nil mortalibus ardui est

En vänlig själ, den gode G, kom med förslag till vilken rapport det skulle kunna vara som Boris Johnson, och i sin tur SvD refererar till nedan, "Access to Latin in UK schools" och även om det antyds att det även kommer en uppföljare till denna, (som inte det finns länk till) så verkar det vara just den studien, den gjordes 2007 och man kan ladda hem den som pdf. (Tusen tack, du är en skickligare googlare än vad jag är!)

Det är i sanning mycket intressant läsning. Jag har bara hunnit skumma rapporten, men jag hittar faktiskt inte var det står att 500 skolor under de senaste 8 åren infört (eller återupptagit) latinet. Det står visserligen att "at present far more schools are introducing Latin than are ceasing to offer it" (s. 62), men var denna 500 siffra dyker upp har jag inte sett. På sidan 58 kan man läsa att 59 statliga skolor (”state secondary schools”, be mig inte förklara; allt jag kan om det brittiska skolsystemet har jag lärt mig av Singelton-böckerna, och det var ett tag sedan) har infört latin sedan 2006 och tydligen ytterligare 78 sedan dess, enormt glädjande siffror, men inte 500 på 8 år.

Det verkar dessutom vara ont om siffror att jämföra med. De senaste verkar komma, om man tittar i not 4, från en studie daterad 1998 som berättar hur läget var 1994. Dock, för de siffrorna har man ingen aning om urval eller bredd av undersökningen, och även om man nu använder sig av de siffrorna så får man inte fram 500 skolor på 8 år. Inte heller om man tittar på de GCSE och andra examina-siffror som man hittar i not 1.

Om man tittar på tabellen på s. 60, den som är aktuell för 2008, så ser man att 1047 skolor av 4726 i UK erbjuder latin. Om siffran 500 stämmer i fråga om ökning så skulle hälften av dessa latinkurser (eller individuell handledning eller studiecirkel, vilket jag antar är vad ”clubs” ovan innebär), tillkommit under de senaste 8 åren. Absolut inte omöjligt, men förvånande.( Jag vill gärna ha fel, så det vore fint om någon kunde hitta siffran i denna studie, eller tipsa om annan studie där den hittas.)

Vidare, definitionen av ”offering latin” erkänner de själva vara bred ”including clubs and individual tuition, and schools where it was only offerd for part of the year”, och vidare tog man inte heller hänsyn till just det som man gick bet på back in the day vad det gäller svenska skolor, just vilken nivå och upp till vilka examina (s. 57).

Det perfekta stoffet till ett blogginlägg om latin och verklighetens folk hittar man istället på s. 24, där man kartlagt korrelationen mellan skolor som erbjuder latin och de som har ”pupils eligible for free school meals”, och funnit områden med något fler elever med gratisluncher är något mer benägna att ha något under genomsnittet i fråga om latintillgänglighet, dock inga rasande skillnader, om jag läser det rätt (vansinnigt förkyld och har alkohol i kroppen). Likaså sidan 25 med liknande studie med kriteriet ”engelska som andraspråk” skulle kunna föras fram.

Kan det vara så att den förtjusande Mr Mayor Boris Johnson halkat lite i fråga om siffrorna? Det är mycket möjligt att det finns en annan studie som visar det han påstår, men i den här rapporten verkar det inte finnas.

quantilla prudentia

Allteftersom dagarna gled förbi, och jag borrade mig djupare och djupare ner i den svettiga sjukbädden, blev tanken på att återvända till bloggen mer och mer främmande, det kändes som varken ork eller inspiration någonsin skulle återvända.
Dock, när man under sitt sängbundna frukosterande och virtuella tidningsläsande ramlar över rubriken "Verklighetens folk vill ha latin", tydligen ett blogginlägg som det "puffas" ivrigt för på hemsidan, var man ju tvungen att öppna blogger-fönstret. Under den ovannämnda rubrik följer följande notis:

"Den brittiske utbildningsministern Ed Balls har pratat strunt om latinundervisningen i skolan, vilket får Boris Johnson att se rött. Dels för att han älskar språket, dels för att han till skillnad från Balls har reda på vad som händer i skolvärlden. Det finns ett nyvaknat intresse för klassikerna och under de senaste åtta åren har 500 brittiska skolor tagit upp latinet igen."

