Det har varit ett händelserikt år och man bör väl göra ett sådant där traditionellt bokslut innan man kan börja blicka framåt.
De tre mest omvälvande händelserna bör väl vara flytten till Gbg, debaclet i Lund, samt det faktum att jag slutat bleka håret.
Flytten till Göteborg har varit någorlunda smärtfri, tack vare trevliga människor på plats och min fina mater fraterque som verkligen ställt upp på alla sätt. Det ska väl erkännas att våren var vidrig, med allt pendlande, det ständiga regnet och en allmän osäkerhet om kurser och arbetsuppgifter.
Sommaren hade några djupa dalar, då jag tyckte jag mest satt och stirrade tomt vid skrivbordet, och hösten började inte på bästa sätt, med den brådstörtade USA-resan, men därefter har saker och ting funkat finfint.
Dock, om det var något som förstörde min höst, så var det händelserna i Lund. Jag blev riktigt deprimerad över den småaktiga idioti som visade sig där, och blir helt matt över den tystnad med vilken denna skandal bemöttes. Det finns mycket defaitistiskt och sorgligt att säga här, men det har sagts tidigare.
Gör istället vad ni kan, iuvenes, läs en latin eller grek-kurs, eller väck er inre Kapten Stofil och skriv ett argt brev.
And the hair. Jisses, vilken chock det är att titta sig i spegeln. Det är ju så mörkt. Jag känner mig som Sylvia Plath.
Och så, en typisk årsbästa lista:
Årets...
Jobbigaste versmått: Jambisk octonar
Trevligaste versfötter: Cretici och bacchei
Bästa prosaförfattare: Tacitus
Bästa poet: Propertius (och alltid Catullus)
Mest förhatliga bok: Menge
Näst mest: Sanskritgrammatikan
Tyngsta kurs: Grammatik och stilskrivning 5p(ännu inte avslutad!)
Tv-serie: Rome (och 30 Rock)
Dokusåpa: Rekryteringen till professorstolen i latin I U-a
Dryck: Utan tvivel rödvin
Okulära hjälpmedel: Att ha skaffat läsglasögonen
Seminarieläsning: Ovidius
Bästa seminarium: Phrygius och Praeneste-fibulan
Ångest: Avhandlingen
Skandal: Carolina, Lund och att jag ännu icke orkat ta ut min examen
Julklapp: Formerly Known as the Justice League och I Can't Believe It's Not the Justice League- albumen
Cocktailparty: Carolina Rediviva och filologkongressen
Hudvård: Försvarets Hudsalva
Akademiledamöter: Jesper Svenbro och Göran Malmqvist
Födelsedag: Loeb
Glädjeämnen: Arbetet (då det gått bra), min våning, ChWs wallenbergare, fraters förlovning, skvaller
Sorger: Lund, Lund, Lund, och diverse personliga kalamiteter
Vergiliusöversättning: Björkeson
Men nu är vi väl nyfikna på det nya året? Låt oss blicka in i framtiden istället!
och det gör man bäst förstås med Sortes Vergilianae, men det ska ni få ta del av först efter nyår (jag har en spännande överraskning!), så ni får nöja er med att gjuta tenn och spå tarot till dess jag återkommer.
Faustus fortunatusque vobis sit insequens annus!
Saturday, December 30, 2006
Thursday, December 28, 2006
Pulchra
Och så lite läsning för mellandagarna. I SvD recenserar Sture Linnér
boken 'Sköna Helena. Gudinna. Prinsessa. Myt', och är som alltid bäst när han lägger fram the background:
"Mest känd är den sköna prinsessan som de episka verken, särskilt de homeriska, besjunger, hon som Greklands hjältar slogs om och som kung Menelaos i Sparta vann med sin rikedom. Drottningen som tog emot en trojansk prins i sin säng, övergav grekerna och seglade bort till Troja, där många hjältar led och dödades i hennes namn under tio långa år. Hon som efter trojanska krigets slut återvände till Sparta medan hennes trojanske älskare gick under i den eldhärjade staden.
Helena var också den undersköna, liderliga varelsen som ingen man kunde stå emot, den gyllenblonda drömflickan, sexsymbolen, både åtrådd, fruktad och föraktad, beundrad i många upplagor i Europas konstgallerier, strängt klandrad i teologiska texter.
Troja jämnades med marken för Helenas skull, men själv lever hon kvar tiderna igenom, i många gestalter. Levande och livsbejakande som en savrik lönn i blom. Eller en månsilvrig drömbild, dunkelt lockande men gäckande ogripbar. Sedesam maka och moder, suckande efter sin äkta man och den egna härden. Eller, som på en utsökt målning av en 1400-talsmästare, följande sin älskare på nya äventyr i fjärran land med en glimt av glatt okynne i blicken och - hör vi rätt? - gnolande en lättsinnig melodi av Offenbach."
Och så en artikel jag snubblade över av en slump på Salon (ni måste sitta igenom en reklamfilm):
"Lindzen, an advocate for Latin teaching who chairs the Committee for the Promotion of Latin at Porter Middle School in Austin, Texas, brought the relevance of using new technology for ancient purposes all the way back around to my beloved Latin teacher, when she noted that classicists are often among "the first to grab new technology and put it toward good use."
"Latin online libraries were created so that teachers everywhere could teach not just the authors in their books, but anyone they chose whether they had a text or not. Often the first people at a school to jump on new technology are the Latin teachers, who are forever striving to keep their field from being cut."
Jag skulle kunna säga något om debaclet i Lund här, men jag tror jag sätter mig och stirrar på granen och äter vaniljhorn istället.
boken 'Sköna Helena. Gudinna. Prinsessa. Myt', och är som alltid bäst när han lägger fram the background:
"Mest känd är den sköna prinsessan som de episka verken, särskilt de homeriska, besjunger, hon som Greklands hjältar slogs om och som kung Menelaos i Sparta vann med sin rikedom. Drottningen som tog emot en trojansk prins i sin säng, övergav grekerna och seglade bort till Troja, där många hjältar led och dödades i hennes namn under tio långa år. Hon som efter trojanska krigets slut återvände till Sparta medan hennes trojanske älskare gick under i den eldhärjade staden.
Helena var också den undersköna, liderliga varelsen som ingen man kunde stå emot, den gyllenblonda drömflickan, sexsymbolen, både åtrådd, fruktad och föraktad, beundrad i många upplagor i Europas konstgallerier, strängt klandrad i teologiska texter.
Troja jämnades med marken för Helenas skull, men själv lever hon kvar tiderna igenom, i många gestalter. Levande och livsbejakande som en savrik lönn i blom. Eller en månsilvrig drömbild, dunkelt lockande men gäckande ogripbar. Sedesam maka och moder, suckande efter sin äkta man och den egna härden. Eller, som på en utsökt målning av en 1400-talsmästare, följande sin älskare på nya äventyr i fjärran land med en glimt av glatt okynne i blicken och - hör vi rätt? - gnolande en lättsinnig melodi av Offenbach."
Och så en artikel jag snubblade över av en slump på Salon (ni måste sitta igenom en reklamfilm):
"Lindzen, an advocate for Latin teaching who chairs the Committee for the Promotion of Latin at Porter Middle School in Austin, Texas, brought the relevance of using new technology for ancient purposes all the way back around to my beloved Latin teacher, when she noted that classicists are often among "the first to grab new technology and put it toward good use."
"Latin online libraries were created so that teachers everywhere could teach not just the authors in their books, but anyone they chose whether they had a text or not. Often the first people at a school to jump on new technology are the Latin teachers, who are forever striving to keep their field from being cut."
Jag skulle kunna säga något om debaclet i Lund här, men jag tror jag sätter mig och stirrar på granen och äter vaniljhorn istället.
Amor sempiternus
Jag börjar nu sakta men säkert återhämta mig något från de otroligt hektiska veckor som var precis innan jul, samt även själva julen, och kommer kanske vara något pigg då jag återvänder till jobb och Göteborg.
De sista två veckorna innan avfärden till den eviga ungdomens stad för jullov var närapå löjligt intensiva, och om det bara varit jobb som härjat med sinne och sömn kunde man varit klädsamt utmattad och blek, men på grund of the season var det julklappar som måste ordnas och förstås allt förbaskat festande som gjorde en helt blodlös och uttröttad. Ständiga julmiddagar, glöggar och ett trevligt postseminarium knäckte till och med den mest förhärdade doktorand.
För att lätta mitt dåliga samvete en aning, griper jag mig genast an ett brev som fått vila länge i inboxen, och som kanske inte får ett fullt så utförligt svar som det faktiskt förtjänar, då jag sitter i moders-hemmet med en filt runt axlarna, en kalkonmacka i ena handen (vi har mängder av den fågeln i kylen, jag tror årets var den största någonsin), och ytterst få lexika till hands.
Det trevliga mailet:
"Saken är den att jag vill ge min livskamrat ett evigt bevis på min
kärlek. Mina tankar kring motiv har därför kretsat kring den
liggande åttan osv. Detta känns ngt platt och jag skulle därför vilja
brodera ut det hela med en kort text på latin. Det eviga språket som allt
härstammar från. Dock har jag inte funnit precis den strofen jag är
ute efter på någon utav dessa otaliga sidor, därför vänder jag mig nu
till dig. Det är viktigt för mig att det blir rätt. Ordagrant. Jag skulle
inte kunna leva med exempelvis ett stavfel på min kropp eller ännu
värre, ett grammatiskt fel...
Här är de fraser jag skulle vilja be dig att kika på. När och om du
har tid givetvis.
"För evigt och alltid."
"I evighetens evighet."
Om det finns möjlighet:
Jag vill jättegärna lära mig det korrekta uttalet, Du kanske känner
till någon sida med fonetisk skrift?"
Hm, min lärare i sanskrit skulle säga att det är indo-europeiskan som allt hästammar från, men det är så tråkigt att slå i dess böcker av ordstammar och rötter, så vi håller oss väl till latinet.
Just fraser för att beskriva den eviga kärleken har diskuterats här tidigare, och då tyckte jag att in perpetuum eller in aeternum var den bästa översättningen av 'för evigt', och kunde man inte kanske inte blott slå ihop dessa för att få en variant av 'för evigt och alltid'? In perpetuum et aeternum, hur rullar det över tungan? Om man vänder på det, in aeternum et perpetuum, får man faktiskt ett uttryck som används av självaste Swedenborg, och det kan väl vara trevligt.
Vidare finns även in sempiternum, något som jag vill minnas finns i bl.a Vulgata. Någonting i stil med in aeternum et sempiternum, kanske? Man hittar även olika varianter av det enskilda uttrycken hos Cavallin, här för evigt och där för alltid. (Och så ngt för den ryskspråkiga delen av publiken.)
För det ena finns uttalsguide och ljudfil, här och här.
För 'i evighetens evighet' var av någon orsak min första tanke in aeternitatem aeternitatum, men vid en snabb googling av frasen (vilket jag har förstått är en accepterad vetenskaplig metod i dessa dagar) var det enda, verkligen det enda, jag fick upp en artikel från tyska läkartidningen om en schack-tunering för läkare. Very odd, och vi får väl säga att det knappast är en allmän fras, förutom i tyska schack-spelande läkarkretsar. Även aeternitatem aeternitatis funkade dåligt.
Plötsligt slår mig dock uttrycket per omnia saecula saeculorum och dess variant in saecula saeclorum(någon hade en liten flört med det högkyrkliga i en känslig ålder), som man hittar i latinska hymner och i den latinska katolska mässan, vilket uttrycker just ungefär 'i evighetens evighet', dess exakta lydelse är 'i tidevarvens alla tidevarv'. Det kanske kunde vara något? Rituellt och tjusigt.
Vad det gäller uttalet nyttjar olika tidsperioder olika uttal, det klassiska uttalas gärna på ett vis och det medeltida på ett annat, vidare låter en italienares uttal olikt en svenskt, så det är svårt att ge strikta regler om detta.
Det finns dock en del guider på nätet, för en svensktalande kan en guide av detta slag kanske vara till nytta, och denna är väl snäppet bättre. En bra diskussion hittar ni här. Vad man ständigt hör, t.ex i körsång är ett medeltida, inte ett klassiskt. Även medicinarna tenderar att använda ett sådant, förutom stackars frater, som duvades rejält i det klassiska av mig under sin anatomikurs. Det sägs mig att han är helt utmobbad.
Vi svensktalande har en liten fördel, då vi per automatik oftast lägger accenten hyggligt korrekt, så oroa er inte för det.
De engelska sidorna om latinskt uttal är verkligen legio, och de har ju lite andra problem ärn vi, se denna artikel:
"First, are we to pronounce -v- as -w- is pronounced in English, or like English -v-? And then are we to say -ch- for Latin -c-, palatalizing the consonant before the fronted vowels, as in Italian, or pronounce it like English hard -k-?"
Här finns en guide till klassiskt uttal på engelska med ljudfiler, och en mer teknisk här, och Wiki är utförlig och har länkar. Slutligen, en enkel en för det kyrkliga latinet, där just in saecula saeculorum finns med.
Hoppas detta gav någon vägledning och lycka till med kärleken!
De sista två veckorna innan avfärden till den eviga ungdomens stad för jullov var närapå löjligt intensiva, och om det bara varit jobb som härjat med sinne och sömn kunde man varit klädsamt utmattad och blek, men på grund of the season var det julklappar som måste ordnas och förstås allt förbaskat festande som gjorde en helt blodlös och uttröttad. Ständiga julmiddagar, glöggar och ett trevligt postseminarium knäckte till och med den mest förhärdade doktorand.
För att lätta mitt dåliga samvete en aning, griper jag mig genast an ett brev som fått vila länge i inboxen, och som kanske inte får ett fullt så utförligt svar som det faktiskt förtjänar, då jag sitter i moders-hemmet med en filt runt axlarna, en kalkonmacka i ena handen (vi har mängder av den fågeln i kylen, jag tror årets var den största någonsin), och ytterst få lexika till hands.
Det trevliga mailet:
"Saken är den att jag vill ge min livskamrat ett evigt bevis på min
kärlek. Mina tankar kring motiv har därför kretsat kring den
liggande åttan osv. Detta känns ngt platt och jag skulle därför vilja
brodera ut det hela med en kort text på latin. Det eviga språket som allt
härstammar från. Dock har jag inte funnit precis den strofen jag är
ute efter på någon utav dessa otaliga sidor, därför vänder jag mig nu
till dig. Det är viktigt för mig att det blir rätt. Ordagrant. Jag skulle
inte kunna leva med exempelvis ett stavfel på min kropp eller ännu
värre, ett grammatiskt fel...
Här är de fraser jag skulle vilja be dig att kika på. När och om du
har tid givetvis.
"För evigt och alltid."
"I evighetens evighet."
Om det finns möjlighet:
Jag vill jättegärna lära mig det korrekta uttalet, Du kanske känner
till någon sida med fonetisk skrift?"
Hm, min lärare i sanskrit skulle säga att det är indo-europeiskan som allt hästammar från, men det är så tråkigt att slå i dess böcker av ordstammar och rötter, så vi håller oss väl till latinet.
Just fraser för att beskriva den eviga kärleken har diskuterats här tidigare, och då tyckte jag att in perpetuum eller in aeternum var den bästa översättningen av 'för evigt', och kunde man inte kanske inte blott slå ihop dessa för att få en variant av 'för evigt och alltid'? In perpetuum et aeternum, hur rullar det över tungan? Om man vänder på det, in aeternum et perpetuum, får man faktiskt ett uttryck som används av självaste Swedenborg, och det kan väl vara trevligt.
Vidare finns även in sempiternum, något som jag vill minnas finns i bl.a Vulgata. Någonting i stil med in aeternum et sempiternum, kanske? Man hittar även olika varianter av det enskilda uttrycken hos Cavallin, här för evigt och där för alltid. (Och så ngt för den ryskspråkiga delen av publiken.)
För det ena finns uttalsguide och ljudfil, här och här.
För 'i evighetens evighet' var av någon orsak min första tanke in aeternitatem aeternitatum, men vid en snabb googling av frasen (vilket jag har förstått är en accepterad vetenskaplig metod i dessa dagar) var det enda, verkligen det enda, jag fick upp en artikel från tyska läkartidningen om en schack-tunering för läkare. Very odd, och vi får väl säga att det knappast är en allmän fras, förutom i tyska schack-spelande läkarkretsar. Även aeternitatem aeternitatis funkade dåligt.
Plötsligt slår mig dock uttrycket per omnia saecula saeculorum och dess variant in saecula saeclorum(någon hade en liten flört med det högkyrkliga i en känslig ålder), som man hittar i latinska hymner och i den latinska katolska mässan, vilket uttrycker just ungefär 'i evighetens evighet', dess exakta lydelse är 'i tidevarvens alla tidevarv'. Det kanske kunde vara något? Rituellt och tjusigt.
Vad det gäller uttalet nyttjar olika tidsperioder olika uttal, det klassiska uttalas gärna på ett vis och det medeltida på ett annat, vidare låter en italienares uttal olikt en svenskt, så det är svårt att ge strikta regler om detta.
Det finns dock en del guider på nätet, för en svensktalande kan en guide av detta slag kanske vara till nytta, och denna är väl snäppet bättre. En bra diskussion hittar ni här. Vad man ständigt hör, t.ex i körsång är ett medeltida, inte ett klassiskt. Även medicinarna tenderar att använda ett sådant, förutom stackars frater, som duvades rejält i det klassiska av mig under sin anatomikurs. Det sägs mig att han är helt utmobbad.
Vi svensktalande har en liten fördel, då vi per automatik oftast lägger accenten hyggligt korrekt, så oroa er inte för det.
De engelska sidorna om latinskt uttal är verkligen legio, och de har ju lite andra problem ärn vi, se denna artikel:
"First, are we to pronounce -v- as -w- is pronounced in English, or like English -v-? And then are we to say -ch- for Latin -c-, palatalizing the consonant before the fronted vowels, as in Italian, or pronounce it like English hard -k-?"
Här finns en guide till klassiskt uttal på engelska med ljudfiler, och en mer teknisk här, och Wiki är utförlig och har länkar. Slutligen, en enkel en för det kyrkliga latinet, där just in saecula saeculorum finns med.
Hoppas detta gav någon vägledning och lycka till med kärleken!
Sunday, December 24, 2006
Conferens in corde suo
Evangelium secundum Lucam, 2.1-20:
Factum est autem in diebus illis, exiit edictum a Caesare Augusto ut describeretur universus orbis. Haec descriptio prima facta est praeside Syriae Cyrino: et ibant omnes ut profiterentur singuli in suam civitatem. Ascendit autem et Ioseph a Galilaea de civitate Nazareth, in Iudaeam civitatem David, quae vocatur Bethlehem: eo quod esset de domo et familia David, ut profiteretur cum Maria desponsata sibi uxore praegnate. Factum est autem cum essent ibi impleti sunt dies ut pareret. Et peperit filium suum primogenitum, et pannis eum involvit, et reclinavit eum in praesepio: quia non erat eis locus in diversorio.
Et pastores erant in regione eadem vigilantes et custodientes vigilias noctis supra gregem suum. Et ecce angelus Domini stetit iuxta illos, et claritas Dei circumfulsit illos, et timuerunt timore magno. Et dixit illis angelus: Nolite timere: ecce enim evangelizo vobis gaudium magnum, quod erit omni populo: quia natus est vobis hodie Salvator, qui est Christus Dominus, in civitate David. Et hoc vobis signum: Invenietis infantem pannis involutum, et positum in praesepio. Et subito facta est cum angelo multitudo militiae caelestis laudantium Deum, et dicentium:
Gloria in altissimis Deo,
Et in terra pax in hominibus bonae voluntatis.
Et factum est ut discesserunt ab eis angeli in caelum pastores loquebantur ad invicem transeamus usque Bethleem et videamus hoc verbum quod factum est quod fecit Dominus et ostendit nobis. Et venerunt festinantes et invenerunt Mariam et Ioseph et infantem positum in praesepio. Videntes autem cognoverunt de verbo quod dictum erat illis de puero hoc. Et omnes qui audierunt mirati sunt et de his quae dicta erant a pastoribus ad ipsos. Maria autem conservabat omnia verba haec conferens in corde suo. Et reversi sunt pastores glorificantes et laudantes Deum in omnibus quae audierant et viderant sicut dictum est ad illos.
Feliz Navidad!
Factum est autem in diebus illis, exiit edictum a Caesare Augusto ut describeretur universus orbis. Haec descriptio prima facta est praeside Syriae Cyrino: et ibant omnes ut profiterentur singuli in suam civitatem. Ascendit autem et Ioseph a Galilaea de civitate Nazareth, in Iudaeam civitatem David, quae vocatur Bethlehem: eo quod esset de domo et familia David, ut profiteretur cum Maria desponsata sibi uxore praegnate. Factum est autem cum essent ibi impleti sunt dies ut pareret. Et peperit filium suum primogenitum, et pannis eum involvit, et reclinavit eum in praesepio: quia non erat eis locus in diversorio.
