vivitur parvo bene

Då jakten på kaffet idag gått dåligt, och den på sammanhängande tid för forsking om än ännu sämre, resnar vi slött ur det sista ur frågelådan, och hoppas det dröjer ett tag innan nästa bunt trillat in för dissektion och eventuell tolkning av de inälvor som då spiller ut ur. Nåväl:

"hej
nu har ju dagen kommit då det ska tatueras!

jag har precis förlorat min hund
och jag tänker hedra honom med en tatuering! en text
och då hittade jag dej!

hade tänkt mej något i stilen
/alltid vid min sida/ i mitt hjärta:
en dag:
en dag ses vi igen:

Sen kommer frågan om en familje tatuering oxå i tex
älskade:
tills döden skiljer oss åt:
min syster:
älskade syster:
till er som älskas högre än skyarna:
ingen kommer ihåg en fegis:

Jag förstår att inte allt går att översättas! men något så när!!!
latin det böjs ju olika mot för svenskan!
ha en bra dag"

Först läste jag första raden väl hastigt och fick det till "jag har precis förlorat min hund och då hittade jag dej!" vilket gjorde mig en smula orolig, men sedan fick jag viss rätsida på frågorna.
Man kan översätta "alltid vid min sida/ i mitt hjärta:" som semper ad latus meum,och för varianten med hjärta semper in corde meo.
Jag blir inte klok på alla dessa kolon mellan uttrycken, (är det en form av interpunktion, eller specificerar de varandra på något vis?) men "en dag:" kunde översättas una dies, alltså då en enda viss specifik dag, men det är svårt att säga utan sammanhand och ett mystifierande skiljetecken.
"en dag ses vi igen:" försöker jag översätta med quodam die denuo nobis occurremus, vilket jag gärna mottager åsikt på, de bitska läsarna kanske har förslag.
Fär "tills döden skiljer oss åt" skulle jag istället förelå det mycket tjusiga och beprövade Nemo nisi mors, man kan gå till Domkyrkan här i Uppsala någon solig dag och se det innefattat och glänsande av strålar i glasfönster, med typsnitt som säkerligen går att låna till tatuering.

Därefter vandrar vi återigen i snåskogen av konstiga kolon; min syster översätts Soror mea och älskade dito Soror carissima. "Till er som älskas högre än skyarna" kan kanske tolkas som dilectissimis altius quam caelum, vilket ser totalt kasst ut, då jag inte tror metaforen riktigt låter sig översättas till latin, men det kanske inte bekymrar och "ingen minns en fegis" blir nog snyggast på detta vis Ignavus nemini memorabilis.

Som synes är kaffet slut, men vi försöker någon fråga till:

"Jag undrar om du skulle vilja översätta några ord från svenska till latin åt mig ?
Tack på förhand /

Lycka
Styrka
Vänskap
Syster"

Jag berömdes visserligen i kommentarerna för min vägran att vara för hlälpsam igår, och det uppsakttar jag, men dock är jag nog en curlinglatinist. Sålunda, en liten lista, som kanske är isamma ordning som orden efterfrågades, men det får man bara reda på om man tar tag i en ordbok:
gaudium
Vis
Amicitia
soror

Sammanbrottet är nära, men jag kämpar på:

"Hej!
Hittade till din blogg via en länk från en lärare i latin som jag varit i kontakt med. Jag
vill översätta verben "skratta, älska, lev" och tänkte höra om du skulle kunna hjälpa mig.
Orden ska tatueras, vilken är anledningen till att det måste bli rätt översatt. Måste man tänka på genus,
ändelser, böjning mm?
Tack på förhand!"

Jag tänker utgå, helt fräckt och självsvåldigt, att det ska vara i det vi som pysslar med språk till vardags kallar imperativ, även om det blott efterfrågas verben, och det kanske kan vara infinitiv (även om "lev", som för övrigt även är valutan i Bulgarien, avslöjar att det nog är den befallande varianten som söks), but going out on a limb, så säger jag ride för "skratta", ama för "älska", och vive såsom häromdagen för "lev". Vad det gäller ändelser och böjning så står verben nu i imperativ singular, man uppmanar alltså bara en person.

En sista, och en slags favorit i repris:

"Vad jag förstått är att du kan latin. Jag skulle behöva en översättning, som jag skulle vara väldigt tacksam över om du kunde besvara. :)

Jag vill gärna veta vad "Min familj är för evigt" heter på latin. Tack på förhand!"

Jag har diskuterat åtskilliga gånger om begreppet "familj" här på bloggen, och hur man ska översätta det, och att det tar mig emot att använda familia när folk syftar på vad som vissa ideologer skulle kalla kärnfamiljen, som visserligen är förtjusande, men knappast var ett begrepp som romarna hade kunskap om.

Jag brukar då föreslå att man använde ”de mina” alltså mei, vilket leder oss till nästa problem här, vad som egentligen menas med för evigt.
Är minnet av dem för evigt, älskar man dem för evigt, eller är de några av de utvalda odödliga, och vi borde alla nynna på Highlander-temat? Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men om man gör någon slags ordagrann sådan så kunde man säga mei aeterni sunt, eller kanske mei in aeternum, "de mina för evigt", men jag är som sagt osäker på vad som egentligen ska uttryckas.

Må det nu dröja tills lådan fylles igen!

inveniam

I mitt liv pågår en ständig jakt på tre ting, nästa kopp kaffe (koffeinberoendet är svårt, trots en del perioder av cold turkey, och jag dricker inte automatkaffe), nästa nöjesläsning (jag får, som tidigare nämnt, panik om jag inte har något att läsa), och sammanhängande block av tid till forskning (sällsynt, tyvärr), och nu när jag har såväl kaffe (gjort min mors nymalda bönor och serverat som sig bör i en gammal Önos-burk) som väntande litteratur, nyttjar jag ändå de obokade timmarna för att börja peta i frågelådan, återigen lyftandes prokrastinations-beteendet till helt nya nivåer.

Frågelådean, trots sitt utlysta sommaruppehåll har ändå mottagit en och annan liten elektronisk epistel, och genom att rensa ut dem så förklaras väl lådan öppen igen för säsongen. Vi griper oss an innehållet som omfattar åtskilliga klassiker, så det blir mer eller mindre en greatest hits kavalkad, med spännande hantering av svenska språket från de högt ärade korrepspondenterna och impertinens å min sida:


"Tjenare!
Jag skulle bli jätte glad om jag fick svar på några frågor som jag har.
Det första är en text på latin som jag funderar på att tatuera, men jag vet inte om det betyder det jag har fått fram?? texten är den här.. Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras. och det skulle betyda följande. Ta lärdom från igår, lev livet idag, ha hoppet för imorgon. Kan det stämma???

Sen har jag två frågor till, skulle gärna vilja veta vad Älskade mor blir på latin och sen vad Älskade far blir. Hoppas man kanske kan få hjälp med det."

Nej, nej och åter nej när det gäller Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras, som mig synes vara verk av en sådan där automatiserad översättningsgenerator. Heri, cras och hodie är så kallade adverb, och kan sålunda inte knåpas ihop med prepositioner såsom här. En hastigt påkommen översättning, men kanske inte så överdrivet estetisk variant skulle kunna vara Disce ab hesterno die, vive hodie, spera in crastinum.

Vive hodie är jag hyggligt bombsäker på, då man hittar det hos Martialis; Sera nimis vita est crastina: vive hodie, (typ: morgondagens liv är alltför sent, lev idag!), vad det gäller hesterno så finns det, visserligen i något annan lydelse, i en av mina favoritdikter av Catullus, (Hesterno Licini die otiosi multum lusimus in meis tabellis…), och att jag inte kan sluta med att för mig själv sjunga ”heeeesterno” till melodin av "Yesterday" (och visst har någon översatt den till latin upptäcker jag nu).

Dock, ju mer jag sjunger (och tänker), ju mer ogillar jag det, utan funderar om man kanske inte ska ha nåtot i stil med ”det förflutna”, så jag inte går i samma fälla av det extremt ordagranna, vilket vi alla vet är det som befriar tolkningar från all mening på det språk som de överflyttats till; så kanske disce praeteritis. Så kanske, kanske, och är inte helt nöjd med detta, disce praeteritis, vive hodie, spera in crastinum. Ingen poesi eller rytm i det, men det verkar ingen bry sig om.
Jag skulle nog, om man får helt omformulera, men det brukar aldrig vara populärt, ty man vill att ett verb ska motsvaras av ett verb etc, ty det må inte finnas några skillnader mellan språken, försöka med en formulering av stilen Vive hodie, perite hesterni in spe crastini, eller något, men i och med att kaffet kallnar och försvinner så tappar jag sugen.

Men, iuvenes, lita för helskotta inte på översättningsmaskiner, de vill bara en sak (eller lita inte på anonyma nätkällor overhuvudtaget, typ även denna). Vilket naturligtvis är att tolka absolut ordagrant, och språk motsvarar inte varandra på det sättet, det är liksom grejen, att de utvecklats åt olika håll.

