Quia Romae mures molas lingunt

Efter en liten utflykt i massmedia (får jag bara säga hur innerligt jag längtar efter Littorins bidrag till InJo-bloggen!), återvänder sålunda latinbloggen till sitt vanliga, ordinära bludder; vilket såsom oftast består av några notiser:

- Ett sista ord om bloggandet nu i veckan, att det som jag egentligen verkar ha fått flest reaktioner på är fördömandet av användandet av "impact" såsom ett verb. Notera att det aldrig påståtts att det inte skulle vara korrekt, utan snarare antytts sådant användande är en tydlig markör att texten inte är värd att ta på allvar.

- Världens bästa förening, Klassiska föreningen i Uppsala, har möte nu på i veckan, och inbjuder till en föreläsning tisdag den 23 november 2010,kl. 18.30 (precis), varvid den gästas återigen av Jesper Blid, fil.lic, Stockholm, som fortsätter sin exposé över kyrkoarkitekturens utveckling, denna gång under titeln ”Kyrkoarkitekturens utveckling under senantiken och tidig medeltid”. Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 6 sal K-1031. Enklast att nå från kyrkogårdssidan, ingång 3 L. Tag korridoren till vänster (märkt "Hus 7"), fortsätt fram till den öppna ytan framför Ihresalen. Snett mittemot Ihresalens ingång finns en dörr till hus 6 (skylt i taket: "Erik Gustaf Geijer-salen"). Salen K-1031 finns innanför denna dörr, omedelbart till höger på samma plan. Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris. ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

- Man hittar mer om Seneca, så ju denne är à la mode för närvarande i denna UnderStreckare.

Dock undrar jag en smula över formuleringen här "Efter en tid skriver Seneca en satir som förlöjligar den döde Claudius och liknar honom vid en pumpa." Jag gissar att det Apocolocyntosis som åsyftas här, men jag kan inte påminna mig att Claudius liknas vid en pumpa i texten. Titeln, på svenska oftast återgiven såsom "Förpumpningen" eller "Förkurbitsningen" kommer nämligen inte från pump-liknelser, utan från en grekisk ordlek hos Cassius Dio (återgiven av dennes epitomator, 60.35), som i Loebs översättning lyder: "Seneca himself had composed a work that he called "Pumpkinification" - a word formed on the analogy of "deification [...]", och det är omdiskuterat om just denna är identisk med stycket om Claudius. Sådant kan vara bra att ha lite koll på när man skriver om Senecas författarskap.

- Och slutligen, lite institutsporr. Som ni alla vet lever vi fullkomligt idylliska liv här vid instituten i Rom, och en del än mer så, som t.ex de vid det amerikanska, vilket visas i följande artikel från NYT (American Academy är en av mina favoriter likaså, trots att det ligger på andra sidan staden, då det har det mest välsorterade och uppdaterad biblioteket i filologi jag någonsin besökt, samt att de faktiskt har en egen bar, vilket onekligen uppskattas tråkiga eftermiddagar):

"To describe the academy, which was founded in 1894, as an idyllic incubation chamber for study and creative thinking would be something of an understatement. The Renaissance-inspired main building was designed by McKim, Mead and White and partly financed by J. P. Morgan, who helped find a site for the academy that stood higher above Rome than its French counterpart on the opposite side of the city. The building rises stoically around an interior courtyard, its plaster walls inlaid with lapidary from archaeological digs. Inside is a sitting room with a grand piano and a billiard room dominated by a black-and-white painting by Chuck Close, a trustee and former resident, as well as the library, which contains more than 140,000 volumes, from literary classics to rare books from the 16th century.
...
Dinners at the academy are languid affairs, with the meals whipped up by a kitchen that Alice Waters retooled in 2007. Not long ago, after one such meal, Ersela Kripa, a New York-based architect and current fellow, asked her dinner companions if they had heard about the Roman aqueduct that runs under the building. ‘‘It’s amazing,’’ she said. ‘‘You open this little hatch in the floor of the basement, and suddenly you’re in another universe.’’ Jeremy Mende, a graphic designer from San Francisco, then surprised everyone with a bottle of grappa. Once it was finished, Kripa led some fellows to the hatch, which was located in the floor of a basement corridor known as the Cryptoporticus. They spent the rest of the evening wandering through a plumbing system barely younger than Jesus."

ut humiliter opinor

Igår blev jag vid frukostläsningen av tidningar så pass irriterad och fnittrig över den alarmerande stupiditeten i en intervju med den forne ministern Littorin, att jag gjorde en snabb Facebook-uppdatering för att göra narr av det hela. Det växte snabbt till ett blogginlägg. Jag tänkte inte mer på det, utan återgick jag till avhandlingsarbetet (skriver kommentar till Alexander Severus' vitan!). När jag på eftermiddagen kikade in på bloggen och såg jag att mängden träffar var abnorm; länk till mitt inlägg hade twittrats och bloggats av såväl privatpersoner som mer etablerade medier. Unique visitors bara rasade in, och antalet pageloads slutade igår på över 2 000. Idag är det redan mer än 600. Detta är mycket, kanske inte om man är blond modebloggerska, men för en obskyr filolog var det närapå otäckt. (Mitt enkla, hastiga blogginlägg har kallats för ”grymt grävande” och även om jag tackar för komplimangen, har jag svårt att ta åt mig den, då jag vet att det tog en kvart och det enda verktyg jag hade var google.)

Jag skrev om Littorins framtid framförallt för att jag fann det hela vara stor humor, och tyckte att inlägget kanske ändå platsade något, då jag emellanåt orerar över forskning som sådan, och denne i intervjun slängde sig ivrigt med begreppet ”forska”. Littorin, som brinner för innovationer, berättade nämligen i Ny Teknik att han skulle ”gästforska under sex till tolv månader vid Center for Innovation and Communication” som svar på frågan vad han ska göra vid Stanford. (Han hävdar som tidigare diskuterat, nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter”.) Även om jag skrattade, blev jag, måste det erkännas, faktiskt något indignerad, då inte Ny Tekniks reporter ifrågasatte detta, och de medier som gjorde hans "brytande av tystnaden" till någon slags nyhet, okritiskt blott gjorde ett referat av artikeln. Det enda som verkligen lyftes fram var att han skulle fara till Stanford utan familjen, något som jag personligen, och säkerligen många med mig, finner fullständigt ointressant. Att han använde ordet "gästforska" föranleder att det här påpekas att antas som gästforskare vid Stanford är inget som görs lättvindigt (tack till Anon för länken. Ja, man kan säkerligen försöka argumentera att han är "a recognized expert in his or her field", men...). Låt oss tillskriva detta uttalande slarvigt språkbruk och inte lögnaktigt sinne!

De flesta som plockat upp min "nyhet" har fokuserat på att Littorin är gammal kollega till föreståndaren och grundaren av detta centrum av spetskompetens. Det är naturligtvis anmärkningsvärt, det är förstås blott indicier, men som kanske borde ha yppats av de inblandade, i synnerhet när Littorin "...antagits tack vare mina erfarenheter".

Jag finner faktiskt centret som sådant mer oroande, det synes mig svårt att får fram någon information och jag har inte kunnat hitta hur mycket pengar det faktiskt får (det är säkerligen lätt att finna, jag har dock inte lyckats). Våra skattepengar, en fras som jag vanligtvis ryser vid, finansierar något som ser det som sin huvuduppgift "communication that addresses collective attention, the creation of shared language and that influences public agendas.” Man har även skapat en jättekäck liten förkortning; ”InJo” (blandningen av gemener och versaler är sjukt piffig), för sitt koncept Innovation Journalism, ett uttryck som myntats av just David Nordfors, den illustre grundaren, som även verkar vara författare till wikipedia-artikeln därom (som nu taggats som "advertisement"; wiki-freaks, jag älskar er). Återigen, de presenterar centret på sidan sålunda; "The research center at Stanford pursues human-sciences and technology research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems.", och jag erkänner villigt att jag är besatt av meningen, då jag faktiskt inte förstår vad som menas. Det är säkerligen mycket inspirerande och innovativt, men det verkar vara högvis med buzzwords och jargong, och ytterst få resultat som redovisas på hemsidan. (Det är ju många organisationer som fått utstå hård granskning på senare tid, t.ex SIDA, såväl från massmedia som från sina finansiärer och revisorer, och man undrar hur Vinnova skulle klara en liknande översyn. Det här centret kanske har fri lejd då det klokt delar ut stipendier och fellowships till just journalister? Man vill ju inte angripa en eventuell födkrok, och jag mår redan dåligt över att jag kanske framstår som kritisk mot Vinnova. ) Och den käre Littorin, det tål att upprepas, kommer kanske bli förvånad, då han ju tänkt ägna sig åt forskning med "Målet [... ]att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer", och det knappast är rätt miljö för detta. Har Littorin ens informerat sig om vad det vittfrejdade centret sysslar med, eller har han, hemska tanke, helt missförstått?

Jag finner som sagt det statligt finansierade centret mer intressant än Littorins lilla dumhet. Från början skrattade jag mest, men vid eftertanke, och på frågan i kommentarerna varför detta var upprörande, insåg jag att jag nog var en smula upprörd över Littorins "antagning". Stanford är, hur man än vrider och vänder på det, ett mycket prestigefyllt namn, i synnerhet i Sverige där folk tenderar att hamna i slack jawed unquestioning admiration när amerikanska elituniversitet nämns, och varför ska någon plötsligt få sätta detta på sin (sorgliga) cv, utan någon som helst antagning i konkurrens? Om detta center nu är något seriöst och akademiskt, varför släpper de då in folk utan prövning av något slag?

