Några evenemangstips (sänd gärna in sådant!):
- På tisdag kan man i Ars Edendi-projektets regi deltaga i ett seminarium lett av Peter Ainsworth; Froissart the Historian, 18:00-20:00, D900, Södra husen, Frescati.
- Torsdagen den 4 september är det PANOPLY, PEGASUS and VIRTUAL VELLUM: tools for electronic editions med densamme, 10:15-12:00, E792, Södra husen, Frescati.
- Måndagen den 15 september håller Marianne Wifstrand Schiebe sin avskedsföreläsning betitlad ALLA TIDERS VERGILILUS. GLIMTAR UR SKALDENS ‘AFTER-LIFE’, 16:15-17:45, i Ihresalen, Engelska Parken, Uppsala Universitet, och om ni ska gå på en föreläsning i år, låt det då bli denna! (Inga latinkunskaper behövs!)
- Den 16 september, 13 - 17, i bl.a Ihresalen, men även Sal 7-0042 och 2-K1028, Engelska Parken, är det Inspirationsföreläsningar och arbetsmarknadspresentationer betitlade "Humanister behövs!".
Sunday, August 31, 2008
Saturday, August 30, 2008
Visibilium omnium et invisibilium
I mina ständiga studier av sortes vergilianae har jag ju dels varit besatt av att inte hitta medeltida exempel, dels av att hitta de förhoppningsvis många moderna nyttjanden som skramlar rumt i vår samtida litteratur och memoarflora.
Mitt senaste fynd (som hittades genom att googla just sortes v.) är den irländska romanen The first verse av en viss Barry McCrea, en i många avseenden utmärkt bok men som synes inte lämnat många spår då den publicerades 2005.
För dem av er som ständigt letar likar och avarter av "Den hemliga historien" har jag goda nyheter, denna roman har visa drag av Tartts kultbok, ung man vid universitetet, bildningsideal, slutna kretsar, mysterier och en antydan om dekadens. Dock är den en smula mer grounded in reality, protagonisten är inte isolerad på landet utan härjar runt i Dublin, det finns andra karaktärer än nietzscheianska (gör det faktum att jag i princip aldrig stavar Nietzsche rätt på första försöket att jag definitivt inte bör försöka identifiera mig med en sådan kategori?) övermänniskor, verkligheten är närmare och ungdomarna har lite mer gemensamt med verkliga studenter, det messas friskt, öl konsumeras och kurser läses. The first verse är som någon slags korsning mellan DHH, Hollinghursts "The line of beauty" (utan Thatcher, kokain och HIV dock) samt un soupçon de Marian Keyes och Roddy Doyle. Historien cirklar runt sortes, och då i synnerhet bokmagi, som här på intet sätt begränsar sig till Vergilius, utan det slumpmässiga inkluderar här även val av bok (Agatha Christie dyker upp, och det drar nästan åt Jasper Fforde emellanåt). Jag vill inte avslöja handling men det finns ett slags hypersortes, antydan om sekter och urgamla ritualer, allt som man kan begära.
I boken beskrivs sortes på följande vis:
’’It’s a form of divination used for millennia’’ she said, somewhat pompously. ''The Babylonians, Arabs, Hebrews, Egyptians all practised it. The Romans called it sortes, or lots. Simply put, you ask a question and take a random quote as you answer. Everyone knows the one with St. Augustine, where a child’s voice in the garden tells him to pick up a book and read. Tolle, lege. He reads the first lines of the Bible which his eyes falls onto, and what he reads prompts his conversion.* The most famous versions which have come down to us from the Romans are the Sortes Virgilianae, in which they chose lines from Virgil, but it’s a method known in hundreds of versions: the sortes biblicae, the sortes Apostolorum, the sortes sangallenses, and so on.
Synchronicity is a Jungian term for something similar, and we use the terms interchangeably, more or less. Simply put, you ask a question and believe, in advance, with complete certitude, that the right answer to it will be in a passage chosen at random from a book chosen at random. It’s always the right passage."
Och så förklaringen hur dessa sortes fungerar (notera att då väljandet av text även är random finns inte den magic of text som många varianter av sortes bygger på (tex de vergilianska och i synnerhet de bibliska), och sålunda är de knappast givna av någon högre makt utan det är just ett slags kollektivt undermedvetet som ger svaren:
’’The sortes are the main method for connecting with the non-material world, the word outside your own sensory experience. The idea is you connect with this massive bank of collective humanity, a world beond the ordinary mortal one we live in. reawaken the whole graveyard of all human thought, ever. That’s how it’s supposed to work, the questions matching the answers, it’s all energy. Archetypes and energy. Like, some energy of yours connects with some energy of this other world, the world in all writing and art, the world of the dead. Not just dead-dead, but also what is not directly lived, if you know what I mean. So this means doing the synchronicities opens a channel. […]’’
Hursomhelst, läsvärt och underhållande, och ytterligare material för min framtida monumentala studie av sortes vergilianae.
* Nämlich Rom 13.13-14
Mitt senaste fynd (som hittades genom att googla just sortes v.) är den irländska romanen The first verse av en viss Barry McCrea, en i många avseenden utmärkt bok men som synes inte lämnat många spår då den publicerades 2005.
För dem av er som ständigt letar likar och avarter av "Den hemliga historien" har jag goda nyheter, denna roman har visa drag av Tartts kultbok, ung man vid universitetet, bildningsideal, slutna kretsar, mysterier och en antydan om dekadens. Dock är den en smula mer grounded in reality, protagonisten är inte isolerad på landet utan härjar runt i Dublin, det finns andra karaktärer än nietzscheianska (gör det faktum att jag i princip aldrig stavar Nietzsche rätt på första försöket att jag definitivt inte bör försöka identifiera mig med en sådan kategori?) övermänniskor, verkligheten är närmare och ungdomarna har lite mer gemensamt med verkliga studenter, det messas friskt, öl konsumeras och kurser läses. The first verse är som någon slags korsning mellan DHH, Hollinghursts "The line of beauty" (utan Thatcher, kokain och HIV dock) samt un soupçon de Marian Keyes och Roddy Doyle. Historien cirklar runt sortes, och då i synnerhet bokmagi, som här på intet sätt begränsar sig till Vergilius, utan det slumpmässiga inkluderar här även val av bok (Agatha Christie dyker upp, och det drar nästan åt Jasper Fforde emellanåt). Jag vill inte avslöja handling men det finns ett slags hypersortes, antydan om sekter och urgamla ritualer, allt som man kan begära.
I boken beskrivs sortes på följande vis:
’’It’s a form of divination used for millennia’’ she said, somewhat pompously. ''The Babylonians, Arabs, Hebrews, Egyptians all practised it. The Romans called it sortes, or lots. Simply put, you ask a question and take a random quote as you answer. Everyone knows the one with St. Augustine, where a child’s voice in the garden tells him to pick up a book and read. Tolle, lege. He reads the first lines of the Bible which his eyes falls onto, and what he reads prompts his conversion.* The most famous versions which have come down to us from the Romans are the Sortes Virgilianae, in which they chose lines from Virgil, but it’s a method known in hundreds of versions: the sortes biblicae, the sortes Apostolorum, the sortes sangallenses, and so on.
Synchronicity is a Jungian term for something similar, and we use the terms interchangeably, more or less. Simply put, you ask a question and believe, in advance, with complete certitude, that the right answer to it will be in a passage chosen at random from a book chosen at random. It’s always the right passage."
Och så förklaringen hur dessa sortes fungerar (notera att då väljandet av text även är random finns inte den magic of text som många varianter av sortes bygger på (tex de vergilianska och i synnerhet de bibliska), och sålunda är de knappast givna av någon högre makt utan det är just ett slags kollektivt undermedvetet som ger svaren:
’’The sortes are the main method for connecting with the non-material world, the word outside your own sensory experience. The idea is you connect with this massive bank of collective humanity, a world beond the ordinary mortal one we live in. reawaken the whole graveyard of all human thought, ever. That’s how it’s supposed to work, the questions matching the answers, it’s all energy. Archetypes and energy. Like, some energy of yours connects with some energy of this other world, the world in all writing and art, the world of the dead. Not just dead-dead, but also what is not directly lived, if you know what I mean. So this means doing the synchronicities opens a channel. […]’’
Hursomhelst, läsvärt och underhållande, och ytterligare material för min framtida monumentala studie av sortes vergilianae.
* Nämlich Rom 13.13-14
Friday, August 29, 2008
Novatio non praesumitur
Efter att i princip varit hemma och vänt for jag iväg igen till bukolisk konferensanläggning i skepnad av åldrigt slott för internat och kick-off med fakultetsledning, då för att hålla doktorandfrågornas fana högt.
Kröp tillbaka till rummet nyss, en smula bladig, men inboxen är packad med pressmeddelandet från utbildningsdepartementet om regeringens forskningsatsning (fem olika personer har sänt mig det!), och visst är det intressant, och den som lever får se hur mkt som tillfaller humaniora:
"Forskning är en oundgänglig del av mänsklig kultur. Kunskapstillväxt och strävan efter förklaring har ett egenvärde. Förutsättningarna för forskning har också stor påverkan på Sveriges framtida möjligheter. Goda villkor för forskning öppnar för innovationer, bidrar till tillväxt och fördjupar kunskapen om omvärlden. Det betonar vikten av satsningar som fokuserar på forskning av hög kvalitet, som är innovativ och internationellt konkurrenskraftig.
Regeringens politik är framtidsinriktad. Forskningssatsningen är en del i en större
helhet som långsiktigt stärker Sverige som framgångsrik industri- och tjänstenation, men också som välfärdssamhälle."
Det vore nu lågt att göra narr av meningar av typen "...del av mänsklig kultur.", och att påpeka det repetetiva brukandet av "innova..." skulle i sanning vara ett lågvattenmärke. Istället gläds vi åt:
"Även humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning får ökade anslag."
Och avslutar med:
"Innovation viktigt tema
Innovation utgör ett viktigt tema i den kommande propositionen. Det tar sig uttryck dels i utformningen av ett antal nya former och instrument för det svenska forskningssystemet, dels genom att ett antal specifika innovationsfrågor av betydelse för näringslivets och samhällets utveckling behandlas."
