Som vanligt har jag lyckats glömma att bokmässan pågår (det är tydligen ett mycket viktigt event) men påminns då jag i söndagslättja försöker hinna ikapp mitt tidningsläsande. SvD har följande lilla ögonblicksbild:
"I mässhallens brus berättade landets store klassicist, Sture Linnér, inför en koncentrerad skara om varför han på alla sina resor, till Singapore eller Sundbyberg, alltid har en bok av Herodotos i väskan.
- Varje gång jag läser honom på nytt tänker jag, ah, så här är det."
Böcker och kunskap i allmänhet skrivs det om i lokalblaskan, i en anmälan av Kunskapens kretsar:
"Några av de första bidragen tar fasta just på ordet kunskap, dess härledning och motsvarigheter på andra språk. Kunna och känna är besläktade, noterar idéhistorikern Bo Lindberg, även med grekiskans gnosis, och fortsätter: "Långt bakåt, i det proto-indoeuropeiska mörkret, ligger en rekonstruerad rot gne, som också återfinns i de olika verben för kunna: grekiska gignosko, latinets cognosco, fornengelskans cnavan och så vidare.
...
Nu är det så att roten i gnosis är densamma som i genus, kön, och även det svenska ordet har samma rot som kunna och kunskap. Därav det gammaltestamentliga uttrycket att den eller den "kände" sin hustru, det vill säga idkade samlag med henne. Avståndet till dagens vetenskapsbegrepp känns långt. Det flera av uppsatsförfattarna har gemensamt är just utredningar av de centrala begreppen på vetenskapens och bildningens områden."
Slutligen, en liten appell, jag ska nämligen ta mig i kragen i veckan och fixa med länklistan.
Är det något jag bör stoppa in där som jag missat?
Sunday, September 28, 2008
Friday, September 26, 2008
deus est intellegere
Och för att kunna gå på helg med någorlunda gott samvete (tveksamt) så rensar vi ur frågelådan:
"Hamnade på din blogg då jag sökte översättning av frasen, quidquid latine ditum sit, altum viditur..Fick intrycket att du behärskar latin? Stämmer översättningen; "allt som sägs på latin låter djupsinningt". Det vore mycket snällt av dig om du kunde hjälpa mig med detta."
Formen viditur finns mig veteligen inte i såsom böjning av videre i det klassiska latinet, utan den korrekta formen är videtur.
För att utföra en smula korpusstudier så här på fredagseftermiddagen, googlade jag frasen med de två olika varianterna och kan sålunda berätta att viditur (det felaktiga) får 80600 träffar och videtur (det korrekta) får 82900.
Sålunda om du byter ut viditur mot videtur, betyder det typ det önskade, och det verkar vara en ruskigt accepterad fras, ty vid googlingen fann jag hur mycket användadnde av detta som helst, det är ett populärt bloggnamn, och folk gillar tydligen att slänga sig med det så där i allmänhet, lite crazy, liksom.
Det är roande att den felaktiga varianten är så pass spridd, det vore ett underbart roligt projekt (C-uppsatsförslag!) att försöka spåra den, var den uppkommit osv, någon slags hypertextuellt editionsfiliogiskt internetforskning. Man kan undra lite stilla och elakt om den felaktiga kanske är släppt av en ondskefull latinist som tröttnat, och då vi inte direkt behärskar kompetensen att skriva saboterande virus, skulle detta ändå kunna utgöra en hyggligt raffinerad hämnd.
Nästa fråga är en följdfråga på en tidigare behandlad fras ("Jag är min egen gud"):
"Tack för ditt svar!
Du är helt rätt ute i att det är en tatueringsfråga.
Jag betvivlar inte dina kunskaper på någotvis, men det faktum att jag skall bära texten för resten av mitt liv gör mig mycket angelägen om den mest korrekta översättningen.
Du gav två förslag: Ipse deus meus sum, samt deus mihi sum. Ett tredje förslag på översättning jag fått från annat håll lyder: Meus ipsius Deus sum.
Då blir mina följdfrågor, som totalt okunnig i det ädla språket: Var i exakt ligger skillnaden mellan dessa tre?
Tanken är att texten skall löpa från armbågen och nedåt varför det kortare "deus mihi sum" eventuellt kan bli lämpligare eftersom jag vill ha ett relativt stort typsnitt."
Om vi ger en ordagrann översättning av de olika förslagen kanske det blir lite tydligare:
Ipse deus meus sum- Jag själv är min gud
Deus mihi sum- Jag är gud för mig
Meus ipsius Deus sum- Jag är min egen gud
Som synes är den sista den som visserligen stämmer bäst överens med den fras som skulle översättas, men jag är ändå tveksam till den. Genititiv av ipse används visserligen klassiskt för att förstärka possesiva pronomen (t.ex ad tuam ipsius amicitiam hos Cicero), så det är snyggt, man är det liksom inte lite overkill? De av mig föreslagna varianterna är visserligen "svagare" i fråga om 'egen', men jag tyckte inte det riktigt var poängen i frasen, utan snarare just att man är gud för sig själv.
"Hamnade på din blogg då jag sökte översättning av frasen, quidquid latine ditum sit, altum viditur..Fick intrycket att du behärskar latin? Stämmer översättningen; "allt som sägs på latin låter djupsinningt". Det vore mycket snällt av dig om du kunde hjälpa mig med detta."
Formen viditur finns mig veteligen inte i såsom böjning av videre i det klassiska latinet, utan den korrekta formen är videtur.
För att utföra en smula korpusstudier så här på fredagseftermiddagen, googlade jag frasen med de två olika varianterna och kan sålunda berätta att viditur (det felaktiga) får 80600 träffar och videtur (det korrekta) får 82900.
Sålunda om du byter ut viditur mot videtur, betyder det typ det önskade, och det verkar vara en ruskigt accepterad fras, ty vid googlingen fann jag hur mycket användadnde av detta som helst, det är ett populärt bloggnamn, och folk gillar tydligen att slänga sig med det så där i allmänhet, lite crazy, liksom.
Det är roande att den felaktiga varianten är så pass spridd, det vore ett underbart roligt projekt (C-uppsatsförslag!) att försöka spåra den, var den uppkommit osv, någon slags hypertextuellt editionsfiliogiskt internetforskning. Man kan undra lite stilla och elakt om den felaktiga kanske är släppt av en ondskefull latinist som tröttnat, och då vi inte direkt behärskar kompetensen att skriva saboterande virus, skulle detta ändå kunna utgöra en hyggligt raffinerad hämnd.
Nästa fråga är en följdfråga på en tidigare behandlad fras ("Jag är min egen gud"):
"Tack för ditt svar!
Du är helt rätt ute i att det är en tatueringsfråga.
Jag betvivlar inte dina kunskaper på någotvis, men det faktum att jag skall bära texten för resten av mitt liv gör mig mycket angelägen om den mest korrekta översättningen.
Du gav två förslag: Ipse deus meus sum, samt deus mihi sum. Ett tredje förslag på översättning jag fått från annat håll lyder: Meus ipsius Deus sum.
Då blir mina följdfrågor, som totalt okunnig i det ädla språket: Var i exakt ligger skillnaden mellan dessa tre?
Tanken är att texten skall löpa från armbågen och nedåt varför det kortare "deus mihi sum" eventuellt kan bli lämpligare eftersom jag vill ha ett relativt stort typsnitt."
Om vi ger en ordagrann översättning av de olika förslagen kanske det blir lite tydligare:
Ipse deus meus sum- Jag själv är min gud
Deus mihi sum- Jag är gud för mig
Meus ipsius Deus sum- Jag är min egen gud
Som synes är den sista den som visserligen stämmer bäst överens med den fras som skulle översättas, men jag är ändå tveksam till den. Genititiv av ipse används visserligen klassiskt för att förstärka possesiva pronomen (t.ex ad tuam ipsius amicitiam hos Cicero), så det är snyggt, man är det liksom inte lite overkill? De av mig föreslagna varianterna är visserligen "svagare" i fråga om 'egen', men jag tyckte inte det riktigt var poängen i frasen, utan snarare just att man är gud för sig själv.
Prosperitas
De underbara och fantastiska norska förkämparna (Klassisk studentförbund) för filologi, ära och allt annat högt och rent hade ju nyligen den 25 september sin första sociala sammankomst. Jag önskade redan tidigare att man kunnat närvara, och efter att ha läst beskrivningen önskar jag det än ivrigare.
The leader of the rebel forces sände mig följande beskrivning:
"Att kalla gårdagen en success ville vara en för mild beskrivelse. En total triumf för klassiska studier i Trondheim är mer riktigt. Professor Wahlgren hållt ett fantastiskt och inlevandes tvåtimmars inlägg om musik, lyrik och musikinstrumenter i antiken.
Med ljuddemonstrationer av harpa, cithar, orgel och olika blåsinstrument. Dessutom framförde han själv ett avsnitt från Euripides Orestien. Till stor jubel, vissling och applaus från ett femtiotal antikintresserade studenter som hade mött upp (dubbelt så många som vi hade räknat med).
Media var där och gjorde en reportage där studenterna blev intervjuade om studentengagement och intressen för klassiska språk. Som per dags dato är större än någonsin i Trondheim.
Vi klarade till och med att konkurrera ut historisk linjeförening som hade arrangement med quiz den dagen. Arrangörerna från historikernas quiz gjorde det kloka beslutet att möta upp på vårat arrangement istället för sitt eget.
Efter föreläsningen satt vi igen ett 20-tal och drack vin och öl och hade det otroligt hyggligt till de sista kastade in handuken klockan 5 om morgonen. Staffan blev flera gånger den samma kväll uppmanad till att sjunga grekiska sånger i alla möjliga metrum och versfötter, vilket han också gjorde till allas förnöjelse.
Dagens hjälte var själv tvungen att resa klockan två på natten då han skulle till Grekland (flyget gick 04.30) för att där hålla en föreläsning senare på dagen.
Nästa gång, redan om två veckor, för det måste bli än nästa gång efter en sådan stor seger, skal Dr. Thea Selliaas Thorsen hålla en spännandes och pirrandes föreläsning om Ovids Heroides och Sapfisk lyrik.
Dum vivimus, vivamus/Magnus"
Thursday, September 25, 2008
manipulatim
Då jag spenderat hela dagen i sällskap med andra doktorander (heldagsymposium med presentation av avhandling för forskarstuderande) känner jag mig alltjämt varm, trygg och förstådd, man är helt omgiven av personer som förstår frustrationerna och galenskapen, och det gavs tillräckligt med kaffe och fruktpauser för att stå i hörn och verkligen älta detta. (Känner mig som den där prickiga kaninen som äntligen hittat hem, ni minns, den barnboken)
För att ryckas ut ur detta varma, mjuka tillstånd behöver man bara bläddra till Sydsvenskan:
"Enligt den fackliga undersökningen anser professorerna att tiden för handledning inte räcker till. Tre av tio tycker att doktoranderna förbereds på ett dåligt sätt för arbetsmarknaden utanför den akademiska världen. Förutsättningarna skiljer sig enormt mycket mellan de olika fakulteterna. Men det är samma högskoleförordning som gäller, säger doktorandombudsmannen i Lund Andreas Lundin. "
...
"Han och Martin Wahlén är också kritiska till att externa pengar är knutna till handledare. Vill en doktorand byta handledare blir det problem. – Doktorandlön skulle ge trygga anställningsförhållanden och höja forskarutbildningens status, säger doktorandombudsman Andreas Lundin. "
Denna rapport ingår i en studie och liten turné som görs för närvarande: "Livet som handledare" som på måndag kommer vara i Uppsala, 13-15, Brusewitzsalen, Statsvetenskapliga institutionen, Gamla Torget. Ses där!
För att ryckas ut ur detta varma, mjuka tillstånd behöver man bara bläddra till Sydsvenskan:
"Enligt den fackliga undersökningen anser professorerna att tiden för handledning inte räcker till. Tre av tio tycker att doktoranderna förbereds på ett dåligt sätt för arbetsmarknaden utanför den akademiska världen. Förutsättningarna skiljer sig enormt mycket mellan de olika fakulteterna. Men det är samma högskoleförordning som gäller, säger doktorandombudsmannen i Lund Andreas Lundin. "
...
"Han och Martin Wahlén är också kritiska till att externa pengar är knutna till handledare. Vill en doktorand byta handledare blir det problem. – Doktorandlön skulle ge trygga anställningsförhållanden och höja forskarutbildningens status, säger doktorandombudsman Andreas Lundin. "
Denna rapport ingår i en studie och liten turné som görs för närvarande: "Livet som handledare" som på måndag kommer vara i Uppsala, 13-15, Brusewitzsalen, Statsvetenskapliga institutionen, Gamla Torget. Ses där!
Tuesday, September 23, 2008
screatus
Tårta kvar i kylen! Breakfast of champions!!
