hae tibi erunt artes

Det går inte att göra Vergilius-konferensen rättvisa i korta blogginlägg, det behövs en flerevolymsroman med långa digressioner och symbolisk naturromantik för att ens börja närma sig den fantastiska stämning som råder.

Landskapet är fantastiskt (visserligen med dåligt väder), dimma och snörök flyter in över fjällen emellanåt, man ser allt mellan stora lastfartyg till eleganta segelbåtar i fjorden, det blir aldrig mörkt (kunde i rätt händer förvandlas till en allegori över hur humaniorans ljus aldrig kommer slockna), man hisnar var gång man kikar ut ett fönster med naturskön vy.

Diskussionerna blir bara bättre och bättre, att höra sådana experter gotta ner sig i Aeneiden är en närapå sublim upplevelse, att att se de riktiga vetreranerna med söndertummade och anteckningspäckade Vergilii opera omina (mörkblå oxfordutgåva är de rigueur) fånga upp hänvisningar och bolla citat är underbart. Stämningen har varit osedvanligt bra, en varm och knivskarp miljö, med, som sagt, emellanåt otroliga diskussioner, och vi roas ofantligt av det faktum att det pågår en konferens om norsk avantgardism i samma korridor.

Mitt paper mottogs väl och jag fick sådan respons och feedback att jag nästan fick hindras från att åter inta podiet och göra det på nytt, så roligt var det att föreläsa för denna skara. Tänk att vi alla petar i vitt skilda aspekter av Vergilius på denna konferens och kanppt ens skrapat på ytan. Han är oändlig.

Fisk är vad som ständigt bjudes (utom till lunch då det på norskt vis blott är smörgåsar), och den är naturligtvis ypperlig. Kaffet är kasst faktiskt, men om det är min enda klagan, kanske ni förstår den njuting dessa dagar är?