semina

Betryckt av min pressande arbetsbörda, en rejäl sömnbrist efter den fantastiska helgen samt alla de nedskärningsrykten som surrar om klassiska språk (men vilka ljus i mörkret det finns!)kan jag inte sluta tänka på Vavilovs genbank.
(Jag vill minnas att jag läste anekdoten i fråga i någon halvkass deckare vid tillfälle, och trots viss googling har jag inte lyckats hitta en mer oberoende källa, men min egen privata rysslandskännare och kremlolog (hej DBD!) säger att den kan betraktas som sanning då man knappast kan hitta en St. Petersburgs-bo som kommer säga det motsatta.)

Nikolai Ivanovich Vavilov var en mycket framstående sovjetisk botanist och genetiker, han studerade även genetik utomlands, och var sålunda del av dess utveckling. som vi alla vet var dock den ledande vetenskapsmannen i Sovjet vid den tiden Lysenko, som ju helt enktelt inte trodde på genetik, och det gick sålunda inte så bra för den stavkars Vavilov, utan han fördömdes för "borgerlig pseudovetenskap" och ruttnade sinom tid bort i fängelse.

Ett otroligt tragiskt öde i sig, och likaså den säkerligen en metafor, men den lilla historia jag har i tanken figurerar han bara indirekt i. En av Vavilovs viktigaste insatser var nämligen att samla in en enorm mängd olika frön och få till stånd det som blev världens största samling av frön, karln var ju en duktig genetiker och ville se till att det fanns exemplar på de flesta plantor. Dessa fantastiska samlingar fick bestå trots att dess grundare råkat i onåd, och huvudkontoret samt den största samlingen huserade i staden som då kallades Leningrad.

Och så till anekdoten: den tyska belägringen av just det förutvarande Leningrad under andra världskriget är väl vida frejdad såsom ovanligt plågsam och hård för dess invånare, och dessas uthållighet och tuffhet under detsamma likaså. Denna belägring lever alltjämt kvar i minnet, de flesta gamla tanter har något att berätta därom och de minnesvårdar som finns är ofta smyckade med blommor. Det var en otroligt kall vinter, och en skriande brist på förnödenheter, och i de berättelser som man får höra så segnade folk ner på gatorna jämt och ständigt döda av svält och kyla.
Vavilov själv var inte i staden utan satt och svalt i något fängelse någonstans, men hans enorma samling frön var, som sagt, i staden. Ryktet om denna potentiella källa till föda hade spritt sig, så Vavilovs lärjungar, forskare som verkligen såg storheten i han projekt, barrikaderade sig med denna samling frön, och höll med vapen mobben borta. Dessa forskare svalt alla ihjäl, men rörde aldrig ett endaste frö, och samlingen bevarades intakt.

Sedelärande, n'est ce pas?

Jag vet inte, återigen som sagt, hur pass sant detta är, en av de få omnämnande jag kan hitta som talar för anektoden är "During the Second World War the department of leguminous crops was managed by N.R. Ivanov, who made a substantial contribution to preserving the collection during the seige of Leningrad." och denne Ivanov verkar inte ha överlevt kriget.

Sedan vet jag inte heller, då detta ska brukas som en dagsaktuell liknelse, om vi är forskarna som djärvt försvarar samlingen, eller forskarna som vägrar offra samlingen för att föda baaaarnen, eller om vi är själva fröna, som bör bevaras eller är värdelösa om de inte planteras, eller om man är mobben, eller kanske t.o.m tyskarna.
Jag är hopplöst insnärjd och vet faktiskt inte vad jag vill med denna lilla berättelse och måste dessutom springa på ett seminarium, så jag låter det vara så.