Kröp tillbaka till rummet nyss, en smula bladig, men inboxen är packad med pressmeddelandet från utbildningsdepartementet om regeringens forskningsatsning (fem olika personer har sänt mig det!), och visst är det intressant, och den som lever får se hur mkt som tillfaller humaniora:
"Forskning är en oundgänglig del av mänsklig kultur. Kunskapstillväxt och strävan efter förklaring har ett egenvärde. Förutsättningarna för forskning har också stor påverkan på Sveriges framtida möjligheter. Goda villkor för forskning öppnar för innovationer, bidrar till tillväxt och fördjupar kunskapen om omvärlden. Det betonar vikten av satsningar som fokuserar på forskning av hög kvalitet, som är innovativ och internationellt konkurrenskraftig.
Regeringens politik är framtidsinriktad. Forskningssatsningen är en del i en större
helhet som långsiktigt stärker Sverige som framgångsrik industri- och tjänstenation, men också som välfärdssamhälle."
Det vore nu lågt att göra narr av meningar av typen "...del av mänsklig kultur.", och att påpeka det repetetiva brukandet av "innova..." skulle i sanning vara ett lågvattenmärke. Istället gläds vi åt:
"Även humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning får ökade anslag."
Och avslutar med:
"Innovation viktigt tema
Innovation utgör ett viktigt tema i den kommande propositionen. Det tar sig uttryck dels i utformningen av ett antal nya former och instrument för det svenska forskningssystemet, dels genom att ett antal specifika innovationsfrågor av betydelse för näringslivets och samhällets utveckling behandlas."
Tuesday, August 26, 2008
peregrinatio
Igår var sista dagen i Göteborg, och det regnade hinkvis, som sig bör, samt var tryckande fuktigt, även det passade årstidens tradition. Var ganska lat under vistelsen(funderat på vad jag tycker om Joe Biden, å ena sidan någorlunda upplyst i s.k kvinnofrågor, å andra sidan the bankruptcy bill, sådant som vi som är besatta av den amerikanska lånekrisen vet för mycket om), och njutit av den fina staden och dess grönområden, samt fikat med the ones I left behind. Jag flyttade ganska abrupt och saknar alltjämt mycket hela paketet Göteborg. Vandrade runt på min forna instutition (förlåt alla som jag inte hann hälsa på, nästa gång!), hörde klackarna slå mot marmorn och parketten (I kontrast med min sunkiga plastmatta vid UU)och nöjt av magnolians andra blommning på innergården.
Fick höra en del skvaller om det ödesdigra beslutet att inte anta doktorander till hösten (vaddå återväxt), och då jag nog måste tiga still kan jag säga att studeranderepresentanterna är mina nya hjältar. Fick en del nya tankar om fakultetsgemensam antagning av doktorander, och oj, vad ni inte bryr er.
Jag hann även dricka Tokajer med vännen RE, som stack den magnifika (och relativt nyutkomna?) boken "Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria" i min hand, än vackrare om man plockar av skyddsomslaget. Det är i princip en samling av djurtexter från uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (1956-1978), och ska tydligen vara mkt kompetent redigerat. Det enda misstaget som de tråkiga latinisterna kunde hitta (latinister är de absolut värsta partypoopers, bjud icke sådana på fest)var det typiska felet att referera till latinska böcker i deras genitivform, det mest typiska exemplet är Aeneidos (libri XII har oftast försvunnit)istället för Aeneis, jag tror det här var Rerum rusticarum (då har ofta libri tres liksom fallit bort) istället för Res rustica eller De re rustica.(Och visst var det ngt om Strabo också?)
Jag fick till slut aven se hans egna essä i DN, en alltför blygsam ung man det där, och kan förstås inte låta bli att länka, då det grundar sig i en latinsk text (och för att den är himla intressant):
"Sirma nedtecknade dessa ur minnet och översatte dem till svenska, från vilka Schefferus sedan utarbetade prosaversioner på latin att tillsammans med de samiska originalen tryckas i "Lapponia".
...
"Lapponia" gjorde stor succé i hela Europa efter att den publicerats i Frankfurt 1673. Mycket av uppmärksamheten och intresset berodde på den tidens exotistiska fantasier om den primitive men lycklige vilden. "Lapparna" var högsta mode och "Lapponia" spreds och översattes snabbt till engelska, franska, tyska och holländska (till svenska dock först 1956). Det dröjde heller inte länge förrän visorna började leva sitt eget liv, översättas och tryckas separat. De verkade till och med på sina håll kunna revidera de ursprungliga föreställningarna om folken i norr: "Vem kunde ha trott att det hos lapparna också skulle finnas en poetisk glöd i kärlekssaker?" kommenterade den tyske litteraturhistorikern D G Morhof 1682, uppenbarligen häpen över vad som tidigare ansetts för ett simpelt och råbarkat släkte."
Och när jag äntligen hittat essä-arkivet på DNs hemsida passar jag även på att leda er till denna om Bysans:
"En av Bysans viktigaste insatser var att förvalta det antika arvet. Skolutbildningen var väl utbyggd, och även flickor fick lära sig att läsa. Utbildningen var inte, som i Västeuropa, förbehållen blivande präster; alla med läshuvud bereddes plats. Trots att kristendomen så starkt genomsyrade statsbygget ansågs de antika klassikerna avgörande för alla typer av offentlig karriär, inklusive den kyrkliga. Eleverna förväntades lära sig både Iliaden och Odysséen utantill, precis som i grekiska skolor under den klassiska antiken. Det fanns heller inget avbrott i denna tradition, till skillnad från i Västeuropa där man under högmedeltiden bara läste enstaka latinska klassiker [?], som Ovidius, samt det lilla av exempelvis Aristoteles som förmedlades genom araberna."
Fick höra en del skvaller om det ödesdigra beslutet att inte anta doktorander till hösten (vaddå återväxt), och då jag nog måste tiga still kan jag säga att studeranderepresentanterna är mina nya hjältar. Fick en del nya tankar om fakultetsgemensam antagning av doktorander, och oj, vad ni inte bryr er.
Jag hann även dricka Tokajer med vännen RE, som stack den magnifika (och relativt nyutkomna?) boken "Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria" i min hand, än vackrare om man plockar av skyddsomslaget. Det är i princip en samling av djurtexter från uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (1956-1978), och ska tydligen vara mkt kompetent redigerat. Det enda misstaget som de tråkiga latinisterna kunde hitta (latinister är de absolut värsta partypoopers, bjud icke sådana på fest)var det typiska felet att referera till latinska böcker i deras genitivform, det mest typiska exemplet är Aeneidos (libri XII har oftast försvunnit)istället för Aeneis, jag tror det här var Rerum rusticarum (då har ofta libri tres liksom fallit bort) istället för Res rustica eller De re rustica.(Och visst var det ngt om Strabo också?)
Jag fick till slut aven se hans egna essä i DN, en alltför blygsam ung man det där, och kan förstås inte låta bli att länka, då det grundar sig i en latinsk text (och för att den är himla intressant):
"Sirma nedtecknade dessa ur minnet och översatte dem till svenska, från vilka Schefferus sedan utarbetade prosaversioner på latin att tillsammans med de samiska originalen tryckas i "Lapponia".
...
"Lapponia" gjorde stor succé i hela Europa efter att den publicerats i Frankfurt 1673. Mycket av uppmärksamheten och intresset berodde på den tidens exotistiska fantasier om den primitive men lycklige vilden. "Lapparna" var högsta mode och "Lapponia" spreds och översattes snabbt till engelska, franska, tyska och holländska (till svenska dock först 1956). Det dröjde heller inte länge förrän visorna började leva sitt eget liv, översättas och tryckas separat. De verkade till och med på sina håll kunna revidera de ursprungliga föreställningarna om folken i norr: "Vem kunde ha trott att det hos lapparna också skulle finnas en poetisk glöd i kärlekssaker?" kommenterade den tyske litteraturhistorikern D G Morhof 1682, uppenbarligen häpen över vad som tidigare ansetts för ett simpelt och råbarkat släkte."
Och när jag äntligen hittat essä-arkivet på DNs hemsida passar jag även på att leda er till denna om Bysans:
"En av Bysans viktigaste insatser var att förvalta det antika arvet. Skolutbildningen var väl utbyggd, och även flickor fick lära sig att läsa. Utbildningen var inte, som i Västeuropa, förbehållen blivande präster; alla med läshuvud bereddes plats. Trots att kristendomen så starkt genomsyrade statsbygget ansågs de antika klassikerna avgörande för alla typer av offentlig karriär, inklusive den kyrkliga. Eleverna förväntades lära sig både Iliaden och Odysséen utantill, precis som i grekiska skolor under den klassiska antiken. Det fanns heller inget avbrott i denna tradition, till skillnad från i Västeuropa där man under högmedeltiden bara läste enstaka latinska klassiker [?], som Ovidius, samt det lilla av exempelvis Aristoteles som förmedlades genom araberna."
Monday, August 25, 2008
maeror
Man är tyvärr lite sen i att rapportera de senaste nyheterna från NTNU och grekiskan där, dock lägger jag nu ut de epistlar som sänts ut via facebook-gruppen Klassiske språk NTNU.
Den 15 augusti sändes följande ut:
"Hej, det finns nu ett mycket fint tillbud för alla interesserade att ta ett minikurs i Sanskrit (och ett i grekiskt). Kurset är inte ett officiellt kurs då som känt vårat kära universitets ledelse inte stötter sådant. Men kurset kommer att börja relativt snart och gå fortlöpande tom 1. Oktober då vår professor lämnar oss till fördel för Cambridge där han ska gästföreläsa. Kurset går på grundläggande grammatik och devanagariskrift."
Den 16 augusti sändes följande, ett vidarebefodrat mail fårn en viss grek-professor, som redan fått se sitt ämne läggas ner:
Eftersom de var så många interesserade i kurset så svarar jag bara med en gemensam mail här ifrån.
"Til studenter interessert i innføring i sanskrit
Vi treffes første gang onsdagen 20. august kl. 15.15 på mitt kontor, rom 6430 på
Institutt for historie og klassisk.
Jeg kommer da til å fordele material og snakke litt om den indoeuropeiske språkfamiljen,om hva sanskrit er for noe, og om devanagari-skriften.
Deretter blir det sannsynligvis en gang per uke, ca 60 min. hver gang, frem til 1.
oktober.Spre gjerne dette videre til fler interesserte.
