Sus

Jag vill verkligen jobba och plöja de intressanta böcker som belamrar alla ytor på mitt arbetsrum (t.ex tegelstenen Bilingualism and the Latin language), jag vill verkligen ta mig samman och tenta 5 senantika poäng, men det är så mycket som hela tiden kommer emellan, och det verkar alltid medföra alkohol.


I fredags släpades jag med att grunda ett litterärt sällskap (mer om det en annan gång), jag ansågs inbjuden då jag petat lite i en del behövligt latin om författaren i fråga, och greps då som så ofta, av sedvanlig passion för neo-latinet. (Fredagen avslutades, efter vinbestänkta högtidligheter och konstituerande, med rosé och högläsning ur 'Vågade verk ur Vitterheten', rolig men dock emellanåt ngt inanely kommenterad, svårt att veta vem som är den tänkte läsaren.) Det är något som blott är en hobby för mig numer, men jag ryser alltid av glädje då ngn prackar på en ett manus att läsa (tack till KL) eller man inbjuds till ett seminarium i ämnet.


Vilken glädje det sålunda var att i början av maj ha möjligheten att närvara vid framläggandet av en D-uppsats om Stiernhielms Idyllion Anacreontium, ngt som det inte verkar finnas mkt om på nätet. Idyllion är ett poem på latin av Stiernhielm, skrivet 1656 såsom tack till de fåtaliga vänner som stått honom bi, då han flytt till Sverige från Livland.
För att planka från den utmärkta uppsatsen, så är dikten en hyllning till vänskapen, presenterad såsom en dialog, på anakreontisk vers, eller katalektisk jambisk dimeter. (Uppsatsförfattaren har imponerande nog översatt den 185 vers långa dikten på samma vers.)

Det är dock inte det jag tänkte fundera över, då ämnet redan är uttömt i såväl uppsatsen som i Vitterhetssamfundets utgåva, där latinet är översatt och kommenterat. Jag tänker inte heller fördjupa mig i hans språkteorier, med tyngdpunkten på etymologi, även om det är vansinnigt intressant.

Jag vill blott återberätta det snäsiga svar som Stiernhielm själv gav till drottning Kristinas läkare, Bourdelot, föga omtyckt av Stiernhielm, då denne anmärkte på potens sura lynne med repliken ; Tu es valde morosus. Stiernhielm lär ha då väst till svar; Sed tu es ultima syllaba.

(Lösningen är i rubriken till inlägget)

Kan väl även passa på att citera raderna ur Hercules, då vi för en gångs skull är inne på Stiernhielm, om att även en latinkunnig tok är en tok, en åsikt som även replikskiftet ovan visar:

Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna/
Toker i alt det han talar/ och gör/ en tylpel i gästbod:
Doch är han lärd. Ney/ HERCVLE/ Ney. En sådan är olärd.
Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget.
Den sijne Seder/ och Ord; sijne Lyster/ och anfödde Sinne/
Inte wet håll' uti töm; styra/ fogligen hyfsa/ regera.
Han är en olärd man: wari Doctor, ell' hete Magister.
Än äret ett/ som märkligit är: Om än allhanda Lärdom/
Allsköns Dygder/ och Himlisk wet dit hierta bekröna;
Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Kronan;
Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius/ utan anseend.

För att väga upp detta allvar, samt visa att jag tagit till mig av den givande högläsningen under middagsförberedelserna i fredags, ges nu även, iuvenes, en bröllopsgåta författad av Stiernhielms hand eder, plockad ur just Vågade Verk...
En bröllopsgåta var ett skämtsamt ofta ekivokt stycke, tänkt att reciteras eller sjungas under bröllopsfesten, läser jag i inledningen. En biprodukt till tillfällighetsdiktningen.
Nåväl, denna publicerades inte i Vitterhetsamfundets utgåva 1928, men dock 1973. Can't imagine why:

Een alfwarsam Gåta/stält til alle Wackre Damer.

När som mig kommer an en Lust/ at iag wil leeka/
Så går iag til min Wän/mijn frögd och tijdsfördrijf;
jag fattarn om sin hals/och tryckern til mit Lijf.
jag grijpern på sin Snarr: Hoo Wil mig thet förneka;
Jag dragern up och ned; iag tagern på sijn Quicka;
Jag gnijdern af och til/ til thess han richtig står;
Seen ställer iag min Wän/emellan Been/och Låår/
Och börjar så en Leek/som bäst sig månde skicka.
Jag fingrarn/fidlarn/til mins hiertans Lust och Frögd;
Jag gårn up och ned/ til thess iag är förnögd.
och ther så händer/Snarren löpr af/och slaaknar/
Så sätter iagen in/ och wrijdern up igen:
Fast skeer thet med förtreet/ til thess han stijwer raaknar;
Går leken åter an; Så gläder iag min Wän.

Svaret följer nedan.
Ta först en stund och grunna på denne mångkunnige poet.



Min Wän är en Fiol di gamba.