Jag är hemskt ledsen att jag sticker in huvudet och stör de förtjusande sommarvikarierna, men det är en sådan mängd personer som sänt mig Göran Skyttes ledare i SvD (070721) om debaclet i Lund att jag måste länka dit, dels för att visa att jag faktiskt läser mina mail, dels för att vid en allmän, snabb och hastig blick på de blogglänkar som fanns, fann jag diskussionen "i bloggosvären" ganska korkad och osaklig. Man verkar inte riktigt kunna argumentera i sak, utan svävar ut i en mängd nyliberala irrfärder.
Det är glädjande att situationen i Lund inte är helt bortglömd, och Skytte ska ha en eloge som lyfter fram detta på ledarplats, samt faktiskt verkar bekymra sig för lärdomen i vårt land.
Nu är förvisso inte Skyttes ledare oantastlig, den är till att börja med till stor del ett hopplock av professor Piltz krönika i Sydsvenskan i november 2006, som alltjämt är mkt läsvärd.
Nåväl, scripsit:
"Myndigheterna vill avskaffa latin vid Lunds universitet. Och Malmö högskola startar nytt masterprogram i sexologi. Det är ett tecken i tiden. Ut med Ovidius och Julius Caesar, in med Malena Ivarsson och Katerina Janouch."
En smula raljant, n'est-ce pas?
Vidare skriver den gode Skytte lite vagt att det är "myndigheterna" som står bakom detta, vilket visserligen framkallar en mysig bild av ansiktslösa mörkermän som skrider runt och brutalt kastrerar vårt kulturella kapital, men som kanske inte stämmer helt överens med verkligheten. Som vi alla vet är sanningen något mer komplex, beslut av detta slag tas numer på fakultetsnivå, visserligen under ekonomiska påtrycknigar ovanifrån.
Slutligen använder sig Skytte av det lilla ordet "vill" i sin text ovan, vilket visar att han icke bläddrat i LUs kurskatalog för HT, där blott fortsättningskurser erbjuds, så denna vilja är snarare fait accompli.
Men jag gissar att han satt i sommarstugan med en tryckande dödlinje, och inte hade tid att på något vis kontrollera fakta eller fundera över hur komplicerad denna sak faktiskt är, utan lånade lite och hoppades att polemiken skulle dölja slarvet. (Det är ju, såsom vi sett tidigare i år, vis-à-vis latinet, lite av Svenskans grej att strunta i det faktuella.)
Dock, humanioran och dess kris tackar och bockar för all uppmärksamhet den kan få.
(Jag drar mig åter tillbaka in i skuggorna och återkommer i början av augusti, förlåt att jag störde)
Tuesday, July 24, 2007
Monday, July 23, 2007
Harrius Potter
Jag har aldrig läst Harry Potter. Egentligen skulle jag vilja ha gjort det; för allmänbildningens skull och för att böckerna faktiskt verkar vara spännande. En av mina latinkursare är överförtjust i denne trollkarl. Jag vet inte hur många gånger hon har läst första boken, men jag antar ett flertal. Senaste gången var det på latin. Jag trodde det var ett skämt när jag hörde det, men jo, iallafall den första boken finns på latin!
Jag förstår inte riktigt varför. Latin kan ju inte så värst många människor. Speciellt inte de som tillhör den trogna skaran Potter-fan (eller?). På något vis verkar "gamla" språk höra ihop med fantasy och mystik. Varför? Det skulle inte förvåna mig om även Sagan om Ringen finns översatt till latin.
Ibland tänker jag att det är det s.k "nördiga" som är den gemensamma nämnaren. Att om man är dödligt intresserad av andra världar, mystik etc, så finns det också ett stort intresse för "döda" språk; koder som ska knäckas (för att återgå till mitt första inlägg, från 5/7), någonting som är andra fördolt, men kan bli uppenbarat för den som vet sättet att träda in i denna andra värld.
Varför finns t.ex. Harry Potter på latin? Håller ni med om att det finns samband mellan fanasty och intresse för gamla språk? Det vore intressant att höra era synpunkter.
Min kursare har lånat ut sin Harry Potter-bok på latin till mig. Jag har fortfarande inte börjat läsa. Jag vet inte om jag ids. Kanske är det inte så svårt, kanske är det roligt. Men lite makabert. Eller?
vestra Artemis
Jag förstår inte riktigt varför. Latin kan ju inte så värst många människor. Speciellt inte de som tillhör den trogna skaran Potter-fan (eller?). På något vis verkar "gamla" språk höra ihop med fantasy och mystik. Varför? Det skulle inte förvåna mig om även Sagan om Ringen finns översatt till latin.
Ibland tänker jag att det är det s.k "nördiga" som är den gemensamma nämnaren. Att om man är dödligt intresserad av andra världar, mystik etc, så finns det också ett stort intresse för "döda" språk; koder som ska knäckas (för att återgå till mitt första inlägg, från 5/7), någonting som är andra fördolt, men kan bli uppenbarat för den som vet sättet att träda in i denna andra värld.
Varför finns t.ex. Harry Potter på latin? Håller ni med om att det finns samband mellan fanasty och intresse för gamla språk? Det vore intressant att höra era synpunkter.