I detta kollibritillstånd meddelar jag att:
- Göteborgarna är mycket priviligerade, då mannen, myten, legenden etc, professor emeritus Hans Helander besöker dem imorgon den 24 september (kl 15.15, sal T 116, Arkeologen) för att prata om utgivning av nylatinska texter.
- Visserligen bekymrade mig David Foster Wallaces självmord, men det avslöjande att L.M Montgomery (författare till Anne på Grönkulla, utan tvivel en av världens bästa böcker och min bildade farmors ständiga favoritbok) faktiskt tog livet av sig, har chockat mig svårt.
- Började av okänd orsak tänka på Alf Henrikson häromdagen och hittade då följande om hans studietid:
"De tre gymnasieåren - man tenterade sig förbi första ring - fylldes nästan uteslutande av latin, grekiska, lite franska samt historia, inklusive svensk litteraturhistoria. En svensk latinstudent av år 1925 hade läst "Frithofs Saga" av Tegnér, "Fänrik Ståls Sägner" av Runeberg, "Lycksalighetens ö" av Atterbom och diverse texter av Caesar, Livius, Horatius, Xenofon och Homeros, men inte nödvändigtvis ett drama av Shakespeare, en dikt av Heine, en roman av Tolstoy. Alf Henriksons historielärare, som också var bibliotekarie vid Brahebiblioteket, satte Goethes dikter i hans händer, vilket blev livsavgörande, men det hörde inte alls till skolkursen.
Emellertid var han glad i de klassiska språken och hade gärna velat ägna sig åt dem. Några pengar till akademiska studier långt hemifrån fanns inte inom räckhåll, men han skaffade sig en studiehandbok från Lund och tog itu med föreskrivna latintexter så länge."
I detta kollibritillstånd meddelar jag att:
- Göteborgarna är mycket priviligerade, då mannen, myten, legenden etc, professor emeritus Hans Helander besöker dem imorgon den 24 september (kl 15.15, sal T 116, Arkeologen) för att prata om utgivning av nylatinska texter.
- Visserligen bekymrade mig David Foster Wallaces självmord, men det avslöjande att L.M Montgomery (författare till Anne på Grönkulla, utan tvivel en av världens bästa böcker och min bildade farmors ständiga favoritbok) faktiskt tog livet av sig, har chockat mig svårt.
- Började av okänd orsak tänka på Alf Henrikson häromdagen och hittade då följande om hans studietid:
"De tre gymnasieåren - man tenterade sig förbi första ring - fylldes nästan uteslutande av latin, grekiska, lite franska samt historia, inklusive svensk litteraturhistoria. En svensk latinstudent av år 1925 hade läst "Frithofs Saga" av Tegnér, "Fänrik Ståls Sägner" av Runeberg, "Lycksalighetens ö" av Atterbom och diverse texter av Caesar, Livius, Horatius, Xenofon och Homeros, men inte nödvändigtvis ett drama av Shakespeare, en dikt av Heine, en roman av Tolstoy. Alf Henriksons historielärare, som också var bibliotekarie vid Brahebiblioteket, satte Goethes dikter i hans händer, vilket blev livsavgörande, men det hörde inte alls till skolkursen.
Emellertid var han glad i de klassiska språken och hade gärna velat ägna sig åt dem. Några pengar till akademiska studier långt hemifrån fanns inte inom räckhåll, men han skaffade sig en studiehandbok från Lund och tog itu med föreskrivna latintexter så länge."
Monday, September 22, 2008
clamore et sonitu
Det tråkigaste mest irriterande som finns är att läsa på en blogg (eller blogue, den ngt mer eleganta franska varianten som venanzio försöker lansera, blogueur (rimmar dessutom på auteur) är eller blogueuse är betyligt mer elegant än, ahem, bloggare) är hur vansinnigt upptagen personen i fråga är och strax, strax återkommer vid gynnsammare tider, vilket dels implicerat att man har ett betydligt mer glamoröst och hetisk tillvaro than thou samt att läsarna actually give a shit.
Nåväl det har sedan länge varit tydligt klart och uppenbart att min tillvaro i sanning inte glamorös, och jag borde visserligen vara upptagen och arbetandes, men just nu sitter jag och äter Sachertårta som blev över från ett något mer högtidligt eftermiddagsfika och försöker tvinga mig att fippla en stund till med mina Excel-ark, och som synes, bloggar (bloggeurar? Verbbildningen för den fransk-svenska varianten är inte helt utarbetad ännu), och tro mig, är faktiskt inte så inbillsk att jag tror att eventuella läsare (hej mamma!) bryr sig.
Kände dock att Stig Strömholms senaste UnderStreckare inte kunde få passera obemärkt förbi, och torkar sålunda aprikosmarmeladen från fingrarna. Den rör sagan om Amor och Psyche, en prins hatt under jorden fabel vackert (och vansinnigt humoristiskt) tecknad av Apuleius i Metamorphoses (Den gyllene åsnan), som utan tvivel har en filosofisk/metafysisk tolkning:
"Den gamla kvinnans insprängda berättelse handlar om prinsessan Psyche, om kärleksguden Amor (Eros) och om deras på allsköns prövningar rika kärlekssaga. Hur populär Apuleius pikareskroman i sin helhet än blev, var det denna korta berättelse som förde den in i konstens och litteraturens mest gyllene salar. Psyche är den yngsta av tre kungadöttrar – om tid, rum och kungarike får man intet veta – och hon är så skön att hon börjar beskrivas som en konkurrent till kärleksgudinnan Venus, i sagan en ganska trist åldrande galanta. Venus tar humör och befaller sin son kärleksguden Amor att inge Psyche kärlek till den lägsta och mest föraktliga bland män. Amor blir emellertid själv djupt förälskad i den vackra Psyche och installerar henne – med utnyttjande av västanvinden och alla de andra resurser som gudar förfogar över – i ett palats, där han blir hennes make och besöker henne varje natt, men alltid i fullständigt mörker. Hon får inte se honom med sina ögon. Det är villkoret för denna lyckliga förening, och Amor klargör det också för sin brud."
Och ni, såsom den begåvade publik ni är, förstår att det funkar inte alls, hon vill kika, de typiskt avundsjuka systrarna hetsar henne till detta, och under sin nattliga titt spills vax på den sköne, sovande ynglingen, etc, etc. Efter diverse plågande prövningar påhittade av en putt och purken Venus återförenas de två:
"Att den uppmärksamme läsaren kan finna vad som brukar kallas allegorier i sagan om Amor och Psyche är uppenbart. Psyche är mer än namnet på en vacker flicka. Ordet betyder först och främst ”liv”. När Iliadens kämpar biter i gräset, noterar Homeros att deras ”psyche” lämnar dem. Ordet betecknar också de avlidnas andar, det betecknar ”själen”, när man väl börjat tala om en sådan. Det kan användas om en människas sinnesart och personlighet. "
Stickan drar sedan iväg i senare antika och moderna tolkningar, men vill inte tänka på det, utan tänker drömmande och sockerstinn tillbaka till min egen läsning och tenterande av just Apuleius, jag fann skildringen av Venus i just A&P- episoderna vansinnigt sexig, hon är tjurig, oresonlig, grinig, sensuell, tungkyssande och beskrivs vid ngt tillfälle, vill jag minnas, med participen boans, alltså "bellowing, roaring", vilket är långt från den marmorvita Praxiteles' skulpturen.
Nåväl det har sedan länge varit tydligt klart och uppenbart att min tillvaro i sanning inte glamorös, och jag borde visserligen vara upptagen och arbetandes, men just nu sitter jag och äter Sachertårta som blev över från ett något mer högtidligt eftermiddagsfika och försöker tvinga mig att fippla en stund till med mina Excel-ark, och som synes, bloggar (bloggeurar? Verbbildningen för den fransk-svenska varianten är inte helt utarbetad ännu), och tro mig, är faktiskt inte så inbillsk att jag tror att eventuella läsare (hej mamma!) bryr sig.
Kände dock att Stig Strömholms senaste UnderStreckare inte kunde få passera obemärkt förbi, och torkar sålunda aprikosmarmeladen från fingrarna. Den rör sagan om Amor och Psyche, en prins hatt under jorden fabel vackert (och vansinnigt humoristiskt) tecknad av Apuleius i Metamorphoses (Den gyllene åsnan), som utan tvivel har en filosofisk/metafysisk tolkning:
"Den gamla kvinnans insprängda berättelse handlar om prinsessan Psyche, om kärleksguden Amor (Eros) och om deras på allsköns prövningar rika kärlekssaga. Hur populär Apuleius pikareskroman i sin helhet än blev, var det denna korta berättelse som förde den in i konstens och litteraturens mest gyllene salar. Psyche är den yngsta av tre kungadöttrar – om tid, rum och kungarike får man intet veta – och hon är så skön att hon börjar beskrivas som en konkurrent till kärleksgudinnan Venus, i sagan en ganska trist åldrande galanta. Venus tar humör och befaller sin son kärleksguden Amor att inge Psyche kärlek till den lägsta och mest föraktliga bland män. Amor blir emellertid själv djupt förälskad i den vackra Psyche och installerar henne – med utnyttjande av västanvinden och alla de andra resurser som gudar förfogar över – i ett palats, där han blir hennes make och besöker henne varje natt, men alltid i fullständigt mörker. Hon får inte se honom med sina ögon. Det är villkoret för denna lyckliga förening, och Amor klargör det också för sin brud."
Och ni, såsom den begåvade publik ni är, förstår att det funkar inte alls, hon vill kika, de typiskt avundsjuka systrarna hetsar henne till detta, och under sin nattliga titt spills vax på den sköne, sovande ynglingen, etc, etc. Efter diverse plågande prövningar påhittade av en putt och purken Venus återförenas de två:
"Att den uppmärksamme läsaren kan finna vad som brukar kallas allegorier i sagan om Amor och Psyche är uppenbart. Psyche är mer än namnet på en vacker flicka. Ordet betyder först och främst ”liv”. När Iliadens kämpar biter i gräset, noterar Homeros att deras ”psyche” lämnar dem. Ordet betecknar också de avlidnas andar, det betecknar ”själen”, när man väl börjat tala om en sådan. Det kan användas om en människas sinnesart och personlighet. "
Stickan drar sedan iväg i senare antika och moderna tolkningar, men vill inte tänka på det, utan tänker drömmande och sockerstinn tillbaka till min egen läsning och tenterande av just Apuleius, jag fann skildringen av Venus i just A&P- episoderna vansinnigt sexig, hon är tjurig, oresonlig, grinig, sensuell, tungkyssande och beskrivs vid ngt tillfälle, vill jag minnas, med participen boans, alltså "bellowing, roaring", vilket är långt från den marmorvita Praxiteles' skulpturen.
Saturday, September 20, 2008
Posonium/Bratislavia
Jag tog en liten brådstördad och huvudstupa nöjesresa till Bratislava, livebloggande och påföljande toastmastrande tröttar, och det kostar bara några futtiga hundralappar att flyga till Blava, så jag kunde inte motstå. Har lärt mig mycket om slovakisk fastighetsmarknad och ätit plommonprioger, fluffiga schnitzlar och gudomlig linssoppa, och hoppades för bloggens skull att det slovakiska prosím skulle visa sig ha ursprung i latintet, men informerades av min rysktalande värdinna att rötterna var särdeles slaviska, och har sålunda bara notiser att erbjuda er:
- En trogen och försummad läsare, ND, har tipsat om denna sida, Leo Latinus, där ni hittar allsköns böcker till försäljning. Bläddra runt och förundras över att det finns ljudböcker på latin, som är "not read with a traditional national school-pronunciation, but with the Latin pronunciation of the classical age (1.c. B.C.), as far as it has been reconstructed by modern philologists an phoneticians ("pronuntia restituta"). "
- De flitiga och beundransvärda norrmännen kämpar på för att bevara och rädda den klassiska filologin i Trondheim. Klassisk studentförbund inbjuder den 25 september till sin "första sociala sammankomst. Festen börjar klockan 19.00, där kan det köpas vin och öl till tonerna av ovanlig musik" , vilket är att "Professor Wahlgren ska ha en föreläsning om musiken i antikens Grekland klassisk tid. I tillägg ska han framföra sång på arkaisk grekiskt till tonerna av lyra". Info finnes som alltid på Facebook, här. Kan själv inte närvara, då man är i Sverige liksom, men vet att Staffan är en musikalisk och rolig föreläsare. Om någon som besöker tillställningen är villig att ge en liten rapport vore det ruskigt skoj.
- För att fortsätta dra i tråden engagemang är vi nu några enstaka och fåtaliga som önskar dra igång en konversationsgrupp i latin. Dock vore det fantastiskt om ytterligare intresserade hade lust att deltaga.
