Kloaker, avlopp och avfall

Vi når nu slutet på vattnets väg genom det antika samhället och jag hoppas att ni har uppskattat mitt gästbloggande den senaste veckan. Om ni är intresserade så fortsätter jag som vanligt på min egen blogg - AncientAndOld.blogspot.com.

Därmed tackar jag för mig.

Mvh. Patrik Klingborg

-----------

Det går inte att ha rinnande vatten i en stad utan ett avloppssystem. I dagens samhälle underskattar vi ofta avloppens betydelse, de syns sällan och vattenlås förhindrar att lukten sprider sig. Samtidigt kan det vara intressant att veta att man ofta under antiken prioriterade kloaker framför akvedukter – och när båda byggdes var det inte sällan man valde att konstruera kloaksystemen först.

Som ni säkert anar fanns det inte någon generell metod för hur man konstruerade sina avlopps och kloaksystem, dagens bilder blir därför precis som igår ett litet smakprov på vad man kan hitta och hur man känner identifierar det. Ni finner dagens schematiska skiss här.


Först ut får Cloaca Maxima vara. Det berättas av Dionysius Halicarnassensis att kloaken först konstruerades som ett dräneringsdike av Roms femte kung, Tarquinius Priscus (Dion. Hal., Ant. Rom. III, 67 5). Den blev långt mycket senare överbyggd och fick då den form som den än idag behåller. Om man är nyfiken så kan man fortfarande se kloaken på flera ställen (Såsom här vid Nervas forum. Andra ställen är vid Ponte Rotto och mellan Basilica Julia och Castor & Pollux templet på forum). recension

Det är fascinerande att notera både hur stolta romarna själva var över kloaken och hur imponerade andra folk blev.

”...the sewers, through which all the water that collects from the streets is conveyed into the Tiber — a wonderful work exceeding all description.”

- Dion. Hal., Ant. Rom. III, 67 5.
Övers. E. Cary.



Kloaker är dock oftast betydligt mer diskreta. Här är ett av de små hålen som leder bort vatten från Pompeiis forum. Vart vattnet sedan leds är en obesvarad fråga - det råder stor förvirring i de akademiska kretsarna kring Pompeiis kloaker.


De flesta sällar sig till ståndpunkten att gatorna utgjorde det primära kloaksystemet. Jag måste själv hålla med, men tror att det finns mycket intressanta att finna om man undersökte det hela mer i detalj. Bilden är tagen i april då jag var i Pompeii under några dagar varav en i störtregn – alla turisterna flydde fältet men jag stormtrivdes!


Det här är ett terrakottarör insprängt i en vägg. Det var ett vanligt sätt att transportera ned både avfall och regnvatten från de övre våningarna i ett hus - att finna sådana rör är därför ett bra sätt att ta reda på om ett hs hade flera våningar eller ej.


Slutligen så är här en sorts avlopp som inte är speciellt välkänt alls - likväl ser man ofta dem och de är lätta att känna igen. Det är helt enkelt en ränna med ett "tak" av terrakotta.

Badhus

Det är självfallet omöjligt att på en blogg beskriva romerska bad i någon som helst detalj. Tanken är därför att genom några få bilder ge en inblick i vad man kan hitta om man letar lite. Dagens schematiska skiss finner ni här och jag har även laddat upp en kompleterande som bara gäller romerska bad. Den är dock ganska detaljerad och skulle nog egentligen behöva en förklaring.



Mest kända av alla romerska bad bör Caracallas termer i Rom vara och de får därför inleda dagen. Vad de flesta inte vet är att de är de näst största badenen från antiken, slagna av Diocletianus termer med minsta möjliga marginal - likväl är de väl värda ett besök!


Det här är resterna av ett bad i Puteoli (som ligger i Neapelbukten). Tyvärr är stora delar av badhuset jämnat med marken och fundamenten är begravda under ett kvinnofängelse, men det som finns kvar är imponerande. Speciellt med det här badet är att det är det enda utan för Rom som är konstruerat med de stora kejsartermerna som modell.


Här är ett mindre bad från Pompeii, Forumtermerna. Det är svårt att tänka sig idag men man bör föreställa sig att hela det här rummet var rikt dekorerat under antiken – liksom de övriga delarna av badhuset.


Exempel på sådan dekoration kan man finna inte bara i Pompeii men även på många andra platser. Här är en detalj av en stuckatur från Stabia.



Det var också vanligt med rikt dekorerade golv, ofta med mosaiker. Här är ett ovanligt vackert exemplar från neptunusbaden i Ostia.


Om man är riktigt noggrann kan man ofta se spår av badens tekniska funktioner. Här är ett (tragiskt sönderslaget) hypocaustsystem. Anledningen till att jag valt denna inte allt för dekorativa bild är att man så bra ser de olika delarna av systemet - de pilae som badrummet vilar på, det relativt tjocka golvet och därpå resterna av både mosaik och marmor.


Slutligen bör man inte glömma de specialtillverkade tegelstenarna som man ofta använde i badhus. Som ni ser här är de placerade vertikalt så att luftschakt bildas. Där sögs luften från hypocausten upp och man kunde på så sätt få värme även i väggarna. Det berättas att de varma rummen i romerska badhus inte sällan blev så varma att man var tvungen att använda trätofflor.

Att utnyttja sina vattenresurser

Hur mycket vatten invånarna i en stad hade tillgång till om de hade en akvedukt är svårt att säga alla sådana beräkningar har visat sig mycket osäkra. Utifrån de evidens som finns kvar verkar det dock som om man hade så att det räckte och blev över. Tanken är att idag visa lite olika sätt som man använde vattnet. Badhus kommer dock inte nämnas då jag tänkte ta fram lite bilder på dem först imorgon. Ni finner dagens schematisk skiss här.


Det här är en så kallad allmän fontän, lacus. Just den här är ifrån Herculaneum och mycket snarlika finns att finna i Pompeii. De i Ostia ser dock väldigt annorlunda ut (de är bland annat helt övertäckta), men man bör minnas att lämningarna är från mycket olika tidsperioder. Vi vet också att det fanns en större mängd lacus i Rom men inga har (till min kännedom) blivit hittade (om man undantar ett antal på forum som verkligen inte kan ses som stereotypexempel). I Pompeii har man räknat ut att ingen behövde gå mer än 50 meter för att nå en lacus.

En stor del av en stads vatten flödade ut genom dessa fontäner. En viktig detalj är att de aldrig stängdes av och därmed mer eller mindre konstant rann över, något som Frontinus påpekar som viktigt för att rensa gatorna. Mer om det när vi når avloppen.



Här är en tjusigare allmän fontän, från Ostia. Det verkar inte vara ovanligt att blivit individuellt dekorerade, kanske var det ett sätt att befästa sin status i ett kvarter att lägga pengar på sådant?


Fontäner var vanliga i lite rikare hus och den här typen finner man lite över allt i Pompeii och Herculaneum, om man bara håller ögonen öppna. Notera snäckskalen som använts i dekorationen - jag har själv plockat sådana när jag var yngre.
Bild från ”The house of the small fountain”Pompeii, Reg. VI Ins. 8,23.



Detta är en liten Euripi, dvs en vatteninstallation som ska efterlikna Nilen eller Euripuskanalen i Grekland. Som en jämförelse så ska de ha funnits en euripi i Rom som var 800 meter lång och sträckte sig över hela marsfältet!
Den här mindre varianten kan man hitta i Casa di Octavius Quartio, på the Via dell'Abbondanza i Pompeii.


Ännu rikare personer kunde naturligtvis kosta på sig ännu dyrare vatteninstallationer, här ett rum ifrån Hadrianus villa i Tivoli.


Det vore svårt att hålla latriner utanför vattenanvändandet även om man kunde väntat med dem tills att det var tid för kloakerna, då de tenderar att utnyttja återanvänt vatten. Det kan vara intressant att veta att privata toaletter var ovanligt och om de fanns så var de oftast placerade i anslutning till köket eller till och med i köket. En "rolig" (möjligen ett dåligt ordval) anekdot angående romerska latriner finner man i Seneca Ep. II 70.27 där det berättas om den svamp som man använde istället för toalettpapper.

"For example, there was lately in a training-school for wild-beast gladiators a German, who was making ready for the morning exhibition; he withdrew in order to relieve himself, - the only thing which he was allowed to do in secret and without the presence of a guard. While so engaged, he seized the stick of wood, tipped with a sponge, which was devoted to the vilest uses, and stuffed it, just as it was, down his throat; thus he blocked up his windpipe, and choked"


Ytterligare ett viktig vattenrelaterat fenomen i den romerska världen är naturligtvis atriet. Jag ska inte gå in på det för mycket i detalj, det finns ännu många frågetecken att räta ut i ämnet, men att det hade en funktion som vatteninsamlare är tydligt. Bilden här är från Casa del Menandro i Pompeii och ovanför den lilla bassängen i golvet finns ett hål i taket där regnvatten (och ljus) släpptes in. Bassängen är sedan kopplad till en cistern som tillät större mängder vatten att samlas. Vikten av atriet som vatteninsamlare verkar dock ha försvunnit till stor del när Pompeii begravs och rummet är mer av en formell nödvändighet i elitens hus.