Och "älskade mor" det motsvaras enkelt av mater carissima, medans detsamma för pappa blir pater carissimus.

Så, lämnandes, ytterligare en sådan där non-answer answer går vi vidare till ett mycket trevligt brev:

"Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag fann din blogg. Om du är den doktorand i latin du utger dig för att vara skulle jag bli otroligt glad ifall du kunde hjälpa mig med följande dilemma...

Jag älskar latin, men har aldrig studerat det, varför jag blev tveksam när jag fann ett citat jag hemskt gärna ville göra en tatuering av. Citatet (som jag förövrigt läst myntades av härföraren Hannibal då han skulle korsa Alperna med sina elefanter) lyder "Aut viam inveniam aut faciam" och ska betyda något i stil med "Antingen finner jag vägen, eller skapar den", men då jag inte har några kunskaper i latin kan jag inte avgöra om det är korrekt eller inte. Eftersom jag vill göra saker ordentligt sökte jag detta citat både på internet och i böcker på bibliotek, men problemet var att jag nästan enbart fann citatet på engelska, relativt oseriösa hemsidor, och ingenting om detta i boken jag lånade (iofs en gammal utgåva från 60-talet, men Hannibal är väl äldre än så?!). Stämmer citatet grammatiskt, och är översättningen verkligen den ovan? Du har säkert fått liknande frågor många gånger tidigare, men jag skulle verkligen bli väldigt tacksam om du ville ta dig tid att hjälpa till."

Så, mina vänner ska en slipsten dras! Ska man nu nödvändigtvis ha en tatuering på latin ska man göra som ovan, man hittar ett äkta citat, och man letar källor i böcker och slutligen skriver man till en oseriös latindoktorand för slutgiltigt spikande. (Jag är typ vad jag utger mig för att vara, förutom att jag är snyggare och längre i verkligheten.)

Just Aut viam inveniam aut faciam verkar inte finnas i den latinska litteraturen, säger mina sökningar på Brepolis, och inte finns det något hos Livius av detta slag. Jag kan faktiskt inte hitta varifrån själva frasen och attribueringen härrör, vad jag dock vet tack vare wikipedia, att det finns liknande i Senecas dramer, och då i något annan kontext (t.ex si remanet furor,/ pater, recede: mortis inveniam viam), och det motsvarande finner man just hos seneca, fast i tredje person; inveniet viam, aut faciet, men var man skapade just detta efterfrågade citat och när det tillskrevs Hannibal är en gåta. Om jag frå gissa skulle min hypotes vara att det lagts i munnen på Hannibal av någon käck läroboksförfattare, som kunde sin Seneca på 1500- eller 1600-talet.

Hursomhaver, verkar frasen ha fått ett eget rikligt liv, med nyttjande såsom motto av skolor och bataljoner, samt dyker upp dessförinnan i målningar och hos Pope. Sålunda, även om proveniensen är okänd (någon som vet?) kan den utan tvivel användas som tatuering, det är korrekt.

En sista fråga, innan vi går in i halvtid, resten får komma i veckan:

"Jag undrar om du vet ordet "religion" ursprungliga betydelse?

Tack på förhand!"

Ja, det vet jag, men jag tycker du ska slå upp det i ett etymologiskt lexikon (fråga på biblioteket) och sedan kanske i ett latinlexikon, som förhoppningsvis finns på bibblan.
Lycka till!

voluntas discendi

När jag sentomsider (sitter gärna hemma på förmiddagana, mer effektivt) anlände till min lilla arbetsplats (och detta är inget gullifiernade diminutiviserande, skrivborden är löjligt små, för att man ska kunna klämma in tre av oss) det bortre hörnet av doktorandrummet hade någon lämnat där en ertikel ur dagens UNT 8ännu ej på nätet), där den önskan som vår (relativt) nye minister har, att läsa latin på universitetsnivå, rapporteras stort i helsidan om hans Uppsalabesök. (Latinbloggen kunde ju berätta om detta redan i somras, och har återigen scoopat traditionella gammelmedia.) han svarar nämlien på frågan "ämne jag helst skulle vilja läsa vid UU" sålunda: "latin, läste det på gymnasiet och tycker att det är fascinerande."
(meningarna vvar delade runt fikabordet om vad som kunde tolkas utav detta, man blir lätt högskolepolitisk kremlolog i dessa förvirrande dagar; en del menade att han blott gör sig till, andra att det finns en fin bilbningsuppsåt i detta, andra att det var det mest oförargliga ämne hans rådgivare kunde komma på, och vad det kan avslöva om varthän det barka, det är en gåta. (Är det förresten "Konsumtionsutbildning"?)

Dessvärre är det det trevligaste och för den delen rakaste svaret i hela intervjun, han slingrar sig helt från frågan om finansiering av humaniora, och ber att få återkomma i flera frågor, och är i allmänhet undvikande, man må säga att det är tråkigt att det inte finns bättre koll. Önskan att "öka högskolornas frihet" får mig att rysa en smula, då autonomiutredningen, som den ser ut just nu, inte är någon stor favorit hos mig.
Länk kommer! Addendum: Och här är den.

Raptissime

Möten, undervisning, solsken och förkylning dominerar, och sålunda blott några notiser:

- Ingen har väl missat att det är idag som Dan Browns nya atrocity släpps? Citatet nedan från boken, funnet i NYT, gav kanske något hopp, eller förtvivlan:

"Actually, Katherine, it’s not gibberish.’ His eyes brightened again with the thrill of discovery. ‘It’s ... Latin.’"

- Fredagens UnderStreckare visar på vikten av språkkunskaper:

"Uppdraget att lokalisera det antika templet var på intet sätt enkelt. I sitt sökande utgick Wood från beskrivningar gjorda av antika författare som Pausanias, Strabo och Filostratos vilka hade besökt Efesos och skildrat stadens och närområdets topografi och monument. 1867 påträffades i anslutning till den antika teatern i Efesos en ovanligt lång, fragmentariskt bevarad, inskrift känd som ”Vibius Salutaris inskrift”, som talade om silver- och bronsstatyetter vilka bars upp i procession till gudinnan Artemis. Inskriften, som var ett gott komplement till de antika beskrivningarna, gav en förträfflig ledtråd då den beskrev den processionsväg som gick från templet till teatern genom den så kallade magnesiska porten. Wood var med rätta exalterad över fyndet och förvissad om att han, om han bara hittade porten, skulle finna även den stenlagda väg som ledde till templet. Sent samma år kom porten och vägen fram, medan resterna av den mur som omgärdade helgedomsområdet påträffades i maj 1869. Övertygad om att han nu var templet på spåren köpte Wood, å British Museums vägnar, den mark på vilken Artemision förmodades ligga och inledde ett intensivt sökande efter templet. Under sex meter sand skymtade på nyårsafton 1869 tempelruinerna fram."

- Konversationsgruppen i latin har förresten återuppstått. Intresserade må höra av sig!

- På senaste tiden, à propos de trista nedskärningarna av gymnasiebildningen i Uppsala, har två mycket fina kommentarer mottagits här, och jag vill lyfta upp dem synligt, ty dessa är de sanna hjältarna i kampen för det klassiska:

"Bästa sättet att hålla latinet levande på ett gymnasium är nog att hålla fanan högt, ösa ut och odla kunskap, samt vårda en god relation till eleverna. Utan nöjda elever på kurserna får man inga nya.

Lyckligtvis är det inte så svårt att få eleverna att inse att kunskaper som "adjektivet rättar sig efter sitt substantiviska huvudord ifråga om genus, numerus och kasus", "Italiam figuram caligae habet" och sankta Birgittas kloserbygge faktiskt är oumbärliga för en bildad person. Och den insikten gör varje nöjd latinelev till en ambassadör för språket. Just nu har därför förra läsårets elever värvat elva nya till detta år - och måtte det fortgå så.

Jag skulle bara vilja blåsa liv i intresset för grekiska igen. Det är länge sedan vi hade det.

Collega quidam Nericiensis"

Och på tal om att TBS nu har latingrupp:

"Bra jobbat av ekonomerna! Hälsningar från Gislaved där jag har både A och B kursen även om elevantalet är mycket begränsat."

Mottager gärna fler rapporter!

Arrestando ipsum qui pecuniam recepit

Då det varit så mycket om deklinationen av de klassiska språken (dock med en och annan ljusglimt), vänder vi istället blicken mot fördelarna, och då inte det där tjafset om bildning, kulturkapital och evighet, utan de rent krasst ekonomiska. Det är nämligen återigen den tid på året då UUs stipendieutlysning kommit, och som alltid finnes det stora saftiga korinter i penningakakan för klassikerna att peta ut med sina solkiga om än belevade fingrar.

