Give me the daggers:the sleeping, and the dead...

Salve salve!

Oh la la..jag är tillbaka, till bloggen och pucko telecom-bolag och till det graniga fosterlandet efter några totalt kaotiska och perfekta dagar i en itaiensk-siciliansk-venezuelansk koloni i London. Britterna var till största delen bortsprungna från den kokande smältdegeln, ölet var inte alls ljummet utan perfekt och mitt italienska mycket rudimentära ordförråd utökades som vanligt. Så nu är det min tur att vara lite dryg..bon; alors!

Det skulle handla om Rome...

Ut Romanus populus victus vi et superatus proeliis
saepe est multis, bello vero numquam, in quo sunt omnia..(Lucilius)

Dock föredrar jag Lady Macbeths elegans:

Infirm of purpose:
Give me the daggers: the sleeping, and the dead,
Are but as pictures:´tis the eye of childhood,
That fears a painted devil. If he do bleed,
I´ll gild the faces of the grooms withal,
For it must seem their guilt.

He he...

Kort och gott var romarna tillräkligt galna, självuptagna, förfallna, hänsynslösa..och gnistrande briljanta för att skapa ett sådant rike som ju som sagt kom att bestå. Serien är..ehum...naturtrogen men jag saknar "Jag, Claudius"...

Därefter borde lite medicinsk bildning gangna er alla. Gnöla nu inte, det kan vara av stor nytta att känna till hur köldskador bör behandlas:

Cui congelatio ex frigore accidit, de quo nondum sit desperandum, praeparandus est ei locus igne calefactus, qui ventis non sit expositus. In quo cum fuerit, fortiter et velociter caldissimis fricandus est manibus. Quod ideo fieri convenit, ut totum corpus simul calefiat, capite excepto, quod calefactis pannis calefieri oportet. Cum autem totum corpus fricatum fuerit, homines corpora calida et lenia habentes cum eo in lecto iacere debent. Quorum corpora ipsius corpus tangere et quam maxime ventrem et dorsum atque pectus convenit..Upp till bevis!(Dessutom:är inte titeln "Cui congelatio ex frigore accedit..." på vilken grå lärobok som helst i medicin oslagbar?!)


Nåväl, jag kan inte tillåta mig bli utslängd innan jag har tillfogat er någonting vettigt..och för att undvika att något patetiskt upprepa de latinska texter på ämnet som de flesta redan känner till..så citerar jag därför på ett latinskt språk istället:

Nada te turbe
nada te espanta,
todo se pasa.

Dios no se muda,
la paciencia,
todo lo alcanza:

quien a Dios tiene
nada le falta:
sólo Dios basta.
(Teresa av Avila)

Voilà; je pars...

Pax

I

Redita sum!

I'm baaaack! Såsom en löftestrogen MacArthur stormar jag in här med solglasögon och pipa.
Jag har haft världens bästa semester, jag tror att kuska runt i en orange Peugeot i de slovakiska bergen med DBD bakom ratten och solrosfält utanför fönstret är så nära himmelriket en levande människa kan komma.
Detta får bli ett nugae-inlägg, då koncentrationen inte riktigt finns till ett sammanhängande och genomtänkt.

-Pro primo, stort innerligt tack till våra sommarpraktikanter, eller gästbloggare eller vicekonungar/drottningar eller vad man nu vill kalla dem, ni är magnifika!
Fasces, som gav oss ett välbehövligt ungdomsperspektiv och ChW, som har startat en diskussion om favvo-kasus, har slängts ut från bloggen, I får hänga runt några dagar till, då hon har lovat ett ytterligare "Rome"-inlägg.
Immensam gratiam vobis ago!

- Genitiv alla gånger, och om ni säger annat så blir det fisticuffs.

-Missar ni, såsom jag, ständigt avsintt av "Rome"? Eller vill ni bara ha ett snabbare sätt att er ta igenom denna något sega serie? Här finns hjäplpen! Sidan Television without pity har utförliga och skojiga recaps (återberättelser?) av varje avsnitt. Glöm inte rösta i undersökningen!

- En orsak till att det är rörigt nu är förstås semestern som dröjer kvar i kroppen, men även att jag i slutet av veckan ska börja flytta in i nya våningen. Dilemmat, iuvenes, är bokhyllor. Ivar eller Billy? tegelstenar och spånplattor? Billigt och robust för runt 2000 böcker är vad vi söker.

- Den för mig okända tidningen har Världens Historia har en artikel om "Romarikets Elitsoldater". Någon som läst?

- Jag upptäckte nyligen att Penguin har en serie som heter Penguin Epics om 20 böcker, och det är små böcker, närapå häften, som passar i innerfickan på kavajen eller går att klämma ner i aftonväskan, med för oss klassiskt hängivna många intressanta titlar, t.ex Odysseus Returns Home (Homeros), Xerxes Invades Greece(Herodotus), 'The Sea, The Sea' (Xenophon), Jason and the Golden Fleece(Apollonius), The Destruction of Troy (Vergilius), The Serpent's Teeth (Ovidius), The Fall of Jerusalem (Josephus), The Madness of Nero (Tacitus), Cupid and Psyche (Apuleius) och även The Descent into Hell (Dante)
(För övrigt kan jag fortfarande inte sluta köpa de söta små volymerna i Penguin Great Ideas serien. De är så bedårande!)

-Såsom alla stora poeter fick T.S Eliot sin inspiration och grund i latiniteten. Se denna Understreckare:

"En sida av Eliot som inte har berörts så mycket tidigare är hans intresse för att skriva pornografi på vers, särskilt under collegeåren, då han tog en kurs om de romerska romanförfattarna Apuleius och särskilt Petronius."

-Camilla, du syftar på French lessons av Alice kaplan, som jag skrev om här.

Casus praeoptatus

Jag har inte blivit utslängd härifrån bloggen än, så jag fortsätter berika er tillvaro tills SDIL återkommer.
Lite apropå Fasces' inlägg om språkundervisning i allmänhet tänkte jag berätta om vad som kan hända när man går på krogen i Finland. Jag började nämligen prata med en ung man på en av Åbos klubbar, jag minns inte vilken. Herrn i fråga var för övrigt lite lik Sean Penn, fast med lockigt hår. Jag hade fått för mig att han läste ryska, vilket i och för sig inte stämde, men hur som helst började vi prata om språk, närmare bestämt kasus. (Det händer oftare än man kanske kan tro att mina krogkonversationer handlar om sånt.) Saken var den att jag envisades med att fråga vilket som var hans favoritkasus på finska. Han hade inget. Det tyckte jag var konstigt, för det finns ju ändå sisådär en femton stycken att välja på, men han kanske bara hade beslutsångest. Jag tycker ju att det är självklart att man har ett favoritkasus, jag har ju ett på ryska (instrumentalis). När jag har lärt mig tillräckligt med finska ska jag minsann ha ett favoritkasus där också.
Sedan började jag fråga honom om latinundervisningen i Finland och den latiskspråkiga radion och diverse annat, för att kunna förmedla det vidare till alla läsare av denna eminenta blogg, men han hade inte så hemskt mycket att säga om saken. Fast vad kan en person som inte har ett favoritkasus ha att säga av intresse?
(Mitt favoritkasus på latin? Ablativ. Inget snack om saken.)

Facito aliquid operis, ut te semper diabolus inveniat occupatum

Jag befarar, att det är sant som mina medskribenter säger, att dagen då våra tidsbegränsade privilegier faller, börjar att närma sig. Dessvärre jobbar jag dagarna i ända, och den lilla dyrbara fritid man får över efter ett halvt jordsnurr spenderar jag helst på annat än Internet. Men att icke nyttja detta gyllene tillfälle vore något man senare skulle få ångra, det vill jag lova. Här kommer alltså fler tankar från en förvirrad tonåring.

Varje gång en diskussion om latinkurser dyker upp tillsammans med jämnåriga, brukar jag förståeligt nog inte vara sen med att påpeka hur mycket undervisningen har givit mig och hur mångsidig den faktiskt är. För nog är det då rakt inte endast ett rabblande av deklinationer och konjugationer (givetvis inte rent termmässigt) upp och ner som ständigt står på schemat.

Bland det viktigaste i undervisningen vill jag påstå är läran om lingvistik över huvud taget - inte bara latinsk sådan. Det är nämligen skrämmande hur många av samtliga gymnasiestuderande i Sverige som inte kan definiera vad ett ackusativobjekt är. Jag minns t.ex. tyskalektionerna för några månader sedan, då pluggisen i klassen (nej, jag är bara språknörd; vem orkar studera?) inte visste ens vad ett subjekt var. Var dock lugna, jag skämdes såklart i hans ställe.

Att lingvisttermer är en av de vackraste guldnycklarna till valfritt språks bemästring går ej att blunda för. Okej, i latin är det A och O, men nog förstår jag mig på mången språkläroböcker betydligt bättre då jag faktiskt vet vad ett demonstrativt pronomen är. För jag må erkänna att mina kunskaper om detta var mycket vaga innan jag gick Latin A (jag hoppas att andra skämdes för mig då), och ljuger gör jag ej när jag påstår att samtliga i min latingrupp inte hade särskilt imponernade kunskaper om det dylika. Men detta skall ni veta: Det är icke heller konstigt!

I det svenska skolsystemet idag får eleverna lära sig om språkets (logiska) syntax under en alldeles för kort tid under skoltidens gång. När jag tänker tillbaka på det fick vi inte lära oss det mest grundläggande (subjekt, predikat etc.) förrän i totalt en månad under senare delen av grundskolan. Hörjde jag någon utropa "skandal" nu? Att det är den valfria(det är i alla fall garanterat skandal!) latinkursen som skall lära ut sådant till Sveriges elever strider i alla fall mot mitt förnufts mekanism.

Vad som bör göras åt detta problem är enligt min mening att lära ut grundläggande lingvistik redan från tidig ålder och ständigt måla på det i svenskaundervisningen genom hela ens skolgång. På så sätt tror jag även att man löser problemet med det tydliga avståndet som dagens ungdom gärna tar från att lära sig främmande språk. Det är jag övetygad om. Sedan borde också åtminstone Latin A vara av obligatorisk art för samtliga förstaårsgymnasister. Vi skulle då ha en klokare och även lyckligare tillväxt att se fram emot.

Förhoppningsvis på återseende, amici!

Cathedrale Aboense II

Det är bäst att dansa på bordet medan man kan, jag tror att SDIL är på ingång vilken dag som helst nu. Då får väl jag, ChW, snällt dra mig tillbaka till min egen blogg. Idag vill jag dock fortsätta dela med mig av det latinska informationsblad om Åbo domkyrka som jag började leka med härom dagen. Håll i er.

Complures capellae aras sanctis dedicatas complexae postea in sedes sepulcrales mutatae sunt. (Det där förstår man ju ganska bra med lite hjälp av andra språk. Ett förflutet inom kyrkokörer, bland annat tillsammans med min medbloggare I, gör mig också väl rustad för att förstå sådant som har med helgon och gravar att göra.)

Ubique monumenta lapidesque multorum virorum praeclarorum populi Fennici videri possunt. (Det här gick också ganska bra. Hur många av er har förresten läst den underbara boken Det blåser på månen i er ungdom? Där lärde i alla fall jag mig vad ordet ubique betydde.)