För att avluta, två responser som jag gillat särskilt: ljuvliga makthavare.se har följt upp och varit i kontakt med Olle Wästberg, som i egenskap av tidigare ordförande för Svenska Institutet får kommentera, och verkar odelat positiv till centrets verksamhet. På kulturchefens blogg på Expressen kommenteras Littorin ytterligare, och en parallell dras till Lunds rektor, Per Erikssons nyligen avslöjande av vissa överdrifter i meritförteckningen, vilket är mer passande än man kan ana, då Per Eriksson tidigare var chef för Vinnova. Oh what a tangled web we weave...

Uppdatering: Plötsligt har Vinnova-loggan försvunnit från "funders and partners"-sidan på Center for Innovation and Communications hemsidan. Sicken slump!

Enligt makthavare.se ska samarbetet dem emellan vara avslutat sedan 2009, enligt kommunikationer på twitter, tyvärr finns inte hänvisning till något mer officiellt dokument, och Vinnova-logon var ju nyss på hemsidan. (Centrets "Founding Executive Director" är f.ö alltjämt Vinnovas kontaktperson vid Stanford, så vissa band verkar alltjämt finnas.)

Och, jag var orättvis tidigare, visst har centret i viss mån utvärderats 2007 (och kanske fler gånger, jag finner hemsidan svårnavigerad), i alla fall de fellowships som tilldelats journalister. Man hittar rapporten här, skriven av 2 f.d fellows, vari vi kan läsa att "Programmet kostar VINNOVA ca 3,2 miljoner kronor per år, varav 2,4 mkr för de sex stipendierna och ca 800 000 kronor för programomkostnader(konferenser Stanford etc). Därtill kommer ca 1,3 miljoner kronor per år för David Nordfors (lön, sociala avgifter, omkostnader). Hälften av den senare kostnaden bokförs på ett annat konto, då dr Nordfors med sin närvaro i Palo Alto kan vara VINNOVA behjälplig även med andra kontaktuppgifter och nätverksbyggande. Totalkostnaden kan anges till 4-4,5 miljoner kronor per år." Det konstateras även att
"• Programmet har inte på något mera påtagligt sätt förändrat journalistiken
på de redaktioner som deltagarna kommit ifrån.
• Programmet har ej lett till att ”innovationsjournalistik” har börjat bli ett
växande beat på svenska redaktioner.
• Programmets deltagare har inte i nämnvärd grad avancerat till
chefspositioner på de redaktioner där de befann sig, ej heller gått vidare
till större redaktioner där de kunnat bli ”kraftkorn” för ett nytt
perspektiv.
• Programmet har knappast lett till att något fungerande ”community” av
innovationsjournalister uppstått, motsvarande det som finns för
vetenskapsjournalister."

inquisitio

Jag vill definitivt inte sälla mig till drevet som så ofta gått efter en viss minister, men det senaste har sådant humorvärde att jag inte kan låta det gå förbi (och jag har faktiskt inombords en brinnande önskan att någon ska rätta mig, säga att jag fattat fel, och att all is right in the world).

Nyheterna idag meddelade att den mytomspunne Littorin ska bli "forskare" vid Stanforduniversitetet. En något närmare titt på denna nyhet, och en granskning av originalkällan, en artikel i Ny Teknik visar att det hela är något mer komplicerat och betydligt mer skrattretande. (Tänker inte ens ta i begreppet "forska" här, av rädsla för att brista i gråt.) Låt lustifikationerna begynna!

Littorin hävdar nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter", och att "Målet är att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer." En snabb titt på det prestigefyllda institutets hemsida visar (vilket faktiskt även nämns läääängst ner i NyT-artikeln) att det är till stor del finansierat av svenska Vinnova (vilket inte nämns in någon av dagstidningarnas artiklar), och som, hör och häpna, sorterar under Näringsdepartementet. (Hmmm, vilket departement var det han var på först som arbetsmarknadsminister?) Det är överhuvudtaget svårt att hitta något om centret på Vinnovas hemsida (med det kanske är för att jag inte har ngra kunskaper i InJo) det senaste jag fann var från 2007 (eller?), men en snabb googling av det illustra centrets grundare, David Nordfors, lokaliserar dennes cv, vari det går att finna att han 2000-2002 var "Associated Partner, Momentor AB Venture Catalyst, appointed by Founding Partner Sven Otto Littorin". Man kan även notera att Littorin samarbetat med centret tidigare. Hur var det nu, "...antagits tack vare mina erfarenheter"?

Vidare, den gode Littorin kommer få sig en chock, när han upptäcker att det statligt finansierade centret håller på med (enl. hemsidan) "research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems." Om vi förbiser att de använder "impact" såsom ett verb (arrghh! och att jag knappt förstår vad som man försöker uttrycka i meningen), så känns inte riktigt som den miljön som kan ta fram hur "det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer." Tittar man ytterligare på hemsidan, som faktiskt är helt episk (är något upprörd över att mina skattepengar går till detta, seriously?), länkas det till Wikipedia för vidare info om det fantastiska fenomenet "Innovation Journalism (InJo)", som jag allvarligt talat inte förstår poängen av, och har som alltid en säkerligen snobbig motvilja mot att förment universitetsanslutna center förklarar sig med hjälp av Wiki-sidor. (Vänta, det kanske är InJo? Aha!) Tänkte även göra mig lustig över "Funders and Partners" sidan och därigenom få en liten latinanknytning men hinner inte.

Alltså, en skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd fått på kompismeriter, och ingen tycker det är anmärkningsvärt. Jag saknar ord, men skrattar en hel del, och är något nöjd över att jag inte ens behövde ta till det skämt som här Littorins master från Fairfax.

Nulla in tam magno est corpore mica salis

I vår ständiga serie "Antika citat på latin som inte är sådana" (vide Et tu, Brute) har klåfingrigheten nått fram till cum grano salis.

En bekant på FB (dit jag drevs av förkylning och avhandlingsleda) hade länkat till wikipedias förklaring av uttrycket "med en nypa salt" (kontext och orsak lämnas därhän), vari det hävdades att "ordagrann översättning av den latinska frasen cum grano salis...[som] kommer från Plinius den äldres Naturalis Historia". En snabb genomgång av wiki-sidor på andra språk visade att detsamma, att uttrycket härrör från P.d.ä, påstods i såväl den engelska som italienska varianterna. Någon klocka ringde strax, i synnerhet då ingen angav ett exakt ställe hos Plinius, och den skeptiska ådran vaknade. Efter visst länkhoppande, filologens favoritmetod, hittades i alla fall det ställe som åsyftades i översättning, och även där utan hänvisning. Dock, då var det enkelt att lura ut dess latinska förlaga, som lyder sålunda:

23.149:
in sanctuariis Mithridatis, maximi regis, devicti Cn. Pompeius invenit in peculiari commentario ipsius manu conpositionem antidoti e II nucibus siccis, item ficis totidem et rutae foliis XX simul tritis, addito salis grano: ei, qui hoc ieiunus sumat, nullum venenum nociturum illo die.

"After the defeat of that mighty monarch, Mithridates, Gnaeus Pompeius found in his private cabinet a recipe for an antidote in his own handwriting; it was to the following effect: Take two dried walnuts, two figs, and twenty leaves of rue; pound them all together, with the addition of a grain of salt; if a person takes this mixture fasting, he will be proof against all poisons for that day."

Alltså; addito salis grano är vad man kan hitta i Plinius som må motsvara cum grano salis. Det där med att låta det stamma från Naturalis Historia skulle jag gissa är en renässansmässig eller något senare lärd ny-latinsk efterkonstruktion. Detta bekräftas i viss mån av att den lilla information som jag på internet hittar om uttryckets liv i folkspråket daterar dess uppkomst till 1600-talet. Är över lag skeptisk till att det överhuvudtaget skulle stamma från Plinius, kanske snarare från ett vernakulärt uttryck, eller om man vill gå på det latinska, att det snarare kommer från betydelsen av sal såsom "skärpa/sarkasm/vitterhet", vilket man förvisso hittar i den betydelsen hos Plinius, och även andra stilmässiga ideal såsom Cicero, men mina tankar går förstås som alltid till Catullus, där ni finner det i t.ex dikt 86.

Just det vittfrejdade uttrycket cum grano salis verkar ha uppstått därkring 1600 (ett sekel från eller till spelar inte så stor roll), då den enda citering jag finner i Brepolis, som verkligen inte är ofelbart och bör tas med en nypa salt, hittas hos Laurentius av Brindisi, som verkar bekant med uttrycket, vilket tyder på att det då var i omlopp:

Sanctorale (Sermones de sanctis)vol. 9 (Sanctorale: pars prima), in die ss. Philippi et Iacobi apostolorum, par. 6:

tamen hinc oritur salutis certitudo in credentibus; nam intelligendae sunt universales propositiones cum grano salis; omnis qui bene credit.

(Detta är för övrigt det tusende inlägget i denna blogg.)

Iuppiter reveniens

Oh så roligt!
Tack till Venanzio för länken!

"Jupiter kommer hjem

Instituttet i Romas stjålne Jupiter-statuett er funnet i London. I dag vender han tilbake.Skulpturen har vært savnet i åtte år, etter at den forsvant etter et innbrudd på instittutet mai 2002. Tyvene tok med seg den antikke skulpturen uten hode.

I London
Italiensk politis spesialstyrke for kulturarv, Carabinieri del Comando Tutela Patrimonio Culturale (TCP), lokaliserte statuetten i et antikvariat i London allerede høsten 2009. Dette gjorde de ved hjelp av signalement gitt av The Art Loss Register i England.
Politiet har videre funnet ut at statuetten i 2005 ble kjøpt av et oljeselskap som så solgte den videre til antikvariatet sommeren 2009.