Så gresk: jeg er villig å gi en innføring også i gresk. Jeg foreslår at vi snakker om
formen for dette på onsdag. Den som bare er interessert i gresk er også hjertelig
velkommen da. Ellers går det fint å ringe eller skrive til meg."
Minns ni, iuvenes, att universiteten, de riktigt gamla och anrika, brukar sägas ha uppstått genom att intresserade av ett visst ämne gick ihop och gemensamt avlönade en lärare? Detta ovan är en tillbakagång till ett liknande system, med det viktiga undantaget att läraren i fråga gör det som universitetet i sanning bör betala utan ersättning.
(Igår var det förändring av text-traderande media med antydan om ny medeltid, idag det föränderliga universitetet med en antydan om en utplåning av allt som man kämpat att återupptäcka sedan medeltiden. Jag vill ju egentligen bara skriva om latin.)
Den 15 augusti sändes följande ut:
"Hej, det finns nu ett mycket fint tillbud för alla interesserade att ta ett minikurs i Sanskrit (och ett i grekiskt). Kurset är inte ett officiellt kurs då som känt vårat kära universitets ledelse inte stötter sådant. Men kurset kommer att börja relativt snart och gå fortlöpande tom 1. Oktober då vår professor lämnar oss till fördel för Cambridge där han ska gästföreläsa. Kurset går på grundläggande grammatik och devanagariskrift."
Den 16 augusti sändes följande, ett vidarebefodrat mail fårn en viss grek-professor, som redan fått se sitt ämne läggas ner:
Eftersom de var så många interesserade i kurset så svarar jag bara med en gemensam mail här ifrån.
"Til studenter interessert i innføring i sanskrit
Vi treffes første gang onsdagen 20. august kl. 15.15 på mitt kontor, rom 6430 på
Institutt for historie og klassisk.
Jeg kommer da til å fordele material og snakke litt om den indoeuropeiske språkfamiljen,om hva sanskrit er for noe, og om devanagari-skriften.
Deretter blir det sannsynligvis en gang per uke, ca 60 min. hver gang, frem til 1.
oktober.Spre gjerne dette videre til fler interesserte.
Så gresk: jeg er villig å gi en innføring også i gresk. Jeg foreslår at vi snakker om
formen for dette på onsdag. Den som bare er interessert i gresk er også hjertelig
velkommen da. Ellers går det fint å ringe eller skrive til meg."
Minns ni, iuvenes, att universiteten, de riktigt gamla och anrika, brukar sägas ha uppstått genom att intresserade av ett visst ämne gick ihop och gemensamt avlönade en lärare? Detta ovan är en tillbakagång till ett liknande system, med det viktiga undantaget att läraren i fråga gör det som universitetet i sanning bör betala utan ersättning.
(Igår var det förändring av text-traderande media med antydan om ny medeltid, idag det föränderliga universitetet med en antydan om en utplåning av allt som man kämpat att återupptäcka sedan medeltiden. Jag vill ju egentligen bara skriva om latin.)
Sunday, August 24, 2008
Verba enim per oculos non per aures introducunt.
(Bild visad av professor Z, som lär vara en av de första avbildningar av en tryckpress (Lyon, 1499), och notera hur det nya mediet associeras med döden!)
Det eminenta projektet Ars Edendi har återigen dragit igång sin föreläsningserie för hösten och först ut var nu i torsdags, såsom tidigare nämnts, professor Jan M. Ziolkowski professor i medeltidslatin vid det av svenskar så omhuldade Harvarduniversitetet, med en föreläsning betitlad "From Script to Print, From Print to Bytes, and From Latin to the Vernacular".
Och vad omfattar då en sådan föreläsning? Ryms ett sådant tidsspann på drygt en timme? Både ja och nej, får väl svaret bli. Jag antecknade som en besatt och har två sidor med mitt sedvanliga hieroglyfiska kludd, samt ärn mer i marginalerna på den handout som distribuerades, men vet ändå knappt hur jag ska återge det hela. (Till att börja med hade jag feber och svettades och frös omvartannat på det där mysiga viset, vilket gav det hela en dörmsk aura, och hade verkligen anlänt med andan i halsen.) Nåväl, då det definitvit var en snabb genomgång av tradering av text och editionstekniker, samt attityder till det hela, var det snarare en avstamp till ett bredare problematiserande om text och dess framtid, inte bara i mitt smala område utan allmänt i detta föränderliga samhälle.
Han nämnde naturligtvis Marshall McLuhan, diskuterade fenomentet Kindle och vad den s.k e-boken kommer betyda för printmediet (kindle= antydan om bokbål? E-bok innebär instant gratification etc.), men var över lag inte särskilt konkret utan var snarare ett teoretiserande och ifrågasättande av editing (bl.a tog professor Z upp ett behov av att utbilda om vad editing innebär), editionsteknik, print och de olika media som nyttjas för sådant idag.
Däribland tog han upp just bloggande och internet, i editionssyfte förstås (att editioner skulle kunna vara uteslutande digitala och en ständig interaktiv diskussion skulle kunna ske, och hypertext är som alltid framtiden!), och även i undervisningssyfte (gjorde den universella iaktagelsen att kids today pysslar med mobiler och internet under lektionstid och är vana vid teknik av detta slag) samt ett ätt att få debatten och diskursen bland akademiker att ha snabbare respons, och tog upp en del exempel därpå. (En viss komik uppom då vissa i publiken verkligen ryckte till vid omnämnande av bloggar, något som jag tillskriver en mindre kulturskillnad mellan vårt lilla land där en blogg är en 14-åring i dagens outfit och det akademiska USA där en blogg kan vara något definitivt läsvärt och den akademiska debatten emellanåt sker på sådant vis.)
I just detta med elektroniska texter (och den evinnerliga hypertexten)tog han upp saker som stability of text versus mutability of the web, vilket fick en extra twist under den följande diskussionen då anonymitet i medletidstexter åter togs upp och aven snyggt konstaterades mot de kollektiva projekt (typ wikipedia) som finns på internet, och då det där med accountbility och sources, och slutade med en liten knorr om att Isidorus av Sevilla, Isidorus Hispalensis (som jag har personliga skäl att gilla då han bjuder på fina dativer för min forskning) rätterligen borde vara internets skyddshelgon, "a one man wikipedia, not to careful with his sources".
Nåväl, inte direkt en större mängd konkreta förslag, utan snarare en vision och en diskussion om vad framtiden bär i sitt sköte för skrift och filologi och ett milt, försiktigt call to arms för förändring och nytänk, med en vinkning åt bloggen som medium, vilket blir relevant senare denna torsdagsväll.
Minglet efteråt var yppeligt organiserat tack vare EC, med såväl snittar som bubbelvin, jag var mycket lycklig i mina svettfloder då jag som alltid i ars edendi-sammanhang pratade med fantastiskt fina människor, samt att jag till slut tog mod till mig att tränga mig fram till professor Ziolkowski och med darrande stämma ställa min ödesdigra fråga. Det är nämnligen så att denne nyligen utkommit med antologin The Virgilian Tradition: The First Fifteen Hundred Years, (som jag inte kunnat få tag i för min artikel om sortes vergilianae) vari det viktigaste om t.ex medeltida Vergilius-tradition finnes, och som säkerligen skulle kunnat ge mig ett bättre svar på om sortes v. fanns under medeltiden. Den vänlige professorn svarade att inte han heller funnit några belägg för deras existens under medeltiden, och erbjöd sig t.o.m att skicka mig de relevanta sidorna (då inköpsrutinerna vid mitt kära universitet maler som Guds kvarnar, dock med varierande resultat), och lyckligt lättad övergick jag då till att diskutera the pros and cons of Texas.
Nästa anhalt var Malte Perssons utgivningsfest för Edelkrantz , som var ytterst trevlig. Här kan man återigen ta sig en funderare runt bloggar, jag hade nämligen aldrig träffat festföremålet tidigare, har dock länge följt hans blogg och emellanåt korresponderat, jag var tvungen att be mannen i dörren att peka ut honom, och det var skoj att änligen ses i verkligheten (vad det nu innebär). Och för att stanna i bloggosvären, hade jag ett förvånande och underhållande återseende med Per Gudmundson, utterly ravishing i röd slipover. För att avsluta namedroppingen, så Malte var snäll nog att peka ut Lucas Svensson och jag kunde sålunda tränga mig på och uttrycka min långvariga beundran på mitt sedvanliga coola vis.
Jag försvann relativt tidigt, då tågtiderna styr en Uppsalabos stockholmska umgänge. Mitt emot mig på tåget hem satt två flickor, som under nervöst fnissande och samtal om sina minihundar packade upp de goodie-bags som de precis fått på Café-festen, till vilken de varit i egenskap av modebloggare, och i deras enerverande diskussioner om strategier och synergier vis-à-vis sina bloggar, slog framtiden emot mig som en våg, och jag rafsade ner "bloggarna må inte vara framtiden, men framtiden kommer vara bloggad" i min kalender, vilket jag, då febern försvunnit, inte har någon aning om vad det betyder.
Tuesday, August 19, 2008
imitatrix
Vi noterar att:
- italienska lokalpolitiker tycker en nöjespark med det antika Rom som tema vore en bra idé. "Möjliga attraktioner är enligt lokalpolitikerna iscensatta gladiatorspel eller möten med självaste Julius Ceasar." (Varför kan inte Caesar stavas korrekt? är det salladens fel?)
- ett Faustina d.ä-huvud i stort format hittats.
- Venanzio är åter från sommaruppehåll, med betraktelser om de provföreläsningar som f.n sker här på institutionen för en gästprofessur i grekiska, och där hittar ni även tiderna för föreläsningarna. (Har själv vare sig besökt eller engagerat mig särskilt mycket i detta pga tidsbrist, men instämmer i att det är högst intressant och viktigt. är även väldigt nyfiken på den nämnda RJ-konferensen, varför kände man inte till den?)
- jag aldrig kan läsa nog om Kristina:
"Crescimbeni skriver med övertygande inbillningskraft hur Kristinas gravurna är utmejslad med en relief som skall avspegla scener i den långa latinska hyllningsdikten från sekelskiftet 1700, Michael Capellaris ”Christinas sive Christina lustrata” (Om Kristinorna eller Kristinas försoningsresa)."
