussion between Panurge and Pantagruel regarding the advisability of marriage for the former the conversation turns to the sortes vergilianae; aussi par sors Virgilianes ont esté congneues anciennement et preveues choses insignes et cas de grande importance.
The passages from Historia Augusta are reviewed, and it sould be noted that Rabelais quotes no medieval instances, but says he has mille autres, thousand of other instances, and detailing one contemporary drawing of sortes. A friend of his, a brother in the Franciscan order, as was Rabelais, and also in trouble over his enthusiastic esteem for pagan literature, when divining if he should leave the order received the following line (3.44); heu fuge crudeles terras, fuge litus avarum, Polydorus advice to the fleeing Trojans, and promptly left.
After a brief discussion and digression on the wickedness of dice as omens of the future, the decision is made to combine the methods and by throw of the dice select the line on the randomly opened page of Virgil, and by using three dice they are given the number sixteen which points to the line 3.63 of the Eclogues; nec dues hunc mensa, dea nec dignata cubili est.
This verse does not please Pantagruel since he says it indicates that Panurge will be cuckold by his future wife, but the prospective groom believes it points to the opposite. A lengthy and amusing discussion follows, both using mythological examples, but they are finally forced to try the sortes again, this time with this result from the Aeneid(3.30): membra quatit gelidusque coit formidine sanguis.
This is seen by Pantagruel as evidence that the lady will batter his friend, bur Panurge sees himself as the violent one. In the third try the answer is once again given from the Aeneid (11.782); femineo praedae et spoliorum ardebat amore.
At which Pantagruel exclaims “Vous serez coqu, vous serez batu, vous serez desrobbé”, but once again Panugre has a more benign interpretation, explaining that this references the well known female practice of taking a token of clothing from the beloved. The friends then turn to other methods of divination to settle the question.
Rabelais extended treatment, found in the hilarious third book of his series La vie de Gargantua et de Pantagruel (1546) is well known. In the midst of a long and erudite discussion between Panurge and Pantagruel regarding the advisability of marriage for the former the conversation turns to the sortes vergilianae; aussi par sors Virgilianes ont esté congneues anciennement et preveues choses insignes et cas de grande importance.
The passages from Historia Augusta are reviewed, and it sould be noted that Rabelais quotes no medieval instances, but says he has mille autres, thousand of other instances, and detailing one contemporary drawing of sortes. A friend of his, a brother in the Franciscan order, as was Rabelais, and also in trouble over his enthusiastic esteem for pagan literature, when divining if he should leave the order received the following line (3.44); heu fuge crudeles terras, fuge litus avarum, Polydorus advice to the fleeing Trojans, and promptly left.
After a brief discussion and digression on the wickedness of dice as omens of the future, the decision is made to combine the methods and by throw of the dice select the line on the randomly opened page of Virgil, and by using three dice they are given the number sixteen which points to the line 3.63 of the Eclogues; nec dues hunc mensa, dea nec dignata cubili est.
This verse does not please Pantagruel since he says it indicates that Panurge will be cuckold by his future wife, but the prospective groom believes it points to the opposite. A lengthy and amusing discussion follows, both using mythological examples, but they are finally forced to try the sortes again, this time with this result from the Aeneid(3.30): membra quatit gelidusque coit formidine sanguis.
This is seen by Pantagruel as evidence that the lady will batter his friend, bur Panurge sees himself as the violent one. In the third try the answer is once again given from the Aeneid (11.782); femineo praedae et spoliorum ardebat amore.
At which Pantagruel exclaims “Vous serez coqu, vous serez batu, vous serez desrobbé”, but once again Panugre has a more benign interpretation, explaining that this references the well known female practice of taking a token of clothing from the beloved. The friends then turn to other methods of divination to settle the question.
Tuesday, May 06, 2008
mors deliciarum II
The most interesting version for those seeking evidence of widespread usage of sortes vergilianae into the seventeeth century is Dr. Edward Lake’s. In this version king Charles I was at Oxford during the winter 1642-1643 and while strolling in the Bodleian library, saw a number of students and noblemen, ‘picking at Virgil’. As is pointed out in Hamilton, the sortes can not have been only an arcane and scholarly exercise if also noble undergraduates played with this method of divination. Charles I wishes to try, but asks Falkland to try first, and he received 11.152-159, where Evander addresses his dead son:
Non, haec, o Palla, dederas promissa parenti,
Cautius ut saevio veles te credere Marti.
