Tu romane! Debellare superbos!

Harrison recenserar 'Kejsare och generaler. Männen bakom Roms framgångar' i SvD:

"Nyckeln till det romerska imperiet var naturligtvis den romerska armén. Utan segerrika soldater hjälper det föga om lagstiftning, skatteväsen och ingenjörskonst når nog så sublima höjder. De undergivna skall skonas och de övermodiga nedkämpas, parcere subiectis et debellare suberbos, som det heter i ”Aeneiden”.
...
Förvisso, erkänner Goldsworthy, Roms fältherrar var i grund och botten ett gäng glada amatörer. Ingen av dem hade gått på någon krigshögskola eller militärakademi – sådana fanns inte under antiken – men många av dem utvecklades i sinom tid till dugliga ledare som fullgjorde sina åtaganden påfallande väl. Att vara amatör var inte nödvändigtvis detsamma som att vara medelmåtta. Trots att Roms generaler fick sina poster på politiska meriter var standarden på fältherrarna hög.

Hur kan det komma sig? Goldsworthy ger ett måhända simpelt men inte ointelligent svar: på grund av omfattande erfarenhet och en god portion sunt förnuft.

Det här är en bok som pansargeneralen Patton skulle ha uppskattat. En bok om krigare, om det rena militära ledarskapet, inte om något annat. Borta är civilbefolkningens lidande, de socio-ekonomiska strukturerna, tidsandan. Vi läser om Fabius Maximus, Scipio Africanus, Julius Caesar, Gnaeus Pompejus, Corbulo, Titus och Belisarius. Vi dyker ned i slagen vid Ilipa, Pydna och Farsalos, i belägringarna av Numantia, Alesia och Jerusalem, i Germanicus fälttåg i Germanien och Trajanus i Dacien. Inga färgbilder, bara skisser av slaguppställningar och taktiska manövrar.
...
Problemet är alltså inte att boken är aningen torr (vilket den är) eller att tesen om de romerska fältherrarnas duglighet är lite väl lätt att bevisa, utan att det historiska sammanhanget går förlorat. Olikheterna mellan Fabius Maximus och Belisarius samhällen är så stora att ingendera fältherren kommer till sin rätt när de pressas in i en och samma volym. Det är synd på en i övrigt uppfriskande gammaldags bok."

Vergiliuscitatet i början är vers 853 i bok 6 av Aeneiden, och är det där kända stycket om romarens lott som skribenter älskar att citera, som jag är övertygad om har rapats upp här på bloggen tidigare:

Excudunt alii spirantia mollius aera,
credo equidem, vivos ducent de marmore voltus;
orabunt causas melius, caelique meatus
describunt radio et surgentia sidera dicent:
tu regere imperio populos, Romane, memento
hae tibi erunt artes pacique imponere morem,
parcere subiectis et debellare superbos.

Björkesons översättning:

Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet,
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.

När jag googlade frasen parcere subiectis för att få fram hela texten fick jag fram denna sida; Latein Goes Hiphop där refrängen på rappandet just är:

TU ROMANE!
TU REGERE IMPERIO POPULOS, ROMANE,
MEMENTO
HAE TIBI ERUNT ARTES, PACIQUE IMPONERE MOREM. PARCERE SUBIECTIS ET DEBELLARE SUPERBOS!

Jag vet inte vad jag ska tycka.

Exemplo non documento est linguae Latinae inculcandus usus

Idag nås DN av en nyhet som funnits i flödet sedan 2004, och som redan i juli uppmärksammades här på bloggen (DN är som alltid vid fontlinjen, och visst är det förtjusande hur deras artiklar särdeles ofta blott är kortfattade referat av vad som måtte varit mer omfattnade och intressanta texter i riktiga tidningar?):

"Mycket i Vatikanen skrivs fortfarande på latin. Inbjudningar liksom gratulationer till kyrkans många biskopar skickas ut på latin. Det händer ofta att det kommer svarsbrev där församlingar och biskopsämbeten ber att få texten översatt till engelska eller italienska.

Amerikanen Reginald Foster är en av Vatikanens färgstarkaste personligheter. Han är alltid iförd amerikansk blåjacka med blixtlås. Under fyra påvars tid har han översatt en stor del av Vatikanens alla viktiga dokument till latin.
Det kan aldrig vara samma sak att studera de heliga kyrkofäderna i översättningar på engelska eller italienska, dundrar han.
- Det går inte att förstå Augusti­nus på engelska. Han tänkte på latin. Det är som att lyssna på Mozart i en jukebox [eller på sin dator?]!

Nyligen har fader Foster bildat en latinsk akademi i Roms centrum med plats för 130 studenter. På kullen Giannicolo nära sitt kloster håller han sedan många år välbesökta sommarkurser för den som behöver bättra på sitt latin. Man behöver inte vara superintelligent för att klara av latin, menar han.
- Om prostituerade, tiggare och hallickar en gång talade latin i Rom så finns det hopp även för oss.

Att han är en eldsjäl är uppenbart, liksom att han har den nuvarande konservative påven Benedictus XVI fulla stöd. I det centrala palatset, där Vatikanens statssekretariat ligger, har också Foster sitt kontor. I korridoren utanför finns en av Vatikanens bankomater. Följande hälsningstext möter prästerskapet: "Inserito scidulam quaso ut faciundum cognoscas rationem", vilket fritt ungefär betyder: "Sätt i kortet och följ instruktionerna".