- Bryn Mawr Classical Review har äntligen skaffat sig en blogg, där man hittar senaste recensioner och kan kommenter, anonymt om så önskas!
- italienska lokalpolitiker tycker en nöjespark med det antika Rom som tema vore en bra idé. "Möjliga attraktioner är enligt lokalpolitikerna iscensatta gladiatorspel eller möten med självaste Julius Ceasar." (Varför kan inte Caesar stavas korrekt? är det salladens fel?)
- ett Faustina d.ä-huvud i stort format hittats.
- Venanzio är åter från sommaruppehåll, med betraktelser om de provföreläsningar som f.n sker här på institutionen för en gästprofessur i grekiska, och där hittar ni även tiderna för föreläsningarna. (Har själv vare sig besökt eller engagerat mig särskilt mycket i detta pga tidsbrist, men instämmer i att det är högst intressant och viktigt. är även väldigt nyfiken på den nämnda RJ-konferensen, varför kände man inte till den?)
- jag aldrig kan läsa nog om Kristina:
"Crescimbeni skriver med övertygande inbillningskraft hur Kristinas gravurna är utmejslad med en relief som skall avspegla scener i den långa latinska hyllningsdikten från sekelskiftet 1700, Michael Capellaris ”Christinas sive Christina lustrata” (Om Kristinorna eller Kristinas försoningsresa)."
- Bryn Mawr Classical Review har äntligen skaffat sig en blogg, där man hittar senaste recensioner och kan kommenter, anonymt om så önskas!
Monday, August 18, 2008
initialis
Efter den stora födelsedagshelgen (tre kalas på raken)samlar man nya krafter och rensar lite i frågelådan:
"Jag skulle gärna vilja få "Himlen saknar en ängel" översatt till latin. Har letat efter detta länge men inte hittat någon som kunnat hjälpa mig! Hoppas på dig!"
Vi har tidigare, har jag för mig, redan diskuterat begrepp såsom ängel och himmel och hur dessa må översättas till latin i kristen kontext, då man väl får utgå fån ett sådan kontext här, och tar sålunda utan tvekan angelus som 'ängel' och caelum såsom 'himmel'. 'Sakna' är lite svårare, man slle kunna experimentera en smula med carere och egere, men jag tror ändå desiderare är att föredra, om inte annat som en hommage till en lägerkamrat vid nerd camp nu i somras som då jag frågat honom om han saknade sina barn just med hjälp av verbet carere, förnärmat svarade att han snarare desiderat dem.
Sålunda caelum angelum desiderat.
Innan vi går in på nästa tatueringsfråga, vill jag återigen uttrycka min besvikelse över att man så sällan får se resultatet av dessa översättningar, hittills har inte en enda frågvis vid senare tillfälle sänt mig en bild på det ehlt unika och världsspeciella verket. Som tröst finns Contrariwise: Literary Tattoos, som väl får sägas vara pretentiöst på en annan skala, men är mycket underhållande och ibland blir man faktiskt en smula imponerad, som Harriet the Spy-tatueringen. Annars verkar bl.a Shel Silverstein, de Saint-Exupéry, Vonnegut, Gandhi, Tolkien, Plath, samt, o horror, Ayn Rand (en inspirerad av Atlas shrugged! Ga!) vara flitiga inspiratörer.
Nåväl, nästa fråga, en som man gärna skulle se då den utförts:
"Det är så att jag ska göra en tatuering med en text.
"Idag är första dagen på resten av ditt liv"
Texten ska vara på latin men ordet LIV ska jag ha på engelska. Ordet liv ska vara inne i en stjärna sen ska resten av texten vara runt stjärna. Texten runt ska alltså vara på latin."
Spontant säger jag nog dies primus reliqui vitae hodie est, där dies primus är 'första dagen', reliqui vitae 'resten av livet' och hodie är 'idag', och 'ditt' har fallit bort, känns det väldigt vikrigt kan man peta in ett tibi.
Dock, det borde väl finnas ett snyggare sätt, en mindre ordagrann variant typ hodie initium vitae nascitur/oritur men då kan man inte ha liv i en stjärna.
"Jag skulle gärna vilja få "Himlen saknar en ängel" översatt till latin. Har letat efter detta länge men inte hittat någon som kunnat hjälpa mig! Hoppas på dig!"
Vi har tidigare, har jag för mig, redan diskuterat begrepp såsom ängel och himmel och hur dessa må översättas till latin i kristen kontext, då man väl får utgå fån ett sådan kontext här, och tar sålunda utan tvekan angelus som 'ängel' och caelum såsom 'himmel'. 'Sakna' är lite svårare, man slle kunna experimentera en smula med carere och egere, men jag tror ändå desiderare är att föredra, om inte annat som en hommage till en lägerkamrat vid nerd camp nu i somras som då jag frågat honom om han saknade sina barn just med hjälp av verbet carere, förnärmat svarade att han snarare desiderat dem.
Sålunda caelum angelum desiderat.
Innan vi går in på nästa tatueringsfråga, vill jag återigen uttrycka min besvikelse över att man så sällan får se resultatet av dessa översättningar, hittills har inte en enda frågvis vid senare tillfälle sänt mig en bild på det ehlt unika och världsspeciella verket. Som tröst finns Contrariwise: Literary Tattoos, som väl får sägas vara pretentiöst på en annan skala, men är mycket underhållande och ibland blir man faktiskt en smula imponerad, som Harriet the Spy-tatueringen. Annars verkar bl.a Shel Silverstein, de Saint-Exupéry, Vonnegut, Gandhi, Tolkien, Plath, samt, o horror, Ayn Rand (en inspirerad av Atlas shrugged! Ga!) vara flitiga inspiratörer.
Nåväl, nästa fråga, en som man gärna skulle se då den utförts:
"Det är så att jag ska göra en tatuering med en text.
"Idag är första dagen på resten av ditt liv"
Texten ska vara på latin men ordet LIV ska jag ha på engelska. Ordet liv ska vara inne i en stjärna sen ska resten av texten vara runt stjärna. Texten runt ska alltså vara på latin."
Spontant säger jag nog dies primus reliqui vitae hodie est, där dies primus är 'första dagen', reliqui vitae 'resten av livet' och hodie är 'idag', och 'ditt' har fallit bort, känns det väldigt vikrigt kan man peta in ett tibi.
Dock, det borde väl finnas ett snyggare sätt, en mindre ordagrann variant typ hodie initium vitae nascitur/oritur men då kan man inte ha liv i en stjärna.
Wednesday, August 13, 2008
partite
Den flitige Linnér har inte bara fått sin Herodotos-bok recenserad utan har även skrivit i SvD om forna tiders Olympiad, och blir något vass när det gäller dagens:
"Dagens olympiska spel, i vilken världsdel de än må ha ägt eller äger rum, skiljer sig radikalt från de antika bland annat däri att de inte inrymmer några andra kultiska komponenter än dyrkan av Mammon och, i vissa fall, förhärligandet av politiska potentater. Liknar dem gör de nog bara så till vida att de inte har någon reell fredsfrämjande betydelse. Nu i OS-tider orerar man visserligen gärna på arrangörshåll om deras förment viktiga roll i det hänseendet. Internationella olympiska kommittén har länge dagligen sänt en reklamfilm i tv som går ut på att desarmera just dess koppling till politiken. Detta låter dock tyvärr beklämmande ihåligt. OS i nazisternas Berlin 1936 och kommunisternas Moskva 1980 har lämnat bitter eftersmak, för att inte tala om morden på israeliska idrottare i München. Dagens kinesiska hyckleri kring en så vitalt väsentlig fråga som de mänskliga rättigheterna förmår inte dölja att förtrycket av oliktänkande inte minskat utan tvärtom väsentligt ökat på senaste tid. Ännu en gång äger de olympiska spelen rum i en brutal polisstat."
Recenserats har han gjorts i såväl DN som SvD (med meningen "...Thukydides. (Jag skriver så, Tukydides verkar så naket)."att förundras över), i den förstnämnda refereras det mkt till Kapuscinski och även Claes Lindskogs nyutgivna översättning avhandlas:
"Men kanske är det inte i första hand som renodlad historiker man bör läsa Herodotos? Kanske lika gärna som författare, samhällsanalytiker och skönskrivande "globalist"? Vår samtidsherodotos Kapuscinski (som själv bekämpade rigida genreindelningar) sade i en intervju för några år sedan att han såg Herodotos som "historiens förste reporter".
Uppenbarligen pågår det fortfarande heta interna strider huruvida Herodotos kan gälla som tillförlitlig historiker eller inte, och Linnér ägnar en betydande del av sin bok till att gå Herodotos i försvar.
Lyckligtvis tycks det som om Herodotos äntligen har framtiden för sig. Dagens tvärvetenskapliga trend inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har öppnat upp för en bättre förståelse av Herodotos verk [sic!]. "Uppvärderingen av Herodotos på senare tid hänger samman med det nya sättet att bedöma vad som är politik och följaktligen vad politisk historia bör handla om", skriver Sture Linnér."
"Dagens olympiska spel, i vilken världsdel de än må ha ägt eller äger rum, skiljer sig radikalt från de antika bland annat däri att de inte inrymmer några andra kultiska komponenter än dyrkan av Mammon och, i vissa fall, förhärligandet av politiska potentater. Liknar dem gör de nog bara så till vida att de inte har någon reell fredsfrämjande betydelse. Nu i OS-tider orerar man visserligen gärna på arrangörshåll om deras förment viktiga roll i det hänseendet. Internationella olympiska kommittén har länge dagligen sänt en reklamfilm i tv som går ut på att desarmera just dess koppling till politiken. Detta låter dock tyvärr beklämmande ihåligt. OS i nazisternas Berlin 1936 och kommunisternas Moskva 1980 har lämnat bitter eftersmak, för att inte tala om morden på israeliska idrottare i München. Dagens kinesiska hyckleri kring en så vitalt väsentlig fråga som de mänskliga rättigheterna förmår inte dölja att förtrycket av oliktänkande inte minskat utan tvärtom väsentligt ökat på senaste tid. Ännu en gång äger de olympiska spelen rum i en brutal polisstat."