Man länkas då till en krönika av borgmästare Johnson i The Telegraph, och vi har ju delvis tidigare tagit hans utspel, och jag håller ju helt med det han säger, men jag hittar inte den studie han nämner och som P J Anders Linder även citerar (någon som har länk eller info? Är det faktisk undervisning eller sjävstudier?):


"There is a hunger for the language itself and, thanks to the efforts of a small number of organisations and volunteers, Latin is fighting its way back on to the curriculum. The Cambridge Classics Project did a 2008 study that found that no fewer than 500 secondary schools had started teaching Latin in the past eight years. That is a fantastic thing. Those schools deserve support."

Jag håller med om att detta är finfint, men jag skulle gärna se den studien, inte för att jag misstror den, utan för att det är alltid bra att verifiera sina siffror i annan man lägger ut dem, då antingen snabbt kan bli sanning eller göra en en smula löjlig. (Dessutom har just just denne SvD-skribent tidigare uppvisat att han har väldiga problem med just nuffror i sammanhang som rör latinet, ni minns kanske way back in the day, och man uppvisade en total okunnighet om skillnaden i gymnasieskolans A, B och C-kurser.
En liten rättelse kom visserligen, efter påtryckningar, men jag kan inte låta bli att undra, att om man handskas på detta sätt med fakta i ett område jag vet något om, vad ska jag då ha för tillit till övriga påståenden som görs av denne?)

Min huvudsakliga irritation bottnar dock i detsamma som tidigare; varför är det bara värt att ta upp, de klassiska språken, när det rapporteras om det i brittiska tidningar? Varför en större fascination för politisk styrning och ignorans i fråga om språkundervisning i de klassiska språken på den dimmiga ön än i det land han faktiskt lever och är verksam? Om han bara gick in på t.ex Klassikerförbundets hemsida(svårnavigerad, det erkänns, men det finns förklaringar och siffror över gymnasiets olika latinkurser!!!) skulle sen gode P J kunna se att latinet har strider och motståndare här i landet (eller så kan han bara fråga Gudmundson, som vet), och vad den nya gymnasiereformen som är under utarbetande kommer ha för inverkan på de klassiska språken i skolorna. Anglofili av detta slag är inte bra, och luktar mer cargo-kultur än utrikesrapportering. (Om man nödvändigtvis behöver något att ta avstamp i, varför inte Sture Linnérs alltför tidiga bortgång.)

Och rubriken väcker så många frågor. Boris vill ha latinet i skolorna, ergo Boris är en del av "verklighetens folk"? Jag vill ha latin i skolorna, är jag alltså en del av "verklighetens folk"? Hot dog! Jag har fortfarande inte begripit mig på den benämningen, så det var skönt att få en liten förklaring (man vill ha latin i skolorna) och glädjande vetskap om att man är en del av denna massrörelse.

Corinna's Going A-Maying

Värmen fortsätter, och likaså, vilket förvånar mer än det osannolikt soliga vädret, min arbetsmoral och genuina intresse för avhandlingen, och tro mig, den vågen måste ridas så länge det bara går. (En väldigt konstig och ovan känsla, detta.) Ni får lite annat att roa er med:

- Begrunda kombinationen latin och heminredning.

- Lovorda och försöka förstå Boris Johnsons senaste utspel (tack till PK för länk):

"Boris Johnson, the mayor of London, said today he is lobbying Conservative colleagues to take "class out of the classics" and put Latin on the state-school curriculum.

Johnson, who has no mayoral remit or powers for under-16 education but is a passionate lover of Latin and Greek, is convening an event for headteachers at City Hall later today to press the case for the educational benefits of Latin.

...

"I firmly believe that we must not starve the minds of students eager to embrace the great intellectual disciplines of Latin. And we must stop the classics being the fodder of the independent sector alone."

- Innerligen hoppas att detta är ett återkommande gig för min grekiske kollega, samt att han finner sin undflyende anonymitet i skydd av massorna:

"I samband med det senaste årsskiftet har dock, till min stora glädje, antalet doktorander i grekiska i Stockholm ökat med 100%; det är nu således endast 50% chans att hitta rätt person om man väljer att gissa vem jag är."

- Notera följande: häromdagen fick jag ta ställning till, för första gången, vilken ras jag är. Jag skulle fylla i en census-blankett, folkräkning pågår nämligen, och där fanns en mängd små rutor att kryssa i. Jag blev dock helt perplex, då jag aldrig liksom definierat mig i det avseendet tidigare, och även om det var ganska uppenbart vad som skulle kryssas i (jag är knappast young, gifted, and black), så var jag till slut tvungen att be om hjälp och få bekräftat att jag är "white".