Pro primo, jag gillar verkligen att det är en amerikan som de facto håller liv i latinet, och för det andra har jag nu hittat vad som verkligen måste besökas i Rom, den latinska bankomaten. (Eller som den ljuvliga AZ säger var gång hon passerar en sådan skylt; 'bang-åååååå-mat', tack för besöket i helgen!)
Pro tertio, visst är det intressant att DN tar sig tid att skriva om latinets utdöende i Vatikanen, men struntar i det fullständigt då det sker i Lund? (Detta är nog enda omnämnandet däri) De väntar väl med att rapportera om det till dess de kan referera en artikel i någon engelskspråkig tidning.

En snabb titt på Vatikanens hemsida (visst är det fantastiskt att de har sin egen webb, .va, och något säger mig att det finns få pornografiska sidor med det avslutet) avslöjar att latin ej finns bland alla de språk som man kan välja. Ack så tråkigt.
Dock finns detta, vilket författaren till DN-artikeln uppenbarligen inte hade tid att hitta, och som skulle kunnat göra artikeln en smula mer nyanserad och inte bara "skojig".

Slutligen, på tal om Mozart på datorn, måste det bara sägas igen att SR Klassiskt är en katastrof, ena stunden sitter man och verkligen glädjs över ett himmelskt stycke ur Onegin, i nästa dundrar John 'jävla' Williams 'The raiders march' fram (ja, Indiana Jones-temat) eller 'theme to Band of Brothers', eller ytterligare från the irrepressible John 'jävla' Williams oeuvre. Jag vill ha SR Mozart tillbaka! (Eller kanske en SR Bach...)

ars urbium disponendarum

Jag vet icke hur jag lyckats missa denna artikel, den har ju alla favoriter; Svenbro, franska antikforskare, hjältemod och sovjetisk stadsplanering.

Svenbro själv skriver i DN:

"Hösten 1969 studerade jag vid Yale-universitetet i USA. I samband med en kurs om Hesiodos, den gamle grekiske diktaren, uppmanades jag att skaffa Jean-Pierre Vernants ­"Mythe et pensée chez les Grecs. Études de psychologie historique" (Myt och tanke hos grekerna. Studier i historisk psykologi). Jag beställde boken, som någon tid senare anlände med posten. Efter att ha ögnat igenom den tyckte jag att marken började gunga under mig, som om jag omedelbart insett att boken skulle komma att förändra mitt liv, mina studier, mitt arbete."
...

"Vernant var över trettio år gammal när han slog in på den antik­vetenskapliga banan. Dessförinnan hade han varit gymnasielärare i filosofi och lärde sig i den egenskapen att tala enkelt om svåra ting, något hans elever och åhörare vid École Pratique och Collège de France skulle få glädje av långt senare. Gymnasielärartjänsten var hans kamouflage när han under andra världskriget blev motståndsman och kom att leda befrielsen av Toulouse 1944. Av general de Gaulle fick han rang av compagnon de la libération.

När tv-kanalen "France 2" i kvälls­nyheterna den 10 januari meddelade att Vernant gått bort gavs han beteckningen "motståndshjälte", héros de la résistance. Det var förs­ta gången jag hörde honom karaktäriseras på det sättet, som om det inte hade gått an medan han var i livet. Beteckningen är emellertid adekvat, det vet jag sedan länge, och jag minns att jag ibland under hans seminarier om "döden på slagfältet hos de gamla grekerna" tyckte mig förstå att han på ett plan talade om sina stupade kamrater. Här var en professor som själv sett döden i vitögat!"

Homerida

Det är fredag, den vackra snön har försvunnit, flaggan har varit på halv stång utanför bibblan idag och jag har ingen aning om varför, mina händer luktar billigt kaffe och kära handledaren har sänt mig en tvåsidors stil (text att översätta till latin) som består av meningar av denna typ: "Vilken människa är inte olycklig-inte bara när han ansätts av svåra smärtor, om han menar att det högsta onda består däri, utan även därför att han vet att detta kan hända honom?".

Vi tar och muntrar upp oss med en gammal artikel från The Onion; You Are No Longer Welcome In The Homer Reading Group:

"Then, as you well know, you are no longer welcome in the Homer reading group.

I was completely serious. You are either in my reading group, or you are in Kouri's Virgil Symposium. A woman cannot drink from two fountains at once, nor can she butter her bread on three sides. You've been sneaking about and I've caught you, so get out. No, do not finish your ouzo. Just go.

Childish? How is that childish? Please, I'd like to know.

Yes, well, that's all very interesting. As much as I hate to interrupt that fascinating monologue, I'm afraid you're wasting the others' valuable learning time. Gather up your vocabulary cards and parsing sheets. Take your lists of Attic equivalents and Homeric exceptions from the push-board in the hall. You may return my Smyth and pay any outstanding copy-charge fees by campus mail. For now, . You are no longer invited to my birthday.