Et pastores erant in regione eadem vigilantes et custodientes vigilias noctis supra gregem suum. Et ecce angelus Domini stetit iuxta illos, et claritas Dei circumfulsit illos, et timuerunt timore magno. Et dixit illis angelus: Nolite timere: ecce enim evangelizo vobis gaudium magnum, quod erit omni populo: quia natus est vobis hodie Salvator, qui est Christus Dominus, in civitate David. Et hoc vobis signum: Invenietis infantem pannis involutum, et positum in praesepio. Et subito facta est cum angelo multitudo militiae caelestis laudantium Deum, et dicentium:
Gloria in altissimis Deo,
Et in terra pax in hominibus bonae voluntatis.
Et factum est ut discesserunt ab eis angeli in caelum pastores loquebantur ad invicem transeamus usque Bethleem et videamus hoc verbum quod factum est quod fecit Dominus et ostendit nobis. Et venerunt festinantes et invenerunt Mariam et Ioseph et infantem positum in praesepio. Videntes autem cognoverunt de verbo quod dictum erat illis de puero hoc. Et omnes qui audierunt mirati sunt et de his quae dicta erant a pastoribus ad ipsos. Maria autem conservabat omnia verba haec conferens in corde suo. Et reversi sunt pastores glorificantes et laudantes Deum in omnibus quae audierant et viderant sicut dictum est ad illos.
Feliz Navidad!
Monday, December 18, 2006
Luziaca nebula
Då jag verkligen inte kan förmå mig att sätta mig och göra vad jag ska (procrastination is fun!), samt för att hedra den löjligt täta dimma som höljde Göteborg i morse, samt såsom en mycket försenad hyllning till krigarkonungen (jag såg facklorna och fanborg den 6 november), slår vi på Lützen i Helanders "Neo-latin Literature in Sweden in the period 1620-1720", s. 259:
"Lucena, Luzena, Lutzena, Lucennaeum, Lucinum, Lutsa, Lutza, Luzia
all refer to Lützen in Sachsen (Saxonia). [...] The place is often mentioned, since this is where the battle took place in which Gustavus Adolphus fell in 1632.
Bengt Skytte uses the form Lutsa and speaks of Lutzenses campi. Virdung has Lucenses campi. Olof Vervelius uses Lutzena and Lutzensis terra. Joh. Schefferus writes Lutza. Ev. Jollyvet says the battle took place Luthsensis in agris. Antoine Garissoles mentiones the fields of cruel Luzia, that are "detested by heaven" (Pandit ubi invisos coelo fera Luzia campos). The adjective used by him is Luziacus.
Among protestant writers the name was paronomasiastically linked to the grek [grekiska bokstäver,non leguntur av Blogger, i transkription typ LUTZEIN], 'sob violently'; nomina sunt omnia:
Joh. Cluverus: Concurrunt infestae acies ad Lutzenam oppidulum, cui ingeniosus aliquis vocabulum a Graeco [grekiska bokstäver, precis som ovan], hoc est, singultiendo indidit."
Kan vara bra att veta för dem av er som sitter därhemma och knåpar på episk vers om GIIA.
"Lucena, Luzena, Lutzena, Lucennaeum, Lucinum, Lutsa, Lutza, Luzia
all refer to Lützen in Sachsen (Saxonia). [...] The place is often mentioned, since this is where the battle took place in which Gustavus Adolphus fell in 1632.
Bengt Skytte uses the form Lutsa and speaks of Lutzenses campi. Virdung has Lucenses campi. Olof Vervelius uses Lutzena and Lutzensis terra. Joh. Schefferus writes Lutza. Ev. Jollyvet says the battle took place Luthsensis in agris. Antoine Garissoles mentiones the fields of cruel Luzia, that are "detested by heaven" (Pandit ubi invisos coelo fera Luzia campos). The adjective used by him is Luziacus.
Among protestant writers the name was paronomasiastically linked to the grek [grekiska bokstäver,non leguntur av Blogger, i transkription typ LUTZEIN], 'sob violently'; nomina sunt omnia:
Joh. Cluverus: Concurrunt infestae acies ad Lutzenam oppidulum, cui ingeniosus aliquis vocabulum a Graeco [grekiska bokstäver, precis som ovan], hoc est, singultiendo indidit."
Kan vara bra att veta för dem av er som sitter därhemma och knåpar på episk vers om GIIA.
Sunday, December 17, 2006
Nobilissima et eruditissima matrona
Detta skrev jag i mitten av november, men har inte hunnit få fläng på förrän nu:
Jag var i Lund i fredags, iuvenes, ett mycket hastigt beslut, och kanske inte alltför smart då jag drunknar i arbete, men jisses, vad roligt jag hade!
Vad som lockade mig söderut var så klart en disputation i latin (gäller väl att passa på medan ämnet alltjämt existerar i den lilla staden på slätten), och jag ville så gärna närvara, dels för att respondenten är en otroligt hygglig prick, dels för att ämnet var djupt fascinernade.
Jag orkar inte säga så mycket om ämnet idag, det får tas vid ett senare tillfälle och det lär jag göra ty det är oändligt kul, man kan dock i korthet säga att denna avhandling var en slags verklig variant av "Den tionde sånggudinnan", en trevlig liten roman av Uppsala-profilen Carina Burman. I romanen reser den Uppsala-baserade forskaren Elisabet Gran land och rike runt för att leta upp Brenners brev, och i arbetet med denna avhandling har lundaforskaren EG rest land och rike runt för att samla Brenners brev, och bådas resor kulminerar i St. Petersburg. (Tror ni de identiska initialerna är en slump?)
Precis som i romanen har det varit ett omfattande dektektivarbete, man har försökt spåra avlägsna släktingar, arkiv har genomrotats, men ändock är de flesta breven försvunna.
Och vem är Brenner frågar sig nu the peanut gallery? Och varför en avhandling om henne i ämnet latin? På det senare är svaret att mycket av hennes poesi är på just det språket, samt att hennes brev, som här blivit föremål för forskning, är på latin.
Vem Sofia Elisabeth Brenner var får Svenskt Biografiskt Handlexikon svara på. Hon var:
" hög grad begåfvad, lärde hon sig, under det hon åhörde brödernas undervisning, latin, hvarpå hon sedermera skref vers. Ännu större skicklighet uppnådde hon i tyskan, som i föräldrarnas hus utgjorde samtalsspråket. Äfven i italienska, franska och holländska var hon hemmastadd, så att hon på dessa språk, med undantag af det sistnämnda, skrifvit små versifierade stycken. Uppmuntrad af sin man, med hvilken hon vid tjuguett års ålder trädde i gifte, utgaf hon sina Poetiske Dikter 1709, bestående mest af bröllops-, graf- och andra tillfällighetsdikter.
Hennes vitterhetsförsök väckte ett oerhördt uppseende, och lyckönskningsskrifvelser, äfven från främmande länder, strömmade i massa till den firade skaldinnan. Under de senare åren af sin lefnad utgaf hon ånyo ett rimverk: Vårs Herres och Frälsares Jesu Christi alldra heligaste Pijnos Historia rijmvijs betraktad 1727. Efter hennes död utkom andra delen af hennes Poetiske Dikter 1732, bestående af hvarjehanda mindre stycken.
Fru B:s verser utmärka sig för en ovanlig ledig och vårdad diktion, men innehålla, trots det beröm, samtiden slösade på författarinnan, endast de torraste och alldagligaste reflexioner och äga nu ingen annan märkvärdighet än den rent litteratur-historiska."
(Jag vill här sända en liten tanke till Germaine Greers bok Slip-shod Sibyls, där hon pratar om 'flying pig or dancing dog syndrome' i fråga om kvinnliga poeter, att dessa kunde, såsom en dansande hund, förvänta sig applåder, men precis såsom för en flygande gris, så kommer krachen förr eller senare. I och med att medioker poesi av kvinnor hyllades av etablissemanget, sätts dess ribba ganska lågt, och leder i slutändan till dåliga dikter.
Nåväl, här ovan i Biografiskt Handlexikon är Brenners gris-krach.)
Hon födde ska det tilläggas 15 barn (blott 6 nådde vuxen ålder) och lär ha haft ett ovanligt lyckligt och produktivt (he!) äktenskap, hon var nämligen gift med vad som brukar kallas den svenska numismatikens fader, Elias Brenner. Denne Brenner är även känd som miniatyrmålare, vapensköldarna i Riddarhuset lär till stor del vara målade av honom. Han uppmuntrade hennes studier, var mäkta stolt över henne, och de levde i en kreativ men fattig gemenskap. En av hennes döttrar lär t.o.m ha enligt vissa, ha studerat i Uppsala.
Sophia Elisabeth Brenner var dessutom, för att anknyta till den debatt om författarlöner som rasat (på mycket låg nivå) den senaste tiden, den andra personen i Sverige att få en statlig författarlön.(Den förste var poeten Gustav Lithou, som 1720 fick 300 daler silvermynt om året.)
Det Sekreta utskottet beslöt 1723 att hon skulle få 200 daler silvermynt om året, dels förstås såsom uppskattning av hennes författargärning, dels såsom en slags änkepension (maken hade dött 1717), hon var ju änka efter en framstående man och hade dessutom sex barn att försörja.
Opponenten var en ditrest storhet från den eviga ungdomens stad, och detta var väl ytterligare ett skäl för att ta sig till staden på slätten, då han brukar vara särdeles vitter i sitt tal. Han uppvisade sin vanliga oroväckande tendens att plötsligt emellanåt bryta ut i grekiska, eller spontant dra långa Horatiuscitat. Vansinnigt underhållande opposition!
Om vi ska lyfta fram några absoluta highlights så bör då denne professor anser att ingen latinist kan se ett brinnande hus utan att tänka på namnet Ucalegon och raderna 2.311-12 i Aeniden. (Personligen har tanken aldrig fallit mig så, men jag ser inte brinnade hus särskilt ofta.)Det hela är mycket barockt, i ordets sannaste bemärkelse.
Det är dessa rader som omtalas, och detta är när Troja antänts av de trolösa grekerna (2.309-312):
Tum vero manifesta fides, Danaumque patescunt
insidiae. Iam Deiphobi dedit ampla ruinam
Volcano superante domus; iam proxumus ardet
Ucalegon; Sigea igni freta lata relucent
Björkeson, som man ju aldrig missar ett tillfälle att nyttja, översätter sålunda:
Nu först fattar jag klart vad grekers eder är värda,
ser deras sluga försåt. Deifobos' rymliga boning
störtar, fälld av Hefaistos' hand; Ukalegons brinner
nära intill; sigeiska sund kastar skenet tillbaka.
Jag försökte införliva ordet Ucalegon i mitt vokabulär, i dess engelska betydelse "neighbour whose house is on fire", men gav upp efter några dagar.
Ett annat mycket skojigt tillfälle var berättelsen om de stackars svenskar som tillfångatogs av katolikerna, och då ansågs som de mest inpiskade kättare, de bar ju på sin person mynt med inskriptionen C.R.S.(en mkt vanlig förkortning av Carolus Rex Sveorum)vilket då tolkades såsom Contra Romam Sumus. Man gled in på en smula på numismatik, pga maken till den författare som behandlades.
Slutligen ska den vackra salva som han avfyrade i sina concluding remarks återges, då editionen berömdes och det konstaterades med de senaste tidens tråkigheter i åtanke, att; [latin är] "en oundgänglig bas för vidare studier som inget universitet med självaktning kan vara utan." (Jag tror det kallas preaching for the choir, med tanke på publiken, men vackert var det.)
Disputationen skedde på det vittfrejdade SOL-centrum, det var första gången jag hade den äran, och jag kom i god tid, för att just kunna se den katastrofala inskriptionen och ekande arkitekturen. Som alltid fanns det någon som hostade ordentligt i början av dispen och därefter tystnade.
Jag var i Lund i fredags, iuvenes, ett mycket hastigt beslut, och kanske inte alltför smart då jag drunknar i arbete, men jisses, vad roligt jag hade!
Vad som lockade mig söderut var så klart en disputation i latin (gäller väl att passa på medan ämnet alltjämt existerar i den lilla staden på slätten), och jag ville så gärna närvara, dels för att respondenten är en otroligt hygglig prick, dels för att ämnet var djupt fascinernade.
Jag orkar inte säga så mycket om ämnet idag, det får tas vid ett senare tillfälle och det lär jag göra ty det är oändligt kul, man kan dock i korthet säga att denna avhandling var en slags verklig variant av "Den tionde sånggudinnan", en trevlig liten roman av Uppsala-profilen Carina Burman. I romanen reser den Uppsala-baserade forskaren Elisabet Gran land och rike runt för att leta upp Brenners brev, och i arbetet med denna avhandling har lundaforskaren EG rest land och rike runt för att samla Brenners brev, och bådas resor kulminerar i St. Petersburg. (Tror ni de identiska initialerna är en slump?)
Precis som i romanen har det varit ett omfattande dektektivarbete, man har försökt spåra avlägsna släktingar, arkiv har genomrotats, men ändock är de flesta breven försvunna.
Och vem är Brenner frågar sig nu the peanut gallery? Och varför en avhandling om henne i ämnet latin? På det senare är svaret att mycket av hennes poesi är på just det språket, samt att hennes brev, som här blivit föremål för forskning, är på latin.
Vem Sofia Elisabeth Brenner var får Svenskt Biografiskt Handlexikon svara på. Hon var:
" hög grad begåfvad, lärde hon sig, under det hon åhörde brödernas undervisning, latin, hvarpå hon sedermera skref vers. Ännu större skicklighet uppnådde hon i tyskan, som i föräldrarnas hus utgjorde samtalsspråket. Äfven i italienska, franska och holländska var hon hemmastadd, så att hon på dessa språk, med undantag af det sistnämnda, skrifvit små versifierade stycken. Uppmuntrad af sin man, med hvilken hon vid tjuguett års ålder trädde i gifte, utgaf hon sina Poetiske Dikter 1709, bestående mest af bröllops-, graf- och andra tillfällighetsdikter.
Hennes vitterhetsförsök väckte ett oerhördt uppseende, och lyckönskningsskrifvelser, äfven från främmande länder, strömmade i massa till den firade skaldinnan. Under de senare åren af sin lefnad utgaf hon ånyo ett rimverk: Vårs Herres och Frälsares Jesu Christi alldra heligaste Pijnos Historia rijmvijs betraktad 1727. Efter hennes död utkom andra delen af hennes Poetiske Dikter 1732, bestående af hvarjehanda mindre stycken.
Fru B:s verser utmärka sig för en ovanlig ledig och vårdad diktion, men innehålla, trots det beröm, samtiden slösade på författarinnan, endast de torraste och alldagligaste reflexioner och äga nu ingen annan märkvärdighet än den rent litteratur-historiska."
(Jag vill här sända en liten tanke till Germaine Greers bok Slip-shod Sibyls, där hon pratar om 'flying pig or dancing dog syndrome' i fråga om kvinnliga poeter, att dessa kunde, såsom en dansande hund, förvänta sig applåder, men precis såsom för en flygande gris, så kommer krachen förr eller senare. I och med att medioker poesi av kvinnor hyllades av etablissemanget, sätts dess ribba ganska lågt, och leder i slutändan till dåliga dikter.
Nåväl, här ovan i Biografiskt Handlexikon är Brenners gris-krach.)
Hon födde ska det tilläggas 15 barn (blott 6 nådde vuxen ålder) och lär ha haft ett ovanligt lyckligt och produktivt (he!) äktenskap, hon var nämligen gift med vad som brukar kallas den svenska numismatikens fader, Elias Brenner. Denne Brenner är även känd som miniatyrmålare, vapensköldarna i Riddarhuset lär till stor del vara målade av honom. Han uppmuntrade hennes studier, var mäkta stolt över henne, och de levde i en kreativ men fattig gemenskap. En av hennes döttrar lär t.o.m ha enligt vissa, ha studerat i Uppsala.
Sophia Elisabeth Brenner var dessutom, för att anknyta till den debatt om författarlöner som rasat (på mycket låg nivå) den senaste tiden, den andra personen i Sverige att få en statlig författarlön.(Den förste var poeten Gustav Lithou, som 1720 fick 300 daler silvermynt om året.)
Det Sekreta utskottet beslöt 1723 att hon skulle få 200 daler silvermynt om året, dels förstås såsom uppskattning av hennes författargärning, dels såsom en slags änkepension (maken hade dött 1717), hon var ju änka efter en framstående man och hade dessutom sex barn att försörja.
Opponenten var en ditrest storhet från den eviga ungdomens stad, och detta var väl ytterligare ett skäl för att ta sig till staden på slätten, då han brukar vara särdeles vitter i sitt tal. Han uppvisade sin vanliga oroväckande tendens att plötsligt emellanåt bryta ut i grekiska, eller spontant dra långa Horatiuscitat. Vansinnigt underhållande opposition!
Om vi ska lyfta fram några absoluta highlights så bör då denne professor anser att ingen latinist kan se ett brinnande hus utan att tänka på namnet Ucalegon och raderna 2.311-12 i Aeniden. (Personligen har tanken aldrig fallit mig så, men jag ser inte brinnade hus särskilt ofta.)Det hela är mycket barockt, i ordets sannaste bemärkelse.
Det är dessa rader som omtalas, och detta är när Troja antänts av de trolösa grekerna (2.309-312):
Tum vero manifesta fides, Danaumque patescunt
insidiae. Iam Deiphobi dedit ampla ruinam
Volcano superante domus; iam proxumus ardet
Ucalegon; Sigea igni freta lata relucent
Björkeson, som man ju aldrig missar ett tillfälle att nyttja, översätter sålunda:
Nu först fattar jag klart vad grekers eder är värda,
ser deras sluga försåt. Deifobos' rymliga boning
störtar, fälld av Hefaistos' hand; Ukalegons brinner
nära intill; sigeiska sund kastar skenet tillbaka.
Jag försökte införliva ordet Ucalegon i mitt vokabulär, i dess engelska betydelse "neighbour whose house is on fire", men gav upp efter några dagar.
Ett annat mycket skojigt tillfälle var berättelsen om de stackars svenskar som tillfångatogs av katolikerna, och då ansågs som de mest inpiskade kättare, de bar ju på sin person mynt med inskriptionen C.R.S.(en mkt vanlig förkortning av Carolus Rex Sveorum)vilket då tolkades såsom Contra Romam Sumus. Man gled in på en smula på numismatik, pga maken till den författare som behandlades.
Slutligen ska den vackra salva som han avfyrade i sina concluding remarks återges, då editionen berömdes och det konstaterades med de senaste tidens tråkigheter i åtanke, att; [latin är] "en oundgänglig bas för vidare studier som inget universitet med självaktning kan vara utan." (Jag tror det kallas preaching for the choir, med tanke på publiken, men vackert var det.)
Disputationen skedde på det vittfrejdade SOL-centrum, det var första gången jag hade den äran, och jag kom i god tid, för att just kunna se den katastrofala inskriptionen och ekande arkitekturen. Som alltid fanns det någon som hostade ordentligt i början av dispen och därefter tystnade.
Rudolphus rubrinasus
Jag är ute på rövarstråt idag och snor från Camillas Läsdagboken länken till texten och mp3-filen av den latinska versionen av Rudolf med Röda Mulen.
Och från Månskensdans plockas länken till Textkit, "the Internet's largest provider of free and fully downloadable Greek and Latin grammars and readers".
Mycket nöje!
Och från Månskensdans plockas länken till Textkit, "the Internet's largest provider of free and fully downloadable Greek and Latin grammars and readers".
Mycket nöje!
Sapientia
En utmärkt Understreckare om Ateisten Michel Onfrays senaste verk, det kan vara passande med en smula filosofi-kritik i regnet och rusket:
"Hans Contre-histoire de la philosophie omfattar sex delar och behandlar filosofer från antiken till i dag. De två första delarna, Les sagesses antiques och Le christianisme hédoniste (Grasset, 330 respektive 340 s), har kommit ut i år.
I Diogenes Laërtios bok om grekiska filosofer (skriven cirka 200 e Kr) berättas den sällsamma historien om hur Platon samlade ihop Demokritos samtliga skrifter i syfte att bränna dem. Att en filosof vill göra ett bokbål av en filosofkollegas verk är en anmärkningsvärd händelse, skriver Onfray. Utgångspunkten för hans alternativa filosofihistoria, och dess raison d‘être, är just det kända faktum att segrarna skriver historien. Segrarna i Onfrays framställning är den platonska filosofin och den kristna läran, vilka båda utmärks av förakt för kroppsliga begär och svärmeri för eviga värden bortom det jordiska. Onfray menar att filosofihistorien har ”platonifierats”, på samma sätt som historieskrivningen i Sovjetunionen var präglad av marxism-leninismen.