Att fördela vatten i en antik stad

Exakt hur distributionssystemet i romerska städer fungerade är en komplicerad historia. För det första stöter man omedelbart på de rent definitionstekniska problemen - de ska vi inte gå in på idag. För det andra tenderar systemen att vara designade individuellt för varje enskild stad, vilket gör det svårt att generaliseringar. Detta ter sig speciellt tydligt mellan östliga och västliga städer i imperiet. Fokusen kommer här att, för enkelhetens skull, ligga på Italien. Dagens schematiska skiss finner ni här.

Som ni kanske minns påpekade jag igår att man normallt sett lät akvedukterna nå staden vid dess högsta punkt varifrån man genom ett castellum fördelade vattnet till flera blyrör för att transportera det vidare genom staden. Detta är för att göra det möjligt att skapa ett trycksystem, på många sätt likt det vi använder idag. Det fungerade i grunden på samma sätt, skillnaden var att man inte kunde pumpa upp stora mängder vatten i torn för att skapa tryck och därför var tvungen att planera systemet lite annorlunda.

För att göra en mycket lång historia kort finns det två teorier om hur man fördelade vattnet genom en romersk stad. Den första bygger på Vitruvius (Vit. de arch. VII. 6.1-2) där det påstås att man fördelade vattnet i tre separata system - ett för bad, ett för privata fontäner och ett för de allmänna fontänerna kallade lacus. Många har dock reagerat på materialslöseriet det här skulle skapa, för att inte tala om det ökade kravet på underhåll, varför lägga ut tre kompletta rörsystem i en stad när man kan använda ett för allt? Den andra linjen är därför att Vitruvius har fel, eller rättare sagt talar ut ett teoretiskt perspektiv, och att man istället använde ett system där man delade upp vattnet efter olika regioner i städerna. Jag stödde själv länge den senare teorin men lutar allt mer åt att det ligger ett korn av sanning i vad Vitruvius säger.


Först ut idag får ett genuint romerskt blyrör vara. Ni kan här notera ett antal detaljer.

Röret är till att börja med tillverkat i bly, vilket beror på dels att man hade ett enormt överskott av metallen, dels på att det var hållbar nog att hålla tryck men mjuk nog att forma till rör. Man kunde till exempel inte tillverka järnrör(åtminstone inte storskaligt). Angående blyöverskottet så har det att göra med silverproduktionen under antiken. Bly och silver förekommer nämligen tillsammans och silvermalmen innehåller någonstans runt 99% bly - med tanke på hur mycket silver man hade tillgång till under antiken förstår ni hur läget måste ha varit. Faktum är att man fick ut så mycket bly att det har noterats en pik runt kejsartiden i de borrkärnor man tagit vid nordpolen och i sjöbottnar.

En annan detalj man ser är att röret inte är runt utan snarare droppformat, vilket har att göra med tillverkningsmetoden. Man tillverkade helt enkelt blyplattor som man sedan vek ihop och fogade samman med flytande bly.

Sist men inte minst syns en stämpel på röret. Alla rör var i teorin sanktionerade av kejsaren och man finner därför oftast på dem kejsarens kompletta namn och namnet på den som tog emot vattnet från det specifika röret. Förutom att det försvårade de vattenstölder som inte var helt ovanliga så är det mycket praktiskt idag när man identifierar antika hus. Tyvärr har jag inte någon bra detaljbild på en sådan stämpel, blyrör är mycket sällan utställda och av de få jag funnit på museer har inte ett enda varit bra upplyst.


Här är en bra anledning att lita på Vitruvius, helt tydligt har man lagt ut flera blyrör parallellt längs en sträcka. Bilden är tagen nära ett vattentorn i Herculaneum och man kan finna liknande kluster i Pompeii.



Samtidigt så kan man hitta det här röret i Ostia och det är mycket större än vad det ser ut som här. Diametern ligger troligen på ca 40 cm.

Det kan vara intressant att veta att det, åtminstone i teorin, fanns ett system för hur stora rör var. Det överväldigande arkeologiska materialet talar dock emot att det användes speciellt ofta. För den som är intresserad så talar Frontinus mycket om sådant.


Det är alltid trevligt att finna rör som är kvar in situ. Här ser vi ett som just kommit in i ett privathus i Herculaneum.


Tyvärr så är långt ifrån alla rör kvar där man fann dem. De som inte blev bortforslade omedelbart för att smältas ned (Herre Gud, vem skulle bry sig om antika vattenrör!) har ofta slängts på högar. Jag fann den här samlingen i Ostia, i utrymmena under stadens Capitolium - ja, jag var mycket nära att börja gråta.


Ytterligare en del av distributionssystemet bör tas med innan jag slutar plåga er med blyrörsbilder. I städer som ligger i brant terräng kan trycket komma att bli för högt i rören - bly är inte något speciellt hållbar metal. För att då omfördela trycket byggde man vattentorn, vanligen några meter höga. Tanken är att pressa upp vattnet till en lagom nivå och där ha en liten öppen tank. Man skapar då en ny nollnivå och kan sedan leda ned vattnet i ett nytt rör på andra sidan av tornet.

Det här exemplaret kommer från Herculaneum och även om det inte är så högt längre är det unikt på andra sätt. Dels finns det puts kvar på det med en text (vars innehåll jag inte minns för tillfället), dels så finns det ett blyrör kvar i den ränna där de var placerade under antiken (till höger).

När den artificiella floden når staden

Nåja, akvedukter är bra att ha men frågan är, vad gör man med vattnet när det når staden? Rom själv beräknas ha tagit emot mellan 600.000 och 1.200.000 kubikmeter vatten per dygn. Det är tillräkligt mycket för att skapa en inte så liten sjö om man inte administrerar det.

Dagen ska därför ägnas åt det som romarna kallade castellum. Ordet är i den här meningen svåröversatt och kräver därför en kortare förklaring. Vi befinner oss nu här på den schematiska skissen.

En romersk akvedukt, i formen som beskrev igår, nådde som regel vid dess högsta punk. Där var man tvungen att på något sätt distribuera vattenmassorna vilket normallt sett skedde genom att man konstruerade en byggnad för att dela upp vattnet i ett antal mindre kanaler, eller snarare rör. Samma byggnad agerar även lite som ett modernt vattentorn då den samlar upp vattnet på en högre nivå än den dit det ska distribueras. Effekten av det är att man kan skapa ett trycksystem, hur detta ter sig kommer att diskuteras imorgon. Det är inte heller ovanligt att man jämför det med en reservoar då vattnet tillfälligt samlas upp i byggnaden.

För de som är speciellt intresserade kan det vara av intresse att Vitruvius beskriver hur ett castellum ska se ut i de achitectura (Vit. De arch. VIII. 6.1).

Det bästa exemplet på castella kommer från Pompeii och det får därför stå som dagens exempel. Jag hade föredragit att ta med några till men det är problematiskt på grund av tre anledningar. För det första är det mycket svårt att komma in i de få castella som finns bevarade, för det andra är det oftast svårt att ta bilder inne i dem. Jag har till exempel varit inne i Puteolis (sammankopplade) cisternen och castellum, men det är ingen mening med att ladda upp så gott som helt svarta bilder. Slutligen finns det ganska få castella bevarade och man trillar sällan bara förbi ett.


Pompeiis castellum syns här där det är placerat, så som det bör vara, på stadens högsta punk. Notera att det varit inbyggt i statsmuren och att det därmed tar stöd av de massiva tuffblocken i den.



En planskiss över insidan (som jag måste erkänn att jag kapat från internet, men jag ansåg det nödvändigt att ta med den) av Pompeiis castellum. Tanken är att vattnet ska rinna in från kanalen som kommer in längst ned i bilden för att sedan delas upp i de tre övre kanalerna. Det bör poängteras att ingen vet exakt hur det fungerade. Mycket av diskussionerna baseras på små blyrester på golvet och kalkavlagringar i väggen - varken eller kan egentligen ge några definitiva svar.


En bild av insidan från tidigare i våras när jag hade möjligheten att själv få gå och studera det!

Akvedukter

Trots att brunnar var den primära källan till vatten under antiken går det inte att undvika akvedukterna – man bör inte heller försöka göra så. Värt att notera är dock att många städer aldrig hade något akveduktvatten, ett exempel är till exempel London som var en romersk koloni. För att följa vattnets väg finner ni dagens schematiska skiss här.

Akvedukter utgör ett komplicerat ämne att diskutera. Till att börja med så är det inte helt klart vad som menas med begreppet och en kort introduktion bör därför presenteras:

Det de flesta idag tänker på när de hör ordet akvedukt är de stora valvbågskonstruktioner som man känner igen från Pont de Garde eller landskapet utan för Rom än idag.

