Non scholae, sed vitae discimus

Då vi sysslar med det antika eller i alla fall förlegade så är det väl ytterst passande att en kort betraktelse om min Almedalsvistelse så där en vecka efter hemkomst, och då mest reflektera över det förlegade och antika begreppet bildning, som, tor det eller ej, faktiskt fick visst utrymme under den annars så soundbite-inriktade veckan.

Det var nämligen svårare än man kunde tro att helt och fullt inrikta sig på att bevaka forskning och forskarutbildningsfrågor (var där, som sagt, för SFS-DK, den nationella (som jag alltid understryker) doktorandkommittén), då detta knappast var någon fokusfråga, trots att det väl det är där det enligt kunniga bedömmare framtidens jobb/möjligheter/kompetens etc, ska finnas, men förutseende, det är ju för mesar, och sålunda beslöt jag mig för att även bildning ingick i mitt bevakningsområde.

Ett av arrangemangen jag då var på var ett seminarium organiserat av Gotlands högskola, lockad av titeln "Bildning i Bloggarnas tidevarv - betydelsen av bildning idag och i framtiden" vilket inte på något sätt blev det fontalangrepp på bloggar som man brukar vänta sig i sammanhang av detta slag utan mer en vacker konsensus plädering av den vittra panelen för bildning och utbildning. Man fann där bl.a Leif Alsheimer, ni minns säker honom, mannen som ville få jur.studenter att läsa romaner (HSVs rapport om hans kurs hittar ni här, intressant läsning!), och även en chef från eon bidrog genom att berätta om deras bildningsprojekt, de hade nämligen insett att deras chefer var för begränsade och ja, obildade, vilket tydligen blev ett problem i kontakten med kontinenten och än mer vid etableringen i Ryssland. Man upprättade sålunda en obligatorisk läsecirkel för sina anställda, vari de ryska klassikerna lästes och förhördes, vilket naturligtvis gav utdelning, à la hockeyfilm, man tänker sig ett hopklipp av scener där mellancheferna svettas över Dosto, gråter över Anna karenina, och sedan in a key-meeting får använding av dessa psykologiska insikter och litterära analyser, och sveper hem kontraktet (vill gärna se Kurt Russel i rollen). En solskenshistoria, och borde inte ironisera över den, ty initiativet är lovvärt, men avslöjar den inte mer om tillståndet pre rekrifierande bildningskurs än vad som egentligen är klädsamt för de inblandade, och vad säger det om de företag som väljer att inte satsa på detta?

Ty det sades också, att bildning är ett livsprojekt, och inget som kan smetas på kosmetiskt och för tillfället, och som mycket riktigt påpekades, så är det liksom inte riktigt själva faktakunskaperna som är det stora i bildning (även om de förstås spelar roll, leve korvstoppningen!), utan förmågan att koppla mellan dessa, att se bredare sammanhang och vid tillgodögörande av nytt stoff kunna kontextualisera och ifrågasätta det som inmundigas. Narurligvis kom det, framförallt från publiken, en bredsida mot ovan hyllade korvstoppning och en stilla bön om att det framförallt skulle vara ifrågasättandet och det kritiska tänkandet som skulle få symbolisera bildning, men jag kan aldrig förstå detta ty det är mig en gåta hur man kan ifrågasätta om man inte har någon fakta att stödja sådan inkvisition på.
Alltså, en underbart trevlig panel (med bl.a Klas-Herman, boendekamrat och min de facto ordförande, samt ), en mysig kuddhörna med melon och prosciutto efter diskussionen (och trevlig men kort samtal med fina Lotta Gröning, som även hon suttit i panelen), och jag vandrade därifrån fylld av glädje och tillförsikt om framtiden.