Haud ignarius eram quantum nova Gloria in armis
Et praedulce decus primo certamine posset.
Primitiae iuvenis miserae bellique propinqui
Dura rudimenta, et nulli exaudita deorum
Vota precesque meae!
The king did not abandon the idea after this inauspicious beginning, but, pricked the book with a pin and thus selected the page (this seems to have been the preferred method of selecting the sortes in seventeenth century England, Aubrey describes it thus; the party that has an earnest desire to be resolved in such an event takes a pinne; and thrusts it between the leaves of one of ye above said bookes.). The king’s pin selected Didos curse of Aeneas, 4.615-620:
At bello audacis populi vexatus et armis,
Finibus extorris, complexu avolsus Iuli
Auxilium imploret videatque indigna suorum
Fnera; nec, cum se sub leges iniquae
Tradiderit, regno aut optata luce fruatur,
Sed cadat ante diem mediaque inhumatus harena.
Naturally, neither king nor nobles took this well, and Charles insisted that the passage be translated, and Abraham Cowley was chosen, rendering this prophetic translation:
By a bold people’s stubborn arms oppressed,
Forced to forsake tha land which he possessed,
Torn from his dearest son, let him in vain
Seek help, and see his friends unjustly slain;
Let him to base, unequal terms submit,
In hopes to save his crown, yet lose both it
And life at once; untimely let him die,
And on an open stage unburied lie
The later events verify these depressing sortes; Falkland died at the battle of Newbury 1643, riding suicidal beyond a hedge covered by the musket fire of the rebels, and the kings destiny is well known.
Anther memoir, by a certain Welwood tells a slightly different story. The undergraduates are not in the this tale, it is Falkland who suggests the sortes, and the king here goes first, and when upset by his lot, Falkland tries his hand at it. Macray adds that no pre-1642 copy has been found in the library to fit the description, ‘nobly printed’ and ‘exquisitely bound’. Since archbishop Sancroft places the incident at Windsor rather than at the Bodleian, it may never have existed.
In a even more differing variation the event takes lace in Paris in 1648, not 1642, and is instigated by Charles’s I son, the future Charles II, as described by John Aubrey. In this story the depressed prince asks the above mentioned poet Cowley to play a hand of cards while awaiting news of the kings fate; Mr. Cowley replied, he did not care to play at Cards; but if his Hignesse pleased, they would use the Sortes Virgilianae (Mr. Cowley always had a Virgil in his pocket). The prince naturally received the same verses as in previous accounts and asked the poet to translate, as his Latin was a bit weak, and Cowley translated. The biographer Aubrey claims to have seen the autograph copy in the poets hand in the 1660.
The version with the prince s the least accredited, but it is interesting that Cowley has such a leading role in it. There is in fact evidence that the poet, ‘contemptous as he was of superstition on most matters’ is said to have used the sortes on other occasion. After the death of Charles I, he was an important member of the Royalist group in Paris, making it natural to place him there in 1648.
However I do not believe that this instance of sortes actually occured, the versions are much to disparate, and rather seem to be used as in the Historia Augusta, to retroactively portent and bring Virgilian solemnity to chaotic situations. Cowley seems to have som hand in this.
The use of sortes here is probably also tied to the status of the executed king as a martyr, he is actually the only post-reformation sint of the Church of England, and as in Historia Augusta other omens abound i the accounts.
Non, haec, o Palla, dederas promissa parenti,
Cautius ut saevio veles te credere Marti.
Haud ignarius eram quantum nova Gloria in armis
Et praedulce decus primo certamine posset.
Primitiae iuvenis miserae bellique propinqui
Dura rudimenta, et nulli exaudita deorum
Vota precesque meae!
The king did not abandon the idea after this inauspicious beginning, but, pricked the book with a pin and thus selected the page (this seems to have been the preferred method of selecting the sortes in seventeenth century England, Aubrey describes it thus; the party that has an earnest desire to be resolved in such an event takes a pinne; and thrusts it between the leaves of one of ye above said bookes.). The king’s pin selected Didos curse of Aeneas, 4.615-620:
At bello audacis populi vexatus et armis,
Finibus extorris, complexu avolsus Iuli
Auxilium imploret videatque indigna suorum
Fnera; nec, cum se sub leges iniquae
Tradiderit, regno aut optata luce fruatur,
Sed cadat ante diem mediaque inhumatus harena.