När man talar om akvedukter i akademiska kretsar syftar man idag på hela det system som leder vatten från en källa till staden. Normalt sett utgörs då mellan 80 och 90 % av alla akvedukter av underjordiska kanaler och även andra element såsom inverterade sifoner ingår ibland(en sorts omvänd hävert).

Exakt vad romarna själva menade när de talade om akvedukter står inte helt klart för mig. Till att börja med förfaller det sammansatta ordet akvedukt vara en modern (eller åtminstone efterantik) konstruktion. Vitruvius talar om i sin skrift de architectura om ”ductus autem aquae” (Vit. De arch. VIII. 6.1) men påpekar strax därefter att sådana kan konstrueras på tre sätt; murade kanaler, blyledningar eller terrakottarör. De två senare kan visserligen användas och förekommer i akvedukter men det är mycket ovanligt. Speciellt terrakottarör användes framförallt till avlopp i den romerska sfären (även om man i Grekland använde sådana för intraurbana distribution). Man skulle med lite god vilja kunna tolka det som att begreppet innebar hela vattensystemet. Frontinus, en annan romersk författare, skrev om stadens Roms akvedukter men benämner här dem endast som aqua och sedan ett namn (ex: aqua Marcia). Jag själv lutar åt att man talade om akvedukter (ductus autem aquae) som hela vattenledningssystemet och att man eventuellt inte separerade begreppen lika hårt som idag. Dock ska det erkännas att jag egentligen inte läst in mig speciellt mycket på den antika terminologin och detta är därför mest spekulationer.

I vilket fall som helst är planen här att beskriva de artificiella kanaler, akvedukter, som ledde in vatten till städer från olika källor.



Dagens första bild kommer från en av de många akvedukter som man finner nära Stazione termini i Rom, Aqua Anio Novus, som rimligen bör ha gått längs den antika Via Tiburtina. Tyvärr har väldigt mycket av det gamla akveduktsystemet inne i staden gått förlorat under årtusendena, men man kan samtidigt inte undgå att imponeras över att ens några av dem står kvar.


Hac rivi aq[uar(um)] / trium erunt. Cippi / positi iussu / A(uli) Didi Galli, / T(iti) Rubri Nepotis, / M(arci) Corneli Firmi, / curatorum aquar(um).

From here pass the conduits of the three aqueducts (Aqua Marcia, Aqua Tepula, Aqua Julia). The cippi were placed by Aulus Diodius Gallus, Titus Rubrius Nepos and Marcus Cornelius Firmus, managers of the aqueducts and water supply.

(Transkriberingen och översättningen kommer från Kapitolinska museet)

Det fanns en hel mängd lagar som reglerade vad man fick och inte fick göra i närheten av akvedukter. Man fick bland annat inte bygga eller gräva på ett visst avstånd från kanalen. För att visa var en akvedukt gick kunde man då sätta upp en markör, en cippi.


Många akvedukter, och även andra antika monument, som står kvar gör det på grund av att de byggts om eller byggts in i andra byggnader. Här är ett synnerligen bra exempel på det från Via di San Giovani in Laterano, precis vid kyrkan. Intressant nog finns det ställen där man konverterat murar till akvedukter och då öppnat upp valv i dem för att några hundra år senare bygga om dem till murar igen. För övrigt undrar jag vad det skulle kosta att hyra det där huset?



Det här är insidan av en akvedukt, eller mer korrekt öppningen där akvedukten tar slut, något jag anser vara viktigt att ta med då det är mycket sällan man ser sådant (eller får chansen att krypa in i dem för den delen).


Slutligen måste Porta Maggiore få vara med på ett hörn. Porten byggdes under kejsar Claudius regeringsperiod (41-54 e.Kr.) som en monumental ingång till staden, genom en akvedukts valv. Då var den placerad utanför själva stadskärnan och den fick inte någon som helst försvarsfunktion förrän 250 år senare när den slutligen byggdes in i de nya Aurelianska murarna (som konstruerades till en del genom att man fyllde igen valven akvedukten). Det som är av intresse för oss här är dock att den också bär upp inte bara en utan två akvedukter. I den delen som är bevarad överst går det nämligen två kanaler, en för Aqua Marcia och en för Aqua Claudia. Notera att man lagt arbete på att bygga två separata kanaler - man ville uppenbarligen inte blanda de olika källorna.

Vattendrag, sjöar, källor, brunnar och regnvatten

Vatten. Det vore enkelt att skriva en storslagen inledning om hur nödvändigt det är för allt liv, hur det i väst ofta används utan eftertanke eller om de kriser som det skapar världen över. Icke så den här gången, det är allt för vanligt och jag är övertygad om att alla inser hur viktigt vatten är och alltid har varit. Om inte annat kan man påpeka att Jeriko, en av världens första "städer", växte upp runt just en källa.

Det är dock en god idé att poängtera var vatten, både idag och under antiken, kommer ifrån (naturligtvis syftar jag då inte på den hydrologiska cykeln eller dylikt). Visserligen finns det ytterligare några moderna metoder för att få tag på vatten idag men primärt sett använder vi oss av samma källor nu som då - vattendrag, sjöar, källor, brunnar och regnvatten. Den första dagen här på latinbloggen är därför tänkt som en introduktion till dessa olika källor under antiken. För att göra det enklare att följa min tankegång kommer det varje dag att finnas en länk till en (grov) schematisk skiss som visar vilken del av vattnets väg som behandlas i det aktuella inlägget. Idag finner du den här.

Min vana trogen kommer jag att skriva genom att presentera fotografier med kortare kommentarer till. Tanken är att den som önskar ska kunna njuta av bilderna utan att behöva läsa texten medans de som vill veta lite mer om platsen och ämnet ska ha möjligheten att läsa några rader.


Vi inleder med en bild över ett fält utanför Roms stadskärna, tagen vid San Callisto katakomberna. Förutom den heta, torra och framförallt dammiga italienska sommaren som jag alltid älskat visar den här bilden också tydligt hur hårt solen och torkan går fram på landskapet. Tanken med bilden är att den ska exemplifiera de naturliga förutsättningarna som har format hur man under antiken införskaffat, distribuerat och använt vatten. Naturligtvis ingår ytterligare tusen andra faktorer i dessa naturliga förutsättningar.


Alla de floder som rinner genom landskapet är och har säkerligen alltid varit en uppenbar källa till vatten, den här bilden visar platsen där floden Vesca möter den lilla ån Pietrisco och ett vadställe bildas. Här i omgivningen har människor allt sedan neolitikum bosatt sig och vadstället har använts åtminstone sedan järnåldern då etruskerna passade på att passera floden här, en tradition som jag barfota valde att följa. Själva bosättningen låg precis på klippan ovanför (där bilden är tagen ifrån), först i formen av olika tidiga byar och senare som den etruskiska bosättningen som idag går under namnet San Giovenale. Bilden är tagen tidigt i april då det flödade ovanligt ymnigt i vattendraget men det bör handla om betydligt mindre vatten senare på året, även om inte alla floder i Italien torkar ut (de största flyter året om) så gör många det. I Grekland är det betydligt vanligare att de reduceras till endast torra fåror under sommaren. Ett problem med floder som bör noteras är att de snabbt blir nedsmutsade när ett samhälle växer upp kring dem och de kan därför inte försörja speciellt stora städer.


Sjöar har naturligtvis också spelat stor roll för människans vattenförsörjning. Här är ett skräckexempel på vad som kan hände om man inte sköter om sina naturliga resurser, den antika staden Stymphalias omgivning. Bilden är tagen från akropolen på den skeppsformade klippa som utgjorde större delen av staden, vad man bör tänka sig är att hela området runt omkring utgjordes av en sjö under antiken. Det måste varit magnifikt!

Som kuriosa kan det vara kul att veta att det var här som Herkules uträttade sitt sjätte stordåd, då han dödade de människoätande fåglarna som härjade platsen.


Källor har i alla tider prisats för sitt klara och hälsosamma vatten. Den på bilden, som man finner vid foten av Nafplions akropol i Grekland, används inte för dricksvatten mig veterligen men är vacker likväl. Här ser man också den i alla sin ståt då bilden är tagen just efter ett regnfall. Det är beklagligt att jag inte har någon bra bild på en källa som var känd redan under antiken, men så gott som alla har fullständigt byggts in eller torkat ut sedan dess. Ett skräckexempel är Lerna, platsen där Herkules enligt legenden dödade Hydran, som idag är reducerat till en ankdam med en massa rör och pumpar i.

Att källor förundrat människor, de har ofta ansetts ha olika krafter, är inte underligt. De tenderar att utan någon synbar anledning ofta springa rätt ut från berg och klippor. Den finns självfallet en naturlig förklaring, fenomenet som ligger bakom källor kallas karst och sådana system bildas där klippor under årtusenden perforerats av regnvatten. Till slut bildas då kammare och kanaler som gör att vattnet (enligt principen som säger att en sammanhållen vattenmassa alltid strävar mot samma ytnivå) på olika platser skjuter ut ur klippan.