Jag påmindes om detta dilemma då jag råkade höra en intervju med författaren till The History of White people, som visserligen berörde problematik med identiteten "white", men vad som framförallt intresserad mig, var hennes inriktning på antiken och dess identiteter. Utdrag och intervju hittas här. (Caesar får en känga.)

-all denna vår och halvnaken ungdom fick den slitna versen Gather ye rosebuds while ye may (och det är inte alls så att jag går runt i svarta strumpbyxor och stripigt hår och muttrar detta vid åsynen av Pennsylvanias egen jeunesse dorée), att börja klinga och ringa i mitt stressade huvud, och när jag på nätet skulle hitta hela texten, kunde jag inte låta bli att läsa mer än tänkt och snubblade över följande poem av samma författare, en lämplig avslutning för denna dag:

When he would have his Verses Read

In sober mornings do thou not rehearse

The holy incantation of a verse;

But when that men have both well drunk, and fed,

Let my enchantments then be sung, or read.

When laurel spurts i' th' fire, and when the hearth

Smiles to itself, and gilds the roof with mirth;

When up the thyrse is raised, and when the sound

Of sacred orgies flies: "A round, a round;"

When the rose reigns, and locks with ointments shine,

Let rigid Cato read these lines of mine.

solvitur acris hiems grata vice veris

Strålande sol och riktig värme har varit gåvan från ovan idag, campus är ett myller av shorts och flip-flops, som ungdomarna alltsom oftast kombinerar med någon sorts tröja på vilket någon sorts affiliering med Penn State uttrycks. Dety kan vara universitetets fullständiga namn, en förkortning, eller lejonet, dessutom finns det en viss tröja för var atletisk gren, för varje förening etc. Det är för mig egentligen obegripligt varför man måste ha en tröja med sitt universitets namn på sig när man är på plats vid just det universitetet. Är det om man skulle glömma var man är? ("What, this isn't Yale??? Arrhghgh!") är det för att alla ska se likadana ut, alltså något slags uniforms-tänk? Är det på något vis en statusmarkering, även om man blott har uni-namnet, och även om det borde vara solklart att man är inskriven där genom sin blotta närvaro? (Har ett Tom Wolfe-citat jag egentligen vill peta in här, men hittar det inte online.)

Annat som synes är t-tröjor som inväntar St Patric's day (det stora fylleslaget State Patty's day har redan vairt, med slogans såsom "black out or get out", eller "if you're not wasted, the day is"). Det är en annan sak som mystifierar mig, den amerikanska besattheten av den irländska helgdagen. Är det Kennedys fel?
Hursomhaver, mitt bibblio-fik erbjuder en Irish Mocha, för att högtidhålla det hela (och ni trodde nationaldagsbakelsen eller prinsessbröllopsmazarinerna var lågvattenmärken!), och jag vill inte veta vad en sådan dryck består av. (Är överlag emot att man fipplar med kaffe med annat än eventuell mjölk.)

Vi noterar i övrigt att:

- Det fanns mycket färre minnesramsor på svenska för inlärning av latinsk grammatik än vad man skulle kunna tro. Man tycker det borde ha funnits ytterligare några, då det inmängts i åtskilliga scholares genom seklen. Intressant, och ett värdigt uppsatsämne.

- Maja Lundgren beskriver sin senaste roman såsom "menippeisk satir", det är iaf så det kallas i SvD. Det verkar dock råda viss förvirring om vad det är, där definieras det som "en blandning av vers och prosa från antiken." Förutom syftningsfelet är det väl en duglig beskrivning, då det verkar omdebatterat vad det egentligen är, vilket en snabb googling visar. Författaren själv säger kortfattat "en antik genre som inbegriper satir och vers".

Jag skummade en smula på nätet och noterar att jag inte hittar några grekiska exempel, förutom förstås Menippus själv, var verk dock är försvunna, och enligt vissa är det enda "äkta" bevarade antika sägs vara Apokolokyntosis, ni minns, förpumpningen av Claudius. Blir inte klok på heller om det faktiskt fanns som begrepp under antiken (sitter i sängen och skriver detta, tänker inte bege mig till biblioteket för att ta reda på det här, trots nattöppet). Det hela verkar vara svårt att sätta fingret på, förutom just det där att banda poesi och prosa. Gillar dock följande definition, tydligen hämtad från Menippean Satire Reconsidered; "a kind of satire that uses at least two different languages, genres, tones, or cultural or historical periods to combat a false and threatening orthodoxy", samt "a genre for serious people who see serious trouble and want to do something about it".