...lite längre ner:
Illustrissimus est sarcophagus Catharinae reginae, coniugis Erici XIV, quae ultimis temporibus in Finlandia actis, in templo Cathedrali sepulta est. (Mer superlativ, hurra! Det där actis vet jag inte vad jag ska göra av, men annars förstår jag. Det är faktiskt ett riktigt fint gravkor hon har fått.)

Picturae vitrorum in capellis septentrionalibus annis millesimis octingentesimis septuagesimis manu artificis Wladimiri Swertschkoff factae sunt. (Och så det där med räkneord igen. 1870 kanske? Vad septentrionalibus betyder vet jag inte heller. Något med sju? Det sjunde kapellet? Det sjukantiga kapellet? Eller är det bilderna som är sju? Måste gå dit och titta.)

Jag tror att det får vara allt från mitt håll. Men jag tror att jag ska fortsätta mina övningar med att läsa den latinskspråkiga radions hemsida. Jag skulle gärna lyssna på den också, men jag vet inte om det går. Först måste jag väl klura ut vad "webradio" heter på latin.

Bon alors..on y va!?

Oh la la....jag sitter omgärdad av allskönans saker och försöker få någon form av ordning och logik att intälla sig; imorgon bär det av till Londn och först idag återfann jag, efter assistans av min kära med-gäst-bloggare, den försvunna länken.... Förtvivlad hade jag sedan några dagar letat febrilt då jag slutligen, ayayay, först nu återfann den i ett annars numera oanvänt konto. Därav min tystnad.

Eh bien...
Som liten skuttade jag glatt över Pompejis gator, förargades över att det inte längre var några gladiatorspel på Colloseum och grät över de första kristna martyrernas (och gallernas) grymma öde i romarnas händer. Latin, grekiska, den antika kulturen; oh la la, självklarheter. Dock har nöjt mig med ett, som vår käre doktorand skriver, outsider-perspektiv på latinet, då andra passioner har fått ta sin rättmätiga plats istället...och grammatiska härvor är för mig lika roande som myskoxar. Bon alors; då det är medicin och teologi jag inte kan hålla mig från slipper jag änå inte (det måste dock medges att det är till min förtjusning) undan helt; i den förra vimlar det av ossa longa et breve, i den senare Kyrie avlöst i Gloria in excelsis Deo!

Jag hittade en söt liten text om medeltida marodörers, i det här fallet en kejsares, medicinska baravader:

Sexta curiositas et superstitio Fridereci fuit quia optime pavit in quodam pranio duos homines, quorum unum misit ad domiendum, alium vero ad venandum.Et seqenti sero feci eos exenterari coram se, volens cognoscere, quis melius digessisset. Et iudicatum est a medicis. quod is qui dormierat digestionem melius celebrasset.

Forskningen går bevisligen framåt..

Och - ja! - För er som saknade recensionen i fredags kan avsnitten sammanfattas med föjande:

Il me semble parfois que mon sang coule à flots,
Ainsi qu'une fontaine aux rythmiques sanglots.
Je l'entends bien qui coule avec un long murmure,
Mais je me tâte en vain pour trouver la blessure.

À travers la cité, comme dans un champ clos,
Il s'en va, transformant les pavés en îlots,
Désaltérant la soif de chaque créature,
Et partóut colorant en rouge la nature.

J'ai demandésouvent à des vins captieux
D'endormir pour un jour la terreur qui me mine;
Le vin rend l'oeil plus clair et l'oreille plus fine!

J'ai cherché dans l'amour un sommeil oublieux,
Mais l'amour n'est pour moi qu'un matelas d'aiguilles
Fait pour donner à boire à ces cruelles filles! (Baudelaire; Les fleurs du mal)

********
Vanum est vobis ante lucem surgere - God natt!
********

Pax

Cathedrale Aboense

Det gäller att hinna få allting sagt innan SDIL kommer hem igen och vill ha något att säga till om vad som händer på hennes blogg. Jag, ChW, sitter i Finland och jobbar, eller försöker undvika att jobba, hur man nu vill se på saken. Jag tänkte dela med mig lite av ett dokument som jag har plockat upp i domkyrkan här i staden, för alla de latinspråkiga turister som tydligen brukar ha vägarna förbi Åbo. Som bonus tänker jag även dela med mig av mina funderingar över sagda dokument. Håll i er, here goes!

Templum Cathedrale Aboense aedes principalis Ecclesiae Lutheranae Fennicae delubrumque nationis Fennorum est. (Ok, det kanske jag fattade, förutom delubrum. Jag tänker "delirium", jag tänker "lubricant", men antar att jag är på fel spår och gissar på en översättning i stil med "nationalhelgedom".)

Illustrissimum architecturae Fennicae monumentum habetur, cuius historia cum rebus Fennicis stricte coniungitur. (Det där fattade jag också. Min puls blev just lite snabbare så jag stötte på några favoriter inom grammatiken: superlativ och relativpronomen. Superlativ gillar jag egentligen bara på latin, medan relativpronomen är häftiga på andra språk också.)

...lalala, hoppar lite längre ner i texten:
Propter multa incendia summa turris est crebro renovata. (Vad tusan är crebro? Annars hänger jag med. "Turris, sitis, puppis, vitis" eller något sådant ekar i mitt huvud. Om jag bara kunde minnas vad man skulle ha den ramsan till.)

Gravissimum eorum, quod Incendium Aboense vocatur, anno millesimo octingentesimo vicesimo septimo accidit. (En superlativ till! Det här måste vara min turdag! Men om det inte vore för att jag visste att Åbo brann år 1827 hade jag kanske inte lyckats klura ut det, för räkneord tillhörde de saker som min latinlärare på gymnasiet tyckte var helt onödiga att lära sig.)

...sedan kommer det en massa som jag inte förstår. Ur ordvimlet sticker en del namn ut, i sin latinska form: Carolus, Ludovicus Engel, Hemmingus, Isacus Rothovius, Torstenius Stålhandske och så vidare. Hihi.
Fler smakprov en annan gång. Tre meningar åt gången är ungefär vad jag orkar läsa.

Vivo

Salvete amici!
Efter att ha lyst med flera dagars frånvaro på grund av att jag lägligt nog hade en festivalresa inbokad precis när kära SDIL begav sig härifrån, kontributerar jag nu mitt första inlägg till denna blogg. Sliten är jag efter ständigt flödande vin, hungrig efter kärleken som jag glömde kvar i hemstaden, men nog lever jag i alla fall. Hur kommer det då sig att jag var en av de få som fick äran att övertaga tyglarna de närmaste två veckorna? Detta är min koppling till latinet:
För ett år sedan var det dags för mig att börja tvåan i gymnasiet. Första året förspilldes på naturvetenskap så det naturliga(ha!) blev att jag bytte linje till en med samhällsvetenskaplig inriktning. Sagt och gjort. Emellertid!!! Till mitt stora förtret fick jag icke fortsätta med mina franskastudier på den nya skolan, av outgrundlig och förmodlingen idiotisk anledning. Vad jag hade att välja på som substitut till den uteblivna franskan var då italienska eller latin. Och mitt val föll på det sistnämnda, såklart.

Helt utan förväntningar klev jag in på min första latinlektion halv fem en måndageftermiddag. Vi var en liten grupp på strax över tiotalet, och den obligatoriska inledningen som är "säg mihi nomen est i vilken ordning du vill och sen ditt namn" följde. Jag blev inte frälst, men nog blev jag intresserad! Latin blev snabbt mitt favoritämne (tillsammans med filosofi), men intresset sträckte sig inte utanför skolan på allvar förrän jag snuddade vid just denna blogg. Ni förstår, strax efter att A-kursen var avklarad började något som kan liknas vid en abstinens att sätta in; det var följden av att det bara var jag och en till elev i klassen som ville fortsätta med B-kursen (hur nu det kan komma sig?!), så det enda valet jag hade om jag ville fortsätta med det ljuva språket var att ta saken i egna händer. Turligt nog nämnde jag detta som ett bidrag till en tävling som hölls här i våras. Jag fick då tröstpris och SDIL, som då bodde i samma stad som jag, gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till: privat undervisning. Och på den vägen är det. SDIL har dock flyttat nu, men en särdeles ljuvlig kollega till henne har gjort jobbet bättre än vad någon annan skulle ha kunnat göra det. Tusen tack, Karin!

Och nu säger klockan för mycket medan mina ögon nickar instämmande. Jag hoppas att ingen misstycker om jag fortsätter att bidraga med inlägg under den närmaste veckan - måhända att jag inte skriver helt klanderfritt, men så är jag också ung! Om ni nu ursäktar ska jag gå och somna över Ovidius finaste smädedikt, Ibis.
Valete!

Kaffe et panum cum köttbullar

Medan SDIL är ute och ser sig om i världen har jag, ChW, bland andra fått äran att gästspela på denna blogg, vars skosnören jag i vanliga fall inte är värdig att knyta. Som ni redan vet av SDILs presentation, samt, om ni har hängt med ett tag, av mitt tidigare bidrag, så har jag lite gymnasielatin med i bagaget. Eftersom det aldrig riktigt fastnade läste jag sedan introduktionskursen i latin som mitt kära hemuniversitet ger, men ack, det mesta har nog försvunnit ur huvudet nu - igen. Nåväl. Tydligen anses jag ändå vara värdig.
Den där introduktionskursen läste jag förresten året innan jag åkte till Moskva för att studera ryska. Jag tänkte glatt att det kunde vara kul att gå en kurs i latin också när jag var där (jag hade en massa andra höga ambitioner också, särskilt i början när jag inte kände folk och inte hade något liv), så jag gick till institutionen och frågade. Ingen nybörjarkurs tack, sade jag, för lite grann kan jag ju. Så de skickade mig till gruppen som hade läst latin i ett år. De höll på att läsa Ciceros försvarstal för poeten Archias, som jag inte över huvud taget kände till och inte begrep alls. Jag hade inget latinlexikon med mig till Ryssland (duh!) utan satt och knåpade i biblioteket på lediga stunder - i ungefär två dagar, innan jag gav upp. Jag hade, kort sagt, inte ens chans. Sade jag förresten att professorn emellanåt talade latin med studenterna? Ganska basic latin, med en meningsbyggnad som till och med jag kunde bena ut, även om jag inte kunde orden - men ändå.
Jag återgick till ryskan.
Jag undrar ibland om man kunde lägga upp undervisning i klassiska språk på samma sätt som i moderna språk. Skulle inte orden fastna bättre om man var tvungen att själv bilda meningar med dem? Skulle kanske konditionalisformerna fortfarande sitta kvar i mitt huvud om jag hade tvingats säga "Jag skulle vilja ha en kopp kaffe och en köttbullemacka" på latin när jag gick på gymnasiet? Och skulle jag fortfarande komma ihåg skillnaden mellan gerundium och gerundivum om jag hade använt dem till... vad det nu är de ska användas till? Och jag vet att man då bara skulle lära sig det hånade Via Nova-latinet, men jag misstänker att de flesta från min gamla latingrupp i skolan inte ens kommer ihåg så mycket nuförtiden.
Det här är nog liksom anledningen till att det aldrig blev jag och latinet. En kärlekshistoria som aldrig riktigt hände.