Kommer endelig hjem
Instituttleder Turid Karlsen Seim roser politiet for deres arbeid i saken og uttrykker stor gleder over at skulpturen nå kommer tilbake til Instituttet.
- Vi har ventet på ham i åtte år, og nå kommer han endelig hjem, sier Karlsen Seim.
Instituttet fikk først vite at statuetten var funnet 4. oktober, og at den befant seg i det italienske politiets varelager. Allerede dagen etter kunne professor Siri Sande identifisere den savnede Jupiter og bekrefte at statuetten ikke har lidd skader.

Seremoni i Roma
Torsdag 14. oktober 2010 overrekker det italienske politiet den stjålne Jupiter-statuetten til Det norske Institutt i Roma. Ambassadør Einar Bull og Instituttleder Turid Karlsen Seim tar imot statuetten på vegne av instituttet."

Resten av artikeln här.

ancilla honorum et historicorum dehonestamentum

Det är en grå tråkig dag, med omfattande förkänningar om en regnig höst (tänk, igår satt jag ute och åt middag), som dock muntrades upp av åsynen av tre påfåglar i parken, på rymmen från den zoologiska trädgården. (De rörde sig i tät formation, såg förskrämda och lite lyckliga ut.) Det händer visserligen saker här hela tiden, men det känns ändå som det mesta av tiden ägans åt att frustrerat stirra på en skärm fylld med ens eget nonsens. Dock, några saker som hänt:

- Jag har varit på konferens på Istituto Svissero, som är en överdådig och något skrämmande byggnad, det har en viss air of James Bond-villain-villa, med känslan av att total lock-down skulle kunna genomföras på runt 30 sekunder. Ämnet var Roms fall, 410 (se ovan, bilden som nyttjades på programmet), och även om det per se inte intresserar mig så mycket, är tidsperioden relevant, och så ville jag höra den legendariske Paschoud föreläsa.

- Denne var särdeles spjuveraktig, hade en slips med gäss på, och fintade vant bort den handfallne moderatorn, tog över sessionen genom att vandra bort från panelens bor, tillskansa sig mikrofonen som vandrade runt för frågande, och därefter hålla låda. En inspirerande och tjusande föreställning.

- Ett välförtjänt litteraturpris har utdelats. Latinbloggen har förstås redan läst det viktigaste.

- Jag hade tänkt skriva om utställningen om antiken i färg, men är som alltid scoopad av Venanzio (intressant diskussion i kommentarerna). Vid tillfälle ska jag rapportera från de kvällar som emellanåt inträffar här i den eviga staden då Ara Pacis färgläggs, det ska tydligen vara en syn för gudar, och Lovisa informerar mig njöt att Livia då ges en ljusblå stola.

- För den som ännu inte sett det, så kan vi berätta att grekerna nu är avslöjade, allt är bara fejk:

"According to Haddlebury, the idea of inventing a wholly fraudulent ancient culture came about when he and other scholars realized they had no idea what had actually happened in Europe during the 800-year period before the Christian era.

Frustrated by the gap in the record, and finding archaeologists to be "not much help at all," they took the problem to colleagues who were then scrambling to find a way to explain where things such as astronomy, cartography, and democracy had come from. Within hours the greatest and most influential civilization of all time was born.

"One night someone made a joke about just taking all these ideas, lumping them together, and saying the Greeks had done it all 2,000 years ago," Haddlebury said. "One thing led to another, and before you know it, we're coming up with everything from the golden ratio to the Iliad."

...

"Emily Nguyen-Whiteman, one of the young academics who "pulled a month's worth of all-nighters" working on the project, explained that the whole of ancient Greek architecture was based on buildings in Washington, D.C., including a bank across the street from the coffee shop where they met to "bat around ideas about mythology or whatever."

"We picked Greece because we figured nobody would ever go there to check it out," Nguyen-Whiteman said. "Have you ever seen the place? It's a dump. It's like an abandoned gravel pit infested with cats."

- Slutligen, har precis ramlat över, i mitt avhandlingsskrivande, denna motivering till pretendenten Regilianus' (Regalianus) upphöjelse, och det värmer bättre än rödvin i det anstormande höstmörkret:

Mirabile fortasse videatur, si, quae origo imperii eius fuerit, declaretur. Capitali enim ioco regna promeruit. Nam cum milites cum eo quidam cenarent, extitit vicarius tribuni qui diceret: "Regiliani nomen unde credimus dictum?". Alius continuo: "Credimus quod a regno". Tum is qui aderat scolasticus, coepit quasi grammaticaliter declinare et dicere: "Rex regis regi Regilianus". Milites, ut est hominum genus pronum ad ea, quae cogitant: "Ergo potest rex esse?" Item alius: "Deus tibi regis nomen inposuit." Quid multa? His dictis cum alia die mane processisset, a principiis imperator est salutatus. Ita quod aliis vel audacia vel iudicium, huic detulit iocularis astutia.

Loeb översätter:

It may perhaps seem a matter for wonder if I relate the origin of his rule, for it was all because of a notable jest that he gained the royal power. For when some soldiers were dining with him and a certain acting-tribune arose and said, "Whence shall we suppose that Regalianus gets his name?" another replied at once, "I suppose from his regal power." Then a schoolmaster who was present among them began, as it seemed, to decline grammatically, saying, "Rex, regis, regi, Regalianus," whereupon among the soldiers — a class of men who are quick to express what they have in mind — one cried out, "So, then, can he be regal?" another, "So, then, can he hold regal sway over us?" and again another, "God has given you a regent's name." Why should I then say more? The next day after these words were spoken, on going forth in the morning he was greeted as emperor by the front-line troops. Thus what was offered to others through daring or reasoned choice was offered to him through a clever jest.

nec speraveris sine desperatione nec desperaveris sine spe

Några oktobernotiser:

- "Högskole- och forskningsfrågorna förs in i utbildningsministerns portfölj, samtidigt som vissa andra utbildningsfrågor förs över till den nya biträdande utbildningsministern och jämställdhetsministern." Forskning har ju, som vi alla vet, redan haft sina glansdagar, framtiden ligger ju i industrin. (Non vitae sed scholae discimus, är den alternativa titeln för dagens inlägg, återfinns på bootleg-versionen av bloggen.)

- En recension av Bo Lindbergs bok om Seneca:

"Lindberg går tålmodigt och pedagogiskt fram genom hela Senecas tankerepertoar och visar hur denne satte förnuftet och dygden i första rummet och lärde att man med förnuftets hjälp kan hålla känslorna i schack och uppnå den sinnesjämvikt eller ”apati” som är målet för stoikernas kognitiva terapi. Ty i grunden handlar Senecas stoicism just om att bota själens oro, särskilt i tider av kris och stora omvälvningar. ”En stadig man”, för att tala med Kellgren, bör hålla samhällets oro på distans och lugnt invänta döden, eftersom döden i sig själv inte är farlig utan bara de tankar vi knyter till den. Över huvud taget skall vi betrakta alla motgångar och olyckor som likgiltiga, vad som betyder något är den egna själsfriden"

- Massor av roligt grekiskt hos LRB! Såsom längre essä om A Lexicon of Greek Personal Names, Vol. V.A Coastal Asia Minor: Pontos to Ionia, samt än mer om den evigt diskuterade sköna Helena.

Bibliotheca Apostolica

Igår uppnådde jag filologens apoteos, nämligen tillträde till Vatikanbiblioteket. Detta illustra, vittfrejdade bibliotek, där så många ur-handskrifter till våra moderna utgåvor huserar, har som bekant varit stängt i 3 år, och öppnade igen blott för någon vecka sedan, och när man har chansen och geografiska omständigheten att få tillträda en sådan plats, måste man utnyttja en sådan möjlighet.

Det är inte bara att valsa in, utan man ska ha rekommendationsbrev, gärna en kort beskrivning av vad man pysslar med, samt, om man som undertecknad, är doktorand, så krävs ett intyg från handledaren på att man vet hur man uppför sig i ett bibliotek. Man kommer sålunda till Vatikanen tidig (filologtidigt, 8.45 öppnar kontoret), och medan man själv lämnar in pass och får en besöksbricka att häkta på klänningen, så sveper de med bibliotekstillstånd blott förbi Schweizergardisterna, viftande med sitt lilla kort. När man sålunda efter 2 vaktkurer nått själva bibblan, så får man sitta och vänta vid det kontor som utfärdar tillstånden, tillsammans med luttrade italienare och skärrade utlänningar som en själv. Man väntar länge och spänt. Till slut släpps man in, ens rekommendationer och papper tittas igenom noga, en folder skapas för en, varpå namnet textas och ens papper stuvas in, och ens lutheranska själ oroas något över det faktum att det nu finns en dylik fil med ens namn på i Vatikanen. Därpå fotas man för den eftertraktade tesseran, får biblioteksreglerna dragna för en på en hybrid av italienska och engelska, och man tappar slutligen sin handväska vid avskedet för att nervositet och mängden papper och handskakningar blev för mycket. Därefter lämnas det värdefulla kortet till vaktmästaren för ens första inskrivning. En av nyheterna efter renoveringen är det högteknologiska skåpsystemet, när du checkar in för dagen med vaktmästaren, tilldelas du ett skåpsnummer som blir din identitet resten av dagen, och ditt kort öppnar sålunda skåpet, och där stuvar man in allt förutom papper, dator och blyertspennor.