...
Den första delen av ”Contre-histoire de la philosophie”, ”Les sagesses antiques”, behandlar bland annat filosoferna Leukippos, Demokritos, Aristippos, Diogenes från Sinope, Epikuros och Lucretius. I många stycken är det inte längre möjligt att rekonstruera dessa filosofers tankesystem (med undantag för romaren Lucretius) eftersom mycket av vad de skrev endast finns bevarat i få fragmentariska texter eller indirekt traderade i kommentarer till verken.
Filosofernas egna liv, såsom de berättas i anekdotisk form av till exempel Diogenes Laërtios, intar en framträdande plats i Onfrays genomgång eftersom han menar att biografiska berättelser om filosofer tjänade samma syfte som andra minnestekniker i antik tid, då läskunnigheten var föga utbredd.
...
Epikuros, som förespråkade en mera återhållsam attityd än Aristippos, intar naturligtvis en viktig plats i ”Les sagesses antiques”. Epikuros etiska åskådning har av Alf Ahlberg beskrivits som ”en av den västerländska kulturens ädlaste och mognaste produkter”. Bortom den felaktiga beskrivningen av hans skola som en plats där överdrivet raffinemang och förfining odlades, lärde och praktiserade Epikuros ett slags upphöjd hedonism som nästan kan karaktäriseras som asketisk och inte helt olik levnadssättet i ett strängt kloster. Epikuros skyr det som föder rädsla, smärta och lidande. Hans berömda trädgård – på vars port det stod ”Främling, här är dig gott att vara, här är lusten det högsta goda” – är motsatsen till Platons hårt styrda idealsamhälle i ”Staten”.
Den epikureiska läran anpassades till romerska förhållanden av Lucretius och hans skrift ”De rerum natura” (”Om världsalltet”). Plågad och medveten om livets ändlighet konstruerar människan, menar Lucretius, gudar och underkastar sig deras ”vilja”. Lucretius betonar i sin läromästare Epikuros efterföljd att den sanna glädjen och njutningen består i att kroppen inte lider och själen inte känner fruktan. Tillfredställelsen av lustar eller erotiska utsvävningar är i och för sig inte negativa, men man bör sörja för att de inte får oönskade konsekvenser som stör det filosofiska lugnet. [N'est ce pas, I?]
...
Onfray framstår mera som en modern Diogenes Laërtios än en allvarligt syftande filosofihistoriker, och kanske kan man beskriva hans två nya böcker på samma sätt som Nationalencyklopedin beskriver Diogenes: ”Framställningen är ojämn och författaren knappast vuxen sitt ämne”."
"Hans Contre-histoire de la philosophie omfattar sex delar och behandlar filosofer från antiken till i dag. De två första delarna, Les sagesses antiques och Le christianisme hédoniste (Grasset, 330 respektive 340 s), har kommit ut i år.
I Diogenes Laërtios bok om grekiska filosofer (skriven cirka 200 e Kr) berättas den sällsamma historien om hur Platon samlade ihop Demokritos samtliga skrifter i syfte att bränna dem. Att en filosof vill göra ett bokbål av en filosofkollegas verk är en anmärkningsvärd händelse, skriver Onfray. Utgångspunkten för hans alternativa filosofihistoria, och dess raison d‘être, är just det kända faktum att segrarna skriver historien. Segrarna i Onfrays framställning är den platonska filosofin och den kristna läran, vilka båda utmärks av förakt för kroppsliga begär och svärmeri för eviga värden bortom det jordiska. Onfray menar att filosofihistorien har ”platonifierats”, på samma sätt som historieskrivningen i Sovjetunionen var präglad av marxism-leninismen.
...
Den första delen av ”Contre-histoire de la philosophie”, ”Les sagesses antiques”, behandlar bland annat filosoferna Leukippos, Demokritos, Aristippos, Diogenes från Sinope, Epikuros och Lucretius. I många stycken är det inte längre möjligt att rekonstruera dessa filosofers tankesystem (med undantag för romaren Lucretius) eftersom mycket av vad de skrev endast finns bevarat i få fragmentariska texter eller indirekt traderade i kommentarer till verken.
Filosofernas egna liv, såsom de berättas i anekdotisk form av till exempel Diogenes Laërtios, intar en framträdande plats i Onfrays genomgång eftersom han menar att biografiska berättelser om filosofer tjänade samma syfte som andra minnestekniker i antik tid, då läskunnigheten var föga utbredd.
...
Epikuros, som förespråkade en mera återhållsam attityd än Aristippos, intar naturligtvis en viktig plats i ”Les sagesses antiques”. Epikuros etiska åskådning har av Alf Ahlberg beskrivits som ”en av den västerländska kulturens ädlaste och mognaste produkter”. Bortom den felaktiga beskrivningen av hans skola som en plats där överdrivet raffinemang och förfining odlades, lärde och praktiserade Epikuros ett slags upphöjd hedonism som nästan kan karaktäriseras som asketisk och inte helt olik levnadssättet i ett strängt kloster. Epikuros skyr det som föder rädsla, smärta och lidande. Hans berömda trädgård – på vars port det stod ”Främling, här är dig gott att vara, här är lusten det högsta goda” – är motsatsen till Platons hårt styrda idealsamhälle i ”Staten”.
Den epikureiska läran anpassades till romerska förhållanden av Lucretius och hans skrift ”De rerum natura” (”Om världsalltet”). Plågad och medveten om livets ändlighet konstruerar människan, menar Lucretius, gudar och underkastar sig deras ”vilja”. Lucretius betonar i sin läromästare Epikuros efterföljd att den sanna glädjen och njutningen består i att kroppen inte lider och själen inte känner fruktan. Tillfredställelsen av lustar eller erotiska utsvävningar är i och för sig inte negativa, men man bör sörja för att de inte får oönskade konsekvenser som stör det filosofiska lugnet. [N'est ce pas, I?]
...
Onfray framstår mera som en modern Diogenes Laërtios än en allvarligt syftande filosofihistoriker, och kanske kan man beskriva hans två nya böcker på samma sätt som Nationalencyklopedin beskriver Diogenes: ”Framställningen är ojämn och författaren knappast vuxen sitt ämne”."
Saturday, December 16, 2006
Haec mea Musa levis gloria magna tua est.
Propertius är för mig en ständig favorit, och jag tycker vidare att Björkesons översättning är fullkomligt suverän. Nu när det faktiskt börjar bli i alla fall lite kyligt och vindarna och regnet ständigt ligger på, drömmer jag mig gärna tillbaka till sommarens Propertius-festival, där det verkligen frossades i Björkesons översättning.
Björkeson är dock på intet vis den enda existerande svenska översättningen av Propertius, en som jag med stor glädje handlade under Humanistdagarna, då biblioteket rensade ut ett överskott, var Elias Janzons översättning av Propertius andra bok (Sexti Propertii Elegiae. Relegit et Svecice convertit Elias Janzon, står det tryckt på det lilla häftets framsida. Priset var då (1908) 2 kr, jag tror jag fick ge en tia.). Elias Janzon är, som en del flitiga läsare kanske minns, den enligt mig bästa tolkaren av Catullus till svenska.
Hans översättning av Catullus är förtjusande nog betitlad Sånger af Catullus från verona. Översättningsförsök., och är publicerat i 2 delar, den förra är tryckt 1889, den senare 1891, i serien Upsala Universitets årsskrift. I förordet till den senare tackar han såväl professor F.W. Häggström som lektor C.A Fahlcrantz, ytterligare några personer som tyvärr idag är helt bortglömda. (Det är en skamlig värld vi lever i.)
Propertius gav han sig i kast med ngt senare, dess tryckår är, som sagt, 1908, och då i serien Göteborgs Högskolas Årsskrift. Dock verkar han ha pysslat med Propertius även tidigare, då jag likaså har till handa, (även denna köpt för ngra småslantar på Humdagarna) Propertii första elegi; Utkast till en filologisk tolkning, tryckt 1898, även den här i Gbg. jag är mycket förtjust i hans blygsamma titlar.
(DISA är av okänd orsak nere, men REGINA visar vilken duktig karl han var. Notera hur otroligt många ggr hans Ovidius-översättning återutgivits!)
Nåväl, till själva texten, och jag plockar II.27 av rent själviska skäl, då den är ganska kort och jag är lat:
At vos incertam, mortales, funeris horam
quaeritis, et qua sit mors aditura via;
quaeritis et caelo Phoenicum inventa sereno,
quae sit stella homini commoda quaeque mala!
seu pedibus Parthos sequimur seu classe Britannos,
et maris et terrae caeca pericla viae;
rursus et obiectum flemus caput esse tumultu
cum Mavors dubias miscet utrimque manus;
praeterea domibus flammam domibusque ruinas,
neu subeant labris pocula nigra tuis.
solus amans novit, quando periturus et a qua
morte, neque hic Boreae flabra neque arma timet.
iam licet et Stygia sedeat sub harundine remex,
cernat et infernae tristia vela ratis:
si modo clamantis revocaverit aura puellae,
concessum nulla lege redibit iter.
Janzon föreslår följande tolkning (det ska nämnas att såväl Björkeson som janzon mycket föredömligt även har den latinska texten):
Efter er bortgångs stund, den förborgade, forsken I mänskor,
söken att se, på hvad väg döden er närma sig skall,
söken, då himlen är klar, att med konst, som phoniciern lärt er,
läsa ett godt eller ondt öde i stjärnornas skrift,
faror som lura på haf och på land, om mot partherna romarn
tågar, om ut han till sjös drager mot britternas ö;
klagen, att inhemsk fejd jämväl lifsfara er bringar,
när till en oviss kamp Mavors partierna för,
att uti själfva ditt hem eldsvåda dig hotar och husras,
eller att giftmängd dryck kanske förrädiskt dig räcks.
Älskaren ensam vet, hvad stund honom döden och hvilken
död skall drabba: för storm räds och för vapen han ej.
Sutte vid åran han ren i den stygiska vassen och såge
Charon till dyster seglats hissa på båten sin duk:
trängde hans älskades rop som en fläkt då fram till hans öra,
vägen, som en gång blott vandras, han vände igen.
Och nu skjuter team Björkeson ut sin gosse i ringen:
Stunden då ni rycks bort, den ovissa, önskar ni känna,
dödliga, spanar vad väg döden skall närma sig er,
söker när rymden är klar, med den konst fenicier uppfann,
läsa ett gott eller ont öde i stjärnornas skrift.
Om vi förföljer parter till fots, britanner med flottan
lurar på land och hav farorna dock överallt.
Inbördeskrigets hot mot vårt liv får vi också begråta
när till en oviss kamp härar förs samman av mars;
eld kan dessutom härja ditt hem och huset kan rasa,
någon räcka dinn läpp mörkrets försåtliga dryck.
Älskaren ensam vet den stund han skall dö, och av vilken
död; han fruktar ej krig, ej heller Boreas' pust.
Sutte han redan vid årans tull och såge det dystra
seglet på hades' båt, skuggad av vassen vid styx,
om blott hans kvinnas rop i en vindfläkt kallade honom
vände han upp igen vägen som ingen har gått.
Visst har Björkeson läs Janzon? Vissa vändningar känns särdeles bekanta.
I förordet till Björkeson nämns dock bara Risbergs tolkning, som jag ännu inte sett.
Janzons är lite friare, t.ex för pocula nigra (v.10) ges "giftmängd dryck", vilket hos Björkeson blir "mörkrets försåtliga dryck", likaså i vers 12, behåller Björkeson "Boreas' pust", vilket Janzon omvandlar helt sonika till "storm".
Vacker nyttjande av svenskt konjunktiv i båda. Det må vara för det arkaiska språket, men klingar inte Janzon kanske en smula bättre, i alla fall i detta poem?
Eller kanske oavgjort...
Björkeson är dock på intet vis den enda existerande svenska översättningen av Propertius, en som jag med stor glädje handlade under Humanistdagarna, då biblioteket rensade ut ett överskott, var Elias Janzons översättning av Propertius andra bok (Sexti Propertii Elegiae. Relegit et Svecice convertit Elias Janzon, står det tryckt på det lilla häftets framsida. Priset var då (1908) 2 kr, jag tror jag fick ge en tia.). Elias Janzon är, som en del flitiga läsare kanske minns, den enligt mig bästa tolkaren av Catullus till svenska.
Hans översättning av Catullus är förtjusande nog betitlad Sånger af Catullus från verona. Översättningsförsök., och är publicerat i 2 delar, den förra är tryckt 1889, den senare 1891, i serien Upsala Universitets årsskrift. I förordet till den senare tackar han såväl professor F.W. Häggström som lektor C.A Fahlcrantz, ytterligare några personer som tyvärr idag är helt bortglömda. (Det är en skamlig värld vi lever i.)
Propertius gav han sig i kast med ngt senare, dess tryckår är, som sagt, 1908, och då i serien Göteborgs Högskolas Årsskrift. Dock verkar han ha pysslat med Propertius även tidigare, då jag likaså har till handa, (även denna köpt för ngra småslantar på Humdagarna) Propertii första elegi; Utkast till en filologisk tolkning, tryckt 1898, även den här i Gbg. jag är mycket förtjust i hans blygsamma titlar.
(DISA är av okänd orsak nere, men REGINA visar vilken duktig karl han var. Notera hur otroligt många ggr hans Ovidius-översättning återutgivits!)
Nåväl, till själva texten, och jag plockar II.27 av rent själviska skäl, då den är ganska kort och jag är lat:
At vos incertam, mortales, funeris horam
quaeritis, et qua sit mors aditura via;
quaeritis et caelo Phoenicum inventa sereno,
quae sit stella homini commoda quaeque mala!
seu pedibus Parthos sequimur seu classe Britannos,
et maris et terrae caeca pericla viae;
rursus et obiectum flemus caput esse tumultu
cum Mavors dubias miscet utrimque manus;
praeterea domibus flammam domibusque ruinas,
neu subeant labris pocula nigra tuis.
solus amans novit, quando periturus et a qua
morte, neque hic Boreae flabra neque arma timet.
iam licet et Stygia sedeat sub harundine remex,
cernat et infernae tristia vela ratis:
si modo clamantis revocaverit aura puellae,
concessum nulla lege redibit iter.
Janzon föreslår följande tolkning (det ska nämnas att såväl Björkeson som janzon mycket föredömligt även har den latinska texten):
Efter er bortgångs stund, den förborgade, forsken I mänskor,
söken att se, på hvad väg döden er närma sig skall,
söken, då himlen är klar, att med konst, som phoniciern lärt er,
läsa ett godt eller ondt öde i stjärnornas skrift,
faror som lura på haf och på land, om mot partherna romarn
tågar, om ut han till sjös drager mot britternas ö;
klagen, att inhemsk fejd jämväl lifsfara er bringar,
när till en oviss kamp Mavors partierna för,
att uti själfva ditt hem eldsvåda dig hotar och husras,
eller att giftmängd dryck kanske förrädiskt dig räcks.
Älskaren ensam vet, hvad stund honom döden och hvilken
död skall drabba: för storm räds och för vapen han ej.
Sutte vid åran han ren i den stygiska vassen och såge
Charon till dyster seglats hissa på båten sin duk:
trängde hans älskades rop som en fläkt då fram till hans öra,
vägen, som en gång blott vandras, han vände igen.
Och nu skjuter team Björkeson ut sin gosse i ringen:
Stunden då ni rycks bort, den ovissa, önskar ni känna,
dödliga, spanar vad väg döden skall närma sig er,
söker när rymden är klar, med den konst fenicier uppfann,
läsa ett gott eller ont öde i stjärnornas skrift.
Om vi förföljer parter till fots, britanner med flottan
lurar på land och hav farorna dock överallt.
Inbördeskrigets hot mot vårt liv får vi också begråta
när till en oviss kamp härar förs samman av mars;
eld kan dessutom härja ditt hem och huset kan rasa,
någon räcka dinn läpp mörkrets försåtliga dryck.
Älskaren ensam vet den stund han skall dö, och av vilken
död; han fruktar ej krig, ej heller Boreas' pust.
Sutte han redan vid årans tull och såge det dystra
seglet på hades' båt, skuggad av vassen vid styx,
om blott hans kvinnas rop i en vindfläkt kallade honom
vände han upp igen vägen som ingen har gått.
Visst har Björkeson läs Janzon? Vissa vändningar känns särdeles bekanta.
I förordet till Björkeson nämns dock bara Risbergs tolkning, som jag ännu inte sett.
Janzons är lite friare, t.ex för pocula nigra (v.10) ges "giftmängd dryck", vilket hos Björkeson blir "mörkrets försåtliga dryck", likaså i vers 12, behåller Björkeson "Boreas' pust", vilket Janzon omvandlar helt sonika till "storm".
Vacker nyttjande av svenskt konjunktiv i båda. Det må vara för det arkaiska språket, men klingar inte Janzon kanske en smula bättre, i alla fall i detta poem?
Eller kanske oavgjort...
Friday, December 15, 2006
Propino Graecis!
Vilken perfekt eftermiddag!
Jag har ett avhandlingsämne (glädjedans!), någon slags plan att angripa det, jag blev bjuden på gudomlig choklad/hallon/maräng-paj från Steinbrenner & Nyberg, och precis då jag trodde att lyckoruset var totalt, blev lurades jag in till grecisternas seminarium och fick ett halvfullt dricksglas med Lagavulin satt i handen, och uppmanades att skåla duktigt. Dictum factum.
Inte bara lycklig utan även rund under fötterna, röd om kinderna och varm om händerna.
Jag har ett avhandlingsämne (glädjedans!), någon slags plan att angripa det, jag blev bjuden på gudomlig choklad/hallon/maräng-paj från Steinbrenner & Nyberg, och precis då jag trodde att lyckoruset var totalt, blev lurades jag in till grecisternas seminarium och fick ett halvfullt dricksglas med Lagavulin satt i handen, och uppmanades att skåla duktigt. Dictum factum.
Inte bara lycklig utan även rund under fötterna, röd om kinderna och varm om händerna.
equitabilis
Powells Review-a-day djöd tidigare i veckan på en recension av Classical World: An Epic History from Homer to Hadrian av Robin Lane Fox:
"Greek and Latin may long since have lost their central place in Western education, but the influence of the classical world on our own culture remains very strong. It's there in language and law, and far more vividly present in ideas and ways of thinking about the world. Both the name and concept of democracy came from the Greeks (even if in practice ancient democracies varied massively from each other and their modern counterparts). A century ago, people were fond of comparing the British Empire to that of Rome, and nowadays it is common to look at America in the same way. The great Greek historian Thucydides would have been delighted but not surprised by such analogies; when he chronicled the struggle between Athens and Sparta in the 5th century B.C., he claimed that the events he described would be "repeated in much the same way in the future."
...
We need to understand the past on its own terms before trying to draw any lessons from it, and for this and other reasons, Robin Lane Fox's splendid The Classical World is to be especially welcomed. Lane Fox, who teaches at Oxford, is that rarest of writers: a distinguished academic who is willing and able to address a general audience. This latest book presents a survey of Greek and Roman culture over some 900 years, beginning with the era of Homer and ending with the rule of the Roman Emperor Hadrian. It is not a narrative history -- events such as the Peloponnesian War or Alexander the Great's campaigns are skimmed over -- but the discussion has a chronological framework, ensuring that we are not presented with a simplistic view of unchanging attitudes and beliefs.
...
Three main themes of The Classical World -- justice, liberty and luxury -- are each shaped by the perspective of the upper class. For instance, Roman justice was never supposed to be blind but to take full and favorable account of a person's wealth and status. Or consider another recurring topic, the importance of horses and hunting. Few academics mention such things other than in passing, but Lane Fox -- himself an experienced equestrian and hunter -- justifiably stresses these quintessentially aristocratic concerns."
"Greek and Latin may long since have lost their central place in Western education, but the influence of the classical world on our own culture remains very strong. It's there in language and law, and far more vividly present in ideas and ways of thinking about the world. Both the name and concept of democracy came from the Greeks (even if in practice ancient democracies varied massively from each other and their modern counterparts). A century ago, people were fond of comparing the British Empire to that of Rome, and nowadays it is common to look at America in the same way. The great Greek historian Thucydides would have been delighted but not surprised by such analogies; when he chronicled the struggle between Athens and Sparta in the 5th century B.C., he claimed that the events he described would be "repeated in much the same way in the future."
...