Vos valeatis, amici!

Nu försvinner jag, utmattad, i 2 veckor och kommer inte vara i närheten av vare sig dator eller mobil under den tiden.
Dock, så att ni inte ska få tråkigt och för att (temporärt) göra bloggen en smula nyskapande, ungdomlig och fräsch, har jag bjudit in tre stycken mycket fantastiska gästbloggare som ska förströ er under min frånvaro.

Tanken är att ge ett något annat perspektiv på det klassiska och det där eviga latinet, man måste komma ihåg att jag framlever mina dagar djupt nedsjunken i latrinet och kräkiskan (ungefär som barnen i dasstunnorna i Schindlers list), och nu kommer det ges röst åt folk som inte är fullt så insyltade i romarnas egen språk.

Våra gästbloggare är (drumroll please):

Fasces, som ni latinbloggshabituéer känner igen från hans flitiga kommenterande, han håller på att ta sig genom gymnasielatinet, har ett tjusande poesiintresse och en sund bildningshunger, vilket gör honom särdeles kompetent att lägga ut texten här.

ChW, även hon en ivrig kommentator,(kommentatrix?) som har latin från gymnasiet och även några universitetspoäng i detsamma. Vidare är även hon en språkdoktorand, samt sitter just nu i latinitetens andra hemvist, Finland, och har sålunda all rätt att ha åsikter om det klassiska.

Sist men inte minst, I. Denna bedårande varelse har nämnts en eller två gånger här och hon var även en aktiv recensent av Rome i fredags, en uppgift som hon kommer att fortsätta med. Hon har gedigna kunskaper i såväl medicin som teologi, kan en del grekiska och högaktar det klassisk, och allt detta gör henne ytterst passande att ge det värdefulla outsider-perspektivet på latiniteten.

Feliciter!

(Själv är jag åter den 23 juli. Må nu de dansa på bordet ordentligt!)

Maxima de nihilo nascitur historia

Ah, iuvenes, nu är det bara timmar kvar till min semester, taxin är beställd, bokhögen är sammanrafsad och ett och annat klädesplagg är nedpetat i väskan.
Sålunda börjar jag så sakteliga slappna av för första gången sen i november, jag klarade av att ta mig till Gbg, jag har lyckats med en eller annan tenta, och spänningarna i ryggen släpper.

Detta är antaglligen den första semestern någonsin som ingen volym av jobbkaraktär får hänga med och se sig om i världen, en och annan bok som har med latinet att göra finnes, men det får endast läsas i nöjessyfte, jag har insett att jag bör ta en paus.

Ni förstår, det förklarades nyligen för mig att den stora (och ytterst lyckade) Propertius-festivalen bara var en hallucination av min utmattade hjärna.
Person efter person har försökt övertyga mig att det inte har hänt; men hur kommer det sig att jag minns det så tydligt, och kan någon förklara varifrån jag fick tröjan och festivalens program, stämplat med flottfläckar av fingrar indränkta myrra och vad jag tror måtte vara Propertius egenhändiga dedikation klottrat tvärs över med kolkrita?

(Jag tror det står:

Quid iuvat ornato procedere, vita, capillo
et tenuis Coa veste movere sinus?
aut quid Orontea crinis perfundere murra,
teque peregrinis vendere muneribus;
naturaeque decus mercato perdere cultu,
nec sinere in propriis membra nitere bonis?
crede mihi, non ulla tua est medicina figurae:
nudus Amor formae non amat artificem.

Och vad jag rodnar!)

Och minnena, amici!
De hisnande fyverkerierna, kamratskapen bland volontärerna och sista dagens höjdpunkt, den inoljade grisens gatlopp i facklors sken, som då den fångats bekransades med segrarens egna sertum, och rostades vid Näckrosdammens lekplats medan festivalens final skanderades (versmåttet är som ni alla redan vet elegisk distikon):

III:21

Magnum iter ad doctas proficisci cogor Athenas
ut me longa gravi solvat amore via.
crescit enim assidue spectando cura puellae:
ipse alimenta sibi maxima praebet amor.
omnia sunt temptata mihi, quacumque fugari
posset: at exsomnis me premit ipse deus.
vix tamen aut semel admittit, cum saepe negarit:
seu venit, extremo dormit amicta toro.
unum erit auxilium: mutatis Cynthia terris
quantum oculis, animo tam procul ibit amor.
nunc agite, o socii, propellite in aequora navem,
remorumque pares ducite sorte vices,
iungiteque extremo felicia lintea malo:
iam liquidum nautis aura secundat iter.
Romanae turres et vos valeatis, amici,
qualiscumque mihi tuque, puella, vale!
ergo ego nunc rudis Hadriaci vehar aequoris hospes,
cogar et undisonos nunc prece adire deos.
deinde per Ionium vectus cum fessa Lechaeo
sedarit placida vela phaselus aqua,
quod superest, sufferre, pedes, properate laborem,
Isthmos qua terris arcet utrumque mare.
inde ubi Piraei capient me litora portus,
scandam ego Theseae bracchia longa viae.
illic vel stadiis animum emendare Platonis
incipiam aut hortis, docte Epicure, tuis;
persequar aut studium linguae, Demosthenis arma,
libaboque tuos, culte Menandre, sales;
aut certe tabulae capient mea lumina pictae,
sive ebore exactae, seu magis aere, manus.
et spatia annorum et longa intervalla profundi
lenibunt tacito vulnera nostra sinu:
seu moriar, fato, non turpi fractus amore;
atque erit illa mihi mortis honesta dies.

I Björkesons lysande översättning blir denna värdiga avslutning:


Långt- till det lärda Athen- är jag tvungen göra en resa
för at på fjärran ort avkasta kärlekens ok.
Plågan ökar blott om hon ständigt står för mitt öga.
Näring i riklig mängd skaffar sig kärleken själv.
Allt har jag prövat nu för att jaga Amor ur sinnet,
men ifrån varje håll ansätter guden mig grymt.
Ändå släpps jag knappt in, först efter talrika avslag;
kommer hon sover hon klädd, allra längst ut på min säng.
En hjälp finns: lika långt som Cyntia flyr ur min åsyn
när jag rest bort härifrån skall också kärleken fly.
Kom då fort och skjut ut mitt skepp i havet, kamrater
och genom lottning bestäm roddarnas plats och par,
hissa sedan i mastens topp ett lyckosamt segel:
vinden i klarnad sky kommer att gynna vår färd.
Roms palats och ni, mina kära vänner, farväl nu;
du också flicka, farväl-hur du än varit mot mig!
Ovan ska jag nu nu alltså korsa hadrias vidder
och måste nalkas med bön gudar i sorlande djup.
Sedan, när Joniens hav befarits och tröttade segel
på en lechaisk hamns vindstilla vatten fått ro,
skynda dig då min fot, fördra den möda som kvarstår
på ett korintiskt näs, skiljandes hav från hav,
för att till sist, när Piraeus' strand tagit emot dig, bestiga
Tesevs' långa mur, vandra längs hans väg till Athen.
Där, i Platons akademi och en lärd Epikuros'
trädgård vill jag min själ rena från dårskap och fel,
lära mig vältalighetens konst, Demosthenes' vapen,
eller en kvick dialog, vise Menandros, av dig.
Säkert kommer min blick att fängslas av måade tavlor,
konstverk av elfenben, allt det som formats i brons.
Så skall årens gång eller havets avgundsom skiljer
lindra det sår jag bär djupt i mitt tigande bröst,
eller dör jag som ödet bestämt, och icke av neslig
kärlek tillintetgjord: det blir en hedersam död.

Tror ni han tror på det själv?

Salve magister!

Avslutade nyligen i svett och solsken Claes Hylingers Det Hemliga Sällskapet (finns även två fortsättningar)och tyckte den var rolig och underhållande, en bra tåg eller hängmattebok.
vad som jag dock fann hysteriskt skojigt var de små framträdanen som huvudpersonens gamle latinlärare gör i boken.
De är inalles tre stycken tillfällen och sker, passande nog, i den vackra staden Göteborg. De stannar aldrig och pratar utan hans gamle magister sveper blott förbi (Förslag till en magisteruppsats i litt.vet; "latinlärare i litteraturen", outsinligt och en bred tidsram att leka med, eller begränsa):

Sidan 19 i min Månpocket-upplaga, de träffs på Avenyn:

"Och jag hälsade på min f d lektor i latin och grekiska, en prydlig man sam alltid bar fluga. han var lång och mager och gjorde ett skrangligt men ändå elegant intryck i sin blåa rock.
-Salve!
-Salve!"

Sidan 69:

"Jag kände inte någon utom min gamle lektor i latin och grekiska som tittade in en kort stund, prydlig som alltid.
-Salve!
-Salve!"

Och slutligen sidan 247:

"Förutom kent och bokhandlaren var det till min förvåning min gamle lektor i latin och grekiska- "Salve!- samt den rödhåriga kvinnliga bibliotekarien och några personer som jag ännu inte kände."

Jag skrattade till tårar, kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jisses vad kul!

I romanen finns även en antikare som berättar Kal-historier, så något för alla finnes.

"Romam" videmus

Vi sitter och ser HBO:s serie "Rome" då den precis haft premiär på svensk tv. Detta är första intrycken ch de kanske är lite röriga men vi har druckit vin till middagen, slukat Tom Collinsar till fördrink och konjaksflaskan vandrar ständigt under tv-tittnadet. I är den unga dam som kommer skriva om nästa avsnitt här på bloggen, då jag då är borta, och P är vår militärhistoriske expert, då han faktiskt kan köra stridsvagn.

Jag, SDIL, skriver under avsnittet, P och I skriver lite kort under reklampauser. Detta referat förmedlar inte riktigt den autentiska upplevelsen av att titta med P och I, för att få den sanna känslan måste ni föreställa sig att I rycker till och grimaserar "Ewwww" vid all blodsutgutelse och P härmar simultant varje romersk salut som förekommer.

Ingen historisk analys eller dylikt just nu, det är för varmt och jag har semester!
(Men man kan rekommendera Divus Iulius och Philippicis för vidare läsning)

SDIL: Goatly little men!
...

SDIL:Cato känns utmärkt framställd, verkligen "vän av ordning", och serien verkar vara designad av Alma-Tadema.
...

SDIL: Mithrasriter!

P: Vad är det?

[Lång förklaring]

P: Wow, de belönar kunskap!
...

Under första reklampausen, P skriver:

P: Väldigt autentisk ur en militärhistorisk synvinkel, de var belagt med hårda straff för den legionär som bröt formationen. Det intressanta är att om man tittar på den romerska stridstekniken kan man se deras "galliska arv". Detta ser man genom att de romerska armén värderade individuell svärdkonst hos varje soldat precis som kelterna, för etruskerna värdesatte inte det.

Shhh, det börjar igen.

SDIL: Örnen! örnen!

P: Atia är hådast!
...

SDIL: Är det där en mentula...
...

I: Bonjour! [När barbaren lutar sig över Octavius]
...


