Scholares

Jag är alltjämt något trött och faktiskt ganska sjuk, halsen och leder värker, huvudet bultar, händerna är is, medan kinderna blossar, och sålunda spenderas denna helg under en filt med något lättsinnigt sociologiskt verk i handen, i total ensamhet.
Det är en rejäl kontrast från förra helgen, då såväl en professorsinstallation som en bal bevistades.

Vid båda dessa spektakel fick jag tillfälle att fundera över latinet och dess rester i dessa akademiska sammanhang, det är sed att slänga sig med latinska ord och fraser. Vid installationen används begreppet installandi om de som ska hedras och där ska den protokollansvaride ha en eloge, aldrig hängde sig en felaktig form på i fraserna (eller så var det att majoriteten ar naturvetare och sålunda hade viss vana av såväl latin som logik), men på balen, där det fanns installandi och insiti och annat, lyckades den ansvariga marsalken korrumpera varenda form av latinet som tilldelades henne, jag satt verkligen och rös.
Jisses, det är inte svårt att fråga någon kunnig (såsom undertecknad) och sedan plugga in det hela utantill.

Själva balen var dock trevlig, sittningen blev, som alltid, en smula seg efter huvudrätten, men jag hade en ytterst underhållande bordsherre, en språkprofessor som beskrev sin forskning som "mer komparativ" (ha!), som gärna grävde ner sig i diskussion om obskyra dialekter och annat skoj. (För att modeblogga lite, då jag vet att vissa undrar; blek guld-grön klänning, silverrävsstola (ärvd), pärlor runt hals och i hår, samt ruskigt höga klackar då eskorterande kavaljeren tangerar 2 meter)

Nåväl, middagen avslutades, som alltid, med "Gamla klang och jubeltid" en rolig sång, ty men får slå i bordet och slutligen i sista versen, ställa sig på stolarna och sklinga glas och hålla handen.
I antepenultima versen av denna sång, avslöjar man sin fakultetstillhörighet genom att resa sig och klämma i från tårna då just ens egen omtalas. Traditionellt finns det bara fyra fakulteter, så det är många som får resa sig på filosofernas strof (allt från statsvetare till teknologer), men de övriga talar väl för sig själv (jag har en väninna som anser detta vara ett utmärkt sätt att välja ut vilka som man ska ragga på senare under kvällen då hon mest intresserar sig för teologer och medicinare. Hej I! ):

(Filosofer): Den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger,
(Jurister):den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
(Teologer):en plåstrar själen, som är skral,
(Medicinare):en lappar hop dess trasiga fodral;
o, jerum, jerum, jerum
o, quae mutatio rerum!

Jag sjunger alltså med filosoferna, och brukar sedan ha just den frasen klingandes i huvudet minst en vecka framöver, i synnerhet på väg till biblioteket. Vad den betyder är omdiskuterat. Här är en:

"Denna rad, med sitt något ålderdomliga språk vållar dagens studenter en del problem. För det första måste man förstå att de som åsyftas är filosofer/humanister och att deras framtid i huvudsak var ägnad undervisning. Blivande lärare alltså. "Scholares" är latin och betyder skolgossar/elever. Att "mänga" betyder blanda in. Vad de som studerar vid fil fak ägnar sig åt i sina studier är alltså att lära sig blanda in vetenskap och vett i skolelever! (Scholares uttalas skolares.)"

http://www.liu.se/org/music/gamlaklang.html

Scholares är inte det enda latinet i versen utan även "o, jerum, jerum, jerum/o, quae mutatio rerum" är något slags latin.
Förklaring från samma källa som ovan:

"Refrängen förekommer i en tysk visa: "Was fang ich armer Teufel an" (1763). Jerum är en omskrivning för Jesus. Quae mutatio rerum, betyder "vilken sakernas förändring!", dvs. refrängen betyder "O jösses, vilken förändring!" Här kan det ju också behöva påpekas att den latinska diftongen ae, som romarna uttalade aj, under medeltiden och framåt vanligen har uttalats som ä. Sjungen av svenskar bör ordet quae alltså uttalas kvä!"

Jag vill påminna mig att jag hört att jerum ska vara någon variant av ack och ve, men hittar inget som backar upp mig just nu. jag tycker dock att man ska uttala -ae i quae som aj och brukar uppmana bordskamrater vid sittningar att åtlyda detta.

Vilken kontrast den lysande helgen utgör mot denna! O, quae mutatio rerum...