Naturally, neither king nor nobles took this well, and Charles insisted that the passage be translated, and Abraham Cowley was chosen, rendering this prophetic translation:
By a bold people’s stubborn arms oppressed,
Forced to forsake tha land which he possessed,
Torn from his dearest son, let him in vain
Seek help, and see his friends unjustly slain;
Let him to base, unequal terms submit,
In hopes to save his crown, yet lose both it
And life at once; untimely let him die,
And on an open stage unburied lie
The later events verify these depressing sortes; Falkland died at the battle of Newbury 1643, riding suicidal beyond a hedge covered by the musket fire of the rebels, and the kings destiny is well known.
Anther memoir, by a certain Welwood tells a slightly different story. The undergraduates are not in the this tale, it is Falkland who suggests the sortes, and the king here goes first, and when upset by his lot, Falkland tries his hand at it. Macray adds that no pre-1642 copy has been found in the library to fit the description, ‘nobly printed’ and ‘exquisitely bound’. Since archbishop Sancroft places the incident at Windsor rather than at the Bodleian, it may never have existed.
In a even more differing variation the event takes lace in Paris in 1648, not 1642, and is instigated by Charles’s I son, the future Charles II, as described by John Aubrey. In this story the depressed prince asks the above mentioned poet Cowley to play a hand of cards while awaiting news of the kings fate; Mr. Cowley replied, he did not care to play at Cards; but if his Hignesse pleased, they would use the Sortes Virgilianae (Mr. Cowley always had a Virgil in his pocket). The prince naturally received the same verses as in previous accounts and asked the poet to translate, as his Latin was a bit weak, and Cowley translated. The biographer Aubrey claims to have seen the autograph copy in the poets hand in the 1660.
The version with the prince s the least accredited, but it is interesting that Cowley has such a leading role in it. There is in fact evidence that the poet, ‘contemptous as he was of superstition on most matters’ is said to have used the sortes on other occasion. After the death of Charles I, he was an important member of the Royalist group in Paris, making it natural to place him there in 1648.
However I do not believe that this instance of sortes actually occured, the versions are much to disparate, and rather seem to be used as in the Historia Augusta, to retroactively portent and bring Virgilian solemnity to chaotic situations. Cowley seems to have som hand in this.
The use of sortes here is probably also tied to the status of the executed king as a martyr, he is actually the only post-reformation sint of the Church of England, and as in Historia Augusta other omens abound i the accounts.
Mors deliciarum I
Mitt paper är på tok för lång, och jag skär och skär, men ändå blir det svårt att passa in det på 20 minuter. Sålunda lägger jag här ngra killed darlings:
Robert Louis Stevenson depict s his hero Robert Herrick in The Ebb-tide, first published in 1894, the year of his death, as a follower of sortes vergilianae, with a “tattered Vergil in his pocket”.
Herrick is stranded in the South Pacific, and would have sold even his beloved Vergil but, “the demand for literature, which is so marked a feature in some parts of the south Seas, extends not so far as the dead tongues”. He carries this book with him and occasionally “dips into the Aeneid, seeking sortes”. This apparently offers little satisfaction but does remind him of home; “visions of England, at least, would throng upon the exile’s memory- the busy schoolroom”.
Robert Louis Stevenson depict s his hero Robert Herrick in The Ebb-tide, first published in 1894, the year of his death, as a follower of sortes vergilianae, with a “tattered Vergil in his pocket”.
Herrick is stranded in the South Pacific, and would have sold even his beloved Vergil but, “the demand for literature, which is so marked a feature in some parts of the south Seas, extends not so far as the dead tongues”. He carries this book with him and occasionally “dips into the Aeneid, seeking sortes”. This apparently offers little satisfaction but does remind him of home; “visions of England, at least, would throng upon the exile’s memory- the busy schoolroom”.
Sunday, May 04, 2008
Universitas
Sitter hyggligt allena på kontoret för att få klart mitt förbaskade paper, en pressande nödvändighet då jag åker på onsdag, men det slutar istället med att jag slösurfar in på diverse nyhetsmedier och indie-artade modebloggar (varför vill flickorna vara så sockersöta-söta?), och då jag hämtar mig en kopp kaffe till gör maskinen otäcka explosiva ljud av typen "OMG-she's gonna blow".