Under andra reklampausen, I skriver:

I:"Romare är aldrig rädda..han saknar bara sin mamma!"..stackars lilla Octavius..Le petit på en vit häst (oh la la, Kreta-varning...)Et voilà, lite kloppeti-kloppeti-klopp, "rör mig inte utan att jag befaller det! och "vatten!"n så är plötsligt gallerna dör, svisch-svosch, pilar, blod..och sedan ligger lille Octavius bunden vid de långhåriga gallernas lägereld...Stackars Andros barn..nu är deras ögon dömda att träs upp på halsband..oh la la...

Schh, börjar igen!

P: Atia är hårdast. Jag håller på henne.

I: Vilket vidrigt samhälle!

SDIL: "Bravo, Magnus, masterly" Hm, jag tror det där varit jag.

P: Atia, visst är hon bra!
...

SDIL: 7 år och 140 dagar! Awww...
...

P: Vem var Dis?

SDIL: Underjorden.

P: Cool förbannelse!
...

I: Han ser ut som en scout.

P: Oooo, det här bra!
...

Blå spanjorer, blå spanjorer!
...

I; Ce quoi ca? [vid åsynen av den döde slaven]
...

SDIL: Ah, ett romerskt bröllop, saffranslöja!
...

P: DOn't fuck with Atia, hon är bäst!

Under tredje reklampausen, I skriver själv:

I:Pompejus will eat sand!
Poor OCtavia...hon och Glabius älskade tydligen varandra..Romersk kärlek..ungefär som my little pony och Jonas gardell...även om gardell knappast skulle avrätta ponysar. inte ens mongoliska stridsponysar..alea iacta est!

Nästa avsnitt!

P: Vad tänker du på om jag säger Bysantium?

SDIL: Jag tänker på öst-Rom.

P: Jag tänker på lila!

...

I: [låtsas vara Caesar] Shit happens!
...

[Lite snusk vid vägkanten]

I: Framför alla?

P: When in Rome...

Alla:Inte under fanan! Hahah!

P: Marcus Antonius är en kåt soldat, helt enkelt!
...

Prästerna ger rabatt efter hundra!
...

P: Vilken dålig översättning!

SDIL: Ja

...

P: Sparvar!

I: Och kanariefåglar!

P: Typ som kycklingvingar!
...

[Vid åsynen av bebisen]

SDIL och I: Shit!

...

Under reklampausen skriver P:

P:Jag gillar hur de porträtterar Mark Antonius, som en dum soldat som bara är intresserad av sex och våld, det roliga är att det är inte långt från sanningen.

Shh, det börjar igen!

[P och I djupt generade över snusket, börjar slåss i soffan.]

SDIL: Hmm, Venus crucifix, crux veneris...

P: Blodrött är min nästa favorit, efter lila.
...

P: Marcus Antonius är dum i huvudet.
...

[Gambling]
SDIL: Han kommer förlora, eller hur?

P: Du är genialisk, SDIL
...

[Sexscen]
SDIL: Vänta, vem är vem?

P: Det är Atia med Marcus Antonius.

I: Atia?
...

P: Hur spelar man tärning?
..

P: He's a legionary; don't fuck with him! THIRTEEN!

I: Han dödar typ alla här.

P:THIRTEEEEEEN!
...

SDIL: Primitiv operation!

P: Det är jätte-autentiskt.
..

SDIL: En vit kanin till Spes!

P: En hamster, går det bra?

I: Sälj dem i presentshoppen på sjukhuset!
...

I: Jag tror jag känner igen honom från Monty Python.
...

P: Du är missnöjd med Cicero, eller hur?

SDIL: Jag hade alltid tänkt honom mer som Marlon Brando...
...

SDIL:En framgångsrik oxdrivare!
...

P:Det är alltid så jobbigt när man hamnar vid ett par och hör dem bråka. Dåååålig stämning!

Reklam! I skriver:

I:När vaknar han upp??
-Idag, imorgon eller aldrig! Och öhÖhÖh, det där är koppar! Det kostar! Han får mjältfeber,..det är bra..och GO VAR!!!

M.Antonius är en brute..
Intressant att i alla "rom"skildringar är det british british English som gäller..oooh noooo...You're a brute! Not bwute bu bRute

Börjar igen!

P: Evita kom från samma by som min farmor... Togor, det är ett hedervärt plagg, nästa gång jag spelar Republic of Rome ska vi ha togor!
...

I: Det var 6 år sedan jag läste om romersk historia.

P: Musiken är jävligt dålig.
...

P (Om Niobe]; Hon ser väldigt romersk ut.

SDIL: Titus Pullo har en do-rag!

P: Badass bandanna!
...

P: Coitus! Hehe Coitus!

SDIL; Octavia gör ju en total Meg Ryan-grej.
...

Caesar utropas till Roms fiende!

I och P [mkt ironiskt]: Ohh, vad man undrar hur det ska sluta!
...

I och P har börjat prata om Goethe och låtsas vara unge Werther.

SDIL: First blood!

I: Det är lite hitleraktigt det här.
...

P:Det är så djävla snyggt här Han korsar utan att säga ett enda ord! De föll inte för shakespearfloskels! Inte ett ord!
...

SDIL: Det är hennes bebis, inte sant?

P:[Rullar på ögonen] Jo!
...

Slut!

I: Vem är min glupska lilla kulting!

I skriver själv:

I:Marcus antoius loves ceasear
och för övrigt..struntar jag i kartago (de bondade med fel killar) men det var romersk politik som jag läste för länge sedan..historia också, men ändå
P har ett antomen cdfodral..
alla bondar vi med fel gag...Scipius mot Caesar..ujujuj...

Här riskerar vi att bli nördiga

Fast var intressant att se gestaltningn av Mithras-kulten, hade fått för mig att personerna som dränktes i tjurblod var nedsänkta i en jordgrop..men det kanske skedde med mer stil för plebejerna..

stackars proletärer..
..jag är nog för blödig för det här

Slut från I, hon ligger nu i soffan och blundar.

Utslagna är vi alla, utslagna av värme, Romarkitch, trötthet och sprit.

collectio

Jorå, alltjämt ingen dator.
Ger er sålunda en fin citatsamling och en suverän länksamling (scrolla hela vägen ner) att ro er med medan logistiken löses: här!

Inferior

Tack för all sympati rörande mina datorbekymmer. Det kan tilläggas att jag alltjämt skriver från stadsbibblans dator, om detta fortsätter måste jag börja ha mysbyxor och lukta sprit så jag bättre smälter in bland datorhabituéerna.

Ytterligare att boktips för sommaren: Varför inte nu äntligen läsa den Gudomliga Komedin? Finns,i som alltid, ypperlig Björkeson-tolkning(jag är en sån groupie)!
(Och ja, det är fusk att blott läsa Inferno) Blev en smula inspirerad av en Understreckare om fysiken hos Dante:

"Ett tredje exempel på fysik i Komedin har samband med en episod i Galileis liv. År 1588 höll den då 22-årige Galilei två föreläsningar inför den Florentinska akademin. Han var en okänd ung man utan anställning, en professur i matematik vid universitetet i Pisa var ledig och Galilei inbjöds att hålla två föreläsningar om matematiska ämnen. I föreläsningarna jämförde han och dömde mellan två försök att förse Dantes redogörelse för helvetets uppbyggnad med kvantitativa mått. Den ena beskrivningen hade Antonio Manetti som upphovsman, en florentinare som Galilei tycks ha trott varit medlem av akademin, medan den andra konstruerats av Alessandro Vellutello, en person som inte kom från Florens. Galilei dömde till den lokale sonen Manettis förmån, föreläsningarna var en framgång, Galilei fick tjänst på universitetet i Pisa och hans karriär var igång. Detta borde ha varit något som Galilei senare i livet såg tillbaka på med tillfredsställelse, men han tycks närmast aktivt ha försökt att undvika att fästa någon uppmärksamhet på de båda föreläsningarna inför Akademin. Föreläsningarna finns publicerade i hans samlade verk, men eftersom de verkat vara av litterärt snarare än naturvetenskapligt intresse så har de inte studerats närmare av vetenskapshistorikerna.

Häromåret fäste en amerikansk fysiker, Mark Peterson, uppmärksamheten på de båda Dante-föreläsningarna, deras innehåll och Galileis märkliga attityd till dem. I sin argumentation för Manettis mått bemöter Galilei invändningen att takvalvet över ett så stort Helvete som det som Manetti förespråkade skulle kollapsa under sin egen tyngd genom att jämföra med takets tjocklek i en byggnad. Storleken på det tak han talar om stämmer ganska väl med katedralen i Florens som bör ha varit bekant för åhörarna. Helvetets tak behöver vara 100 000 gånger så stort på alla ledder, och eftersom katedralens tak inte kollapsar så drar Galilei slutsatsen att Helvetets takvalv kommer att hålla. Han antar alltså att om ett tak som har en viss storlek håller så kommer ett tak som är 100 000 gånger så stort på alla ledder också att hålla. Det är inte ett korrekt antagande och Peterson anför skäl för att tro att Galilei kan ha insett det ganska snart efter föreläsningarna. Det måste i så fall ha varit en obehaglig situation. Han hade fått sin ställning med hjälp av argument som inte höll och som när som helst skulle kunna motsägas. Han kunde inte gärna själv fästa uppmärksamhet på det hela. Det skulle underminera en argumentation som förhöjde Florens ära och skulle dessutom innebära en kritik av florentinaren Dantes skildring av Helvetet eftersom Galileis nya insikt innebar att de mått som Dante angett för jättarna längst ner i Helvetet blev orimliga."

Tre dagar kvar til semestern... Lovar dock att skriva något vettigt innan jag försvinner.

tempestates

Ack, iuvenes, det är både kaos och kris i fråga om bloggandet.
Datanissen på institutionen plockade åt sig min dator för ca två veckor sedan med löfte om en snabb reparation, och det tålde och fördrog jag, jag var först i den eviga ungdomens stad oh därefter i tentadimmor, och häromdagen då jag mailat datakillen och hövligt frågat när den kanske eventuellt skulle komma tillbaka, fick jag ett glatt avslappnat mail från denne ondskans lakej där han låter hälsa att han återkommer från semestern i vecka 29 (sic!) och då kommer ordna det där med min dator.
Jag sitter på bokad dator på stadsbibblan och skriver detta. Kan man bli mer tragisk och patetisk!

Vidare går jag på semester i slutet av nästa vecka och då tänker jag vara på resande fot och inte sitta vid någon skärm, så det lär bli ganska tomt här. Ska jag hitta några somm fyller detta vacuum?

Vi avslutar med två hängmatteboktips inför den förhoppningsvis lata sommaren: det första är French Lessons , en trevlig liten memoar av Alice Kaplan, och är ett måste för alla som läser, läst, vill läsa språk eller tycker om grammatik.
Mitt andra tips är Generation Kill, ett tjusig reportage om First Recon Marine Battalion och deras väg till Bagdad, nu under vårt senaste Irak-krig, skriven av Evan Wright. Manlig, välskriven, polemisk, rörande och fruktansvärt rolig.
Den klassika kopplingen, så den må rekommenderas på latinbloggen, är, förutom att krig är särdeles klassiskt, att en av bokens hjältar Lt. Fick har en major i classics. Det säger allt.

