Ora et labora

Igår bjöds det på några ord från en latinstudent i Lund, och hennes tankar om debaclet.
Idag tänkte jag att vi skulle vända och vrida lite på detta och titt på vad den förtjusande Lovisa har skrivit på sin blogg om beslutet om nedlägning. Hon kan nämligen bjuda på en annan sida av saken då hon suttit i Områdesstyrelsen, och sålunda, såsom hon själv säger (läs hela hennes inlägg!), "aktivt har medverkat till latinets nedläggning". Intet ont om henne dock, ty hon förstår det viktiga (och ja, jag har bett om lov för detta citerande):

"Men naturligtvis måste vi fråga oss om vi kan bedriva någon historiserande forskning om tiden innan 1800-talet i något ämne utan latin och grekiska. Och naturligtvis blir, åtminstone mitt, svar; nej, det kan vi inte. De klassiska språken har ett egenvärde i sig, men är också oändligt viktiga som redskap inom all humanistisk forskning. Skulle någon kunna tänka sig en Shakespeareforskare inte kan engelska eller en fysiker som inte kan räkna? "

Hon påpekar även de sammarbetsproblem som varit, men ger oss ändå hopp, ty hur roligt det än är att vara nattsvart och vråla kuturskymning mot en blodröd himmel, och få magsår pga tanken på detta inträde i en ny medeltid (och jag är definitivt skyldig till sådant beteende), är det faktiskt inte särskilt konstruktivt (kanske dock nödvändigt). Lovisa igen:

"Så, för att avsluta med vad jag inledde med; nej, jag satt inte tyst på mötet när budgeten togs. Att reservera sig hade inte varit konstruktivt utan bara fegt eftersom jag inte hade något alternativt förslag till finansiering och ett protokollsinlägg hade möjligtvis fått mig personligen att må bättre, men hade inte gjort någon skillnad. Istället yrkade jag och Ida in en att-sats om att området aktivt ska verka för att de klassiska språken skall finnas kvar vid fakulteterna, om än i annan form. Och det är jag fullt och fast övertygad om att de kommer att göra, om vi bara samarbetar. "

Låt oss hoppas!