Utlysningen hittar ni här, och låt mig för nybörjarna tips om Tranér som förgyllde min studietid, som numer har denna ganska välvilliga utlysning:

"Två stipendier i första hand till sökande som går sista året i gymnasiet om vederbörande författar 200 verser latinsk poesi per termin samt förbinder sig att efter avslutad gymnasieutbildning påbörja studier i latinska språket vid Uppsala universitet. Företräde för sökande vid gymnasium i Linköping respektive Kalmar. Finns inga sökande enligt ovanstående kungörs stipendium till studerande vid Uppsala universitet, som studerar latin med företräde för den som särskilt studerar latinsk poesi samt för den som tillhör Östgöta eller Kalmar nation."

men som i den stipendiehandbok från 1970 som jag hittade i bokhyllan häromdagen krävde att:

" [...] villkor för stip.s behållande vid univ. att författa minst 200 elegiska latinska vers varje termin."

Man kan undra när det kravet försvann, och om de uppbärande stipendiaterna idag skulle orka fullgöra det kravet.

Medicinare som pysslat med latin bör titta på af Acrels, och Sernskjöld verkar ha massor av pengar i år, och Stiernecreutz verkar dela ut ett för varje fakultet, så där finns nog allt att hämta, och var vänliga att använda dem just till att fortsätta med de klassiska studierna!

ex his elucet

Jag har äntligen börjat undervisa och nu när det satt igång, när planering avslutats, så kanske det blir en smula tid till annat, t.ex att uppdatera sig om gymnasietlatinets tillsånd här i Uppsala. Ni minns väl vad som skett, helt plötsligt visade det sig att det inte skulle finnas latin på gymnasienivå i lärdomstaden Uppsa.a, de gamla arika gymnasierna, såsom Katedralskolan tyckte inte intresse fanns. inte bara den lokala tidningen uppmärksammade detta först på debatt och insändarplats, och det landade till slut på ledarplats i SvD. UNT har fortsatt bevaka frågan, först med en artikel om det närbelägna Forsmakssskola, som inte bara erbjuder latin, utan där läser tydligen 25% av eleverna språket ! (Se där, kära Uppsalaskolor, problemet ligger nog inte hos eleverna utan en bristande enthusiasm och förståelse från ledningen):

"Britt Pudas, som undervisar i latin på skolan berättar att kursen ursprungligen kom till på initiativ av en av eleverna. Det var för ungefär 15 år sedan och intresset har hållit i sig.
- Det första året var det massvis med elever. Jag trodde nästan inte det var sant. Men vi har aldrig haft under femton elever något år, berättar hon.
Under höstterminen handlar det om en lokal kurs med "allmänbildande stuk" som Britt Pudas uttrycker det. Hon poängterar gärna kopplingar till andra språk och latinets betydelse i dagens moderna Sverige.
- Latinet är inte ett dött språk. Jag försöker visa hur språket lever i dag och var vi träffar på det. Man kan böja ihjäl sig och göra latin hur tråkigt som helst men målet är inte att de ska läsa en tung text av Caesar utan det ska vara allmänorienterande.
Under vårterminen brukar alltid en mindre grupp elever gå vidare och läsa Latin A som fortsättningskurs.
Varför latinet lockar naturvetarna på Forsmarks skola kan Britt Pudas bara gissa.
- De är väldigt intresserade och det här är något annat än matte, kemi och fysik. Vi har ganska nyfikna elever som valt en lite annorlunda skola. Man ska inte underskatta ungdomarnas vilja att lära sig."

Det följdes nästa dag av en ledare som mer eller mindre upprepar artikeln, och även visar att han inte direkt är insatt i frågan:


"Samtidigt är det allt färre som läser latin på universitetet. Det är lätt att se det minskade intresset för latin som en ond cirkel. När allt färre läser latin på gymnasiet, blir allt färre behöriga till universitetskurser i latin. Och när färre läser latin på universitet, utbildas färre latinlärare som kan inspirera nya elever att sätta tänderna i historiens lingua franca."

Kära ledarskribent, det är bara Uppsala som har förkunskapskrav för latinstudier bland våra högskolor, sålunda är du antingen omedveten om detta eller är av den sorten att intet finnes utanför den eviga ungdomens stad. Dock, om vi ska hålla oss innnanför de uppsaliensiska gränserna, och acceptera axiomet att dracones sunt därutanför, så haver UU faktiskt en introduktionskurs på halvfart som gör studenten behörig till latin på A-nivå. Denna intro-kurs har för övrigt mer än 50 studenter i höst! (Sidofråga; kan Karon kalla?)

Slutligen, och då har vi sparat det bästa till sist, så finns en latinlärare som vägrar låta ämnet go gently into that good night. Jajamän, iuvenes, latinet har återvänt till Uppsala, till Thoren Business School, tack vare en enda persons insatser:

"Det är läraren Axel Hörstedt som lyckats få ihop en mindre grupp elever som börjar läsa latin i dagarna.
- När jag fick veta att det inte skulle bli något på Katedralskolan kände jag att vi borde göra något. Reaktionen har varit bra både från skolledning och elever. Även ekonomer kan ha nytta av latin och det är viktigt att en stad som Uppsala har latinundervisning, berättar han."

Visst är det fascinerande att man genom en eldjäl kan få ihop en grupp på ett ekonomiinriktat gymnasium, medan tja, t.ex Katedralskolan, som profilerar sig såsom internationellt och språkligt inriktad, säger sig ha svårigheter med detta. Luktar fisk!

scribendum est

Äntligen är det slut, och jag må säga att det ska vara bra starka skäl för att jag ska åka till Frankrike igen på konferens igen. Visserligen har det varit väldigt trevligt, jag har även hört en mängd intressanta föredrag, informerat mig vilka av våra framstånde filologer som har alkoholproblem, ätit en hel del fantastisk mat och njutit av den sista sommarsnutten, men jag, som den enormt trista och tråkiga skandinav jag ändå är, har tröttnat på att ingenting sker i tid, allt drar över, information ständigt saknas, och att organisationen emellanåt fallerar det grövsta.

Ta häromaftonen, då konferensdeltagarna skulle ges rundvandring på det lokala arkeologiska museumet och därefter cocktail dinatoire, och utan att gå in på trista detaljer om 80-åriga filoger som släpades upp och ner för trappor, så kan man säga att det hela började två timmar försenat, varefter det närapå utbröt slagsmål vid snittarna, och det var svårt att njuta av det faktum att man fick glida runt bland himmelska originalmosaiker med champagne i näven. Även sydlänningarna, som ju ska vara toleranta och flexibla, tvärt emot vi trångsynta norbor, var frustrerade och upploppsbenägna.

Vi noterar vidare att fransmännen inte skanderar när vers läses i föreläsningar, utan framförs såsom prosa på "franska", och jag har minst en handout där exemplen som hänvisas till ges blott i fransk översättning utan tillstymmelse till latin, och deras presentationer präglas av, låt oss säga, en annan retorisk tradition; mycket verba, och lite res. (Det kanske inte är så illa med latinet i Sverige ändå.) Inte heller problematiseras det någonsin att franska får dominera helt och fullt, att all info är på det språket, vilket stänger ute en del av universum, trots att konferensen kallar sig internationell (jag klagar inte över detta, det funkar bra, men en viss insikt om att detta inte är utan problem kanske vore önskvärt, ty annars brikar det vara föremål för en viss organisatörsångest och ibland arga utspel från deltagare).

Jag bör återkomma till en hel del, såsom editionsprinciper, latinskt snusk (Cum loquor una mihi peccatur littera: nam te/ pe-dico.), merovinger, Antologia Latina, si rem/seriem, debatten kring om det klassiska latinet faktiskt funnits (infekterad!), mycket annat och i synnerhet Roger Wrigts fantastiska föreläsning om berberna och den muslimska invasionens påverkan på latinet i Spanien, och det hypotetiska Afro-Romance, och proto-Afro-Romance, vilket dock får vänta en smula.

sine qua non

Egentligen är det konferensrapportering som var tänkt, men då jag sitter med en hyggligt fluktuerande uppkoppling här i Lyon (and am a bit squiffy) och inte vill att någon ska missa detta från ledarsidan i SvD, skrivet av den oförliknelige Per Gudmundson (där på hans blogg tar debatten om latinet snabbt en underlig vändning i kommentarerna), så får hyllningar Wright, Banniard och obegränsat med gåslever vänta medan följande klistras in, för omväxlings skull i sin helhet, ty inte en rad (eller strof) bör missas:

"Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Cicero skall uttalas med k
Caesar han skall uttalas just så
44 år före Kristus (Kristus!)
Sudda sudda medeltidslatin

Tillhör du dem som över huvud taget ser några komiska poänger i ovanstående visa, tillkommen vid en nattsexa i Lund? Då tillhör du också ett utdöende släkte.
I Uppsala finns det från i höst ingen gymnasieskola som erbjuder undervisning i latin. I Uppsala, alltså. Lärdomens stad.
På högre nivå är det lika skraltigt. Universiteten har i de flesta fallen skrotat förkunskapskraven vid intagningen till grundkursen. Vid Lunds universitet har latin­undervisningen tillfälligt räddats genom en donation från Thora Ohlssons stiftelse, som finansierar en lektorstjänst.
Men är det då ett problem om ungarna hellre väljer att gå på hockeygymnasium än att läsa ett språk som ingen lägre talar? Vi lever väl ändå på 2000-talet?
Ja. Syftet med kunskaper i latin är nämligen inte enbart att skriva mer eller mindre spirituella snapsvisor, även om just det på intet sätt ska föraktas.