Den viktigaste källan till vatten under antiken var brunnar, något som ofta glöms bort då folk tenderar att endast tänka på de långt mycket mer magnifika akvedukterna. Här är en bild från utgrävningarna bakom den Olympiske Zeus tempel i Athen. Det är fascinerande att vandra omkring på platsen då den verkligen ger en inblick i hur viktiga brunnar och cisterner var - marken är fullständigt perforerade av dem. Det kan dock från tillfälle till tillfälle vara svårt att säga exakt vad som är en brunn eller en cistern utan att gräva ut föremålet i fråga på djupet. Öppningarna är ofta förrädiskt lika vilken ni kan se om ni jämför bilden ovan med den här cisternen.

Jag bör här också passa på att poängtera att brunnar kan vara monumentala och magnifika, de är bara mycket svåra att hitta. När jag i våras passerade Orvieto passade jag på att besöka Pozzo di San Patrizio, visserligen konstruerades den under 1500-talet e.Kr. men det var likväl en upplevelse att gå ned till dess botten och sedan skåda upp mot det lilla hålet högst upp!



Den sista kategorin utgörs av regnvatten, vilket här får representeras av en cistern från sydsluttningen av Athens Akropolis. Jag fann cisternen, som är hyfsat väldold, när jag i all min iver begav mig ut för att se Parthenon i gryningen. Den första bilden blev tyvärr mycket mörk och jag återvände senare för att få lite ljus på det hela.

Vad som är viktigt med cisterner är att inte blanda ihop dem med reservoarer. De båda kategorierna överlappar varandra och blandas ofta ihop. Cisterner används för förvaringen av vatten över en längre tidsperiod, reservoarer för temporär förvaring med ett mer eller mindre kontinuerligt inflöde.

Introduktion

Jag minns tydligt en dag när jag var betydligt yngre, det var mitt i sommaren och mina föräldrar hade tagit med mig och mina syskon på en husvangssemester. Resans mål var sydfrankrike och medans min fader var intresserad av att känna på det lokala bylivet och dricka ett glas gott vin hade min mor helt andra planer. Just den här dagen fick min mor sin vilja igenom och vi begav oss in en bit i landet för att beskåda en antik lämning eller något annat av kulturellt intresse. Vad jag inte visste var att målet för dagsutflykten var Pont-du-Gard och inte heller anade jag att platsen skulle fastna på min näthinna för årtionden framöver. Jag hade aldrig sett något så magnifikt i hela mitt liv.

När jag ser tillbaka på händelsen nästan 20 år senare har jag funderat så pass mycket över upplevelsen att jag inte längre kan säga vad som är verkligt och vad som jag under tidens lopp intalat mig själv hände. Faktum är att vad som verkligen hände är av sekundär betydelse vid det här laget, det viktiga är att dagar som den kom att forma mitt liv.

Utan att gå in på fler detaljer så slutade det (med en sväng inom datorteknik) med att jag nu har studerat antikens kultur och samhällsliv i Lund under ett antal år. Fokusen har under den tiden kommit att hamna på romersk urban vattenteknik och jag har under de senaste månaderna börjat dela med mig av mina upplevelser och kunskaper på en blogg. Det (och en del andra faktorer som endast ödet kan styra över) har gett mig chansen att gästblogga här en vecka framöver och jag hoppas att ni kommer uppskatta mina bidrag lika mycket som ni uppskattar det som vanligen skrivs här.

Mvh. Patrik Klingborg

Ps. Precis som förutspått av latinbloggaren kommer fokusen att ligga på antik vattenteknik.

ex domo in domum

Tiden i Rom är slut, tonvis med papper slängda, övervikt på flyget betalad och chocken över att alla kring en nu talar svenska har klingat av något. Jag kommer förhoppningsvis ge ngra ytterliga glimtar, men nu ska jag strax iväg på välförtjänt semester, och ger blott den utlovad bilden av mitt boende (mamma är lite nyfiken). Detta var alltså vardagsrummet i fullt flyttkaos, och nej, jag vet inte varför de valde en rosa färgskala till kronprinslägenheten (resten av rummen drar vi en glömskans slöja över, köket för stökigt och sovrummet, well, that's really none of your bussiness):

Notera den pelargon i föntret som jag vårdat ömt under min vistelse, den har nu lämnats vind för våg. Men i höst ska jag åter för att se om den överlevt, och lyssnar sålunda på Arrivederci Roma, och drömmer om att återigen gräva ner mig i biblioteken i den eviga staden.
Jag är ytterst tacksam för att jag har fått möjlighet att ha en sådan lång och sammanhängande tid på institutet; tacksägelser riktas till Gihls fond, Lericis stipendium och den fantastiska, suveräna och fräscha Vitterhetsakademien, samt förstås institutet!

Jag lämnar nu bloggen i händerna på sommarens först gästbloggare, en pigg yngling, tillika en institutskamrat, som under sin tid i Rom hade denna blogg, och nu kommer husera här i en vecka, och jag gissar att det kommer handla en del om vatten, rör, och bad.

Pauca tamen suberunt priscae vestigia fraudis

Tatueringsfrågorna som jag emellanåt besvarar, är som ni vet något av ett bekymmer, inte så mycket för arbetsinsatsen, som de tankar och farhågor de väcker i mitt sinne.
Jag har uttryckt min frustration många gånger över den okunskap om latin eller över huvud taget andra språk ( att man måste förklara om och om igen att nej, det blir inte exakt samma ordföljd som på ärans och hjältarnas språk, och det kan t.o.m vara ett annorlunda antal ord än i originalmeningen, t.ex för att pronomen saknas, which usually makes their heads explode), och får flera ggr bita mig i tungan (eller kanske i the typing finger) för att inte vara alltför snorkig, och istället betänka att den kunskap jag bestitter kanske snarare är ett privilegium än något allmängiltigt och jag bör vara ödmjuk, då jag fått dessa förmåner.

Ty det handlar ju någonstans om klass och bildningstraditioner, inte sant? Många av de mail jag får med frågor är, vilket ni kanske märkt, hyggligt illa skrivna, emellanåt så att lydelsen knappt går fram, och oftast kryddade med smileys, som tas till då man inte kan uttrycka nyanser och känslor med ord, de utarmar språket betydligt mer än vad fula ord sägs göra (jag har ju en liten tid som gymnasielärare bakom mig, och fick då förklara för elever att emoticons inte var acceptabla i uppsatser (no, really), att känslor och ironi skulle uttryckas med faktiska ord).

Och nej, innan någon säger det, tatueringar är inte på samma sätt en klassfråga längre (och vi ska inte fördjupa sig i deras historia, om viktorianerna och deras tatueringar etc), som det väl ändå var för tiotalet år sedan, numera har alla tatueringar; they are ubiquitous, din morsa har en tatuering; men vad jag skulle komma till är att jag tror det alltjämt finns vissa distinktioner i sociala strata att utläsa om man tittar på motivval och placering av "gaddningen" (samt om man kallar det för "gaddning"). Min teori, utan att på något sätt fördjupat mig alltför mycket, är att motiv och mönster (om man utesluter trajbal-varianten och vissa motiv) generellt sätt är "medelklassiga" ( den bemärkelse att de visserligen finns på alla nivåer, men man kliver inte utanför kategorin), och om det börjar komma bokstäver med i bilden så sjunker prestigen; sålunda är varken barnens namn eller ett latinskt citat en "medelklassig" tatuering (undantag finns naturligtvis). Ren spekulation detta, eller så är det för att jag bara får frågor från människor som inte har latinister i vänskapskretsen (vilket väl måste sägas i de flest fall vara något klassbundet). Eller är det så att de som inte har någon kontroll över ord och bokstäver p.g.a brister i skolning ser fraser, i synnerhet på främmande språk, som mer magiska och sålunda finner dem värdig att tatueras in?
Ingen aning, men det är skönt att lådan är stängd till i höst.

Efter den koffein och stressinspirerade tanken, några notiser:

- Tobias Krantz som nu högskoleminister? Vet inte vad jag ska tycka, men finner viss tröst i att han gick humanistisk linje.

- Jag hinner inte läsa TLS så ofta som jag önskar, och deras material på webben är av förståelig anledning begränsat, dock vill jag passa på att rekommendera denna om det antika Grekland och ekonomi, samt en lång och härlig recension av Wisemans (en av mina favoriter, beställde hans Talking to Virgil idag!) Remembering the Roman people:

"The task Wiseman has set himself is almost as formidable as searching for the ideology of the sans-culottes in the writing of Mme de Staël, or attempting to document the viewpoint of the English industrial poor through the novels of Jane Austen. In the case of Rome, the works of Cicero are so dominant among the surviving sources for the late Republic that it has proved hard for modern historians not to see the Roman world through his conservative eyes. Cicero’s devastating caricature of most radical politicians as crazed, power-hungry, would-be tyrants has regularly been taken as a statement of fact rather than a reflection of his political prejudice."