Sedan, upp i salen! Även där checkar man in, skriver in sitt namn i en liggare, bredvid den siffra som motsvarar ens skåp, och brevid noterar man numret på det bord man väljer. Tjusiga färgrika takmålningar, påve- och kardinals-porträtt, långa läsebänkar i trä, och hyllmeter med referenslitteratur på alla de språk omger en, och det kliar verkligen i fingrarna. Vill man plocka något ur hyllorna kring sig, använder man en av de fem brickorna som finns på varje bord, och som bär bordsnumret, att markera där man plockar. Vill man beställa från de ändlösa magasinen, så fyller man i en liten lapp med sitt skåpsnummer som signum. (En del går tydligen även att göra elektroniskt, och Vatikanbiblioteket har wi-fi (waddayaknow!) för användandet av egen dator, men det var en av de saker som jag inte listade ut vid detta mitt första besök). Läsplatserna har bokställ och trevliga små träpinnar med vilka man kan hålla volymerna öppna. Böckerna som beställs från magasinet kommer snabbt, på mindre än en timme.

Dock, innan man ger sig hän åt 1500-tals utgåvor av Historia Augusta, måste man förstås prova den mytomspunna kaffebaren! En rejäl terrass med fontän och buskar och söndersmulande väggmålningar är till bibliotekets förfogande, och efter att man viftat med kortet för att komma förbi den elektroniska spärren ut (Vatikanen vill veta var du är var sekund) står man där i solen och kan blicka upp mot det torn som var Kristinas första bostad i Rom. Caféet ligger liksom inbyggd i vad som gissningsvis är en ruin efter något mindre kapell, och serverar gott kaffe i plastmuggar samt tillhandahåller allt som brukar finnas på ett typiskt al banco-ställe, såsom smörgåsar och lite sött. (Det finns även små yogurtar, kanske med tanke på de kvinnliga amerikanska akademikerna.) Den Vatikanhabitué som varit Vergilius och ciceron i detta tillträde (och som pekade ut Kristinas torn), hävdar förstås att fiket var bättre förr, innan stängningen, men erkände även att det mesta är sig likt. På väggen hänger en bild på den gamle påven, under ett besökt till kaféet. Den nuvarande har dock blott bidragit med ett signerat porträtt. Man får även tillfälle att avliva myten om bristande eller icke existerande mängd damtoaletter, det kan nu bekräftas att dessa finns i tillräcklig mängd och är i fint skick.

Vid återkomsten till bordet sitter man sedan under det välvda målade taket, och läser i små bruksvolymer från 1590; vergilianas sores. Id est, quae ex vergilianis carminibus fierent, quarum usus ex sacris praecipue literis hodie frequentissimus est multis..., och har plötsligt en sådan där stund i tillvaron när livet faktiskt är helt perfekt, och man nästan skrattar högt av lyckokänslor.

Vid hemgång avanmäler man sig först i läsesal, och sedan hos vaktmästaren, och lämnar denna magiska plats för att omtumlad vandra på turiststråken därkring. Hemkomsten väcker en än mer, man möts av ett helt släckt och tyst institut, det har återigen varit strömavbrott. Hela gatan var drabbad, och den generator som skulle skickas försenades åtskilligt då det sägs att den körde vilse på vägen. Turligen var grillfest redan inplanerad den aftonen, och tristessen som kan uppstå i kolmörker, utan läsmöjligheter och utan Internet, hölls stången med så pass mycket vin och munterhet, att de likaledes berövade danskarna i institutet intill lockades över, och skandinavisk samförstånd och gamman rådde länge.

revocatores

Det har varit ett tag sedan det uppdaterades här, och det finns fog och skäl för det, men de är för tråkiga för att diskutera här. Kortfattat kan man säga att avhandlingen tar mycket tid, och så även flytten till Rom, men nu är jag lyckligen installerad på Institutet (med flådig ny hemsida), och härjar här terminen ut. Vi mjukstartar vid återvändandet med några notiser:

- En av de saker som lockade mig åter är möjligheten att få göra lite reklam för Klassiska föreningen i Uppsala (här på FB), som inbjuder till en föreläsning, torsdag den 30 september 2010, kl. 18.30 (precis). FD Helena Bodin, Stockholm, föreläser över ämnet

”Ett större rum än kroppen förmådde”.
Sinnesintryck av Ravennas mosaiker i modern svensk lyrik och prosa

Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 6 sal K-1031. Enklast att nå från kyrkogårdssidan, ingång 3 L. Tag korridoren till vänster (märkt "Hus 7"), fortsätt fram till den öppna ytan framför Ihresalen. Snett mittemot Ihresalens ingång finns en dörr till hus 6 (skylt i taket: "Erik Gustaf Geijer-salen"). Salen K-1031 finns innanför denna dörr, omedelbart till höger på samma plan.

Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris.
Man kan där även lösa medlemskap (vilket inte krävs för att närvara vid vare sig föreläsning eller supé).

ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

- Naturligtvis kände jag även ett tvångsmässigt behov av att offentligt beundra de senaste vackra omslagen från Penguin, eller ja, från deras barnavdelning Puffin, som exemplifieras ovan. Dessa omslag skulle bli härliga tapeter och textilier, och de här är alltför dyra, men konceptet är väl rart!

- En annan lockelse var att få berätta om den nyligen lanserade databasen över skandinaviska översättningar av latinsk och grekisk litteratur, skandinaviske-oversaettelser.net. Jag har inte hunnit leka med den och kan sålunda inte initierat uttala mig om dess förträfflighet, men tycker att initiativet är fantastiskt och efterlängtat, och att det hela verkar ypperligt utifrån det man kan läsa hos Venanzio, som, såsom alltid, gjort en utmärkt genomgång. (Och dessutom redan sökt på Historia Augusta, och dess senaste svenska tolkning, vilket tydligen ledde till ytterligare en recension som inte noterar felöversättningsproblematiken, utan pratar om framstående översättargärning. Jag börjar så sakteliga tro att jag hallucinerade det hela.)

-En spännande sak som skett nu i höst är att det varit en konferens om nationell samverkan på forskarutbildningen i klassiska språk, med handledare och doktorander från hela landet. (Om det inte är uppenbart är detta revolutionerande, det insulära tänkandet har annars rått på detta område.) Det var ruskigt intressant, och jag tänker nog utveckla det en smula vid tillfälle, men naturligtvis var den stora behållningen att hinna prata med mina briljanta kollegor. Framtiden är ljus!

- En kommentar nedan, om att säga något om valet och latinets roll, väckte en något, men det är väl överspelat nu, man kan istället njuta av Venanzios genomgång av skolministerns ordkunskaper. (Borde byta namn till Reblogging Venanzio eller dylikt, och det är väl kanske onödigt att skicka folk did, då jag misstänker att samtliga läsare här även läser grekbloggen, vilket visar att de förstå sig på kvalitet!) Jag måste erkänna att jag finner det ytterst oroande att han missade på i alla fall ett visst av dessa ord, att som minister med anvar gör grundutbildning och missa "aritmetik" visar att man knappast någonsin läst (eller i alla fall begripit) en engelskspråklig beskrivning om skolväsendet,vilket är en aning oroväckande om man har något nationellt ansvar i den frågan.

- Och såsom ivriga läsare har ni naturligtvis sett denna nya blogg; odium philologicum, som trots latinskt namn har det grekiska som sin grej, men även ger sig in i att diskutera humanioras, och då i synnerhet antikvetenskapens, kris, och där får man även ett kort sammandrag, i kommentarerna, av en av punkterna på ovannämnda samverkanskonferens, och varför det var många (iaf bland doktoranderna) som uppfattade den som något fadd.

- Det är sig väldigt likt här på Institutet, med den där kombinationen av hypereffektivitet och absurdism. Man sitter i det vackra biblioteket och låter hjärnan löpa som en glödgad kniv genom smör i sitt material, då Egyptens president Mubarak anländer två hus bort, med vederbörligt säkerhetspådrag. Det var nämligen nyinvigning av det renoverade egyptiska institutet.

horreolum

För mycket att göra, sålunda några tips blott:

- Lunds universitet erbjuder i höst vad som verkar vara en helt fantastisk kurs på förskarnivå; Introduktionskurs till förmoderna studier I: äldre texters förmedling. Kursen ges på halvfart under veckorna 44-48 och omfattar 5 hp, anmälan senast dne 25 september. Titta bara på de ljuvliga momenten:

- Introduktion: Antik bokhistoria och filologi
samt epigrafik i antiken och medeltiden (1 hp)
- Bokproduktion och handskriftsbeskrivning
(kodikologi), Grekisk, latinsk och nordisk
skriftutveckling (valbara lektionspass) (2 hp)
- Textutgivning och textkritik, inklusive
nytestamentlig textkritik (2 hp)

- Göteborgs universitet erbjuder i vår en kurs i epigrafik på plats i Rom! Tre veckor i den eviga staden, fantastiska lärare, och minst lika ljuvliga moment.

- Sortes-idolen och Vergilius-kännare Bernard Knox har tyvätt avlidit:

"After training as a parachutist, he fought with a special force organized by the O.S.S., the British and the Free French to coordinate elements of the French Resistance with advancing Allied troops after the Normandy invasion. He also instructed members of the French Maquis in the use of explosives.

The O.S.S. later sent him into northern Italy for an equally dangerous mission with the Italian underground, and it was there that he rekindled his passion for the classics. Holed up in an abandoned villa, he discovered a bound copy of Virgil and opened it to a section of the first Georgic that begins, “Here right and wrong are reversed; so many wars in the world, so many faces of evil.”

Professor Knox recalled, in “Essays Ancient and Modern,” “These lines, written some 30 years before the birth of Christ, expressed, more directly and passionately than any modern statement I knew of, the reality of the world I was living in: the shell-pocked, mine-infested fields, the shattered cities and the starving population of that Italy Virgil so loved, the misery of the whole world at war.”