Logistiken för sammankomsterna är ännu inte helt klar, så om man hör av sig snarast kan man vara med och påverka. Träffarna skulle antagligen växla mellan Stockholm och Uppsala, och vad det gäller förkunskaper finns inga direkta krav; come all, serve all. Träffarna skulle vara strukturerade med teman och ordlistor till varje tillfälle och erfaren handledning skulle finnas.
Sålunda, är du intresserad, maila mig omgående (även om du pratat med mig om det, jag behöver mailadresser)!
- Slutligen, vill jag återigen påminna om de utlysta doktorandplatserna (jaja, utbildningsbidragen) i latin och grekiska vid UU. Venanzio informerar om att liknande finnes nu även i Lund, och ger fina, uppmuntrande ord till "alla mäktiga latinister och grecister därute" (throw your hands in the air!), hämtade från ett Idol-avsnitt som han "råkat" se.
Själv bjuder jag hellre på den visdom som min kära mater brukar delge mig när jag ryggar eller nojjar inför något, nämligen; countless idiots have done it before you, so why couldn't you?
Nu känner ni er väl motiverade!
Sök! Sök! SÖK!
- Och som absolut slutkläm kan jag berätta att jag föreläser på Tekniska Muséet i deras nördsatsning (ty vad är nördigare än en latindoktorand?) den 29 oktober.
- En trogen och försummad läsare, ND, har tipsat om denna sida, Leo Latinus, där ni hittar allsköns böcker till försäljning. Bläddra runt och förundras över att det finns ljudböcker på latin, som är "not read with a traditional national school-pronunciation, but with the Latin pronunciation of the classical age (1.c. B.C.), as far as it has been reconstructed by modern philologists an phoneticians ("pronuntia restituta"). "
- De flitiga och beundransvärda norrmännen kämpar på för att bevara och rädda den klassiska filologin i Trondheim. Klassisk studentförbund inbjuder den 25 september till sin "första sociala sammankomst. Festen börjar klockan 19.00, där kan det köpas vin och öl till tonerna av ovanlig musik" , vilket är att "Professor Wahlgren ska ha en föreläsning om musiken i antikens Grekland klassisk tid. I tillägg ska han framföra sång på arkaisk grekiskt till tonerna av lyra". Info finnes som alltid på Facebook, här. Kan själv inte närvara, då man är i Sverige liksom, men vet att Staffan är en musikalisk och rolig föreläsare. Om någon som besöker tillställningen är villig att ge en liten rapport vore det ruskigt skoj.
- För att fortsätta dra i tråden engagemang är vi nu några enstaka och fåtaliga som önskar dra igång en konversationsgrupp i latin. Dock vore det fantastiskt om ytterligare intresserade hade lust att deltaga.
Logistiken för sammankomsterna är ännu inte helt klar, så om man hör av sig snarast kan man vara med och påverka. Träffarna skulle antagligen växla mellan Stockholm och Uppsala, och vad det gäller förkunskaper finns inga direkta krav; come all, serve all. Träffarna skulle vara strukturerade med teman och ordlistor till varje tillfälle och erfaren handledning skulle finnas.
Sålunda, är du intresserad, maila mig omgående (även om du pratat med mig om det, jag behöver mailadresser)!
- Slutligen, vill jag återigen påminna om de utlysta doktorandplatserna (jaja, utbildningsbidragen) i latin och grekiska vid UU. Venanzio informerar om att liknande finnes nu även i Lund, och ger fina, uppmuntrande ord till "alla mäktiga latinister och grecister därute" (throw your hands in the air!), hämtade från ett Idol-avsnitt som han "råkat" se.
Själv bjuder jag hellre på den visdom som min kära mater brukar delge mig när jag ryggar eller nojjar inför något, nämligen; countless idiots have done it before you, so why couldn't you?
Nu känner ni er väl motiverade!
Sök! Sök! SÖK!
- Och som absolut slutkläm kan jag berätta att jag föreläser på Tekniska Muséet i deras nördsatsning (ty vad är nördigare än en latindoktorand?) den 29 oktober.
Monday, September 15, 2008
saeclorum nascitur ordo
Live:
16.16 En fullsatt sal, vi möts av Vergilius' fjärde eklog, v 5-10 på bildkanonen, jisses vad med folk, M kramar alla (förutom R)som anländer. Usual suspects, men även en del okänt folk.
16.17 Vi börjar. M förklarar att hon lämnar sin post om 2 veckor och sålunda håller denna avslutningsföreläsning, samt att denna dag är klassiska föreningens 100årsdag. M har varit ordförande i 13 år. På uppmaning räcker alla närvarna medlemmar upp handen, vi är många och starka!
16.19 Detta är även en hyllning till Vergilius, den bäste, störste och främste.
Vi kommer mest prata om herdedikterna, de övriga kommer vid M:s 70års föreläsning, och om dess after-life.
16.20 Vergilius medeltida magiska rykte, "löstes från sina verk", var trollkarl, stjärntydare usw.
16.21 Det sades på medeltiden att vergilius byggt ett palats i Rom ,av vissa kallat Colosseum (sic!), fullt av magiska statyer, varje skulptur, som symbolyserade varsinn provins, hade en pingla, på taket fanns en riddarstaty. Respektive pingla pinglade om det bliv uppror i respektive provins, och riddaren svängde sin lans ditåt. Byggnaden skulle stå "tills en jungfru nedkommer", vilket de trodde skulle vara för evigt, men då Jesus föddes störtade palatset samman. Var detta en profetsia eller bara en liknelse som kom på skam???
16.26 Först hade de kristna en fientlig syn på de pagana kulturen, men sedan ville de föra över honom till sin sida, trots att han var hedning.
Kristendomens rötter i den hellenistiska kulturen kan definitivt smälta ihop finfint med Vergilius och hans rötter i antik filosofi.
16.28 Lactantius (ca 300) menar att Vergilius inte var långt från sanningen, se A. 6.724-727 och G.4.221-224, ty Gud sträcker sig genom all jord...
16.31 Den viktigaste var förstås fjärde eklogen (se ingress). Eklogerna är söta små möten mellan herdar, klassisk pastoral med mycket växelsång, dock inte 4 eklogen. Annorlunda, en profetsia en spådom, förkunnar n ny tid ska bryta in, paradisiskt liv. Är riktad till Asinius Pollio, sålunda väl daterad. Bakgrunden är det vidrig inbördeskriget och dess efterverkningar som förhärjat allt.
16. 34 Skriven i förhoppnin om ett fredsfördrag, detta är den faktiska bakgrunden. Denna nya paradisiska sagovärd är kopplad till en viss födsel, v 5-10, en ny avkomma kommer från den höga himmelen:
Ultima Cumaei venit iam carminis aetas;
magnus ab integro saeclorum nascitur ordo.
iam redit et Virgo, redeunt Saturnia regna,
iam nova progenies caelo demittitur alto.
magnus ab integro saeclorum nascitur ordo.
iam redit et Virgo, redeunt Saturnia regna,
iam nova progenies caelo demittitur alto.
16.38 Så vem är denne gosse? En liknelse, i stil med "natten är bara barnet"
16.40 Orakellitteratur. Paradismotiv är vanligt. Mirakulös fruktbarhet.
Inga lejon bland hjordarna osv., de bibelsprängda ser säkert likheter.
16.43 Allt kommer bi så bra i fjärde eklogen, v. 28-36, visserligen finns dumheter kvar. En ny Argo, Tiphys och ny Achilles, men därefter paradis.
16.45 Inte omöjligt att Vergilius läst judisk orakellitteratur, var inte ovanligt.
16.46 Har Vergilius reproducerat spådom utan att förstå vad han återger? Syftar han på Pollios kommande söner?
Fin bild från tidig V-utgåva från 1502. Finns på carro!
Gosssen syftar på Octavianus själv, visserligen typ 22 vid den tiden?
16.48 Kunde, menade di kristna, Vergilius vara inspirerad av Gud och sålunda ge en korrekt spådom? Lactantius menar att det handlar om Kristi andra ankomst, dock förstod inte Vergilius vad han skrev.
16.51 Annat säger Konstantin den store, finns på grekiska Oratio ad sanctum coetum, i tal som hölls för höga kyrkliga dignitärer (kanske Nicaea), då kristendomen blivit erkänd, ett försvar för kyrkan och kristendomen (äkthet är omstridd, men låt oss låtsas att det är sant). I diskussion om orakellitteratur vänder sig Konstantin mot att denna skulle förfalskats i efterhand av kristna, tar då upp 4:e eklog, som bevis på att spådomar fanns i god tid innan Kristi födelse. Jungfrun poängteras.
16.56 Tolkningen diskuteras. Troja står för hela världen enligt Konstantin. Skalden har nyttjat diktarens frihet så långt möjligt, var inte hans sak att profetera, han var ju ingen profet. Dikten talar inte alltid klartext, har försiktigt framställt sanningen efter förmåga för dem som förmår att förstå den.
Det är kallt i denna sal.
17.01 M kastar ut intressant idé. Föreläsningar är nämligen ett bra forum för sådant.
17.02 Ifrågsätts sellan att sybbelinsk förlaga finnes.
Kommentarerna blir yvigare och mer fantasirika. Kan finnas mkt som inte änn granskats i manus på kontinenten och brittiska öarna.
17.04 Nu hoppar vi 1000 år. Ett manus som föreligger i 3 handskrifter, italiensk lärd, Zono. Zono resonerar sig fram till att V visst förstod vad förlagan sade, kanske menade V bokstavligen Pollios son, saloninus, men det måste finnas en kristen tanke. Zono beskriver även en försvunnen bok av Ovidius som säger att Kristus kommer födas av en jungfru, denna skrivt lade ovidius i ett elfenbensskrin och tog med i sin grav. Detta är en pseudoskrift som var i omlopp, de vetula, vari O berättar om sin omvändelse.
17.09 Zono hittar även de vise männen i 4:e eklogen, getterna som återvänder med stinna juvrar ska vara de vise männen, fyllda av tro.
17.11 Mkt senare, på 1500-talet skriver en spansk lärd, Vives, i sin kommentar till Eklogerna, att V läst orakel om en förunderlig gosse som skulle förändra världen, men inte förstått detta, utan låtit det gälla Saloninus, däremot är det intressant att vaska fram den kristna meningen, de otrogna ska hålla käft, taceant impii, tyder på att motstånd fanns.
17.14 Vacker bild på spelande herdar, de gör mycket sådant, herdarna.
dafnis sjunger om Dafnis' död E.5.20-28, sedan om dennes apotheos 56-64. Paradismotiv, uppståndelse. Detta ska alltså nligt den lärde ovan vara om vår Herres död och uppståndelse, enligt vissa i antiken tolkat som Julius Caesar.
17.20 Pastores= Kristi apostlar! enligt Vives. Naturen personifieras också, t.ex lundarna är det enkla folket. Vives verkar stå i en tradition, det finns bevisligen kristen tolkning av andra ekloger. Fragment av handskrift från riksarkivet i Oslo, del av kristen kommentar till 9:e eklogen.
17.22 Avskriften är gjord i Norge, förlagan är okänd. Denna eklog sägs vara självbiografisk, det är traditionsenligt två grekiska herdar som möts, starkt tidsrelaterad dock, gäller konfiskeringarna.
Och nu dör min dator, himla skitbatteri.
qualis gemma micat
Det har hänt så otroligt mycket senaste veckan, iuvenes, därav tystnaden. Bl.a har jag nu firat min stora dag, och bland alla fantastiska gåvor mottagit halssmycket ovan, naturligtvis från den kitschchica Lovisa.Bilden på berlocken passar utmärkt då jag idag ägnar min dag åt gudar och Vergilius. sålunda ska jag iväg på M V-S föreläsning; ALLA TIDERS VERGILILUS. GLIMTAR UR SKALDENS ‘AFTER-LIFE’, nu kl 16.15 i Ihresalen. Liveblogg utlovas.
Tuesday, September 09, 2008
haec omnia vel Civitatibus singulis servantur vel populo
Den rödskäggige är nu resolut utkastad, vi hoppas alla han återkommer någon gång, men nu är det mig ni får dras med ett tag.
Jag följer med en besvärande besatthet det amerikanska valet (vilket jag kanske nämnt tidigare), och min omgivning börjar bli ganska trött på att höra den senaste teorin om vem som är moder till Trig Palin, sålunda är det trevligt att upptäcka inte blott jag engagerar mig alltför ivrigt i valkampanjen (från Language Log):
"Many commentators have observed that John McCain is campaigning as if it were the Democrats, not the Republicans, who had been in office for the last eight years, hoping that voters will forget about George Bush and view the Republicans as the party of reform. If only more people had a classical education, McCain's choice of Sarah Palin as his running mate would have provided yet another point for the Democrats: the Ancient Greek word whose transliteration is the same as her family name, πάλιν, means "again" or "back"."