Det är lustigt, jag läste den sanmtidigt som livius, och såg med all önskvärd tydlighet att vissa saker i den militära struktoren stämmer lika väl då som nu; en skrytande, skrävlande officer är alltid dåligt, och man ska ta väl hand om sina fötter.

Jag vill ha tillbaka min älskade dator!

Livius

Ah, mesdames et messieurs, nu försvinner jag kort in i pluggdimmorna igen, på onsdag ska Livius tentas.

Jag försöker, dels av ren experimentlusta, dels av lättja och utmattning, att läsa Livius utan ordbok i så stor utsträckning som möjligt, så att pauserna då man stannar utt för att leta på ett visst ord, inte uppstår och sålunda se vilket "flow" jag kan uppnå.
Det är svårt, sträcker mig ständigt efter lexikon.

Nåväl, Livius var det. En del av er känner säkert igen honom från hans lilla uppdykande i "Jag, Claudius", och andra kanske i latinet tagit sig idenom första boken av Ab Urbe Condita, vilket är namnet på hans stora och delvis bevarade historieverk.

Ja, det finns hur mycket som helst att skriva och säga, men tyvärr bör själva inpluggandet komma först.

Själv är jag just nu försjunken i bok VI, och har många sidor att läsa innan sömn i natt.

Mors Romae

Vad gör ni här? Det är midsommar och regnar knappt, så ut och lek!

Själv har jag bara tittat in för att hänvisa till en bokrecension av
Döden i Rom: En annorlunda historisk guide till den eviga staden, av Maud Webster i SvD, som alltid av Uppsalaprofilen Carina Burman (hennes Min salig bror Jean Hendrich finns nu i urbillig pocket!):

"Den eviga staden är i högsta grad också dödens stad. Här fördes inte bara ett ljuvt liv, här har man under årtusendena också ägnat mycket omsorg åt sin egen och andras död. Börjar man rannsaka sin hjärna hittar man många, som blev kvar i Rom. Det gällde förstås en uppsjö av antikens romare, som Catullus och Seneca. Cicero mördades på flykt från oron i staden, men hans huvud och högra hand - med vilken han skrivit sina tal - fördes tillbaka och spikades upp på Forum.

Kejsar Augustus dog mera stillsamt på resa och fördes tillbaka för att gravsättas inne i staden - inte längs vägarna utanför dess murar, som andra dödliga. I Rom dog den heliga Birgitta och blev skeletterad inför hemfärden till Vadstena. Här klagade den lungsjuke John Keats över kylan innan han slutligen tog det sista, ansträngda andetaget i sitt hus vid Spanska trappan - senare bostad för Axel Munthe, som dock lämnade staden kvick och kry. Och när den förvirrade hovmannen Polonius i "Hamlet" ska skryta om sina skådespelartalanger hävdar han att "I did enact Julius Caesar. I was killed i'th'Capitol."
[...]
"En intressant aspekt på den romerska döden är nattens betydelse. Gång på gång återkommer Webster till natten. De romerska begravningstågen ägde ursprungligen rum då, Augustus kropp bars till Rom "i nattliga etapper", 1800-talets begravningståg skedde om natten och det var då icke-katoliker jordfästes. Dödens mörker och nattens mörker tycks ha hört ihop. Det måste ha varit en spöklik syn med dessa processioner, kanske med facklor, genom den mjuksvarta romerska natten.

En historia som täcker ungefär 2 500 år handlar givetvis mycket om förändringar. Det gäller inte bara synen på döden, utan också staden själv. Det Rom, där de första invånarna gravsattes i hyddlika urnor på Forum Romanum, skilde sig mycket från högantikens, medeltidens, renässansens eller dagens Rom. Kejsar Trajanus lät till exempel skyffla bort Quirinalen, en av de sju kullarna, och reste en kolonn som visade den höjd kullen fordom haft. Slutligen placerades hans aska i dess bas."

Så ut i "solen" och tänk på döden!

Slutligen, ett omnämnande av denna Understreckare, för detta:

"Den polska författaren Henryk Sienkiewicz [författare till über-Rom-romanen Quo Vadis och Nobelpristagare]dog i osmansk exil. Att Erich Auerbach erbjöds en fristad i Istanbul mitt under andra världskriget kunde kanske tolkas som en sista reflex av gångna tiders tolerans, här fick han i lugn och ro fullborda sitt mästerverk Mimesis."



P.S Käre Fasces, jag ska definitivt skriva något om svordomar och liknande, men medan alla mina böcker är magasinerade i lådor kommer detta inte ske, en lite utläggning gives dock i början av augusti då böckerna fått komma hem. D.S

communicatio

Så, iuvenes, lyssnade ni på den sötaste av de Aderton, Göran Malmqvist, nu i eftermiddags?
Om inte, så missade ni hur han låter sig trors vara en latintalande amerikansk andre-pilot. Till och med i mörkast Asien kommer latinet till nytta!

Episoden han beskrev fick mig att tänka på detta, ett stycke ur väldens bästa bok, En världsomsegling under havet av Jules Verne.
Den hetlevrade harpunisten Ned Land, Professor Aronnax (bokens berättare)och hans betjänt Conseil har precis blivit inplockade i den mystisk U-båten Nautilus och försöker nu kommunicera med de tystlåtna män som bevakar dem (på engelska då det var lättast att hitta):

"The other replied with a shake of the head and added two or three utterly incomprehensible words. Then he seemed to question me directly with a long stare.
I replied in clear French that I wasn't familiar with his language; but he didn't seem to understand me, and the situation grew rather baffling.
"Still, master should tell our story," Conseil said to me. "Perhaps these gentlemen will grasp a few words of it!"

I tried again, telling the tale of our adventures, clearly articulating my every syllable, and not leaving out a single detail. I stated our names and titles; then, in order, I introduced Professor Aronnax, his manservant Conseil, and Mr. Ned Land, harpooner.
The man with calm, gentle eyes listened to me serenely, even courteously, and paid remarkable attention. But nothing in his facial expression indicated that he understood my story. When I finished, he didn't pronounce a single word.

One resource still left was to speak English. Perhaps they would be familiar with this nearly universal language. But I only knew it, as I did the German language, well enough to read it fluently, not well enough to speak it correctly. Here, however, our overriding need was to make ourselves understood.

"Come on, it's your turn," I told the harpooner. "Over to you, Mr. Land. Pull out of your bag of tricks the best English ever spoken by an Anglo-Saxon, and try for a more favorable result than mine."
Ned needed no persuading and started our story all over again, most of which I could follow. Its content was the same, but the form differed. Carried away by his volatile temperament, the Canadian put great animation into it. He complained vehemently about being imprisoned in defiance of his civil rights, asked by virtue of which law he was hereby detained, invoked writs of habeas corpus, threatened to press charges against anyone holding him in illegal custody, ranted, gesticulated, shouted, and finally conveyed by an expressive gesture that we were dying of hunger.
This was perfectly true, but we had nearly forgotten the fact.

Much to his amazement, the harpooner seemed no more intelligible than I had been. Our visitors didn't bat an eye. Apparently they were engineers who understood the languages of neither the French physicist Arago nor the English physicist Faraday.
Thoroughly baffled after vainly exhausting our philological resources, I no longer knew what tactic to pursue, when Conseil told me:
"If master will authorize me, I'll tell the whole business in German."
"What! You know German?" I exclaimed.
"Like most Flemish people, with all due respect to master."
"On the contrary, my respect is due you. Go to it, my boy."

And Conseil, in his serene voice, described for the third time the various vicissitudes of our story. But despite our narrator's fine accent and stylish turns of phrase, the German language met with no success.
Finally, as a last resort, I hauled out everything I could remember from my early schooldays, and I tried to narrate our adventures in Latin.
Cicero would have plugged his ears and sent me to the scullery, but somehow I managed to pull through. With the same negative result.

This last attempt ultimately misfiring, the two strangers exchanged a few words in their incomprehensible language and withdrew, not even favoring us with one of those encouraging gestures that are used in every country in the world. The door closed again.
"This is outrageous!" Ned Land shouted, exploding for the twentieth time. "I ask you! We speak French, English, German, and Latin to these rogues, and neither of them has the decency to even answer back!"

Efter mat, sömn och diverse turer kommer äntligen kapten Nemo (och vad betyder hans namn på latin, iuvenes?):

"Gentlemen," he said in a calm, penetrating voice, "I speak French, English, German, and Latin with equal fluency. Hence I could have answered you as early as our initial interview, but first I wanted to make your acquaintance and then think things over. Your four versions of the same narrative, perfectly consistent by and large, established your personal identities for me."

Jag är djupt övertygad om att de inte fått stanna om inte professorn visat upp sina latinkunskaper.
Tänk, det är nog så att denna passage som fick mig att ge mig in på latinbanan, övertygad om att detta var det enda sättet att överleva om man lidit skeppsbrott och förts ombord på en mystisk U-båt.

casus arborealis

Ledsen för tystnaden (återkommer strax ordentligt), först var det trötthet och flytt som fyllde mina dagar, och därefter, att när jag häromkvällen cyklade hemåt ställde sig en trädnymf i vägen och I came to "a sudden arboreal stop".

En del blod, mycket sönderskrapad hud, illamående och ett bultande, ömmande huvud.
Ack ja.

Låtom oss istället glädja oss åt att Rome visas på kanal 5 i sommar!

Jag kan även berätta att trots att det generösa "tag-tre-betala-för-två" Loeb-erbjudandet kvarstår alltjämt hos hedengrens, har de även samma lockande upplägg för sina Penguin Classics.
I den serien hittar ni en uppsjö antika författare (dock utan originaltexten) i mycket god översättning. Jag såg såväl Livius som Suetonius (i Graves underbara översättning), vidare åtskilliga greker, samt Catullus med en vacker kvinnorumpa på omslaget.

Och slutligen, en bok som verkar intressant, "Mitt liv som Pythagoras" av Fredrik Lång. Svenskan skriver:


"Mitt liv som Pythagoras" är folkligt frejdig, den närmar sig inte antiken med vederbörlig vördnad utan med ett raljerande småleende, med inslag av slang och dialekt i dialogen, och med nautiska, mytologiska och filosofiska termer i en salig blandning. Lång har uppenbart haft roligt när han skrivit. Man gör ett misstag om man förväntar sig en rättfram psykologisk realism, ur en sådan synvinkel blir romanen bara trögläst och osannolik. Släpper man däremot anspråken på trovärdighet och identifikation, får "Mitt liv som Pythagoras" flykt.
[...]
Lång är som gjord för sin uppgift. Förutom att han är en driven romanförfattare har han forskat i antikens filosofi, med en licentitatavhandling om Thales och en doktorsavhandling om det "industrialiserade medvetandet" från Platon till Nietzsche. "Mitt liv som Pythagoras" kan läsas på många plan, inte minst som ett inlägg i debatten om humaniora i dag, eller varför inte som en filosofisk roman om polariteten mellan nytta och sanning. Som Zalmoxis resonerar: "Den som vill använda räknekonsten endast för att hålla ordning och reda på användbara och nyttiga ting har aldrig i sin
själ rörts av världsalltets harmoni och aldrig förmått lyssna till stjärnornas musik, denna den skönaste blandningen av stämmor och ljubelsång [sic!]".
Detta citat inringar ett av bokens budskap."

