Forsan et haec olim meminisse iuvabit

Jag tror det inte har undgått eventuella läsare att jag knappast är a-dyed-in-the-wool intellektuell, jag föredrar till exempel Vanity Fair framför Eranos, då jag ligger och dricker thé på soffan.
Men, förstår ni, iuvenes, även den färgglada, kändisdyrkande tidningen kan emellanåt väcka en klassicist ur den slummer hon försjunkit i vid alltför långvarigt stirrande på någon hopplöst kryptisk modeannons, ty tidningen är, trots att den alltså specialiserar sig på insmickrande filmstjärneartiklar, genomsyrad av en viss snobbism, man förutsätts känna till såväl Balzac som frk Hilton.

Sålunda med sin anspråkslösa elitism har de i den något magra boksidan har de på följande sätt uppmärksammat Robert Fagles översättning av Aeniden (notera den klatchiga rubriken):

Found in Translation
A generation may, without too many presumption, exprct its healty share of illustrious novelists, poets, playwrights and journalist. Great translators, however, do not always abound. Thankfully, we have Robert Fagles. When his translation of The Aenid is released by Viking this month, it will punctuate close to 50 years of passionate scholarship at Princeton, during which-aided by his "classical conscience", the renowned scholar Bernard Knox- he has brought Aeschylus, Sophocles, Homer (both epics), and now Virgil to modern readers. The intimidating shift from Greek to latin did not faze Fagles; he says it seemed "a natural progression", reflecting the arc of the works, "the move from Troy to Rome, from myth to history, from the timless to the timebound". having begun each day for nine years with Virgil, Fagles feels as though he is "in mourning for a lost friend". Though he modestly insists that he is only one of many to translate all three of the great epics of antiquity, his fans can't help but feel otherwise. The Greeks referred to Homer as "the poet". Since Fagles has already attracted a readership in the hundreds of thousands, our generation may well recognize him as "the translator".

Vid sidan av denna litta notis finns sedvanlig vackert ljussatt liten bild av den store Fagles, iförd ett par mycket välputsade, men ändå underliga bruna skor med spännen, och bildtexten är 'Greek to me'. Ha!

En artikel från då detta blott var ett work-in-progress, om hans irriterande pigga morgonvanor (personligen kan jag knappt kamma håret så tidigt):

" The muses love the morning," said Robert Fagles, a recently retired Comparative Literature professor, who rises at five every morning to work on his current project, a translation of Virgil's "Aenid." He drew his muse quote from Benjamin Franklin, appropriate for a man who looks for inspiration in human voices past and present as he crafts living speech from words of a dead tongue. Wherever he goes, Fagles said, the work of translation is "always in my mind."

Ytterligare en artikel från själva arbetet, om översättandet i sig, och återigen en liten påminnelse om att det aldrig är för sent att börja med de klassiska språken:

The struggle to be faithful to the original text, however, has to be matched with an ability to write. And Dr. Fagles, like all great translators, marries scholarship and art. "I have two sets of books," he said. "I have Virgil, the commentaries and the lexicon on one side, and I have modern poetry on the other. I read poets such as Robert Lowell, Derek Walcott, C. K. Williams, Paul Muldoon and Seamus Heaney. I look at how they use language."

Dr. Fagles, 70, taught literature at Princeton for 40 years and retired in 2002. "I read 'The Iliad' and 'The Odyssey' in translation as a student at Amherst," he said. "I loved them. I wanted to taste them in the original language."
He began, late in the game, to study Greek and Latin. He went on to get his doctorate at Yale in English, but admits to "smuggling in Greek on the side."

"If a work does not compel us," he said, quoting Yves Bonnefoy, the French poet and translator, "it is untranslatable.'' Dr. Fagles continued: "When Andromache in the Iliad laments the death of her husband, Hector, she foresees the future life of their son without a father. This moved me deeply. I lost my father when I was 14. The lines from Homer hit close to the bone."
Boken är vackert röd (och finns redan i en audioversion!), och det ska väl bli ett projekt att vid tillfälle läsa denna översättning.

Jag vill nu inte bli så där jobbigt svensk och börja med gnällig röst klämma ur mig "Att i Svääääärje skulle aaaaaldrig en ny latinöversättning uppmärksammas i en sådan där glassig tidskrift", ty även om det ligger förvisso en viss sanning i detta, så ska man inte glömma bort att många av de blänkande magasinen har iaf någon liten bokspalt, och att folk som ständigt framför sådana klagomål tenderar inte att vara särskilt roliga personer, samt att förlagen får i viss mån skylla sig själva att många vackra översättningar hamnar i skymundan och inte är ett dugg chica, då de ständigt ger dem så enbarmligt fula omslag (pocketutgåvan av Björkesons Propertiusöversättning ger mig rysningar, det ser ut som ett flickrum druckit för mycket och kräkts, Lucretiusutgåvan som kom till bokrean häromåret, den ser med skyddssomslaget ut som en lärobok för analys i flera variabler, och utan ser den bara billig ut).
Det är klart att man inte kan recensera dessa i livsstilsmagasin då de inte på något sätt förmedlar sin inre skönhet via inbindningen.
Man skulle tycka att samtliga förlag skulle inspireras av Vertigos delikata och deliciösa samlingsvolym av de grekiska tragedierna, som är stilfull nog att få ett eget uppslag i Elle interiör.