Och som en kommentator påpekar längre ner på sidan, om man behöver ytterligare orsak att inte stödja denna anti-choice tok:
"It can also mean simply "backward," which describes her views pretty well, too."
Slutligen, för att vara på en smula Gustavus=Augustus-humör (Adolphus= Ah, plus do!), vad blir Obama baklänges?
(Svaret hittas bl.a här)
Jag följer med en besvärande besatthet det amerikanska valet (vilket jag kanske nämnt tidigare), och min omgivning börjar bli ganska trött på att höra den senaste teorin om vem som är moder till Trig Palin, sålunda är det trevligt att upptäcka inte blott jag engagerar mig alltför ivrigt i valkampanjen (från Language Log):
"Many commentators have observed that John McCain is campaigning as if it were the Democrats, not the Republicans, who had been in office for the last eight years, hoping that voters will forget about George Bush and view the Republicans as the party of reform. If only more people had a classical education, McCain's choice of Sarah Palin as his running mate would have provided yet another point for the Democrats: the Ancient Greek word whose transliteration is the same as her family name, πάλιν, means "again" or "back"."
Och som en kommentator påpekar längre ner på sidan, om man behöver ytterligare orsak att inte stödja denna anti-choice tok:
"It can also mean simply "backward," which describes her views pretty well, too."
Slutligen, för att vara på en smula Gustavus=Augustus-humör (Adolphus= Ah, plus do!), vad blir Obama baklänges?
(Svaret hittas bl.a här)
Monday, September 08, 2008
Quidquid latine dictum sit, altum viditur
Jo, jag kom på en sak till: efter en vistelse på klassisk mark är det onekligen ganska kul att komma hem och mötas av den eminenta modetidskriften King som i ett nummer (6/2008) gör vad om inte att besvara alla insändare med latinska sentenser som den ovan. Detta för att, som man skriver, ”höja nivån på insändarsidan.” Detta är ju ganska skojigt för oss humanister som plägar läsa modemagasin. Men det är väl också en ganska intressant illustration av vilken status latinet trots allt fortfarande verkar ha. Detta med hur ”stilfullt” det är att kunna slänga ur sig ett latincitat eller två tycker jag man ständigt och jämt ser exempel på.
Huruvida detta verkligen är bra för latinets eller latinstudiernas fortlevnad kanske, när allt kommer omkring, inte är helt självklart – det kanske kan leda till en stelnad syn på latinet som språk, och på ”klassisk” och ”antik” kultur? Detta, kära bloggonauter, är nu inte en fråga som jag kan besvara – men jag diskuterar den gärna. Det får dock bli i ett annat sammanhang – min tid har runnit ut och som ni ser är SDIL redan tillbaka. Tack för den här gången - curate, ut valeatis!
Huruvida detta verkligen är bra för latinets eller latinstudiernas fortlevnad kanske, när allt kommer omkring, inte är helt självklart – det kanske kan leda till en stelnad syn på latinet som språk, och på ”klassisk” och ”antik” kultur? Detta, kära bloggonauter, är nu inte en fråga som jag kan besvara – men jag diskuterar den gärna. Det får dock bli i ett annat sammanhang – min tid har runnit ut och som ni ser är SDIL redan tillbaka. Tack för den här gången - curate, ut valeatis!
ex intervallo
Ah, en nästan avslappnande frånvaro, har faktiskt inte tänkt på er alls.
Jag tackar innerligt Ragnar för hans strålande insats, belöning kommer vid tillfälle, och jag hoppas ni uppskattat hans inlägg med en underbar och stimulerande spännvidd, vilket kan vara trevligt som omväxling, men nu är jag åter och in charge.
Sålunda, veckan får inledas med de små notiser som jag väl skulle lagt här under den forna gågna:
- Inför "skolstarten" (det är svårt att skriva annat då reccarna/novischerna räcker en typ till midjan, klagar över "läxor" och aldrig hört talas om predikat) hade GP en utmärkt liten sak om den latinska uttrycksfloran vid universiteten och bakgrund till detta:
"Ett annat skäl är att universiteten redan från medeltiden var tänkta att fungera som internationella nätverk, enligt ett påbud från påven, berättar docenten. Genom latinet förstod man varandra även över landsgränserna.
...
- Och latin var en identitetsfaktor. De lärda talade latin. De som inte förstod var obildade. Än i dag, när engelskan må sägas har tagit över som världsspråk, är det en obruten tradition med latinska termer som universitetsterminologi.- Kanske har det fortfarande viss internationell funktion, menar Christina och ler. Och det ger lite av en identitet, latin är en kulturbärare. Det är roligt och högtidligt att använda."
-Jag har flängt löjligt mycket till Stockholm förra veckan dels av privata skäl dels för att sitta i långa möten om doktornadvillkor samt i allmänhet diskutera hur man ska förhålla sig till de förestående omvälvningarna av våra universitet och högskolor som lär komma i och med ändrad lagstiftning, nya organisationsformer och avgifter. Det är ju inte så att jag redan innan hade nog att fundera över, utan det känns helt ok att man ligger sömnlös och grunnar på pro et contra vad det gäller stiftelseuniversitet, eller varför ingen påpekat att den kära universitetskanslern har sådant uselt rykte i doktorandsammanhang.
- Och när man är i den nämnda staden går man naturligtvis och hänger på Rönells, men även Hedengrens, i synnerhet eftersom deras årliga engelska bokrea pågår!
Ni bl.a den tjusiga Penguinutgåvan av Robin Lane Fox' The Classical World och Vernants Ancient Greek Myths för blott 69 kronor styck.
-För att fortsätta på temat socialt engagerade filologer (cf Vernant et al) var det en fin UnderStreckare om den svältkatastrof som drabbade det ockuperade Grekland 1941–42:
"Bland dessa fanns ett antal handplockade arkeologer och klassiker som ansågs lämpliga då de kände landet och i de flesta fall talade grekiska: Axel W Persson i Uppsala som fungerade som ledare på centrala Peloponnesos och som kände både folket och topografin väl efter otaliga grävningssäsonger, Christian Callmer, Einar Gjerstad, Torgny Säve-Söderbergh, Stig Wikander och Sture Linnér. Med i gruppen – men inte som officiell delegat – fanns också Perssons hustru, läkaren Elsa Segerdahl-Persson, som gjorde viktiga insatser, särskilt för barnen. Ejnar Gjerstad sägs ha upptäckt att hans förmåga att klassificera och pussla ihop antika keramikfragment kom väl till pass vid genomgången av de stora sändningarna med kläder och skor som skulle paras ihop – tack var honom och hans kollega osteologen Nils Gejvall kunde många greker promenera omkring i skor av samma storlek och modell."
- Engagemang av något annorlunda art hittar man, som vi redan vet, i Norge. Den senaste utskicket från solidaritets- och kamp-enheten Klassiske språk NTNU lyder sålunda:
"Tyvärr har jag inte kunnat skriva till er stolta krigare på väldigt länge. Men det betyder inte att ingenting händer. Tvärtimot händer det ganska mycket. Vi har nu i dagarna som varit både ordnat med studentföreningen som väcks från de döda redan i veckan som kommer och vi har i skrivande stund ett femtiotal på listan. Alla dessa blir sänt en invitation till allmöte och är det några av er där ute som vill delta på detta så sänd mig svar på mailen här med e-mail adressen din så ska självklart du också bli inviterad. Vi har redan flera fina punkter på programmet i semestret som kommer. Det spänner sig från apollinska teaterbesök, kärleksdikt på latin till framförande av oldgrekisk arkaisk sång i en dionysisk kontext i ett mysigt miljö. Så har vi i tillägg per dags dato undervisning i Sanskrit och grekiskt, inte i NTNU´s regi men på kvällstid och på fritiden till vår goda professor Wahlgren. Vi är ett tjugotal som studerar detta, skulle vilja se vilka andra ämner som skulle få så stor uppslutning med studenter som inte bara är ute efter att sanka [samla?]studiepoäng..."
Om ni inte är rörda nu, så har ni hjärtan av sten. Hur kan någon klaga på dagens ungdom!
Och tilltalet 'stolt krigare' mottager jag gärna ofta.
- Engagemang kan även finnas i de små tingen, och sålunda vill jag tacka Anonym i tråden "TI IVLIVS AQVILA POLEMAEANVS COS PATREM SVVM" som spontant drog en lans mot latinfrågor ställda i kommentarerna. Att detta missbruk ännu finns är till stor del mitt fel, jag har tänkt länge på att ordna en liten info-ruta om hur den tatueringssugne ska gå till väga, men tyvärr ännu inte kommit till skott. Gratias maximas till Anonym, som sade det jag länge haft på tungspetsen.
- Har även under min paus hunnit fylla 30. So far, so good...
Jag tackar innerligt Ragnar för hans strålande insats, belöning kommer vid tillfälle, och jag hoppas ni uppskattat hans inlägg med en underbar och stimulerande spännvidd, vilket kan vara trevligt som omväxling, men nu är jag åter och in charge.
Sålunda, veckan får inledas med de små notiser som jag väl skulle lagt här under den forna gågna:
- Inför "skolstarten" (det är svårt att skriva annat då reccarna/novischerna räcker en typ till midjan, klagar över "läxor" och aldrig hört talas om predikat) hade GP en utmärkt liten sak om den latinska uttrycksfloran vid universiteten och bakgrund till detta:
"Ett annat skäl är att universiteten redan från medeltiden var tänkta att fungera som internationella nätverk, enligt ett påbud från påven, berättar docenten. Genom latinet förstod man varandra även över landsgränserna.
...
- Och latin var en identitetsfaktor. De lärda talade latin. De som inte förstod var obildade. Än i dag, när engelskan må sägas har tagit över som världsspråk, är det en obruten tradition med latinska termer som universitetsterminologi.- Kanske har det fortfarande viss internationell funktion, menar Christina och ler. Och det ger lite av en identitet, latin är en kulturbärare. Det är roligt och högtidligt att använda."
-Jag har flängt löjligt mycket till Stockholm förra veckan dels av privata skäl dels för att sitta i långa möten om doktornadvillkor samt i allmänhet diskutera hur man ska förhålla sig till de förestående omvälvningarna av våra universitet och högskolor som lär komma i och med ändrad lagstiftning, nya organisationsformer och avgifter. Det är ju inte så att jag redan innan hade nog att fundera över, utan det känns helt ok att man ligger sömnlös och grunnar på pro et contra vad det gäller stiftelseuniversitet, eller varför ingen påpekat att den kära universitetskanslern har sådant uselt rykte i doktorandsammanhang.
- Och när man är i den nämnda staden går man naturligtvis och hänger på Rönells, men även Hedengrens, i synnerhet eftersom deras årliga engelska bokrea pågår!
Ni bl.a den tjusiga Penguinutgåvan av Robin Lane Fox' The Classical World och Vernants Ancient Greek Myths för blott 69 kronor styck.
-För att fortsätta på temat socialt engagerade filologer (cf Vernant et al) var det en fin UnderStreckare om den svältkatastrof som drabbade det ockuperade Grekland 1941–42:
"Bland dessa fanns ett antal handplockade arkeologer och klassiker som ansågs lämpliga då de kände landet och i de flesta fall talade grekiska: Axel W Persson i Uppsala som fungerade som ledare på centrala Peloponnesos och som kände både folket och topografin väl efter otaliga grävningssäsonger, Christian Callmer, Einar Gjerstad, Torgny Säve-Söderbergh, Stig Wikander och Sture Linnér. Med i gruppen – men inte som officiell delegat – fanns också Perssons hustru, läkaren Elsa Segerdahl-Persson, som gjorde viktiga insatser, särskilt för barnen. Ejnar Gjerstad sägs ha upptäckt att hans förmåga att klassificera och pussla ihop antika keramikfragment kom väl till pass vid genomgången av de stora sändningarna med kläder och skor som skulle paras ihop – tack var honom och hans kollega osteologen Nils Gejvall kunde många greker promenera omkring i skor av samma storlek och modell."
- Engagemang av något annorlunda art hittar man, som vi redan vet, i Norge. Den senaste utskicket från solidaritets- och kamp-enheten Klassiske språk NTNU lyder sålunda:
"Tyvärr har jag inte kunnat skriva till er stolta krigare på väldigt länge. Men det betyder inte att ingenting händer. Tvärtimot händer det ganska mycket. Vi har nu i dagarna som varit både ordnat med studentföreningen som väcks från de döda redan i veckan som kommer och vi har i skrivande stund ett femtiotal på listan. Alla dessa blir sänt en invitation till allmöte och är det några av er där ute som vill delta på detta så sänd mig svar på mailen här med e-mail adressen din så ska självklart du också bli inviterad. Vi har redan flera fina punkter på programmet i semestret som kommer. Det spänner sig från apollinska teaterbesök, kärleksdikt på latin till framförande av oldgrekisk arkaisk sång i en dionysisk kontext i ett mysigt miljö. Så har vi i tillägg per dags dato undervisning i Sanskrit och grekiskt, inte i NTNU´s regi men på kvällstid och på fritiden till vår goda professor Wahlgren. Vi är ett tjugotal som studerar detta, skulle vilja se vilka andra ämner som skulle få så stor uppslutning med studenter som inte bara är ute efter att sanka [samla?]studiepoäng..."