- Via Salon, i ett blogginlägg om spintriae med fraser såsom "numismatic fellatio" (en närapå dadaistisk ordammansättning) leds man till såväl bilder på mynten (en av de prydligaste ovan) som paper om detsamma:

"First, there is no one-to-one correspondence between obverse scenes and reverse numerals, as would be expected if the latter signified ‘prices’. The suggestion (Bahn and Tidy 1999, 15, relying on the evidence of a careful enquiry among prostitutes by an unnamed ‘coin specialist from Warsaw’) that the numerals on the reverse might bear some relationship, in the sense of prices, to the acts depicted on the obverse of these objects is appealing, but loses much of its force when examples are considered where the same obverse motif is found associated with different reverse numerals"

vitae summa brevis

Det är med förväntan som jag ser fram emot att den har veckan ska vara över och slut, det har nämligen varit en riktigt usel sådan. Paralyserande panik över avhandling, en total kollaps av struktur i den gegga jag försöker skiva, och något slags rekord i prokrastinering; sålunda inväntas den omstart som en måndag innebär ivrigt.
Det att "spring break" rått under veckan, och campus varit hyggligt tomt (only the evil feral squirrels roam), samt att biblioteket haft inskränkta öppettider, bidrar säkerligen till detta horribla tillstånd i vilket jag hamnat.
Jag ser fram emot att ha föreläsningar att gå på igen. Jag har inte bara saknat den struktur de ger, utan även de små underfundiga ramsor som studenterna emellanåt delar med sig; typiska minnesknep för att behärska den latinska grammatiken. Min absoluta favorit, som är extra underbar då den har två varianter, lyder:

After si, nisi, num and ne, "ali-" takes a holiday

eller

After si, nisi, num and ne, all the "alis" go away

Märk hur ne uttalas "nay" (eller som "nej" på gotländska), en del av charmen i denna ramsa, vilket illustreras med de påföljande rimmen.

Annat som jag träffat på i klassrummet här är, återigen på rim:

Dic, duc, fac and fer should have an "e" but it isn't there!

Det finns många fler på engelska, men när jag fick frågan om motsvarande på svenska kunde jag inte komma något, förutom Wallin-dikten, vilket väl inte är riktigt samma sak:

Jag i Falu skola gått,
Hic, Haec, hoc!

Det latinet har jag förstått,
Minns det noch.

Hic det är vår hedersvärd,
Haec hans fru,
Hoc det glas, som av en lärd höjes nu.

Hic är kvick och Haec är täck, därför ock
tömmer jag för hic och haec hela hoc!

Är det så att jag blivit för insnöad i latinet, och inte längre ens kan påminna mig minnesregel (oh!), eller är det dåligt med hjälpmedel av detta slag i svenskan? Det borde väl finnas en rik skatt även på svenska, med tanke på hur länge latinet var ett obligatorium. Någon som spontant kan klämma fram en sådan?

De Origine

Äsch, har en bunt länkar till, sålunda ytterligare en länkdump:

- Årets bok har släppts: Hecatompolis Suionum : Svenskarnas hundra städer av stormaktstidens egne Olof Hermelin, och denna utgivning ar i sanning ett samarbetsprojekt:

"Den latinska texten har rekonstruerats från den svårlästa handskriften av professorerna Bengt E. Thomasson och Hans Helander. Professor Tore Wretö har översatt dikterna till svenska och författat en introduktion till verket. Hans Helander har dessutom skrivit en kommentar som belyser Hecatompolis inspirationskällor och plats i den samtida litteraturen."

Det hela har sin upprinnelse i en tidningsartikel, vilket man kan läsa om man kan läsa i en gammal SvD:

"I en intervju i SvD för snart två och ett halvt år sedan berättade den pensionerade litteraturprofessorn Tore Wretö om sin översättning av en fransk 1700-talsskrift. Det var ett kraftprov, inte minst med tanke på att Tore Wretö är blind sedan början av 1990-talet, och han hade inga planer på några nya projekt.
Men så fick han en idé. Han kände till en handskrift på latin från 1600-talet, en diktsvit med titeln Hecatompolis Suionum skriven av en viss Olof Hermelin. Dikterna, som är avfattade på det antika versmåttet elegiskt distikon, är 101 till antalet, och handlar om lika många städer i det stormaktstida Sverige."

