Ithaca et Roma

Jag är inte frisk, och tänker sålunda sova i ngra dagar. jag lämnar er med två understreckare som berör det klassiska. (Varför så många sådana på senare tid? Bra fråga, jag har naturligtvis en teori om det, men kan först formulera mig då bihålorna rättat sig i ledet.)

Den första är en hyllning till såväl Homeros som till amatörarkeologin, skriven av den rödhårige Denis Searby:

"Om kärleken till och kunskapen om den grekiska litteraturen någonsin dör i detta land, kommer de nog att kvävas ihjäl till följd av sina förfäktares flit. Så skrev den brittiske klassiske filologen E R Dodds för drygt 60 år sedan, och visst kan hans ironiska ord ses som något av en profetia.
Åtminstone V D Hanson och J Heath skulle instämma i detta. I sin jeremiad "Who Killed Homer?" (2001) skrev de så här om klassiska studier i dag: "Så många filosofie doktorer i klassiska språk men så få jobb! Så klen undervisning om grekerna, så mycket skrivande om dem för så få.
...
Hanson och Heath menar att det är yrkesakademikerna själva som har dödat Homeros med för mycket teori och för lite förmedlande av den klassiska grekiska kulturens centrala begrepp. Kanske."

Och nu till amatörarkeologin:

"Som en nutida Schliemann (han som fann Troja-min anm.)har den engelske ekonomen och amatörforskaren Robert Bittlestone antagit utmaningen att lösa gåtan. Han vill identifiera Odysseus ö med Paliki, den nordvästra halvön som hör till Kefallenia, Kefallenia med "fastlandet" och Ithaka som Doulichion.

Han är inte den förste som valt Paliki som Ithaka - fast han kom på det oberoende av andra - men han är den förste som på ett systematiskt sätt försökt bevisa att Paliki redan under historisk tid bildat en egen ö som utmärkt skulle passa in i Homeros beskrivning av Ithaka. Bittlestone har redan vunnit tillräckligt mycket gehör i den akademiska världen för att kunna ge ut sin bok Odysseus Unbound: The Search for Homer"s Ithaca på Cambridge University Press (598 s).
...
Bittlestone utnyttjar alla tänkbara internetresurser, vilket är nog för att få en och annan akademisk forskare att höja ögonbrynen. Men han är också tydligen en man som aktivt söker experternas hjälp. James Diggle, professor i klassisk filologi i Oxford, har skrivit ett värdefullt appendix där han noga går igenom de relevanta textställena.

Det är svårt att inte ryckas med när Bittlestone beskriver hur Diggle en dag betraktar Atherasviken i norra Paliki och plötsligt inser att Homeros mycket väl kan ha tänkt på just denna vik när han skrev: "Ithaka äger en hamn som är helgad den gamle i havet, Forkys, och skyddad av två på utsidan höga och branta armar som inåt sänker sig mjukt mot den hägnade bukten" (Od. 13.96-98).
...
Det är i själva verket uppseendeväckande att han fick så fria tyglar av Cambridge University Press. I USA har boken lanserats på Harvards ansedda Center for Hellenic Studies. Kanske är det Schliemanns förtjänst. Den akademiska världen vill säkert inte synda mot amatörarkeologin en andra gång. Men det kan också hänga ihop med dagens dystra läge för klassiska studier.

Det kan finnas en känsla av att sensationella nyheter behövs för att hålla kärleken till den grekiska litteraturen vid liv. "Den allra nyaste sången är den som människor lovordar högst och alla vill höra", säger unge Telemachos till Penelope (Od. 1.351-2)."

Det hela: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12334963.asp

Den andra essän är skriven av Sture Linnér, som inleder stilfullt med darling Björkeson:

"Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet,
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.

Så lyder de berömda slutorden i den profetia som Vergilius låter anföra i det romerska nationaleposet "Aeneiden" (sjätte sången, v 847 ff, översättning: Ingvar Björkeson). De grekiska och romerska kulturerna skall komplettera varandra, var och en av dem har sina specifika civilisatoriska uppgifter för mänsklighetens fromma. Roms främsta plikt är att skapa världsfred, Pax Romana.
...
Under stark påverkan från poeter som Vergilius och Horatius och historiker som Livius tog man till helt nyligen allmänt och utan allvarligare reservationer för givet att den romerska civilisationen var någonting speciellt beundransvärt. "

Sen snurrar han bort sig lite, men återkommer sedan till det väsentliga:

"Latinet, ursprungligen blott en dialekt begränsad till landskapet Latium med dess lilla huvudstad Rom, blev efterhand det härskande och enande språket i hela den antika civilisationens västra hälft. Världshistorisk betydelse fick också det faktum att den kristna kyrkans förvaltning tog det romerska imperiets till förebild och därmed snabbt utvecklade sig till en vittförgrenad internationell organisation. Det rådgivande organ, kurian, som biskopen i Rom hade vid sin sida, efterliknade den romerska senaten och gav upphov till en allt starkare centralmakt som
sammanfattade alla kristna bekännelser till en enhet. Och romarnas arkitektur, porträttkonst och ingenjörsvetenskap beundras ännu i dag, liksom de storheter som nämndes redan i inledningen, eller snillen som Horatius, Tacitus, Cicero eller Augustinus."

Därefter irrar han en smula igen, men har klämmiga slutord:

"Med tanke på inte minst detta storartade integrationsarbete frestas man att trots den romerska imperialismens många skuggsidor instämma med Rutilius, ämbetsman och poet från det transalpinska Gallien på 400-talet e Kr, när denne om Rom skrev: "Du har åstadkommit ett enda fosterland för olika folk; det var till nytta för orättfärdiga att bli erövrade av dig."

Totum: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12295947.asp