Om ni inte är rörda nu, så har ni hjärtan av sten. Hur kan någon klaga på dagens ungdom!
Och tilltalet 'stolt krigare' mottager jag gärna ofta.
- Engagemang kan även finnas i de små tingen, och sålunda vill jag tacka Anonym i tråden "TI IVLIVS AQVILA POLEMAEANVS COS PATREM SVVM" som spontant drog en lans mot latinfrågor ställda i kommentarerna. Att detta missbruk ännu finns är till stor del mitt fel, jag har tänkt länge på att ordna en liten info-ruta om hur den tatueringssugne ska gå till väga, men tyvärr ännu inte kommit till skott. Gratias maximas till Anonym, som sade det jag länge haft på tungspetsen.
- Har även under min paus hunnit fylla 30. So far, so good...
Sunday, September 07, 2008
O Deus, ego amo te
är titeln på en motett för fyra stämmor skriven av Benjamin Britten (1913-1976). Texten, av Jesuiten och poeten Gerald Manley Hopkins (1844-1889), är dock på engelska:
O God, I love thee. Not out of hope of heaven for me,
nor fearing not to love and be in the everlasting burning.
Thou, my Jesus, after me didst reach thine arms out dying,
for my sake suffer´dst nail and lance, mocked and marred countenance
sorrows passing number, sweat and care and cumber, yea and death,
and this for me, and thou coulds see me sinning:
then I, why should I not love thee, Jesu, so much in love with me?
Not for heaven´s sake, not to be out of hell by loving thee;
Not for any gains I see; but just the way that thou didst me I do love and I will love thee:
What must I love thee, Lord, for then? For being my king and God. Amen.
Motetten är en av sju i en samling betitlad A.M.D.G. – Ad maiorem Dei gloriam, vilket är Jesuitordens valspråk. Britten arbetade med denna samling i U.S.A. hösten 1939. Motetterna skulle framföras av en engelsk kör i november samma år; krigsutbrottet i september omintetgjorde dock dessa planer. Britten avbröt arbetet med de sju motetterna och publicerade dem aldrig. Kanske hade detta att göra med att motetterna kom att bli ganska svårsjungna, kanske hade det på något sätt med kriget att göra. Det är i alla fall inte svårt att höra ekon av det hotfulla världsläget i musiken. Men den har samtidigt också en ton av innerlighet och förhoppning.
Fyra av motetterna ur Brittens A.M.D.G kommer att framföras i Uppsala domkyrka lördagen den 4 oktober, tillsammans med musik av bland andra Joseph Gabriel Rheinberger och Ralph Vaughan Williams (ja, OK, jag sjunger i den kör som kommer att stå för underhållningen, men jag tänkte att jag väl i alla fall kunde nämna det).
O God, I love thee. Not out of hope of heaven for me,
nor fearing not to love and be in the everlasting burning.
Thou, my Jesus, after me didst reach thine arms out dying,
for my sake suffer´dst nail and lance, mocked and marred countenance
sorrows passing number, sweat and care and cumber, yea and death,
and this for me, and thou coulds see me sinning:
then I, why should I not love thee, Jesu, so much in love with me?
Not for heaven´s sake, not to be out of hell by loving thee;
Not for any gains I see; but just the way that thou didst me I do love and I will love thee:
What must I love thee, Lord, for then? For being my king and God. Amen.
Motetten är en av sju i en samling betitlad A.M.D.G. – Ad maiorem Dei gloriam, vilket är Jesuitordens valspråk. Britten arbetade med denna samling i U.S.A. hösten 1939. Motetterna skulle framföras av en engelsk kör i november samma år; krigsutbrottet i september omintetgjorde dock dessa planer. Britten avbröt arbetet med de sju motetterna och publicerade dem aldrig. Kanske hade detta att göra med att motetterna kom att bli ganska svårsjungna, kanske hade det på något sätt med kriget att göra. Det är i alla fall inte svårt att höra ekon av det hotfulla världsläget i musiken. Men den har samtidigt också en ton av innerlighet och förhoppning.
Fyra av motetterna ur Brittens A.M.D.G kommer att framföras i Uppsala domkyrka lördagen den 4 oktober, tillsammans med musik av bland andra Joseph Gabriel Rheinberger och Ralph Vaughan Williams (ja, OK, jag sjunger i den kör som kommer att stå för underhållningen, men jag tänkte att jag väl i alla fall kunde nämna det).
Saturday, September 06, 2008
Ordo domus Sanctae Mariae Theutonicorum
var det officiella namnet på den riddarorden som är mer känd under namnet Tyska Orden. Därmed anknyter vi till gårdagens tema, men byter geografiskt fokus något. Precis som Johanniterorden grundades Tyska Orden i samband med korstågen, närmare bestämt i samband med tredje korståget 1189-1191, där bland andra den inte helt okände Rikard Lejonhjärta deltog. Korsfararna från Tyskland hade det nu illa beställt med sjukvård. Alltså bildade man en egen orden för att organisera detta, en orden som snart nog ombildades till en riddarorden.
När väl korstågen i det heliga landet rann ut i sanden var problemet att korståget som rörelse hade blivit något av en fast institution i Europas stater, inte minst på grund av riddarordnarna. Det behövdes därför nya hedningar att bekriga och lösningen på detta problem fanns i östra Europa, där det fortfarande fanns hedniska folk. Tyska Orden som redan tidigt hade etablerat sig som en maktfaktor där förlade därför hela sin verksamhet dit, till det som senare kom att bli det tyska Ostpreussen. Slaget vid Tannenberg (eller Grünwald, som det kallas i Polen) 15 juli 1410, då Tyska Ordens riddare besegrades av Polens och Litauens förenade styrkor, brukar markera slutet på Tyska Ordens stormaktstid. I likhet med många andra ”avgörande slag” är det något tveksamt exakt hur betydelsefullt slaget egentligen var, men det kom att få en oerhörd symbolisk betydelse både i tysk och polsk historieskrivning.
Tyska Ordens högkvarter var borgen Marienburg. Malbork, som borgen idag heter på polska och som är världens största borg, har stått kvar till modern tid. I januari 1945 förskansade sig tyska trupper i borgen – en rätt meningslös gest i ett krig som ju redan var avgjort. Borgen belägrades i två månader innan den kapitulerade. Vid det laget var den till stora delar totalförstörd. Idag är Malbork till stora delar restaurerat, med på Unescos världsarvslista och ett av Polens största turistmål. En guidad tur, då man ändå bara ser de centrala delarna av borgen, tar ca 3 timmar: att gå runt därinne är lite som att irra runt på en flygplats.
Malbork, med ordensmästarens palats i bakgrunden.
Utanför ingången står ”Ordensriddare,” ganska lika de ”centurioner” som står utanför Colosseum i Rom, och låter sig avfotograferas tillsammans med turister, antagligen mot en smärre penning. Jag frågade inte, men jag antar att det är polacker som dragit på sig Polens gamla ärkefiendes munderingar. Är detta ett exempel på att man inte alltid måste bli fast i historien? Eller bara på att allt som går att tjäna pengar på, kommer folk att försöka tjäna pengar på? I vilket fall tycker jag det är hoppingivande på något vis. Och en sån där ordensmantel vore definitivt något att ta med till medeltidsveckan i Visby – de är onekligen rätt snygga.
Moderna ordensriddare möter turister.
När väl korstågen i det heliga landet rann ut i sanden var problemet att korståget som rörelse hade blivit något av en fast institution i Europas stater, inte minst på grund av riddarordnarna. Det behövdes därför nya hedningar att bekriga och lösningen på detta problem fanns i östra Europa, där det fortfarande fanns hedniska folk. Tyska Orden som redan tidigt hade etablerat sig som en maktfaktor där förlade därför hela sin verksamhet dit, till det som senare kom att bli det tyska Ostpreussen. Slaget vid Tannenberg (eller Grünwald, som det kallas i Polen) 15 juli 1410, då Tyska Ordens riddare besegrades av Polens och Litauens förenade styrkor, brukar markera slutet på Tyska Ordens stormaktstid. I likhet med många andra ”avgörande slag” är det något tveksamt exakt hur betydelsefullt slaget egentligen var, men det kom att få en oerhörd symbolisk betydelse både i tysk och polsk historieskrivning.
Tyska Ordens högkvarter var borgen Marienburg. Malbork, som borgen idag heter på polska och som är världens största borg, har stått kvar till modern tid. I januari 1945 förskansade sig tyska trupper i borgen – en rätt meningslös gest i ett krig som ju redan var avgjort. Borgen belägrades i två månader innan den kapitulerade. Vid det laget var den till stora delar totalförstörd. Idag är Malbork till stora delar restaurerat, med på Unescos världsarvslista och ett av Polens största turistmål. En guidad tur, då man ändå bara ser de centrala delarna av borgen, tar ca 3 timmar: att gå runt därinne är lite som att irra runt på en flygplats.
Malbork, med ordensmästarens palats i bakgrunden.
Utanför ingången står ”Ordensriddare,” ganska lika de ”centurioner” som står utanför Colosseum i Rom, och låter sig avfotograferas tillsammans med turister, antagligen mot en smärre penning. Jag frågade inte, men jag antar att det är polacker som dragit på sig Polens gamla ärkefiendes munderingar. Är detta ett exempel på att man inte alltid måste bli fast i historien? Eller bara på att allt som går att tjäna pengar på, kommer folk att försöka tjäna pengar på? I vilket fall tycker jag det är hoppingivande på något vis. Och en sån där ordensmantel vore definitivt något att ta med till medeltidsveckan i Visby – de är onekligen rätt snygga.
Moderna ordensriddare möter turister.
Friday, September 05, 2008
Salva nos domine vigilantes
Salva nos domine vigilantes
Custodi nos dormientes
Nisi dominus custodierit civitatem
Frustra vigilat qui custodit eam
Denna inskrift står att läsa ovanför en av portarna – den sjätte av sju - till St. Petersborgen i Bodrum i sydvästra Turkiet. Borgen, som var en av Johanniterordens viktigaste stödjepunkter, anlades av den tyske riddaren Henrik Schlegelholt 1402. Som byggnadsmaterial använde man till stor del sten och marmor från de antika ruiner som fanns på platsen och de var nog många. Här fanns nämligen under antiken staden Halikarnassos, där ingen mindre än själve Herodotos föddes. Staden hade under 300-talet f. Kr. hade varit residensstad för den lokala härskarfamilj som brukar kallas Hekatomniderna efter dynastins grundare, Hekatomnos.
Custodi nos dormientes
Nisi dominus custodierit civitatem
Frustra vigilat qui custodit eam
Denna inskrift står att läsa ovanför en av portarna – den sjätte av sju - till St. Petersborgen i Bodrum i sydvästra Turkiet. Borgen, som var en av Johanniterordens viktigaste stödjepunkter, anlades av den tyske riddaren Henrik Schlegelholt 1402. Som byggnadsmaterial använde man till stor del sten och marmor från de antika ruiner som fanns på platsen och de var nog många. Här fanns nämligen under antiken staden Halikarnassos, där ingen mindre än själve Herodotos föddes. Staden hade under 300-talet f. Kr. hade varit residensstad för den lokala härskarfamilj som brukar kallas Hekatomniderna efter dynastins grundare, Hekatomnos.
I Halikarnassos lät den främste och mest kände medlemmen av dynastin, Mausollos, uppföra det praktfulla byggnadsverk som kom att uppkallas efter honom och som kom att bli känt som ett av antikens sju underverk. Av det famösa mausoleet finns nu i princip ingenting kvar förutom en grop i marken; denna grop måste betraktas som en av de mest överskattade antika ruiner som finns att se (lustigt nog är en av de andra också ett av antikens sju underverk, nämligen Artemistemplet i Efesos). Danska arkeologer har i alla fall gjort ett imponerande detektivarbete med att försöka rekonstruera hur mausoleet kan ha sett ut.
Men till stora delar finns alltså resterna av mausoleet antagligen i St Petersborgen. Johanniterna byggde sedan ut borgen kraftigt runt år 1500. När de blev utdrivna från Rhodos av ottomanerna övergavs borgen 1523, och Johanniterna drog sig tillbaka till Malta.