- På tal om fantastiska brittiska tidningar så är LRBs sida också värt ett besök, även där med begränsad tillgång. Den här artikeln om finanskrisen gör den nästan begriplig.

- Vetenskapsrådets beredningsgrupp, de som delar ut högvis med pengar till humaniora och dess avarter, har haft möte här på institutet. En fascinernade inblick i hur de jobbade (mycket och kaffedrivet), samt många trevliga återseenden. Bäst var ändå att luftkonditioneringen drogs på igen, in honor of such distinguished guests.

- Slutligen så bör alla köpa tidskriften Subalterns nummer om Messianism, ty däri hittar vi en ung och lovande svensk filologs egenhändiga översättning av den fjärde eklogen, och detta i underbar sättning, med olika perioders kommentarer därtill inramandes texten, både vackert och informativt, som t.ex Abélards tankar om den dikten:

"Om jag inte tar miste hade Vergilius, den störste av våra poeter, hört och fäst avseende vid denna profetiasom yttrats av Sibyllan, då han i den fjärde eklogen förutsade att ett mirakel snart skulle inträffa under Kejsar Augustus (då Pollio var konsul): ett barn skulle sändas från himmelen till jorden för att borttaga världens synder, och genom ett under så till synes ge upphov till en ny tidsålder i världen. Detta hade han fått veta, vilket han själv säger, av den cumaeiska sången, det vill säga den Sibylla som kallas »den cumaeiska«."

qui quicquam quod ortum sit putet aeternum esse posse?

Det tog några dagar att få tiden att sätta sig med den andra hälften av frågelågan, jag slutspurtar här i Rom och ägnar sålunda heller tiden att gräva på olika instituts bibliotek eller gå på något obskyra museer (senast Museo criminologico, där man både kan se en kungamördares tandborste och en bödels blodbestänkta scharlakan), och dessutom det att jag tycker inte alltid den bästa sidan av mig kommer fram i dessa folkbildarförsök. Frågelådan är nu hursomhelst stängd fram till i höst.

Låtom oss, såsom i måndags börja med en smula uppföljning.
Ni kanske minns denna fråga? Jag fick ett promt och uppskattat svar därefter, som utvecklar lite ytterligare problematiken:

"Jag inser att mitt viktigaste misstag (bortsett från att göra sista stavelsen kort i stället för lång) var att inte ta hänsyn till följande ord i versraden när jag analyserade stavelsernas kvanitet. Emellertid tycker jag att det är intressant att även om man tar orden för sig så passar mönstret L K L K osv. in i ditt grundschema när man tar hänsyn till de tillåtna varianterna. Lite intressant är också frågan varför den lärde Alf Henrikson, som ju var expert på verskonst, misstagit sig så. Han har säkert återanvänt gamla exempel, men någon borde ha anmärkt på felet under de decennier som gått sedan han publicerade den första boken... "

Och därefter även gör sitt bästa att ärerädda Henrikson:

"Angående soldaternas sång så kanske Alf Henrikson inte nödvändigtvis misstog sig utan bara uttryckte sig lite olyckligt. Den jag har diskuterat frågan med skriver så här: "Jag har läst på under helgen och ser att denna soldatramsa har andra rader som stämmer väl med Henriksons kritik, men han råkade välja att citera en rad som är helt oantastlig."

Intressant och spännande, samt en främmande fågel i min frågelåda!

Nåväl, ingen idé att förhala det ytterligare dock, det är bara att kasta sig rakt in:

"[...] jag är intresserad av att tatuera in en fras på latin: Nothing last forever.
Har googlat runt efter översättningar men har bara fått mer frågor.

Du skulle inte kunna hjälpa mig?"

Efter att omedelbart halkat in i någon slags verbfälla och grävt ner mig i det, slog de mig plötsligt att den eleganta och enkla lösningen vore förstås Nihil aeternum, alltså ”ingenting är evigt”, snyggt och pryligt och utan tjafs med verb, men ändå en motsvarande lydelse.

Därefter har vi en liten dialog. Ni får gissa vad jag skrivit:

"Jag funderar på att skaffa en tatuering med texten Ergo supero ego doleo atqui ego vivo vivere vixi victum. Jag har aldrig läst någon latin så jag har tagit fram texten från olika fraser och lagt ihop dem. Ska man tatuera något så vill man ju att det ska bli rätt. Det jag vill ha sagt med den är "jag överlever min depression och jag ska leva livet..." Sen undrar jag oxå hur man säger att något kan vänta,(gällande en plats)...
Tack för din tid och jag hoppas du kan hjälpa mig.

Jag har ganska ont om tid för närvarande och många frågor som väntar, så det kommer dröja lite.Jag kan dock säga att du verkligen INTE bör tatuera in det du skickade till mig, då det verkligen inte betyder det du vill säga, du har plockat ihop en ren nonsensfras.

Ja, jag misstänkte att det inte var rätt, så det var därför jag ville fråga någon som kan språket. Vill ha det i latin för det är elegant, klassiskt och omgivit i mysterium nu förtiden.
Jag uppskattar all hjälp jag kan få av dig, när du har tid vill säga. Det är bara i planerings stadiet än så jag har tid att vänta. Gillar din blog förresten, hittade den när jag blev intresserad av språket och nu kommer jag fortsätta läsa den."

Då romarna inte direkt hade något begrepp för depression, och jag inte riktigt vet hur den frågande såg på sin depression, blott såsom en sjukdom eller kanske som en svart hund, så är det det mest svåröversatta här, och jag valde bort hundmetaforen, och valde helt enkelt malum, som på latin är ngt ont, men även ”sjukdom, motgång, plåga”, vilket väl får stämma in väl på sådant sinnelag.
Då det just ska vara ”omgivit i mysterium” så är det bra om man får en något kort och koncis fras, och för det första,”jag överlever min depression”, och jag misstänker att det ska vara avslutat för att man ska kunna leva livet, blir det en stasförkortning, en participium konjunctum av perpetior, som visseligen inte riktigt är överleva, utan snarare ”uthärda, tåla” , sålunda; perpessa malum. Jag funderade lite på någon slags variant av ”besegra”, och tänkte då på victrix mali (den frågande är en dam, och det man besegrat hamnar i genitiv, det är ordet som slutar på -i), det känns dock en smula blommigt.
”Leva livet” är jag nästan säker på att vi haft här vid tidigare tillfälle, och jag påminner mig att det finns ett bra och närapå ordagrant latinskt uttryck, nämligen vivere vitam, och ”jag ska leva livet” blir enkelt vitam vivam.
Hoppysslat blir detta Malum perpessa vitam vivam, eller kanske eventuellt Victrix mali vitam vivam.

Efter sådan effektivitet, slår perplexiteten till:

"Jag skulle vilja veta vad''Nästa år,då jävlar''skulle bli på latin.
Har fått svar från en annan källa, men vill ha minst en''second opinion''då det är till en gaddning."

Här förväntas det att jag är så pass allvetande och vis att jag ska förstå precis vad som menas med denna fras, vad den har för konnotationer och laddning för brevskrivaren. Ska nästa år liksom vara då det händer, eller finns det en våldsam underton, eller försöker han locka fram några smådemoner i tid till tiotalet?
Jag föreslår spontant Anno proximo, edepol för att liksom bevara svordomen, men inte blasfermera, men man skulle nog även kunna tänka sig kanske något med age (age fiat?), men jag är osäker.

"Hur blir det om man översätter nedanstående mening till latin:
"Låt inte gårdagen belasta dig för mycket i idag."
Tack:) "

Då jag vet hur fascinerande det är att följa min unika och spännande tankeprocess, så började jag först fundera i banor av imperativ och peta ihop något långt och adjektivdominerat, men efter en vända med det insåg jag att det snyggaste nog skulle vara en prohibitiv konjunktiv (negerad, natch), något i stil med detta; Ne gravet hodie dies pristinus, i vilket dies pristinus är gårdagen, hodie är idag (oggi!), och ”dig” saknas (det blir ungefär ”låt inte gårdagen belasta idag), men kan säkerligen föras in, då helst efter ne, skulle jag tro, alltså ne te gravet […].

"Jag har en liten fråga jag hoppas att ni kan svara på!
Jag skulle vilja veta vad ”du lever bara en gång” heter på latin. "

Detta var en sådan där behaglig sak då svaret bara hoppade upp spontant, och jag tror vi nöjer oss med det, nämligen Semel tantum vivis. Vivis är du lever, tantum motsvarar bara eller blott, och semel är en gång. (Ian Flemming läste säkert latin i pojkskolan.)
Därefter två mer eller mindre obegripliga frågor, dock obegripliga på olika sätt, folk är enormt kreativa i det avseendet.