No, it's out of the question. I am afraid you have wounded me, and the wound cannot so easily be healed, two-faced woman of apologies. I might reconsider, were it not for the litany of kicks and bruises I have received: your ignorance of the dual, your difficulty with the circumstantial participle, your tendency to conflate clauses of natural and actual result.
...
Oh, now I am getting a migraine. This is too-too sad-making. Let us be graceful, I beg you. As in book XXIV, line 507, when Achilles looks down upon Priam, supplicant at his feet, I am weary with lamentations and grief. Please, do not make a scene. Let us not go through the unkind motions of returning gifts. As a gesture of goodwill, I shall accept those last two chocolates.

I said I shall accept and eat those chocolates. . Yes, goodbye then, and take care not to let the door slam. Now, who in the audience—who in the group, I mean, can give me the third person singular, aorist optative middle for ? The dative plural for lie? The nominative singular for woman? The accusative singular for good teacher? Go. ! Excuse me, I believe that pencil belongs to the group"

invenire

En uppsjö upptäckter idag:

- Medarbetarportalen har helt plötsligt slutat funka för mig. Jag fattar ingenting.

- Kära handledaren bär Diocletianus runt halsen. Vad detta betyder, eller om jag ska oroa mig, är osäkert.

- Doktorand heter på tyska, om man är av honkön, doktorandin, vilket var svårare än ni kan tro att upptäcka, ty de lexika i tyska språket som finns tillhanda här på inst är äv ett något äldre datum, från en svunnen, gyllende tid då icke sådana där i allmänhet trampade runt i akademiens högre svärer. Jag var nämligen hyggligt säker på att det hette doktorand rakt av på tyska och slog upp det för att bekräfta, och inget femininum angavs, vilket dock hittades med en smula googling.

- Latinska verbsnurror verkar hur kul som helst (Hittad på den eminenta Läsdagboken)

- Man fann även en liten gåva från universitesledningenledningen i sitt fack, och det är ju alltid roligt med presenter.
Det var med anledning av lanseringen av det nya sigillet som vi förärades sk profilpresenter, med följande motivering, citerat från följebrevet:

"För att uppmärksamma att den nya logotypen är klar att använda kommer här en profilpresent till alla anställda. Det är dels en så kallad pin, som kan användas på kläderna [På kläderna? Vad bra att det inte ges utrymme för missförstånd här] för att visa att man arbetar vid universitetet [Aha], dels en stegräknare [sic!].
Stegräknaren har valts som ett uttryck för universitetets miljöengaggemang och den uppmuntrar förhoppningsvis till långa promenader. Kanske kan den utmana [?] många av oss att gå istället för att köra bil och på så sätt göra en insats både för miljön och för vår personliga hälsa."

Universitetsledningen tycker att jag är lat och fet.

En stegräknare, iuvenes.
Den är grå och grön, samt har, naturligtvis såsom profilpresent, det nya sigillet tryckt därpå, och säljes härmed till den högst bjudande. Hör jag 30 kr? Ask medföljer!

in alvo

Det är idag 34 år sedan det klubbades i USAs högsta domstol i fallet Roe v. Wade (floreat in aeternum) att det var okonstitutionellt att kriminalisera abort, och jag firade denna dag genom att just plöja utlåtandet (förtjänar att läsas i sin helhet).
Jag måste säga att jag är imponerad av den historiska bakgrund de ger abortlagstiftning, jag har bland annat saxat vissa delar, en del som har med antiken att göra, här nedan, en mycket bra och resonerande beskrivning. Och hur många domsagor hänvisar till Aristoteles och Platon?:

"It perhaps is not generally appreciated that the restrictive criminal abortion laws in effect in a majority of States today are of relatively recent vintage. Those laws, generally proscribing abortion or its attempt at any time during pregnancy except when necessary to preserve the pregnant woman's life, are not of ancient or even of common-law origin. Instead, they derive from statutory changes effected, for the most part, in the latter half of the 19th century.

1. Ancient attitudes. These are not capable of precise determination. We are told that at the time of the Persian Empire abortifacients were known and that criminal abortions were severely punished. We are also told, however, that abortion was practiced in Greek times as well as in the Roman Era, and that "it was resorted to without scruple." The Ephesian, Soranos, often described as the greatest of the ancient gynecologists, appears to have been generally opposed to Rome's prevailing free-abortion practices. He found it necessary to think first of the life of the mother, and he resorted to abortion when, upon this standard, he felt the procedure advisable. Greek and Roman law afforded little protection to the unborn. If abortion was prosecuted in some places, it seems to have been based on a concept of a violation of the father's right to his offspring. Ancient religion did not bar abortion.

2. The Hippocratic Oath. What then of the famous Oath that has stood so long as the ethical guide of the medical profession and that bears the name of the great Greek (460(?)-377(?) B. C.), who has been described as the Father of Medicine, the "wisest and the greatest practitioner of his art," and the "most important and most complete medical personality of antiquity," who dominated the medical schools of his time, and who typified the sum of the medical knowledge of the past? The Oath varies somewhat according to the particular translation, but in any translation the content is clear: "I will give no deadly medicine to anyone if asked, nor suggest any such counsel; and in like manner I will not give to a woman a pessary to produce abortion," or "I will neither give a deadly drug to anybody if asked for it, nor will I make a suggestion to this effect. Similarly, I will not give to a woman an abortive remedy."