Bodrum utgör idag en fascinerade blandning av de olika kulturarv som är resultaten av stadens brokiga historia. St Petersborgen inhyser idag ett rätt berömt museum för undervattenarkeologi. Om man inte vill titta på skeppsvrak (det finns kanske gränser för hur mycket amforor man orkar se på en dag) kan man gå runt och titta på de vackra vapensköldar korsriddarna lämnat efter sig. Annars är Bodrum en fashionabel semesterort, inte minst för välbeställda Istanbulbor. Man kan bland annat hyra enorma lyxyachter för resor längs med kusten - fråga mig inte vad det kostar. Eller så kan man gå till det berömda utomhusdiscot Halikarnas, enligt Lonely Planet länge det mest högljudda discot i Medelhavsvärlden. Inträdet kostar 25 euro, men då ska en drink ingå i priset.
Välkommen till Halikarnas(sos)!
Thursday, September 04, 2008
TI IVLIVS AQVILA POLEMAEANVS COS PATREM SVVM
I Efesos byggde en viss Tiberius Julius Aquila ett bibliotek som ett äreminne över sin far, Tiberius Julius Celsus Polemaeanus. Denne hade varit konsul år 92 och proconsul över provinsen Asia 106/07. Julius Aquila var själv konsul år 110. Om allt detta berättar inskrifter på bibliotekets fasader. Dessa inskrifter är på både grekiska och latin. Fyra namngivna statyer som flankerar ingångarna till biblioteket visar på Celsus dygder – sophia, arete, episteme och ennoia.
När man pratar om romarikets kultur är det fortfarande ganska vanligt att vi talar om en västra halva av imperiet, som var latinskt, och en östra som var grekisk. Var nu Celsus – eller kanske snarare Aquila, som trots allt byggde det så kallade Celsusbiblioteket – en romersk ämbetsman som i denna östra halva av imperiet ville omge sig med lite ”grekiskt kulturellt kapital”? Var de grekiska inskrifterna bara till för stadens locals, som bara talade grekiska och inte begrep latin? Eller var det kanske helt enkelt naturligt för Aquila att uttrycka sig både på grekiska och latin? Frågan är öppen. Men jag tror att den sistnämnda idén är den mest intressanta, eftersom den utgör en nyckel till varför romarriket höll ihop så länge och kunde lämna så djupa spår efter sig. Det måste, enkelt uttryckt, ha varit möjligt att vara både romare och grek, samtidigt. Det gör i mitt tycke den här uppdelningen av romarriket i ”väst” och ”öst” något missledande.
Ruinerna av Efesos är idag ett av Turkiets största turistmål. Många av de turister som kommer är deltagare i kristna pilgrimsresor som reser i spåren av Paulus, eller för att se Marias dödshus (Maria och Johannes ska enligt en legend båda ha slutat sina dagar i Efesos). Celsusbiblioteket har blivit en del av Turkiets ansikte utåt: fasaden syns ständigt på affischer på turistbyråer och finns dessutom på en av liresedlarna. Delaktigheten i den romerska kulturen verkar idag vara ett viktigt argument för Turkiet, när man vill visa på landets samhörighet med Europa; Celsusbiblioteket tycks ha blivit något av en symbol för detta. Det är intressant att Aquilas äreminne över sin far kan tolkas som ett försök att uttrycka kulturell samhörighet mellan öst och väst, då som nu.
Celsusbiblioteket i Efesos.
I morgon: korsriddare.
När man pratar om romarikets kultur är det fortfarande ganska vanligt att vi talar om en västra halva av imperiet, som var latinskt, och en östra som var grekisk. Var nu Celsus – eller kanske snarare Aquila, som trots allt byggde det så kallade Celsusbiblioteket – en romersk ämbetsman som i denna östra halva av imperiet ville omge sig med lite ”grekiskt kulturellt kapital”? Var de grekiska inskrifterna bara till för stadens locals, som bara talade grekiska och inte begrep latin? Eller var det kanske helt enkelt naturligt för Aquila att uttrycka sig både på grekiska och latin? Frågan är öppen. Men jag tror att den sistnämnda idén är den mest intressanta, eftersom den utgör en nyckel till varför romarriket höll ihop så länge och kunde lämna så djupa spår efter sig. Det måste, enkelt uttryckt, ha varit möjligt att vara både romare och grek, samtidigt. Det gör i mitt tycke den här uppdelningen av romarriket i ”väst” och ”öst” något missledande.
Ruinerna av Efesos är idag ett av Turkiets största turistmål. Många av de turister som kommer är deltagare i kristna pilgrimsresor som reser i spåren av Paulus, eller för att se Marias dödshus (Maria och Johannes ska enligt en legend båda ha slutat sina dagar i Efesos). Celsusbiblioteket har blivit en del av Turkiets ansikte utåt: fasaden syns ständigt på affischer på turistbyråer och finns dessutom på en av liresedlarna. Delaktigheten i den romerska kulturen verkar idag vara ett viktigt argument för Turkiet, när man vill visa på landets samhörighet med Europa; Celsusbiblioteket tycks ha blivit något av en symbol för detta. Det är intressant att Aquilas äreminne över sin far kan tolkas som ett försök att uttrycka kulturell samhörighet mellan öst och väst, då som nu.
Celsusbiblioteket i Efesos.
I morgon: korsriddare.
Wednesday, September 03, 2008
Memento putei inter quatuor taxos…
Två män sitter i ett rökrum (efter en god middag, får man förmoda) och diskuterar gamla skolminnen. Den ene för på tal alla de ”spökhistorier” som han hört förknippas med olika skolor. Den andre säger då att han faktiskt var med om något ganska konstigt under sin skoltid. En dag skulle skolgossarna öva på olika latinska fraser som handlade om Att Minnas. De olika pojkarna skriver olika mer eller mindre ointressant saker som ”jag minns min fader.” En av eleverna får dock för sig att skriva som ovan – ”minns brunnen mellan de fyra idegranarna.” Han kan i efterhand inte förklara hur just den frasen dök upp i hans huvud: han kom bara på det. Men när läraren läser detta verkar det som om han blir nervös. Något senare händer en annan märklig sak: eleverna ska öva sig på att skriva sentenser med konditionala uttryck. När läraren börjar gå igenom de lappar som eleverna skrivit finns där en på vilken det står skrivet – med okänd handstil och med rött bläck, som ingen i klassen använder: si tu non veneris ad me, ego veniam ad te…
Dessa olycksbådande händelser tilldrar sig i berättelsen A school story, av Montague Rhodes James, mer känd rätt och slätt som M. R. James (1862-1936). Utgången av historien ska inte förtäljas här: nog sagt att det slutar med att läraren försvinner – och med att två skelett långt senare hittas i en brunn.
M. R. James brukar räknas som en av de främsta författarna till spökhistorier. Exemplet ur ovanstående berättelse är ganska typiskt för James stil, ty James var inte bara författare, utan också akademiker ut i fingerspetsarna. Han var en betydande kännare av engelsk medeltidshistoria och medeltida manuskript; han var rektor på King´s College i Cambridge och slutade sina dagar som rektor på Eton. Och så skrev han ibland spökhistorier. Man kan tänka sig att han skrev en om året, hade den klar lagom till juletid, varvid han läste den högt för sina vänner. Detta kanske ägde rum i ett bibliotek, fullt av läderband, vid en trivsamt sprakade brasa. Det är i alla fall så det känns när man läser hans spökhistorier. De är oftare trivsamma och atmosfäriska än rent otäcka - även om det händer, det med. M. R. James höll sig till principen att det otäckaste spöket är det som dels uppträder i en välbekant miljö (inga dystra borgar i Transsylvanien här, alltså), dels aldrig egentligen visar sig – förutom i läsarens fantasi. James lämnar ofta åt läsaren att ”fylla i” vad som händer. Det är det som gör M. R. James berättelser så trivsamma, men samtidigt begåvade med något Omisskännligt Olycksbådande.
Och så var det då det där med den klassiska bildningen. Man behöver inte vara slängd i latin, hemma i engelska medeltida kyrkor eller bekant med universitetsbibliotek och deras dammiga luntor för att uppskatta M. R. James historier – men det underlättar. Och i fall det plötsligt skulle dyka upp ett hotbrev, avfattat på latin, från Den Andra Sidan så kan det ju inte skada att vara föreberedd.
Spöken från det förgångna av mer allvarligt slag avhandlades för övrigt i går kväll i Uppsala Universitetshus sal X, då en namnkunnig panel under ledning av Arne Ruth diskuterade Uppsala universitet och nazismen. Ett tema som ständigt återkom i diskussionen var ”det antisemitiska bakgrundsbruset.” Detta uttryck myntades Stephane Bruchfeld och har utvecklats av Karin Kvist Geverts, som deltog i panelen och som disputerar nu i september vid Uppsala universitet på avhandlingen Ett främmande element i nationen: Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938 – 1944. Det var detta ”bakgrundsbrus” som gjorde att antisemitiska åsikter kunde ”normaliseras.” Ett annat tema som ständigt återkom var hur splittrade svenska akademiker, inte minst studenter, var under 30-talet vad gällde synen på Nazityskland. Jag undrar var de akademiker som då företrädde den ”klassiska humanioran” stod?
I morgon: bibliotek.
Dessa olycksbådande händelser tilldrar sig i berättelsen A school story, av Montague Rhodes James, mer känd rätt och slätt som M. R. James (1862-1936). Utgången av historien ska inte förtäljas här: nog sagt att det slutar med att läraren försvinner – och med att två skelett långt senare hittas i en brunn.
M. R. James brukar räknas som en av de främsta författarna till spökhistorier. Exemplet ur ovanstående berättelse är ganska typiskt för James stil, ty James var inte bara författare, utan också akademiker ut i fingerspetsarna. Han var en betydande kännare av engelsk medeltidshistoria och medeltida manuskript; han var rektor på King´s College i Cambridge och slutade sina dagar som rektor på Eton. Och så skrev han ibland spökhistorier. Man kan tänka sig att han skrev en om året, hade den klar lagom till juletid, varvid han läste den högt för sina vänner. Detta kanske ägde rum i ett bibliotek, fullt av läderband, vid en trivsamt sprakade brasa. Det är i alla fall så det känns när man läser hans spökhistorier. De är oftare trivsamma och atmosfäriska än rent otäcka - även om det händer, det med. M. R. James höll sig till principen att det otäckaste spöket är det som dels uppträder i en välbekant miljö (inga dystra borgar i Transsylvanien här, alltså), dels aldrig egentligen visar sig – förutom i läsarens fantasi. James lämnar ofta åt läsaren att ”fylla i” vad som händer. Det är det som gör M. R. James berättelser så trivsamma, men samtidigt begåvade med något Omisskännligt Olycksbådande.
Och så var det då det där med den klassiska bildningen. Man behöver inte vara slängd i latin, hemma i engelska medeltida kyrkor eller bekant med universitetsbibliotek och deras dammiga luntor för att uppskatta M. R. James historier – men det underlättar. Och i fall det plötsligt skulle dyka upp ett hotbrev, avfattat på latin, från Den Andra Sidan så kan det ju inte skada att vara föreberedd.
Spöken från det förgångna av mer allvarligt slag avhandlades för övrigt i går kväll i Uppsala Universitetshus sal X, då en namnkunnig panel under ledning av Arne Ruth diskuterade Uppsala universitet och nazismen. Ett tema som ständigt återkom i diskussionen var ”det antisemitiska bakgrundsbruset.” Detta uttryck myntades Stephane Bruchfeld och har utvecklats av Karin Kvist Geverts, som deltog i panelen och som disputerar nu i september vid Uppsala universitet på avhandlingen Ett främmande element i nationen: Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938 – 1944. Det var detta ”bakgrundsbrus” som gjorde att antisemitiska åsikter kunde ”normaliseras.” Ett annat tema som ständigt återkom var hur splittrade svenska akademiker, inte minst studenter, var under 30-talet vad gällde synen på Nazityskland. Jag undrar var de akademiker som då företrädde den ”klassiska humanioran” stod?
I morgon: bibliotek.
Tuesday, September 02, 2008
Meminerimus...
Ja, det är alltså jag, Ragnar Hedlund, som ska underhålla/irritera/tråka ut er med mer eller mindre väl genomtänkta inlägg här under den kommande veckan. Detta är min första utflykt i bloggosfären och det känns mycket spännande. I fall jag hade en egen blogg antar jag att jag skulle fylla den med tänkvärda texter om, tja, kanske flygmotorer från andra världskriget/obskyr independentrock från det tidiga 90-talet/yttepyttesmå oläsliga romerska mynt (som jag jobbat med rätt länge). Men att bli tillfrågad om att gästblogga känns oerhört ärofyllt. Så när jag fick frågan beslöt jag att ämnena ovan nog inte dög, den här gången. Helst skulle det ju dessutom vara latinrelaterat på något vis. Så nedan följer alltså en första meditation över Att Minnas.