Hans Helander, professor emeritus i latin, förklarade saken i Upsala Nya Tidning (3/8).
– Från medeltidens slut till början av 1800-talet dominerade latinet inom vetenskap, litteratur och politisk debatt. Utan kunskap om de skriftliga latinska källorna kan man inte bedriva vettig historisk forskning om den perioden.
Inget ont om Herman Lindqvist eller Carl Grimberg. Men utan ­latin är det till Hermans historia som det Svenska folkets underbara öden förpassas. Verklig kunskap om vår historia blir helt enkelt omöjlig.
Utställningen Figurationer, som ännu pågår på Edsviks konsthall, har genom klassicistiskt måleri framkallat hård diskussion (den 1 september blir det dessutom en summerande debatt på själva konsthallen). De retrogardistiska konstnärerna har exempelvis beskyllts för att torgföra naziestetik.
Frågan borde i stället gälla vad vi går miste om när vi suddar ut kunskapen att utöva historiska uttryck. I de flesta andra konstformer ses bevarande och kontinuitet som något positivt. Ingen kallar Romateatern reaktionär för de årliga Shakespeareuppsättningarna. Tvärtom är det självklart att vi inte kan förstå dramatik alls utan att ständigt ha klassikerna levande. Den som tycker att svenska konsthögskolor borde kunna klämma fram åtminstone någon målare som kan tävla med en genomsnittlig holländare på 1600-talet riskerar däremot att kallas nazist.
Det är mycket sorgligt. Visst finns ännu några latinstudenter, och visst finns konstnärer som söker bevara kunskaperna. Men ibland får man intrycket att vi försöker framkalla en kollektiv minnesförlust."

En av mina absoluta favoritkommentatorer har redan uttalat sig om texten med följande ord, något nedan:

"Jag gillar att han drar resonemanget lite längre än "bara" latin. Samtidigt skulle det vara kul att återigen dra upp att kemiavhandlingar före 1930 var på tyska (i Uppsala). Det är ju det där med att kunna flera språk för att kunna vara "forskare".... Tänk om det kunde bli lite mer uppskattat - det här med folk som kan "utdöda språk" som vi baserar så mycket av vår historia på. Det är lite som att doktorera på gustavianskt hovliv och inte kunna franska. Ska man låta någon annan översätta breven då eller?"

Och jag kan inte annat än instämma, och om jag må snäva till diskussonen igen, så är en av de första saker man gör på latinkonferenser att utbyta skräckhistorier, och även om jag inte vågar dra de svenska exempel som är min cocktailkonversation (självcensur; ett honnörsord och en riktlinje på latinbloggen!), så är det så att precis det som chall skämtsamt föreslår som är verklighet. Favoritexemplet från denna konferens är en fransk antikaravhandling som behandlar synen på ägande i bukolisk diktning, men samtliga dikter har studerats i översättning och possessiv i den franska varianten har setts som dagens sanning även om motsvarighet i latinet saknas. Smärtsamt, och visst visar det något om hur innehav skildras i fransk tolkning av vissa latinska dikter, men det var ju inte riktigt syftet.

Det skrämmer mig mycket att vi "suddar" bort vårt förflutna och ett levande förhållningsätt till inte bara det s.k nylatinet som har så mycket av svensk och internationell historia och lärdomshistoria i sig, utan även till det antika ,och dess tradition och reception, den obegripliga tomhet som vi inom kort kommer blicka tillbaka i då vi tappat förmågan att urskilja komplexiteten och linjerna är inte bara farlig utan även hjärtskärande då man utan sammanhang står ensam och dum.

Tack Per!

Animula vagula blandula

Strax, strax bär det av till Lyon för kongress, och visst blir det uppdateringar därifrån, men först några notiser:

- Jag är riktigt stressad i och med förestående resa och den undervisning som drar igång vid återkomst (Kommer studenterna ska finna materialet för svårt eller för enkelt, kommer de ha svårt att få tag i en viss kommentar och så vidare, etc, mm...). Lite bättre blir det av att beridna högvakten spelar utanför fönstret. Puka är mycket bra för ihärdigt sistaminuten-fix.

-Noterade för övrigt när jag var på studentbokhandeln och rekade litteratur att det nu finns två olika översättningar av Homeros Iliaden i omlopp, natruligvis är den ena den som är tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson från NoK, och så Erland Lagerlöf i Wahlström & Widstrands regi. Denna förlamande valfrihet!

- Ni har säkert noterat att fragmenta släckt ner. Tråkigt!

- The return of frågelådan är nära förestående. Ack.

- Detta lite röriga om en tidigare professor i romersk vältalighet och poesi som argumenterade för att att flytta Uppsala universitet till Stockholm är underhållande för Uppsalafanatiker.

- Slutligen, i diskussionen om klassikerförbundet kom denna sanna och riktiga kommentar, som jag ännu inte bemött, men nu ska försöka svara på:

"Klassikerförbundet är en intresseförening som enbart lever på medlemmarnas ideella insatser. För somliga inskränker sig idealismen till att betala medlemsavgiften, för några innebär den också arbetsinsatser utförda på fritiden. Som alla ideella sammanslutningar blir den vad medlemmarna gör den till. Ett bra sätt att förändra innehållet i föreningens verksamhet är att engagera sig och erbjuda sina tjänster. Låt oss t ex föreställa oss att initiativtagarna till Latinfestivalen föreslår Klassikerförbundet ett samarbete. Ett garanterat sätt att bidra till at inte förändra något som helst är att säga upp sitt medlemskap, därmed ytterligare reducerande förbundets ekonomiska rörelsefrihet."

När jag först läste detta var min första reaktion att bli enormt defensiv och räkna upp allt det jag gör och så där i allmänhet framhäva min förträfflighet. Den impulsen är väl i högsta grad bevis på att jag tar åt mig av kritiken och känner mig träffad, ända in i märgen.
Jag misstänker att jag inte är den enda som varit med i KF mest för att jag känner (jodå, alltjämt, the guilt is huge) att jag borde, och det är synd att det blivit så.
Det som verkligen fick mig att vackla nu var dock inte att bli påmind om mina skyldigheter, utan av Martinas upprop, vilket påminde mig vilken positiv kraft engagemang kan vara, och vad vackert man kan skapa tillsammans, och det är därför jag nog lär åter gå med någon gång i framtiden, och då ska jag vara fylld av energi och goda idéer om vad jag kan bidra med, men precis just nu avstår jag hellre. Jag är ledsen om jag på något vis väckt anstöt, och låt mig tillägga att jag har den största respekt för föreningens verksamhet, det kan det väl aldrig varit någon tvivel om.

praeter spem

För att följa upp situationen för latinet vid gymnasieskolorna i Uppsala (denna lärdomsstad!), såbörjade det med en liten debattartikel, som följdes av en utmärkt insändare:

"Under vår livstid finns det fler latinelever än det fanns under språkets storhetstid på 1600- och 1700-talen. Skillnaden är att dagens studerande har betydligt färre timmar än vad man då hade och att detta medför att deras kunskap snarare är orienterande än språkligt fördjupad.
Jag är latinlärare, dock utan privilegiet att för tillfället ha en latingrupp i undervisningen. Många av mina tidigare elever har vittnat om att de tack vare latinet lättare har tagit till sig andra språk - romanska eller ej - och att de har fått en studiedisciplin som de inte har i andra ämnen.
Att Uppsala inte har något gymnasielatin betyder inte att språket för en tynande tillvaro i övriga landet. I Svenska Klassikerförbundets statistik återfinns flera städer med 25, 30 och till och med över 40 elever i ämnet. Jag arbetade själv så sent som för ett par år sedan i Västerås och hade där närmare femtio elever.
Även mindre orter brukar kunna få ihop en grupp: Uddevalla, Alingsås, Nyköping ligger alla högt upp på listan över antalet latinstuderande. Att sedan anrika Uppsala inte har någon grupp i gymnasiet är förstås en skam."

Ytterligare en insändare publicerades, och häromdagen kom även respons från politiskt håll, med något speciell satslösning och accentuerat (sic!) latin, från ordföranden (FP) i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, återigen på debattplatsen:

"Jag kan försäkra Levin om att inga politiska beslut har fattats om att lägga ner kurser i latin eller andra språk. Tvärtom har vi i Alliansen lokalt och nationellt agerat för att premiera studier i språk.
I dag är det så få som väljer att läsa latin att vi får inte ihop någon grupp.
Men vi tycker att latin är väldigt lärorikt så vi kommer att försöka hitta nya sätt att locka elever att läsa latin.
Om elever från flera skolor kan välja latin, ökar chanserna att få ihop en eller kanske till och med flera grupper.
Spes est últimum rerum adversarum solácium. (Hoppet är den yttersta trösten i motgång.)"