Although the Oath is not mentioned in any of the principal briefs in this case or in Doe v. Bolton, post, p. 179, it represents the apex of the development of strict ethical concepts in medicine, and its influence endures to this day. Why did not the authority of Hippocrates dissuade abortion practice in his time and that of Rome? The late Dr. Edelstein provides us with a theory: The Oath was not uncontested even in Hippocrates' day; only the Pythagorean school of philosophers frowned upon the related act of suicide. Most Greek thinkers, on the other hand, commended abortion, at least prior to viability. See Plato, Republic, V, 461; Aristotle, Politics, VII, 1335b 25. For the Pythagoreans, however, it was a matter of dogma. For them the embryo was animate from the moment of conception, and abortion meant destruction of a living being. The abortion clause of the Oath, therefore, "echoes Pythagorean doctrines," and "in no other stratum of Greek opinion were such views held or proposed in the same spirit of uncompromising austerity."

Dr. Edelstein then concludes that the Oath originated in a group representing only a small segment of Greek opinion and that it certainly was not accepted by all ancient physicians. He points out that medical writings down to Galen (A. D. 130-200) "give evidence of the violation of almost every one of its injunctions." But with the end of antiquity a decided change took place. Resistance against suicide and against abortion became common. The Oath came to be popular. The emerging teachings of Christianity were in agreement with the Pythagorean ethic. The Oath "became the nucleus of all medical ethics" and "was applauded as the embodiment of truth." Thus, suggests Dr. Edelstein, it is "a Pythagorean manifesto and not the expression of an absolute standard of medical conduct." This, it seems to us, is a satisfactory and acceptable explanation of the Hippocratic Oath's apparent rigidity. It enables us to understand, in historical context, a long-accepted and revered statement of medical ethics.

3. The common law. It is undisputed that at common law, abortion performed before "quickening" -- the first recognizable movement of the fetus in utero, appearing usually from the 16th to the 18th week of pregnancy 20 -- was not an indictable offense. The absence of a common-law crime for pre-quickening abortion appears to have developed from a confluence of earlier philosophical, theological, and civil and canon law concepts of when life begins. These disciplines variously approached the question in terms of the point at which the embryo or fetus became "formed" or recognizably human, or in terms of when a "person" came into being, that is, infused with a "soul" or "animated." A loose consensus evolved in early English law that these events occurred at some point between conception and live birth. This was "mediate animation." Although Christian theology and the canon law came to fix the point of animation at 40 days for a male and 80 days for a female, a view that persisted until the 19th century, there was otherwise little agreement about the precise time of formation or animation. There was agreement, however, that prior to this point the fetus was to be regarded as part of the mother, and its destruction, therefore, was not homicide. Due to continued uncertainty about the precise time when animation occurred, to the lack of any empirical basis for the 40-80-day view, and perhaps to Aquinas' definition of movement as one of the two first principles of life, Bracton focused upon quickening as the critical point. The significance of quickening was echoed by later common-law scholars and found its way into the received common law in this country.
...
This right of privacy, whether it be founded in the Fourteenth Amendment's concept of personal liberty and restrictions upon state action, as we feel it is, or, as the District Court determined, in the Ninth Amendment's reservation of rights to the people, is broad enough to encompass a woman's decision whether or not to terminate her pregnancy. The detriment that the State would impose upon the pregnant woman by denying this choice altogether is apparent. Specific and direct harm medically diagnosable even in early pregnancy may be involved. Maternity, or additional offspring, may force upon the woman a distressful life and future. Psychological harm may be imminent. Mental and physical health may be taxed by child care. There is also the distress, for all concerned, associated with the unwanted child, and there is the problem of bringing a child into a family already unable, psychologically and otherwise, to care for it. In other cases, as in this one, the additional difficulties and continuing stigma of unwed motherhood may be involved. All these are factors the woman and her responsible physician necessarily will consider in consultation.
...
We, therefore, conclude that the right of personal privacy includes the abortion decision, but that this right is not unqualified and must be considered against important state interests in regulation.
...
Texas urges that, apart from the Fourteenth Amendment, life begins at conception and is present throughout pregnancy, and that, therefore, the State has a compelling interest in protecting that life from and after conception. We need not resolve the difficult question of when life begins. When those trained in the respective disciplines of medicine, philosophy, and theology are unable to arrive at any consensus, the judiciary, at this point in the development of man's knowledge, is not in a position to speculate as to the answer.

It should be sufficient to note briefly the wide divergence of thinking on this most sensitive and difficult question. There has always been strong support for the view that life does not begin until live birth. This was the belief of the Stoics. 56 It appears to be the predominant, though not the unanimous, attitude of the Jewish faith. It may be taken to represent also the position of a large segment of the Protestant community, insofar as that can be ascertained; organized groups that have taken a formal position on the abortion issue have generally regarded abortion as a matter for the conscience of the individual and her family. As we have noted, the common law found greater significance in quickening. Physicians and their scientific colleagues have regarded that event with less interest and have tended to focus either upon conception, upon live birth, or upon the interim point at which the fetus becomes "viable," that is, potentially able to live outside the mother's womb, albeit with artificial aid. Viability is usually placed at about seven months (28 weeks) but may occur earlier, even at 24 weeks. The Aristotelian theory of "mediate animation," that held sway throughout the Middle Ages and the Renaissance in Europe, continued to be official Roman Catholic dogma until the 19th century, despite opposition to this "ensoulment" theory from those in the Church who would recognize the existence of life from the moment of conception. The latter is now, of course, the official belief of the Catholic Church. As one brief amicus discloses, this is a view strongly held by many non-Catholics as well, and by many physicians. Substantial problems for precise definition of this view are posed, however, by new embryological data that purport to indicate that conception is a "process" over time, rather than an event, and by new medical techniques such as menstrual extraction, the "morning-after" pill, implantation of embryos, artificial insemination, and even artificial wombs.
...
In view of all this, we do not agree that, by adopting one theory of life, Texas may override the rights of the pregnant woman that are at stake."