We need to understand the past on its own terms before trying to draw any lessons from it, and for this and other reasons, Robin Lane Fox's splendid The Classical World is to be especially welcomed. Lane Fox, who teaches at Oxford, is that rarest of writers: a distinguished academic who is willing and able to address a general audience. This latest book presents a survey of Greek and Roman culture over some 900 years, beginning with the era of Homer and ending with the rule of the Roman Emperor Hadrian. It is not a narrative history -- events such as the Peloponnesian War or Alexander the Great's campaigns are skimmed over -- but the discussion has a chronological framework, ensuring that we are not presented with a simplistic view of unchanging attitudes and beliefs.
...
Three main themes of The Classical World -- justice, liberty and luxury -- are each shaped by the perspective of the upper class. For instance, Roman justice was never supposed to be blind but to take full and favorable account of a person's wealth and status. Or consider another recurring topic, the importance of horses and hunting. Few academics mention such things other than in passing, but Lane Fox -- himself an experienced equestrian and hunter -- justifiably stresses these quintessentially aristocratic concerns."
Epistularis
Pär Sandin, vilket jag bestämt antar inte är ett alias, utan den faktiske individen, har i kommentarerna lagt ut det följande vilket är för viktigt för att gömmas där.
Dock vill jag lägga fram den lilla brasklappen att jag inte kollat upp om denne är den som han utgett sig för att vara, samt att inlägget kan försvinna hastigt om någon av de berörda protesterar (jag får ett litet obehagligt sug i magen av att lägga ut namn på detta vis).
Kommentaren lyder:
"Denna kommentar kan nog inte bli mer OT. Nedanstående nådde mig idag via den brittiska CLASSICS emaillistan (min egen diplomatiska kommentar bifogas). Jag uppmanar läsare av denna blogg att skicka protester, om inte annat för de ansvarigas samvetes skull.
_______________
Rektor, Områdesdekan teol-fil fak, dekan fil fak
Följande apell kom till mig idag, och jag kan bara instämma: vad ni håller på med är kulturförstörande vanvett, som ni förmodligen kommer att minnas för i Lunds Universitetshistoria.
Det är välkänt att Lunds klassiska institution har fungerat illa, och t.o.m. ofta blivit till en pinsamhet för fakulteten och universitetet, men att de skulle straffas för det nu, när saker och ting äntligen ser ut att börja ljusna, är obegripligt.
Pär Sandin
Fil.dr. grekiska vid Göteborgs universitet
Alexander von Humboldt-stipendiat vid Seminar für Klassische Philologie,
Freie Universität Berlin.
-----Ursprungligt meddelande-----
Från: Classicists [mailto:CLASSICISTS@liverpool.ac.uk]För Ewen Bowie
Skickat: den 14 december 2006 13:09
Till: CLASSICISTS@liverpool.ac.uk
Ämne: Classics at Lund
I forward this distressing news and hope subsrcibers will be moved to write in
support.
Ewen Bowie
---------- Forwarded message ----------
Date: Mon, 11 Dec 2006 11:43:18 +0100
From: Staffan Wahlgren [Staffan.Wahlgren@klass.lu.se]
Subject: Klassische Philologie in Lund bedroht
Lateinische und griechische Philologie in Lund, Schweden, bedroht
Liebe KollegInnen!
Ich möchte Sie darüber informieren, dass es z. Zt. eine akute Drohung
gegen Unterricht und Forschung in den Fächern Latein und Altgriechisch an
der Universität Lund gibt. Die Fakultät schlägt vor, dass ab 2007 der
Unterricht eingestellt wird, und dass keine neuen Studenten aufgenommen
werden sollen. Mit grosser Wahrscheinlichkeit wird man es so versuchen,
ungefähr die Hälfte der Angestellten von ihren Positionen zu scheiden.
Wir, die wir betroffen sind, sehen dies nicht nur aus einer egoistischen
Perspektive und denken nicht nur daran, dass jeder von uns seine Arbeit
verlieren kann, auch, nach schwedischem Gesetz, die Lehrstuhlinhaber.
Es ist uns nicht verständlich, wie eine alte und ehrwürdige Universität
wie die von Lund - die Lehrstühle für klassische Philologie wurden im
Jahre 1668 eingerichtet - ohne die klassischen Sprachen funktionieren soll
und zwar insbesondere ohne den ordinären Unterrichtsbetrieb und ohne
Studenten.
Deshalb: wir wären sehr dankbar, wenn Sie einen Protest an die folgenden
Personen richten könnten:
Prof. Dr. Göran Bexell, rector magnificus ( Goran.Bexell@rektor.lu.se )
(Rektorsämbetet, Lunds universitet, 221 00 Lund, Sverige)
Prof. Dr. Jan Svensson, områdesdekan /"Superdekan" für theol. und
philosoph. Fakultäten/ ( Jan.Svensson@nordlund.lu.se ) (Svenska, Lunds
universitet, 221 00 Lund, Sverige)
Dr. Eva Wiberg, Dekanin der philosophischen Fakultät (
Eva.Wiberg@rom.lu.se ) (SOL-centrum, Lunds universitet, 221 00 Lund,
Sverige)
Wir wären sehr dankbar für jede Unterstützung. Sie können ganz einfach
diesen Brief zurückschicken an die Leitung. Oder aber eine persönlichere
Meldung.
Für Fragen stehe ich jederzeit zur Verfügung.
Ihr Staffan Wahlgren, Lehrstuhlinhaber Griechisch
Jag tycker det är en utmärkt idé att skriva och protestera, jag har själv redan gjort det i pappersform. Gör gärna det om ni har lite tid över under jullovet. (Kom dock ihåg, "politeness to all", man kommer mycket längre med en avmätt resonernade epistel än med ett argt hot. Kom även ihåg att du behöver inte vara "nån" för att göra det, utan det är till och med bra med protester från en bekymrad allmänhet.)
(När vi ändå talar om sedarnas förfall och hur allt bra försvinner, kan inte SR Mozart-kanalen få komma tillbaka och göras permanent, ty SR Klassiskt suger, just nu är det en klassisk-gitarr-version av Yesterday som spelas. Hua.)
Dock vill jag lägga fram den lilla brasklappen att jag inte kollat upp om denne är den som han utgett sig för att vara, samt att inlägget kan försvinna hastigt om någon av de berörda protesterar (jag får ett litet obehagligt sug i magen av att lägga ut namn på detta vis).
Kommentaren lyder:
"Denna kommentar kan nog inte bli mer OT. Nedanstående nådde mig idag via den brittiska CLASSICS emaillistan (min egen diplomatiska kommentar bifogas). Jag uppmanar läsare av denna blogg att skicka protester, om inte annat för de ansvarigas samvetes skull.
_______________
Rektor, Områdesdekan teol-fil fak, dekan fil fak
Följande apell kom till mig idag, och jag kan bara instämma: vad ni håller på med är kulturförstörande vanvett, som ni förmodligen kommer att minnas för i Lunds Universitetshistoria.
Det är välkänt att Lunds klassiska institution har fungerat illa, och t.o.m. ofta blivit till en pinsamhet för fakulteten och universitetet, men att de skulle straffas för det nu, när saker och ting äntligen ser ut att börja ljusna, är obegripligt.
Pär Sandin
Fil.dr. grekiska vid Göteborgs universitet
Alexander von Humboldt-stipendiat vid Seminar für Klassische Philologie,
Freie Universität Berlin.
-----Ursprungligt meddelande-----
Från: Classicists [mailto:CLASSICISTS@liverpool.ac.uk]För Ewen Bowie
Skickat: den 14 december 2006 13:09
Till: CLASSICISTS@liverpool.ac.uk
Ämne: Classics at Lund
I forward this distressing news and hope subsrcibers will be moved to write in
support.
Ewen Bowie
---------- Forwarded message ----------
Date: Mon, 11 Dec 2006 11:43:18 +0100
From: Staffan Wahlgren [Staffan.Wahlgren@klass.lu.se]
Subject: Klassische Philologie in Lund bedroht
Lateinische und griechische Philologie in Lund, Schweden, bedroht
Liebe KollegInnen!
Ich möchte Sie darüber informieren, dass es z. Zt. eine akute Drohung
gegen Unterricht und Forschung in den Fächern Latein und Altgriechisch an
der Universität Lund gibt. Die Fakultät schlägt vor, dass ab 2007 der
Unterricht eingestellt wird, und dass keine neuen Studenten aufgenommen
werden sollen. Mit grosser Wahrscheinlichkeit wird man es so versuchen,
ungefähr die Hälfte der Angestellten von ihren Positionen zu scheiden.
Wir, die wir betroffen sind, sehen dies nicht nur aus einer egoistischen
Perspektive und denken nicht nur daran, dass jeder von uns seine Arbeit
verlieren kann, auch, nach schwedischem Gesetz, die Lehrstuhlinhaber.
Es ist uns nicht verständlich, wie eine alte und ehrwürdige Universität
wie die von Lund - die Lehrstühle für klassische Philologie wurden im
Jahre 1668 eingerichtet - ohne die klassischen Sprachen funktionieren soll
und zwar insbesondere ohne den ordinären Unterrichtsbetrieb und ohne
Studenten.
Deshalb: wir wären sehr dankbar, wenn Sie einen Protest an die folgenden
Personen richten könnten:
Prof. Dr. Göran Bexell, rector magnificus ( Goran.Bexell@rektor.lu.se )
(Rektorsämbetet, Lunds universitet, 221 00 Lund, Sverige)
Prof. Dr. Jan Svensson, områdesdekan /"Superdekan" für theol. und
philosoph. Fakultäten/ ( Jan.Svensson@nordlund.lu.se ) (Svenska, Lunds
universitet, 221 00 Lund, Sverige)
Dr. Eva Wiberg, Dekanin der philosophischen Fakultät (
Eva.Wiberg@rom.lu.se ) (SOL-centrum, Lunds universitet, 221 00 Lund,
Sverige)
Wir wären sehr dankbar für jede Unterstützung. Sie können ganz einfach
diesen Brief zurückschicken an die Leitung. Oder aber eine persönlichere
Meldung.
Für Fragen stehe ich jederzeit zur Verfügung.
Ihr Staffan Wahlgren, Lehrstuhlinhaber Griechisch
Jag tycker det är en utmärkt idé att skriva och protestera, jag har själv redan gjort det i pappersform. Gör gärna det om ni har lite tid över under jullovet. (Kom dock ihåg, "politeness to all", man kommer mycket längre med en avmätt resonernade epistel än med ett argt hot. Kom även ihåg att du behöver inte vara "nån" för att göra det, utan det är till och med bra med protester från en bekymrad allmänhet.)
(När vi ändå talar om sedarnas förfall och hur allt bra försvinner, kan inte SR Mozart-kanalen få komma tillbaka och göras permanent, ty SR Klassiskt suger, just nu är det en klassisk-gitarr-version av Yesterday som spelas. Hua.)
Wednesday, December 13, 2006
Rutabulum
Jag är fruktansvärt, mördande bakfull, och har även en viss ågren då jag vill minnas att jag igår reciterade väldigt mycket Martialis (the naughty bits), samt idkade högläsning växelvis ur vad som antagligen är världens roligaste bok; The Latin Sexual Vocabulary av J.N Adams.
Förutom det att det är en helt oumbärlig referens vid ord av detta slag, den bör i sanning finnas i en latinists bokhylla då åtskilliga äldre lexika inte har särskilt bra förklaringar eller utläggningar om denna lite skamligare del av vokabuläret, så är det, som sagt, antagligen världens roligaste bok. Den är skriven på ett alldeles underbart torrt och sakligt vis, som i kontrast med de grova fraserna, blir, om man som jag har en mental ålder på 6 år, helt enormt roande, och än mer så med lite sprit i kroppen.
Om jag bara ger er en kort överblicka av, tja, låt oss ta kapitel 2, kommer ni förstå vad jag menar. kapitel 2 bär till att börja med den helt underbara titeln "Mentula and its Synonyms", och har följande underbara underrubriker:
1. Basic obscenities
i Mentula
("The basic obscenity for the male organ was mentula."
ii Verpa
2. Metaphors
i Sharp or pointed instruments("No objects are more readily likened to the penis than sharp, instruments, and it is likely that metaphors from this semantic field abound in all languages.")
a. Weapons
("This is the largest category of metaphors of our general type")
b. Household objects
("The house and its contens were a source of metaphors for the genetalia of both sexes."... Kitchen terminology is chiefly used suggestively of the female pudenda.")
c. Poles, stakes and the like
d. Agricultural implements
e. Musical terminology
f. Nautical metaphores
ii Botanical metaphores
("Certain plants or vegetables, because of their shape or some other characteristic, may resemble the penis or one of its parts, and hence they sometimes provide metaphores for the organ.")
iii Personification and animal metaphores
("The penis is often treated as having a personality and life of its own, and partly for this reason it tends to be identified with various animals or birds.")
iv Anatomical metaphors
v Scholastic metaphors
(" Since any aspect of everyday life may generate sexual metaphors, it is not suprising that those with grammatical or scholastic tastes should have found sexual symbols among the objects of their interest.")
vi A medical metaphor
vii Tools, implements, vessels
viii 'Private property'
3. Euphemisms osv, osv, osv, osv
Det finns så många guldkorn i denna bok, som till exempel en hel sektion om pruttar, men mitt huvud håller på att ramla av och jag mår illa, så jag ska faktiskt gå hem nu. Tyckte ni detta bara var enormt fånigt och puerilt, så grattis, ni är betydligt mer sofistikerade än jag är.
Förutom det att det är en helt oumbärlig referens vid ord av detta slag, den bör i sanning finnas i en latinists bokhylla då åtskilliga äldre lexika inte har särskilt bra förklaringar eller utläggningar om denna lite skamligare del av vokabuläret, så är det, som sagt, antagligen världens roligaste bok. Den är skriven på ett alldeles underbart torrt och sakligt vis, som i kontrast med de grova fraserna, blir, om man som jag har en mental ålder på 6 år, helt enormt roande, och än mer så med lite sprit i kroppen.
Om jag bara ger er en kort överblicka av, tja, låt oss ta kapitel 2, kommer ni förstå vad jag menar. kapitel 2 bär till att börja med den helt underbara titeln "Mentula and its Synonyms", och har följande underbara underrubriker:
1. Basic obscenities
i Mentula
("The basic obscenity for the male organ was mentula."
ii Verpa
2. Metaphors
i Sharp or pointed instruments("No objects are more readily likened to the penis than sharp, instruments, and it is likely that metaphors from this semantic field abound in all languages.")
a. Weapons
("This is the largest category of metaphors of our general type")
b. Household objects
("The house and its contens were a source of metaphors for the genetalia of both sexes."... Kitchen terminology is chiefly used suggestively of the female pudenda.")
c. Poles, stakes and the like
d. Agricultural implements
e. Musical terminology
f. Nautical metaphores
ii Botanical metaphores
("Certain plants or vegetables, because of their shape or some other characteristic, may resemble the penis or one of its parts, and hence they sometimes provide metaphores for the organ.")
iii Personification and animal metaphores
("The penis is often treated as having a personality and life of its own, and partly for this reason it tends to be identified with various animals or birds.")
iv Anatomical metaphors
v Scholastic metaphors
(" Since any aspect of everyday life may generate sexual metaphors, it is not suprising that those with grammatical or scholastic tastes should have found sexual symbols among the objects of their interest.")
vi A medical metaphor
vii Tools, implements, vessels
viii 'Private property'
3. Euphemisms osv, osv, osv, osv
Det finns så många guldkorn i denna bok, som till exempel en hel sektion om pruttar, men mitt huvud håller på att ramla av och jag mår illa, så jag ska faktiskt gå hem nu. Tyckte ni detta bara var enormt fånigt och puerilt, så grattis, ni är betydligt mer sofistikerade än jag är.
Non Scholae Sed Vitae
BMR recenserar Classics Teaching in Europe, en sammanställning av rapporter från Euroclassica:
"When Euroclassica was founded in 1991 as a federation of classical
teachers' organizations in Europe it hoped to be a lobby group for the
promotion of Classics in Brussels. In practice it has functioned as a
forum where classical teachers meet and encourage each other. Its
annual conferences bring together colleagues from both inside and
outside the European Union."
...
"In central and eastern Europe the communist uniform school system did not give much
room for bourgeois and elitist topics like Latin and Greek. I was told
in Russia that Lenin's wife Krupskaya, who was very influential in the
last ailing years of her husband, had bad memories of her classical
teachers and took revenge by removing Latin and Greek from the school
curriculum. After the miracle of the velvet revolution of the year 1989
there was a return to the old values including the classical tradition.
Universities reestablished their classical departments, ambitious heads
of secondary schools used Latin (but hardly ever Greek) as a mark of
distinction and even some classical gymnasia were founded. However,
after a few years the impact of modern business culture made itself
felt. Parents and students began to doubt the 'utility' of the
Classics. As most classical teachers can only get a part-time tenure
the position of the Classics is marginal in schools."
...
"In fact the most interesting part is the introduction by the editor.
There John Bulwer, a member of the Euroclassica committee from 1995 to
2003, draws some general lines and expresses a few challenging ideas.
Rightly he distinguishes various justifications in various countries.
For some Classics is an essentially European subject tying the European
family of nations together. For others it is a subject that inculcates
civilized values for well-educated citizens. For a few countries
without a strong classical tradition, especially the Scandinavian
countries, it is a subject that fascinates by being exotic. [WTF?] And finally in countries with a Catholic history Latin may be linked to the Church, which can be a blessing as well as a serious political risk.
"When Euroclassica was founded in 1991 as a federation of classical
teachers' organizations in Europe it hoped to be a lobby group for the
promotion of Classics in Brussels. In practice it has functioned as a
forum where classical teachers meet and encourage each other. Its
annual conferences bring together colleagues from both inside and
outside the European Union."
...
"In central and eastern Europe the communist uniform school system did not give much
room for bourgeois and elitist topics like Latin and Greek. I was told
in Russia that Lenin's wife Krupskaya, who was very influential in the
last ailing years of her husband, had bad memories of her classical
teachers and took revenge by removing Latin and Greek from the school
curriculum. After the miracle of the velvet revolution of the year 1989
there was a return to the old values including the classical tradition.
Universities reestablished their classical departments, ambitious heads
of secondary schools used Latin (but hardly ever Greek) as a mark of
distinction and even some classical gymnasia were founded. However,
after a few years the impact of modern business culture made itself
felt. Parents and students began to doubt the 'utility' of the
Classics. As most classical teachers can only get a part-time tenure
the position of the Classics is marginal in schools."
...
"In fact the most interesting part is the introduction by the editor.
There John Bulwer, a member of the Euroclassica committee from 1995 to
2003, draws some general lines and expresses a few challenging ideas.
Rightly he distinguishes various justifications in various countries.
For some Classics is an essentially European subject tying the European
family of nations together. For others it is a subject that inculcates
civilized values for well-educated citizens. For a few countries
without a strong classical tradition, especially the Scandinavian
countries, it is a subject that fascinates by being exotic. [WTF?] And finally in countries with a Catholic history Latin may be linked to the Church, which can be a blessing as well as a serious political risk.
Monday, December 11, 2006
egens aestus
Jag känner mig väldigt krasslig och tänker gå hem efter att nu ha suttit igenom ett möte i dygnsura skor. Jag har den där känslan av att jag aldrig kommer bli varm igen.
Vill dock visa på den DN-artikel som jag hittade via Månskensdans, om populärkultur versus finkultur, och dess senares död och undergång, där situationen (onda ögat, onda ögat!) i Lund för en gångs skull omnämns, samt den där idiotiska myten som media kablat ut att finkultur och döda språk blivit trendigt avlivas:
"Vad kommer då att hända i framtiden? Jo, så här ser ett högst troligt scenario ut: den yngre generation kulturtyckare som just nu påstås bära högkulturen som en chic accessoar är de personer som om, säg tjugo år (då högkulturen hunnit bli ohipp igen), kommer att dominera det kulturella samtalet. När det väl händer kommer det att vara kört för högkulturen. För den yngre generationen är det i dag populärkulturen som är "kulturen".
...
En omfördelning av offentliga medel måste ske, och det är från högkulturens institutioner som pengarna kommer att tas. Vårt land kommer i framtiden inte längre att kunna ha uppemot trettio delvis statligt finansierade orkestrar, vår public service-radio kommer inte kunna erbjuda radioteater eller hålla sig med kör och symfoniorkester. Intresset bland framtidens kulturella makthavare är för lågt.
...
Vi vill veta vad ni som sitter på makten i dag har för åsikter i frågan. Vi vill också veta varför ni inte verkar bry er om den här debatten. Det går inte längre att bortse från att konserthusen blir allt folktommare, att klassiska språk och äldre litteratur lockar allt färre. Ett tydligt exempel är att grundutbildningarna i latin och klassisk grekiska vid Lunds universitet nu läggs ner. Den så kallade finkulturella trenden verkar inte ha spritt sig utanför Stockholms tullar."
får det regna så här mycket? Får det vara så här blött? Jag klarar faktiskt inte av det.