He continued, “As we ran and crawled through the rubble I thought to myself: ‘If I ever get out of this, I’m going back to the classics and study them seriously.’ ”

ultima cumaei venit iam carminis aetas

Vi går nu in i den sista tiden, det ska nu, om den nya snofsiga tidsplanen och idén håller, och det ska nu cirka ett år kvar till slutseminarium, och den insikten känns inte helt verklig, jag tittar ut över de trassliga filerna med oredigerade dokument och mina fyra miljoner post-its,till största delen oläsliga, men säkerligen någon gång ruskigt viktiga, och undrar hur detta ska kunna bli ett sammanhängande manuskript. Allvarstid kräver ( är inte förresten denna affisch betydligt trevligare än den överkommersialiserade och alltför mysigaoch eftergivna keep calm and carry on med alla sina fåniga varianter?) som synes tystnad,och det lär väl bli något mer av det tillståndet här framöver. Men, då även samhällsanda och vaksamhet är nödvändigheter, kan inte omvärldsbevakningen släppas helt:

- Venanzio har varit underbart flitig senaste tiden, skriver om nyutkommet och rundar av den spännade Pindaros-diskussionen.

- I Axess diskuteras återigen den grekiska synen på sexualitet, och Antiken by night recenseras så där i förbifarten.

- Har som vanligt lyckats missa det mesta av sommarpratare,men jag är närapå övertygad att Johanna Koljonen var den enda som nämnt Vergilius. (I en bisats, i sällskap med Dante, men ändå!)

- Jag har lyckats plöja ungefär hälften av Maria Langs deckare i sommar (sicken semesterläsning!),vilket är en prestation blott i det avseende att de kan vara lite knepiga att få tag i, och känner att världen sannerligen är mogen för en längre essä om hur hon förhåller sig till de klassiska språken. En professur i latin ställer till problem, det kryllar av egyptologer, och små syftningar till de klassiska poeterna dyker upp här och var.

- Och för dem av oss som är evinnerligt trötta på den där förbaskade skräcktrenden med zombier och sjöodjur i Austen, skojiga titlar av slaget Android Karenina och annat bjäfs, så finns nu äntligen reaktionen; Austeniseringen av diverse horrorklassiker! Vad sägs om Redrum Park, en trevligare variant av the Shining?

tranquillitas aestiva

Semester! Åter i augusti!

propemtico

Fruktansvärt förkyld, stinn och övermätt på möten, lyckliggjord av fester och samkväm, packar jag återigen min kapsäck och drar denna gång till Rom i en vecka, och detta för arbete och forskning vid det älskade Institutet, ty här blir inte mycket gjort.
En av de många möten jag hunnit klämma in var en heldagsvariant med SFS-DK, varvid den kansler som dagen innan tillkännagettt sin avgång, gjorde sitt första framträdande vid vårat möte, och även om det var tänkt att vi skulle prata autonomi och framtidens forskarutbildning, så blev det visserligen en del om det, men om sin konflikt och avgång skrädde han inte orden, minsann. Intressant och oroande.

Nåväl, vi noterar att:

- Det där med gladiatorkyrkogårdar verkar vara en återkommande nyhet (här en från 2007). Är det möjligtvis så att media gärna kastar sig äver detta, och sålunda der bättre chans till finansiering för arkeologteamet?

- Från grekbloggens kommentarer plockar vi ett tips om en norsk klassikerblogg (äntligen! Och tydligen emellanåt på svenska, för er som räds brödrarspråket), Classica Bergensia.

- I NYT pläderar den mytomspunne Stanley Fish (han sägs ju vara förebilden för den Lodges Morris Zapp) för klassisk bildning.

- Slutligen, och mycket läsvärt, inte bara för den som kastades rakt in i biblioteksfrågorna igen vid återkomsten, är reaktionen mot de ständigt stigande avgifterna för akademiska tidsskrifter. Californiens universitetsystems bibliotekarier manar helt enkelt till boycott. Man hittar information och länkar här, och kommentarterna är mycket läsvärda. Detta är förstås även aktuella frågor i Sverige, men jag har inte hört några protester här ännu:

"UC Libraries are confronting an impending crisis in providing access to journals from the Nature Publishing Group (NPG). NPG has insisted on increasing the price of our license for Nature and its affiliated journals by 400 percent beginning in 2011, which would raise our cost for their 67 journals by well over $1 million dollars per year.

While Nature and other NPG publications are among the most prestigious of academic journals, such a price increase is of unprecedented magnitude. NPG has made their ultimatum with full knowledge that our libraries are under economic distress—a fact widely publicized in an Open Letter to Licensed Content Providers and distributed by the California Digital Library (CDL) in May 2009. In fact, CDL has worked successfully with many other publishers and content providers over the past year to address the University’s current economic challenges in a spirit of mutual problem solving, with positive results including lowering our overall costs for electronic journals by $1 million dollars per year.

NPG by contrast has been singularly unresponsive to the plight of libraries and has employed a ‘divide and conquer’ strategy that directs major price increases to various institutions in different years. Their proposed new license fee is especially difficult to accept in a time of shrinking UC library budgets and with the many sacrifices we all continue to make Systemwide. Capitulating to NPG now would wipe out all of the recent cost-saving measures taken by CDL and our campus libraries to reduce expenditures for electronic journals."

Ses i Rom!

adnotatiuncula

Förra veckan kastades jag återigen av olika skäl direkt in i doktorandengagemang igen, efter ett stilla liv på andra sidan Atlanten, och då inte bara på lokal nivå, utan jag fick även chansen att för antagligen sista gången representera nationella doktorandkommittén, SFS-DK, i egenskap av vice ordförande, och sålunda närvara vid Kungliga Vetenskpsakademiens konferens "Kreativitet och kvalitet i forskningen". Jag lägger här ut del av min rapport till SFS-DK, då jag tror det kan finnas visst allmänintresse.

Då jag anlände någorlunda tidigt i en samverkan av tågtider och en viss nervositet över att inte hitta till det som visade sig vara ett mycket ståtligt hus, tog jag mig en kopp kaffe i akademiens egna muggar, plockade på mig allt det papper och alla de publikationer som delas ut i konferenssammanhang och vinnlade mig att placera namnskylten någorlunda smickrande på min, i mitt tycke ytterst professionella, skjortklänning, och ställde mig till slut i närheten av ingången för att kunna ha uppsikt över dem som anlände och sålunda kunna fånga upp bekanta ansikten.
Detta visade sig vara något av ett misstag, ty om man är ung kvinna i ett sammanhang, kan man tydligen inte enligt de tillströmmande dignitärerna inte vara något annat än en konferensvärdinna, även om man bär namnskyld prydd med inte bara sitt universitet, utan även det förtroendeingivande SFS-DK. Trots att jag uppenbarligen stod och skummade rapport och drack kaffe bad inte mindre än fem personer att jag skulle pricka av dem och lokalisera namnbricka åt dem.
Sedan jag fångat upp en kamrat, SUs doktorandombud Åsa Larsson (som även twittrat konferensen i realtid), och vi tillsammans drack kaffe och skvallrade i ivrigt samspråk, visserligen i närheten av ingången, fortsatte detta, att folk önskade bli avprickade.

Konferensen inleddes sedan med ett tråkigt dödsbud, ordföranden för Vetenskapsakademiens forskningsstrategiska utskott, professor Jan S. Nilsson hade natten till måndagen avlidit. Man hade haft funderingar på att ställa in konferensen, men beslutat sig för att ändå hålla den. Det var verkligen strongt av den avlidne professorns medarbetare och vänner att göra så, att plötsligt förlora en långvarig kollega måste ha skakat om. En tyst minut hölls, och därefter inleddes konferensen.

Det första föredraget var av Torsten Wiesel, som pratade om sina upplevelser från diverse amerikanska universitet, och då i synnerhet Rockefelleruniversitetet. Wiesel är en framstående forskare, och har även belönats med Nobelpriset i fysiologi. Han gjorde en mycket trevlig skiss över sina forskningsaktiva år, berättade om upplevelser på olika universitet och gjorde en del allmängiltiga observationer om hur man skapar kreativa och kvalitativa miljöer; såsom att förtroende och välvilja bör råda mellan de olika skikten, och mellan forskare och administration. (Han tillade, med glimt i ögat, att administrationen inte bör ta sig själv på för stort allvar.) Wiesel talade också om vikten av ”community space” där interaktion kan ske, inte bara mellan folk inom egna ämnet, utan även interdisciplinärt, gärna i otippade konstellationer. Detta bringar excellens och kreativitet. Här nämndes även ordet diversity, men jag har en känsla av att det blot var ämnesmässig sådan som åsyftades.
Under sitt anförande visade han även bilder från sin illustra och lovvärda karriär, bilder på forskningsgrupper han ingått i och på älskade mentorer, och alla dessa som avbildades var naturligtvis, med tanke på miljön och tidsåldern, vita män.