Å, mitt huvud!

Mollia, Pegasides, date vestro serta poetae

Andra och sista dagen av vår tvådagars Propertius-festival har rivstartat, med en rejäl grötfrukost för de många funktionärerna, klädda i rosa t-tröjor (med texten "Propertiusfestival -06!!!" på framsidan och Non datur ad Musas currere lata via på ryggen i glow-in-the-dark bokstäver) och överdådiga drypande kransar på huvudet.
Själv sitter jag med en ganska gles och tunn sådan på skulten, myrran droppar oavbrutet ner på tangenterna och jag lämnar ständigt spår av små gula kronblad efter mig, men ändå, en eloge till funkisarna, som rest hit från hela landet, och som bundit kransar sedan fem i morse! Vivant!

Ingen Prop-fest är ju fullständig utan lite Pound-referenser.
En av Pounds (och vi menar inte Ezra, utan Kenneth Pound, killen som driver langos-vagnen) stora favoriter är II:15, mycket p.g.a (och jag direktciterar) "the boobies".
(Själv försöker jag ännu hämta mig från det faktum att Björkeson använder termen "hängbröst", passar visserligen i sammanhanget och så, men ändå)

Nåväl, K.P:s favorit:

O me felicem! o nox mihi candida! et o tu
lectule deliciis facte beate meis!
quam multa apposita narramus verba lucerna,
quantaque sublato lumine rixa fuit!
nam modo nudatis mecum est luctata papillis,
interdum tunica duxit operta moram.
illa meos somno lapsos patefecit ocellos
ore suo et dixit 'Sicine, lente, iaces?'
quam vario amplexu mutamus bracchia! quantum
oscula sunt labris nostra morata tuis!
non iuvat in caeco Venerem corrumpere motu:
si nescis, oculi sunt in amore duces.
ipse Paris nuda fertur periisse Lacaena,
cum Menelaeo surgeret e thalamo;
nudus et Endymion Phoebi cepisse sororem
dicitur et nudae concubuisse deae.
quod si pertendens animo vestita cubaris,
scissa veste meas experiere manus:
quin etiam, si me ulterius provexerit ira,
ostendes matri bracchia laesa tuae.
necdum inclinatae prohibent te ludere mammae:
viderit haec, si quam iam peperisse pudet.
dum nos fata sinunt, oculos satiemus amore:
nox tibi longa venit, nec reditura dies.
atque utinam haerentis sic nos vincire catena
velles, ut numquam solveret ulla dies!
exemplo iunctae tibi sint in amore columbae,
masculus et totum femina coniugium.
errat, qui finem vesani quaerit amoris:
verus amor nullum novit habere modum.
terra prius falso partu deludet arantis,
et citius nigros Sol agitabit equos,
fluminaque ad caput incipient revocare liquores,
aridus et sicco gurgite piscis erit,
quam possim nostros alio transferre dolores:
huius ero vivus, mortuus huius ero.
quod mihi secum talis concedere noctes
illa velit, vitae longus et annus erit.
si dabit haec multas, fiam immortalis in illis:
nocte una quivis vel deus esse potest.
qualem si cuncti cuperent decurrere vitam
et pressi multo membra iacerc mero,
non ferrum crudele ncque esset bellica navis,
nec nostra Actiacum verteret ossa mare,
nec totiens propriis circum oppugnata triumphis
lassa foret crinis solere Roma suos.
haec certe merito poterunt laudare minores:
laeserunt nullos pocula nostra deos.
tu modo, dum lucet, fructum ne desere vitae!
omnia si dederis oscula, pauca dabis.
ac veluti folia arentis liquere corollas,
quae passim calathis strata natare vides,
sic nobis, qui nunc magnum spiramus amantes,
forsitan includet crastina fata dies.

Som alltid, en tjusig tolkning av Björkeson, så ge kransarna till denne poet nu, o pegasider!(Har jag förresten nämt att den tidigare Propertius översättningen till svenska skrevs av Bernhard Risberg? Känns passande att karln även skrev psalmer...):

O jag lycklige! O, du natt som bländat mig! O du
ljuva läger som såg, hänryckt, den vällust jag njöt!
Ack, alla ord vi lampans sken vi sagt till varandra!
Och vilken häftig kamp, sedan vårt ljus brunnit ut!
Ena stunden med nakna bröst har hon mött mig i närstrid,
nästa i tunikan höljd, sökt stå emot min attack.
Med sina läppar öppnade hon mina sömniga ögon,
sägandes så: "min vän, tog redan krafterna slut?"
Hur våra armar har sökt och provat olika famntag,
och hur min mun blev kvar länge mot din, i en kyss!
Likväl, är rörelsen dold förminskas kärlekens nöjen;
ögonen vet du ej det?- visar de älskande väg.
Paris, sägs det, blev dödligt kär när inför hans blickar
ur Menelaos' bädd Helena naken steg upp.
Foibos' syster betogs av den nakne Endymion; naken
påstås det, ar även hon, när med varandra de låg.
Men om du alltjämt envisas med att ligga där påklädd
sliter jag av dig allt -då får du pröva min kraft!
ja, inte nog med det: om jag drivs att förgå mig av vrede
kommer din mor att se märkena armen har fått.
Inga hängbröst har du ju än som hindrar dig leka;
de som fött barn och blygs, lämna den sorgen åt dem!
Så länge ödet vill, låt ögonen mättas av kärlek:
natten som kommer är lång, efterföljs inte av dag.
O om du ville som jag att en kedja hölle oss samman,
hårt, så att ingen dag någonsin löste dess band!
Tag som en förebild för din kärlek paret av duvor,
hanen med honan ömt enad i livslångt förbund.
Den tar miste som tror att vanvattig kärlek kan slockna:
kärleken om den är sann, känner ej mått eller gräns.
Förr skall jorden bedra med förvända skördar en bonde,
bakom ett nattsvart spann solguden köra sin vagn,
floder vända sitt lopp, leda vattnet åter till källan,
fisken torr simma kring nere i sinande djup
än att mitt hjärtas kval jag överför på en annan:
henne tillhör mitt liv, hennes förblir jag som död.
Ville hon då och då bevilja mig nätter som denna
skulle ett enda år räcka som levnad åt mig.
ger hon mig många därav, då övervinner jag döden:
en enda sådan natt kan göra människan till gud.
Kände alla, som jag, att detta är tillvarons mening
och om de tyngda av vin lyckliga ginge till ro
[jisses, sprang just förbi ett litet rådjur utanför förnstret, särdeles bukoliskt]
skulle vi aldrig fått se några grymma svärd eller krigsskepp
och inga landsmäns ben vräkas av Aktions hav;
då skulle ej heller Rom _som av egna triumfatorer
kringrändes gång på gång -tröttnat att lösa sitt hår.
Eftervärlden skall hur som helst med rätta berömma
att jag i dryckeslag aldrig har sårat en gud.
Du, medan än detr är ljust, förglöm ej tillvarons frukter!
En enda kyss är nog -allt har du gett mig med den.
Som från en vissnande krans du ser bladen lossna och falla
och i din bägare sen utspridda flyta omkring,
så för oss, som fulla av hopp ger oss hän åt vår kärlek
bär kanske nästadag undergång med sig och död.

Insomnia, stress, huvudvärk och min maxima cura, den annalkande tentan.

Tu mihi solus places

Jag har utropat en Propertius-festival, så där i passande tid till min tenta, och firar nu sålunda glatt i dagarna två, med karnevalsfjädrar på huvudet och en liten sambaorkester i ena hörnet. (De följer mig runt institutionen, det är dock lite irriterande när de står utanför tolettdörren och spelar) Nåväl, det innebär iallafall bara Propertius 24/7! (Langos-vagnen kommer imorgon)

I väntan på de friterade godsakerna, något att bita i (II.7)Just det, lagen de deppar så över är en som skulle tvinga Propertius att gifta sig, det kom emellanåt sådana hos romarna, för en ökad sedlighet och barnalstring hos de högre stånden:

Gavisa est certe sublatam Cynthia legem,
qua quondam edicta flemus uterque diu,
ni nos divideret: quamvis diducere amantis
non queat invitos Iuppiter ipse duos.
'At magnus Caesar.' sed magnus Caesar in armis:
devictae gentes nil in amore valent.
nam citius paterer caput hoc discedere collo
quam possem nuptae perdere more faces,
aut ego transirem tua limina clausa maritus,
respiciens udis prodita luminibus.
a mea tum qualis caneret tibi tibia somnos,
tibia, funesta tristior illa tuba!
unde mihi Parthis natos praebere triumphis?
nullus de nostro sanguine miles erit.
quod si vera meae comitarent castra puellae,
non mihi sat magnus Castoris iret equus.
hinc etenim tantum meruit mea gloria nomen,
gloria ad hibernos lata Borysthenidas.
tu mihi sola places: placeam tibi, Cynthia, solus:
hic erit et patrio nomine pluris amor.

Om ni inte visste det, så ska ni strax göra det, att den dyrkade Björkeson även gjort en Propertius-översättning. Finnes i pocket med hiskeligt omslag men till det facila festivalpriset 40 pix på adlibris.(Björkeson borde väl sålunda vara festivalgeneral och få åka runt i öppen bil till folkets jubel och konfettikastande, men logistiken har inte riktigt gått att få ihop) En utmärk översättning:

Säkert, Cynthia, gläds du åt att man upphävde lagen
varöver länge vi grät när den blev stiftad en gång,
rädda att den skulle skilja oss två -fast skilja på allvar
älskande, om de ej vill, kan inte Jupiter ens.
"Caesar är mäktig..." Visst, han är stor i vapenbedrifter,
men att ha segrat i krig räknas i kärlek som noll.
Lättare kan jag fördra att mista mitt huvud än nödgas,
genom det liv jag för, olyckliggöra en brud,
tvingas som gift gå förbi din stängda port och med våta
ögon vända mig om, se mot den tröskel jag svek.
Ack, hur skulle ej då du sjungas till söms av min rörflöjt,
flöjten som mörknt i klang, dyster som dödens trumpet!
Varför skall jag skänka barn till fäderneslandets triumfer?
Inte en enda soldat tänker jg skaffa åt Rom.
Men om jag följde mitt sanna banér, min älskades fanor,
då skulle Kastors häst vara för liten åt mig.
Det är ju så jag vunnit mitt namn och rykte som spridits
ända till vintriga folk utmed Borysthenes' flod.
Ensam dig har jag kär -må du också älska mig ensam!
Långt mer än faderskap värd är denna kärlek till dig.

En särdeles oromersk dikt på sitt sätt, hur han är villig att strunta i det där med fortplantning för att få vara med sin älskade, och ett förkastande av krigisk ära.

jag skulle föredar en lite annan översättning dock av rad ("...olyckliggöra en brud") ty det latinska är underbart (men svåröversatt); quam possem nuptae perdere more faces, vilket blir ungefär; "Jag skulle hellre mista huvudet än att jag kunde förslösa facklor på ett bröllop" (väldigt ungefär), då facklor i de övriga dikterna används då han nattetid tagit sig till Cynthia eller i mörkret väntat vid hennes dörr (dörren nämns ju strax nedanför). Facklor är annars ett typiskt kännetecken för det romerska bröllopet.