Vill dock visa på den DN-artikel som jag hittade via Månskensdans, om populärkultur versus finkultur, och dess senares död och undergång, där situationen (onda ögat, onda ögat!) i Lund för en gångs skull omnämns, samt den där idiotiska myten som media kablat ut att finkultur och döda språk blivit trendigt avlivas:
"Vad kommer då att hända i framtiden? Jo, så här ser ett högst troligt scenario ut: den yngre generation kulturtyckare som just nu påstås bära högkulturen som en chic accessoar är de personer som om, säg tjugo år (då högkulturen hunnit bli ohipp igen), kommer att dominera det kulturella samtalet. När det väl händer kommer det att vara kört för högkulturen. För den yngre generationen är det i dag populärkulturen som är "kulturen".
...
En omfördelning av offentliga medel måste ske, och det är från högkulturens institutioner som pengarna kommer att tas. Vårt land kommer i framtiden inte längre att kunna ha uppemot trettio delvis statligt finansierade orkestrar, vår public service-radio kommer inte kunna erbjuda radioteater eller hålla sig med kör och symfoniorkester. Intresset bland framtidens kulturella makthavare är för lågt.
...
Vi vill veta vad ni som sitter på makten i dag har för åsikter i frågan. Vi vill också veta varför ni inte verkar bry er om den här debatten. Det går inte längre att bortse från att konserthusen blir allt folktommare, att klassiska språk och äldre litteratur lockar allt färre. Ett tydligt exempel är att grundutbildningarna i latin och klassisk grekiska vid Lunds universitet nu läggs ner. Den så kallade finkulturella trenden verkar inte ha spritt sig utanför Stockholms tullar."
får det regna så här mycket? Får det vara så här blött? Jag klarar faktiskt inte av det.
Friday, December 08, 2006
Ut amem et foveam
Ah, iuvenes, jag har under senaste tiden mottagit en del tips (bl.a här i kommentarerna av Pietro) om boken Amo Amas Amat...and All That av Harry Mount, vad som beskrivs såsom en förvånande bestseller, då folk i vanliga fall inte brukar vara så hugade spekulanter på grammmatikböcker.
Vad jag ser av recensionerna verkar det vara en skojig och rolig bok, och visst behövs det lätttillgängliga böcker om svåra saker, men som Mary Beard skriver i sin recension:
"If only learning Latin were as easy as Harry Mount makes it sound. His breezy guide to the language sugars the grammatical pill with well-placed jokes and friendly "I'm-on-your-side" advice ("Adverbs: stiff drink required for these." "Now to deal properly with verbs. Deep-breath time again").
...
The truth is that learning Latin grammar is hard work, time-consuming and not in itself much fun. The pay-off richly rewards the effort; the literature and culture it opens up is beyond compare. But mastering the building-blocks of the language is like practising musical scales. It's a long, hard grind, but you can't launch into Elgar's cello concerto (or the Aeneid or Ovid) without it."
Och nej, jag blir inte överdrivet lycklig över att en bok om latin tagit sig upp på bästsäljalistorna, då jag tycker The Guardian uttrycker det väl:
"His book is a paradoxical hit because it's not as if Latin is enjoying a revival - instead, it seems inexorably on the decline. Now, as Mount points out, you don't need to have done Latin at school (let alone Greek) to study it at Oxford, by tradition the brainiest place in the country, if not the world, to read classics. Indeed, his book is evidence of Latin's death throes: if it was still thriving in schools we wouldn't need his book to remind us of it."
Det är mer en presentbok för folk dom redan kommit i kontakt med språket, eller en rolig sak för människor med klass och stil att ha liggande på gästtoaletten, så att någon konstiperad kan lära sig första konjugationen och övriga kan förnöjt bläddra i den och muttra om sedernas förfall. Återigen från The Guardian:
"These tables [of conjugations], it must be said, go on for ever - even the enthusiastic Mount apologetically describes the adjectives as "pretty relentless". According to temperament, they will provide for former school or university Latinists either an inspiring reminder of how much knowledge youthful heads once held; or a depressing memento mori, inviting one to contemplate faulty memory, the passage of time, and the destruction of precious brain cells. Unless you are a seriously persistent student, it is much easier to skip all that, settle in a notional Venetian cafe, and read the surrounding stuff, which meanders from reminiscences about Mount's Latin masters at school, to a funny-and-useful guide to Latin phrases in regular English use, concluding with a call to arms for proper classics teaching in schools."
...
"Mount's starting point in Amo, Amas, Amat is that Latin gives its invoker a touch of class. That is why, out of David Beckham's nine tattoos, three are in Latin, including one neatly demonstrating the correct use of ut plus the subjuntive to indicate purpose (ut amem et foveam, that I might love and cherish). So not only (and most importantly) is learning Latin a sine qua non for reading some of the best literature ever produced, it also has useful applications for show-offs."
Jag har verkligen inget emot läroböcker för självstudier av språk (eller andra ämnen), och visst får de vara lättsinniga, men låt oss inte glömma såsom det påpekas härovan, att det är faktiskt emellanåt ganska långtråkigt och trist att plugga in grammatik och böjningar, det kan inte, såsom dagens studenter ofta kräver, alltid vara roligt. Vidare betvivlar jag starkt, vilket också nämnts ovan, att detta innebär någon slags renässans för språket latin, let us not kid ourselves, detta är mer s.k infotainment än en skolbok.
Låt mig upprepa att jag på intet sätt avråder någon från att önska sig denna i julklapp och sedan förkovra sig en smula över mellandagaran, hurra för vem än som gör detta, men låt oss inte bli glada eller upprymda över att en bok av detta slag klättrar på topplistorna, snarare tvärt om.
Latinet reduceras till något lustigt, something rather quaint, med några magiska fraser som man kan ta till vid diverse tillfällen.
Och, iuvenes, jag vet varför ni sänt mig dessa länkar, ni försöker muntra upp mig från den svarta depression som drog in då situationen (som vi numera, i hopp om att avvända det onda ögat, kallar det) i Lund inträffade.
Jag tackar er verkligen på mina bara knän för den omtanken, det är närapå hisnande rart, och de som tycker att denna blogg borde bli en bok (magnas gratias i synnerhet till JL), det är lika underbart det att höra (vilket knappast blir verklighet, och skulle inte skojig bloggbok om latin vara del av samma fenomen?), men inget av dessa ting kan riktigt få mig ur den sorg jag känner.
Denna bok omtalades även häromveckan i P1 morgon, och man pratade då glatt om hur det visade på ett nytt intresse för språk och kultur världen och man sade även, vilket fick mig att sätta morgonchokladen i halsen, att antalet studenter på universitetsnivå i de klassiska språken ökat markant (man undrar varifrån de fått de siffrorna), och sedan sände de några klipp från ett gammalt inslag i Filosofiska rummet, där, ironiernas ironi, lundaprofessorn i latin hade intervjuats. Jag lyckades i alla fall skratta istället för att gråta då.
Vad jag ser av recensionerna verkar det vara en skojig och rolig bok, och visst behövs det lätttillgängliga böcker om svåra saker, men som Mary Beard skriver i sin recension:
"If only learning Latin were as easy as Harry Mount makes it sound. His breezy guide to the language sugars the grammatical pill with well-placed jokes and friendly "I'm-on-your-side" advice ("Adverbs: stiff drink required for these." "Now to deal properly with verbs. Deep-breath time again").
...
The truth is that learning Latin grammar is hard work, time-consuming and not in itself much fun. The pay-off richly rewards the effort; the literature and culture it opens up is beyond compare. But mastering the building-blocks of the language is like practising musical scales. It's a long, hard grind, but you can't launch into Elgar's cello concerto (or the Aeneid or Ovid) without it."
Och nej, jag blir inte överdrivet lycklig över att en bok om latin tagit sig upp på bästsäljalistorna, då jag tycker The Guardian uttrycker det väl:
"His book is a paradoxical hit because it's not as if Latin is enjoying a revival - instead, it seems inexorably on the decline. Now, as Mount points out, you don't need to have done Latin at school (let alone Greek) to study it at Oxford, by tradition the brainiest place in the country, if not the world, to read classics. Indeed, his book is evidence of Latin's death throes: if it was still thriving in schools we wouldn't need his book to remind us of it."
Det är mer en presentbok för folk dom redan kommit i kontakt med språket, eller en rolig sak för människor med klass och stil att ha liggande på gästtoaletten, så att någon konstiperad kan lära sig första konjugationen och övriga kan förnöjt bläddra i den och muttra om sedernas förfall. Återigen från The Guardian:
"These tables [of conjugations], it must be said, go on for ever - even the enthusiastic Mount apologetically describes the adjectives as "pretty relentless". According to temperament, they will provide for former school or university Latinists either an inspiring reminder of how much knowledge youthful heads once held; or a depressing memento mori, inviting one to contemplate faulty memory, the passage of time, and the destruction of precious brain cells. Unless you are a seriously persistent student, it is much easier to skip all that, settle in a notional Venetian cafe, and read the surrounding stuff, which meanders from reminiscences about Mount's Latin masters at school, to a funny-and-useful guide to Latin phrases in regular English use, concluding with a call to arms for proper classics teaching in schools."
...
"Mount's starting point in Amo, Amas, Amat is that Latin gives its invoker a touch of class. That is why, out of David Beckham's nine tattoos, three are in Latin, including one neatly demonstrating the correct use of ut plus the subjuntive to indicate purpose (ut amem et foveam, that I might love and cherish). So not only (and most importantly) is learning Latin a sine qua non for reading some of the best literature ever produced, it also has useful applications for show-offs."
Jag har verkligen inget emot läroböcker för självstudier av språk (eller andra ämnen), och visst får de vara lättsinniga, men låt oss inte glömma såsom det påpekas härovan, att det är faktiskt emellanåt ganska långtråkigt och trist att plugga in grammatik och böjningar, det kan inte, såsom dagens studenter ofta kräver, alltid vara roligt. Vidare betvivlar jag starkt, vilket också nämnts ovan, att detta innebär någon slags renässans för språket latin, let us not kid ourselves, detta är mer s.k infotainment än en skolbok.
Låt mig upprepa att jag på intet sätt avråder någon från att önska sig denna i julklapp och sedan förkovra sig en smula över mellandagaran, hurra för vem än som gör detta, men låt oss inte bli glada eller upprymda över att en bok av detta slag klättrar på topplistorna, snarare tvärt om.
Latinet reduceras till något lustigt, something rather quaint, med några magiska fraser som man kan ta till vid diverse tillfällen.
Och, iuvenes, jag vet varför ni sänt mig dessa länkar, ni försöker muntra upp mig från den svarta depression som drog in då situationen (som vi numera, i hopp om att avvända det onda ögat, kallar det) i Lund inträffade.
Jag tackar er verkligen på mina bara knän för den omtanken, det är närapå hisnande rart, och de som tycker att denna blogg borde bli en bok (magnas gratias i synnerhet till JL), det är lika underbart det att höra (vilket knappast blir verklighet, och skulle inte skojig bloggbok om latin vara del av samma fenomen?), men inget av dessa ting kan riktigt få mig ur den sorg jag känner.
Denna bok omtalades även häromveckan i P1 morgon, och man pratade då glatt om hur det visade på ett nytt intresse för språk och kultur världen och man sade även, vilket fick mig att sätta morgonchokladen i halsen, att antalet studenter på universitetsnivå i de klassiska språken ökat markant (man undrar varifrån de fått de siffrorna), och sedan sände de några klipp från ett gammalt inslag i Filosofiska rummet, där, ironiernas ironi, lundaprofessorn i latin hade intervjuats. Jag lyckades i alla fall skratta istället för att gråta då.
Plus stercoris
jag vill inte heller glömma att bjuda er på denna upplevelse, en notis från UNT för några dagar sedan:
"Uppgörelse om språkutbildning
Uppsala universitet och fem andra svenska universitet har kommit överens om uppdelning av språkutbildning och forskning.
Överenskommelsen gäller hur huvudansvaret för de så kallade
småspråken ska förelas. Den presenteras i en skrivelse till utbildnings- och kulturdepartementet.
Förslaget till ansvarsfördelning:
Uppsala universitet: albanska, assyriologi, egyptologi, estniska, finska, hindi, kurdiska, persiska, serbiska/kroatiska/bosniska, turkiska.
Göteborgs universitet: somaliska.
Linköpings universitet: romani chib.
Lunds universitet: jiddisch.
Stockholms universitet: finska, lettiska, litauiska, portugisiska, sv. teckenspråk.
Umeå universitet: meänkieli, samiska.
För några lärosäten innebär förslaget helt nya åtaganden, exempelvis albanska för Uppsala universitet."
Latin och grekiska räknas tydligen inte såsom småspråk, vilket man kanska borde glädjas över, eller?
"Uppgörelse om språkutbildning
Uppsala universitet och fem andra svenska universitet har kommit överens om uppdelning av språkutbildning och forskning.
Överenskommelsen gäller hur huvudansvaret för de så kallade
småspråken ska förelas. Den presenteras i en skrivelse till utbildnings- och kulturdepartementet.
Förslaget till ansvarsfördelning:
Uppsala universitet: albanska, assyriologi, egyptologi, estniska, finska, hindi, kurdiska, persiska, serbiska/kroatiska/bosniska, turkiska.
Göteborgs universitet: somaliska.
Linköpings universitet: romani chib.
Lunds universitet: jiddisch.
Stockholms universitet: finska, lettiska, litauiska, portugisiska, sv. teckenspråk.
Umeå universitet: meänkieli, samiska.
För några lärosäten innebär förslaget helt nya åtaganden, exempelvis albanska för Uppsala universitet."
Latin och grekiska räknas tydligen inte såsom småspråk, vilket man kanska borde glädjas över, eller?
solutio
Jag börjar så sakteliga att beta av den enorma mailskörd som under de senaste veckorna samlat i de diverse emailadresser jag har, och har väl goda utsikter att bli klar med detta i helgen.
Vi börjar med min mest envisa skribent, AS, som i oktober ville ha en översättnig på uttrycket fri själ.
Då kom jag fram till att animus liber nog var det mest korrekta, med visst stöd hos Cavallin.
Nu har den gossen hört av sig igen, då han som en klok och kritiskt tänkande individ hört sig för med andra källor:
"Nu kommer jag och jävlas igen.
Har hört med den lokala latinläraren om "fri själ" översättningen jag frågade dig om och fick följande svar...
"Hej, A!
Att olika källor skiljer sig, kan helt enkelt bero på att det finns flera ord för själ och fri.
Själ: anima (allmänt), animus (själ i motsats till kropp), mens (ande, inre väsen)
Fri: liber (allmänt), solutus (obunden), immunis (fri från åtaganden)
Fri, obunden själ skulle kunna heta mens soluta (soluta eftersom mens är femininum). Det låter väl rätt bra? Vad tycker din andre uppgiftslämnare?
Mvh/K"
Däremot håller jag inte med K att "mens soluta" låter speciellt bra.
Men kanske "Animus solutus"?
Hur funkar det? Vad betyder egentligen solutus? Får en hel del konstiga träffar på det. Är det likvärdigt med fri?
Nu börjar det bli dags för dagen D och måste vara säker på att översättningen blir rätt.... =) Ville därför kolla med flera källor..."
Då jag inte kunde svara direkt (tro mig, jag skulle verkligen kunna svara bums på allt, men nu har jag tyvärr inte tid till det och måste sålunda iaf emellanåt ägna lite energi åt det jag får betalt för), tog han saken i egna händer, vilket är berömvärt, och sände följande följdfråga:
"Hej SDIL.
Har mailat ett gäng latinprofessorer/lärare nu... Dom håller, liksom dig, med om att Animus Liber är den bästa översättningen på Fri Själ.
Min sista fråga är bara vad " Solutus" betyder. Hur Skulle det passa in på "fri själ"?
Alltså "Animus Solutus"? Blir det knas?"
Solutus betyder verkligen obunden, det är ett particip av verbet solvo- "lösa, upplösa, lösgöra, befria" och vissa bibetydelser i stil med "lätta ankar, betala, förstöra, utläsa, tyda".
Man skulle nog kunna säga att animus solutus kunde ha betydelsen fri själ, men min känsla är att det drar lite åt sorglös eller kaotisk, lössläppt.
Det har gärna en ganska faktisk betydelse, dvs befriad från kedjor, fri från bekymmer. Cicero (den store auktoriteten) har faktiskt ett uttryck med både liber och solutus- animo soluto liberoque (Verr.II.2.75.185), men han menar med detta att man är sorglös, kanske inte riktigt fri i den betydelsen du söker, tror jag. Liber är enligt mig en äkta fri man, medan solutus, då får man känslan av att man befriats från något.
Vidare har solutus just en dragning åt betydelsen "upphävd, lättsinnig, överdådig, oordnad", så jag skulle nog hålla mig till liber. Men visst, animus solutus funkar, det är inte knas.
Jag antar att dagen D är då detta tatueras in?
Vi börjar med min mest envisa skribent, AS, som i oktober ville ha en översättnig på uttrycket fri själ.
Då kom jag fram till att animus liber nog var det mest korrekta, med visst stöd hos Cavallin.
Nu har den gossen hört av sig igen, då han som en klok och kritiskt tänkande individ hört sig för med andra källor:
"Nu kommer jag och jävlas igen.
Har hört med den lokala latinläraren om "fri själ" översättningen jag frågade dig om och fick följande svar...
"Hej, A!
Att olika källor skiljer sig, kan helt enkelt bero på att det finns flera ord för själ och fri.
Själ: anima (allmänt), animus (själ i motsats till kropp), mens (ande, inre väsen)
Fri: liber (allmänt), solutus (obunden), immunis (fri från åtaganden)
Fri, obunden själ skulle kunna heta mens soluta (soluta eftersom mens är femininum). Det låter väl rätt bra? Vad tycker din andre uppgiftslämnare?
Mvh/K"
Däremot håller jag inte med K att "mens soluta" låter speciellt bra.
Men kanske "Animus solutus"?
Hur funkar det? Vad betyder egentligen solutus? Får en hel del konstiga träffar på det. Är det likvärdigt med fri?
Nu börjar det bli dags för dagen D och måste vara säker på att översättningen blir rätt.... =) Ville därför kolla med flera källor..."
Då jag inte kunde svara direkt (tro mig, jag skulle verkligen kunna svara bums på allt, men nu har jag tyvärr inte tid till det och måste sålunda iaf emellanåt ägna lite energi åt det jag får betalt för), tog han saken i egna händer, vilket är berömvärt, och sände följande följdfråga:
"Hej SDIL.
Har mailat ett gäng latinprofessorer/lärare nu... Dom håller, liksom dig, med om att Animus Liber är den bästa översättningen på Fri Själ.
Min sista fråga är bara vad " Solutus" betyder. Hur Skulle det passa in på "fri själ"?
Alltså "Animus Solutus"? Blir det knas?"
Solutus betyder verkligen obunden, det är ett particip av verbet solvo- "lösa, upplösa, lösgöra, befria" och vissa bibetydelser i stil med "lätta ankar, betala, förstöra, utläsa, tyda".
Man skulle nog kunna säga att animus solutus kunde ha betydelsen fri själ, men min känsla är att det drar lite åt sorglös eller kaotisk, lössläppt.
Det har gärna en ganska faktisk betydelse, dvs befriad från kedjor, fri från bekymmer. Cicero (den store auktoriteten) har faktiskt ett uttryck med både liber och solutus- animo soluto liberoque (Verr.II.2.75.185), men han menar med detta att man är sorglös, kanske inte riktigt fri i den betydelsen du söker, tror jag. Liber är enligt mig en äkta fri man, medan solutus, då får man känslan av att man befriats från något.
Vidare har solutus just en dragning åt betydelsen "upphävd, lättsinnig, överdådig, oordnad", så jag skulle nog hålla mig till liber. Men visst, animus solutus funkar, det är inte knas.
Jag antar att dagen D är då detta tatueras in?
Thursday, December 07, 2006
Sterculinum
Som sagt, det har varit mycket jobb och åtskilligt annat tjafs på senaste tiden, men snart ska jag bjuda er på trevliga inlägg, samt svara på alla mail, jag har inte glömt det, jag lovar!
Dock, först måste jag bara kasta ut allt det som ligger och multnar i mitt huvud:
- Evangelium enligt Pilatus låter spännande ("Den romerske ståthållaren får ta till orda först på sidan 77, i form av en serie brev till brodern Titus, där han redogör för rättegången, korsfästelsen och de följande veckorna, då ryktet börjar gå att "trollkarlen" uppstått. Pilatus är, här liksom i de flesta skildringar, en något träig skeptiker - han tror absolut inte på några mirakel och drar igång en detektivisk undersökning för att finna liket så att den här irriterande affären kan få ett slut."), i synnerhet i juletider, men jag tror jag ändå ska läsa om Lagerkvists Barabbas istället.