Wiesel var absolut förtjusande, och må det jag vill säga inte kasta någon skugga över honom, men faktum kvarstår att i Sverige är akademien alltjämt en på många vis hyggligt vit, manlig miljö alltjämt. Som vi redan fått illustrerat så antogs jag vara konferensvärdinna, och inte närvarande i min egen rätt, och om man kikade ut över publiken dominerade de grånade huvudena, som satt på torson ofta svidade i klubbkavaj och slips, eller variant därpå. (Då det är kontroversiellt att framföra kritik mot denna grupp, de blir väldigt snabbt defensiva, låt mig bara säga att några av mina bästa vänner är vita män, och jag skulle inte ha något emot om min dotter gifte sig med en sådan.)
Jag tänker även tillbaka den utmärkta SUHF-konferens jag fick närvara vid i Trollhättan i fjol, där jag även slogs av hur otroligt homogent det akademiska toppskiktet, om man nu ska kalla dem så, är, och minns hur det där snabbt började skämtas om landskapsidentiteter för var talare, vilket naturligtvis är rart och underhållande, men tydligt illustrerade att den absoluta majoriteten av deltagare var så pass svenska och rotade i någon mylla att de kunde bekänna sig till en sådan dialekt och stereotyp. Återigen inget fel i det, men jag efterlyser ändå en tillstymmelse till medvetenhet om att det är på detta sätt. (Som sagt, kontroversiellt, då om man försöker i akademien diskutera med en del av dessa som uppnått höga akademiska och maktmässiga positioner, man då angriper den världsbild som säger de har att de skulle eleverats till dessa höjder av blott och bart meritokratiska skäl, och man bemöts då gärna med lika delar oförstående och aggressivitet.)

På Wiesels föredrag följde den absoluta höjdpunkten, nämligen det att Wilhelm Krull, Göttingen Univ., talade om Creativity in European research funding (man hittar hans och en del andra presentationer här). Har var någon som tog ett brett grepp, och inte, som vi ska prata mer om strax, snurrade in sig i personliga reflexioner, utan lade fram statistik, modeller och resultatanalyser. Jag var hänförd, och detta än mer då jag under min kaffestund, trots avbrotten, hunnit ögna den ”debattbok” som KVAs forskningsstrategiska utskott publicerat; ”Universiteten och Forskningen: Utmaningar och problem”, vari doktorander och forskarutbildningar knappt ens berörs, och denne Krull (förstår ni hur jag måste här lägga band på mig själv för att inte göra en Mann-referens?) talade vitt och brett och initierat om doktorander och deras situation. En viktig poäng som han gjorde, och som han underbyggde med tjusiga staplar och gedigna siffror var diskrepansen mellan finansieringens tidsrymd och den faktiska tid det tar för en doktorand att ta sin examen. Ett av hans många konkreta förslag (tänk! Konkreta förslag !) var att om en doktorand fått slut på pengar men inte slutfört sitt projekt är det bästa faktiskt att generöst ge några månader till, än att den ska söka annan finansiering såsom sidojobb, och kunde påvisa att här kunde man snabba upp och förtäta examensfrekvens betydligt. Här talades det också om interdisciplinära samarbeten, men han lyfte även fram vikten av att respektera misslyckanden, då misslyckanden emellanåt spektakulära dito, är en viktig del av en sant kreativ process, då om ett projekts finansiering förutsätter ett ”lyckat” resultat man hämmar och driver folk tt i högre grad söka med ”säkra” idéer. Han talade även om vikten av förtroende och tillit för forskare, och i synnerhet för yngre forskare, och poängterade återigen att man ska vara försiktig med att straffa dem som inte blir klara på utsatt tid. (Gissa om någon följde upp det intressanta om FU under frågestunden! Nej, inte, utan FUB-syndromet (forskarutbildningsblindhet som jag döpt detta utbredda problem till) rådde.)

Efter en kort paus, där det inte serverades kaffe (tro mig KVA, det är ingen kritik, arrangemanget var mycket välordnat, utan snarare gnäll från någon med ett avsevärt koffeinberoende), talde Erna Möller om The best research settings and how they can be supported, och då detta är en dam med en imponerande meritlista såväl rent vetenskapligt som organisationsmässigt var mina förväntningar höga. Dock, visade det sig att det återigen mest blev personliga reflektioner, vilket iofs är intressant och underhållande, men ska man inte vd en konferens av detta slag inte snarare försöka identifiera replikerbara system och modeller som just kan skapa kvalitet och kreativitet? Eller kanske problematisera runt begreppen och vad de innebär?
Jag tänker återigen tillbaka på mina upplevelser i Trollhättan, där de personliga reflektionerna dominerade, vilket var synd då man hade ett forum med de styrande och/eller representanter från samtliga universitet, högskolor, kårer och fackförbund och man säkerligen kunde lärt sig massor av varandra.
Kanske är det att vi lever i ett tidevarv där man ska utgå från sig själv och var människa är sin egen superstar som detta blivit så prevalent, kanske är det för att det är betydligt mer okontroversiellt och inte särskilt ifrågasättande att dra några personliga anekdoter och iakttaganden, istället för att analysera en struktur och därigenom jämföra den med annat och kanske även då, o horrors, identifiera brister i denna? Problemet med personliga reflektioner ligger ju även i dessas faktiska natur, det är anekdoter och hart sålunda ytterst lite hårda fakta och kalla siffror i sig, och då gärna landar i självklarheter (vikten av en bra arbetsplats!!) och rörande personporträtt (vikten av mentorer!!). Det var inget särskilt fel med hennes föredrag, men något faktiskt kan jag knappast peka på där som var verifierbart som skulle hjälpa till att skapa kvalitet och kreativitet i forskning. (tur är tydligen viktigt, vilket illustrerades med en Ingmar Stenmark-historia!). Kan tilläggas att forskarutbildning inte togs upp.

Efter lunch, som man turligt nog kunde på inta utomhus, det var en strålande dag, och den kalla plocktalrik vi fick passade perfekt, var egentligen nästa programpunkt den som den nyss avlidne Jan S. Nilsson skulle ha hållit i; Det forskningsstrategiska utskottets arbete och syn på universiteten och den fria forskningen. Detta presenterades istället av Olle Edqvist, vilken bör ha all heder för att han åtagit sig detta med så kort varsel och under så trista omständigheter, som gör att jag känner mig en smula lumpen som framför kritik.
Jag hade alltså tittat igenom det forskningsstrategiska utskottets lilla bok (kan laddas ner här), och blivit förfärad över bristen på diskussion om FU. Med tanke på att doktorander står för en avsevärd del av all forskning i landet, och att de liksom ändå väl måste sägs vara de som är de framtida forskarna, är det närapå lite skrämmande att de ignoreras som grupp. Det börjar tidigt i boken, ty redan i ”Universitetens uppdrag och funktioner” (s.13 ff), där just dessa beskrivs, finns intet om att utbilda framtida forskare, eller forskares roll som handledare. Den enda där man möjligtvis kunde klämma in doktorander, vilket så även man försökte senare, är funktionen ”att bedriva högre utbildning” (s. 14), som dock tyvärr hänvisar till kapitel 3, som bär titeln ”Grundutbildningen”. Där nämns FU på s. 40 i en diskussion om Bolognaprocessens olika stadier, och det är det.
Man missar gyllende tillfällen att diskutera doktorander i detta kapitel när man diskuterar forskaranknytningen på grundnivå och inte ens nämner den stora mängd doktorander som undervisar på sådan mängd kurser, och att dessa ofta utgör en inspiration för grundstudenterna (doktorander nämns överhuvudtaget inte under ”lärare inom grundutbildningen” (s.43f), tydligen undervisar bara lektorer, adjunkter och professorer på grundutbildningen i detta land!). I övrigt råder en anmärkningsvärd tystnad om FU i denna debattskrift, som leder tankarna till skräckfilm eller deckare, det hela känns särdeles mystiskt. Ingenting sägs om hur man t.ex. bör rekrytera från grundutbildningen till FU, vilket väl bör vara en utmaning och problem. Man undrar hur det är tänkt att de forskare som det i följande kapitel diskuteras, har upstått, uppstår de liks svampar, plötsligt vid väta, eller springer de, fulländade, från fader Zeus hjässa?
Inte heller i kapitel 7, som diskuterar framtiden, finns doktoranderna, man diskuterar först grundutbildning (s. 70) och skuttar sedan bums till forskningen, och nämner intet om att skapa de som bedriver den, eller handledning av densamma. Obehaget kommer krypande, doktorandens osynlighet är fullständig.

Då jag har en tendens att trampa i klaver, min smidighet är ökänd, så hade jag redan beklagat mig över det som jag tyckte var brister i denna lilla bok (det står er fritt att invända) och det inför vad som visade sig vara en av författarna till boken. Hon var dock en stilfull person, lyssnade artigt och beklagade att jag såg det på detta vis, och menade att det under projekteringen funnits ett kapitel om FU, som tydligen försvunnit på vägen. När jag dock under frågestunden efter detta anförande frågade var forskarutbildningen tagit vägen, fick jag där svaret att minsann visst fanns med. Jag blev så pass ställd at jag inte kunde komma med någon vettig följdfråga.

Nästa två föredrag skyndar vi förbi, då de hade lite med FU att göra , och det är ju det jag var där för att bevaka. Gunnar Törnqvist skulle tala om Kreativitet och goda forskningsmiljöer, och grävde snabbt ner sig i etymologin och historien av ordet kreativitet, samt pratade mest om sin kommande bok. Nils Brunsson talade om Universitet som organisationer, vilket var intressant, då det handlade en del om hur och varför universitet är uppbyggda och deras motsatsställning till mer reguljära organisationer (varpå man även fick en definition därav). Han var dock något pressad då föregående talare dragit över tiden.