För de som tycker jag aldrig låter den andra sidans argument höras, låter vi idag Ovidius orera i deras sak, II.14 i Amores (jag sade ju att jag skulle återkomma till den boken).
I dikten som denna följer, II.13, är Corinna mycket illa tilltygad av just en abort och poeten (eller "poeten" om man så vill) lovar gudarna stora gåvor om hon överlever. Men sedan blir han (eller "han") mer kritisk:

Quid iuvat inmunes belli cessare puellas,
nec fera peltatas agmina velle sequi,
si sine Marte suis patiuntur vulnera telis,
et caecas armant in sua fata manus?

Quae prima instituit teneros convellere fetus,
militia fuerat digna perire sua.
scilicet, ut careat rugarum crimine venter,
sternetur pugnae tristis harena tuae?
si mos antiquis placuisset matribus idem,

gens hominum vitio deperitura fuit,
quique iterum iaceret generis primordia nostri
in vacuo lapides orbe, parandus erat.
quis Priami fregisset opes, si numen aquarum
iusta recusasset pondera ferre Thetis?

Ilia si tumido geminos in ventre necasset,
casurus dominae conditor Urbis erat;
si Venus Aenean gravida temerasset in alvo,
Caesaribus tellus orba futura fuit.
tu quoque, cum posses nasci formosa, perisses,

temptasset, quod tu, si tua mater opus;
ipse ego, cum fuerim melius periturus amando,
vidissem nullos matre negante dies.
Quid plenam fraudas vitem crescentibus uvis,
pomaque crudeli vellis acerba manu?

sponte fluant matura sua – sine crescere nata;
est pretium parvae non leve vita morae.
vestra quid effoditis subiectis viscera telis,
et nondum natis dira venena datis?
Colchida respersam puerorum sanguine culpant

aque sua caesum matre queruntur Ityn;
utraque saeva parens, sed tristibus utraque causis
iactura socii sanguinis ulta virum.
dicite, quis Tereus, quis vos inritet Iason
figere sollicita corpora vestra manu?

hoc neque in Armeniis tigres fecere latebris,
perdere nec fetus ausa leaena suos.
at tenerae faciunt, sed non inpune, puellae;
saepe, suos utero quae necat, ipsa perit.
ipsa perit, ferturque rogo resoluta capillos,

et clamant 'merito!' qui modo cumque vident.
Ista sed aetherias vanescant dicta per auras,
et sint ominibus pondera nulla meis!
di faciles, peccasse semel concedite tuto,
et satis est; poenam culpa secunda ferat!

Jag nyttjar återigen Köhlers fina översättning:

Säg mig Corinna, varför ditt kön går fritt ifrån krigstjänst
och ni ej alls vill ses som amasoner idag,
om ni ändå i fredstid kan såra er själva med egna
vapen ni tar i er hand, blinda för eget fördärv?

Hon, som först tog itu med att slita ett foster ur kroppen,
hade förtjänat att själv dö vid sitt blodiga dåd.
Kämpar du kanske din riskfyllda kamp som på sopad arena,
blott för att du ej skall få magen så rynkig och slapp?

[Köhlers kommentar här: "Slapp, som ofta efter en normal förlossning."]

Om förr i tiden mödrar betett sig så skändligt som du gjort,
då hade jorden fått se människosläktet förgås,
varför en ny Deucalion måst träda fram för att kasta
stenar i folktom värld, ursprung till kvinnor och män.

Vem skulle krossat Priamus' makt, om Thetis, gudinnan,
vägrat att bära sitt barn hela den tid som behövs,
och om Ilia grymt dödat tvillingfostren i magen,
vem skulle grundat Rom, världens behärskare då?

Tänk om den havande Venus försyndat sig så mot Aeneas,
då hade världen ej mött Caesar, ej heller hans son.
Även du skulle dött, fastän förutbestämd att bli vacker,
om din mor prövat på just samma ingrepp som du;

liksom jag själv hellre sett, att jag fått förgås utav kärlek
än att aldrig blivit född, mördad helt grymt av min mor.
Varför beröva en vinstock dess frodigt växande druvor
eller brutalt rycka loss omogen frukt från ett träd?

Låt av sig självt det mogna få falla; låt grodden få växa:
nytt liv är verkligen värt, vad man får tåligt fördra.
Varför sticka in nålar i underlivet, ni kvinnor,
varför förgifta så grymt dem som ej ännu har fötts?

