Post festum

Det går inte att säga annat än att denna vecka på intet vis varit någon höjdare. Återigen dök en sådan där rejäl dunderförkylning upp där allt slemmar, svullnar och kittar igen, halsen är invärtes sandpapprad och man svettas på bastuvis, och som alltid sammanföll det med viktiga uppgifter och slutspurt. Jag ska nämligen strax presentera material för det högre seminariet här, och nu får jag skämmas då det faktiskt blir ett något tragiskt utskick. Vidare förlorar man när man är så pass täppt och glansögd, all ironi, eller i vilket fall som helst förmågan att uttrycka detsamma, vilket (i kombination med mina virus) gjorde den på många vis ytterst trevliga och nyttiga workshopen häromdagen en smula pärsartad.

Det var alltså en heldag med titeln ”Doktor i humaniora: attraktiv och samhällsnyttig?” , en slags ”finns-det-liv-efter-disputationen-dag ”och då det ju tyvärr är UU-anknutna individer som emellanåt läser här måste jag som alltid bruka sträng självcensur, men några iakttagelser kan framläggas.

Förmiddagen ägnades åt det fortsatta forskandet med vissa nyttiga tips och tricks, bland annat en del om det framtida akademiska klimatet, såsom att trackrecord kommer bli viktigare, individen lär granskas mer än det tänkta projektet. Vikten av tydlighet samt att vara ute i god tid när det gällde ansökningar betonades, vilket man väl hört förut. Mer intressant var den information man fick om ERIH (European Reference Index for the Humanities), då bibliometri, i och med trackrecordens (?) ökade betydelse, kommer spela allt större roll. I och med detta fick man tips av slaget att skriva ut rankningen av den tidskrift som man fått ngt publicerat i CV:n, samt att även ange successrate vid tilldelade anslag. De råd man fick för att kunna utvecklas som forskare var, och då citerar jag ur mina plottriga kalenderanteckningar, att byta miljö, utsätta sig för saker som ger nya infallsvinklar, skicka bidrag till konferenser man inte tänkt på, utveckla sitt vetenskapliga självförtroende och att ta på sig uppdrag. Jorå.

Annars var det bästa under just förmiddag den forskare som berättade och förevisade sina misslykade ansökningar, vilket jag dels tycker var enormt modigt, dels även intressant. Av samma dam fick man även veta att bedömarna spenderar i snitt 20-30 minuter på en ansökan (Forska 2007:3), vilket kan vara bra att ha i åtanke vid formulerande. Genomgående var även att man beklagade den bristande informationen och, antyddes det, stöd, vilket gjorde det än svårare i sökande, något som gör en dag av detta slag särdeles angelägen. Man fick även råd av typen att göra bilagorna som Pdf:er, vilket man kanske redan vet.

Efter lunchen (pastasallad, tydligen standard enligt de mer luttrade, och kaffe stulet uppe hos slaverna) skulle näringslivet få ta vid, och då hade en mycket stor del av deltagarna försvunnit. Intressant. Här fanns mycket bra och ett och annat åt vilket jag önskar att jag frisk nog att rulla på ögonen. Det talades en del om att humanister inte vill ha jobb i näringslivet, vilket jag hoppas är en myt, även om exodusen efter lunchen kanske kan tyda på detta.

Den näst sista sessionen (avvek innan den sista drog igång, paneldebatter är mer än var en täppt ickeironiker klarar av) var förstås den obligatoriska uppmaningen till eget företagande, det som ska frälsa oss alla och bringa peace and prosperity till massorna. Här utspelades även samma ofrivilliga komik som en gång i Göteborg, då en representant för universitetets holdingbolag dök upp och höll samma powerpointpresentation som hållits tusenfalt, filen var nästan sliten, och som i princip hade noll och intet med oss att göra. Kalla mig pessimist och kontravisionär men jag tvivlar starkt på att någon i det rummet kommer att utveckla nästa generation solceller (vilket var den sortens ting de var intresserade av att satsa pengar på och vidareutveckla), så det var i sanning 20 minuter av mitt liv jag aldrig får igen. Det är rart av universitetet att sända dit denne presentatör och att ge oss alla fina brochyrer, men är det inte lite att säga oss that we’ll never amount to much, eller är jag bara överkänslig, som alltid?

Varpå följer den sedvanliga käcka uppmaningen till att starta firma, och det är säkert bra och Drivhuset gör säkerligen mycket gott, men jag blir så trött. För att göra en allmän reflexion om det där med att doktorera, så är det så mycket man ”ska” göra. Avhandling och kursläsning är bara början, du ska skriva papers och artiklar, helst även i sådant utanför ditt avhandlingsområde, du ska åka på konferenser och där ska du inte bara vara socialt kompetent och komma hem med en kortleksstor bunt av nyttiga visitkort, utan även hålla en vetenskaplig och retorisk presentation, och för att kunna åka på denna konferens eller för att kunna göra resor, man ska ju så klart vara utomlands ett slag, ska du ständigt skriva välformulerade ansökningar till diverse stipeniefonder, som du oftast får leta reda på själv och själva ansökningskrivandet förväntas du lära dig genom osmos i den tunga intellektuella miljön där du har glädjen, turen och förmånen att få vistas. Och där ska du vara trevlig och hjälpsam samt spendera åtskilliga timmar med att bli expert på hur skrivare och kopiator fungerar, och helst även engagera dig i nämnder och utskott, du måste även delta i debatten on ämnets framtid, och Synas, samt kanske administrera eller undervisa, och varför inte arrangera en konferens eller inspirationsdag som denna, och att vara tvärvetenskaplig är bra, och glöm inte den tredje uppgiften med kontakt med allmänheten, populärvetenskapligt skrivande och föreläsande, och vidare ska du redan nu börja fundera på ditt post-doc projekt (ute i god tid!), och förstås även starta ett företag där du saluför din kompetens med framgång, samt som sagt även ta dig igenom ditt kursarbete och faktiskt färdigställa en avhandling. Och detta är bara på det professionella planet, helst ska man ju även ha ett lyckat liv vid sidan om också med värme, kärlek och panelgardiner som bytes enligt årstid.

Hursomhelst, en stor eloge till organisatörerna, dagar av detta slag behövs verkligen då det sällan ges info om t.ex hur man söker pengar och dylikt, och må jag snart vara arbetsför igen.