Efter den sista kaffepausen, då jag återigen fick chansen att framstå som lite löjlig inför en av bokens författare, var det dags för en paneldebatt, och tyvärr är inte mina anteckningar här fullständiga i fråga om vilka som satt i denna panel, och därför nämner jag inga namn. Vi hade under dagen uppmanats att lämna in frågor till denna. Jag hade hörsammat, så även Anna Gatti från SULF och Åsa från SU. Först ombads dock panelen sammanfatta dagen, och återigen blev det mycket personliga reflektioner, dock kom ett och annat av vikt. Mobilitet och rörlighet framhölls, och även FU togs spontant upp. Frågorna som lämnats in delades ut till panelmedlemmarna, och min, som löd något i stil med Vad spelar doktorandens villkor för roll för kreativitet och kvalitet? (vi fick inte nyttja mer än 10 ord), fick väl inget särskilt givande svar, men gjorde åtminstone att FU återigen nämndes i ett sammanhang där den närapå glömts bort.

En på det hela taget högintressant, om än något oroande, dag, och jag hoppas fler sådana arrangemang och diskussioner kommer hållas i framtiden, och då gärna i KVAs regi.

domi

Allt är som vanligt nu, jag sitter på institutionen, och det är som om jag aldrig varit borta. Dusterna med bibliotekssystemet är bekanta, om du har fräckheten att önska en bok som visar sig vara förkommen, är det omöjligt att få besked om ett nytt ex kommer införskaffas, eller om man har möjlighet att få fjärrlåna den (det har hänt att man vägrats fjärrlåna eftersom boken finns i katalogen), och sådant sker definitivt inte per automatik.

Resten av tiden splittras av möten, småplock och glada stunder såsom promotionstårta, och det är återigen bevisat, att man måste vara utomlands eller i alla fall fjärran från sin arbetsplats för att få något producerat. Vidare står sommaren för dörren, sol och gin kommer förhoppningsvis dominera ens dagar framöver, och med viss sorg lämnas sålunda avhandlingen åt sidan för nu.

Sålunda, några notiser:

- Imorgon, 1 juni, kan man lära sig mer om bysantinsk konst genom två föredrag här i Uppsala. Båda föredragen äger rum i rum 2-0024:

"Klockan 13.15 talar Maja Kominko (Oxford) om illustrerade handskrifter under titeln "More than words: illustrated Byzantine manuscripts of the Christian Topography".

Klockan 15.15 talar Elisabeth Piltz (Uppsala) om bysantinsk konstteori
under titeln "Cosmos as icon: on Byzantine art theory".

Alla intresserade är hjärtligt välkomna till ett eller två föredrag!"

- Ars edendi kör ända in i kaklet denna termin med två föreläsningar nästa vecka:

"ARS EDENDI LECTURE BY ELIZABETH & MICHAEL JEFFREYS
"Tapestries of quotation: the challenges of editing Byzantine texts"

Monday, June 7th, 5-6 pm (William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati )

Prof. Elizabeth and Michael Jeffreys will give the Ars edendi Lecture on the importance of editing compilatory medieval texts, the idiosyncratic editorial challenges of texts made up of quotations, the medieval culture and its usage of sources.

ARS EDENDI SEMINAR BY ELIZABETH & MICHAEL JEFFREYS
"Challenges in Editing the Letters of Iakovos Monachos"

Tuesday, June 8th, 10.15-12 am (D247, Frescati)

The seminar will be dedicated to challenges and decisions faced by Prof. Elizabeth and Michael Jeffreys in editing the Letters of Iakovos Monachos (XII century): Iakovos' compositional technique, the choice of readings and emendations, the insertion of different apparatus,etc."

- Ytterligare en recension av Iliaden-en cover, och denna artikel upptäckte jag eftersom den anslagits i fikarummet, så visst finns fördelar med att vara tillbaka. Vi finner där en metafor som inte är att leka med:

"Men här haltar det, slangen känns mest som en tårtgarnering plundrad av ett barnkalas och den försvinner i långa partier." [Slangen eller garneringen?]

- I UNT finns även mer Linnér:

"Vilken var drivkraften bakom denna häpnadsväckande verksamhet? Han nämner den själv i både förord och efterskrift: den stora diktens förmåga att få ”den mänskliga tillvarons bräcklighet och futilitet att lysa upp av gudomlig glans". I sina tidigare böcker har Linnér beskrivit sin glädje att skriva om den grekiska litteraturen. Det verkar som om själva skrivandet hade samma effekt som en drog och gjorde honom hög. I likhet med andra stimulantia var den uppenbarligen beroendeframkallande. Enbart under det sista decenniet av sitt liv, mellan 82 och 92 års ålder, gav han ut inte mindre än fem böcker inom samma ämnessfär."

- Och så en av Olof Hermelins "Hecatompolis suionum, Svenskarnas hundra städer":

"Idén är inte hans egen. Under medeltiden och renässansen fanns det en hel diktgenre, som sjöng bestämda städers lov. Ofta tillgick det så att man lät städerna besjunga sig själva, och ibland fick de besjunga varandra. Men på latin, naturligtvis! Ty om det gällde att skryta med den egna nationens alla märkvärdiga städer och man ville bli förstådd utanför det egna landets gränser, måste man ju tillgripa det enda internationella språket.

Vad en bildad människa visste inom medicin, naturvetenskap, geografi eller historia på 1600- talet hade hon i regel inhämtat i latinsk litteratur. Det spelade sedan ingen roll om vederbörande bodde i Filipstad, Dorpat, Prag eller Paris. Latin måste man kunna. Och kunna skriva!

När Olof Hermelin lämnar det första svenska bidraget till genren, är han blågul så att det förslår. Mycket gärna diktar han om städer som utgör befästningar eller militära stödjepunkter. Ofta har där rasat drabbningar, där svenskarna vunnit över sina fiender. Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Karlshamn, Landskrona, Varberg, Marstrand samt Kungälv (med Bohus fästning) kan nämnas som exempel."

barbam primam posuit conditamque in auream pyxidem

Varför har jag inte upptäckt Kate Beaton tidigare? Serien ovan är härifrån, och resten hittas här.

ridete quidquid est domi cachinnorum

Hmeresan var mer omskakande än jag kunde tro, flyg och tranfer gick smidigt, men attt vara tillbaka i hmlandet, omgiven av det svenska språket och bekanta ansikten var chockerande, och att interagera dagligen med riktiga människot kändes knepigt i början då man fått vara ifred i biblioteket i runt 4 månader.

Har hunnit med massor under den knappa vecka som jag varit repatrierad allt från bröllop till utomhusnattsudd vid vatten, men även konferens, möten in absurdum och något litet nosande på arbete. I öppnandet av filerna vid hemkomst inser jag att lite blev det ändå gjort over there, och naturligtvis är punktform det bästa sättet att redovisa detta!
Sålunda, PSU-vistelse i siffror:

Sidor anteckningar: 250
Sidor som typ med god vilja och charitable heart kan kallas avhandlingstext: 75
Sidor av detta som kanske kommer gå att använda: 20?
Böcker (av akademiskt slag) lästa/skummade: 75-80
Artiklar med samma behandling: 30
Kopierade artiklar: 10
Nerladdade artiklar: 45
Böcker (av lättsam karaktär) lästa/skummade: 75-80
Antal gånger som man hotade att stänga mitt amerikanska bankkonto for "non compliance with the Patriot act": 2 (lång historia)
Horatiuskurs auskulterad: 1
Historisk lingvistiktikurs auskulterad: 1
Baffling issues som fick mig att känna mig icke-amerikansk och främmande: rasfrågan och det där med tryck på t-tröjorna (bubblare: mängden high fructose corn syrup i allt)
Anskaffad bihandledare: 1

Summa summarum; skrivandet av avhandling är nu påbörjat på riktigt, och det var vanisnnigt givande, men ack vad skönt det är att vara hemma!

o quid solutis est beatius curis,
cum mens onus reponit, ac peregrino
labore fessi uenimus larem ad nostrum,
desideratoque acquiescimus lecto?
hoc est quod unum est pro laboribus tantis.

capita aut navia

Evenemangstips och två svenska funderingar:

- I Uppsala hittar man i nästa vecka två öppna föreläsningar med prof. Bella Vivante från University of Arizona:

Tisdag 18 maj, 14-16, hus 2, rum 0024,
'The importance of ancient Greek women's rituals for concepts of
female identity'

Torsdag 20 maj, 14-16, hus 7, rum 0042
'The portrayal of ancient Helen in modern film'.

Från den korta presentation av prof. Vivante som medföljde:

"Vivante has also published a translation of Euripides called 'Euripides' Helen' in 'Women on the edge. Four plays by Euripides'. Her last monograph, 'Daughters of Gaia: Women in the ancient Mediterranean world' was published in 2007 and she is presently working on a research project on 'Helen: Icon of womanhood in ancient Greek and modern poetry'. She has also used her cross-disciplinary approach to present a theoretical perspective on how to gain further insights into ancient Greek society through the build-up of the language in the article 'The primal mind: Using native American models to study women in ancient Greece'. Apart from her publications she has also had time to travel extensively in Greece and Turkey."

- Hade en ganska speciell upplevelse här i lilla State College, i och med den uppmärksammade attacken på Lars Vilks i Uppsala i veckan. Satt och läste vid lunchen den pyttiga lokaltidningen Centre Daily Times (allvarligt talat, den får TT-ELA att framstå som International Herald Tribune), och där, under deras inköpta notiser (deras journalister verkar bara syssla med sport, helst på high school-nivå, samt viss rapportering om hemvändande soldater), fanns en om attacken, med till och med en liten bild. Det var enormt konstigt att sitta så med en kalkonsmörgås mitt i rural Pennsylvania, och spontant och plötsligt träffa på en bild på en sal som är bara några hundra meter från mitt kontor i Uppsala, den sal där jag antagligen, deo volente, kommer försvara min avhandling. Ihresalen, nu internationellt celeber!