Noterar dock att Carolina har återigen hamnat i UNT (en eloge att de rapporterar om den röran), och det är inte bara nyttjarna av Carolina som är missnöjda:
"I ett brev till rektor Anders Hallberg talar två fackliga företrädare om vårdslöshet, tanklöshet och brist på ansvar.
...
TCO- och Saco-klubbarna vid Universitetsbiblioteket, som med Carolina omfattar 15 bibliotek, är mycket kritisk mot hur biblioteksfrågorna hanteras. Beslutet att skapa Karin Boye-biblioteket på Humanistiskt centrum i Engelska parken togs utan analys och helhetssyn, vilket lett till att humaniora och samhällsvetenskap nu måste säga upp sina läsesalar i Carolina, menar klubbarna.
...
"Är så fallet [att Carolina i stället blivit ett slagträ i en intern ekonomisk debatt] kan vi bara uttrycka vår upprördhet över att man så tanklöst och vårdslöst handskas med universitetsbibliotekets samlingar, lokaler och personal.", skriver Eva Rönnerdal och kollegan Satu Qvarnström i Saco:s styrelse.
De vill ha kvar Carolina som forskningsbibliotek.- Det vore olyckligt annars. Och det ska finnas läsplatser och fler data- och grupprum, säger Eva Rönnerdal."
Vårdslöshet, tanklöshet, brist på ansvar, utan analys och helhetsyn!
Vad underbart att någon säger det! Och denna Eva är so my new best friend.
Jag gläds så att frågan tas upp då den sköts på ett inte helt renhårigt sätt från vissa instansers sida (återigen förbjuder mig självcensuren att lägga fram en och annan incident som faktiskt är lätt hisnande eller att citera en del av de mer korkade sakerna jag läst i frågan). Jag måste dock som alltid tillägga att idén med Carolina som "museum och representationslokaler" är svindlande i sin, ja, se ovan.
Jag har verkligen all förståele för att vissa fakulteter tycker det är svårt att få budgeten att gå ihop, och sålunda gärna skulle skära i den posten, och att då kan det ses som någon slags attraktiv idé att skapa, och jag citerar, en "universitetsklubb" i de forna biblio-lokalerna. (Vad en "universitetsklubb" är en mycket bra fråga, jag antar att det ska vara ngn slags faculty club, men om en sådan inryms i döda biliotekslokaler skulle jag snarare ta det på orden och säga att en "universitetsklubb" här är någonstans man sitter och låtsas att man alltjämt är ett universitet.) Sådana lokaler skulle finansieras av Universitetet och inte av den stackars fakulteten, och man vill tänka sig att detta är ett skrämskott för att få Universitetet att skjuta till ytterligare en slant, dock verkar många vara övertygad om att detta faktiskt är ett vinnande koncept.
Det är för mig, och jag vet många andra, i princip oförståeligt. I och med Carolina har man en tvärvetenskaplig och levande forskarmiljö, samt att man uppfyller de demokrati- och öppenhetsprinciper som Universitetet ska stå för i en demokratisk stat där de högre isntitutionerna finansieras av offentliga medel. (Här räcker det inte med 30 läsplatser för att uppfylla dessa ideal.)Vem som helst kan sitta och jobba på Carolina, vem som helst kan få hjälp där, och liknande argument kan inte riktigt göras för övriga bibliotek i UUs hägn. (Vi kan betänka att Marx skrev Kapitalet sittandes i läsesalen på British Museum, och jag inser att för många är detta inte ett argument in favor av öppen läsesal...)
Jag vill inte ge mig in på något smutskastande av Karin Boye, det fyller sin funktion som hand-och student-bibliotek ypperligt, och har suverän personal, men kan inte låta bli att påpeka att såväl på fredagens klämdag som den helt vanliga lördagen då Karin Boye hade öppet (visserligen med begränsad öppetid, likaså Carolina, för det är väl ingen som kämpar med uppsats så här års) var alla entréer till själva huset låsta. Detta var inget problem för de studenter som har passerkort, och bibliotekarierna (felet låg väl snarast hos intendenturen) hade gjort sitt bästa genom att anslå telefonnr in till biblioteket för dem som saknade passerkort, men jag fick släppa in iaf någon som saknade bådadera.
Jag får faktiskt bryta abrubt här, då mitt paper kallar.