- Bloggen Månskensdans måste rekommenderas, då den snabbt förenade sig under fanan för försvar av de klassiska språken i Lund, samt alltid i allmänhet bjuder på trevlig läsning, även om skriftställaren är en ung barbar som sorterar sina böcker efter färg.
- En annan kamrat i striden finns på Ett slumpat karakteristikum, där finns även mycket Catullus, quod valde mihi placet, bl.a i egenhändig översättning.
- Legenden Sigrid Kahle fortsätter att känga till stängningarna på Carolina. Good for her.
- Jag vet inte riktigt varför, men jag skrattade högt och länge då jag läste om hur Malte troddes vara Sven Eric Liedmans son.
- Jag är ingen anhängare av alla ljusslingor och stålkastare som institutionen behängts med såsom julprydnad, och jag finner det allmänrådande blåa ljuset kliniskt och kallt, men jag älskar allt det granris som ligger runt Poseidon på Götaplatsen, det luktar gott och är en rolig kontrast till havets gud.
- En hyggligt ny blogg, som får vara med här för att de som jag är barockfanatiker, samt gör latinska försök, är Brefv från Bryssel. Dessutom har jag, såsom de flesta tondöva, en överdriven respekt och dyrkan för musiker.
- Ytterligare en artikel som jag missat i rapporteringen av situationen (som man väl eufemistiskt får kalla det) i Lund, denna med s.k human-interest-vinkel
- Den här artikeln har jag haft sparad i Favoriter i evigheter nu: "Egyptologer i Tyskland kunde senare berätta att lampan är två tusen år gammal, har en tvilling i Grekisk-romerska museet i Alexandria och den ingraverade pojken är barnguden Harpokrates". Jag tror sådanan berätterlser gör tillvaron lite ljusare.
- På tal om en ljusare tillvaro, vad underbart skoj det var igår! Musiken i antiken var föreläsningens tema, han medförde åtskilliga inspelningar samt en assistent av det mindre slaget att sköta bandaren. Det gör mig enormt lycklig att det finns folk som ägnar tid och pengar åt att rekonstruera antika instrument. Detta verkar dock mest ske i Tyskland och Österrike. (Varför?) Föreläsaren själv, som har viss musikerbakgrund, sjöng slutligen en delfisk hymn för oss med övad stämma. Och det missade ni!
- Det var andra kvällen på raken som jag inte lämnade arbetsplatsen förrän 1 på morgonen, och i övrigt har jag oftast jobbat hemma fram till en sådan timma. Denna gång var det vin och disk inblandat, men innan dess bara jobb. Visst förtjänar jag lite vila nu?
Dock, först måste jag bara kasta ut allt det som ligger och multnar i mitt huvud:
- Evangelium enligt Pilatus låter spännande ("Den romerske ståthållaren får ta till orda först på sidan 77, i form av en serie brev till brodern Titus, där han redogör för rättegången, korsfästelsen och de följande veckorna, då ryktet börjar gå att "trollkarlen" uppstått. Pilatus är, här liksom i de flesta skildringar, en något träig skeptiker - han tror absolut inte på några mirakel och drar igång en detektivisk undersökning för att finna liket så att den här irriterande affären kan få ett slut."), i synnerhet i juletider, men jag tror jag ändå ska läsa om Lagerkvists Barabbas istället.
- Bloggen Månskensdans måste rekommenderas, då den snabbt förenade sig under fanan för försvar av de klassiska språken i Lund, samt alltid i allmänhet bjuder på trevlig läsning, även om skriftställaren är en ung barbar som sorterar sina böcker efter färg.
- En annan kamrat i striden finns på Ett slumpat karakteristikum, där finns även mycket Catullus, quod valde mihi placet, bl.a i egenhändig översättning.
- Legenden Sigrid Kahle fortsätter att känga till stängningarna på Carolina. Good for her.
- Jag vet inte riktigt varför, men jag skrattade högt och länge då jag läste om hur Malte troddes vara Sven Eric Liedmans son.
- Jag är ingen anhängare av alla ljusslingor och stålkastare som institutionen behängts med såsom julprydnad, och jag finner det allmänrådande blåa ljuset kliniskt och kallt, men jag älskar allt det granris som ligger runt Poseidon på Götaplatsen, det luktar gott och är en rolig kontrast till havets gud.
- En hyggligt ny blogg, som får vara med här för att de som jag är barockfanatiker, samt gör latinska försök, är Brefv från Bryssel. Dessutom har jag, såsom de flesta tondöva, en överdriven respekt och dyrkan för musiker.
- Ytterligare en artikel som jag missat i rapporteringen av situationen (som man väl eufemistiskt får kalla det) i Lund, denna med s.k human-interest-vinkel
- Den här artikeln har jag haft sparad i Favoriter i evigheter nu: "Egyptologer i Tyskland kunde senare berätta att lampan är två tusen år gammal, har en tvilling i Grekisk-romerska museet i Alexandria och den ingraverade pojken är barnguden Harpokrates". Jag tror sådanan berätterlser gör tillvaron lite ljusare.
- På tal om en ljusare tillvaro, vad underbart skoj det var igår! Musiken i antiken var föreläsningens tema, han medförde åtskilliga inspelningar samt en assistent av det mindre slaget att sköta bandaren. Det gör mig enormt lycklig att det finns folk som ägnar tid och pengar åt att rekonstruera antika instrument. Detta verkar dock mest ske i Tyskland och Österrike. (Varför?) Föreläsaren själv, som har viss musikerbakgrund, sjöng slutligen en delfisk hymn för oss med övad stämma. Och det missade ni!
- Det var andra kvällen på raken som jag inte lämnade arbetsplatsen förrän 1 på morgonen, och i övrigt har jag oftast jobbat hemma fram till en sådan timma. Denna gång var det vin och disk inblandat, men innan dess bara jobb. Visst förtjänar jag lite vila nu?
Liber Platonis
Då jag senaste tiden varit så fruktansvärt upptagen (Men nu börjar det lätta, jag har tagit ett belut att ta det en smula lugnt fram till jul. Nej, handledaren är inte informerad om detta.) har jag missat mycket på kultursidorna, och då framförallt del 4 av Jan Stolpes Platonöversättning.
Tralau frågar i SvD vad Platon har för relevans idag och kommer till ett tillfreställande svar. Han passar även på att ge ett nålstick till de historielösa lundensarna, vilket vi gillar:
"Med jämna mellanrum, mellan all drivved och allt bråte, kommer en juvel ut på svenska. Det är Jan Stolpes nya översättning av Platon, som nu har nått fjärde bandet. Oftast använder recensenter ord som "kulturgärning" om den typen av översättning, och en sådan är den förstås. Det är förträffligt att vi får en ny, vacker Platon på vårt språk. Men den där recensentglosan "kulturgärning" förråder nog ibland en sorts hjälplöshet i förhållande till Platon. Som om man inte visste vad man skulle ha honom till. Som om man bara hade en vag känsla av att kultur är "fint" och att Platon naturligtvis hör till kulturen.
Frågan är alltså vad man skall ha Platon till i dag. Vårt samhälle har ett märkligt kluvet förhållande till saker som är främmande. Å ena sidan berömmer vi oss av vara så öppna för det främmande, det "andra". Å andra sidan är det aldrig någon som riktigt vill stifta bekantskap med det (och på universitetet lägger vi
därför ned de ämnen som låter oss möta kulturer som är främmande och annorlunda - som latin eller sanskrit). Och låt oss vara verkligt tydliga på den punkten: Platon är på många sätt mycket främmande, mycket annorlunda."
...
"Kulturgärning, javisst. Men det här är inte ett dött föremål eller fossil, inget märkligt djur i formalin. Det är ett bidrag till samtidskulturen som gör den mycket, mycket lättare att leva med."
I DN läser Hans Ruin nyöversättningen med förtjusning, men missar flera tillfällen att ge Lund en känga. Det gillar vi inte:
"I Platons dialog "Timaios" berättas historien om hur grekernas legendariske statsman och diktare Solon besökte Egypten i början av femhundratalet före vår tideräkning. Han skall där ha träffat en uråldrig präst som utbrast: "Solon, Solon, Ni greker är aldrig annat än barn, det finns inte en grek som är gammal!" På Solons förvånade fråga förklarar den gamle prästen att i själen är grekerna alltid unga, för de har "inget vetande som vitnat av ålder". De bevarar inte minnet av allt som skett, av alla gånger som människan krossats. Oavsett om den är sann, så ger berättelsen en underbar bild av det grekiska intellektuella undret. "De gamla grekerna", som mer än något annat förknippas just med vitnade rester av liv, skulle vara de evigt unga. I förhållande till dem framstår vi själva snarare som egyptier, på förhand åldrade av alla våra minnen, all vår vetskap om det som varit, med en kultur som vilar på upprepningen av mångtusenårig historia, inte minst av grekerna själva."
Skulle det inte passat perfekt egentligen här med ett påpekande om nedrustningen 'av alla våra minnen, all vår vetskap om det som varit' här?
Ruin trampar på, säger några vackra saker om översättning, men missar att påpeka att inom överskådlig tid kan vi kanske inte utbilda sådana tolkare av texter i detta land:
"Till grekerna återvänder vi ständigt, inte minst genom att översätta dem, den mest konkreta upprepning man kan tänka sig. Vi för deras ord över historiens alla gropar och trösklar in i vår samtid. Översättningen innebär att göra grekerna tillgängliga för oss, men också att göra oss mer tillgängliga för dem. Sådan är översättningens lag, att den öppnar ett rum i språket som låter skilda tider träda i förbindelse med varandra. Jan Stolpes och förlaget Atlantis förstklassiga nyöversättning av Platons samlade skrifter till svenska är en sådan roterande dörr i samtiden, en levande förbindelse mellan då och nu."
Fixerad vid en enda sak? Moi?
Tralau frågar i SvD vad Platon har för relevans idag och kommer till ett tillfreställande svar. Han passar även på att ge ett nålstick till de historielösa lundensarna, vilket vi gillar:
"Med jämna mellanrum, mellan all drivved och allt bråte, kommer en juvel ut på svenska. Det är Jan Stolpes nya översättning av Platon, som nu har nått fjärde bandet. Oftast använder recensenter ord som "kulturgärning" om den typen av översättning, och en sådan är den förstås. Det är förträffligt att vi får en ny, vacker Platon på vårt språk. Men den där recensentglosan "kulturgärning" förråder nog ibland en sorts hjälplöshet i förhållande till Platon. Som om man inte visste vad man skulle ha honom till. Som om man bara hade en vag känsla av att kultur är "fint" och att Platon naturligtvis hör till kulturen.
Frågan är alltså vad man skall ha Platon till i dag. Vårt samhälle har ett märkligt kluvet förhållande till saker som är främmande. Å ena sidan berömmer vi oss av vara så öppna för det främmande, det "andra". Å andra sidan är det aldrig någon som riktigt vill stifta bekantskap med det (och på universitetet lägger vi
därför ned de ämnen som låter oss möta kulturer som är främmande och annorlunda - som latin eller sanskrit). Och låt oss vara verkligt tydliga på den punkten: Platon är på många sätt mycket främmande, mycket annorlunda."
...
"Kulturgärning, javisst. Men det här är inte ett dött föremål eller fossil, inget märkligt djur i formalin. Det är ett bidrag till samtidskulturen som gör den mycket, mycket lättare att leva med."
I DN läser Hans Ruin nyöversättningen med förtjusning, men missar flera tillfällen att ge Lund en känga. Det gillar vi inte:
"I Platons dialog "Timaios" berättas historien om hur grekernas legendariske statsman och diktare Solon besökte Egypten i början av femhundratalet före vår tideräkning. Han skall där ha träffat en uråldrig präst som utbrast: "Solon, Solon, Ni greker är aldrig annat än barn, det finns inte en grek som är gammal!" På Solons förvånade fråga förklarar den gamle prästen att i själen är grekerna alltid unga, för de har "inget vetande som vitnat av ålder". De bevarar inte minnet av allt som skett, av alla gånger som människan krossats. Oavsett om den är sann, så ger berättelsen en underbar bild av det grekiska intellektuella undret. "De gamla grekerna", som mer än något annat förknippas just med vitnade rester av liv, skulle vara de evigt unga. I förhållande till dem framstår vi själva snarare som egyptier, på förhand åldrade av alla våra minnen, all vår vetskap om det som varit, med en kultur som vilar på upprepningen av mångtusenårig historia, inte minst av grekerna själva."
Skulle det inte passat perfekt egentligen här med ett påpekande om nedrustningen 'av alla våra minnen, all vår vetskap om det som varit' här?
Ruin trampar på, säger några vackra saker om översättning, men missar att påpeka att inom överskådlig tid kan vi kanske inte utbilda sådana tolkare av texter i detta land:
"Till grekerna återvänder vi ständigt, inte minst genom att översätta dem, den mest konkreta upprepning man kan tänka sig. Vi för deras ord över historiens alla gropar och trösklar in i vår samtid. Översättningen innebär att göra grekerna tillgängliga för oss, men också att göra oss mer tillgängliga för dem. Sådan är översättningens lag, att den öppnar ett rum i språket som låter skilda tider träda i förbindelse med varandra. Jan Stolpes och förlaget Atlantis förstklassiga nyöversättning av Platons samlade skrifter till svenska är en sådan roterande dörr i samtiden, en levande förbindelse mellan då och nu."
Fixerad vid en enda sak? Moi?
Wednesday, December 06, 2006
Musica
Detta är inget riktigt inlägg utan blott en påminnelse och en uppmaning, ty idag kl 19 (baren öppen från 18!) föreläses det på Klassiska föreningen här i Göteborg på Arkeologen på ämnet "Vad vet vi om antikens musik?" av en alldeles äkta lundaprofessor i grekiska. Då det inte lär finnas sådan så länge till föreslår jag att ni tar er hit för att ta er en sista titt innan denna art försvinner för evigt. (Ja, det är gratis, och vinet kostar 10 kr glaset)
Jag har sprungit på bageri och system idag för att förbereda den sociala biten (vad jag egentligen gör om dagarna, del 1397), så det blir nog trevligt.
Jag har sprungit på bageri och system idag för att förbereda den sociala biten (vad jag egentligen gör om dagarna, del 1397), så det blir nog trevligt.
Tuesday, December 05, 2006
ianua
Elegi till en synnerligen försenad handledares dörr(med ungefär tiotusen ursäkter till Tibullus):
Ianua, iam pateas uni mihi, victa querelis!
Clauditur et dura ianua firma sera.
Et mala siqua tibi dixit dementia nostra,
Ignoscas: capiti sint precor illa meo.
Te meminisse decet, quae plurima voce peregi
Supplice, cum posti florida serta darem.
(I översättning ungefär (och kom ihåg att jag under reciterandet ligger utsträckt på korridorens parkett vid den duvgrå dörren, med ett tummat kollegieblock tryckt mot bröstet): O dörr, öppna dig nu blott för mig, besegrad av mitt gnäll! Den tunga dörren är stängd och noga låst. Om jag sade dig något ont i min frustration, förlåt mig, och jag ber att detta faller på mig. Du bör minnas vilket otal böner jag dig givit, då jag hängde blomsterkransar på din post.)
Hon kom dock till slut, och nu är jag tentad. Om gudarna nu är mig hulda kanske jag aldrig behöver befatta mig med plautinsk metrik igen, någonsin. (Det är lustigt, jag är synnerligen intresserad av dramatiken, men är ju tyvärr en tondöv metrikidiot.) Men jisses, vad jag nu duvats i detta.
Tack för alla trevliga mail jag fått den senaste tiden. Jag ämnar svara dessa ordentligt senare i veckan.
Ianua, iam pateas uni mihi, victa querelis!
Clauditur et dura ianua firma sera.
Et mala siqua tibi dixit dementia nostra,
Ignoscas: capiti sint precor illa meo.
Te meminisse decet, quae plurima voce peregi
Supplice, cum posti florida serta darem.
(I översättning ungefär (och kom ihåg att jag under reciterandet ligger utsträckt på korridorens parkett vid den duvgrå dörren, med ett tummat kollegieblock tryckt mot bröstet): O dörr, öppna dig nu blott för mig, besegrad av mitt gnäll! Den tunga dörren är stängd och noga låst. Om jag sade dig något ont i min frustration, förlåt mig, och jag ber att detta faller på mig. Du bör minnas vilket otal böner jag dig givit, då jag hängde blomsterkransar på din post.)
Hon kom dock till slut, och nu är jag tentad. Om gudarna nu är mig hulda kanske jag aldrig behöver befatta mig med plautinsk metrik igen, någonsin. (Det är lustigt, jag är synnerligen intresserad av dramatiken, men är ju tyvärr en tondöv metrikidiot.) Men jisses, vad jag nu duvats i detta.
Tack för alla trevliga mail jag fått den senaste tiden. Jag ämnar svara dessa ordentligt senare i veckan.
Sunday, December 03, 2006
Scripta in parietibus
Jag har verkligen inte tid att skriva, tentar på tisdag, tusentals grammatikuppgifter som måste in NU, en metrikövning som vilat för länge, sanskritpapper som närapå förmultnat i skrivbordskaoset, samt har en mor i antågande imorgon.
Jag vill bara hänvisa er till att tragedin i Lund äntligen fått nyhetsstatus i rikspressen, artikeln är mycket tom och intätsägande, men man kan om man är på rätt sorts humör muntras upp en smula av kommentarerna, som hävdar envist att det är någon slags socialdemokratisk konspiration att latin och grekiska på sikt försvinner (listigt av "dem" att vänta till den borgerliga regeringen tillträtt, a real red herring!). Men så, min absoluta favoritbit, det är att marknadsföringen måste bli bättre, jag vet inte varför, men jag skrattar högt varje gång jag läser den:
"Jan Svensson i Lund menar att problemen också handlar om den "njugga" ekonomiska tilldelningen till humaniora.
- Det gör det svårt att hålla hög kvalitet. Studenterna har börjat märka det.
Det råder enighet om hur man ska stoppa den nedåtgående spiralen. Först och främst: Marknadsföringen måste bli bättre.
- Vi har varit för självgoda och bara sagt: Humanistiska ämnen behövs punkt slut. Vi måste visa att det finns en humanistisk kompetens som är viktig för samhället, säger Peder Aléx.
- Framför allt har vi inte varit så bra på att kommunicera det till arbetsgivare. Landstinget vet vad en läkare är, men man vet inte vad någon som har en fil kand i tyska och historia kan."
En lika platt och oengagerad nyhetsartikel om Carolinasituationen (konstigt om ett så intressant ämne) finner ni här.
Som sagt ingen tid till sådant här skrivande och tänkande har jag, men jag gjorde ett litet undantag idag, då jag av en händelse var på jobbet och fick syn på följande nödrop:
"vad betyder detta fullt ut?
"Natura nullibi magis perfecta, artifiosa magis quam in minimis"
?Linné
1757 tack för snabbt svar !"
Jag brukar, som ni vet, inte vara så snabb i vändningarna, men det var något i detta som rörde vid någon hjärtesträng, och jag plitade snabbt ihop följande svar:
"Hejsan! Du har tur, då du söker att snabbt svar, att jag var tvungen
att titta förbi jobbet idag.
Nåväl, utan att gräva djupare i det skulle jag så här 'at a
glance' säga att Linné försöker säga (jag har tagit mig friheten att anta att du
menar'artificiosa' inte 'artifiosa'): "Naturen är ingenstans mer
fulländad, mer konstfärdig, än i det minsta" , vilket väl ska innebära de minsta
beståndsdelarna, eller kanske detaljerna. Det är svårt att säga
exakt utan något sammanhang. Vad är sammanhanget, och vadan detta akuta och desperata
behov av översättning?"
Jag fick närapå omedelbart följande svar:
"citatet står överst på väggen in den sal där jag på fredag kommer
försvara min doktorsavhandling :-) - tänkte vara bra om jag åtminstone kunde
den frågan ..."
Ergo iuvenes, latinet behövs som ämne, om inte annat för att någon ska förstå vad det står på väggen (read the writing on the wall, för den trögtänkta delen av publiken).
Återkommer då tentan besegrats.
Jag vill bara hänvisa er till att tragedin i Lund äntligen fått nyhetsstatus i rikspressen, artikeln är mycket tom och intätsägande, men man kan om man är på rätt sorts humör muntras upp en smula av kommentarerna, som hävdar envist att det är någon slags socialdemokratisk konspiration att latin och grekiska på sikt försvinner (listigt av "dem" att vänta till den borgerliga regeringen tillträtt, a real red herring!). Men så, min absoluta favoritbit, det är att marknadsföringen måste bli bättre, jag vet inte varför, men jag skrattar högt varje gång jag läser den:
"Jan Svensson i Lund menar att problemen också handlar om den "njugga" ekonomiska tilldelningen till humaniora.