Recenserats har han gjorts i såväl DN som SvD (med meningen "...Thukydides. (Jag skriver så, Tukydides verkar så naket)."att förundras över), i den förstnämnda refereras det mkt till Kapuscinski och även Claes Lindskogs nyutgivna översättning avhandlas:
"Men kanske är det inte i första hand som renodlad historiker man bör läsa Herodotos? Kanske lika gärna som författare, samhällsanalytiker och skönskrivande "globalist"? Vår samtidsherodotos Kapuscinski (som själv bekämpade rigida genreindelningar) sade i en intervju för några år sedan att han såg Herodotos som "historiens förste reporter".
Uppenbarligen pågår det fortfarande heta interna strider huruvida Herodotos kan gälla som tillförlitlig historiker eller inte, och Linnér ägnar en betydande del av sin bok till att gå Herodotos i försvar.
Lyckligtvis tycks det som om Herodotos äntligen har framtiden för sig. Dagens tvärvetenskapliga trend inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har öppnat upp för en bättre förståelse av Herodotos verk [sic!]. "Uppvärderingen av Herodotos på senare tid hänger samman med det nya sättet att bedöma vad som är politik och följaktligen vad politisk historia bör handla om", skriver Sture Linnér."
Tuesday, August 12, 2008
feles festiva
LOL-cats är förstås rysligt passé, men det illustrerar så tydligt dagens sinnestillstånd att jag inte kan motstå att lägga ut den (stulen från facebook-gruppen "Grad Students: they're Not Bad People, they Just Made Terrible Life Choices", ni börjar kanske förstå hur det varit senaste dagarna.)
Om jag lygggades hantera mitt prokrastinerande skulle jag var universums envåldshärskare vid det här laget, så mycket energi och tid lägger jag på det. Jag läser aldrig så mycket som när något måste slutföras (under senaste veckan; Born in the USA: How a Broken Maternity System Must Be Fixed To Put Women and Children First, The last professors, The Diana chronicles, en handfull svenska romaner (försöker bättra mig på den fronten) samt omläsning av alla Kate Fansler-deckare. Ga.
Sunday, August 10, 2008
ad delubra venit, monstratas excitat aras
Jag har suttit senaste dagarna och mer eller mindre fruitlessly försökt omvandla mitt Tromsö-paper till en sammanhängande och genomtänkt artikel, men har istället ett fuskarbete som känns otillräckligt, men faktiskt får duga, jag måste tyvärr göra annat.
Jag har delgivit er diverse döda darlings, samt lite i allmänhet vad det gäller sortes virgilianae här, och det är med viss sorg jag lämnar detta fält för denna gång, då det kombinerar some of my favorite things, såsom Vergilius, historia och enorma mängder av läsande. I mitt sökande efter modernt nyttjande av sortes virgilianae har min läsning fått vandra vida, och här kommer ytterligare en berättelse om sortes, denna gång onte fiktiva, och som underbart nog utspelar sig mellan Ezra Pound och Cyril Connolly.
Jag tänker fräckt utgå från att alla vet vem good ol’ Ezra är, men förlåter kanske en viss okunnighet vad det gäller Connolly, jag inser att alla inte är fullt så besatta som jag är av den perioden av engelsk litteraturhistoria. Nåväl, snabbversionen är att han var en av de där genierna som aldrig riktigt producerade det där mästerverket som förväntades, gjorde sig dock en utmärkt karriär som kritiker och skribent. Han var vidare samtida med Evelyn Waugh, och de hade minsann sina duster, bl.a slaktade Waugh Connollys väldigt vergilianska The unquiet grave, utgiven under pseudonymen Palinurus. För mer mobbing av Connolly rekommenderas korrespondensen mellan Waugh och Nancy Mitford, vari de ofta gör sig lustiga över honom. (Connolly var dessutom busndis med Eric Blair, eller Orwell, som har börjat blogga! Jo faktiskt, hans dagböcker publiceras just nu i bloggform.)
Via "Virgil and the Moderns" kom jag till en av de samlingsvolymer av artiklar som Connolly gav ut, The evening colonnade, som i sanning var ett nöje i sig. Hemskt roligt att läsa hans recension av t.ex Nancy Mitfords "Voltaire in Love" och av Holroyds Stratchey biografi, och av MacCartys "The group" (där just sortes förekommer!), han kallar henne en docta puella som försöker vara Zola. Det finns även mycket om Fitzgerald, Proust och andra mer eller mindre kända författare, dock är det en sammanställning av diverse skrivet, så ett visst djup kan saknas.
Jag vill slutligen påpeka att man verkligen inte får glömma vilken klassiskt bildad man Connolly var, såsom många av hans epok hade han liksom levt med de latinska klassikerna sedan koltåldern och hade sålunda en annan närhet (immediacy) till dessa, som vi stackars individer idag knappast kan uppnå. Detta blir väldigt tydligt i förordet till "The evening colonnade", när han beskriver sökandet efter denna titel (hittar det till slut hos Pope)
”More thought revealed that I needed a poetic undertone, something which better illustrated my own attitude to life. I consulted the oracles
First the Romans: Lucretius, Horace, Virgil, Propertius. This really meant Dryden, for his translations from the first three are exciting in themselves. But Propertius is about love, Lucretius about sex and the fear of death, Virgil about farming. [en smula förenklat…]
…
All this had been a wonderful experience, in particular the rediscovery of Lucretius whose towering greatness and protective sympathy for humanity reminded me of Buddah’s. No one has written more wisely of love or death or man’s destiny than this lyric liberator, author to my mind of one of the loveliest lines in latin-
…umida saxa
Umida saxa, super viridi tillantia musco
(wet rocks- wet rocks, over green moss dripping down)”
Incidenten jag vill dela med er hittar man i en essä där han beskriver hur han besöker Pound i Italien på dennes åttiofjärde fördelsedag:
"I brought him a pocket Virgil as a birthday gift and suggested he open it at random and take a ”Sors Virgiliana.”
“Bello”, he said and showed me with his finger:
…Caesar dum magnus ad altum
Fulminat Euphraten bello…
Illo Virgilium me tempore dulcis alebat
Parthenope, studiis florentem ignobilis oti.
“while great Caesar was smiting the wide Euphrates with war,” I translated, “Soft naples was nourishing me, Virgil” – and then suddenly I stuck, unable to parse the rest. Pound waited, with mild blue eyes fixed on his Boswell. I skipped hastily and went on to the last linr, te patulae cecini sub tegmine fagi. “Singing of you, Tityrus, under the shade of a spreading beech.” (What in hell was patulae?) – Pound waited. Was he going to correct me? Why was I translating for him at all? It was a bad moment."
Dessa avslutande rader av Georgica handlar om hur Vergilius hänger runt i Neapel medan Caesar dundrar runt i världen och uppställer lagar, kanske inte det bästa, ur ren artighetsynpunkt, att peka på inför den p.g.a sina aktiviteter under andra världskriget tidvis inspärrade Pound. Men det är vansinnigt roligt.
I "Virgil and the Moderns", min inkörsport till denna epsiod, ligger sympatin hos Connolly och en bitter liten hämnd utverkas postumt på Waugh för dennes elaka recension, då det vasst påpekas att hans "Sword of honour"-trilogi sägs fullstänigt sakna en större kontext till en engelsk vergilianska tradition.
Det, iuvenes, är en lysande dissning.
Jag har delgivit er diverse döda darlings, samt lite i allmänhet vad det gäller sortes virgilianae här, och det är med viss sorg jag lämnar detta fält för denna gång, då det kombinerar some of my favorite things, såsom Vergilius, historia och enorma mängder av läsande. I mitt sökande efter modernt nyttjande av sortes virgilianae har min läsning fått vandra vida, och här kommer ytterligare en berättelse om sortes, denna gång onte fiktiva, och som underbart nog utspelar sig mellan Ezra Pound och Cyril Connolly.
Jag tänker fräckt utgå från att alla vet vem good ol’ Ezra är, men förlåter kanske en viss okunnighet vad det gäller Connolly, jag inser att alla inte är fullt så besatta som jag är av den perioden av engelsk litteraturhistoria. Nåväl, snabbversionen är att han var en av de där genierna som aldrig riktigt producerade det där mästerverket som förväntades, gjorde sig dock en utmärkt karriär som kritiker och skribent. Han var vidare samtida med Evelyn Waugh, och de hade minsann sina duster, bl.a slaktade Waugh Connollys väldigt vergilianska The unquiet grave, utgiven under pseudonymen Palinurus. För mer mobbing av Connolly rekommenderas korrespondensen mellan Waugh och Nancy Mitford, vari de ofta gör sig lustiga över honom. (Connolly var dessutom busndis med Eric Blair, eller Orwell, som har börjat blogga! Jo faktiskt, hans dagböcker publiceras just nu i bloggform.)
Via "Virgil and the Moderns" kom jag till en av de samlingsvolymer av artiklar som Connolly gav ut, The evening colonnade, som i sanning var ett nöje i sig. Hemskt roligt att läsa hans recension av t.ex Nancy Mitfords "Voltaire in Love" och av Holroyds Stratchey biografi, och av MacCartys "The group" (där just sortes förekommer!), han kallar henne en docta puella som försöker vara Zola. Det finns även mycket om Fitzgerald, Proust och andra mer eller mindre kända författare, dock är det en sammanställning av diverse skrivet, så ett visst djup kan saknas.
Jag vill slutligen påpeka att man verkligen inte får glömma vilken klassiskt bildad man Connolly var, såsom många av hans epok hade han liksom levt med de latinska klassikerna sedan koltåldern och hade sålunda en annan närhet (immediacy) till dessa, som vi stackars individer idag knappast kan uppnå. Detta blir väldigt tydligt i förordet till "The evening colonnade", när han beskriver sökandet efter denna titel (hittar det till slut hos Pope)
”More thought revealed that I needed a poetic undertone, something which better illustrated my own attitude to life. I consulted the oracles
First the Romans: Lucretius, Horace, Virgil, Propertius. This really meant Dryden, for his translations from the first three are exciting in themselves. But Propertius is about love, Lucretius about sex and the fear of death, Virgil about farming. [en smula förenklat…]
…
All this had been a wonderful experience, in particular the rediscovery of Lucretius whose towering greatness and protective sympathy for humanity reminded me of Buddah’s. No one has written more wisely of love or death or man’s destiny than this lyric liberator, author to my mind of one of the loveliest lines in latin-
…umida saxa
Umida saxa, super viridi tillantia musco
(wet rocks- wet rocks, over green moss dripping down)”
Incidenten jag vill dela med er hittar man i en essä där han beskriver hur han besöker Pound i Italien på dennes åttiofjärde fördelsedag:
"I brought him a pocket Virgil as a birthday gift and suggested he open it at random and take a ”Sors Virgiliana.”