Noterar dock att Carolina har återigen hamnat i UNT (en eloge att de rapporterar om den röran), och det är inte bara nyttjarna av Carolina som är missnöjda:
"I ett brev till rektor Anders Hallberg talar två fackliga företrädare om vårdslöshet, tanklöshet och brist på ansvar.
...
TCO- och Saco-klubbarna vid Universitetsbiblioteket, som med Carolina omfattar 15 bibliotek, är mycket kritisk mot hur biblioteksfrågorna hanteras. Beslutet att skapa Karin Boye-biblioteket på Humanistiskt centrum i Engelska parken togs utan analys och helhetssyn, vilket lett till att humaniora och samhällsvetenskap nu måste säga upp sina läsesalar i Carolina, menar klubbarna.
...
"Är så fallet [att Carolina i stället blivit ett slagträ i en intern ekonomisk debatt] kan vi bara uttrycka vår upprördhet över att man så tanklöst och vårdslöst handskas med universitetsbibliotekets samlingar, lokaler och personal.", skriver Eva Rönnerdal och kollegan Satu Qvarnström i Saco:s styrelse.
De vill ha kvar Carolina som forskningsbibliotek.- Det vore olyckligt annars. Och det ska finnas läsplatser och fler data- och grupprum, säger Eva Rönnerdal."
Vårdslöshet, tanklöshet, brist på ansvar, utan analys och helhetsyn!
Vad underbart att någon säger det! Och denna Eva är so my new best friend.
Jag gläds så att frågan tas upp då den sköts på ett inte helt renhårigt sätt från vissa instansers sida (återigen förbjuder mig självcensuren att lägga fram en och annan incident som faktiskt är lätt hisnande eller att citera en del av de mer korkade sakerna jag läst i frågan). Jag måste dock som alltid tillägga att idén med Carolina som "museum och representationslokaler" är svindlande i sin, ja, se ovan.
Jag har verkligen all förståele för att vissa fakulteter tycker det är svårt att få budgeten att gå ihop, och sålunda gärna skulle skära i den posten, och att då kan det ses som någon slags attraktiv idé att skapa, och jag citerar, en "universitetsklubb" i de forna biblio-lokalerna. (Vad en "universitetsklubb" är en mycket bra fråga, jag antar att det ska vara ngn slags faculty club, men om en sådan inryms i döda biliotekslokaler skulle jag snarare ta det på orden och säga att en "universitetsklubb" här är någonstans man sitter och låtsas att man alltjämt är ett universitet.) Sådana lokaler skulle finansieras av Universitetet och inte av den stackars fakulteten, och man vill tänka sig att detta är ett skrämskott för att få Universitetet att skjuta till ytterligare en slant, dock verkar många vara övertygad om att detta faktiskt är ett vinnande koncept.
Det är för mig, och jag vet många andra, i princip oförståeligt. I och med Carolina har man en tvärvetenskaplig och levande forskarmiljö, samt att man uppfyller de demokrati- och öppenhetsprinciper som Universitetet ska stå för i en demokratisk stat där de högre isntitutionerna finansieras av offentliga medel. (Här räcker det inte med 30 läsplatser för att uppfylla dessa ideal.)Vem som helst kan sitta och jobba på Carolina, vem som helst kan få hjälp där, och liknande argument kan inte riktigt göras för övriga bibliotek i UUs hägn. (Vi kan betänka att Marx skrev Kapitalet sittandes i läsesalen på British Museum, och jag inser att för många är detta inte ett argument in favor av öppen läsesal...)
Jag vill inte ge mig in på något smutskastande av Karin Boye, det fyller sin funktion som hand-och student-bibliotek ypperligt, och har suverän personal, men kan inte låta bli att påpeka att såväl på fredagens klämdag som den helt vanliga lördagen då Karin Boye hade öppet (visserligen med begränsad öppetid, likaså Carolina, för det är väl ingen som kämpar med uppsats så här års) var alla entréer till själva huset låsta. Detta var inget problem för de studenter som har passerkort, och bibliotekarierna (felet låg väl snarast hos intendenturen) hade gjort sitt bästa genom att anslå telefonnr in till biblioteket för dem som saknade passerkort, men jag fick släppa in iaf någon som saknade bådadera.
Jag får faktiskt bryta abrubt här, då mitt paper kallar.