Man fördömer Medea, bestänkt med blodet från barnen,
och att Procne så rått slaktade Itys, sin son;
båda var hjärtlösa mödrar, emn bittra orsaker drev dem
att genom mordet på barn hämnas på trolösa män.

Säg, vilken Tereus eller en Jason får er att förtvivla,
så ni stympar er kropp skändligt, med skälvande hand?
Inga tigrar beter sig så i Armeniens klyftor
ej heller lejon förgör uppsåtligt avkomman, men

bräckliga kvinnor, de gör det, om än ej ostraffat: ofta
dör modern själv, som brutalt dödat sitt ofödda barn.
Ja, hon dör och bärs ut med hängande hår till sitt likbål,
medan en åskådarhop ropar: "Det har hon förtjänt!"

Måtte likväl vad jag sagt försvinna som höstlöv för vinden
och, fastän rätt omniöst, ej bringa otur åt oss!
Nådiga gudar, förlåt Corinna ett enstaka felsteg,
så är jag nöjd. Blir det fler, då får hon lida sitt straff.

Jag tänker låta detta poem stå som det är, utan påpekanden och argument.
Titta, som tidigare, gärna även på Marlowes tolkning:

What helpes it Woman to be free from warre?
Nor being arrn'd fierce troupes to follow farre?
If without battell selfe-wrought wounds annoy them,
And their owne privie weapon'd hands destroy them.
Who unborne infants first to slay invented,
Deserv'd thereby with death to be tormented.
Because thy belly should rough wrinckles lacke,
Wilt thou thy wombe-inclosed off-spring wracke?
Had ancient Mothers this vile custome cherisht,
All humaine kinde by their default had perisht.

Und so weiter...

Nivalis

Satte tre rovor på väg till institutionen idag, och inte av det sötare slaget gå man gungar till och kanske glider skönt ner på marken, utan av typen då man faller handlöst och slutligen ligger på rygg (eller sidan) tittandes upp på de singlande snöflingorna, och tillskyndas av människor i blåa täckjackor. Stoltheten är det som skadas mest av sådana fall.

Snö i mängder, snö som virvlar.

nix nives
nivis nivium
nivi nivibus
nivem nives
nive nivibus

Ni ska tänka er böjningsmönstret såsom dansande flingor...

mixta venena

Strålande sol och en lätt pudring av snö med gnistrande halka, och ändå är arbetsmoralen låg. Har visserligen tagit mig samman och svarat på en del mail som legat och multnat länge i inboxen, men jag har en handledartid på onsdag då något intressant måste presenteras och ytterst lite tid att finna ngt sådant. Ack ja.

Det är ett litet genomgående tema, min arbetsskygghet, jag hade nämligen lovat mig själv att klämma det sista av Apuleius i helgen då veckan varit så improduktiv, men jag är särdeles fickle, och landade istället på soffan med The Group (den tål att läsas om tusentals gånger. Skulle gärna ha tag i filmen) i ena näven och Ovidius Amores i andra.

Jag har, skamligt att säga, aldrig läst den i sin helhet tidigare, och det var mycket angenämt. Det sägs vara den första av Ovidius publikationer, och ha skrivits innan författaren fyllt 20, och är på många vis typisk elegisk diktning. Typiska topoi finnes, som att vaka vid älskarinnas dörr, kvalen efter att ha lappat till flickan, döda husdjur och den olyckliga kärlekens kval, med svek från båda sidor. Det är ändå mer lättsinnigt än t.ex Catullus eller den emellanåt plågade Propertius, kärleken är mer av en lek, en förströelse, än dödligt allvar. "Skrivbordsprodukter i den alexandrinska diktarskolans anda" säger en del.

Nåväl, Natur och Kultur ska återigen ha en eloge för att de publicerar klassiker, och en än större sådan för den prisvärda pocketupplagan (ni hittar den för runt 40 kr på nätet), samt den största för att den har latinsk parallelltext. Man kan ligga och ögna i originaltexten, och då hjärnan inte orkar låta ögonen glida till översättningen. Som gjort för en söndagkväll på soffan.

Jag kommer återkomma till denna lilla bok, gjorde en del notiser, men ska genast introducera er till dess fröjder genom att citera ett stycke ur elegi I.14, som berörde mig särdeles, då det tar upp det som för närvarande stör mitt sinne, nämligen hårfärg. Jag försöker ivrigt vänja mig vid den naturliga mörka nyans som sakta sprider sig över skulten, och finner mycket tröst i att detta med blekning och dess fällor varit ett problem även för romarinnorna:

Dicebam 'medicare tuos desiste capillos!'
tingere quam possis, iam tibi nulla coma est.
at si passa fores, quid erat spatiosius illis?
contigerant imum, qua patet usque, latus.


nec tamen ater erat nec erat tamen aureus ille,
sed, quamvis neuter, mixtus uterque color--
qualem clivosae madidis in vallibus Idae
ardua derepto cortice cedrus habet.
Adde, quod et dociles et centum flexibus apti
et tibi nullius causa doloris erant.
non acus abrupit, non vallum pectinis illos.
ornatrix tuto corpore semper erat;
...