"Jag har fått i uppgift att ta redan på några ords betydelse på latin.
Fick träff på din blogg då jag googlade. Du skriver...
luft = aaeer (menar du aero?) Om inte, hur uttalar men aaeer?
Har för mig att uppe heter supra på latin. Vad heter motsvarigheten,
nere? (Jag tänker mig typ uppe och nere i ett hus, alltså övre och
nedre.)
Torg heter agora på grekiska. Heter det likadant på latin?"

Jag är svag för meningen ”Du skriver…” den är lätt anklagande och ändå så deskriptiv i sin enkelhet, samtidigt som den avfärdar en totalt. Därefter blir tyvärr mailet temporärt obegripligt. Jag tror inte jag någonsin översatt luft med aaeer (and google proves me right), och den lilla påhängda följdfrågan om jag menar aero klargör, trots att den uppenbarligen strävar efter att vara ett hjälpsamt och förlåtande initiativ, inte på något sätt. Omgivit i mysterium, är vad det är.

Om jag lyckats dechiffrera någorlunda, är alltså vad som söks översättningen av vissa ord, och svaren har sökts genom googling. Googling är ett fantastiskt instrument, men som vi ofta fått konstatera här i frågelådan, kan man, hör och häpna, inte riktigt lita på allt som står på nätet (ja, agora betyder torg även på latin.*).
Jag rekommenderar något så gammalmedia och old-school som en vanlig hederlig ordbok, finns på de flesta bibliotek, och den som antagligen kommer anvisas, nämligen Vilborgs Svensk-latinska, är tydlig och lättläst. Ska det dock nödvändigtvist vara online, så finns Cavallins Svensk-latinska inscannad här, men den är något krångligare för en lexikonnovis, vilket det verkar som den frågvisa brevskrivaren är.

En annan förvillande kunskapstörstare:

"hej, mitt namn är […] och jag såg din blogg. jag gör ett arbete om san venanzio kapellet och undrar om duvet lite om det? alternativt har tips på sidor där det finns information om det?"

Jag vet faktiskt inte ens var jag ska börja här. Jag tror jag passar den vidare till grekbloggen.

För att avsluta vill jag citera ytterligare från den trevliga person som hade frågor om Henrikson, vars nyfikenhet nu väl får anses tillfredställd (QED, liksom):

"Av ren nyfikenhet så undrar jag vilken typ av frågor du brukar få, eftersom du skriver att du blir så elak av dem. En gång i tiden hade jag en sida med en del latinska citat som jag hade översatt. Då (och i vissa andra sammanhang) fick jag fler frågor än jag orkade med om hur man skulle översätta det ena eller andra till och från latin eller om diverse citat var korrekta. Det intressanta är att en del bad om översättningar som de skulle tatuera in! Jag brukade hjälpa dem men framhäva att jag inte tog något ansvar för att det var korrekt, att jag inte var någon expert och att de borde kolla det med två latinprofessorer innan de gjorde något dumt. Jag menar, om de inte kan ett ord latin, hur kan de veta att det inte innehåller horribla stav- och grammatikfel? Hur kan de veta att meningen uttrycker det de vill? På ett öppet forum ville en kille ha en lång, högtravande (men grammatiskt ganska enkel) text översatt. Han ville ha den på ryggen. Tänk om det han tatuerar in inte som han tror betyder "Jag är draken" utan "Jag är den lilla fluffiga kaninen"? ;) "

* LÖGN

denuntiatio

Tror inte någon humanist missat denna artikel i DN idag, återigen om humanioras kris, och då den är synnerligen läsvärd, jag tycker att den bör läsas i sin helhet, och jag har svårt att plocka ut någon enstaka bit, men låt mig bara lyfta fram följande som har varit en käpphäst för mig i många år:

" I en rapport med titeln ”Humaniora i yrkeslivet”, utgiven av utvärderingsenheten på Lunds universitet, hittar jag ett möjligt svar.
Rapporten, som grundar sig på intervjuer med utexaminerade humanister, menar att humaniora i högsta grad erbjuder nyttiga kunskaper som efterfrågas av arbetsgivare. Humanister lär sig att tänka kritiskt, lösa problem, uttrycka sig väl i skrift och följa kunskapsutvecklingen inom ett fält. Att det skulle vara svårt för humanister att få jobb är alltså en myt.

Rapportförfattaren Fredrik Schoug framhåller att det minskade söktrycket till de humanistiska utbildningarna kan bero på ”allmänt spridda föreställningar om humanistiska studier som olönsamma”: ” ’Humanioras kris’ är en välkänd retorisk genre och pressens kultursidor förses regelbundet med nya bidrag av områdets lärarkår. Denna krisretorik riskerar att jaga bort presumtiva studenter utan att för den sakens skull öka finansiärernas betalningsvilja.”

Med detta synsätt blir talet om humanioras kris, inte minst i en artikel som denna, en självuppfyllande profetia som bör undvikas. Man kan undra om gymnasister verkligen gör sina yrkesval med kultursidorna som studievägledare. Men oavsett om krisen utlösts av medier eller humanistgnäll kvarstår faktum att många institutioner under några år har upplevt en vikande trend i ansökningarna till grundutbildningarna.

– Som med det mesta är det väldigt dubbelt med krisen inom svensk humaniora, säger Karin Johannisson, professor i idéhistoria på Uppsala universitet.

– Man kan säga att det aldrig har funnits så mycket resurser som nu. Det har aldrig heller funnits så många doktorer. Doktoranderna är färre, men de har aldrig haft så bra ekonomiska villkor. Jag tycker att bekymret snarast ligger på studentnivå. Att studenterna blir färre och färre och genomströmningen blir sämre. Det speglar ett slags bristande självförtroende vad gäller humanioras värde. Ett depressivt symtom, säger Karin Johanisson."

Det handlar så mycket om vad man kan erbjuda, visserligen är charmen med humaniora till stor del att den är itt egenvärde, den ska inte leda till ett yrke, det handlar om evighet och bildning, men samtidigt för att locka ett brett urval, och inte bara de redan övertygade, så anser jag att det måste lyftas fram att studier i humaniora ger värdefulla "skills" som även uppskattas i yrkeslivet, i det civila, så att säga.
Jag har tjatat om det förut, att om examina i humansitiska ämnen, oavsett nivå, ska ses som något värdefullt måste det finnas en viss konkurrens om dessa bildade personer, universitetet ska inte vara den enda möjliga arbetsplatsen, och här har både den "civila" arbestmarknaden och universitetsvärlden mycket att göra, båda behöver tänka om och anpassa sig, och då det som jag vet mest om är univ-världen, så önskar jag att de skulle ge fler konkreta möjligheter och kunskaper, så man har det dokumenterat att man kan si-och-så, och överhuvudtaget saluförde sina graduates en smula bättre.
Inte bara för dessas egen skull, utan för att det är ju så att man vill locka the best and the brightest, och sådana stjärnor kanske är eftertänksamma nog att inte ge sig in på en bana som verkar omgärdad av omen och olycka, utan prestige lockar. (Någon dag ska jag göra en kommentar över den doktorandenkät som nyligen publicerades vid det kära, kära hemuniversitetet, UU, som var en hyggligt depressiv läsning, just när det gäller förväntningar på framtiden.)

Nåväl, not making sense, jag återvänder till 2-euros vinet på den kvällssvala balkongen.

a malefacto temperare

Som vanligt har högar samlats i frågelådan, och som vanligt drar jag mig för att rensa och städa där, då det inte direkt alltid tar fram de bästa sidorna hos mig. Det blir en liten utstädning inför sommaren, och once again, a two-parter (minst, with prequel-potential!).

Först en liten follow-up, ni kanske minns detta:

"Jag ska tatuera mig om en vecka och jag ska tatuera in "följ ditt hjärta" på latin. När jag frågade sist svarade du att det hette Cor tuum sequere, jag bara undrar om det nu verkligen är helt rätt, så det inte blir fel när jag tatuerar in det? :)"

Enligt mig är det rätt, det är ju jag som har konstruerat frasen. En variant är tuum sequere cor, lite snyggare, och betyder samma sak då latinet har fri ordföljd.

"jaokej:) men vad betyder vad?, för jag vill gärna ha det i den ordföljen så när man läser det så blir det ; följ ditt hjärta!"

Jag upprepar, latinet har mer eller mindre fri ordföljd, men ska du ha exakt svensk ordföljd, (som ju inte alltid bevaras när man översätter till andra språk, det är liksom det fina med andra språk och översättning, att det liksom är skillnad mellan dem, och att nyanser och ordningsförljd kans skifta, ty om det inte var så kunde allt översättas med dator, eller för den delen en riktigt stor specialpreparerad abacus), så betyder sequere följ, tuum ditt och cor hjärta, men jag måste erkänna att som latinist tycker jag inte det ser särskilt snyggt ut med tuum framför cor, men ordföljden bevaras!!!1!