Ryktet är att det kanske, kanske finns ett litet ljus i mörkret, med en liten grupp gymnasister som eventuellt får privilegiet att läsa latin.

nec

Inte riktigt ännu ska diskussionerna nedan lämnas, dock tas de inte upp idag, utan dagens brännade tema är inspiration, motivation och frustration.
Det är ju det där eviga problemet, med disciplin, och även om det på många sätt går bättre än någonsin i att göra sin dagliga tid vid datorn (även om det varit en hel del dåliga dagar på senaste tiden), så är det en ständig problematik, och den där otäcka känslan av att dagen plötsligt gått i ett töcken av mailslafs och prokrastinerande som man inte ens minns dyker upp. Jag hade än mer av detta under våren innan paradigmskifte, och råkade vid det tillfället läsa The Screwtape Letters , och hittade där en beskrivning av det hopplösa tillstånd som man emellanåt ramlar in i i sin önskan att göra något vettigt, det där då man varken gör det som bör göras, eller att man för den delen har kul i det att man inte jobbar.

The Screwtape letters är en fiktiv brevväxling mellan två demoner, en underordnad newbie ute på fältet och dennes överordnade där den yngre vägleds i hur man leder själar till Helvetet, och nestorn predikar för den ivrige nybörjarfrestaren att inte försöka driva männinskan i fråga till stora synder, utan snarare få dem att förtappa gradvis och genom letargi. Boken är skriven av C.S. Lewis, ni vet, han med Narniaböckerna.

(Jag kan inte låta tillfället gå mig ur händerna att bara kort ge en liten inblick i den konflikt som fanns mellan Lewis och den forne poet laureate Betjeman, inte bara för att skjuta Lewis nallebjörns-rykte i sank, men även för att det är säkerligen, när vi är inne på doktorerande, kan ge inspiration till formuleringar i Acknowledgements, och för att det är underållnade.
Dessa två kom alltså inte överens, och vi ska inte gå in på orsakerna här som väl bottnade i att Lewis var oresonlig tutor vid oxford till den bråkige B, men den folkäre poeten fortsatte att länge chikanera och pika sin forne lärare. I Ghastly Good Taste från 1933 står det t.ex i förordet: ‘Finally, the author is indebted to mr C.S lewis…whose jolly personality and encouragement to the author in his youth have remained an unfading memory for the author’s declining years.’ Något senare i förordet till Continual Dew (1937) tackas Lewis ‘for the footnote on p.256’. Naturligtvis fanns det inte någon sida 256. I samma bok finns följande vers: Objectively, our Common Room/ Is like a small Athenian State- /Except for Lewis: he’s all right/ But do ou think he’s quite first-rate? Läs mer i Hilliers utmärkta biografi.)

Hursomhaver, i brev 12 hittar man följande:

"As this condition becomes more fully established, you will be gradually freed from the tiresome business of providing Pleasures as temptations. As the uneasiness and his reluctance to face it cut him off more and more from all real happiness, and as habit renders the pleasures of vanity and excitement and flippancy at once less pleasant and harder to forgo (for that is what habit unfortunately does to a pleasure) you will find that anything or nothing is sufficient to attract his wandering attention. You no longer need a good book, which he really likes, to keep him from his prayers or his work or his sleep; a column of advertisements in yesterday’s paper will do. You can make him waste his time not ony in conversation with people whom he likes, but in conversation with those he cares nothing about on subjects that bore him. You can make him do nothing at all for long periods. You can keep him up late at night, not roistering, but staring at a dead fire in a cold room. All the healthy and outgoing activities which we want him to avoid can be inhibited, and nothing given in return, so that at last he may say, as one of one own patients said on his arrival down here, “I now see that I spent most of my life in doing neither what I ought nor what I liked”.

Pro scientia et sapientia

Några korta notiser denna regniga måndag:

- I en väldigt trevlig kommentar till mitt veliga inlägg om medlemskap i Klassikerförbundet bemöter Classicas-redaktör min kritik och uppmanar:

"Ett upprop här på Latinbloggen: skicka gärna texter med antik anknytning till mig (martina.finnskog@hotmail.com), så kan de publiceras i ett medlemsblad som läses av fler än de 350 medlemmar som förbundet utgör. Men ersättningen är 0 kronor..."

Kan väl dock vara en bra början för hugade journalistaspiranter, och läsarna är av yttersta kaliber och raffinemang.

- Ni minns hur gymnasielatinet lämnat den eviga ungdomens stad? Debattartikeln i UNT har följts upp av en utmärkt insändare (UNT 15/8) som ännu inte finns på nätet, och jag rekommenderar att ni alla letar reda på den snarast, den talande rubriken är "Intresse för latin i andra städer än Uppsala".

- En uppmuntrande själ sände mig detta skämt häromdagen, och nog lyste det upp tillvaron en smula:

"One day Gaius decided that he wanted to hear Cicero give a speech in the forum. So he tells his wife who packs him a small lunch and off he sets early in the morning. Gaius is gone all day and when he finally arrived home that night his wife asks him how Cicero's speech went. "Well," he said, "he is as fine an orator as they say." "What did he speak about?" Gaius' wife asks."I don't know." Gaius responds. "I didn't stay long enough to hear the verb."

- Slutligen, jag har länge funderat på en fin och snitsig ingång att ta upp Florence King, först tänkte jag göra det i samband med typ Pride, och sedan så där i allmänhet, men det blev aktuelt idag, då hon omnämns i en recension i SvD (visserligen bara i förbifarten, men ändå!), och jag kan sålunda ha orsak att gräva fram hennes "Confessions of a failed southern lady", där några av de bästa bitarna förenar latin, girl-on-girl action och Mississippi i en smaklig och emellanåt otäck röra:

"The Old South had revered the civilizations of the ancient Mediterranean; it was why Southern mansions had Doric columns, why Ole Miss and several other still offered a classics major, and why two young men in 1957 bore names like Augustus and Lucius. As a classical scholar, Bres was more truly Southern than the girls who called themselves belles, [...].

[...]
"Still thinking about the Southernness of classical studies, I ventured my opinion and asked the others what they thought.
Bres shook her head. "That was true once but today's Mississippians wouldn't by it. One way or another, Latin makes them mad.
"Why?" I asked.
"Three reasons." She shot a long index finger out of the relaxed curve of her fist. "Primo, it's catholic, so the baptists hate it. Secundo, it's the symbol of scholarship, so anti-intellectuals hate it. Tertio, the campus cuties hate it beacuse it has a reputation for being hard to learn, and that makes it unfeminine."

Ett lämpligt påpekande vore väl här att författaren till den välkända inkörsporten till klassiska studier, Donna Tartt, påbörjade sina universitetsstudier vid samma universitet (även om hon inte trivdes så bra).

querimonia

Vi verkar ha många hypoteser om orsakerna till latinets försvinnande vid Uppsalas gymnasieskolor om man tittar dels på mitt eget spekulerande nedan, och dels i kommentarerna. Det är helt enkelt ett gytter, och jag erkänner att jag inte orkar sätta mig in i hela merit-poängsgrejen, det svindlar för ögonen. Ett särskilt tack till Martina, i egenskap av inte bara latinlärare utan även klassikerförbundsrepresentant som berättade om sina upplevelser, samt vad Klassikerförbundet gjort. En sak som jag tycker är intressant att man talar om "skolan" i singular, vilket ju antingen måste betyda att det blott funnits vid en skola, eller det att det inte gjorts något försök till samordning mellan skolorna (för att återigen blicka tillbaka i the distant past, så var det så jag fick möjligheten att läsa grekiska på gymnasiet, att flera skolor (well, 2) gick ihop om detta).

Jag tycker det är fantastskt bra att Klassikerförbundet uppvaktar rektorerna och att de kämpar för att latinet skall bi obligatorsikt på det humansitiska programmet, all heder åt dem.
Jag är dock inte medlem längre. Det är inte för att jag på något vis tycker det är en dålig organisation, utan för att jag inte riktigt ser längre varför jag bör vara med. Man kan säker anföra solidaritesskäl, och det är en liten tagg, det erkänns. Jag har hitintills varit en av deras varmaste omhuldare, uppmanat envar att gå med och göra sin sak för den klassiska saken, men i och med min årsavgift plötsligt höjts markant (har ju blivit 30), förnyade jag helt enketl inte medlemmskapet.
Visseligen är det intressant med det lilla skvaller som man kan utröna i Classica (den lilla tidning man får), såsom regionombud, och jag tycker om att läsa rapporterna från olika evenemang, texter som håller varierande kvalitet, det stora och saftiga russinet i den lussebullsgula tidningen, som var den senaste jag läste, var Hanna Nordlanders reseberättelse från kursen för lärare vid Svenska Institutet i Athen, som vinkar åt Strändernas svall, Kallifatides Herakles och de närvarande myterna på vacker prosa (man hittar hennes texter i övrigt här).