Vi som varit i Enköping måste ifrågasätta sanningshalten i Hermelins skrift:

"Några riktiga stadsporträtt kan man knappast tala om, sanningen att säga lägger Hermelin ofta mer krut på att skildra omgivningarna än själva staden. Ta till exempel Enköping, som faktiskt inte beskrivs med ett ord, men som enligt skalden är belägen i en trakt av elyseisk skönhet, där blomstergudinnan Flora strövar i lunderna, najader leker i sprittande böljor, och fruktbarhetsgudinnan Ceres dansar över odlingsmarken.
– Ja, Enköping dryper verkligen av paradisvisioner, säger Tore Wretö.
– Hermelin ägnar sig ju genomgående åt skönmålningar. Några oår förekommer ingenstans. De enda mörka sidorna är den förstörelse som har drabbat en del städer genom brand och krig. Han var mycket politiskt korrekt."

- En annan bok som verkar intressant är Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande som tydligen ska komma senare i vår.

- Ytterligare en utmärkt artikel i autonomi-frågan, från doktorandperspektiv, denna gång i Västerbottens-Kuriren:

"För att garantera forskarutbildningens och de enskilda doktorandernas rättssäkerhet är det viktigt att det övergripande ansvaret för kvalitet och uppföljning, liksom principiellt viktiga beslut, inte kan överföras till enskilda beslutsfattare. Likaså är det viktigt att ansvar och beslut inte organisatoriskt läggs allt för nära den enskilde doktoranden.

Om doktoranden blir mer beroende av sina handledares gunst för att kunna fullfölja sin utbildning äventyras just den frihet i forskningen som regeringen säger sig vilja stärka"

Och så ett blogginlägg om hur den debatten formats av uppdelningen i Väst och Öst-Rom:

"Som bekant var romarriket inte ett utan två, öst och väst. Ägandeförhållanden under romarrikets glansdagar och senare feodalismens effekter på människor såg olika ut i de olika delarna av riket. Det märks inte minst i dagens debatt om autonomisering av institutioner för den högre utbildningen."

Et quid quaeque ferat regio et quid quaeque recuset

Tystnaden har ekat här, och jag ber om ursäkt för det.
Jag har varit på semester, och min tilltänkte gästbloggare fick annat på sitt bord i sista sekunden. Jag kunde väl ha försökt göra någon uppdatering, men har en känsla av att jag inte var lämplig till det while bar crawling in Brooklyn.

Detta har hänt:

- SvD har upptäckt den svenska översättningen av De re rustica (vi visste om det i november 2008), och låter Linnér (på gång med Pindaros!) anmäla den i en trevlig UnderStreckare, inledd med citerande av Georgica:

"Varför Vergilius kommer i tankarna är därför att han står som en av förebilderna för Lucius Junius Moderatus Columella, född i Gades (Cadiz). Denne skrev under 60-talet eKr en lantbrukslära, ”De re rustica”, en av de mest omfångsrika fackböcker som bevarats från antiken. Han lärde sig lantbruk av sin farbror, som var godsägare i södra Spanien, men kom att ägna sig åt denna näringsgren även på andra håll, främst i mellersta Italien. Columella förfogade också över ett omfattande bibliotek, innehållande de viktigaste agrikulturella skrifterna, och ägde god överblick över tidigare författares verk.

Länge tjänstgjorde han som officer. När han med majors rang lämnade armén fick han ett generöst avgångsvederlag från romerska staten och därtill jord att bruka, enligt principen att den som har en ko att mjölka har inte tid att göra revolution, för att citera Hans Furuhagen. Därmed kunde han tillämpa det lantbrukskunnande han inhämtat i unga år av sin farbror och skriva den sorts handledning som många av hans gamla officerskamrater i motsvarande situation säkerligen behövde: hur man bör tänka på tillgång till vatten, goda kommunikationer och lämpligt klimat när man väljer mark, hur och var man skall plantera växter, hur man bäst behandlar slavarna och så vidare. Verket kopierades och spreds snabbt."

