Strangulare

Ah, iuvenes, jag har så mycket skojigt att berätta, men det får vänta lite då det dagsaktuella som vanligt ligger över oss som ett ångestframkallande, klibbigt moln.

Pro primo, så finns det äntligen något i vår rikspress om de klassiska språkens situation i Lund, det är Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria här i Gbg, som i fredags fått skriva ngt litet i SvD:

"Försvaret för de klassiska språken har lång tradition. Det har ofta förts i kulturpatetiska ordalag som nu känns nedslitna. Men huvudargumenten består. På de klassiska språken har de texter formulerats som blivit de intellektuella och andliga grundvalarna för den västerländska kulturen. Filosofins, dramats, diktens, politikens, retorikens, rättens och den kristna religionens grundtexter skrevs i antiken på grekiska eller latin, och sedan traderades och diskuterades innehållet i dessa texter på latin ända till 1700-talet. Latin var skolans språk ännu längre och spelade en roll som mentalt disciplineringsmedel och bildningsmärke långt in i 1900-talet.
...
Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen.

Alla humanister behöver inte de klassiska språken, men en humanistisk fakultet som inte har dem tillgängliga och ser till att de vidmakthålls är allvarligt försvagad. Att lägga de klassiska språken i malpåse är en olycklig symbolisk markering av att man ger upp det långa perspektivet på historien. Och även det internationella: de klassiska språken är
genuint europeiska, vilket är viktigt i EU-tider. Men det är lika viktigt i globaliseringens tidevarv, där den västerländska civilisationens ställning inte längre är självklar och behovet av reflektion över dess tradition och självbild växer."

Vackra och ständiga argument som dock ändå inte verkar nå fram.

Samma dag fanns även i SvD en betraktelse av Tomas Forser, professor i litt.vet i samma stad om framtidens forskare i humaniora, eller snarare frånvaron därav. Det är de sedvanliga skrämmande siffrorna:

"Vid Lunds universitet har man under två år inte haft medel tillräckligt för att utlysa något enda utbildningsbidrag i ämnet. För litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholms säger prognosen att under närmast följande tre år kommer ingen ny antagning att kunna ske. Sett över riket som helhet är läget likartat. Inget, ett eller två
bidrag.
När jag går igenom handlingarna från de 14 70-talister som söker, blir jag övertygad om att några av dem är synnerligen lämpade som nya forskare. Ett par stycken ligger i mittfåran och har de forskningsideologiska konjunkturerna på sin sida. Andra har letat sig ut till ämnets ytterområden och vill muta in obeforskade fält.
I båda kategorierna finns där välbetänkta och realistiska projektbeskrivningar. Lika forskningsvärda som forskningsbara. Jag räknar till fem eller kanske sex starka kandidater i konkurrensen.
...
Där pågår en långsam kvävning av humaniora på våra universitet. En gång på 70-talet gav vi ut en bok som det blev mycket bråk och debatt kring. "Humaniora på undantag?" kallade vi den och vi satte ett frågetecken efter titelorden. Nu är det utropstecken som gäller.
I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna.
Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro't."

När litteraturprofessorerna börjar svära i Svenskan har det gått för långt.

Slutligen nås jag av en mycket tråkig sak från den eviga ungdomens stad, om mitt älskade Carolina, (jag har tyvärr inte hittat artikeln på nätet, men den är från idag, publicerad i SvD, och är skriven av Thure Stenström), att Biblioteksnämnden för humaniora och teologi beslutat att forskarsalarna B och D ska slås igen. Dessa fakulteter har nämligen inte råd längre att betala lokalhyrorna. Även C-salen (där man alltid hittar mig på mina Uppsalabesök, strax under den stora klockan) ska på sikt stängas.
(Som vanligt hittar man intet i såväl lokalblaskan som på universitetets hemsida om detta.)

Jag är återigen målös, paff och förtvivlad, inte så mycket för egen del, som för vad som håller på att hända med universiteten i vårt land, och kan inte annat än instämma i orden som Stenström avrundar med:

"Skulle besluten förverkligas står Uppsala universitet inför en av sina värsta skandaler i mannaminne. Man skövlar tanklöst vad tidigare generationer mödosamt byggt upp, man trampar brutalt under fötterna vad som länge varit universitetets stolthet."

(Addendum 21/11: Nu kan man läsa Thure Stenströms Svenskan-artikel på nätet; voilà.)

Orkar vi ens bli upprörda i all denna hopplöshet och förtvivlan? Försök i alla fall, det vore än sorgligare om allt detta gick under utan att någon brydde sig.
O tempora, o mores...