Något mindre mysig, men med samma, ja, låt oss säga värdegrund, var det seminarium om bildning som S-studenter, Gröna studenter, och Vänsterns studentförbund ordnade; Vem bryr sig om bildning? Det var något mer polemiskt och faktiskt problematiserande, vad bildning egentligen var diskuterades, samt om det har någon vikt och värde i dagens svenska samhälle. Här var synen mörk, här fanns ingen trevlig företagare som ställde sig upp och berättade om chefernas bokklubb, utan en rädsla för hur den bildningsutarmning som sker nu kontinuerligt skulle te sig i framtiden, vad det gör med demokrati och folkligt engagemang, och inte minst om man kan benämna det en klassfråga.(Det där med klassfråga är svårt, bildning har definitivt tappat som generell klassmarkör, och än mer i tillgänglighet för hugade klassresenärer; skolan har inte tid och på universitetet ska det enligt vår regering i högsta grad stävjas och undanhållas; om man slår upp sidan 122 i Globaliseringsrådets slutrapport finns en panegyrik om hur bra det kommer bli bara vi inför avgifter på högskolorna, ty ett resultat förväntas vara studietiderna minskar generellt och att "Konsumtionsutbildning kan förväntas minska". Jag är hysteriskt nyfiken på vad "Konsumtionsutbildning" är för något, vid googling hittar jag blott förlegade ting om hushållskolor.)

Panelen utgjordes förstås av representanter för de organiserande partierna (bl.a unge hr Fridolin som steg enormt i min aktning) och av SULFs ordförande (mer om det strax) samt av Stina Oscarson från Orionteatern som höll ett så vackert inledningsanförande att jag var tvungen att be henne om texten, samt tillåtelse att citera en liten bit för er:

"Bildning är att ha kunskap inom en rad olika olika områden och en förmåga att se hur dessa områden samspelar med varandra. Bildning är förståelse för att det finns olika typer av värden; mätbara och icke mätbara. I begreppet ligger också insikten att det ibland kan finnas flera sanningar, att kunna omfatta begreppet motsägelsefullhetsstyrka.
I bildningsbegreppet ligger också insikten att man aldrig blir färdigbildad, att man aldrig kan fastslå något för evigt och samtidigt våga tro att det finns eviga värden.

...

Bildning kräver ständig fördjupning.
Vi lever i en tid av förenkling.

Bildning kräver tankens frihet.
Vi lever i en tid när de mesta åsikter och uttryck är köpta.

Bildning kräver tid.
Vi lever i en tid när man ska vara glad om man får ett par minuter på sig för att utveckla ett resonemang i public service."

Återigen, en hygglig konsensus om vad som är viktigt, även om bildning och dess ideal framställdes som under siege, och även om de anekdoter och framtider som framlades var nedslånde så fann man hopp i att vi var enade och intresserade.
jag hade nog betryggats och njutit mer om jag inte mellan dessa seminarier inte varit på något dito som organiserats av Almega med titeln "Nobelpris eller jobb – vad ska styra högskolans finansiering?". Jag förstår helt att syftet där var att diskutera andra finansieringsmodeller, men jisses Amalia, får man vara så trångsynt och enögd i sin syn på högre utbildning? Återigen, de har en poäng i att majoriteten av studenter drar till arbetsmarknad, men att verkligen se på dessa hulda bildningsorgan som blott och enbart producenter av arbetstagare gör mig lite mörkrädd. I redovisningen av hur man drömde och hoppades om att framtida finansieringsmodeller skulle se ut pratades det mycket om att finansiering skulle baseras på "resultatbaserade indikatorer" som i den presentation jag fick se enbart, enbart, enbart handlade om arbetsmarknadsanpassning och branchanknytning.
Nu kanske det var så att det är så självklart med, tja, forskningsanknytning (från HSVs hemsida: Högskolelagen stadgar att högskolans verksamhet ska bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning. Detta samband kan benämnas forskningsanknytning.") och den fria tanken att det inte ens behövde sägas, men får jag vara cyniker och säga att jag tror inte det, ty om jag får dra till med en talande anekdot, och tro mig, denna presentation var späckad med sådana, så yttrades inte ordet forskning en enda gång, när presentatören talade om sitt förarbete så drog han lite svengelskt till med "research". F-ordet har blivit för fult nu för att ens yttra i offentliga sammanhang.