Cum graciles essent tamen et lanuginis instar,
heu, male vexatae quanta tulere comae!
...

quid male dispositos quereris periisse capillos?
quid speculum maesta ponis, inepta, manu?
non bene consuetis a te spectaris ocellis;
ut placeas, debes inmemor esse tui.
...

facta manu culpaque tua dispendia sentis;
ipsa dabas capiti mixta venena tuo.
...

Collige cum vultu mentem! reparabile damnum est.
postmodo nativa conspiciere coma.

Den svenska översättningen av John W Köhler ska tydligen, enligt förordet vara den första fullständiga (så sent som 1986!), tidigare är det blott enstaka som tolkats i samband med disputationer, samt en tolkning av sex stycken av Elias Janzon (Ständigt denne Janzon! Vår främste Catullus-tolkare, och antagligen sin tids Björkeson):

"Sluta att färga ditt hår!" Hur ofta har jag inte sagt det,
Nu har du inget hår kvar, son du kan färga, min vän...
Tänk, om du låtit det vara, ty ditt hår var längre än andras;
ända ner till din höft räckte dess praktfulla svall.
...

Håret var inte helt mörkt, och gyllene var det ej heller,
utan de färgerna fanns blandade däri,
som en bäckrick dal på ida, så fullt utav klyftor,
högvuxna cedrar se ut, när man har avrivit bark.
lätthanterligt var håret, det lät sig flätas och lockas;
aldrig gav det ju dig skäl till att fatta humör.
Ingen nål rev av hårstrån och ej heller piggar på kamman.
Vid sitt betyr med ditt hår kände frisörskan sig trygg.
...

Men hur fint det än var, ditt hår, hur lent och dunmjukt,
ack vilka smärtor det led, vilken förfärlig tortyr!
...

Varför beklaga förlusten av hår du behandlat så illa?
Det är bra dumt att betryckt lägga ner spegeln igen.
Det ser ditt huvud med ögon, som saknar all vana vid synen.
Glöm hur du förut såg ut, om du vill gilla dig själv!
...

Nej, den skada du lidit, till den bär din egen hand skulden;
sjäv har du utsatt ditt hår för en så giftig dekokt.
...

Torka nu tårarna, fäll inte modet! Förlusten blir ersatt:
dig får längre fram se med ditt naturliga hår.

Mitt i prick! Har tack och lov håret kvar, men detta bör tryckas som varningstext på väteperoxid.

Kika gärna även på Marlowes översättning:

Leave colouring thy tresses I did cry,
Now hast thou left no haires at all to die.
But what had beene more faire had they beene kept?
Beyond thy robes thy dangling lockes had sweept.
...
Not black, nor golden were they to our viewe,
Yet although neither, mixt of eithers hue,
Such as in hilly Idas watry plaines,
The Cedar tall spoyld of his barke retaines.
Ad they were apt to curle an hundred waies,
And did to thee no cause of dolour raise.

etc...

convenire

Det har varit en särdeles improduktiv vecka, och en del av skulden för detta måste ändå läggas på stadsbiblioteket här i Gbg, som säljer ut diverse tidsktrifter i halvårsstora buntar för blott tio kronor.
Jag är inte en tillräckligt mogen och ansvarsfull person för att då jag släpat hem sex månader av The New Yorker inte spendera ca två dygn med att plöja samtliga nummer. Jag vill att såsom vissa spelberoenda fått sin bild utdelad på våra statliga kasinon, att mitt porträtt anslås på det lokala biblioteket vid utförsäljningar av detta slag, så att den ansvarsfulla bibliotekarien lugnt kan frånhända mig magasin-bunten med ett fast och bestämt "Det ska inte vara mer här...".
Och så bra är inte tidningen längre, den är hyggligt Gladwelliserad nu för tiden, men jisses, den har ändå ngt hypnotiskt.

Nåväl, en artikel som inte lämnar mig någon ro är en längre recension av "Academic Charisma and the Origins of the Research University"

Vad som fascinerar mig är inte boken som sådan, även om den verkar intressant, utan ett citat i artikeln. Boken behandlar tydligen utförligt, som sig bör, den store Mommsen, (som är extra aktuell här i och med den lilla dispyt om denne man som utbröt häromdagen i kommentarerna), och artikeln (boken?) har ett citat av Mark Twain om hans möte med Mommsen.
Det är det som jag ej kan släppa, mötet mellan dessa två giganter. Kombinationen av dessa två är så osannolik och ändå så rätt. Twain är i mitt tycke en av de största amerikanska författarna någonsin och tål att läsas om och om igen. Jag kan inte sluta tänka på det.
Jag skulle gissa att citatet, som plus en snutt ur artikeln följer strax, är från hans A Tramp Abroad, men jag kan ha fel:


"Not that long ago, universities played a very different role in the public imagination, and top academics seemed to glitter as they walked. At a Berlin banquet in 1892, Mark Twain, himself a worldwide celebrity, stared in amazement as a crowd of a thousand young students “rose and shouted and stamped and clapped, and banged the beer-mugs” when the historian Theodor Mommsen entered the room:

This was one of those immense surprises that can happen only a few times in one’s life. I was not dreaming of him; he was to me only a giant myth, a world-shadowing specter, not a reality. The surprise of it all can be only comparable to a man’s suddenly coming upon Mont Blanc, with its awful form towering into the sky, when he didn’t suspect he was in its neighborhood. I would have walked a great many miles to get a sight of him, and here he was, without trouble, or tramp, or cost of any kind. Here he was, clothed in a titanic deceptive modesty which made him look like other men. Here he was, carrying the Roman world and all the Caesars in his hospitable skull, and doing it as easily as that other luminous vault, the skull of the universe, carries the Milky Way and the constellations.