“Bello”, he said and showed me with his finger:
…Caesar dum magnus ad altum
Fulminat Euphraten bello…
Illo Virgilium me tempore dulcis alebat
Parthenope, studiis florentem ignobilis oti.
“while great Caesar was smiting the wide Euphrates with war,” I translated, “Soft naples was nourishing me, Virgil” – and then suddenly I stuck, unable to parse the rest. Pound waited, with mild blue eyes fixed on his Boswell. I skipped hastily and went on to the last linr, te patulae cecini sub tegmine fagi. “Singing of you, Tityrus, under the shade of a spreading beech.” (What in hell was patulae?) – Pound waited. Was he going to correct me? Why was I translating for him at all? It was a bad moment."
Dessa avslutande rader av Georgica handlar om hur Vergilius hänger runt i Neapel medan Caesar dundrar runt i världen och uppställer lagar, kanske inte det bästa, ur ren artighetsynpunkt, att peka på inför den p.g.a sina aktiviteter under andra världskriget tidvis inspärrade Pound. Men det är vansinnigt roligt.
I "Virgil and the Moderns", min inkörsport till denna epsiod, ligger sympatin hos Connolly och en bitter liten hämnd utverkas postumt på Waugh för dennes elaka recension, då det vasst påpekas att hans "Sword of honour"-trilogi sägs fullstänigt sakna en större kontext till en engelsk vergilianska tradition.
Det, iuvenes, är en lysande dissning.
Saturday, August 09, 2008
qualis Pindarico spiritus ore tonat
Har fortfarande inte anmält min cykel såsom stulen, jag är försjunken i ngt slags förnekelsetillstånd, och dessutom förväntar jag mig finna den utanför dörren var gång jag går ut, då jag någonstans djupt inom mig tror att den ska hitta hem på egen hand. Efter sådant antropomorfiserande tänkande, två notiser:
- Den 21 augusti föreläser Jan Ziolkowski (professor i medeltidslatin vid Harvard och initiativtagare till Harvard Studies in Medieval Latin) om digital utgivning på det utmärkta editionsfilologiska projektet, ars edendi, vid SU, kl 17 ("samma lokal som Wilson i våras", det vill säga William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus i Frescati, enligt min informant).
- Malte har gjort en ypperlig och olympiskt apostroferande recension av Björkesons översättning av Pindaros Olympiska och pythiska oden:
"Knappast någon har gjort så mycket som Ingvar Björkeson för att föra de antika klassikerna till nya läsare.
Man kan ibland invända att han är lite för bra på att göra klassikerna moderna. Ett alltför vardagligt tonfall kan få en att glömma att dikter som dessa snarast var motsatsen till vardag. Att de skrevs för ceremoniella tillfällen och av traditionella skäl på dialektblandningar som ingen egentligen talade.
Många Pindarosöversättningar tenderar att bli fulla av explosiva utrop; Björkesons skrider däremot lugnt och jämnt framåt. Vilket som är ”riktigast” är jag inte kompetent att avgöra. Det finns andra kortdistanslöpare som givit enskilda dikter av Pindaros större lyrisk kraft på svenska. Björkeson vinner däremot på långdistans."
Se även den följande diskussionen på Errata (trist om trycket är så dåligt som antyds).
Översättningen har även recenserats i DN (båda drar in Vilhelm Ekelund), med fler referenser till vår egne tid, men lika fast i sin beundran för Björkeson:
"Den som nu ger oss en Pindaros på svenska för det tjugoförsta århundradet är - vem annars? - Ingvar Björkeson, känd för sina tolkningar av bland andra Dante, Vergilius och Homeros. Han gör full rättvisa åt den berömda pindariska yran som, brukar det sägas, inte var någon yra utan ett sorgfälligt kanaliserat flöde av bilder, sagosnuttar, besvärjelser och tänkespråk."
- Den 21 augusti föreläser Jan Ziolkowski (professor i medeltidslatin vid Harvard och initiativtagare till Harvard Studies in Medieval Latin) om digital utgivning på det utmärkta editionsfilologiska projektet, ars edendi, vid SU, kl 17 ("samma lokal som Wilson i våras", det vill säga William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus i Frescati, enligt min informant).
- Malte har gjort en ypperlig och olympiskt apostroferande recension av Björkesons översättning av Pindaros Olympiska och pythiska oden:
"Knappast någon har gjort så mycket som Ingvar Björkeson för att föra de antika klassikerna till nya läsare.
Man kan ibland invända att han är lite för bra på att göra klassikerna moderna. Ett alltför vardagligt tonfall kan få en att glömma att dikter som dessa snarast var motsatsen till vardag. Att de skrevs för ceremoniella tillfällen och av traditionella skäl på dialektblandningar som ingen egentligen talade.
Många Pindarosöversättningar tenderar att bli fulla av explosiva utrop; Björkesons skrider däremot lugnt och jämnt framåt. Vilket som är ”riktigast” är jag inte kompetent att avgöra. Det finns andra kortdistanslöpare som givit enskilda dikter av Pindaros större lyrisk kraft på svenska. Björkeson vinner däremot på långdistans."
Se även den följande diskussionen på Errata (trist om trycket är så dåligt som antyds).
Översättningen har även recenserats i DN (båda drar in Vilhelm Ekelund), med fler referenser till vår egne tid, men lika fast i sin beundran för Björkeson:
"Den som nu ger oss en Pindaros på svenska för det tjugoförsta århundradet är - vem annars? - Ingvar Björkeson, känd för sina tolkningar av bland andra Dante, Vergilius och Homeros. Han gör full rättvisa åt den berömda pindariska yran som, brukar det sägas, inte var någon yra utan ett sorgfälligt kanaliserat flöde av bilder, sagosnuttar, besvärjelser och tänkespråk."
Tuesday, August 05, 2008
opificium
Några notiser och länkar att gotta sig med denna molnprydda dag (underbart, äntliken svalt inne på mitt sorgliga kontor!):
- Den obligatoriska olympiska UnderStreckaren inför det förestående jippot i Kina:
"Sådana inslag, accentuerade vid invignings- och avslutningsceremonierna, för tankarna till religion och gudstjänst; det är ingen tillfällighet att urfader de Coubertin på sin tid underströk denna aspekt väl vetande att de antika spelen hängde nära samman med den gudomliga världen."
- "teologie doktor Olof Andrén, 92 år gammal och en av Luthagens många pigga 90-åringar, fortfarande verksam som författare" är en otroligt rar herre och aktuell med en översättning från grekiskan av kyrkofadern Johannes Damaskenos "Tre tal till de heliga bildernas försvar". Recension i UNT.
- Ryktet säger att det är många studenter på höstens intro-kurs i latin. Hur ser det ut i resten av landet?
- Slutligen, då jag verkligen gillar såväl formuleringen som fenomenet; "Det sprider sig som ett virus i svenskbygderna, klassikerbloggandet", stjäl jag såväl denna mening som detta länktips från Fragmenta; Antiken by night. Där läggs det ut "en bok om sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen."
- Den obligatoriska olympiska UnderStreckaren inför det förestående jippot i Kina:
"Sådana inslag, accentuerade vid invignings- och avslutningsceremonierna, för tankarna till religion och gudstjänst; det är ingen tillfällighet att urfader de Coubertin på sin tid underströk denna aspekt väl vetande att de antika spelen hängde nära samman med den gudomliga världen."
- "teologie doktor Olof Andrén, 92 år gammal och en av Luthagens många pigga 90-åringar, fortfarande verksam som författare" är en otroligt rar herre och aktuell med en översättning från grekiskan av kyrkofadern Johannes Damaskenos "Tre tal till de heliga bildernas försvar". Recension i UNT.
- Ryktet säger att det är många studenter på höstens intro-kurs i latin. Hur ser det ut i resten av landet?
- Slutligen, då jag verkligen gillar såväl formuleringen som fenomenet; "Det sprider sig som ett virus i svenskbygderna, klassikerbloggandet", stjäl jag såväl denna mening som detta länktips från Fragmenta; Antiken by night. Där läggs det ut "en bok om sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen."
Tumor cordis
Min cykel har blivit stulen(ibland har fellow classicist Boris Johnson en poäng), min artikel är icke existent and quite due, något luktar under min diskbänk och Solzhenitsyn har avlidit, sålunda bläddrar vi i Cancerkliniken, och hittar följande passage, som illustrerar hopplöshet, lögner, ansvar och den eviga nyttan av att kunna latin.
(Citerar ur pocketutgåva från 1969, en översättning gjord av Nicolas Bethell och David Burg, och ni får ursäkta engelskan, det är som sagt, det språk jag helst läser på på fritiden. På försättsbladet har jag skrivit att jag läste denna i St Petersburg, stirrandes ut på istäckt Neva, och att det var kallt. Salve DBD!)
Patienten Proshka, traktorförare, har blivit utskriven och tror att han sålunda är frisk, men innan han reser hem ber han en annan patient, Kostoglotov, gulag-fånge, att titta på det intyg han fått:
"Another certificate was for the information of the health department in his place of residence. On it was written: "Tumor cordis, casus inoperabilis".
"I don't understand." Proschka poked at it with his finger. "What does it say?"
"Just let me think." Kostoglotov screwed up his eyes. "Take it away, I can think better without it."
[...]
He [Kostoglotov] had never studied Latin properly, or any other foreign language for that matter, or any subject at all except topography for sergeants. But although he'd never missed a chance to scoff at education in general, he'd always used his eyes and ears to pick up the smallest thing that might broaden his own.[...]
In the camp too he cross-questioned the man who kept the records, a shy aging little man, a penpusher in the hospital department who was sometimes sent to fetch hot water as well. He turned out to be a teacher of classical philology and ancien literature at Leningrad University. Kostoglotov conceived the idea of taking latinlessons from him. For this they had to go out and walk up and down the camp area in the freezing weather, with no paper or paper to be had. The recordkeeper would sometimes take off his glove and write something in the snow wih his finger. (There was no self-interest in giving these lessons. It was just that for a brief time they made him feel like a human being. Kostoglotovwould have had nothing to pay him with anyway. But both nearly had to pay for it. The chief camp security officer sent for them separately and interrogated them, suspecting they were preparing an escape and drawing a map of the area in the snow. He never believed a word about the latin. The lessons had to stop.)