Friday, May 02, 2008
Talibus incensa est iuuenum sententia dictis
Jag ulovade mer av Lavinia, och det är inte svårt att uppfylla. Jag väntar spänt på att den ska köpas in av närliggande bibliotek. (Läste LeGuin i tidig tonår och vill minnas att jag tyckte hon var helt ok.) Är det romerska och i synnerhet omarbetandet av Vergilius en trend bland etablerade kvinnliga författare? Tänker närmast på Drabbles The seven sisters, som det var en bläsare som tipsade mig om en gång i tiden, och i viss mån Atwoods Penelopiad , om man tänker sig Homeros istället. (Den sistnämda ingår visserligen i Canongates projeckt 'The Myths', där man även hittar författare såsom Winterson.) Kvinnligt intåg och omtolkning av traditionellt manligt område, epiken?
Ni hittar länkar til åtskilliga engelskspråkiga recensioner på LeGuins egen hemsida, där man även kan ladda ner kartan ovan att ha som desktop eller annat skoj.
.
Och så, Lavinas omdiskuterade rodnad (Amata är egentligen en intressantare karaktär, men det får vi ta vid annat tillfälle) 12.64-69:
.
.
accepit uocem lacrimis Lauinia matris
flagrantis perfusa genas, cui plurimus ignem
subiecit rubor et calefacta per ora cucurrit.
Indum sanguineo ueluti uiolauerit ostro
si quis ebur, aut mixta rubent ubi lilia multa
alba rosa, talis uirgo dabat ore colores.
.
.
Häftig gråt strömmar ner för Lavinias blossande kinder
medan hon lyssnar till moderns röst, och rodnaden sprider
snabbt sin eld över flickans hy, får dragen att glöda.
Liksom när elfenben från Indien fläckas av blodröd
purpur, och i ett fång av rosor snövita liljor
skimrar med rödaktig glans- så framstod anletets färger
Thursday, May 01, 2008
dextro pede
Jag har dansat sönder mina fötter och föreslår sålunda annan läsning, ty intet kan skrivas med värkande tår:
_ Flera understreckare som jag missat att lyfta fram; först så är det den om Arkimedespalimpsesten (som redan diskuterats hos Venanzio):
"Betrakta nu de hinder som texten måste övervinna för att nå fram till våra dagar. Papyrus är ett bräckligt skrivmaterial. Arkimedes rulle förtärs så småningom av tidens tand. Papyruskopior av själva texten görs – inte många, för ”Om metoden” är avancerad matematik och ingen bästsäljare – men dessa försvinner också så småningom.
För att kunna överleva måste texten ständigt ges ut i nya upplagor. Vi vet att ”Om metoden” fortfarande existerade under det första århundradet e Kr, eftersom Heron från Alexandria utnyttjar den i sitt verk ”Metrica”. Därefter omnämns den inte förrän av Eutokios på 500-talet.Under denna tid har en informationsteknisk revolution inträffat: övergången från papyrusrulle till pergamentbok. Det är långt ifrån alla gamla texter som uppgraderas till det nya lagringssystemet men ”Om metoden” klarar sig med nöd och näppe. "
- Och så den om Claude Crébillon, mest eftersom UnderStreckarens författare är fantastisk, men även för 'Lettres athéniennes extraites du portefeuille d’Alcibiade':
"Handlingen i ”Lettres athéniennes” är förlagd till Aten på 400-talet före Kristus. Avsaknaden av yttre referenser och lokalfärg för tankarna till det franskklassiska dramat. Ändå står det klart att det rör sig om en maskerad samtidsroman. Dess centralfigur är, åtminstone skenbart, fältherren, filosoflärjungen och förföraren Alkibiades, en typisk ”manschauvinist” i en nutida läsares ögon men en populär hjälte i dåtidens fiktionslitteratur. Alkibiades är antingen författare eller mottagare till samtliga brev. Bland hans 15 manliga brevvänner figurerar Sokrates och Perikles och bland de lika många kvinnliga de båda hetärerna Aspasia och Nemea."
- När man ändå är inne på det grekiska ska väl även den om Sokrates rättegång nämnas, den eventuellt förtjänar en närmare genomgång då den kanske har vissa brister. Någon klok som orkar peta?