- Det gör det svårt att hålla hög kvalitet. Studenterna har börjat märka det.
Det råder enighet om hur man ska stoppa den nedåtgående spiralen. Först och främst: Marknadsföringen måste bli bättre.
- Vi har varit för självgoda och bara sagt: Humanistiska ämnen behövs punkt slut. Vi måste visa att det finns en humanistisk kompetens som är viktig för samhället, säger Peder Aléx.
- Framför allt har vi inte varit så bra på att kommunicera det till arbetsgivare. Landstinget vet vad en läkare är, men man vet inte vad någon som har en fil kand i tyska och historia kan."
En lika platt och oengagerad nyhetsartikel om Carolinasituationen (konstigt om ett så intressant ämne) finner ni här.
Som sagt ingen tid till sådant här skrivande och tänkande har jag, men jag gjorde ett litet undantag idag, då jag av en händelse var på jobbet och fick syn på följande nödrop:
"vad betyder detta fullt ut?
"Natura nullibi magis perfecta, artifiosa magis quam in minimis"
?Linné
1757 tack för snabbt svar !"
Jag brukar, som ni vet, inte vara så snabb i vändningarna, men det var något i detta som rörde vid någon hjärtesträng, och jag plitade snabbt ihop följande svar:
"Hejsan! Du har tur, då du söker att snabbt svar, att jag var tvungen
att titta förbi jobbet idag.
Nåväl, utan att gräva djupare i det skulle jag så här 'at a
glance' säga att Linné försöker säga (jag har tagit mig friheten att anta att du
menar'artificiosa' inte 'artifiosa'): "Naturen är ingenstans mer
fulländad, mer konstfärdig, än i det minsta" , vilket väl ska innebära de minsta
beståndsdelarna, eller kanske detaljerna. Det är svårt att säga
exakt utan något sammanhang. Vad är sammanhanget, och vadan detta akuta och desperata
behov av översättning?"
Jag fick närapå omedelbart följande svar:
"citatet står överst på väggen in den sal där jag på fredag kommer
försvara min doktorsavhandling :-) - tänkte vara bra om jag åtminstone kunde
den frågan ..."
Ergo iuvenes, latinet behövs som ämne, om inte annat för att någon ska förstå vad det står på väggen (read the writing on the wall, för den trögtänkta delen av publiken).
Återkommer då tentan besegrats.
Wednesday, November 29, 2006
carolina redux
Granarna nu uppe utanför Carolina! Yay!
Vidare, vad det gäller nedskärningarna skrev Lars Furuland en debattartikel i gårdagens UNT:
"Förvisso är problemen som hopat sig kring på Carolina mycket komplicerade. Vad jag kan tillföra diskussionen är några konkreta kommentarer ur mitt perspektiv som forskare vid biblioteket under femtio år.
Naturligtvis har forskarlivet förändrats under min tid. En stor fördel numera är att beställningar kan sändas in per E-post. Men man får erkänna att det förhållandet att nästan alla sitter hemma eller på tjänsterum och tittar in i sina datorburkar är en viktig orsak till att besökssiffrorna på Carolina sjunker. Men det finns fler orsaker. Biblioteksmiljön försämrades verkligen när beslut togs om att aktiva forskare med egna bord i läsesalarna inte längre fick ha den aktuella litteraturen framme på sina läsbord. Böckerna måste låsas in i skåp, vilket naturligtvis minskade Carolinas attraktionskraft, särskilt för doktoranderna. Dessa fick också allt oftare egna rum på institutionerna - en reform som nog kan ifrågasättas. I mina ögon blev det snarast ett steg mot ämnesisolering, medan 60-70-talens Carolina erbjöd goda möjligheter till tvärvetenskapliga kontakter även utanför den egna fakulteten."
...
"Det bör tilläggas att själva systemet för hur fakulteter och sektioner skall betala för Carolinas tjänster tycks vara felkonstruerat. Det inbjuder till käbbel mellan olika grupperingar inom universitetet och förefaller vara onödigt betungande rent administrativt. Pengarna borde tas fram ur gemensamma medel eftersom biblioteket är till för hela universitetet. Men att få fram en sådan ändring av ett övergripande system tar sin rundliga tid.
Vad som nu brådskande krävs är ordentliga konsekvensutredningar av vad stängningen av läsesalarna innebär för biblioteket och även vissa förändringar i själva Carolinamiljön.
Var och en som delar min inledningsvis framförda åsikt att vårt universitets rang i hög grad sammanhänger med universitetsbibliotekets beskaffenhet, bör nu gripa varje tillfälle som erbjuder sig att framföra sina åsikter. Dessutom utgör ju Carolina en ovärderlig del av själva staden Uppsala."
Vidare, vad det gäller nedskärningarna skrev Lars Furuland en debattartikel i gårdagens UNT:
"Förvisso är problemen som hopat sig kring på Carolina mycket komplicerade. Vad jag kan tillföra diskussionen är några konkreta kommentarer ur mitt perspektiv som forskare vid biblioteket under femtio år.
Naturligtvis har forskarlivet förändrats under min tid. En stor fördel numera är att beställningar kan sändas in per E-post. Men man får erkänna att det förhållandet att nästan alla sitter hemma eller på tjänsterum och tittar in i sina datorburkar är en viktig orsak till att besökssiffrorna på Carolina sjunker. Men det finns fler orsaker. Biblioteksmiljön försämrades verkligen när beslut togs om att aktiva forskare med egna bord i läsesalarna inte längre fick ha den aktuella litteraturen framme på sina läsbord. Böckerna måste låsas in i skåp, vilket naturligtvis minskade Carolinas attraktionskraft, särskilt för doktoranderna. Dessa fick också allt oftare egna rum på institutionerna - en reform som nog kan ifrågasättas. I mina ögon blev det snarast ett steg mot ämnesisolering, medan 60-70-talens Carolina erbjöd goda möjligheter till tvärvetenskapliga kontakter även utanför den egna fakulteten."
...
"Det bör tilläggas att själva systemet för hur fakulteter och sektioner skall betala för Carolinas tjänster tycks vara felkonstruerat. Det inbjuder till käbbel mellan olika grupperingar inom universitetet och förefaller vara onödigt betungande rent administrativt. Pengarna borde tas fram ur gemensamma medel eftersom biblioteket är till för hela universitetet. Men att få fram en sådan ändring av ett övergripande system tar sin rundliga tid.
Vad som nu brådskande krävs är ordentliga konsekvensutredningar av vad stängningen av läsesalarna innebär för biblioteket och även vissa förändringar i själva Carolinamiljön.
Var och en som delar min inledningsvis framförda åsikt att vårt universitets rang i hög grad sammanhänger med universitetsbibliotekets beskaffenhet, bör nu gripa varje tillfälle som erbjuder sig att framföra sina åsikter. Dessutom utgör ju Carolina en ovärderlig del av själva staden Uppsala."
Sunday, November 26, 2006
cessatio
Då denna bloggs funktion sakta men säkert övergått från att berätta om den glädje som finns i de klassiska språken till att rapportera om humaniorans slutgiltiga nedmontering och död i vårt lilla land, så ska vi väl fortsätta med den deprimerande rapporteringen.
Det finns intet nytt på Carolinafronten, med den förestående stängningen av läsesalarna. Inget på Ergos hemsida, (UU:s studenttidning) och inget mer i rikspressen.
Idag, söndag finns dock en insändare i UNT av legenden Sigrid Kahle fil dr, där hon uppmanar universitetet att värna om Carolina. Hon ställer visserligen några kritiska och synnerligen relevanta frågor, ("Tar de alla referenser från nätet [jo, tyvärr]? Är studenterna för stressade för att slå i böcker?"), men avslutar med en god beskrivning av Carolina:
"Här finns en atmosfär full av lärdom och spänning, en levande humanistisk forskarmiljö där studenterna kan möta professorer och känna att de är del av en forskargemenskap!"
Man tycker att denna mötesplats för forskare av åtskilliga discipliner och ämnen i synnerhet borde omhuldas i dessa tagar då samarbete, tvärvetenskaplighet och ämnesblandade masters är vad universiteten skriker och dundrar om, men icke så. Tomma ord, tomma ord.
(Och kom inte och föreslå Karin Boye-bibl som något slags alternativ, alla som någonsin görsökt jobba där vet hur omöjligt det är, med sina undangömda läsesalar, bizarra öppettider, röriga layout, allmäna bullrighet och totala avsaknad av bekvämligheter. Man har t.ex ingen möjlighet att hänga av sig, och sålunda släpas ytterkläder runt inne i biblioteket, vilket vid dåligt väder kan vara otrevligt för alla.)
Den galenskap som härjar i Lund har jag inte hittat det senaste om på nätet, och jag har bara muntliga källor, det ska erkännas, men det är tillförlitliga sådana. (jag har för övrigt hittat ytterligare några länkar från början av november, här från Aftonbladet Malmö, här från SR i Malmö, och slutligen en snutt från den lundensiska studenttidningen Lundagård. Samtliga är lokalpress, det nådde som sagt inte nyheterna på riksplanet)
På tal om detta var det en trevlig UnderStreckare igår om Comenius' Orbis Sensualium Pictus:
"Comenius - namnet var latiniserat från Komensky - kom som sagt från Mähren, en del som nu är Tjeckien. I Herborn 1611-13 och i Heidelberg 1613-14 läste han bland annat didaktik, tidens astronomi och Paracelsus medicin och kom sedan att verka som präst, lärare och författare. Comenius var protestant och tillhörde en reformvänlig sekt kallad det böhmiska brödraskapet. I och med att Böhmen rekatoliserades tvingades han att fly, och från 1621 vistades han först i Leszno i Polen och mot slutet av
sitt liv i Amsterdam.
Comenius betraktade visserligen sig själv som i första hand teolog - med en litet speciell profil, som jag återkommer till - men det är framför allt som tänkare kring undervisning och som upphovsman till läroböcker eftervärlden har ägnat honom intresse.
Också Sverige nåddes av Comenius. Redan år 1642 hade han inviterats av riksrådets gigant Axel Oxenstierna och industrimannen Louis De Geer för att utarbeta en ny läroplan för det svenska skolväsendet, men det var först fyrtio år senare, 1682, som hans pedagogiska metoder på allvar kunde tas i bruk. Då utkom nämligen, genom biskopen i Åbo, den högt begåvade och bibliofile västmanlänningen Johannes Gezelius den äldres (1615-1690) försorg, den första svenska upplagan av Orbis Sensualium Pictus - Sinnevärlden i bilder. Denna klassrummets klassiker, vars första utgåva på latinska och tyska utgavs 1658, är troligen den mest spridda och tryckta läroboken i Europa efter medeltiden, och användes även i svenska skolor i mer än 100 år."
...
"Trots eller just tack vare blandningen av självförtroende och underligheter är Orbis högst roande läsning. Dels utvinner Comenius, låt vara oavsiktligt, i många avsnitt en sorts poesi i sak ("Sammanhängande saker mäter vi med alnmått, våta varor med kanna och torra saker med skäppa."), dels händer det att förmedlingsivern får en mer sällsam än saklig konkretion ("I förstorningsglaset ser en loppa ut som en liten gris."), och dels finns det något i största allmänhet friskt och upplivande att möta denna av omedelbarhet präglade, nära nog utopiska tillförsikt; den manar till ett slags basal upptäckaranda, eller att åtminstone i erinran söka kontakt med en ursprungligare förundran."
När man läser denna essä och ser hur denna lilla latinska bok har haft så brett inflytande, den har påverkat såväl filosofi som pedagogik, kan man inte låta bli att tänka på hur forskning om till exempel en dylik text och dess inflytande, snart inte längre kan bedrivas i Lund, då latinet försvunnit.
Det finns intet nytt på Carolinafronten, med den förestående stängningen av läsesalarna. Inget på Ergos hemsida, (UU:s studenttidning) och inget mer i rikspressen.
Idag, söndag finns dock en insändare i UNT av legenden Sigrid Kahle fil dr, där hon uppmanar universitetet att värna om Carolina. Hon ställer visserligen några kritiska och synnerligen relevanta frågor, ("Tar de alla referenser från nätet [jo, tyvärr]? Är studenterna för stressade för att slå i böcker?"), men avslutar med en god beskrivning av Carolina:
"Här finns en atmosfär full av lärdom och spänning, en levande humanistisk forskarmiljö där studenterna kan möta professorer och känna att de är del av en forskargemenskap!"
Man tycker att denna mötesplats för forskare av åtskilliga discipliner och ämnen i synnerhet borde omhuldas i dessa tagar då samarbete, tvärvetenskaplighet och ämnesblandade masters är vad universiteten skriker och dundrar om, men icke så. Tomma ord, tomma ord.
(Och kom inte och föreslå Karin Boye-bibl som något slags alternativ, alla som någonsin görsökt jobba där vet hur omöjligt det är, med sina undangömda läsesalar, bizarra öppettider, röriga layout, allmäna bullrighet och totala avsaknad av bekvämligheter. Man har t.ex ingen möjlighet att hänga av sig, och sålunda släpas ytterkläder runt inne i biblioteket, vilket vid dåligt väder kan vara otrevligt för alla.)
Den galenskap som härjar i Lund har jag inte hittat det senaste om på nätet, och jag har bara muntliga källor, det ska erkännas, men det är tillförlitliga sådana. (jag har för övrigt hittat ytterligare några länkar från början av november, här från Aftonbladet Malmö, här från SR i Malmö, och slutligen en snutt från den lundensiska studenttidningen Lundagård. Samtliga är lokalpress, det nådde som sagt inte nyheterna på riksplanet)
På tal om detta var det en trevlig UnderStreckare igår om Comenius' Orbis Sensualium Pictus:
"Comenius - namnet var latiniserat från Komensky - kom som sagt från Mähren, en del som nu är Tjeckien. I Herborn 1611-13 och i Heidelberg 1613-14 läste han bland annat didaktik, tidens astronomi och Paracelsus medicin och kom sedan att verka som präst, lärare och författare. Comenius var protestant och tillhörde en reformvänlig sekt kallad det böhmiska brödraskapet. I och med att Böhmen rekatoliserades tvingades han att fly, och från 1621 vistades han först i Leszno i Polen och mot slutet av
sitt liv i Amsterdam.
Comenius betraktade visserligen sig själv som i första hand teolog - med en litet speciell profil, som jag återkommer till - men det är framför allt som tänkare kring undervisning och som upphovsman till läroböcker eftervärlden har ägnat honom intresse.
Också Sverige nåddes av Comenius. Redan år 1642 hade han inviterats av riksrådets gigant Axel Oxenstierna och industrimannen Louis De Geer för att utarbeta en ny läroplan för det svenska skolväsendet, men det var först fyrtio år senare, 1682, som hans pedagogiska metoder på allvar kunde tas i bruk. Då utkom nämligen, genom biskopen i Åbo, den högt begåvade och bibliofile västmanlänningen Johannes Gezelius den äldres (1615-1690) försorg, den första svenska upplagan av Orbis Sensualium Pictus - Sinnevärlden i bilder. Denna klassrummets klassiker, vars första utgåva på latinska och tyska utgavs 1658, är troligen den mest spridda och tryckta läroboken i Europa efter medeltiden, och användes även i svenska skolor i mer än 100 år."
...
"Trots eller just tack vare blandningen av självförtroende och underligheter är Orbis högst roande läsning. Dels utvinner Comenius, låt vara oavsiktligt, i många avsnitt en sorts poesi i sak ("Sammanhängande saker mäter vi med alnmått, våta varor med kanna och torra saker med skäppa."), dels händer det att förmedlingsivern får en mer sällsam än saklig konkretion ("I förstorningsglaset ser en loppa ut som en liten gris."), och dels finns det något i största allmänhet friskt och upplivande att möta denna av omedelbarhet präglade, nära nog utopiska tillförsikt; den manar till ett slags basal upptäckaranda, eller att åtminstone i erinran söka kontakt med en ursprungligare förundran."
När man läser denna essä och ser hur denna lilla latinska bok har haft så brett inflytande, den har påverkat såväl filosofi som pedagogik, kan man inte låta bli att tänka på hur forskning om till exempel en dylik text och dess inflytande, snart inte längre kan bedrivas i Lund, då latinet försvunnit.
Friday, November 24, 2006
Clades
Undergång, förstörelse och medeltid, iuvenes.
Nu verkar det som att latinet försvinner i Lund. Första steget är att lägga ner grundutbildningen, forskarutbildningen finns kvar tills vidare.
Denna oförmåga att tänka långsiktigt, denna oförståelse för ämnets betydelse och denna tidsanda gör mig spyfärdig.
Nu verkar det som att latinet försvinner i Lund. Första steget är att lägga ner grundutbildningen, forskarutbildningen finns kvar tills vidare.
Denna oförmåga att tänka långsiktigt, denna oförståelse för ämnets betydelse och denna tidsanda gör mig spyfärdig.
Wednesday, November 22, 2006
Carolina mortua
Nu har även nyheten om stängningen av salar på Carolina (UUs univ.bibliotek) nått UNT (fortfarande inget på universitetes hemsida). Jag kan visserligen förstå att man kanske vill använda lokalerna mer effektivt, men hur ska böckerna bli tillgängliga? Man dödar ett ämne om man magasinerar deras böcker (vilket kanske är den hemliga planen om man ska vara lite paranoid). På hemsidan kallar de sig stolt för forskningsbibliotek, och då kan man bara inte slå igen salar. Det förpliktigar.
Vad man häpnar mest över är att konsekvenser och följder inte på något sätt utretts:
"Två forskarsalar på Carolina Rediviva ska tömmas på böcker. Salarna används för lite, och kostar för mycket för fakulteterna. Beslutet får kritik.
— Carolina är kronan i juvelen. Nu förstör man den, säger Gunilla Gren-Eklund, pensionerad professor i indologi.
Det är så där bibliotekstyst i sal B på Carolina Rediviva. Längs väggarna samsas lexikon och uppslagsverk på alla tänkbara språk som runskrift, hamitiska, och sanskrit. Just sanskrit är Gunilla Gren-Eklunds fält.
- Här har jag allt jag behöver, trådlöst bredband för datorn och ett fantastiskt referensbibliotek, säger hon, som är pensionerad professor, men forskar ändå.
Tidigare satt hon i den biblioteksnämnd som nu bestämt att de ska lämna salarna B och D på Carolina Rediviva.
- Jag blev alldeles tagen när jag hörde det. Att minska lokalkostymen något är acceptabelt, om konsekvenserna utretts först. Nu lämnar man allt, utan utredning. Det är förhastat, säger hon .
Carl Reinhold Bråkenhielm, professor i teologi och ordförande i den biblioteksnämnden, reserverade sig mot beslutet, just med motivet att konsekvenserna skulle ha utretts närmare."
Vad man häpnar mest över är att konsekvenser och följder inte på något sätt utretts:
"Två forskarsalar på Carolina Rediviva ska tömmas på böcker. Salarna används för lite, och kostar för mycket för fakulteterna. Beslutet får kritik.
— Carolina är kronan i juvelen. Nu förstör man den, säger Gunilla Gren-Eklund, pensionerad professor i indologi.
Det är så där bibliotekstyst i sal B på Carolina Rediviva. Längs väggarna samsas lexikon och uppslagsverk på alla tänkbara språk som runskrift, hamitiska, och sanskrit. Just sanskrit är Gunilla Gren-Eklunds fält.
- Här har jag allt jag behöver, trådlöst bredband för datorn och ett fantastiskt referensbibliotek, säger hon, som är pensionerad professor, men forskar ändå.
Tidigare satt hon i den biblioteksnämnd som nu bestämt att de ska lämna salarna B och D på Carolina Rediviva.
- Jag blev alldeles tagen när jag hörde det. Att minska lokalkostymen något är acceptabelt, om konsekvenserna utretts först. Nu lämnar man allt, utan utredning. Det är förhastat, säger hon .
Carl Reinhold Bråkenhielm, professor i teologi och ordförande i den biblioteksnämnden, reserverade sig mot beslutet, just med motivet att konsekvenserna skulle ha utretts närmare."
Tuesday, November 21, 2006
Vetule, stulte urse!
I helgen har jag för ovanlighetens skull, knappt jobbat alls, och detta är dels pga den uttröttande men magnifika lundaresan (mer om det senare), dels för att jag var på en otroligt rolig middag, ni vet då man skrattar så mycket att man är tvungen att stoppa servetten i munnen för att sluta pipa, och man är närapå blå i ansiktet, och kom inte hem förrän det ljusnade.