Och så ger vi oss in i de nya frågor som ackumulerats:

"Jag har en tatuerad fras på min underarm, "Da pacem in diebus nostris" som länge varit ett livsmål, men nu är jag intresserad av att skaffa mig ytterligare en tatuering och då skulle jag vilja ha frasen"If there are locks there are keys," tatuerad. En fras jag själv skrivit, men för att det ska passa inså skulle jag vilja ha den i latin. Finns det en möjlighet att du kan hitta en passande översättning?"

Jag skulle föreslå en kortfattad variant, si claustra, sunt claves, alltså ”om lås [finns], finns det nycklar”, och jag tycker claustrum funkar bra då det inte bara översätts med lås, utan även något stängt eller hinder.

Nästa:

"Det är så att jag ska föreviga en fras som betyder mycket för mig genom tatuering och vill ju då helst ha den på latin.men jag är orolig över att det kan vara felstavat på nätet och behöver bara dubbelkolla med någon som är duktig!Jag ska tatuera in: Bättre sent än aldrig och har hittat frasen på nätet: Portius sero quam numquam. Stämmer den?"

Oh, vad spännande! Här har vi återigen en sådan där felaktig variant (såsom tidigare citus, alius, fortius= FEL) som har spritt sig som metastaser och svampmycel över nätet. Flera små citatsidor har denna felaktiga variant (Portius sero quam numquam=FEL), och därefter verkar åtskilliga okritiska individer ha anammat den. Man skulle säkerligen, med en smula datorkunskap och grafikkunnande föra ett utmärkt och informativt träddiagram över spridande av denna ödesdigra lapsus. Hoppas verkligen att den frågande inte hunnit tatuera in den, ty som felaktighet är den särdeles tråkig, den är bara nonsens och betydelselös, inte som den tidigare diskuterade, som fick en visserligen absurd, men ändå någon slags mening.

Nåväl, det ska alltså vara Potius sero quam numquam, r:et ska bort, och det härrör från Livius, 4.2.11; potiusque sero quam nunquam obviam eundum audaciae temeritatique. Så nu vet ni det.

Vi griper oss an den följande frågan:


"Såg att man kunde ställa en latin fråga här. Jag skulle vilja ha ”slogan” eller vad man ska säga, som betyder ”Vad som än krävs” Är nedanstående rätt då?
-Quid necesse est-"

Detta, då det inleds med Quid, är en fråga ("vad är nödvändigt?"), inte ett påstående eller den relativsats som frågeställaren hoppas på, och jag tror även denne heller vill ha betydelsen av ”det som fodras” än ”nödvändigt”. Man skulle kunna säga quod necesse est (”det som är nödvändigt”), men jag skulle nog föreslå quidquid requiritur - "vad som än fodras/krävs".

And so, once more unto the breach (egentligen hatar jag det citatet, då det alltid verkar nyttjas av männinskor som ser så ytterst belåtna över att de just citerade Shakespeare, man ser hur de kastar små förstulna ögonkast kring sig för att se om någon begrep referensen, men vi kör ändå på den här, då den passar och för att jag inte riktigt ännu vill ropa; Cry Havoc and let slip the dogs of war. Kanske imorgon.):

"Jag behöver desperat hjälp med en översättning på en latinsk mening. hoppas du har lust att hjälpa mig. har letat omkring på intrenet i timmar men förstår mig inte på hur man själv kan söka ord och översätta, det är ett mycket svårt språk =) meningen jag vill ha hjälp med lyder:
"Cum propris suis alis volat" - Han flyger på sina egna vingar
jag skulle vilja att det istället stod: HON flyger på sina egna vingar.

hoppas denna översättning är enkel nog för dig att lösa och att du har tid och lust att lösa denna gåta för mig =)"

Nu blir jag lite trött igen.
För det första, var i hela friden kommer det latinet, det känns inte helt riktigt?
Vid en snabb googling (jag kan liksom inte undgå att fascineras av proveniensen av underliga fraser) får man man, för det första, reda på att de som jobbar på 118 100 är i det närmaste idioter:

Vad blir ''jag flyger med mina egna vingar'' på latin?
"Cum propris suis alis volat" heter det om man ska säga "han flyger med egna vingar" och "Alis volat propriis" om man ska säga "hon flyger med egna vingar". Tyvärr kan vi inte hitta något citat som säger "jag flyger med egna vingar"

Fascinant!
Därefter inser man att det inte är en alltför spridd fras, men jag hittar inte källan, dock jag tror vi kan enas om att det inte är ngt vidare latin.

För att sedan ge sig in på avsändarens huvudsakliga fundering, hur man säger att HON flyger med egna vingar, så blir tröttheten återigen så tung, och jag undrar, undrar, undrar, varför i hela friden vill man ha en tatuering på ett språk som man inte begriper alls?

Det är nämligen så, vilket man kanske borde veta om man ska tatuera sig på språket i fråga, att latinet sällan sätter ut personliga pronomen (det vill säga han/hon) i satser, utan latinet har personen så att säga inbakad i verbet (som en calzone), och ändelsen på verbet anger vilken person det är fråga om, dock inte genus (alltså han/hon), och sålunda finns inte ett specifikt han/hon utsatt i den satsen som citeras i frågan, utan det kan vara vilket som, och till och med det.

Ska man nu ändå köra på ”hon flyger med egna vingar” på det obegripliga och mystiska latinet, så skulle jag föreslå delstaten Oregons eget motto; alis volat propriis som på snyggt latin uttrycker just detta.

En sista:

"Ave. En snabb google-sökning ledde mig till din blogg och jag tror att du kanske kan vara rätt människa att ställa den här frågan till. Vad skulle verbet "att blogga" kunna heta på latin? Bloggare, bloggere? Vad tror du?"

Ah, kanske ytterligare någon som tröttnat på ordet blogg! Det är ett hiskeligt fult ord, och som min kollega Venanzio, koketterar jag emellanåt därför med den franska varianten, blogue, ty allt är snyggare på franska. Jag hittar det inte i Recentis Latinitatis, och jag hittar det inte här, men här kallas det Ascriptiones Cyberdiarii, som jag inte riktigt vet vad jag tycker om.

Då blogg, som vi alla vet efter en mängd nedlåtande, informativa dagstidningsartiklar, är en sammandragning av webb+logg, vore kanske det bästa att börkja med att titta på varianter av de orden. ”logg” borde väl bäst översättas med acta, ungefär såväl ”händelser” som ”dagskrönika”, vilket väl ger en antydan om bloggen mer eller mindre offentliga karraktär, och för att få dit webb-biten så är det mest använda nylatinska ordet för internet; interrete, och ett adjektiv av detsamma är interretialis (när jag googlar detta fårr jag frågan om jag menar ”interracial”), sålunda det kanske skulle kunna vara acta interretialia.

Blogga däremot kanske skulle kunna översättas med in acta interretialia referre, eller kanske actis interretialibus mandare, och är just verb som använts vid den omtalade acta. Kanske även acta scribere?
Annars gillar jag, för just blogg, notae, ett omfattande ord, ungefär ”anteckningar”, eller nugae ”lappri”, men detta är ju mest för bloggar av mer ytlig, efemär karaktär, det finns ju seriösa dito.
Någon som har sett något annat? (Jag vet att det måste finnas.) Andra förslag?

Del två är i antågande…

quantum ego sapio

Egentiligen borde jag säga något om sommarpratarna, men det fannas väl ingen riktigt som väckte mitt intresse eller fick mig att bli förvånad (kommer dock lyssna på Peter Englund och Cecilia Frode, kanske även Enquist och Heberlein, säg till om jag missat ngn intressant!), och bryter sålunda bloggarkontraktet som föreskriver att man måste ha en åsikt därom, och vänder mig istället till SvD och dess UnderStreckare.