Vem är jag förresten? Det är en fråga jag brukar försöka undvika att ställa mig själv; det blir liksom bara komplicerat. Det kanske kan räcka – så länge i alla fall – med att jag disputerade i våras vid Uppsala universitet på en avhandling betitlad ”…achieved nothing worthy of memory: Coinage and authority in the Roman empire c. AD 260 – 295” (jag var faktiskt tvungen att kolla den exakta titeln: det är skrämmande hur fort man glömmer). Nu under hösten ska jag göra klart forskarutbildningen, sen får vi se vad som händer. Men nu håller vi på att komma ifrån ämnet – memini var det ja.
I ett tänkvärt brev som bevarats från romersk tid serveras inledningsvis brevets mottagare följande uppmaning: meminerimus idcirco te in istam provinciam missum, quoniam multa in ea emendanda adparuerint. Den person som blir förmanad är en romersk ämbetsman på uppdrag i en av rikets provinser. Och det är kejsaren själv som ber den här ämbetsmannen att erinra sig varför han blivit utskickad på uppdrag. Kejsaren är i det här fallet ingen mindre än kejsar Trajanus. Frasen finns – som kanske är bekant – bevarad i ett av hans brev till Plinius den yngre.
Plinius den yngre är väl mest känd för sin ögonvittnesskildring av Vesuvius utbrott år 79. Senare i livet blev han i alla fall utskickad av kejsar Trajanus som kejserlig tjänsteman till rikets östra provinser. Och i denna befattning skriver Plinius brev till kejsaren, om stort och smått. Det ska byggas ett bad i staden Prusa. Invånarna i Nikomedia har spenderat över 3 milj sestertier på att bygga en akvedukt som aldrig blivit klar – den måste bli klar någon gång. Brandsläckning måste organiseras. Ett av de mest berömda och omdiskuterade breven handlar om de här människorna som kallas kristna, och som Plinius inte riktigt vet vad han ska göra med. Stundom verkar han, på det hela taget, inte vara speciellt självständig. Trajanus svarar dock tålmodigt. Någon gång, ibland, kan en viss otålighet med Plinius vankelmod skönjas – som till exempel i fallet ovan, där Trajanus faktiskt till slut påpekar att han skickade ut Plinius just eftersom man har förtroende för honom.
Samtidigt kan man kanske inte riktigt klandra Plinius för att han vänder sig till kejsaren i snart sagt varenda litet ärende: Plinius hade antagligen inte mycket till direktiv eller regelverk att hålla sig till. Ofta framställs ju romarriket som någon slags superbyråkratisk stat, med mer eller mindre anakronistiska moderna förtecken. Andrew Lintott har dock påpekat att romarriket snarast verkar ha varit väldigt underadministrerat. Åtminstone i provinserna tycks romarna faktiskt ha haft väldigt lite personal.
Alltnog: Plinius brevväxling med kejsar Trajanus finns bevarad i bok 10 av Plinius brev. Den historia om romarriket som ständigt tycks återkomma i populärkulturen är en om galna kejsare, blodiga gladiatorspel, djurhetsningar och så vidare. Plinius brev, däremot, ger en fascinerande ögonblicksbild från en sömnig provins i det romerska imperiet, där folk – faktiskt – verkar ha haft det ganska bra. Den historien är också värd Att Minnas.
I morgon: spöken.
Vem är jag förresten? Det är en fråga jag brukar försöka undvika att ställa mig själv; det blir liksom bara komplicerat. Det kanske kan räcka – så länge i alla fall – med att jag disputerade i våras vid Uppsala universitet på en avhandling betitlad ”…achieved nothing worthy of memory: Coinage and authority in the Roman empire c. AD 260 – 295” (jag var faktiskt tvungen att kolla den exakta titeln: det är skrämmande hur fort man glömmer). Nu under hösten ska jag göra klart forskarutbildningen, sen får vi se vad som händer. Men nu håller vi på att komma ifrån ämnet – memini var det ja.
I ett tänkvärt brev som bevarats från romersk tid serveras inledningsvis brevets mottagare följande uppmaning: meminerimus idcirco te in istam provinciam missum, quoniam multa in ea emendanda adparuerint. Den person som blir förmanad är en romersk ämbetsman på uppdrag i en av rikets provinser. Och det är kejsaren själv som ber den här ämbetsmannen att erinra sig varför han blivit utskickad på uppdrag. Kejsaren är i det här fallet ingen mindre än kejsar Trajanus. Frasen finns – som kanske är bekant – bevarad i ett av hans brev till Plinius den yngre.
Plinius den yngre är väl mest känd för sin ögonvittnesskildring av Vesuvius utbrott år 79. Senare i livet blev han i alla fall utskickad av kejsar Trajanus som kejserlig tjänsteman till rikets östra provinser. Och i denna befattning skriver Plinius brev till kejsaren, om stort och smått. Det ska byggas ett bad i staden Prusa. Invånarna i Nikomedia har spenderat över 3 milj sestertier på att bygga en akvedukt som aldrig blivit klar – den måste bli klar någon gång. Brandsläckning måste organiseras. Ett av de mest berömda och omdiskuterade breven handlar om de här människorna som kallas kristna, och som Plinius inte riktigt vet vad han ska göra med. Stundom verkar han, på det hela taget, inte vara speciellt självständig. Trajanus svarar dock tålmodigt. Någon gång, ibland, kan en viss otålighet med Plinius vankelmod skönjas – som till exempel i fallet ovan, där Trajanus faktiskt till slut påpekar att han skickade ut Plinius just eftersom man har förtroende för honom.
Samtidigt kan man kanske inte riktigt klandra Plinius för att han vänder sig till kejsaren i snart sagt varenda litet ärende: Plinius hade antagligen inte mycket till direktiv eller regelverk att hålla sig till. Ofta framställs ju romarriket som någon slags superbyråkratisk stat, med mer eller mindre anakronistiska moderna förtecken. Andrew Lintott har dock påpekat att romarriket snarast verkar ha varit väldigt underadministrerat. Åtminstone i provinserna tycks romarna faktiskt ha haft väldigt lite personal.
Alltnog: Plinius brevväxling med kejsar Trajanus finns bevarad i bok 10 av Plinius brev. Den historia om romarriket som ständigt tycks återkomma i populärkulturen är en om galna kejsare, blodiga gladiatorspel, djurhetsningar och så vidare. Plinius brev, däremot, ger en fascinerande ögonblicksbild från en sömnig provins i det romerska imperiet, där folk – faktiskt – verkar ha haft det ganska bra. Den historien är också värd Att Minnas.
I morgon: spöken.
Monday, September 01, 2008
magis amica veritas
Det är sent, men jag måste få upp ett sista inlägg innan jag lämnar över bloggen i några dagar till min gode vän Ragnar (vars ypperliga avhandling har tagits upp på bloggen), som borde vara a natural at this, då han inte bara skrivit den vittra boken ovan utan även är en utmärkt populärvetenskaplig skribent samt föreläsare (som på latinfestivalen).
Nåväl, innan han får göra sitt måste jag bara rensa ur frågelådan så nothing festers and goes putrid, under min frånvaro (Vad jag ska göra? Jobba, sitta i heldagsmöten, fylla år och äntligen läsa Maltes bok), och vi har en trevlig liten ansamling att plocka i.
Vår förste korrespondent har vad som kan vara en tatueringsfråga:
"Jag skulle behöva hjälp av någon kunnig i Latin att få detta översatt: "Jag är min egen gud" Hoppas Du eller någon annan påläst människa kan hjälpa mig!"
För att komma till saken, så skulle jag föreslå: Ipse deus meus sum, om du är karl, eller kanske lite snyggare; deus mihi sum.
Nästa brev har en lite annan karaktär:
"En mig närstående ledarsida publicerade häromdagen en artikel (osignerad -vem vet hur den uppstått?) om politisk retorik, och om hur upprepning är en ganska effektiv metod att nöta in sitt budskap.
Artikeln inleddes med en latinsk sentens, om vilken det utbrutit viss turbulens. "Repetitio mater studiorum repetition är all kunskaps moder är en sanning som man gör bäst i att inte missförstå."
Den ena parten i debatten menar att ledarförfattaren glömt bort ett 'est' i sentensen, medan den andra parten menar att 'est' är underförstått.
Går det att på ett begripligt sätt försvara den version ledarsidan publicerade, alltså utan 'est'? Jag vill minnas från mina glada år på gymnasiet att man inom latinet ganska ofta bortrationaliserar ett självklart verb såsom 'est'. Minns jag fel?"
Låt oss börja med de goda nyheterna, Repetitio mater studiorum är inte fel. Det skulle kunna sägas vara ett ord med ett tillhörande attribut, ett helt korrrekt vis att formulera sig på latin, och skulle då hellre kanske skrivas Repetitio- mater studiorum.
Problemet är att Repetitio mater studiorum inte direkt betyder "repetition är all kunskaps moder (studiorum betyder för övrigt inte 'kunskap' utan just 'studier') utan snarare "Repetition- Studiernas moder". Andemeningen är dock korrekt.
Man skulle väl kunna argumentera att est är underförstått och sålunda försvunnit, något som inte är ovanligt i latinet (dina gymnasiehågkomster är inte missvisande), men här skulle jag säga att det snarare betyder "Repetition-Studiernas moder" när det saknar est, men det är förstås en tolkningsfråga, dock tror jag de flesta latinare ansluter sig till den attributiva idén.
Sålunda finner jag att den anonyme skribenten kan andas ut, denne gav en kort latinsk sentens och tolkade (inte översatte) dess andemening i ingressen, och har inte begått något språkligt fel, då denne inte menade att något est skulle tolkas in. Jag gissar att gnällspikarna inte är latinare utan folk som hämtat sin klassiska bildning från sentenssamlingar och sålunda har en mkt inflexibel föreställning om hur latin bör skrivas.
Och slutligen, den bästa frågan på länge från en ständig korrespondent, som kansek inte får ett fullt så bra svar som han borde (någon i publiken som kan hjälpa till?):
"Jag skriver (om du minns det) om spectroskopi [han ska lägga fram den 31 oktober, miser!] och såg att avdelningen avdet ordet är både latinsk och grekisk - trodde det bara var grekiskt, men tji vad jag bedrog mig.
Om du har tid skulle jag bara vilja höra din åsiktom förledet "spectro". En källa säger nämligen följande (källan har jag tappat, men inte informationen):
L: Spectrum - an appearance, an apparition, from spectare, to behold
S: Skopein - to view
Är det korrekt med den latinska delen - och i så fall vilken översättningskulle du välja? Hoppas på apparition - det låter lite mer "fancy"."
Du har helt rätt i att det är en sammansättning av latin och grekiska, den grekiska är skopein- att titta (som du även hittar i horoskop) och att spectrum är latin, från verbet spectare 'att beskåda, blicka, åse, åskåda, vara åskådare', (tänk 'spektakel' eller engelskans 'spectator').
I det klassiska latinet har substantivet spectrum betydelsen 'föreställning' (och inte en sådan på scen) utan en inre sådan. OLD säger än mer utförligt att det är en föreslagen motsvarighet till eidolon (förlåt, kan ej få grekisk font); "emanation from physical objects giving rise to visual and mental images", men detta är mkt klassisk latin.
Det spectrum som dyker upp här i vetenskapen skulle jag gissa grundar sig i ett nylatinskt användande (dvs post medeltida bruk), då det inte var ovanligt att klassiska ord kunde skaffa sig en utvidgad betydelse. Du har rätt i 'apparition', det drar antagligen åt det klassiska (cf engelskans 'specter', eller för di anglofila 'sectre'), men om jag fick göra mig en hypotes skulle jag nog säga att det snarare kommer från ett bruk av vetenskapsmän i vad man nästan får kalla modern tid, ty om jag tittar i ett en hysteriskt gammal utgåva av Oxford Dictionary of English Etomology som ligger här brevid mig berättas det att spectrum i engelskan i sin betydelse "coloured band into which a beam of light is decomposed", så lär det kunnas dras till Newton, och jag skulle gissa att ortet spectrum får sin vetenskapliga betydelse strax pre Newton, men det är blott en hypotes.
Sålunda, för att svara på din fråga, så visst kommer spectrum i spectroskopi från spectrum i betydlesen 'apparition' och 'föreställning', men skulle jag tro, via en senare vetenskaplig utveckling av ordet.
Sådärja. Ragnar, nu är det din tur. Knock them dead.
Nåväl, innan han får göra sitt måste jag bara rensa ur frågelådan så nothing festers and goes putrid, under min frånvaro (Vad jag ska göra? Jobba, sitta i heldagsmöten, fylla år och äntligen läsa Maltes bok), och vi har en trevlig liten ansamling att plocka i.
Vår förste korrespondent har vad som kan vara en tatueringsfråga:
"Jag skulle behöva hjälp av någon kunnig i Latin att få detta översatt: "Jag är min egen gud" Hoppas Du eller någon annan påläst människa kan hjälpa mig!"