En av diskussionerna den kvällen gällde den latinska översättningen av Nalle Pu, en av mina ständiga favoritböcker. Det är ju en sådan bok som man antingen älskar eller hatar, t. ex Dorothy Parker ansåg att den fick henne att spy, men trots att jag ogärna går emot hennes åsiker, så lär jag nog aldrig sluta älska den.
Hur som haver, den latinska översättningen (smakprov här) är en mycket anrik sådan, och har dessutom en ruskigt intressant historia. Det var den ungerske läkare Alexander Lénárd som efter många spännade öden hanmnade i Brazilien ("Brasil looked big and green on the map. So I chose it.") och där, då hans läkarexamen inte gällde, undervisade i latin och i samband med detta översatte Nalle Pu till latin. Läs gärna här om hur han för första gången kom i kontakt med björnen, och nedan följer själva översättningshistorien:
"Sao Paulo has a public library. I read slowly and with infinite pleasure Horatius and Petronius, Apuletus and old Cicero, I had once considered so dull. Everyone of them willingly furnished words and phrases for Mr. Milnes zoo. After seven short years I was tempted to say that the translation was printable.
This view however was shared by but a few. Robert Graves, to whom I had sent a copy, replied in elegant Latin that he was going to use it teaching his two boys. An expert on teaching Latin and eminent member of tire Orbilian Society wrote: "children do not begin the study of Latin till they are 11 or 12, and certainly learn nothing about some of the constructions that you very properly use in your translation until they are 13 or 14 Years of age. For instance the accusative-and-infinitive and the Ablative Absolute are not used in our Latin teaching till the end of the pupils second year, the gerundive and gerundium not till the third year and some of your subjunctive uses not till the third or even the fourth. So at the time, when pupils would be expected to understand your Latin properly they would already have reached the age, when the subject matter would be of no interest to them". Publishers shared the latter view wholeheartedly.
By that time I loved the Bear so much, that I did, what hopeless poets do the world over: I decided to print the book upon my own expense. Translating an Inter-American Congress of Pathology I earned the money; the agents of the book sold me (for 3 cheap Guineas) the right to distribute it free of charge - a right which I thought to possess already - and a Hungarian printer set the type on the machines of an Italian daily in São Paulo. My friends accompanied my undertaking by explaining, what I should have better, done with the money. They widely disagreed in their suggestions, but agreed in one point: that nobody would ever read the book. Today, I deeply regret, I refused to bet upon it. I could not only buy the astronomical telescope, I am longing for, but could build a nice observatory too ...
Printer's ink has magic properties. The small, white-covered São Paulo edition with it's innumerable misprints and errors was well received the world over. Humanists from Australia asked for a copy, booksellers from Oxford for 50. At Christmas 1959 the great Sweden publishing house Svenska Bokförlaget published 2000 copies. Touching letters from Scandinavian latinists and 2000 more copies followed.
Now Methuen - who 2 years before had refused to run the risk - reconsidered his decision: Winnie got a sword and a helmet, and Piglet - vexillifer Porcellus - set out with him to conquer the world - or, at least the Republic of Humanists."
Här i min hand har jag faktiskt ett av de 2000 exemplar som Svenska Bokförlaget (en avdelning av Bonniers tror jag) tryckte såsom julgåvor år 1959. Jag har ärvt detta slitna exemplar i tjockt härligt papper och ordentliga röda rubriker av min farfar som väl måtte ha varit publicerad på just det förlaget, själva julkortet som medföljde är alltjämt prydligt instoppat. Jag har även ett vardagligt bruks-ex av Winnie ille Pu som jag fick i studentpresent(?). Det kan även ni skaffa er på adlibris.
Denna bok slog till slut, i synnerhet i den anglosaxiska världen, som man kan se i denna artikel från 1984:
"ALMOST a quarter-century after its original publication, ''Winnie Ille Pu,'' a Latin version of A. A. Milne's ''Winnie the Pooh,'' is back in the nation's bookstores. Now, as then, the book contains not a single page in English, yet that handicap did not prevent its becoming the only Latin book - and perhaps the only book in any foreign language - ever to become a New York Times best seller. Published in December 1960, it remained on the Times list for 20 weeks and sold 125,000 copies in 21 printings.
''Even Caesar never took a country as large as America in two months' time,'' commented The Christian Science Monitor.
Few books have ever enjoyed so friendly a reception. A New York Times writer (Lewis Nichols) called it ''the greatest book a dead language has ever known.'' The Chicago Tribune declared that ''it does more to attract interest in Latin than Cicero, Caesar and Virgil combined.'' Time, in a lead review shortly before Christmas, described it as ''a Latinist's delight, the very book that dozens of Americans, possibly even 50, have been waiting for.'' But it added, ''what better gift for the child who has everything?''
Within days, however, ''Winnie Ille Pu'' became virtually impossible to find. A week after publication, the Scribner Book Store posted a sold-out sign in its Fifth Avenue window, saying, ''Editione omne vendita non restant exempla libri de Winnie Ille Pu (latine).'' The publisher, E. P. Dutton, its stock exhausted, ran an ad illustrated with the book jacket drawing of Pooh attired as a Roman centurion, declaring, ''Mea Apologia Winnie Ille Pu.''
Ett helt otroligt levnadsöde hade denne ungrare, men hans namn verkar mest ha levt kvar för denna latinöversättning.(Tänk att korrespondera med Robert Graves på latin!) Dr Lénárd översatte även den tyska barnboksklassikern "Max und Moritz" till latin, och kanske en smula mer förvånande Francoise Sagans "Bonjour Tristesse", med den latinska titeln Tristitia Salve (vilken jag också har tack vare farfar, det måste ha varit ytterligare en julklapp från förlaget.)
Winnie ille fick även sin uppföljare översatt vid senare datum av annan individ, och nu på senare år har ju Harry Potter fått en latinsk översättning, och såväl Dr Seuss som Lewis Carroll har tolkats på latin. Dött språk? Jag säger som Thure Stenström; Pyttsan!
Vore detta förresten inte en väldigt trevlig kvällskurs att ge för hugade hobbylatinister, att tillsammans läsa Winnie ille Pu?
En av diskussionerna den kvällen gällde den latinska översättningen av Nalle Pu, en av mina ständiga favoritböcker. Det är ju en sådan bok som man antingen älskar eller hatar, t. ex Dorothy Parker ansåg att den fick henne att spy, men trots att jag ogärna går emot hennes åsiker, så lär jag nog aldrig sluta älska den.
Hur som haver, den latinska översättningen (smakprov här) är en mycket anrik sådan, och har dessutom en ruskigt intressant historia. Det var den ungerske läkare Alexander Lénárd som efter många spännade öden hanmnade i Brazilien ("Brasil looked big and green on the map. So I chose it.") och där, då hans läkarexamen inte gällde, undervisade i latin och i samband med detta översatte Nalle Pu till latin. Läs gärna här om hur han för första gången kom i kontakt med björnen, och nedan följer själva översättningshistorien:
"Sao Paulo has a public library. I read slowly and with infinite pleasure Horatius and Petronius, Apuletus and old Cicero, I had once considered so dull. Everyone of them willingly furnished words and phrases for Mr. Milnes zoo. After seven short years I was tempted to say that the translation was printable.
This view however was shared by but a few. Robert Graves, to whom I had sent a copy, replied in elegant Latin that he was going to use it teaching his two boys. An expert on teaching Latin and eminent member of tire Orbilian Society wrote: "children do not begin the study of Latin till they are 11 or 12, and certainly learn nothing about some of the constructions that you very properly use in your translation until they are 13 or 14 Years of age. For instance the accusative-and-infinitive and the Ablative Absolute are not used in our Latin teaching till the end of the pupils second year, the gerundive and gerundium not till the third year and some of your subjunctive uses not till the third or even the fourth. So at the time, when pupils would be expected to understand your Latin properly they would already have reached the age, when the subject matter would be of no interest to them". Publishers shared the latter view wholeheartedly.
By that time I loved the Bear so much, that I did, what hopeless poets do the world over: I decided to print the book upon my own expense. Translating an Inter-American Congress of Pathology I earned the money; the agents of the book sold me (for 3 cheap Guineas) the right to distribute it free of charge - a right which I thought to possess already - and a Hungarian printer set the type on the machines of an Italian daily in São Paulo. My friends accompanied my undertaking by explaining, what I should have better, done with the money. They widely disagreed in their suggestions, but agreed in one point: that nobody would ever read the book. Today, I deeply regret, I refused to bet upon it. I could not only buy the astronomical telescope, I am longing for, but could build a nice observatory too ...
Printer's ink has magic properties. The small, white-covered São Paulo edition with it's innumerable misprints and errors was well received the world over. Humanists from Australia asked for a copy, booksellers from Oxford for 50. At Christmas 1959 the great Sweden publishing house Svenska Bokförlaget published 2000 copies. Touching letters from Scandinavian latinists and 2000 more copies followed.
Now Methuen - who 2 years before had refused to run the risk - reconsidered his decision: Winnie got a sword and a helmet, and Piglet - vexillifer Porcellus - set out with him to conquer the world - or, at least the Republic of Humanists."
Här i min hand har jag faktiskt ett av de 2000 exemplar som Svenska Bokförlaget (en avdelning av Bonniers tror jag) tryckte såsom julgåvor år 1959. Jag har ärvt detta slitna exemplar i tjockt härligt papper och ordentliga röda rubriker av min farfar som väl måtte ha varit publicerad på just det förlaget, själva julkortet som medföljde är alltjämt prydligt instoppat. Jag har även ett vardagligt bruks-ex av Winnie ille Pu som jag fick i studentpresent(?). Det kan även ni skaffa er på adlibris.
Denna bok slog till slut, i synnerhet i den anglosaxiska världen, som man kan se i denna artikel från 1984:
"ALMOST a quarter-century after its original publication, ''Winnie Ille Pu,'' a Latin version of A. A. Milne's ''Winnie the Pooh,'' is back in the nation's bookstores. Now, as then, the book contains not a single page in English, yet that handicap did not prevent its becoming the only Latin book - and perhaps the only book in any foreign language - ever to become a New York Times best seller. Published in December 1960, it remained on the Times list for 20 weeks and sold 125,000 copies in 21 printings.
''Even Caesar never took a country as large as America in two months' time,'' commented The Christian Science Monitor.
Few books have ever enjoyed so friendly a reception. A New York Times writer (Lewis Nichols) called it ''the greatest book a dead language has ever known.'' The Chicago Tribune declared that ''it does more to attract interest in Latin than Cicero, Caesar and Virgil combined.'' Time, in a lead review shortly before Christmas, described it as ''a Latinist's delight, the very book that dozens of Americans, possibly even 50, have been waiting for.'' But it added, ''what better gift for the child who has everything?''
Within days, however, ''Winnie Ille Pu'' became virtually impossible to find. A week after publication, the Scribner Book Store posted a sold-out sign in its Fifth Avenue window, saying, ''Editione omne vendita non restant exempla libri de Winnie Ille Pu (latine).'' The publisher, E. P. Dutton, its stock exhausted, ran an ad illustrated with the book jacket drawing of Pooh attired as a Roman centurion, declaring, ''Mea Apologia Winnie Ille Pu.''
Ett helt otroligt levnadsöde hade denne ungrare, men hans namn verkar mest ha levt kvar för denna latinöversättning.(Tänk att korrespondera med Robert Graves på latin!) Dr Lénárd översatte även den tyska barnboksklassikern "Max und Moritz" till latin, och kanske en smula mer förvånande Francoise Sagans "Bonjour Tristesse", med den latinska titeln Tristitia Salve (vilken jag också har tack vare farfar, det måste ha varit ytterligare en julklapp från förlaget.)
Winnie ille fick även sin uppföljare översatt vid senare datum av annan individ, och nu på senare år har ju Harry Potter fått en latinsk översättning, och såväl Dr Seuss som Lewis Carroll har tolkats på latin. Dött språk? Jag säger som Thure Stenström; Pyttsan!
Vore detta förresten inte en väldigt trevlig kvällskurs att ge för hugade hobbylatinister, att tillsammans läsa Winnie ille Pu?
Monday, November 20, 2006
Strangulare
Ah, iuvenes, jag har så mycket skojigt att berätta, men det får vänta lite då det dagsaktuella som vanligt ligger över oss som ett ångestframkallande, klibbigt moln.
Pro primo, så finns det äntligen något i vår rikspress om de klassiska språkens situation i Lund, det är Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria här i Gbg, som i fredags fått skriva ngt litet i SvD:
"Försvaret för de klassiska språken har lång tradition. Det har ofta förts i kulturpatetiska ordalag som nu känns nedslitna. Men huvudargumenten består. På de klassiska språken har de texter formulerats som blivit de intellektuella och andliga grundvalarna för den västerländska kulturen. Filosofins, dramats, diktens, politikens, retorikens, rättens och den kristna religionens grundtexter skrevs i antiken på grekiska eller latin, och sedan traderades och diskuterades innehållet i dessa texter på latin ända till 1700-talet. Latin var skolans språk ännu längre och spelade en roll som mentalt disciplineringsmedel och bildningsmärke långt in i 1900-talet.
...
Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen.
Alla humanister behöver inte de klassiska språken, men en humanistisk fakultet som inte har dem tillgängliga och ser till att de vidmakthålls är allvarligt försvagad. Att lägga de klassiska språken i malpåse är en olycklig symbolisk markering av att man ger upp det långa perspektivet på historien. Och även det internationella: de klassiska språken är
genuint europeiska, vilket är viktigt i EU-tider. Men det är lika viktigt i globaliseringens tidevarv, där den västerländska civilisationens ställning inte längre är självklar och behovet av reflektion över dess tradition och självbild växer."
Vackra och ständiga argument som dock ändå inte verkar nå fram.
Samma dag fanns även i SvD en betraktelse av Tomas Forser, professor i litt.vet i samma stad om framtidens forskare i humaniora, eller snarare frånvaron därav. Det är de sedvanliga skrämmande siffrorna:
"Vid Lunds universitet har man under två år inte haft medel tillräckligt för att utlysa något enda utbildningsbidrag i ämnet. För litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholms säger prognosen att under närmast följande tre år kommer ingen ny antagning att kunna ske. Sett över riket som helhet är läget likartat. Inget, ett eller två
bidrag.
När jag går igenom handlingarna från de 14 70-talister som söker, blir jag övertygad om att några av dem är synnerligen lämpade som nya forskare. Ett par stycken ligger i mittfåran och har de forskningsideologiska konjunkturerna på sin sida. Andra har letat sig ut till ämnets ytterområden och vill muta in obeforskade fält.
I båda kategorierna finns där välbetänkta och realistiska projektbeskrivningar. Lika forskningsvärda som forskningsbara. Jag räknar till fem eller kanske sex starka kandidater i konkurrensen.
...
Där pågår en långsam kvävning av humaniora på våra universitet. En gång på 70-talet gav vi ut en bok som det blev mycket bråk och debatt kring. "Humaniora på undantag?" kallade vi den och vi satte ett frågetecken efter titelorden. Nu är det utropstecken som gäller.
I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna.
Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro't."
När litteraturprofessorerna börjar svära i Svenskan har det gått för långt.
Slutligen nås jag av en mycket tråkig sak från den eviga ungdomens stad, om mitt älskade Carolina, (jag har tyvärr inte hittat artikeln på nätet, men den är från idag, publicerad i SvD, och är skriven av Thure Stenström), att Biblioteksnämnden för humaniora och teologi beslutat att forskarsalarna B och D ska slås igen. Dessa fakulteter har nämligen inte råd längre att betala lokalhyrorna. Även C-salen (där man alltid hittar mig på mina Uppsalabesök, strax under den stora klockan) ska på sikt stängas.
(Som vanligt hittar man intet i såväl lokalblaskan som på universitetets hemsida om detta.)
Jag är återigen målös, paff och förtvivlad, inte så mycket för egen del, som för vad som håller på att hända med universiteten i vårt land, och kan inte annat än instämma i orden som Stenström avrundar med:
"Skulle besluten förverkligas står Uppsala universitet inför en av sina värsta skandaler i mannaminne. Man skövlar tanklöst vad tidigare generationer mödosamt byggt upp, man trampar brutalt under fötterna vad som länge varit universitetets stolthet."
(Addendum 21/11: Nu kan man läsa Thure Stenströms Svenskan-artikel på nätet; voilà.)
Orkar vi ens bli upprörda i all denna hopplöshet och förtvivlan? Försök i alla fall, det vore än sorgligare om allt detta gick under utan att någon brydde sig.
O tempora, o mores...
Pro primo, så finns det äntligen något i vår rikspress om de klassiska språkens situation i Lund, det är Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria här i Gbg, som i fredags fått skriva ngt litet i SvD:
"Försvaret för de klassiska språken har lång tradition. Det har ofta förts i kulturpatetiska ordalag som nu känns nedslitna. Men huvudargumenten består. På de klassiska språken har de texter formulerats som blivit de intellektuella och andliga grundvalarna för den västerländska kulturen. Filosofins, dramats, diktens, politikens, retorikens, rättens och den kristna religionens grundtexter skrevs i antiken på grekiska eller latin, och sedan traderades och diskuterades innehållet i dessa texter på latin ända till 1700-talet. Latin var skolans språk ännu längre och spelade en roll som mentalt disciplineringsmedel och bildningsmärke långt in i 1900-talet.
...
Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen.
Alla humanister behöver inte de klassiska språken, men en humanistisk fakultet som inte har dem tillgängliga och ser till att de vidmakthålls är allvarligt försvagad. Att lägga de klassiska språken i malpåse är en olycklig symbolisk markering av att man ger upp det långa perspektivet på historien. Och även det internationella: de klassiska språken är
genuint europeiska, vilket är viktigt i EU-tider. Men det är lika viktigt i globaliseringens tidevarv, där den västerländska civilisationens ställning inte längre är självklar och behovet av reflektion över dess tradition och självbild växer."
Vackra och ständiga argument som dock ändå inte verkar nå fram.
Samma dag fanns även i SvD en betraktelse av Tomas Forser, professor i litt.vet i samma stad om framtidens forskare i humaniora, eller snarare frånvaron därav. Det är de sedvanliga skrämmande siffrorna:
"Vid Lunds universitet har man under två år inte haft medel tillräckligt för att utlysa något enda utbildningsbidrag i ämnet. För litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholms säger prognosen att under närmast följande tre år kommer ingen ny antagning att kunna ske. Sett över riket som helhet är läget likartat. Inget, ett eller två
bidrag.
När jag går igenom handlingarna från de 14 70-talister som söker, blir jag övertygad om att några av dem är synnerligen lämpade som nya forskare. Ett par stycken ligger i mittfåran och har de forskningsideologiska konjunkturerna på sin sida. Andra har letat sig ut till ämnets ytterområden och vill muta in obeforskade fält.
I båda kategorierna finns där välbetänkta och realistiska projektbeskrivningar. Lika forskningsvärda som forskningsbara. Jag räknar till fem eller kanske sex starka kandidater i konkurrensen.
...
Där pågår en långsam kvävning av humaniora på våra universitet. En gång på 70-talet gav vi ut en bok som det blev mycket bråk och debatt kring. "Humaniora på undantag?" kallade vi den och vi satte ett frågetecken efter titelorden. Nu är det utropstecken som gäller.
I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna.
Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro't."
När litteraturprofessorerna börjar svära i Svenskan har det gått för långt.
Slutligen nås jag av en mycket tråkig sak från den eviga ungdomens stad, om mitt älskade Carolina, (jag har tyvärr inte hittat artikeln på nätet, men den är från idag, publicerad i SvD, och är skriven av Thure Stenström), att Biblioteksnämnden för humaniora och teologi beslutat att forskarsalarna B och D ska slås igen. Dessa fakulteter har nämligen inte råd längre att betala lokalhyrorna. Även C-salen (där man alltid hittar mig på mina Uppsalabesök, strax under den stora klockan) ska på sikt stängas.
(Som vanligt hittar man intet i såväl lokalblaskan som på universitetets hemsida om detta.)
Jag är återigen målös, paff och förtvivlad, inte så mycket för egen del, som för vad som håller på att hända med universiteten i vårt land, och kan inte annat än instämma i orden som Stenström avrundar med:
"Skulle besluten förverkligas står Uppsala universitet inför en av sina värsta skandaler i mannaminne. Man skövlar tanklöst vad tidigare generationer mödosamt byggt upp, man trampar brutalt under fötterna vad som länge varit universitetets stolthet."
(Addendum 21/11: Nu kan man läsa Thure Stenströms Svenskan-artikel på nätet; voilà.)
Orkar vi ens bli upprörda i all denna hopplöshet och förtvivlan? Försök i alla fall, det vore än sorgligare om allt detta gick under utan att någon brydde sig.
O tempora, o mores...
Subscribe to:
Posts (Atom)