Min kursare har lånat ut sin Harry Potter-bok på latin till mig. Jag har fortfarande inte börjat läsa. Jag vet inte om jag ids. Kanske är det inte så svårt, kanske är det roligt. Men lite makabert. Eller?
vestra Artemis
Thursday, July 19, 2007
Divus Claudius
Under några intensiva veckor i början av året befattade jag och mina kursare oss med Suetonius kejsarbiografi över kejsar Claudius. Jag tror det var bland det svåraste på hela B-kursen; här märker man sannerligen att latin är ett syntetiskt språk -varje mening är fullmatad med information. Bara jag nu slår upp boken (utgiven på Cambridge Greek and Latin Classics, mycket snygg för övrigt), känner jag hur något tungt faller över mina axlar; trots att jag stångades med den här texten och till slut förstod en hel del, känns de långa innehållsrika meningarna, sida upp och sida ner, som en halv omöjlighet.
Nu låter det ju onekligen som att jag avskyr Suetonius. Det gör jag inte riktigt. Men vad som hjälpte att komma igenom just den språkliga tyngden, var ändå själve Claudius, denne märklige, halte och stammande kejsare. Innan vi började med Divus Claudius (eller "DC", som vi kallade biografin, kanske i ett försök att få det att låta lättsamt och överkomligt), hade vi nämligen även läst en satir om Claudius, vilket gjorde att vi kunde närma oss denne kejsare på att mer lättsamt sätt; satiren Apocolocyntosis. (Ja, namnet på den här texten hade jag också svårt med att säga rätt de första gångerna. Det är grekiska och skulle ungefär betyda "pumpförvandlingen". Antagligen är det en skämtsam titel istället för "förgudning" - kejsar Claudius blev nämligen förklarad gud efter sin död, därav hans titel Divus (gudomlig). Vem författaren till denna satir är, är omtvistat, den har ibland tillskrivits Seneca. Hur som helst är det enda säkra att vi inte kan vara säkra på detta.)
Denna Apocolocyntosis (som vi i klassen för övrigt kallade "apoc" med engelskt uttal) är en väldigt lättsam sak, skriven enkelt, och med mycket, om än inte så snäll, humor. Jag fick en ganska skrattretande bild av kejsaren. Under samma tid såg vi på valda avsnitt ur BBC:s TV-serie "I, Claudius" ("Jag, Claudius"), som även gjorde det enklare att förstå alla turer kring den julisk-claudiska ätten och vilka intriger som föregicks.
Kejsar Claudius utsattes för mordförsök, och han dog troligen av förgiftning (av sin egen hustru Agrippina förmodligen). I DC berättar Suetonius att det var lavemang i maten, som gjorde att Claudius hela tiden var tvungen att spy, för att till slut dö. I Apoc berättas denna Claudius död vid middagsbordet lite mer vulgärt; de sista orden han säger innan han dör är där: "Vae me, puto, concacavi me",varpå författaren tillägger: quod an facerit, nescio; omnia certe concacavit. (Översättningen snor jag från Cambridge-utgåvan, det hela låter ännu mer skrattretande på engelska, tycker jag: "Oh dear, I think I've shit myself." I rather suspect he did. He certainly shat up everything else.) Jag minns att en av de äldre kursarna, en kvinna runt 70, fick läsa upp och översätta detta avsnitt. Ingen kunde låta bli att skratta. Det är inte just texter med innehåll som detta som man förväntar sig under en kurs i latin.
I DC berättas det att Claudius inte åtnjöt någon respekt trots sitt ämbete, och när han (som så ofta) kom för sent till middagarna, brukade man tvinga honom att halt som han var springa flera varv i matsalen, innan han fick sätta sig. Som om det inte var nog, satte de tofflor på hans händer när han efter maten hade somnat, med vilka han under sömnen sedan gned sig i ansiktet, allt under det att de andra kring bordet kastade dadlar på honom. Så klart att man kom att tycka synd om honom.. (Även om Claudius inte var särskilt mycket snällare och humanare än andra romerska kejsare; också han lät avrätta folk; till och med en av sina hustrur).
Jag kan varmt rekommendera fördjupning i romerska kejsares liv och leverne, och den största källan till detta är tvivelsutan just Suetonius Kejsarbiografier (ingår i W&W:s klassikerserie, rosa och svart omslag, översättning av Ingemar Lagertröm). Det är inte bara roligt att läsa om Claudius; det finns många smaskiga detaljer om andra kejsare också. Jag är säker på att Suetonius skulle jobbat på Se & Hör om han levt idag!