Där finns som alltid något klassiskt av Stickan (har han sommarpratat? Vore inte det något, om inte annat för musikvalet! Jag gissar att "Brucean" då skulle lysa med sin frånvaro, för en gångs skull), och denna gång är det om Rufus av Efesos, vars Om Melankoli man har försökt rekonstruera från fragment:

"Det finns nu hopp om att Rufus förlorade melankoli är återfunnen eller åtminstone rekonstruerad. Till båtnad för en mänsklighet som idag ivrigt ropar efter mer kunskap om detta högaktuella själstillstånd har en grupp forskare med den tyske filologen Peter E Pormann som ledande eldsjäl med stor insats av entusiasm, flit och noggrannhet uppletat så många som möjligt av alla de citat ur Rufus ”Om melankolin” som finns spridda hos latinska, grekiska och framför allt arabiska författare. De senare svarar för den största mängden. Med detta material har man försökt sig på att återställa verket, Rufus of Ephesus, On Melancholy (red: Peter E Pormann, Mohr-Siebeck, 332 s). Boken är nummer XII i den nygrundade skriftserien ”Sapere”; ordet är en akronym bildad av begynnelsebokstäverna i en följd av latinska termer som i svensk översättning uttydes ”Senantika skrifter i etiska och religiösa ämnen”, men det är också ett ord med egen innebörd: latinets sapere betyder ”veta”. Rufus skrift presenteras i parallelltexter: citaten på en sida, i den ordning man trott sig kunna återskapa, en engelsk översättning på motstående sida. Själva Rufustexten är inte omfattande, och rekonstruktionen lämnar naturligt nog också vissa luckor (liksom en del dubbleringar av text är ofrånkomliga). Allt som allt fyller texten ett trettiotal normalstora boksidor.
...
Philip J van der Eijk behandlar ett tema som har särskilt intresse från idéhistorisk synpunkt: den filosofiska bakgrunden. Att melankoli var ett tillstånd som tidigt intresserade filosoferna är välbekant, och bland annat Aristoteles ägnade melankolikerna analyser som skulle bli avgörande för de följande tvåtusen åren. Han beskriver dem som särskilt hemfallna åt begärelser, som ofta hindrar dem från att fatta rationella beslut, men i annat sammanhang säger han – om det nu verkligen är han; texten hör hemma i en skrift som tillskrivits Aristoteles på grunder som bestritts av många – att en melankolisk läggning är gynnsam eller rentav ofrånkomlig som villkor för kreativitet och framstående prestationer på det poetiska och filosofiska men också på det politiska området. Det var ord som århundradena igenom skulle upprepas med entusiasm av poeter och tänkare (mindre ofta av politiker). De kom med tiden att bli näranog litterärt allmängods; det belyses av Peter Toohey i en artikel som leder ända fram till den dystre filologen Casaubon i George Eliots ”Middlemarch” och till Orhan Pamuks ”Istanbul”. Den tacksamme läsaren skulle bara ha önskat några rader om renässanspoesins ståtligaste hyllning till den poetiskt fruktbara melankolin – Miltons ”Il Penseroso”: ”But hail thou Goddess, sage and holy, / Hail divinest Melancholy...” "

hospitalitas Holmiensis

Den stora filologkongressen gick ju av stapeln nyss och sträckte sig en bit in i helgen. Mna kunde följa vissa aspekter via statusuppdateinger på FB, och efterspelet debatteras vilt där i vissa kommentarer vilket är spännande.

Jag kunde personligen inte närvara, suffering from Romanitas, men naturligtvis fanns det spion på plats, och vi tackar ödmjukt en viss "anonym kvinnlig doktorand i latin vid SU" (oh, puzzling!) för den ypperliga rapport (med historik) som följer nedan:

"1991 ägde den första filologkongressen rum i Lund. Därefter har det varit tradition att vart tredje år samla representanter från de fyra lärosäten som bedriver forskning i grekiska, latin och nygrekiska, och nu var turen för andra gången kommen till Avdelningen för klassiska språk vid Stockholms universitet, som bjöd in till den sjunde svenska filologkongressen den 29-31 maj 2009. Staden visade sig från sin bästa sida under hela helgen: solen sken, champagnen var charmant, snittarna sublima och glassbomberna gigantiska. Nytt för i år var att gymnasielärare också bjudits in att delta en av dagarna.

Den här gången slapp deltagarna leta sig ut till Frescati. Istället ägde kongressen rum på Sjöfartshuset på Skeppsbron med utsikt över såväl skärgårdsbåtar som lördagens marathonlöpare. Sjöfartshuset visade sig också vara tillhåll för en viss ”Neptuni-orden”, och ett givet samtalsämne under kaffepauserna var därför: varför har deras medlemmar valt att låta sig porträtteras draperade i trossar och fisknät?

Fredagen bjöd på flera intressanta föredrag. Johanna Akujärvi, Lund, inledde med att tala om översättares paratexter i tidiga svenska översättningar av antika verk. Ett minnesvärt exempel var inledningsversen till Gustaf Palmfelts översättning av Vergilius ekloger från år 1740, där översättaren sade sig ha åstadkommit ...”en tact som dundrade starckt och dån’de för örat, flöt och lätt uti liud, samt rullad’ och hoppad’ i tripp-trapp, fast Spondaeus ibland blef kort, och Dactylus o-satt.”
Anna Holst Blennow, Göteborg, föreläste om sitt forskningsprojekt rörande svenska medeltida latinska inskrifter. Här fick vi också än en gång bekräftat att klassiska språk kan vara hett kvällstidningsstoff, bara det vinklas på rätt sätt .
James Dobreff, Lund, berättade för de samlade filolgoerna om Linné-lärljungen Daniel Rolander, ”den förste botanikern att lämna Surinam levande”. I ett animerat föredrag fick vi lära oss allt vi någonsin velat veta om myrsloksbrottning, men inte kommit oss för att fråga om. Linnés okända karriär som inbrottstjuv bringades också i ljuset.

Återstoden av eftermiddagen ägnades först åt en diskussion rörande tidskriften Eranos, där flera framförde synpunkten att elektronisering och temanummer kanske kan vara en väg att gå i framtiden. Därefter följde programpunkten ”De klassiska språken i Sverige”, en diskussion som kom att handla mycket om situationen nu och framöver på gymnasieskolorna. Det framkom att gerillaverksamhet ibland är av nöden för att få ihop klasser som läser våra ämnen. En glädjande nyhet är att det totala antalet elever som läser grekiska på landets gymnasier i höst ökar med 50%, då en kurs i ämnet ges för 22 intresserade elever på Södra Latins gymnasium i Stockholm – ansvarig lärare är troligen Lars Nordgren, doktorand i grekiska vid SU.

Kongressens andra dag inleddes med ett föredrag av Christina Thomsen Thörnqvist, Göteborg, med föredraget ”’Anonymus Aurelianensis III’ om Aristoteles Första analytik’. Medeltidsfilologer sågs spetsa öronen lite extra när namnet Abélard vid några tillfällen dök upp. Härpå följde Britt Dahlman, Lund, med ett föredrag om det nya forskningsprogrammet ”Det tidiga klosterväsendet och det antika bildningsidealet” som åtföljdes av förnämlig PowerPoint-presentation. Elisabet Göransson, Lund, föreläste därefter om projektet ”Spelet om den rätta läran”, som behandlar den första större litterära striden i Sverige mellan olika konfessionella grupper. Ett minnesvärt citat var avslutningen i det så kallade Satansbrevet från 1579, vilket enligt texten var ”givet i det yttersta mörkret på vårt kungliga slott Glödborg”.

RJ-projektet Ars Edendi som är baserat vid Stockholms universitet tog vid och berättade för kongressen om sitt planerade arbete med nya editionsmodeller, vilket sträcker över flera år och involverar en stor grupp forskare, både i Sverige och internationellt. Flera intressanta gästföreläsningar är på gång, så ta en titt på deras hemsida www.arsedendi.org för mer information.

Hannah Bartonek, Uppsala, berättade därefter om sitt avhandlingsprojekt rörande bataljscener i episk poesi. Detta var det enda avhandlingsprojektet som presenterades under kongressen, och därför särskilt intressant att få ta del av.
Avslutande föredragshållare var Per Sandström, Stockholm, som redogjorde för ett pedagogiskt projekt kallat ”Lärandemål och läromedel – att läsa latinska texter”. Ämnet engagerade många i den därpå följande diskussionen, och en särskilt brännande fråga som många återkom till var: hur ska vi få nya och bättre läromedel i våra ämnen? Det är ett stort problem att ålderdomlig litteratur används i alltför stor utsträckning, varvid både lärare och studenter tvingas stå ut med textkommentarer i stil med ”sabinskan och apuliskan nämns ss. typiska exempel på gammaldags enkelhet o. ärbarhet i förening med praktisk duglighet, ung. som vi talar om dalkullor el. smålandstöser” (Sjövall-Wistrand, Latinsk poesi, 1963), eller ”Vid läsningen av de – som vi tycker – omanliga utropen av förtvivlan i detta och andra brev från landsflykten, bör man besinna skillnaden i känsloliv mellan en sydlänning och en nordbo” (E. Wistrand, Ciceros brevväxling, 1963). Men som så ofta kommer man alltid tillbaka till grundproblemet: pengar. Intresset och engagemanget för utvecklingen av nytt kursmaterial är stort, men vem ska göra det och varifrån ska pengarna tas?

När programpunkterna avklarats kryssade filologerna skickligt mellan marathonlöparna på Skeppsbron och trängde ihop sig på båten ”Oden Gamle” som tog dem med ut på några timmars båtfärd i det härliga vädret varvid tillfälle gavs att fortsätta diskutera dagens programpunkter.

Filologkongressen avslutades på sedvanligt sätt på söndagen med ämneskonferenser och diskussioner kring olika utbildningsfrågor. Allt sammantaget var det en mycket lyckad kongress. Nästa gång är det dags för Uppsala att arrangera. Det ser vi mycket fram emot. Kanske vi vid det laget har kommit ytterligare lite längre på vägen mot en ny universitetsgrammatik i latin – det vore väl något.

PS. Glöm inte att betala medlemsavgiften i Klassikerförbundet."