Det är guldkorn av detta slag, som tex Gotlandsrapporten i ett tidigare nummer, som gör att jag stannade, samt att man ju borde. Dock, inriktningen känns så fullständigt vara på gymnasievarianten av de klassiska språken, och det är inte något jag sysslar med för närvarande, någon gång återvänder jag kanske till den yrkeskåren, och visst är det intressant, men känslan av vattentäta skott mellan högskolan och gymnasiet dominerar.
Visst ska man strida för dessa språks livsutrymme i gymnasieskolan, men jag har inte sett mycket om t.ex förkunskapskravens vara eller icke vid högskolan, inte heller om de mastersprogram som är under utveckling, eller det faktum att mängden doktorander i klassiska språk minskar och kan snart var obefintlig vid vissa lärosäten. Allt detta hör ju liksom ihop, disskussionen måste rasa, latinets allmäna status påverkar gymnasieskolan, och vad man har med sig från gymnasieskolan påverkar den allmäna synen och i synnerhet högskolan.

Det är mycket möjligt att jag går med igen, men precis just nu får det vara, och jag tänkte att jag kanske borde säga det.

decus Sueciae

Låt oss prata om något roligare ett kort slag, nämligen den enorma kongress som firades här i staden, antagligen det största svenska latinarrangemang någonsin (?) och väldigt, väldigt lyckat.
Wom sagt, Uppsala visade upp sig från sin bästa sida, ständig sol, och vi huserade i universitetshuset, vilket gjorde det stämningsfullt, om än något svett och klibbigt emellanåt.
UNT rapporterade inte bara innan kongressen, utan besökte den med ytterligare en artikel som följd, som just påpekade spridningen i ålder och nationalitet bland deltagarna (tyvärr klippt i nätversionen), samt den uppsluppna stämningen:

"När dörrarna till föredragssalarna öppnas strömmar de ut, upprymda, rödkindade och inspirerade av föredrag med långa komplicerad titlar, hållna på något av de fem konferensspråken ("contemporary latin" är givetvis ett av dem). Samtalen under kaffepausen blir intensiva, sorl på franska, spanska och italienska stiger mot taket."

Jag är inte nylatinist (även om jag har ett dunkelt förflutet) , men hade först faktiskt tänkt lägga fram ett paper (just med stoff införskaffat under detta dunkla), dock har det varit en del omvälvningar (mer om det någon annan gång) och tid fanns till slut inte, och jag fick nöja mig med att vara funktionär. Jag var inte bra salsvärd, det vill säga ombesörje de talandes väl och ve i en viss utvald lokal med vattentillförsel och powerpointassistans, utan var även the runner, den lättlurade själ med uppdraget att vid behov av kopior eller utskrifter ta mig till institutionen, lyckas lista ut vad den ungerska motsvarigheten till "konferenspaper" heter på den överlämnade minnepinnen, eller bara kopiera ett visst antal av någon käck neo-latinsk dikt. Det franska uttrycket "faire la navette" kändes passande vid mina färder fram och åter, och då jag inte vill chikanera någon nationalitet i fråga om framförhållning, vill jag bara säga att amerikanerna är finast, de de lämnade på måndagen det som de behövde på fredagen, och inte en halvtimme innan sitt föredrag.

Sålunda blev det inte så mycket till mingel för min del, och vad det gäller föredragen skede urvalet inte av intresse utan det som var i min sal, det var det jag åhörde, vilket jag absolut inte klagar på, då det i sanning var spännande. Jag har inte bara hört om tidiga svenska dissertationer om Kina, utan lärt mig om Secundus , fascinerats av svenska kronogram, och fått se att nidverser om jurister är ständiga:

...
Aequum turbant causidici,
linguam et stilum venditant,
labore vivunt pauperum
...

Jag har även träffat en av mina idoler (JHG), samt fördjupat mig i Luthers slagfärdiga latin (hans mest kända oneliner: Pestis eram vivus, moriens tua mors ero, Papa.), och sett en del av hans mer martialisinspirerade poesi (kontext och översättning här):


Sarcasmus in Epicurum

Vitam quae faciunt suis beatam
Porcis, haec Epicurus ille tradit:
Ne spectes hominum Deive mentem.
Non est, qui regat atque curet orbem.
Spem vitae bene rideas futurae,
Quamvis mens ratioque sana monstrent.
Te soli tibi finge procreatum,
Certus, cuncta tuo esse nata ventri.
Silenus placeat, nihilque malis.
Vivas ut tua sus tuusque porcus
Et tandem moriare porcus et sus.
Sic, sic itur ad insulas beatas,
Aeterno quibus igne carcer ardet
Et tales coquit ustulatque porcos.
Tunc malles, Epicure, non fuisse,
Sed sero venient eae querelae.
Et disces aliud fuisse quiddam,
Quam quod riseris hic inane, numen.

Naturligtvis skapades det även nytt under denna kongress, med sessioner helt på det döda språket, samt minst en tillfälighetsdikt såväl det lärda sällskapet som Uppsala till ära (texten är handskriven, hyggligt spontan, och jag är lite osäker om jag fått allt rätt, trots poäng i paleografi, vidare utelämnar jag 3 verser av lättja):

Carmen valedictorium, quod in ipsa conventus conclusione ab omnibus una voce canendum erit secundum modos illos, quibus Ludovicos de beethoven hymnum suum (qui Europaeus dicitur) "Gaudium, scintilla diva" exornavit.

Metam suam hic conventus nimis cito tetigit,
qui nos undique exortos huc in unum contulit,
qui refecit nos doctrina divinae scientiae
et thesauris nos ditavit huius urbis splendidae.

Delectavit nos et pavit haec amoena regio
(felix bellis diu carens!) suo fructu vario.
Doctiores, fortiores et plenos laetitia
nec immemores dimittis tu nos, clara Suecia.

...

Vale nunc, Uppsala dulcis, vale decus Sueciae,
vale floribus ornata sedes tu scientiae!
Hinc Illustret corda nostra lux quae parit gaudium,
quam fundit multam in noctem caelum tuum splendidam.

...

Och så strax åter till sedvanlig kverulans.

Ubi sunt qui ante nos...

Rapportering från konferensen får dröja, ty återigen har ironin stått i kulisserna med en sjujäkla sandsäck riggad och redo; ty så fort vad som möjligen är den största lantinkonferensen någonsin i Sverige avslutats, en riktig triumf för latinet i Uppsala, möts man av följande i den lokala tidningen, nämligen att det till hösten inte kommer finnas något latin vid Uppsalas gymnasieskolor. (Jag hoppas in i det sista att detta ska handla om något slags missförstånd och har ägnat värdefull avhandlingstid åt ett försök till medborgarjournalistik, dock har jag inte fått svar på de mail jag nyss sände, och inte svarar de i telefon.)
Debattartikeln (jovisst avslöjas detta i en sådan, inte i nyhetsutrymmet) är vacker och vemodig, men jag hade kanske velat se en något mer praktiskt inriktning. (En stor eloge dock till författaren som tagit sig tid!):

"Ändå finns det de som är redo att begrava latinet! Man har faktiskt redan fattat om spaden! Men inte vill väl vi att våra barn skall säga om oss att det var en kortsiktig, materialistisk syn på kunskap som styrde våra val när vi formade deras framtid? Nej, ge gymnasieskolorna i Uppsala råd och möjlighet att ge de ungdomar som önskar chansen att få studera latin! Inte bara för den fortsatta forskningens skull utan för att säkra varje människas rätt till personlig utveckling"

Ironin slog total knock out, inte bara i och med att detta fick följa på den bejublade konferensen, utan även genom det faktum att Uppsala Universitet är väl det enda lärosäte som alltjämt har förkunskapskrav för tillträde till grundkursen i latin (inte att förväxlas med introduktionskursen), och sålunda har det lokala rekryteringsunderlag som ändå fanns i lärdomstaden utplånats. Strålande tider!

Vidare, detta kunde knappast kommit som en blixt från klar himmel, men ändå är detta det första jag hör om det, och jag letar förgäves på Klassikerförbundets hemsida efter någon liten förvarning, det som skulle kunna skvallra om detta är "undersökningen av de klassiska språkens ställning" där Uppsala saknas, men jag vet inte hur heltäckande den är eller hur informationen samlas in, och det kanske hade varit värt att lyfta fram om man redan då visste att det höll på att gå åt pipan.

På min tid, när jag var ung och fortfarande hade fungerande knän, så fanns latin vid minst tre gymnasieskolor i staden och det fanns även viss (man fick tjafsa lite) möjlighet att läsa grekiska, och allt detta var sådant som man tog för givet att det skulle finnas. Jag vet naturligtvis inte vad avskaffandet av latinet beror på, dock vet jag med säkerhet att man kommer skylla på "bristande elevintresse", men om man får ha en hypotes och spekulera fullständigt fritt så skulle jag gissa att de förmågot som efterträdde de mer etablerade och nyligen pensionerade, inte bara hade svårt att som nya hävda sig mot ledningen, utan ibland är det även så att man anställts på vikariebasis för blott ett läsår vilket knappast ger kontinuitet eller någon möjlighet till att locka adepter till att välja de klassiska språken. Ack ja.