Jag vill även lägga ett gott ord för Apocolocyntosis. Den finns dock inte översatt till svenska. Cambridge Greek And Latin Classics har den däremot på engelska (med kommentarer). Annars tror jag att de som kan lite latin skulle kunna ta sig igenom den på originalspråket (med undantag kanske för vissa delar skrivna på vers som är lite speciella). Och om ni inte har lust att läsa alls, kanske DVD-boxen med "I, Caludius" vore något.
vestra Atremis
Nu låter det ju onekligen som att jag avskyr Suetonius. Det gör jag inte riktigt. Men vad som hjälpte att komma igenom just den språkliga tyngden, var ändå själve Claudius, denne märklige, halte och stammande kejsare. Innan vi började med Divus Claudius (eller "DC", som vi kallade biografin, kanske i ett försök att få det att låta lättsamt och överkomligt), hade vi nämligen även läst en satir om Claudius, vilket gjorde att vi kunde närma oss denne kejsare på att mer lättsamt sätt; satiren Apocolocyntosis. (Ja, namnet på den här texten hade jag också svårt med att säga rätt de första gångerna. Det är grekiska och skulle ungefär betyda "pumpförvandlingen". Antagligen är det en skämtsam titel istället för "förgudning" - kejsar Claudius blev nämligen förklarad gud efter sin död, därav hans titel Divus (gudomlig). Vem författaren till denna satir är, är omtvistat, den har ibland tillskrivits Seneca. Hur som helst är det enda säkra att vi inte kan vara säkra på detta.)
Denna Apocolocyntosis (som vi i klassen för övrigt kallade "apoc" med engelskt uttal) är en väldigt lättsam sak, skriven enkelt, och med mycket, om än inte så snäll, humor. Jag fick en ganska skrattretande bild av kejsaren. Under samma tid såg vi på valda avsnitt ur BBC:s TV-serie "I, Claudius" ("Jag, Claudius"), som även gjorde det enklare att förstå alla turer kring den julisk-claudiska ätten och vilka intriger som föregicks.
Kejsar Claudius utsattes för mordförsök, och han dog troligen av förgiftning (av sin egen hustru Agrippina förmodligen). I DC berättar Suetonius att det var lavemang i maten, som gjorde att Claudius hela tiden var tvungen att spy, för att till slut dö. I Apoc berättas denna Claudius död vid middagsbordet lite mer vulgärt; de sista orden han säger innan han dör är där: "Vae me, puto, concacavi me",varpå författaren tillägger: quod an facerit, nescio; omnia certe concacavit. (Översättningen snor jag från Cambridge-utgåvan, det hela låter ännu mer skrattretande på engelska, tycker jag: "Oh dear, I think I've shit myself." I rather suspect he did. He certainly shat up everything else.) Jag minns att en av de äldre kursarna, en kvinna runt 70, fick läsa upp och översätta detta avsnitt. Ingen kunde låta bli att skratta. Det är inte just texter med innehåll som detta som man förväntar sig under en kurs i latin.
I DC berättas det att Claudius inte åtnjöt någon respekt trots sitt ämbete, och när han (som så ofta) kom för sent till middagarna, brukade man tvinga honom att halt som han var springa flera varv i matsalen, innan han fick sätta sig. Som om det inte var nog, satte de tofflor på hans händer när han efter maten hade somnat, med vilka han under sömnen sedan gned sig i ansiktet, allt under det att de andra kring bordet kastade dadlar på honom. Så klart att man kom att tycka synd om honom.. (Även om Claudius inte var särskilt mycket snällare och humanare än andra romerska kejsare; också han lät avrätta folk; till och med en av sina hustrur).
Jag kan varmt rekommendera fördjupning i romerska kejsares liv och leverne, och den största källan till detta är tvivelsutan just Suetonius Kejsarbiografier (ingår i W&W:s klassikerserie, rosa och svart omslag, översättning av Ingemar Lagertröm). Det är inte bara roligt att läsa om Claudius; det finns många smaskiga detaljer om andra kejsare också. Jag är säker på att Suetonius skulle jobbat på Se & Hör om han levt idag!
Jag vill även lägga ett gott ord för Apocolocyntosis. Den finns dock inte översatt till svenska. Cambridge Greek And Latin Classics har den däremot på engelska (med kommentarer). Annars tror jag att de som kan lite latin skulle kunna ta sig igenom den på originalspråket (med undantag kanske för vissa delar skrivna på vers som är lite speciella). Och om ni inte har lust att läsa alls, kanske DVD-boxen med "I, Caludius" vore något.
vestra Atremis
Monday, July 16, 2007
Winnie ille Pu
Hej, detta är Pingvinkvinnan igen. Jag glömde skriva det förra gången, men det står ju längst ner på varje inlägg vem som har skrivit det, ifall någon undrar vad det är för tok som varit framme i Latinbloggen. :)
När jag fyllde år för ett tag sedan så fick jag till min stora förtjusning (och förvåning) Winne ille Pu, alltså Nalle Puh på latin. Hittills har jag bara tagit mig igenom första sidan, vilket jag ger mitt sommarjobb skulden för. Det blir inte så mycket tid och ork över helt enkelt. Detta står i alla fall på första sidan (med reservation för mina stavfel):
1. Quo in capite nobis ostentantur Winnie ille Pu atque apes nonnullae et incipiunt fabulae
Ecce Eduardus ursus scalis nunc tump-tump-tump occipite gradus pulsante post Christophorum Robinum descendens. Est quod sciat unus et solus modus gradibus descendendi, nonnumquam autem sentit, etiam alterum modum exstare, dummodo pulsationibus desinere et eo modo meditari possit. Deinde censet alios modos non esse. En, nunc ipse in imo est, vobis ostentari paratus. Winnie ille Pu.