- Åh, på måndag den 17 maj gästar Svenska Litteratursällskapet i Finland historisk-filosofiska och språkvetenskapliga fakulteten, UU, på sin jubileumsturné. (Tack vare dem fick jag ju tillbringa en magisk vecka i Helsingfors.) Alla är hjärtligt välkomna tydligen! Programmet, som går av stapeln universitetshuset, sal X, ser ut så:

10.15 Svenska litteratursällskapet – en kultur- och vetenskapsfrämjande
kunskapsorganisation, forskningschef Christer Kuvaja

10.45 Vad sjunger finlandssvenskarna?, professor Ann-Mari Häggman

11.25 Paus

11.35 Hundra år av kollegiala kontakter – litteraturhistoriker och
textkritiker i Uppsala och Helsingfors, fil.dr Pia Forssell

12.15 Rättsarv, tacksamhetsskuld, nationalism - svenskt och finskt i
Finland efter 1809, professor Max Engman

- Ett sista tips i Uppsala: den 21 maj, Universitetshuset sal IV, Biskopsgatan 3, Uppsala, 10:00, försvaras avhandlingen Constructing Athenian Masculinities: Masculinities in Theophrastus' Characters and Menander's Comedies:

"With the use of Connell’s theory on hegemonic masculinity a complex picture of masculinities emerges that intersects several social constructions including age, financial and social belonging. The hegemonic masculinity that emerges is one of Athenian citizenship at the age of being a kyrios with an oikos that contained children. It is also a masculinity that is dependent on fulfilling or obtaining the three virtues of sophrosyne, autarkeia and philantropia. The hegemonic masculinity seems to be one of nostalgia, focusing on how the contemporaries of Theophrastus and Menander perceived the hegemonic masculinity of a past era when Athens was one of the great powers in the region without foreign domination and interference"


- Ars edendi har även de föreläsningar i veckan, dock i Stockholm:

Torsdag, 20/5, 17.00-18.00
William Olsson-salen, Frescati
Pascale Bourgain: Stylistique comme instrument de travail pour l’édition des textes

Fredag, 21/5, 10.00-12.00
D247, Södra huset
Pascale Bourgain: Mise en page de poésies lyriques latines dans les manuscrits

"Professor Pascale Bourgain, forskningsledare på Ecole nationale des Chartes, Sorbonne, Paris, är specialist på medeltida latinsk litteratur. Hon är välkänd för sina många inspirerande och lärda verk, för sitt arbete med Atelier des Médievistes, Manuel du Latin médiéval, för editioner av bl. a. Gregorius av Tours, Adémar de Chabanne, av homilietexter och av medeltida poesi, liksom för sina studier av de medeltida handskrifternas uppbyggnad och mise en page, samt för sina studier av medeltida latinsk stilistik"

- Jag finner på många vis Frau Doktor Professor Witt-Brattström vara helt fantastisk, och jag lär läsa det senaste hon skrivit, men detta får mig att resa ragg:

"Så egentligen har vi offrat flickorna i och med samskolan. Det kan man se nu. Fler unga kvinnor än män tar visserligen universitetsexamen men de mår sämre."

Jag tänker inte argumentera om huruvida samskola är bra eller dåligt, men jag måste säga nåot om det där "mår sämre". Vad har vi för kriterier på att "må bra/dåligt/sämre"? Vad innebär det att "må bra/dåligt/sämre"? Och vad har vi för jämförelsematerial här, att det mås sämre numer? Hur jämför man ”må-bra:andet” hos tjejer idag med dem anno dazumal? Självförtroende barometern från år 1954? Finns inget sådant material, är jag rädd för.

Självförtroende, välbefinnande, "må bra"etc är säkert otroligt viktiga och säkert indikativa på något, men frågan är hur i hela friden man mäter skiten. Jag vet ingen vettig metod. (Jag vet ytterst lite om statistik och psykologi egentligen, men jag vet ett och annat om att jämföra äpplen och päron. I synnerhet här fallerar det stort, ty vad är underlaget? Räcker det att en viss generation säger sig, eller utpekas såsom "sämre mående"? Tydligen är inte det knutet till prestation på något vis, då kvinnorna har fler universitetsexamina.

Alltså tillskrivs att "må bra" något slags egenvärde, och är inte heller mätbar, då prestation är oavhängigt. Det har tydligen ingenting med psykologiskt beteende att göra, då karlar tar livet av sig i högre utsträckning, vilket väl bör tyda på en viss frånvaro av "må bra". De är också mer benägna att vara missbrukare (även om det svagare könet kämpar att komma ikapp där). Kvinnor blir dock oftare ihjälslagna av någon de säger sig älska eller som säger sig älska dem, och det bör väl tyda på dåligt självförtroende, eller kanske taskigt "må bra". Likaså är ätstörningar och självskadeebeteenden vanligare hos damer. Men har detta ökat? Och vilket är "värst"? Är det bättre att vara ätstörd och underarmskarvande än att ta livet av sig? (Det finns egentligen för många variabler här med frågor som rapportering, öppenhet, psykofarmaka, genusbundna beteenden etc, men faktum kvarstår att jag inte vet hur man mäter eller blankt kan konstatera att kvinnor "mår sämre" numer. (Och vad i hela friden är att "må bra"? Är det ett självändmål?) Må vara sant, men visa!) Jag har ingen aning om vilken grupp eller generation som mår sämst och finner dessutom den frågeställningen ointressant, då vi inte har några bra metoder för att beskriva ett sådant begrepp eller mäta och jämföra sådant material.

Feminism tränade mig vetenskapligt. Det fick mig att ifrågasätta, att ta reda på källan och inte lita på vad som står i det lösryckta citatet, att även titta på metod och urval, att fundera över vem källan är och vad det kan finnas för motiv där, och fundera över vilka som inte fått uttala sig. Det lärde mig att saker inte alltid varit som de är och att bara för att de är som de är så betyder det inte att det är något slags normaltillstånd givet av naturen som alltid bör råda. (Feminism och vetenskap går hand i hand för min del, därav denna irritation över ett så slarvigt uttalande.)Feminism är i högsta grad relevant än idag (för den som undrar); saker som kön, klass, sexualitet, abort, genus väcker alltjämt enorma olösta frågor i vårt samhälle och värld, men vi kommer närmare lösningar, förståelse och krossande konventioner om vi studerar problemen vetenskapligt och har information och kontext när vi angriper dem.

studium et scientia

Igår var åtskilliga latin-maillistor abuzz med att det plötsligt fanns ett lektorat i latin att söka vid Högskolan på Gotland. Ingen, eller få, verkade ha hört talas om det, och kruxet var att ansökningstiden gick ut samma dag, alltså måndagen den 10 maj. Vidare fanns utlysningstexten ingenstans att tillgå, man var tvungen att kontakta registratorn för att få denna, och när man då ställde den naturliga följdfrågan till administrationen vid sagda högskola var detta utlysts (hittades inte under lediga jobb på deras egen hemsida, och fanns inte på arbetsförmedlingens) kom undvikande svar och löfte om att frågan skulle sändas vidare.

Curiouser and curiouser.

Latinbloggen har nåtts av åtskilliga rykten kring denna tjänst, men vågar inte riktigt, ens lätt insinuant, redogöra för dem här, även om en del är ganska skoj. Dock, på det att vi tydligen var flera som skrev till dem och undrade vad som pågick, så har ansökningstiden förlängts till 21 maj, och det finns nu även en utlysning på nätet! (Ett väldigt obekräftat rykte säger att utlysningen tidigare blott anslagits på anslagstavlan på campus, men det måste väl vara helt fel, ty ingen högskola med självaktning skulle väl göra så?)

cecini pascua, rura, duces.

Borde egentligen sitta och läsa om senantik Vergilius-reception, och fundera särskilt över allegori, men blicken vandrar ständigt till de medeltida kapitlen, med de snillrika och småvansinniga Vergilius-legenderna som florerade, och den uppfinningsrika poesin som beskriver intressanta, men i högsta grad fiktiva situationer. Som här, St Paul gråter vid Vergilius' grav:

Ad Maronis mausoleum
Ductus, fudit super eum
Piae rorem lacrimae:
Quem te inquit reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'

När jag googlade reda på versen i fråga, hittade jag denna fantastiska passage i en föreläsning av A. E. Housman (ni vet, kära Tartt-fans, han med With Rue My Heart Is Laden), där den travesteras for att, såsom vanligt är, hacka på Shakespeares "small Latin and less Greek":

I can imagine Virgil himself, in the year 1616, when he welcomed Shakespeare to the Elysian fields, I can imagine Virgil weeping and saying

`Quem te reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'

Virgil and the Greeks would have made Shakespeare not merely a great genius, which he was already, but, like Milton, a great artist, which he is not. He would have gained from the classics that virtue in which he and all his contemporaries are so wofully deficient, sobriety. He would have learnt to discriminate between what is permanently attractive and what is merely fashionable or popular. And perhaps it is not too much to hope that with the example of the classics before him he would have developed a literary conscience and taken a pride in doing his best, instead of scamping his work because he knew his audience would never find out how ill he was writing. But it was not to be; and there is only too much justice in the exclamation of that eminent Shakespearian critic King George III, `Was there every such stuff as great part of Shakespeare?' Shakespeare, who at his best is the best of all poets, at his worst is almost the worst. I take a specimen not from any youthful performance but from one of his maturest works, a play which contains perhaps the most beautiful poetry that Shakespeare ever wrote, The Winter's Tale. He desires to say that a lady shed tears; and thus he says it: `Her eyes became two spouts.' That was the sort of atrocity the Elizabethan audience liked, and Shakespeare gave it them to their hearts' content: sometimes, no doubt, with the full knowledge that it was detestable; sometimes, I greatly fear, in good faith, because he had no worthy model to guide him.