Det hela avslutades med en panel av representanter från diverse fackförbund av typen Jusek, Ekonomernas etc, samt Flodis, där di fackliga tog ställning för det där med högskoleavgifter (antagligen för att stämma den där himla konsumptionsutbildningen i bäcken, jag är osäker på vad det är, men det kan ju inte vara bra), men kansler Flodström var emot.

Tvära emotionella kast alltså, och blanda det med mycket gratisvin, en riktig solbränna (händer oss tattare sällan) och vad som känns som tusentals möten och människor, så förstår ni att det är omöjligt att få in i bloggform allt som hände.
Tvåtre ting till måste sägas (jag skippar det frontalangrepp på peer-reviewforskning som jag bevittnade och tyvärr även en del hjältemodiga insatser fråm mina doktorandkollegor under frågestunder), och en av de viktigaste är hur imponerad jag nu är av SULF, och då inte bara dess ordförande Anna Götlind som var en jäkel på att prata såväl folkbildning som bildning, utan hela det kansli hon släpat med sig, som var kunniga och kompetenta på ett vis man sällan möter.
De dök upp på den regninga frukost som SFS ordnade och hängde runt i vätan utan klagan, och kom även förbi på det lilla mingel som min moderorganisation hade i den lägenhet där vi alla 8 representanter var inklämda (ett badrum, say no more), och stannade till allmän hemgång under livligt intresse och ivriga diskussioner. (Jag vill i högsta grad framhålla Git, som minsann kan Helan går på latin samt bloggar på SULFs hemsida.)

Ett betydligt lyxigare mingel var det som Lunds Universitet bjöd in till för att presentera och bemmöta frågor kring ESS, med omfattande plockmat och flödande drycker, samt en konferencier som fick mina manliga följeslagare att bli saliga, en gosse från HippHipp (? säger mig ingenting tyvärr) och en fantastiskt duktig informatör som smidigt hanterade oron för strålning (det var liksom inte svårt att lista ut vad damen i "Atomkraft?Nej Tack!"-tröjan skulle fråga om) och danskarnas hypotes om att detta skulle bli ett terroristmål och ödelägga Danmark för all framtid. Hursomhaver, universitetets rektor var närvarande och även talande emellanåt, och vår lilla forskarutbildningsdelegation fick sig en pratstund efter spektaklet var över, i slutet av vilket jag ju inte kunde låta bli att fråga om hur det skulle bli med latinet vid Lunds Universitet. Ett dansande utan like runt frågan inleddes, har var något som varken var väntat eller välkommet, men vad jag lyckdes utröna så var man intresserad av att inte avskaffa ämnet helt (jag undrade stilla om dwet där med att ha ett latinskt motto utan att ha kompetensen på plats), men jag var ovillig att pressa på, hade ju just smakat av vin och mat, och en gäst bör hörsamma sin värd, och han hade ingen lust att svara. Kanske är det dock bra att frågan ställs, så att man visar att vi inte glömt.

Som tillägg till det lilla mötet kan berättas att Sydsvenskan häromdagen rapporterade att den donation som håller latinundervisningen levande vid vad som kan kallas landets näst äldsta universitet har förlängts med ett år, pengarna skulle egentligen ta slut vid årskiftet, men nu ges ytterligare tid att utveckla och förankra ämnet:

"Från början var förhoppningen att två år skulle räcka för att bygga upp latinämnet på nytt. Men universitetet har inte utlyst någon tjänst i latin till nästa år varför utbildningen alltjämnt är beroende av donationer från Thora Ohlssons stiftelse."

(Vi har redan sagt så mycket, och Minerva säger sitt, så vi lämnar därhän denna gång de klassiska språkens vara-eller-ej vid LU.)

Jag skulle kunna skriva tusentals ord till om Almedalen och Vad Jag Lärde Mig Där (forskning, eller frånvaron av densamma (vilket omfattar forskarutbildning) är politik, samt att det är i sanning Upp Till Kamp för vår avgiftsfria högskola), men då detta ska hålla sig till humaniora och helst latin, så lämnas övriga seminarier, spännande möten, och galenskaper åt glömskan och dåtiden.