Nomen audiens primum, sicut vos dicturi estis, etiam ego dixi:
"Credidi eum puerum esse!"
"Ego quoque" dixit Christophorus Robinus.
"At non potes eum "Winnie" vocare!"
"Minime vero."
"Dixisti autem...."
"Est Winnie "ille" Pu. Num nescis, quid "ille" significet?"
"Scilicet nunc scio", cito subjunxi; et spero vos etiam scire, quia nullam nisi hanc explicationem accipetis.
Jag lyckades (med mina 10 p latin i bagaget) översätta ingressen (att vi blir presenterade för Nalle Puh och några bin, samt att berättelsen tar sin början) och det första stycket. Det gick att förstå stycket eftersom det beskrev ett händelseförlopp, hur Nalle Puh åker nerför trappan med huvudet före efter Christopher Robin och att han endast vet ett sätt att ta sig ner men att han känner på sig att det fanns något annat sätt, samt att vi blir presenterade för ovan nämnda nalle... Dessutom så syns det på bilden vad som händer i texten.
När jag sedan kom till dialogen så urartade översättningen totalt. Jag förstod varken vad som sades eller vem som sa vad. När jag till slut rotade fram den svenska översättningen hos mina föräldrar så blev jag inte mycket klokare för det, men har sedan förstått att de som talar i dialogen är författaren A.A. Milne och hans son, Christoper Robin.
I det andra stycket på latin så diskuterar de vad "ille" betyder och eftersom "ille" eller "the" inte finns på svenska så antar jag att översättaren har fått ta bort det stycket helt, alltså har jag inte kunnat tjuvkolla hur dialogen ska översättas. Det andra stycket på svenska börjar i den latinska versionen precis efter mitt knepiga stycke och därifrån verkar texterna stämma överens med varandra. Det är alltid intressant när översättare bara tar bort grejer de inte tycker passar in. I någon rysk text som jag jämförde med en svensk översättning hade översättaren lagt till några konstnärliga rader på eget bevåg!
Om någon har lust att översätta stycket som börjar med "Nomen" och slutar med "accipetis" så skulle jag bli jätteglad. Jag förstår ju ungefär vad som står där, men inte riktigt allt. Det finns så många superduktiga latinare, nu får ni visa vad ni går för! Är det inte häftigt, förresten, att de väljer att översätta Nalle Puh till latin? Jag har för mig att Lovisa berättade att det ska finnas seriealbum på latin. Tips på vad som finns och var det går att få tag på emottages tacksamt!
Nu ska jag ta en härlig promenad. Solen skiner och jag ska inte arbeta förrän i kväll. Ha det bra, alla!
När jag fyllde år för ett tag sedan så fick jag till min stora förtjusning (och förvåning) Winne ille Pu, alltså Nalle Puh på latin. Hittills har jag bara tagit mig igenom första sidan, vilket jag ger mitt sommarjobb skulden för. Det blir inte så mycket tid och ork över helt enkelt. Detta står i alla fall på första sidan (med reservation för mina stavfel):
1. Quo in capite nobis ostentantur Winnie ille Pu atque apes nonnullae et incipiunt fabulae
Ecce Eduardus ursus scalis nunc tump-tump-tump occipite gradus pulsante post Christophorum Robinum descendens. Est quod sciat unus et solus modus gradibus descendendi, nonnumquam autem sentit, etiam alterum modum exstare, dummodo pulsationibus desinere et eo modo meditari possit. Deinde censet alios modos non esse. En, nunc ipse in imo est, vobis ostentari paratus. Winnie ille Pu.
Nomen audiens primum, sicut vos dicturi estis, etiam ego dixi:
"Credidi eum puerum esse!"
"Ego quoque" dixit Christophorus Robinus.
"At non potes eum "Winnie" vocare!"
"Minime vero."
"Dixisti autem...."
"Est Winnie "ille" Pu. Num nescis, quid "ille" significet?"
"Scilicet nunc scio", cito subjunxi; et spero vos etiam scire, quia nullam nisi hanc explicationem accipetis.
Jag lyckades (med mina 10 p latin i bagaget) översätta ingressen (att vi blir presenterade för Nalle Puh och några bin, samt att berättelsen tar sin början) och det första stycket. Det gick att förstå stycket eftersom det beskrev ett händelseförlopp, hur Nalle Puh åker nerför trappan med huvudet före efter Christopher Robin och att han endast vet ett sätt att ta sig ner men att han känner på sig att det fanns något annat sätt, samt att vi blir presenterade för ovan nämnda nalle... Dessutom så syns det på bilden vad som händer i texten.
När jag sedan kom till dialogen så urartade översättningen totalt. Jag förstod varken vad som sades eller vem som sa vad. När jag till slut rotade fram den svenska översättningen hos mina föräldrar så blev jag inte mycket klokare för det, men har sedan förstått att de som talar i dialogen är författaren A.A. Milne och hans son, Christoper Robin.