- Finalement, åter till min gebit, det romerska. Ursula K. Le Guin har skrivit en bok om Lavinia, ni minns, Latinus' och Amatas dotter, Turnus' fästmö och Aenaes andra hustru. Mer om det imorgon, nu blott ngra rader från Salons recension:
"In addition to not being one of those books in which a spunky young tomboy learns to kick-box and wield a sword, "Lavinia" is also not a revisionist fiction in which a minor character from a famous book (Mr. Rochester's wife or Dr. Jekyll's maid, for example) finally gets to correct the official record. Le Guin clearly loves Virgil and the "essentially untranslatable" beauty of his verse, and so does her heroine, who gets a chance to hear the latter when the poet's shade appears to her during a pilgrimage to a sacred grove. Aware of her fictionality (all of the characters in the "Aeneid" are derived from old legends but are otherwise inventions of Virgil, although only Lavinia realizes this), she sees her own tale as the completion of her creator's work, a subject that (in this telling at least) he regretted not getting the chance to explore before his death. "I'm not sure of the nature of my existence," Lavinia explains. "As far as I know, it was my poet who gave me any reality at all." Perhaps "the events I remember only come to exist as I write them, or as he wrote them."
_ Flera understreckare som jag missat att lyfta fram; först så är det den om Arkimedespalimpsesten (som redan diskuterats hos Venanzio):
"Betrakta nu de hinder som texten måste övervinna för att nå fram till våra dagar. Papyrus är ett bräckligt skrivmaterial. Arkimedes rulle förtärs så småningom av tidens tand. Papyruskopior av själva texten görs – inte många, för ”Om metoden” är avancerad matematik och ingen bästsäljare – men dessa försvinner också så småningom.
För att kunna överleva måste texten ständigt ges ut i nya upplagor. Vi vet att ”Om metoden” fortfarande existerade under det första århundradet e Kr, eftersom Heron från Alexandria utnyttjar den i sitt verk ”Metrica”. Därefter omnämns den inte förrän av Eutokios på 500-talet.Under denna tid har en informationsteknisk revolution inträffat: övergången från papyrusrulle till pergamentbok. Det är långt ifrån alla gamla texter som uppgraderas till det nya lagringssystemet men ”Om metoden” klarar sig med nöd och näppe. "
- Och så den om Claude Crébillon, mest eftersom UnderStreckarens författare är fantastisk, men även för 'Lettres athéniennes extraites du portefeuille d’Alcibiade':
"Handlingen i ”Lettres athéniennes” är förlagd till Aten på 400-talet före Kristus. Avsaknaden av yttre referenser och lokalfärg för tankarna till det franskklassiska dramat. Ändå står det klart att det rör sig om en maskerad samtidsroman. Dess centralfigur är, åtminstone skenbart, fältherren, filosoflärjungen och förföraren Alkibiades, en typisk ”manschauvinist” i en nutida läsares ögon men en populär hjälte i dåtidens fiktionslitteratur. Alkibiades är antingen författare eller mottagare till samtliga brev. Bland hans 15 manliga brevvänner figurerar Sokrates och Perikles och bland de lika många kvinnliga de båda hetärerna Aspasia och Nemea."
- När man ändå är inne på det grekiska ska väl även den om Sokrates rättegång nämnas, den eventuellt förtjänar en närmare genomgång då den kanske har vissa brister. Någon klok som orkar peta?
- Finalement, åter till min gebit, det romerska. Ursula K. Le Guin har skrivit en bok om Lavinia, ni minns, Latinus' och Amatas dotter, Turnus' fästmö och Aenaes andra hustru. Mer om det imorgon, nu blott ngra rader från Salons recension:
"In addition to not being one of those books in which a spunky young tomboy learns to kick-box and wield a sword, "Lavinia" is also not a revisionist fiction in which a minor character from a famous book (Mr. Rochester's wife or Dr. Jekyll's maid, for example) finally gets to correct the official record. Le Guin clearly loves Virgil and the "essentially untranslatable" beauty of his verse, and so does her heroine, who gets a chance to hear the latter when the poet's shade appears to her during a pilgrimage to a sacred grove. Aware of her fictionality (all of the characters in the "Aeneid" are derived from old legends but are otherwise inventions of Virgil, although only Lavinia realizes this), she sees her own tale as the completion of her creator's work, a subject that (in this telling at least) he regretted not getting the chance to explore before his death. "I'm not sure of the nature of my existence," Lavinia explains. "As far as I know, it was my poet who gave me any reality at all." Perhaps "the events I remember only come to exist as I write them, or as he wrote them."
Subscribe to:
Posts (Atom)