Kostoglotov remembered from these lessons that the word casus meant case and that in- was the negative prefix. Cor, cordis he also knew from the camp, and even if he hadn't, it would not have required great imagination to guess that the word "cardiogram" came from the same root.
And the word "tumor" he had met on every page of Pathological Anatomy, which he had borrowed from Zoya.
So it had not been very difficult to work out Proshka's diagnosis: "Tumor of the heart, case inoperable."
Kostoglotov bestämmer sig för att inte berätta för Proschka att han är döende, och denne åker hem lyckligt ovetande.
(Citerar ur pocketutgåva från 1969, en översättning gjord av Nicolas Bethell och David Burg, och ni får ursäkta engelskan, det är som sagt, det språk jag helst läser på på fritiden. På försättsbladet har jag skrivit att jag läste denna i St Petersburg, stirrandes ut på istäckt Neva, och att det var kallt. Salve DBD!)
Patienten Proshka, traktorförare, har blivit utskriven och tror att han sålunda är frisk, men innan han reser hem ber han en annan patient, Kostoglotov, gulag-fånge, att titta på det intyg han fått:
"Another certificate was for the information of the health department in his place of residence. On it was written: "Tumor cordis, casus inoperabilis".
"I don't understand." Proschka poked at it with his finger. "What does it say?"
"Just let me think." Kostoglotov screwed up his eyes. "Take it away, I can think better without it."
[...]
He [Kostoglotov] had never studied Latin properly, or any other foreign language for that matter, or any subject at all except topography for sergeants. But although he'd never missed a chance to scoff at education in general, he'd always used his eyes and ears to pick up the smallest thing that might broaden his own.[...]
In the camp too he cross-questioned the man who kept the records, a shy aging little man, a penpusher in the hospital department who was sometimes sent to fetch hot water as well. He turned out to be a teacher of classical philology and ancien literature at Leningrad University. Kostoglotov conceived the idea of taking latinlessons from him. For this they had to go out and walk up and down the camp area in the freezing weather, with no paper or paper to be had. The recordkeeper would sometimes take off his glove and write something in the snow wih his finger. (There was no self-interest in giving these lessons. It was just that for a brief time they made him feel like a human being. Kostoglotovwould have had nothing to pay him with anyway. But both nearly had to pay for it. The chief camp security officer sent for them separately and interrogated them, suspecting they were preparing an escape and drawing a map of the area in the snow. He never believed a word about the latin. The lessons had to stop.)
Kostoglotov remembered from these lessons that the word casus meant case and that in- was the negative prefix. Cor, cordis he also knew from the camp, and even if he hadn't, it would not have required great imagination to guess that the word "cardiogram" came from the same root.
And the word "tumor" he had met on every page of Pathological Anatomy, which he had borrowed from Zoya.
So it had not been very difficult to work out Proshka's diagnosis: "Tumor of the heart, case inoperable."
Kostoglotov bestämmer sig för att inte berätta för Proschka att han är döende, och denne åker hem lyckligt ovetande.
Friday, August 01, 2008
epistolium
Jag skulle vilja göra ungefär tusen inlägg dagligen som blott skulle bestå av den enda raden "det är varmt" med en varierande mängd a:n, dels för variation, dels för att antyda frustration och hetta, men besparar er det, och bjuder istället på något på närapå samma nivå.
Jag har svårt att jobbba dessa dagar, då mitt kontor vetter mot solen och ventilationen inte är på topp, och dessutom hela den där "synd-om-mig"-känslan, samt det faktum att det oftast är spökstadsöde här på institutionen, allt detta sammandaget bäddar för mycet dagdrömmeri och en del andra mer underlig prokrastinernade aktiviteter.
Någon enstaka kanske minns ett inlägg jag gjorde i april om ett i mitt tycke grovt översättningsfel i den senaste översättningen av Historia Augusta, av förlaget kallad Kejsarhistorier. Jag beslöt mig till slut i mitt överhettade tillstånd och allmäna livsleda att skriva till Wahlström & Widstrand med någon slags naiv förhoppning om att de skulle bli bekymrade över detta.
Följande missiv, en något mer artig variant av inlägget i april, sändes:
Hej!
Jag skriver till er allmänna mailadress då jag inte riktigt vet vem jag ska
kontakta om detta.
Det är nämligen så att jag nyligen bläddrade i er utgåva av Kejsarhistorier,
och vid ett snabbt ögonkast i Hadrianusbiografin fastnade vid följande,
stycke 16 (s 48 i min utgåva):
"Han älskade för övrigt att uttrycka sig i ålderdomlig stil och deltog med
sina tal i lärda meningsutbyten. Han föredrog för övrigt Cicero framför
Cato, Vergilius framför Ennius, Caelius framför Sallustius, och med samma
överlägsenhet gav han sina omdömen om Homeros och Platon."
Här hajade jag verkligen till, då var latinstudent vet att Cato är mer
arkaisk än Cicero, Ennius mer än Vergilius osv, men tänkte att ett så stort
misstag inte kunnat glida igenom i översättningen, och vände mig till den
latinska texten som i samtliga utgåvor lyder:
Ciceroni Catonem, Vergilio Ennium, Sallustio Caelium praetulit
Om jag inte misstar mig, så är konstruktionen alqd alci rei praeferre, det
vill säga att man föredra det som står i ackusativ (dvs de författarnamn som
slutar på -m i meningen) framför det som står i dativ (som slutar på -o
eller -i i denna mening). Det ska alltså vara helt omvänt!
Kontexten borde ha avslöjat att översättningen inte riktigt stämde, då det i
raden innan talas om Hadrianus förkärlek för ålderdomlig stil, och då följer
det logiskt och den latinska texten att han skulle föredra den gammalmodige
Cato framför Cicero, den arkaiske Ennius framför Vergilius, och den
arkaiserande Sallustius framför Caelius. Jag antar att jag inte är den
första som noterat detta.
Kommentaren är inte så hjälpsam i och med att Cato identifieras med orden "Julius
Caesars motståndare", vilket gör det en smula förvirrat, då det antagligen
är Cato Censorius eller d.ä, bl.a känd såsom just retoriker (ni vet han med
Ceterum/praeterea censeo Carthaginem esse delendam, för övrigt anser jag att
Kartago bör förstöras), som åsyftas här, och ska liksom vara ställd i
kontrast till Cicero. (Idag finns bara fragment kvar av Cato d.ä.) Det ska
alltså verkligen inte vara Cato den yngre, barnbarnsbarn till den ovan
nämnde och Caesars samtide, som jämförs med Cicero.
Likaså i den vergilianska jämförelsen, där hans arkaiske motpart beskrivs "Ennius.skrev
tragedier som är bevarade i fragment", vilket han absolut gjorde, men inte
riktigt är poängen här. Gissningsvis åsyftas att här ställa Aeneiden i
jämförelse till Ennius episka verk, Annales, som med sitt mytologiska och
patriotiska innehåll just kan utgöra en motpart till Vergilius stora arbete.
Jag har inte tittat mer i boken, detta kan vara den enda blundern, men
föreslår ändå kanske att en genomgång av texten görs om en ny upplaga
planeras. Mina frågor är sålunda; har andra noterat detta, och planeras det
en reviderad upplaga?
Det kanske vore bra att lägga ut en errata på er hemsida vad det gäller
detta stycke ovan, det är tråkigt om man inte kan lita på översättningen.
Vänligen,
...
Nu är det väldigt olyckligt och betydligt mindre roligt att jag inte får återge de svar jag fick, renhårig som jag är frågade jag nämligen (vilket vi kommer till) om jag fick citera verbatim, och sådant tillstånd gavs icke. Dock, det är inte förbjudet att återberätta vad som svarades!
Först fick jag svar att den redaktör som hade hand om boken i fråga var på semester och skulle återkomma, vilket denna person gjorde (nämner detta för att det ska bli tydligt att det inte var en stackars sommarvikarie som fick nöjet att svar på mina gnälliga epistlar). Då denne ordinarie återvänt fick jag ett mail vari det tackades tudenfaldt för mitt påpekande samt sades att ingen tidigare anmärkt på detta. Ett kort och koncist mail utan reflexioner om själva översättningen.
Jag var fortfarande för uttråkad för att arbeta och svarade sålunda:
Hej!
Tack för ditt svar (namnet är f.ö [mitt namn hade stavats fel i svarsmailet, kanske på skoj!]), och jag undrar även om ni inte
borde lägga ut en errata-lista på er hemsida då det är ett ganska allvarligt
fel, det gör ju faktiskt texten obegriplig, och kommentaren hjälper inte
direkt.
Det felet som jag hittade var ju blott slumpmässigt, jag har inte på något
sätt lusläst boken, men då ett sådant som ovan uppenbarligen sluppit igenom
eventuell granskning, kanske det vore lämpligt för er att ytterligare
kontrollera översättningen, så att man verkligen kan lita på de tolkningar
av texter som ni publicerar.
Vänligen,
...
P.S Skulle jag kunna få tillåtelse att eventuellt publicera ditt svar i en
text [tyckte text lät bättre än blogginlägg]om just översättningar? D.S
Aha! En publicerad text rörde upp något i botten av redaktörens själ, och jag fick snabbt frågan om var texten skulle publiceras, samt svaret att de inte har en errata-lista på hemsidan. Jag skulle kunna säga något elakt här, men gör inte det.
Jag svarade, utan att nämna bloggen (tycker det faktist fortfarande att det är lite pinsamt med "bloggande"), utan nämnde framförallt den föreläsning som jag börjat skissa på till en eventuell nästa Latinfestival, om nyttan och vådan av, samt kvalitén på (svenska) översättningar från klassiska språk:
Hejsan!
Jag vet inte riktigt än, det beror lite på vem som är intresserad. Det
skulle kunna bli en artikel eller kanske en föreläsning om kvalitén av
klassikeröversättningar och förlagens attityd till detsamma.
Det kanske vore läge med en errata-lista eller dylikt då texten, som sagt,
är mycket förvirrande i det nämnda stycket.