För att komma till saken, så skulle jag föreslå: Ipse deus meus sum, om du är karl, eller kanske lite snyggare; deus mihi sum.
Nästa brev har en lite annan karaktär:
"En mig närstående ledarsida publicerade häromdagen en artikel (osignerad -vem vet hur den uppstått?) om politisk retorik, och om hur upprepning är en ganska effektiv metod att nöta in sitt budskap.
Artikeln inleddes med en latinsk sentens, om vilken det utbrutit viss turbulens. "Repetitio mater studiorum repetition är all kunskaps moder är en sanning som man gör bäst i att inte missförstå."
Den ena parten i debatten menar att ledarförfattaren glömt bort ett 'est' i sentensen, medan den andra parten menar att 'est' är underförstått.
Går det att på ett begripligt sätt försvara den version ledarsidan publicerade, alltså utan 'est'? Jag vill minnas från mina glada år på gymnasiet att man inom latinet ganska ofta bortrationaliserar ett självklart verb såsom 'est'. Minns jag fel?"
Låt oss börja med de goda nyheterna, Repetitio mater studiorum är inte fel. Det skulle kunna sägas vara ett ord med ett tillhörande attribut, ett helt korrrekt vis att formulera sig på latin, och skulle då hellre kanske skrivas Repetitio- mater studiorum.
Problemet är att Repetitio mater studiorum inte direkt betyder "repetition är all kunskaps moder (studiorum betyder för övrigt inte 'kunskap' utan just 'studier') utan snarare "Repetition- Studiernas moder". Andemeningen är dock korrekt.
Man skulle väl kunna argumentera att est är underförstått och sålunda försvunnit, något som inte är ovanligt i latinet (dina gymnasiehågkomster är inte missvisande), men här skulle jag säga att det snarare betyder "Repetition-Studiernas moder" när det saknar est, men det är förstås en tolkningsfråga, dock tror jag de flesta latinare ansluter sig till den attributiva idén.
Sålunda finner jag att den anonyme skribenten kan andas ut, denne gav en kort latinsk sentens och tolkade (inte översatte) dess andemening i ingressen, och har inte begått något språkligt fel, då denne inte menade att något est skulle tolkas in. Jag gissar att gnällspikarna inte är latinare utan folk som hämtat sin klassiska bildning från sentenssamlingar och sålunda har en mkt inflexibel föreställning om hur latin bör skrivas.
Och slutligen, den bästa frågan på länge från en ständig korrespondent, som kansek inte får ett fullt så bra svar som han borde (någon i publiken som kan hjälpa till?):
"Jag skriver (om du minns det) om spectroskopi [han ska lägga fram den 31 oktober, miser!] och såg att avdelningen avdet ordet är både latinsk och grekisk - trodde det bara var grekiskt, men tji vad jag bedrog mig.
Om du har tid skulle jag bara vilja höra din åsiktom förledet "spectro". En källa säger nämligen följande (källan har jag tappat, men inte informationen):
L: Spectrum - an appearance, an apparition, from spectare, to behold
S: Skopein - to view
Är det korrekt med den latinska delen - och i så fall vilken översättningskulle du välja? Hoppas på apparition - det låter lite mer "fancy"."
Du har helt rätt i att det är en sammansättning av latin och grekiska, den grekiska är skopein- att titta (som du även hittar i horoskop) och att spectrum är latin, från verbet spectare 'att beskåda, blicka, åse, åskåda, vara åskådare', (tänk 'spektakel' eller engelskans 'spectator').
I det klassiska latinet har substantivet spectrum betydelsen 'föreställning' (och inte en sådan på scen) utan en inre sådan. OLD säger än mer utförligt att det är en föreslagen motsvarighet till eidolon (förlåt, kan ej få grekisk font); "emanation from physical objects giving rise to visual and mental images", men detta är mkt klassisk latin.
Det spectrum som dyker upp här i vetenskapen skulle jag gissa grundar sig i ett nylatinskt användande (dvs post medeltida bruk), då det inte var ovanligt att klassiska ord kunde skaffa sig en utvidgad betydelse. Du har rätt i 'apparition', det drar antagligen åt det klassiska (cf engelskans 'specter', eller för di anglofila 'sectre'), men om jag fick göra mig en hypotes skulle jag nog säga att det snarare kommer från ett bruk av vetenskapsmän i vad man nästan får kalla modern tid, ty om jag tittar i ett en hysteriskt gammal utgåva av Oxford Dictionary of English Etomology som ligger här brevid mig berättas det att spectrum i engelskan i sin betydelse "coloured band into which a beam of light is decomposed", så lär det kunnas dras till Newton, och jag skulle gissa att ortet spectrum får sin vetenskapliga betydelse strax pre Newton, men det är blott en hypotes.
Sålunda, för att svara på din fråga, så visst kommer spectrum i spectroskopi från spectrum i betydlesen 'apparition' och 'föreställning', men skulle jag tro, via en senare vetenskaplig utveckling av ordet.
Sådärja. Ragnar, nu är det din tur. Knock them dead.
ludi romani
Sådant här gör en överlycklig:
"De humanistiska fakulteterna vid Lunds och Göteborgs universitet har bifallit en ansökan om medel till ett samverkansprojekt som berör ämnena AKS och Latin. Projektet kallas FokusRom och är initierat av Ida Östenberg och Eva Rystedt för AKS, Cajsa Sjöberg och Gunhild Vidén för Latin. Det utvecklade sig ur en successiv inriktning på romerska ämnen hos de högre seminarierna inom AKS-Lund under HT 07, en första större gemensam och samorganiserad seminariedag på romerska temata för de båda ämnena och de båda universiteten den 29 februari 2008, samt ett under VT 08 begynnande lärarutbyte mellan Lund och Göteborg.
Meningen är att denna samverkan med hjälp av det ekonomiska stödet ska utvecklas vidare i de olika riktningar vi redan börjat pröva och i ytterligare fler. Vi skriver i ansökan att FokusRom möjliggör att historisk, kulturvetenskaplig och språklig kompetens och erfarenhet möts och integreras för att främja ett helhetsstudium av den antika romerska civilisationen. Dessutom ger FokusRom en tyngdpunkt inom ämnesramarna för AKS och Latin. Tyngdpunkten är välbehövlig i ett läge när ämnena aktiverar hela sina bredd i vardagen och på hemmaplan (AKS med antika medelhavskulturer, Latin med klassiskt och senare tiders latin) och när det är just bredden de utnyttjar i sina andra samverkanskonstellationer vid universitetet, främst inom ramen för sina institutioner (där Arkeologi är den huvudsakliga partnern för AKS).
...
Våra närmaste planer gäller genomförandet av två tematiska AKS-arrangerade kurser (15 hp) för respektive avancerad nivå och masternivå, båda till hösten 08, den ena i Lund (’Fokus Rom: Den antika storstaden som landskap och livsmiljö’), den andra i Göteborg (’Memento mori – föreställningar om döden och livet efter detta i de antika kulturerna’), med tillträde för Latinstudenter förutom AKS-studenter, och med lärarkrafter från båda ämnena och lärarutbyten mellan Lund och Göteborg. Vi planerar också för ett heldagsseminarium i Göteborg den 28 november (’Döden i Rom’) i anslutning till Göteborgsmasterkursen. AKS-Lund och AKS-Göteborg kommer likaså under hösten att medverka inom grundutbildningen i Latin-Lund med korta introduktionsföreläsningar kring några temata som väljs för höstterminens textstudium inom Nybörjarkurs II. Ett större arbete kommer vidare att inledas för att upparbeta ett nytt läromedel i latin för grundnivå. "
Och på sikt en masterskurs i Rom!
"De humanistiska fakulteterna vid Lunds och Göteborgs universitet har bifallit en ansökan om medel till ett samverkansprojekt som berör ämnena AKS och Latin. Projektet kallas FokusRom och är initierat av Ida Östenberg och Eva Rystedt för AKS, Cajsa Sjöberg och Gunhild Vidén för Latin. Det utvecklade sig ur en successiv inriktning på romerska ämnen hos de högre seminarierna inom AKS-Lund under HT 07, en första större gemensam och samorganiserad seminariedag på romerska temata för de båda ämnena och de båda universiteten den 29 februari 2008, samt ett under VT 08 begynnande lärarutbyte mellan Lund och Göteborg.
Meningen är att denna samverkan med hjälp av det ekonomiska stödet ska utvecklas vidare i de olika riktningar vi redan börjat pröva och i ytterligare fler. Vi skriver i ansökan att FokusRom möjliggör att historisk, kulturvetenskaplig och språklig kompetens och erfarenhet möts och integreras för att främja ett helhetsstudium av den antika romerska civilisationen. Dessutom ger FokusRom en tyngdpunkt inom ämnesramarna för AKS och Latin. Tyngdpunkten är välbehövlig i ett läge när ämnena aktiverar hela sina bredd i vardagen och på hemmaplan (AKS med antika medelhavskulturer, Latin med klassiskt och senare tiders latin) och när det är just bredden de utnyttjar i sina andra samverkanskonstellationer vid universitetet, främst inom ramen för sina institutioner (där Arkeologi är den huvudsakliga partnern för AKS).
...
Våra närmaste planer gäller genomförandet av två tematiska AKS-arrangerade kurser (15 hp) för respektive avancerad nivå och masternivå, båda till hösten 08, den ena i Lund (’Fokus Rom: Den antika storstaden som landskap och livsmiljö’), den andra i Göteborg (’Memento mori – föreställningar om döden och livet efter detta i de antika kulturerna’), med tillträde för Latinstudenter förutom AKS-studenter, och med lärarkrafter från båda ämnena och lärarutbyten mellan Lund och Göteborg. Vi planerar också för ett heldagsseminarium i Göteborg den 28 november (’Döden i Rom’) i anslutning till Göteborgsmasterkursen. AKS-Lund och AKS-Göteborg kommer likaså under hösten att medverka inom grundutbildningen i Latin-Lund med korta introduktionsföreläsningar kring några temata som väljs för höstterminens textstudium inom Nybörjarkurs II. Ett större arbete kommer vidare att inledas för att upparbeta ett nytt läromedel i latin för grundnivå. "
Och på sikt en masterskurs i Rom!
more romano
En finfin UnderStreckare finner man i lördagens SvD, som prydligt förklarar varför man som privatperson idag nästan inte kan eller bör beskriva sin vistelse i Rom, då oräknerliga har gjort det tidigare och i de flesta fall bättre. (Här kan jag passa på att nämna att jag flyttar dit i januari, vårterminen ska nämmligen spenderas på Svenska Institutet i Rom, och frågan är om man ska fortsätta här då, man kan liksom inte konkurrera med Strindberg):
"Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en. Det är ett hårt arbete, men angår mest hästen och kusken. Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit hit för att ha sett. Kör! – Stanna! Capitolium! Vackra palmer och kaktusväxter. Dioscurerna äro där, och vargarne må förträffligt. Gott! Vidare! – Forum! En ganska liten grop, litet skräpig bara!
Så skriver August Strindberg med omisskännlig provokatorisk stil i sin korta reseskildring ”Rom på en dag”. Omisskännligt är också att denna språngmarsch genom Rom ämnar göra narr av den rika reselitteraturen från den eviga staden. Strindberg visar sig väl förberedd för den omöjliga uppgiften att avverka alla Roms monument på en enda dag. Hans medresenär förvånas över att han redan tycks känna till allt: ”Utantill. Jag bara konstaterar fakta”, är Strindbergs föga entusiastiska svar. En replik som vittnar om de djupa spår grand tour-fenomenet lämnat efter sig vid det förra sekelskiftet. Strindbergs dag i Rom fortsätter med ett besök till Colosseum. ”Ganska storartat”, tycker han, ”men jag föredrar fotografierna”."
"Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en. Det är ett hårt arbete, men angår mest hästen och kusken. Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit hit för att ha sett. Kör! – Stanna! Capitolium! Vackra palmer och kaktusväxter. Dioscurerna äro där, och vargarne må förträffligt. Gott! Vidare! – Forum! En ganska liten grop, litet skräpig bara!
Så skriver August Strindberg med omisskännlig provokatorisk stil i sin korta reseskildring ”Rom på en dag”. Omisskännligt är också att denna språngmarsch genom Rom ämnar göra narr av den rika reselitteraturen från den eviga staden. Strindberg visar sig väl förberedd för den omöjliga uppgiften att avverka alla Roms monument på en enda dag. Hans medresenär förvånas över att han redan tycks känna till allt: ”Utantill. Jag bara konstaterar fakta”, är Strindbergs föga entusiastiska svar. En replik som vittnar om de djupa spår grand tour-fenomenet lämnat efter sig vid det förra sekelskiftet. Strindbergs dag i Rom fortsätter med ett besök till Colosseum. ”Ganska storartat”, tycker han, ”men jag föredrar fotografierna”."
Subscribe to:
Posts (Atom)