Festivalen fortsätter, det är strax dags för fyrverkeri-uppvisningen vid ståltrummornas dån. DaDADAdada, daDADAdada, daDADAdada DA...

Så trött.

Libri in mensa et bellum sacrum

Ahhh, mitt kungarike för en smula disciplin! Pluggar stötvis mycket väl och emellanåt fånar jag mig och är hyggligt random, såsom nu.

Böcker på mitt skrivbord precis i denna stund (majoriteten fyllda och färserade med papperslappar (rosa post-its!), hårnålar, pennor och andra lämpliga bokmärken):

- Horace; Satires, Epistles, Ars Poetica (min egen fina Loeb-utgåva, inköpt genom DBD:s generositet)
- Ordning och Reda-kalender (röd)
- Horace; Satires "ed, with notes by the late Arthur Palmer, Litt.D" (en censurerad och med tejpad rygg)
- Horatii Carmina, Oxonii
- Horace; Odes and Epodes (ytterligare en Loeb, dock ej min)
- Gian Biagio Conte; latin Literature, a history
- Horace; Odes I "Carpe Diem"; Text, translation and Commentary by David West (Väldigt käck bok)
- Horace; Epistles, "ed, with notes by Augustus S. Wilkins, Litt.D., LL.D."
- Nisbet and Hubbard; A commentary on Horace Odes, Book I
- Horatius; Satirer och epoder, svensk tolkning av Ebbe Linde (snodd från exfästman)
- Horace; Epistles II and Ars Poetica, ed by Niall Rudd
- Joan D. Mandel; Can we wear our pearls and still be feminists?
- Nisbet and Hubbard; A commentary on Horace Odes, Book II
- Horatius; Diktkonsten/Ars Poetica, "Latinsk text men metrisk översättning, introduktion och kommentar av Arvid Andrén" (en sådan där gräll grön från Åströms förlag)
- Ahlbergs latinsk-svenska ordbok
- Horatius; Satirer och Epistlar i urval av Arvid Andrén (en vit paperback Åströmmare från -88)

Ett stort skrivbord, det där.

In other news, iuvenes, så fortsätter Stickan sitt beundransvärda Plutarchos-korståg (visste ni att Han på vårbalen brukade placeras med ryggen mot de besökande finländska studenterna, för att inte störas av åsynen av deras kopiösa fylleri och dräggighet?)i dagens Understreckare:

"Det är ingen slump att de antika kulturspråken i olika former känner det talesätt som i sin korthuggna grekiska version heter arché hémisy pantós: "början är hälften av det hela". Platon och Aristoteles hävdar till och med att begynnelsen är mer än hälften. Och Horatius i sak likabetydande version, "Dimidium facti, qui coepit, habet", har ekat i europeiska skolsalar i åtminstone ett halvt årtusende. "Friskt vågat är hälften vunnet" klingar en smula för hurtigt; det leder tanken till kroppsövningar.

Början är alltid svår. Men nu är den gjord för den här gången. Artikeln skulle också ha kunnat börja så här: författarens avsikt är att fullfölja en kampanj för att uppmuntra till ökad läsning av Plutarchos jämförande levnadsteckningar (i stället för de många brokiga och efter senaste recept snabbt hopkokade biografier som för närvarande åtnjuter modets gunst). Kampanjen inleddes med en artikel i denna spalt den 28 november 2005. Men att börja med att tillkännage denna avsikt föreföll litet för enkelt och träaktigt.
Om Plutarchos skall det emellertid handla. Låt mig erinra om att han levde mellan 46 och cirka 120 e Kr, för det mesta i småstaden Chaironeia i Beotien, men också i Athen och vid behov i Rom. Han reste i yngre år vida omkring i östra Medelhavsområdet, var en aktiv kommunalman, präst vid ett Apollotempel, en flitig författare av filosofiska arbeten, föreståndare för en privatakademi, där han också mottog kvinnliga elever, men först och främst författare till de 24 par av biografier över berömda greker och romare som är kända under namnet "bioi paralleloi", "jämförande levnadsteckningar".
...
Bland de 2 x 24 avporträtterade statsmännen och härförarna är det två - en grek och en romare - som utan tvekan kan och bör på nusvensk munart betecknas som "doldisar" (och dessvärre inte är tillgängliga på detta tungomål) men som förefaller att ha på ett särskilt sätt vunnit sin levnadstecknares tillgivenhet. De förtjänar därför båda att åtminstone nämnas; den intresserade kan lätt göra deras bekantskap på flera moderna språk. Gemensamt för dem är att deras liv och framträdande är starkt präglade av måttfullhet och en för deras samtid ovanlig humanitet. Men gemensamt är också att de - för att åter knyta an till samtida valårsdialekt - "inte nådde ända fram". Den framgång de förtjänade beskärdes dem inte. Det finns ibland en underton av
resignation och pessimism hos Plutarchos; han var genom studier och egen erfarenhet väl bekant med världens vägar, och han gjorde sig inte illusioner om dem.
Den grek som avses är Phokion från Athen, som levde mellan cirka 400 och 317 f Kr och som hade den otacksamma och till slut hopplösa uppgiften att leda sin nedgångna och av demagoger och mutkolvar välfyllda hemstad och att försvara den mot den makedoniska stormakten. Han var en fattig man men hörde till det aristokratiska konservativa partiet, som för det mesta befann sig i underläge. Han anförtroddes ofta befälet över Athens styrkor när stortaliga krigshetsare i folkförsamlingen hade dragit in staten i nya konflikter; han talade konsekvent för hedersam fred men drog lojalt i fält när det var oundvikligt och segrade där det var möjligt; han vägrade att motta hedersgåvor från de makedoniska kungarna. Till slut dömdes han av en hoprafsad folkdomstol på samma sätt som Sokrates att tömma giftbägaren tillsammans med några av sina åsiktsfränder; slutet
komplicerades av att bödeln i god facklig anda trilskades över att han inte fått betalt för hela dosen. Men till slut gick det.
Vad som gör läsningen av Phokionporträttet särskilt njutbar är hjältens slagfärdighet; Plutarchos återger med märkbar förtjusning de många bons mots med vilka denne attiske statsman uppmuntrade eller tystade sin omgivning. Ett berömt exempel är hans svar till den store talaren Demosthenes, när denne i folkförsamlingen utropade: "Akta dig, Phokion, om athenarna får ett anfall av raseri kommer de att slå ihjäl dig." - "Och dig, om de får ett anfall av förnuft."

Jobba, jobba, jobba...

balatro

Jaha, mei cuniculi parvi, då sitter man här igen.
Tentapluggar, något som borde ha påbörjats för länge sedan.
Jag ligger så förbaskat efter i allt, inte bara detta så försenade och länge uppskjutna tentapluggande, utan i allt annat, jag har seminariematerial som skulle varit klart för eoner sedan, jag har travar med lingvistiska luntor som väntar. När ska jag egentligen hinna allt detta? Följden är ju som alltid att det blir en smula halvdant och vingligt, och jag har bara mig själv att skylla. Bad, bad (S)DIL.

Jag kan säga eder att man vill inte riktigt matas med Horatius' emellanåt prydligt uppfostrande epistlar i detta läge. Satirerna är då mer passande.

En något för käck understreckare att roa sig med, om Saxo Grammaticus:

"I det svenska medvetandet har den fornisländska sagan och poesin fortfarande ganska gott om utrymme. Betydligt mindre plats tar deras motsvarighet från medeltidens Danmark: Saxo Grammaticus "Gesta Danorum", Danernas bedrifter. Saxo är inte lika lättillgänglig som islänningarna, men han är en bekantskap väl värd att göra. Gesta Danorum överlagrar de isländska källorna i skildringen av förkristna myter och historiska händelser eller traditioner kring de nordiska staternas utveckling och kristendomens etablerande.
[...]
Det enda man verkar kunna veta säkert om personen Saxo är att han ägnade många år vid början av 1200-talet åt att författa sin Danmarkshistoria, och att arbetet gav honom tillnamnet Grammaticus, "latinisten". Han uppger själv att han började skriva krönikan efter ärkebiskop Absalons önskemål, men Absalon hann gå ur tiden innan den blev färdig. Till slut kunde Saxo överlämna det monumentala arbetet åt hans efterträdare Anders Sunesen och kungen, Valdemar Sejr, medan Absalon snarast fick rollen av verkets hjälte. Saxo lär ha utfört sitt uppdrag på plats vid ärkebiskopssätet i Lund. Dåförtiden danskt, förvisso, men det är ändå underligt att Saxo är så okänd i Sverige. Man får erkänna att bilden av svenskarna inte är direkt skönmålad, men det gör den inte mindre intressant.
[...]
Stilen är också helt olik det latin som var vanligt i hans samtid. Man hade väntat sig ett enkelt munklatin, men vad man får hos Saxo är ett svallande "silverålderslatin" med långa perioder och ett övermått av
stilistiska figurer, som hämtat direkt från första och andra århundradets författare. Saxo undviker både bibelallusioner och medeltida ordbildningar och lyckas framställa Danmarks historia i en språkdräkt som är så upphöjd att ämnet i sig självt måste uppfattas som stort och viktigt också av Europas lärde.
Faktiskt lovordades han för sin stil av självaste Erasmus av Rotterdam, en av 1400- och 1500-talens mest tongivande skriftställare (eller rättare: Erasmus låter en person i en av sina dialoger lovorda honom). Saxos frapperande okyrkliga stil, hans stora antikbeundran och hans oavlåtliga uppmärksamhet på krigföring och militära strategier leder lätt till slutsatsen att hans sympatier för kristendomen är obetydliga. Men en så enastående bildning i den klassiska litteraturen stod bara att få genom kyrkan. Det har blivit allt tydligare hur tendentiös den vältalige historikern var, och hur han subtilt fick kyrkan att framstå i bästa dager.
[...]
I många fall har man på senare år lyckats identifiera ställen där Saxo helt eller delvis använt fraser från antika texter, och sådant kan ge ledtrådar till hur det egentligen stod i den ursprungliga handskriften. Ibland har tidigare vetenskapliga utgåvor också gjort rättelser som var felaktiga. Det har nämligen visat sig att Saxo använde cursus, en antik uppsättning regler för vilken rytm en mening eller en fras får sluta med. Om en mening hos Saxo stämmer med de reglerna är alltså sannolikheten större att den är korrekt. Flera rättelser som gjordes i den tidigare vetenskapliga utgåvan från 1931 förstörde rytmen, och nu har de ändrats tillbaka."

mortalia facta peribunt

Apropå debatten som rasat i DN om "blattesvenskan", så har Horatius något att säga i sin Ars Poetica , v 46-72:

In uerbis etiam tenuis cautusque serendis
dixeris egregie, notum si callida uerbum
reddiderit iunctura nouum. Si forte necesse est
indiciis monstrare recentibus abdita rerum, et
fingere cinctutis non exaudita Cethegis
continget dabiturque licentia sumpta pudenter,
et noua fictaque nuper habebunt uerba fidem, si
Graeco fonte cadent parce detorta. Quid autem
Caecilio Plautoque dabit Romanus, ademptum
Vergilio Varioque? Ego cur, adquirere pauca
si possum, inuideor, cum lingua Catonis et Enni
sermonem patrium ditauerit et noua rerum
nomina protulerit? Licuit semperque licebit
signatum praesente nota producere nomen.