Tack för dina svar, och säg till om det är ok att jag citerar dig!
Vänligen,
Till detta fick jag ett korthugget svar om att min korrespondent inte önskade bli citerad.
Vad tjänar detta då till att lägga ut en korrespondens av detta slag, föruom att ge en gnutta legitimitet åt min lätt störda prokrastinering (ni borde se den brevväxling jag haft med wasaknäcke senaste veckorna, släng dig i väggen, Madame de Sévigné)?
Well, jag är mest förbluffad över att detta fel inte verkar bekymra mycket, och då jag absolut förstår varför en redaktör inte tänker ge sig in i en diskussion om översättningens eventuella brister, lojalitet mot översättaren är beundransvärt, är det lite tråkigt att en liknande omsorg inte ges till de s.k kunderna som faktiskt spenderat pengar på denna bok, i tron att den skulle ge en någorlunda korrekt (det kan ju faktiskt inte bli perfekt) tolkning av originaltexten. Jag oroas även av att jag tydligen är den enda kverulanten som haft påpekanden.
Korrespondensen var dessutom smårolig i sitt originalskick, men blev än roligare då tillstånd att återge den andra partens mail förvägrades, något som säkert även det tyder på något, jag låter var och en tolka in det som de känner för.
Hur ska man nu gå vidare med detta, ska detta bli en serie (arg latinist skriver sura brev till förlag/företag (à la överskattade Letters from a Nut) ska jag ta denna fråga ett steg längre och kräva pengarna tillbaka? Eller ska jag bara göra en folkbildande insats, sätta mig ner och gå igenom boken och föreslå ett gäng förbättringar inför en hypotetisk ny upplaga?
Eller ska jag bara lämna detta Black Hole of Calcutta till kontor, packa badklädrena och dra annorstädes?
Jag har svårt att jobbba dessa dagar, då mitt kontor vetter mot solen och ventilationen inte är på topp, och dessutom hela den där "synd-om-mig"-känslan, samt det faktum att det oftast är spökstadsöde här på institutionen, allt detta sammandaget bäddar för mycet dagdrömmeri och en del andra mer underlig prokrastinernade aktiviteter.
Någon enstaka kanske minns ett inlägg jag gjorde i april om ett i mitt tycke grovt översättningsfel i den senaste översättningen av Historia Augusta, av förlaget kallad Kejsarhistorier. Jag beslöt mig till slut i mitt överhettade tillstånd och allmäna livsleda att skriva till Wahlström & Widstrand med någon slags naiv förhoppning om att de skulle bli bekymrade över detta.
Följande missiv, en något mer artig variant av inlägget i april, sändes:
Hej!
Jag skriver till er allmänna mailadress då jag inte riktigt vet vem jag ska
kontakta om detta.
Det är nämligen så att jag nyligen bläddrade i er utgåva av Kejsarhistorier,
och vid ett snabbt ögonkast i Hadrianusbiografin fastnade vid följande,
stycke 16 (s 48 i min utgåva):
"Han älskade för övrigt att uttrycka sig i ålderdomlig stil och deltog med
sina tal i lärda meningsutbyten. Han föredrog för övrigt Cicero framför
Cato, Vergilius framför Ennius, Caelius framför Sallustius, och med samma
överlägsenhet gav han sina omdömen om Homeros och Platon."
Här hajade jag verkligen till, då var latinstudent vet att Cato är mer
arkaisk än Cicero, Ennius mer än Vergilius osv, men tänkte att ett så stort
misstag inte kunnat glida igenom i översättningen, och vände mig till den
latinska texten som i samtliga utgåvor lyder:
Ciceroni Catonem, Vergilio Ennium, Sallustio Caelium praetulit
Om jag inte misstar mig, så är konstruktionen alqd alci rei praeferre, det
vill säga att man föredra det som står i ackusativ (dvs de författarnamn som
slutar på -m i meningen) framför det som står i dativ (som slutar på -o
eller -i i denna mening). Det ska alltså vara helt omvänt!
Kontexten borde ha avslöjat att översättningen inte riktigt stämde, då det i
raden innan talas om Hadrianus förkärlek för ålderdomlig stil, och då följer
det logiskt och den latinska texten att han skulle föredra den gammalmodige
Cato framför Cicero, den arkaiske Ennius framför Vergilius, och den
arkaiserande Sallustius framför Caelius. Jag antar att jag inte är den
första som noterat detta.
Kommentaren är inte så hjälpsam i och med att Cato identifieras med orden "Julius
Caesars motståndare", vilket gör det en smula förvirrat, då det antagligen
är Cato Censorius eller d.ä, bl.a känd såsom just retoriker (ni vet han med
Ceterum/praeterea censeo Carthaginem esse delendam, för övrigt anser jag att
Kartago bör förstöras), som åsyftas här, och ska liksom vara ställd i
kontrast till Cicero. (Idag finns bara fragment kvar av Cato d.ä.) Det ska
alltså verkligen inte vara Cato den yngre, barnbarnsbarn till den ovan
nämnde och Caesars samtide, som jämförs med Cicero.
Likaså i den vergilianska jämförelsen, där hans arkaiske motpart beskrivs "Ennius.skrev
tragedier som är bevarade i fragment", vilket han absolut gjorde, men inte
riktigt är poängen här. Gissningsvis åsyftas att här ställa Aeneiden i
jämförelse till Ennius episka verk, Annales, som med sitt mytologiska och
patriotiska innehåll just kan utgöra en motpart till Vergilius stora arbete.
Jag har inte tittat mer i boken, detta kan vara den enda blundern, men
föreslår ändå kanske att en genomgång av texten görs om en ny upplaga
planeras. Mina frågor är sålunda; har andra noterat detta, och planeras det
en reviderad upplaga?
Det kanske vore bra att lägga ut en errata på er hemsida vad det gäller
detta stycke ovan, det är tråkigt om man inte kan lita på översättningen.
Vänligen,
...
Nu är det väldigt olyckligt och betydligt mindre roligt att jag inte får återge de svar jag fick, renhårig som jag är frågade jag nämligen (vilket vi kommer till) om jag fick citera verbatim, och sådant tillstånd gavs icke. Dock, det är inte förbjudet att återberätta vad som svarades!
Först fick jag svar att den redaktör som hade hand om boken i fråga var på semester och skulle återkomma, vilket denna person gjorde (nämner detta för att det ska bli tydligt att det inte var en stackars sommarvikarie som fick nöjet att svar på mina gnälliga epistlar). Då denne ordinarie återvänt fick jag ett mail vari det tackades tudenfaldt för mitt påpekande samt sades att ingen tidigare anmärkt på detta. Ett kort och koncist mail utan reflexioner om själva översättningen.
Jag var fortfarande för uttråkad för att arbeta och svarade sålunda:
Hej!
Tack för ditt svar (namnet är f.ö [mitt namn hade stavats fel i svarsmailet, kanske på skoj!]), och jag undrar även om ni inte
borde lägga ut en errata-lista på er hemsida då det är ett ganska allvarligt
fel, det gör ju faktiskt texten obegriplig, och kommentaren hjälper inte
direkt.
Det felet som jag hittade var ju blott slumpmässigt, jag har inte på något
sätt lusläst boken, men då ett sådant som ovan uppenbarligen sluppit igenom
eventuell granskning, kanske det vore lämpligt för er att ytterligare
kontrollera översättningen, så att man verkligen kan lita på de tolkningar
av texter som ni publicerar.
Vänligen,
...
P.S Skulle jag kunna få tillåtelse att eventuellt publicera ditt svar i en
text [tyckte text lät bättre än blogginlägg]om just översättningar? D.S
Aha! En publicerad text rörde upp något i botten av redaktörens själ, och jag fick snabbt frågan om var texten skulle publiceras, samt svaret att de inte har en errata-lista på hemsidan. Jag skulle kunna säga något elakt här, men gör inte det.
Jag svarade, utan att nämna bloggen (tycker det faktist fortfarande att det är lite pinsamt med "bloggande"), utan nämnde framförallt den föreläsning som jag börjat skissa på till en eventuell nästa Latinfestival, om nyttan och vådan av, samt kvalitén på (svenska) översättningar från klassiska språk:
Hejsan!
Jag vet inte riktigt än, det beror lite på vem som är intresserad. Det
skulle kunna bli en artikel eller kanske en föreläsning om kvalitén av
klassikeröversättningar och förlagens attityd till detsamma.
Det kanske vore läge med en errata-lista eller dylikt då texten, som sagt,
är mycket förvirrande i det nämnda stycket.
Tack för dina svar, och säg till om det är ok att jag citerar dig!
Vänligen,
Till detta fick jag ett korthugget svar om att min korrespondent inte önskade bli citerad.
Vad tjänar detta då till att lägga ut en korrespondens av detta slag, föruom att ge en gnutta legitimitet åt min lätt störda prokrastinering (ni borde se den brevväxling jag haft med wasaknäcke senaste veckorna, släng dig i väggen, Madame de Sévigné)?
Well, jag är mest förbluffad över att detta fel inte verkar bekymra mycket, och då jag absolut förstår varför en redaktör inte tänker ge sig in i en diskussion om översättningens eventuella brister, lojalitet mot översättaren är beundransvärt, är det lite tråkigt att en liknande omsorg inte ges till de s.k kunderna som faktiskt spenderat pengar på denna bok, i tron att den skulle ge en någorlunda korrekt (det kan ju faktiskt inte bli perfekt) tolkning av originaltexten. Jag oroas även av att jag tydligen är den enda kverulanten som haft påpekanden.
Korrespondensen var dessutom smårolig i sitt originalskick, men blev än roligare då tillstånd att återge den andra partens mail förvägrades, något som säkert även det tyder på något, jag låter var och en tolka in det som de känner för.
Hur ska man nu gå vidare med detta, ska detta bli en serie (arg latinist skriver sura brev till förlag/företag (à la överskattade Letters from a Nut) ska jag ta denna fråga ett steg längre och kräva pengarna tillbaka? Eller ska jag bara göra en folkbildande insats, sätta mig ner och gå igenom boken och föreslå ett gäng förbättringar inför en hypotetisk ny upplaga?
Eller ska jag bara lämna detta Black Hole of Calcutta till kontor, packa badklädrena och dra annorstädes?
Subscribe to:
Posts (Atom)