- Ny Teknik, en på många sätt fantastisk tidning, får väl här sägas ha scoopat SvD, med en artikel om översättningen redan i höstas, dock med lite annan inriktning:

"Till skillnad mot sina föregångare är Columella helt på det klara med gödselns betydelse för att åkrarna ska ge riklig avkastning. Den bästa gödseln, säger han, är fågelspillning. Därefter kommer svingödsel och mänskliga fekalier. Sämre är får-, get- och kospillning. Han talar också om vikten av att kompostera allt vegetabiliskt avfall och använda kompostjorden i grönsaksodlingen. För det är i trädgården som han trivs som bäst."

- Likaså UNT var tidiga, och lät en av de medverkande Janken Myrdal själv presentera boken:

"Böckerna färdigställdes på 60-talet e.Kr. Columella var då en erfaren jordbrukare. Han citerar flitigt ur den övriga agrarlitteraturen, men mycket av det han skriver är baserat i praktisk kunskap och eget experimenterande med olika metoder. Detta är förmodligen också en av de viktigaste förklaringarna till att den sedan kunde bli så populär. Det är en praktiker som talar. Påfallande sällan hänvisar Columella till skrock och vidskepelse, även om det givetvis förkommer. Han kunde inte ställa sig utanför sin tids föreställningar.

En fråga som står i centrum för några av de vetenskapliga artiklarna handlar om det romerska jordbrukets, och egentligen hela ekonomins, karaktär. Det är en fråga som har diskuterats ivrigt av antikforskarna under ett halvt sekel. Den kan formulera på följande sätt: Var den romerska ekonomin efterbliven och hämmad av slaveriet eller var den romerska ekonomin dynamisk och kraftfull?

[...]

Det avslutande kapitlet i den vetenskapliga kommentaren handlar om livsmedelshantering. Ulrica Söderlind och Sven Lindgren visar att det i hög grad är en kokbok för vegetarianer och att mycket av texten upptas av konserveringsråd. Hela De re rustica är njutbar läsning, eftersom Columella vinnlade sig om språket, men här blir det nästan nöjesläsning. Man får lust att försöka själv.
Ett recept handlar om att lägga päron i ett lerkärl fyllt med russinvin eller druvmust och försluta väl. Ett annat om regnvatten som kokas ihop till en fjärdedel och sedan sötas med en bestämd mängd honung. Oliver kan mogna i saltlake, men därefter skall man fylla amforan med druvmust och vinäger."

- DN har istället recenserat Mary Beards "Pompeji", och inget ont om fellow grad student Lindström och namne, men liknelsen känns inte helt rätt:

"I boken ”Pompeji. Livet i en romersk stad” försöker den brittiska antikforskaren Mary Beard bringa reda i många av de sägner och faktoider som florerat kring staden genom århundradena. Beard är en bitsk och underhållande popularisator, en engelsk motsvarighet till Fredrik Lindström om man så vill, även om hennes sätt att granska och diskutera arkeologiska fynd på ett medryckande sätt snarast för tankarna till Fredrik Lindströms namne, den svenske forskaren Jonathan Lindström och hans bok ”Bronsåldersmordet” från förra året."

- Slutligtn, den autonomi- och kvalitetsutvärderingsdebatt som emellanåt det varit fullkomlig och bekymrande stiltje i, har blåst upp, med visst underhållningsvärde.
Man måste ändå haja till när kanslern i frågan om det kommande förslaget på kvalitetsproposition säger"Det är en viktig debatt, jag hade inte heller haft något emot en kompromiss kring vårt förslag, men amatörismen och lekmannamässigheten i departementets agerande är något annat." Man kan se ytterligare på SULFs hemsida, en intervju med nämnde kansler:

"Vad är det då som skiljer HSV-förslaget och departementets?
– Departementet anser att granskning av utbildningars kvalitet strider mot autonomireformen, man vill istället ha studenternas resultat som mått.
– Det hör helt enkelt ihop med olika uppfattningar om vilket kunskapssamhälle vi vill ha. Istället för utbildning som en del av samhällets infrastruktur betonar departementet marknadsorientering."

På samma hemsida hittar man förbundets synpunkter med följande i fetstil: "Departementets förslag är olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt".
Tyvärr saknas återigen tid för min del att fördjupa mig ytterligare, men rekommenderad läsning i autonomifrågan är detta från UNT, samt Pers Blogg.

Vore det dock inte underbart om utbildning, forskning (och den magiska och oftast bortglömda länken däremellan, forskarutbildningen) och dess framtid faktiskt blev valfråga? Att det ansågs vara av vikt? Att man diskuterade om det inte är där jobben och välfärden kommer skapas?
So not holding my breath, though.