I det andra stycket på latin så diskuterar de vad "ille" betyder och eftersom "ille" eller "the" inte finns på svenska så antar jag att översättaren har fått ta bort det stycket helt, alltså har jag inte kunnat tjuvkolla hur dialogen ska översättas. Det andra stycket på svenska börjar i den latinska versionen precis efter mitt knepiga stycke och därifrån verkar texterna stämma överens med varandra. Det är alltid intressant när översättare bara tar bort grejer de inte tycker passar in. I någon rysk text som jag jämförde med en svensk översättning hade översättaren lagt till några konstnärliga rader på eget bevåg!
Om någon har lust att översätta stycket som börjar med "Nomen" och slutar med "accipetis" så skulle jag bli jätteglad. Jag förstår ju ungefär vad som står där, men inte riktigt allt. Det finns så många superduktiga latinare, nu får ni visa vad ni går för! Är det inte häftigt, förresten, att de väljer att översätta Nalle Puh till latin? Jag har för mig att Lovisa berättade att det ska finnas seriealbum på latin. Tips på vad som finns och var det går att få tag på emottages tacksamt!
Nu ska jag ta en härlig promenad. Solen skiner och jag ska inte arbeta förrän i kväll. Ha det bra, alla!
Wednesday, July 11, 2007
Språkbefruktning
Jag tänkte ägna dagens inlägg åt att berätta min historia om hur jag till slut hamnade i en latinklass efter många om och men. Jag skulle egentligen ha läst humanistisk inriktning på samhällsprogrammet, men fick för mig att jag var för dålig på språk, eller snarare att jag inte skulle orka läsa så många språk i taget, så jag valde samhällsinriktningen till slut. Dessutom var samhällskunskapen väldigt intressant, så jag har inte ångrat mig. Jag läste dubbeltyska i stället (antagligen har jag glömt det mesta nu) och hälsade glatt på den gamle latinläraren, som jag tyckte verkade så sympatisk och lugn (till skillnad mot Frau Åkerman som var helt galen och neurotisk). Han kanske anade att jag egentligen borde ha gått på hans lektioner.
Hur som helst, gymnasiet tog slut, jag pluggade svenska och litteraturvetenskap, åkte transsibiriska järnvägen och fick för mig att jag skulle lära mig ryska. När jag väl hade kommit hem från Asien så flyttade jag till Malmö och började så småningom läsa ryska i Lund. Jag läste C-kursen i höstas och efter allt slit med detta speciella språk så orkade jag inte anmäla mig till D-kursen. Men språkstudierna hade ändå satt sina spår och jag var sugen på att ta tag i de där latinstudierna till slut, och samtidigt läsa klart ett par delkurser i ryska som jag kommit efter med. Det var mycket prat om den dåliga ekonomin vid Lunds universitet i höstas så när det bestämdes att latinet skulle läggas ner så beslutade jag mig för att verkligen läsa kursen. Sagt och gjort, en dag befann jag mig i ett stort klassrum som var fyllt till bristningsgränsen. Antingen så brukar introduktionskursen alltid dra mycket folk, eller så var det fler som tänkte som jag; "bäst att passa på medan tid är".
Vårterminen var väldigt, väldigt rolig. Vår lärare Cajsa lyckades entusiasmera hela klassen och tog hand om båda grupperna då den andra läraren blev varslad och inte behövde undervisa mer (om man har en fast tjänst så får man tydligen ägna uppsägningstiden åt att söka andra jobb). Mitt språksjälvförtroende kom tillbaka. Jag upptäckte att studierna i ryska hade gjort mig van vid att få ihop meningar och att förstå vad som syftar på vad i en mening, utan att tänka efter så mycket (i alla fall inte i början av terminen, det blev ju svårare efter ett tag). Båda språken har sex kasus, varav de fyra första är samma. Latinets femte kasus, ablativ, påminner i vissa sammanhang starkt om ryskans femte kasus, instrumentalis. Förutom att detta var praktiskt för mig, så var det roligt att nästan varje lektion bli varse fler ord på svenska som härstammade från latinet.
Även ryskan har lånat in ord från latinet. T ex. så heter han/hon ser "vidit" på ryska och "videt" på latin. Jag ger betyder "Ja daju" på ryska och "Do" på latin. Att ge heter "dat'" (med ett litet "j"-ljud på slutet) på ryska och "dare" på latin. "Dativ" kommer därifrån, detta kasus har ju med att ge att göra. Det finns såklart massvis med exempel på ord jag inte kan eller inte kommer på just nu, men kontentan av det hela är att man kan ha glädje av att ha läst andra språk (och då inte bara romanska) när man läser latin!
Hur som helst, gymnasiet tog slut, jag pluggade svenska och litteraturvetenskap, åkte transsibiriska järnvägen och fick för mig att jag skulle lära mig ryska. När jag väl hade kommit hem från Asien så flyttade jag till Malmö och började så småningom läsa ryska i Lund. Jag läste C-kursen i höstas och efter allt slit med detta speciella språk så orkade jag inte anmäla mig till D-kursen. Men språkstudierna hade ändå satt sina spår och jag var sugen på att ta tag i de där latinstudierna till slut, och samtidigt läsa klart ett par delkurser i ryska som jag kommit efter med. Det var mycket prat om den dåliga ekonomin vid Lunds universitet i höstas så när det bestämdes att latinet skulle läggas ner så beslutade jag mig för att verkligen läsa kursen. Sagt och gjort, en dag befann jag mig i ett stort klassrum som var fyllt till bristningsgränsen. Antingen så brukar introduktionskursen alltid dra mycket folk, eller så var det fler som tänkte som jag; "bäst att passa på medan tid är".