Congressus Upsaliensis

Den Stora Neo-Latin konferensen har halvlek, några busslaster av latinare and their ilk har skickats till Drottningholm, och jag har sålunda tid att uppdatera. Jag hade nämligen den något naiva idén att jag skulle kunna hinna göra det under konferensdagarna, mn det visade sig att jag antingen var vansinnigt upptagen med sysslor av slaget kopierande och vattenhämtande eller varit så fascinerad av det pågående papret att jag inte kunnat slita mig (allvarigt talat, skulle du kunna sluta lyssna på en utläggning om en 1600-tals dissertation rörande skämtan i juridiken, eller då specifikt att så länge man är ironisk kan man slippa undan et mesta: atque ita qui interroganti foeminae & dicenti: sis maritus meus, responderat: Ja/ cum ex reliquo contextu apparuit, ipsum ironice hoc verbum protulisse, non praesumitur consensisse ac per consequens non obligatur.)

Hursomhaver, än så länge, och förhoppningsvis framöver är det enormt trevligt och flyter på bra, trots mindre strul med schemat (har i det rum som jag varit ansvarig för haft två försvunna föreläsare, dvs folk som avanmält sig men ändå kvarstått), ett återbud pga svininfluensan, en plenary speaker (alltså någon som får en timme till sitt förfogande, samt är utan parellellsessioner) som bröt båda armarna innan avresa, en efterfågan av barnläkare för sjuk medföljande unge, ett otal språkförbistringar (löses med latin) och ett väder som lockar deltagarna att skolka. Solskenet har dock även arit gangeligt, då staden visat upp sin bästa sida, t.ex vid den välkomstottagning som var i söndags i Orangeriet i Botan var det närapå för vackert, resten av veckan kanke inte skulle kunna leva upp till samma standard, men än så länge är nog ingen besviken.

Jag hoppas ni alla förresten sett den helsidesartikel som lokaltidningen gjorde om "världskongressen", som jag tycker på ett bra vis förklarar nyttan och nöjet för de oinitierade:

"Hans Helander, professor emeritus i latin vid Uppsala universitet och ordförande för kommittén som arrangerar den 14:e internationella kongressen i nylatinska studier, är van vid frågan om det rör sig om ett synnerligen exklusivt och smalt forskningsfält.- Tvärtom, i själva verket är nylatinska studier något av hjärtat av de humanistiska vetenskaperna. Från medeltidens slut till början av 1800-talet dominerade latinet inom vetenskap, litteratur och politisk debatt. Utan kunskap om de skriftliga latinska källorna kan man inte bedriva vettig historisk forskning om den perioden, säger han.Kopernikus, Newton, Linné - alla presenterade de sina banbrytande idéer i skrifter på latin."

litteras et artes nobis traditas excolere

Som alltid har det hänt saker medan man varit borta, och ni bör alla genast titta in hos Venanzio där ett ytterst spännande meningsutbyte utbrutit. Ni, lectores dilectissimi, kanske alla minns grekbloggens critique och presentation av granskningen av den senaste Pindaros' översättningen, på vilken författaren (av granskningen, inte Pindaros själv) nyss svarat i kommentarerna, och på vilket i sin tur den gode Venanzio nu bemött i en längre text.

Det finns mycket klokt där, och jag råder er att läsa den i sin helhet, men en kontrovers verkar vara skillnaden i synsätt mellan de parterna, den ene verkar bara blott vilja ha en helt vetenskaplig diskussion (vilket väl helt klart har sina förtjänster), medan den andre parten vet att verka på två olika nivåer, att å ena sidan vara vetenskaplig, men å andra sidan se behovet och nyttan av att låta filologi och de klassiska texterna skildras och diskuteras på en något mer lättsinnig (inte raljant) nivå, men en mer tillgänglig och, ja, underhållningsinriktad. En svår konst som jag tycket Venanzio bemästrar till fullo, och hans påpekande om anonymitet instämmer jag helt i.

Läs och betänk vilka möjligheter bloggmediet ger!

Slutligen, en liten "påannonsering" för vad som komma skall, idag tar den stora, gigantiska neo-latinkongressen, The Fourteenth International Congress of the International Association for Neo-Latin Studies, sina första staplande steg här i Uppsala. Över 200 filologer kommer släppas lösa för konferensande och vimlande, och latinbloggen kommer naturligtvis vara på plats och rapportera.

quae patitur, meruit

Och jag tar nu semester, vilket även bloggen får göra, jag har inte funnit tid till att övertala någon att gästblogga, och den får helt enkelt vila i två veckor, precis som jag.

Några avslutande notiser:

- I det att jag återigen håller på att samla på mig en gedigen bokhög från Carolinabiblioteket så har jag rännt mellan institutionen och den byggnaden i ett i dagarna. Kunde då konstatera att det fram tills nyligen doftade förföriskt av fläder när man svängde upp mot ingången, tack vare en utblommande buske och mycket regn. En bra doftmarkör.

- En orsak till semester är att man senaste tiden mottagit två telefonsamtal på jobbtelefonen från random personer med latinfrågor. Jag hänvisade dem till institutionens frågelåda, och förundrades över hur de förväntade sig att jag skulle släppa allt när de behagade att ringa.

- En annan trevlig bekantskap i Almedalen (sista omnämnandet, bergis!) var V&A som har en bloggrapport om den veckan här.

- Är för övrigt ganska besatt av Ausonius för närvarande.

Non scholae, sed vitae discimus

Då vi sysslar med det antika eller i alla fall förlegade så är det väl ytterst passande att en kort betraktelse om min Almedalsvistelse så där en vecka efter hemkomst, och då mest reflektera över det förlegade och antika begreppet bildning, som, tor det eller ej, faktiskt fick visst utrymme under den annars så soundbite-inriktade veckan.

Det var nämligen svårare än man kunde tro att helt och fullt inrikta sig på att bevaka forskning och forskarutbildningsfrågor (var där, som sagt, för SFS-DK, den nationella (som jag alltid understryker) doktorandkommittén), då detta knappast var någon fokusfråga, trots att det väl det är där det enligt kunniga bedömmare framtidens jobb/möjligheter/kompetens etc, ska finnas, men förutseende, det är ju för mesar, och sålunda beslöt jag mig för att även bildning ingick i mitt bevakningsområde.

Ett av arrangemangen jag då var på var ett seminarium organiserat av Gotlands högskola, lockad av titeln "Bildning i Bloggarnas tidevarv - betydelsen av bildning idag och i framtiden" vilket inte på något sätt blev det fontalangrepp på bloggar som man brukar vänta sig i sammanhang av detta slag utan mer en vacker konsensus plädering av den vittra panelen för bildning och utbildning. Man fann där bl.a Leif Alsheimer, ni minns säker honom, mannen som ville få jur.studenter att läsa romaner (HSVs rapport om hans kurs hittar ni här, intressant läsning!), och även en chef från eon bidrog genom att berätta om deras bildningsprojekt, de hade nämligen insett att deras chefer var för begränsade och ja, obildade, vilket tydligen blev ett problem i kontakten med kontinenten och än mer vid etableringen i Ryssland. Man upprättade sålunda en obligatorisk läsecirkel för sina anställda, vari de ryska klassikerna lästes och förhördes, vilket naturligtvis gav utdelning, à la hockeyfilm, man tänker sig ett hopklipp av scener där mellancheferna svettas över Dosto, gråter över Anna karenina, och sedan in a key-meeting får använding av dessa psykologiska insikter och litterära analyser, och sveper hem kontraktet (vill gärna se Kurt Russel i rollen). En solskenshistoria, och borde inte ironisera över den, ty initiativet är lovvärt, men avslöjar den inte mer om tillståndet pre rekrifierande bildningskurs än vad som egentligen är klädsamt för de inblandade, och vad säger det om de företag som väljer att inte satsa på detta?

Ty det sades också, att bildning är ett livsprojekt, och inget som kan smetas på kosmetiskt och för tillfället, och som mycket riktigt påpekades, så är det liksom inte riktigt själva faktakunskaperna som är det stora i bildning (även om de förstås spelar roll, leve korvstoppningen!), utan förmågan att koppla mellan dessa, att se bredare sammanhang och vid tillgodögörande av nytt stoff kunna kontextualisera och ifrågasätta det som inmundigas. Narurligvis kom det, framförallt från publiken, en bredsida mot ovan hyllade korvstoppning och en stilla bön om att det framförallt skulle vara ifrågasättandet och det kritiska tänkandet som skulle få symbolisera bildning, men jag kan aldrig förstå detta ty det är mig en gåta hur man kan ifrågasätta om man inte har någon fakta att stödja sådan inkvisition på.
Alltså, en underbart trevlig panel (med bl.a Klas-Herman, boendekamrat och min de facto ordförande, samt ), en mysig kuddhörna med melon och prosciutto efter diskussionen (och trevlig men kort samtal med fina Lotta Gröning, som även hon suttit i panelen), och jag vandrade därifrån fylld av glädje och tillförsikt om framtiden.