Vt siluae foliis pronos mutantur in annos,
prima cadunt, ita uerborum uetus interit aetas,
et iuuenum ritu florent modo nata uigentque.
Debemur morti nos nostraque. Siue receptus
terra Neptunus classes Aquilonibus arcet,
regis opus, sterilisue diu palus aptaque remis
uicinas urbes alit et graue sentit aratrum,
seu cursum mutauit iniquom frugibus amnis,
doctus iter melius, mortalia facta peribunt,
nedum sermonem stet honos et gratia uiuax.
Multa renascentur quae iam cecidere, cadentque
quae nunc sunt in honore uocabula, si uolet usus,
quem penes arbitrium est et ius et norma loquendi.

Det är svårt att ge er en vettig översättning då radernas följd är en smula omtvistad, så jag tror ni får Arvid Andréns från 1992, som alltid i det piggt gröna omslaget som visar att den är utgivet på Paul Åströms förlag. Här ska ni dock tänka bort rad 46, det är omdiskuterat var den ska vara:

Utsökt vers har du skrivit ifall en kvick formulering
låter ett välkänt ord komma åter som nytt och ovanligt.
Om du med nya od måste skildra det okända dunkla,
finna uttryck ej hörda av gammaldagsklädda Cetheger,
har du din frihet om blott medåterhållsamhet brukad,
och dina just nyskapade ord blir gångbara, blott de
härleds med måtta och droppvis från grekiska källor. Men varför
skall då romaren giva Caecilius och Plautus den rätt som
frånkänns Vergilius och Varius? och varför ogillas jag då,
om jag kan finna på något nytt, när Catos och Ennius'
tunga berikat fädernas språk och frambringat nya
namn på saker och ting? Nej vi haft och skall alltid ha rätt att
sätta nypräglade ord i omlopp istället för gamla.

Liksom träden med årens flykt skiftar löv och de första
fälles först, så försvinner de ålderdomliga orden,
allt medan nyskapta blomstrar och frodas som ungdomar plägar.
Vi och allt vårt är förfallna åt döden: här låter vi havet
famnas av land till flottors skydd emot nordan, ett storverk,
här ett träsk länge ofruktbart, lämpat för roddares båtar,
föder kringliggande städer och känner den tyngande plogen,
där har en flod som skadat grödorna lämnat sin fåra,
anvisad bättre väg; men dödligas verk skall förintas,
och än mindre är ordens gunst och ära beständig.
Många utdöda ord väcks dock åter till liv, medan andra
ofta använda nu försvinner om språkbruket vill det,
ty det är det som är lag och rättesnöre för talet.

Denna översättning är emellanåt en smula obskyr, men den klingar ganska snyggt. Den har även ett utmärkt litet förord och bra förklaringar. Ars Poetica är verkligen att rekommendera till alla litt.vetare då den är en slags romersk litteraturhistoria, samt i synnerhet till alla aspirerande poeter, då den går in på vad som är viktigt för en poet och vad som är relevant i poesi.

Jag är långtifrån den första som åberopar desa rader, John Dryden stödjer sig på detta parti då han försvarar sitt nyskapande i översättandet av Vergilius:

"Upon your first perusal of this poem, you have taken notice of some words which I have innovated (if it be too bold for me to say refined) upon his Latin; which, as I offer not to introduce into English prose, so I hope they are neither improper, nor altogether inelegant in verse; and, in this, Horace will again defend me.

Et nova, fictaque nuper, habebunt verba fidem, si
Graeco fonte cadunt, parce detorta—­

The inference is exceeding plain: for if a Roman poet might have liberty to coin a word, supposing only that it was derived from the Greek, was put into a Latin termination, and that he used this liberty but seldom, and with modesty; how much more justly may I challenge that privilege to do it with the same prerequisites, from the best and most judicious of Latin writers!"

Andra mycket kända snuttar ur Ars Poetica är, som ni kanske redan klickat er till, bland annat Difficile est proprie communia dicere (ung: det är svårt att säga det allmänna på ett eget vis) och det tjusiga Bonus dormitat Homerus, och det, i kontext av Schopenhauer, är vad vi avslutar med:

"In appreciating a genius, criticism should not deal with the errors in his productions or with the poorer of his works, and then proceed to rate him low; it should attend only to the qualities in which he most excels. For in the sphere of intellect, as in other spheres, weakness and perversity cleave so firmly to human nature that even the most brilliant mind is not wholly and at all times free from them. Hence the great errors to be found even in the works of the greatest men; or as Horace puts it, quandoque bonus dormitat Homerus."

Vivat Patria!

Just det, dessutom är det ju vår hastigt konstruerade Nationaldag i dag, och det bör väl uppmärksammas.

Då man ju sitter i den anrikas staden Göteborg och skriver detta bör den man som en gång skapade en stormakt av detta lilla land i norr hyllas. Det görs enklast med en liten vers om Gustav II Adolf, skriven av Stiernhielm (jodå, han med Hercules arla...), vald mest för att den är så kort och enkel att ni faktiskt kan översätta den själva (jag längtar ut i solen) och hämtad från Helanders fantastiska bok "Neo-Latin Literature in Sweden...":

Gustavus altus heros,
Auugustus, inclutusque
Sapiens, pius, triumphans,
Virtute, marte et arte
Pollens, potens, decorus.
Hic est, hic est, beatam
Qui praestat ac vigentem
Gentem suam, suarum
Splendore gratiarum.

(Jag är ju så svag för GIIA.)

Och denna vers från Gaudeamus passar väl bra idag:

Vivant et republica
et qui illam regit.
Vivat nostra civitas,
Maecenatum caritas
Quae nos hic protegit.

Ut i solen!

Fenus

Det blir inte gjort mycket i tillvaron för närvarande, det beror dels på paralysering inför annalkande tenta, dels på det äntligen vackra vädret, finally befitting the season, och en smula på att världens bästa ChW är här.

Hon anstränger sig verkligen för att ej vara till hinders i min arbetsnarkomani, vinkar av mig så sött när jag vandrar iväg till institutionen, men väl där är det iksom omöjligt att jobba, då man vet att paradiset tillfälligt är i stan.

Så det sker inte mycket på jobbfronten. Vidare hamnar man alltid på så lustiga saker i hennes sällskap, såsom en konsert av ett lesbiskt Elvis-cover band, där större delen av flickorna i den enkönade publiken är klädda som Bingo Rimér. Förklara!

Dock, den största orsaken, iuvenes, till bristande arbetsinsats är att jag har återigen blivit BR-ägare! Jajamensan, efter rafflande budgivning och bollande fullständiga fantasisummor är jag nu skuldsatt upp över öronen!
Strax en plats för alla mina böcker och inga fler delade tillfälliga boenden! Bara ränta, amortering och skulder!

Vi går som vanligt till Catullus, som har något att säga om det mesta, den kanske kryptiska dikt 26:

Furi, villula nostra non ad Austri
flatus opposita est neque ad Fovoni
nec saevi Boreae aut Apeliotae.
Verum ad milia quindecim et ducentos!
O ventum horribilem atque pestilentem.

I Lindes översättning (for the dirt on Ebbe rekommenderar jag Karin Boyes brev, han dyker upp ibland, skäggig och dann däri)blir det:

Åt vad håll som min villa vetter, Furius?
-Ej mot öster och ej mot våta västan,
ej mot nariga norr och ej mot sunnan-
mot konkurs och mot back på femtontusen-
ack, du krävande väder, värsta pestvind!

Älsklingen Pound säger istället:

This villa is raked of winds from fore and aft,
All Boreas' sons in bluster and yet more.
Against it is this TWO HUNDRED THOUSAND sesterces,
All out against it, oh my God
some draft.

Hu, nu sitter man där i vinddraget.

Läser Horatius halvhjärtat, är mest i solen med kamraten.

Pede libero

Horatius ord passar bra idag,för att hylla dig, carissima ChW, för det underbara du tilldelats (men bara första versen ty du är ingen impotens regina):

NVNC est bibendum, nunc pede libero
pulsanda tellus; nunc Saliaribus
ornare puluinar deorum
tempus erat dapibus, sodales.

Tusen gratulationer till dig, höj ett glas ukrainsk skumpa för att fira dig själv och så ses vi till helgen!

Lingua Sinensis

Det är så enormt roligt med alla fina kommentarer jag fått på sista tiden, det skojigaste är nog hur folk testat fram sin kvinnliga litterära gestalt från fordom, jag måste erkänna att jag hade på känn att det skulle bli många Lizzies. Hur jag blev Anna Karenina förstår jag inte riktigt, det slutade ju inte så bra för henne.

Jag har egentligen inte alls tid att sitta och skriv här, ska just nu sitta och förbereda inför en kollegas slutseminarium, men har lite allmänt hjärnsläpp och hoppas att detta ska hjälpa. Efteråt ska jag få uppleva mitt första Gbg:ska latin-postseminarium. Ryktet säger att det blir nästan lika mycket vin som på ett uppsaliensiskt. Rapport följer.

Det blev även intressanta åsikter runt sommarpratarna, och jag instämmer i att det är en skrämmande frånvaro av diplomater. Har Sverker fått äran någon gång månne? Skulle tro det.
Ytterst få politiker dessutom, det är väl valåret som spökar.

I den försvarbara hög med artiklar och andra diversepapper som blockerar en kanske behövlig bit på skrivbordet, fann jag denna notis som kanske kan förklara varför jag tycker Göran Malmqvist bör höras i sommar (kom förresten på en till på årets sommarpratarlista som nog inte är bortkastad tid; Gellert Tamas).

Nåväl, i en sådan där "Hallå där"-notis i UNT, den 3 april 2006 svarar Malmqvist på några frågor (varav blott två ska återges här) med anledning av ett föredrag han ska hålla på Stadsbiblioteket:

"[UNT:] Du är progessor i sinologi, det vill säga vetenskapen om Kina och kinesiska språk, och har ägnat en stor del av ditt liv åt Kina. Hur började det egentligen?

[GM:] Jag läste latin i Uppsala 1944-45, och sedan kinesisk filosofi med bland annat taoismen. Det var mitt intresse för kinesisk filosofi som gjorde att jag ville läsa böckerna på originalspråk, och då slog jag om och började läsa kinesiska.

[UNT:] Du har också översatt mängder av kinesisk litteratur till svenska, över fyrtio titlar på åtskilliga tusen sidor. Vad är drivkraften?

[GM:] Det är som ett knark för mig, jag kan inte låta bli. Om jag läser något vackert vill jag dela med mig. Jag vill att mina landsmän ska kunna läsa det. Jag känner mig som en missionär för den kinesiska litteraturen."

Visst kan vi väl hålla med om det, iuvenes, önskan att dela något skönt, att göra alla till dess lärjungar! (Och latin är aldrig bortkastat.)