Vårterminen var väldigt, väldigt rolig. Vår lärare Cajsa lyckades entusiasmera hela klassen och tog hand om båda grupperna då den andra läraren blev varslad och inte behövde undervisa mer (om man har en fast tjänst så får man tydligen ägna uppsägningstiden åt att söka andra jobb). Mitt språksjälvförtroende kom tillbaka. Jag upptäckte att studierna i ryska hade gjort mig van vid att få ihop meningar och att förstå vad som syftar på vad i en mening, utan att tänka efter så mycket (i alla fall inte i början av terminen, det blev ju svårare efter ett tag). Båda språken har sex kasus, varav de fyra första är samma. Latinets femte kasus, ablativ, påminner i vissa sammanhang starkt om ryskans femte kasus, instrumentalis. Förutom att detta var praktiskt för mig, så var det roligt att nästan varje lektion bli varse fler ord på svenska som härstammade från latinet.
Även ryskan har lånat in ord från latinet. T ex. så heter han/hon ser "vidit" på ryska och "videt" på latin. Jag ger betyder "Ja daju" på ryska och "Do" på latin. Att ge heter "dat'" (med ett litet "j"-ljud på slutet) på ryska och "dare" på latin. "Dativ" kommer därifrån, detta kasus har ju med att ge att göra. Det finns såklart massvis med exempel på ord jag inte kan eller inte kommer på just nu, men kontentan av det hela är att man kan ha glädje av att ha läst andra språk (och då inte bara romanska) när man läser latin!
Thursday, July 05, 2007
en hemlig historia
Har ni hört talas om Donna Tartts bok Den hemliga historien (The Secret History)? Ju mer jag funderar på varför jag började läsa latin på universitetet, desto tydligare blir det att det var just den boken som satte igång hela antik-karusellen.
Låt mig berätta lite utförligare om händelserna som ledde fram till klassiska studier: Jag tror att historien går så långt tillbaks som när jag läste Kitty-böcker på mellanstadiet. Hur älskade jag inte att läsa om denna sluga flicka som trotsade farorna och klurade ut de mest mystiska fall. Min önskan var att själv bli privatdetektiv; förfölja personer, anteckna dessas handlingar. Kanske låter det långsökt, men jag tror det var med dessa tankar i huvudet som min längtan efter språk växte fram. Den längtan handlade om att knäcka koder och kunna förstå saker som inga andra förstod. På högstadiet var jag bestämd med att det var det humanistiska programmet jag skulle gå på under gymnasiet, och jag skulle läsa italienska (just varför jag var så hängiven det språket just i den åldern har jag inte den blekaste om, trots ihärdiga efterspaningar i min hjärnas irrgångar). Väl på gymnasiet visade sig att det fanns möjlighet att läsa latin. Min mamma hade läst det på sin tid, och pratade om att hon visserligen bara var "halvklassiker"; "helklassiker" kunde man kalla sig om man även läste grekiska. Jag tror inte jag förstod vad det där med hel- och halv handlade om, men det lät lite spektakulärt och ovanligt. Så vad hände? Jo, jag valde till klassisk grekiska. Sista året på gymnasiet gick jag omkring i något slags högkulturellt rus; vi hade många intressanta lektioner i filosofi, historia och religion, men i grunden låg de där stora språken, likt stora marmorpelare, på vilka allting annat bars. En vidunderlig känsla!
Nu kommer jag till Den helmliga historiens roll i det hela: I grekiskgruppen var vi endast fem personer. Det var en nystartad kurs, läraren var en underbar galenpanna (som tidigare varit på väg att bli munk, men sadlat om till fru och sju barn). Vi kände oss speciella. Vår lärare tog oss med på exkursioner i tanken, till de gamla grekernas sätt att leva. Så fick jag en dag en bok i min hand av en kompis i kursen, boken av Tartt. Den handlade om en liten grupp på fem studenter vid ett universitet i USA som läser grekiska för en mycket speciell lärare. De fem skiljer sig från de övriga studenterna, både genom sitt utseende och sätt att vara. De lever ett dekadent liv, håller sig för sig själva, är lärda och intresserar sig i högsta grad för grekernas tankar och levnadssätt. I intrigen går sen något snett till följd av allt det här, och romanen är lite av en thriller på sätt och vis. Det var den här boken som fick upp mina ögon på riktigt för antiken! Plötligt var de gamla grekerna inte så gamla längre, utan några som kunde påverka moderna människor, till och med unga. Och de var långt ifrån tråkiga; de var spännande, mystiska ...och lite farliga. Allt som hörde till antiken blev för mig ett trollskt skimmer, en kod att knäcka, en gåta att lösa, ja, för mig blev det hela något slags mysterium, som bara kunde riktigt försås om man behärskade dessa gamla språk.