Något mindre mysig, men med samma, ja, låt oss säga värdegrund, var det seminarium om bildning som S-studenter, Gröna studenter, och Vänsterns studentförbund ordnade; Vem bryr sig om bildning? Det var något mer polemiskt och faktiskt problematiserande, vad bildning egentligen var diskuterades, samt om det har någon vikt och värde i dagens svenska samhälle. Här var synen mörk, här fanns ingen trevlig företagare som ställde sig upp och berättade om chefernas bokklubb, utan en rädsla för hur den bildningsutarmning som sker nu kontinuerligt skulle te sig i framtiden, vad det gör med demokrati och folkligt engagemang, och inte minst om man kan benämna det en klassfråga.(Det där med klassfråga är svårt, bildning har definitivt tappat som generell klassmarkör, och än mer i tillgänglighet för hugade klassresenärer; skolan har inte tid och på universitetet ska det enligt vår regering i högsta grad stävjas och undanhållas; om man slår upp sidan 122 i Globaliseringsrådets slutrapport finns en panegyrik om hur bra det kommer bli bara vi inför avgifter på högskolorna, ty ett resultat förväntas vara studietiderna minskar generellt och att "Konsumtionsutbildning kan förväntas minska". Jag är hysteriskt nyfiken på vad "Konsumtionsutbildning" är för något, vid googling hittar jag blott förlegade ting om hushållskolor.)

Panelen utgjordes förstås av representanter för de organiserande partierna (bl.a unge hr Fridolin som steg enormt i min aktning) och av SULFs ordförande (mer om det strax) samt av Stina Oscarson från Orionteatern som höll ett så vackert inledningsanförande att jag var tvungen att be henne om texten, samt tillåtelse att citera en liten bit för er:

"Bildning är att ha kunskap inom en rad olika olika områden och en förmåga att se hur dessa områden samspelar med varandra. Bildning är förståelse för att det finns olika typer av värden; mätbara och icke mätbara. I begreppet ligger också insikten att det ibland kan finnas flera sanningar, att kunna omfatta begreppet motsägelsefullhetsstyrka.
I bildningsbegreppet ligger också insikten att man aldrig blir färdigbildad, att man aldrig kan fastslå något för evigt och samtidigt våga tro att det finns eviga värden.

...

Bildning kräver ständig fördjupning.
Vi lever i en tid av förenkling.

Bildning kräver tankens frihet.
Vi lever i en tid när de mesta åsikter och uttryck är köpta.

Bildning kräver tid.
Vi lever i en tid när man ska vara glad om man får ett par minuter på sig för att utveckla ett resonemang i public service."

Återigen, en hygglig konsensus om vad som är viktigt, även om bildning och dess ideal framställdes som under siege, och även om de anekdoter och framtider som framlades var nedslånde så fann man hopp i att vi var enade och intresserade.
jag hade nog betryggats och njutit mer om jag inte mellan dessa seminarier inte varit på något dito som organiserats av Almega med titeln "Nobelpris eller jobb – vad ska styra högskolans finansiering?". Jag förstår helt att syftet där var att diskutera andra finansieringsmodeller, men jisses Amalia, får man vara så trångsynt och enögd i sin syn på högre utbildning? Återigen, de har en poäng i att majoriteten av studenter drar till arbetsmarknad, men att verkligen se på dessa hulda bildningsorgan som blott och enbart producenter av arbetstagare gör mig lite mörkrädd. I redovisningen av hur man drömde och hoppades om att framtida finansieringsmodeller skulle se ut pratades det mycket om att finansiering skulle baseras på "resultatbaserade indikatorer" som i den presentation jag fick se enbart, enbart, enbart handlade om arbetsmarknadsanpassning och branchanknytning.
Nu kanske det var så att det är så självklart med, tja, forskningsanknytning (från HSVs hemsida: Högskolelagen stadgar att högskolans verksamhet ska bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning. Detta samband kan benämnas forskningsanknytning.") och den fria tanken att det inte ens behövde sägas, men får jag vara cyniker och säga att jag tror inte det, ty om jag får dra till med en talande anekdot, och tro mig, denna presentation var späckad med sådana, så yttrades inte ordet forskning en enda gång, när presentatören talade om sitt förarbete så drog han lite svengelskt till med "research". F-ordet har blivit för fult nu för att ens yttra i offentliga sammanhang.

Det hela avslutades med en panel av representanter från diverse fackförbund av typen Jusek, Ekonomernas etc, samt Flodis, där di fackliga tog ställning för det där med högskoleavgifter (antagligen för att stämma den där himla konsumptionsutbildningen i bäcken, jag är osäker på vad det är, men det kan ju inte vara bra), men kansler Flodström var emot.

Tvära emotionella kast alltså, och blanda det med mycket gratisvin, en riktig solbränna (händer oss tattare sällan) och vad som känns som tusentals möten och människor, så förstår ni att det är omöjligt att få in i bloggform allt som hände.
Tvåtre ting till måste sägas (jag skippar det frontalangrepp på peer-reviewforskning som jag bevittnade och tyvärr även en del hjältemodiga insatser fråm mina doktorandkollegor under frågestunder), och en av de viktigaste är hur imponerad jag nu är av SULF, och då inte bara dess ordförande Anna Götlind som var en jäkel på att prata såväl folkbildning som bildning, utan hela det kansli hon släpat med sig, som var kunniga och kompetenta på ett vis man sällan möter.
De dök upp på den regninga frukost som SFS ordnade och hängde runt i vätan utan klagan, och kom även förbi på det lilla mingel som min moderorganisation hade i den lägenhet där vi alla 8 representanter var inklämda (ett badrum, say no more), och stannade till allmän hemgång under livligt intresse och ivriga diskussioner. (Jag vill i högsta grad framhålla Git, som minsann kan Helan går på latin samt bloggar på SULFs hemsida.)

Ett betydligt lyxigare mingel var det som Lunds Universitet bjöd in till för att presentera och bemmöta frågor kring ESS, med omfattande plockmat och flödande drycker, samt en konferencier som fick mina manliga följeslagare att bli saliga, en gosse från HippHipp (? säger mig ingenting tyvärr) och en fantastiskt duktig informatör som smidigt hanterade oron för strålning (det var liksom inte svårt att lista ut vad damen i "Atomkraft?Nej Tack!"-tröjan skulle fråga om) och danskarnas hypotes om att detta skulle bli ett terroristmål och ödelägga Danmark för all framtid. Hursomhaver, universitetets rektor var närvarande och även talande emellanåt, och vår lilla forskarutbildningsdelegation fick sig en pratstund efter spektaklet var över, i slutet av vilket jag ju inte kunde låta bli att fråga om hur det skulle bli med latinet vid Lunds Universitet. Ett dansande utan like runt frågan inleddes, har var något som varken var väntat eller välkommet, men vad jag lyckdes utröna så var man intresserad av att inte avskaffa ämnet helt (jag undrade stilla om dwet där med att ha ett latinskt motto utan att ha kompetensen på plats), men jag var ovillig att pressa på, hade ju just smakat av vin och mat, och en gäst bör hörsamma sin värd, och han hade ingen lust att svara. Kanske är det dock bra att frågan ställs, så att man visar att vi inte glömt.

Som tillägg till det lilla mötet kan berättas att Sydsvenskan häromdagen rapporterade att den donation som håller latinundervisningen levande vid vad som kan kallas landets näst äldsta universitet har förlängts med ett år, pengarna skulle egentligen ta slut vid årskiftet, men nu ges ytterligare tid att utveckla och förankra ämnet:

"Från början var förhoppningen att två år skulle räcka för att bygga upp latinämnet på nytt. Men universitetet har inte utlyst någon tjänst i latin till nästa år varför utbildningen alltjämnt är beroende av donationer från Thora Ohlssons stiftelse."

(Vi har redan sagt så mycket, och Minerva säger sitt, så vi lämnar därhän denna gång de klassiska språkens vara-eller-ej vid LU.)

Jag skulle kunna skriva tusentals ord till om Almedalen och Vad Jag Lärde Mig Där (forskning, eller frånvaron av densamma (vilket omfattar forskarutbildning) är politik, samt att det är i sanning Upp Till Kamp för vår avgiftsfria högskola), men då detta ska hålla sig till humaniora och helst latin, så lämnas övriga seminarier, spännande möten, och galenskaper åt glömskan och dåtiden.

intermissio

En utlovad kort (mkt kort) Almedalsrapport kommer, jag har dock fastnat i det som kallas jobb, och det jag faktiskt får betalt för tenderar att ialla fall emellanåt få gå före internetskoj.

Jag vill dock meddela att den lycklige recipient nu utvalts som kommer mottaga ett signerat exemplar av Allan Klynnes "Kleopatra- Liv och legend". Det var förvånansvärt god uppslutning, i synnerhet med tanke på att det är juli och de flesta väl borta från sina dataskärmar.

För en smula prokrastinering, i linje med bloggens klassiska tema rekommenderar jag denna ironisering över businessböcker och antika gestalter, och i synnerhet kommentarerna därtill.