Det var gymnasiet. Efter studenten hände inget som hade med antiken att göra alls, jag reste, jobbade. Men så en dag, några år efter gymnasiet, kunde jag inte behärska mig längre; jag ville veta hur det förhöll sig med att studera grekiska på universitetet. Var det sådana där människor som i Den hemliga historien man kunde träffa på där? Var undervisningen sådär informell, åt man kanske små middagar med rött vin till på institutionen? Var det en sån där lite mystisk stämning i klassrummet? Jag ville veta; jag började läsa grekiska. Det är en historia för sig, men vad jag skulle berätta i det här inlägget var hur det kom sig att jag började plugga latin. Svaret är i mångt och mycket: eftersom jag hade läst grekiska. Och varför jag gjorde det har ni ju nyss läst om.
Fortfarande är jag på spaning, på jakt efter de gågna tiderna, efter en period i historien som trollbinder och lockar mig. Och nu är jag nog på rätt spår, för jag har ju nycklarna: språken!
vestra Artemis
vestra Artemis
Sommarvikarien talar
Pingvinkvinnan här!
Jag tänker börja mitt vikarierande här på Latinbloggen med att berätta en liten anekdot som utspelade sig på mitt sommarjobb, hemtjänsten på landet utanför Karlskrona, häromdagen. Jo, det finns en man där som vet att jag har läst en del ryska och när jag kom dit en dag så sa han "spasiba", alltså "tack" på ryska, till mig. Då berättade jag för honom att jag även har läst lite latin nu i vår. Nästa gång jag kom dit så sa han således "nemo saltat sobrius" vilket gjorde mig riktigt, riktigt glad. Han sitter där ute i sin stuga och har problem med talet, men intellektet är det inget fel på, och han hade klurat ut vad han skulle säga till mig när jag kom tillbaka för att hjälpa honom igen. Ibland är jobbet underbart. :)
Jag tänker börja mitt vikarierande här på Latinbloggen med att berätta en liten anekdot som utspelade sig på mitt sommarjobb, hemtjänsten på landet utanför Karlskrona, häromdagen. Jo, det finns en man där som vet att jag har läst en del ryska och när jag kom dit en dag så sa han "spasiba", alltså "tack" på ryska, till mig. Då berättade jag för honom att jag även har läst lite latin nu i vår. Nästa gång jag kom dit så sa han således "nemo saltat sobrius" vilket gjorde mig riktigt, riktigt glad. Han sitter där ute i sin stuga och har problem med talet, men intellektet är det inget fel på, och han hade klurat ut vad han skulle säga till mig när jag kom tillbaka för att hjälpa honom igen. Ibland är jobbet underbart. :)
Wednesday, July 04, 2007
Valete omnes
Nu, iuvenes, överlämnas bloggen formellt i händerna på de gästbloggare som ska underhålla er denna månad, medan jag tar välbehövd semester. (Finns dock på Carolina närmaste dagarna, sedvanlig plats, i mitten under klockan, eller i tidningsrummet vid TLS, om ngn är kaffesugen)
Den gemensamma nämnaren för dessa ypperliga gästbloggare är naturligtvis Lund, då det är en ort, ett trauma och ngt tänkvärt, och alla tre residerar i sagda stad.
En kort introduktion av di tre, de lär berätta mer själva:
Den proffsigaste av dessa är Pingvinkvinnan, som drivit egen blogg sedan januari, en utmärkt plats att söka sig till för ryska, latin och djurnyheter. Dessutom är hon stolt vinnaren av årets födelsedagstävling. Idel meriter. Bor i Lund.
Mårten får gästblogga för sin i det närmaste briljanta kommentar till detta inlägg. Han synes dessutom beläst och kunnig, samt bor i Lund.
Artemis har jag korresponderat en smula med, och finner henne välformulerad och rolig, och engagerad i latinets sak. Lundensare, så klart!
Njut av dessas inlägg, jag ska göra mitt bästa att inte titta förbi, då semestern ska ägnas åt att på ngt sätt återfinna mitt ekvilibrium.
Feliciter!
Den gemensamma nämnaren för dessa ypperliga gästbloggare är naturligtvis Lund, då det är en ort, ett trauma och ngt tänkvärt, och alla tre residerar i sagda stad.
En kort introduktion av di tre, de lär berätta mer själva:
Den proffsigaste av dessa är Pingvinkvinnan, som drivit egen blogg sedan januari, en utmärkt plats att söka sig till för ryska, latin och djurnyheter. Dessutom är hon stolt vinnaren av årets födelsedagstävling. Idel meriter. Bor i Lund.
Mårten får gästblogga för sin i det närmaste briljanta kommentar till detta inlägg. Han synes dessutom beläst och kunnig, samt bor i Lund.
Artemis har jag korresponderat en smula med, och finner henne välformulerad och rolig, och engagerad i latinets sak. Lundensare, så klart!
Njut av dessas inlägg, jag ska göra mitt bästa att inte titta förbi, då semestern ska ägnas åt att på ngt sätt återfinna mitt ekvilibrium.
Feliciter!
Monday, July 02, 2007
pumice expolitum
Jag har redan jublat över den kommande Catullusöversättningen av Janson och Harding, men då Malte återigen lyfter fram sina tolkningar, och en utmärkt diskussion följer i kommentarena (gå och läs!), som jag bara vill tillägga en sak till, innan någon lägger fram den där, det att passer skulle ha en ngt mer ekivok betydelse, jag citerar husguden Adams (världens roligaste bok; The Latin Sexual Vocabulary, s. 32f) för att i förbyggande syfte ta kål på den argumentationen:
"I am also unconvinced by the view that passer in Catull.cc.2-3 and passerem Catulli at Mart.11.6.16 were intended in a dubble meaning. Lines 6f. in Catull.3 (suamque norat/ipsam tam bene quam puella matrem) tell strongly against the presence of a double entendre in the poem. Verbs of knowing in latin could be used of carnal knowledge. If the rest of the poem is covertly sexual, norat too would have to be given an obscene sense. But if it were, the comparison quam puella matrem would become grotesquely innapropriate. That passero and passera in modern Italian are said to be capable of an obscene meaning is irrelevant to Catullus, unless it could be shown by late or Vulgar latin evidence that there was continuity in this respect between Republican Latin and modern Romance. The slang of modern languages is full of innovations."
De flesta som har hållt på med latin någon längre tid har gjort någon översättning av Catullus, det är en slags rite de passage.
Det får mig även att börja undra över hur länge vi hållit på att översätta Catullus i detta land. Vid en snabb, mkt hastig sökning verkar en avhandling från 1845, Catulli Epithalamium Pelei et Thetidos Suetice reditum vara det första på svenska, samt en annan om Catullus och Lesbia från 1859 då det antagligen finns översatta snuttar däri.
Den första svenska översättningen verkar ändå vara den förtjusande Janzon, vars utgivning påbörjades 1889. Blott ngt år senare, 1892, finner man en svensk översättning från Åbo, av en Ludvig Laurén. Albert Theodor Lysanders 'valda sånger af Catullus' utges postumt 1896, och därefter verkar catullusintresset ligga i dvala en tid. Risberg (mkt produktiv karl) ger ut en antologi, 'Catullus och Horatius i urval för gymnasier och till självstudium med inledning och förklaringar' vari Catullus uppenbarligen ingår, år 1922, som kommer i städigt nya upplagor in på 60-talet. Johan Adolf bruun publicerar 'Ur Catullus diktning; ett urval...' år 1941, och nästkommande tolkning är just Lindes (-58), som fått vara den gällande.
Man kan ta tillfället i akt att det även finns en bok från 1988 av Arvid Andrén, som jag visserligen aldrig sett, men som är ett urval av Catullus och Horatius med titeln 'Latinska dikter om kärlek, lidande och död : originaltexter och metriska översättningar'.
Nu gäller det bara att tygla sin iver till i höst, även om jag lär hålla fast vid Janzon.
"I am also unconvinced by the view that passer in Catull.cc.2-3 and passerem Catulli at Mart.11.6.16 were intended in a dubble meaning. Lines 6f. in Catull.3 (suamque norat/ipsam tam bene quam puella matrem) tell strongly against the presence of a double entendre in the poem. Verbs of knowing in latin could be used of carnal knowledge. If the rest of the poem is covertly sexual, norat too would have to be given an obscene sense. But if it were, the comparison quam puella matrem would become grotesquely innapropriate. That passero and passera in modern Italian are said to be capable of an obscene meaning is irrelevant to Catullus, unless it could be shown by late or Vulgar latin evidence that there was continuity in this respect between Republican Latin and modern Romance. The slang of modern languages is full of innovations."
De flesta som har hållt på med latin någon längre tid har gjort någon översättning av Catullus, det är en slags rite de passage.
Det får mig även att börja undra över hur länge vi hållit på att översätta Catullus i detta land. Vid en snabb, mkt hastig sökning verkar en avhandling från 1845, Catulli Epithalamium Pelei et Thetidos Suetice reditum vara det första på svenska, samt en annan om Catullus och Lesbia från 1859 då det antagligen finns översatta snuttar däri.
Den första svenska översättningen verkar ändå vara den förtjusande Janzon, vars utgivning påbörjades 1889. Blott ngt år senare, 1892, finner man en svensk översättning från Åbo, av en Ludvig Laurén. Albert Theodor Lysanders 'valda sånger af Catullus' utges postumt 1896, och därefter verkar catullusintresset ligga i dvala en tid. Risberg (mkt produktiv karl) ger ut en antologi, 'Catullus och Horatius i urval för gymnasier och till självstudium med inledning och förklaringar' vari Catullus uppenbarligen ingår, år 1922, som kommer i städigt nya upplagor in på 60-talet. Johan Adolf bruun publicerar 'Ur Catullus diktning; ett urval...' år 1941, och nästkommande tolkning är just Lindes (-58), som fått vara den gällande.
Man kan ta tillfället i akt att det även finns en bok från 1988 av Arvid Andrén, som jag visserligen aldrig sett, men som är ett urval av Catullus och Horatius med titeln 'Latinska dikter om kärlek, lidande och död : originaltexter och metriska översättningar'.
Nu gäller det bara att tygla sin iver till i höst, även om jag lär hålla fast vid Janzon.
Subscribe to:
Posts (Atom)