Mommsen’s fantastic energy and work ethic—he published more than fifteen hundred scholarly works—had made him a hero, not only among scholars but to the general public, a figure without real parallels today. The first three volumes of his “History of Rome,” published in the eighteen-fifties, were best-sellers for decades and won him the Nobel Prize in Literature in 1902. Berlin tram conductors pointed him out as he stood in the street, leaning against a lamppost and reading: “That is the celebrated Professor Mommsen: he loses no time.” Mommsen was as passionately engaged with the noisy, industrializing present as with the ancient past. As a liberal member of the Prussian legislature, he fought racism, nationalism, and imperialism, and clashed with Bismarck. Yet Mommsen knew how to coöperate with the government on the things that really mattered. He favored reorganizing research in the humanities along the autocratic, entrepreneurial lines of the big businesses of his time—companies like Siemens and Zeiss, whose scientific work was establishing Germany as the leading industrial power in Europe. This approach essentially gave rise to the research team, a group of scholars headed by a distinguished figure which receives funding to achieve a particular goal. Mommsen’s view was that “large-scale scholarship—not pursued, but directed, by a single man—is a necessary element in our cultural evolution.” He won public support for such enterprises as a vast collection, still being amassed, of the tens of thousands of inscriptions that show, more vividly than any work of literature, what Roman life was like. He also advised the Prussian government on academic appointments, and helped make the University of Berlin and the Prussian Academy of Sciences the widely envied scientific center of the West—the Harvard, you might say, of the nineteenth century."

Per omnia saecula saeculorum

Läsarfråga!

"Hej du!
Vi har precis tagit del av min sambos efternamns ursprung och letar nu efter en betydelse till det latinska uttrycket. Jag snubblade över din blogg då jag sökte efter lite hjälp och såg att du nog borde vara en som är mycket lämpad att svara på vår fråga. Det låter som följer " per omnia saecula saeculoruma" och efternamnet är Stikkelorum idag."

Vilket otroligt spännande namn! (Kunde inte låta bli att googla det och det verkar mkt vanligt i Nederländerna) Det latinska uttrycket som du hänvisar till, per omnia saecula saeculorum, har jag haft uppe till diskussion vid ett tidigare tillfälle, och det var väl gissningsvis så ni hamnade här.

Per omnia saecula saeclorum betyder ordagrant 'genom/i alla tidevarvs tidevarv', och har en vvariant med ungefär samma betydelse in saecula saeclorum, vilket översättes ofta 'i evigheters evighet'. Dessa två uttruck, per omnia... och in saecula... ingår båda i det kyrkliga latinet, man hittar det såväl i bibeltolkningar, som hos kyrkofadern Augustinus, som i latinska hymner och i mässan, varifrån era förfäder möjligtvis plockat upp frasen och sålunda namnet.
Jag är inte nog kunnig i kyrkohistoria och i den katolska mässan för att säga hur vanlig denna fras är, eller om den är mycket förkommande i vissa situationer, men någon annan kanske vet? (Man skulle kunna ta kontakt med närmaste katolska kyrka och be om assistans) Eller finns det några kloka släktforskare som vet ytterligare?

Den katolska mässan firades som bekant på latin fram till andra Vatikan-konciliet, här i Svergie försvann latinet ur kyrkorna i och med den stora landsfadern Gustav Vasas reformation. Jag skulle gissa att era anfäder satt och slölyssnade på den för dem rätt så obegripliga mässan, om ni har svenska rötter, innan reformationens omvälvningar, om europeiska kan det vara betydligt senare, och attraherades av den ofta upprepade och kanske lite magiska frasen, och sedan tog sig den som namn.

Det var inte ovanligt att man använde sig av de latinska fraserna från kyrkan, hokus pokus filiokus sägs av vissa vara en förvrängning av Hoc est enim corpus meum (detta är min kropp), vilket sades vid Nattvarden, med ett tillagt filioque, i sin tur antagligen plockat från Trosbekännelsen.

Hur som helst, ett mycket spännande namn!

Epistulae matronae doctae

Tristessen har släppt en aning, jag rekommenderar alla som drabbas av dylikt att göra handgripliga ting, jag rullade köttbullar, och en sådan tinglighet, eller om man så vill; quidditas, är befriande.

Annat som vänder humöret åt rätt håll är att Brenner-avhandlingen (som jag skrivit om här och lite här) firar ytterligare triumfer. Den recenseras av Uppsala-profilen Carian Burman i SvD:

"Äldre tiders forskare såg ned på Brenner, och när glömda kvinnliga poeter börjat få en renässans har hon förblivit okänd, bortglömd i ett hörn av barockens litterära rum med sina sonetter och sin familj. Kanske har språkliga svårigheter bidragit - Brenner författade på latin, svenska, tyska och en rad andra moderna språk.

Nu har Brenner ägnats en doktorsavhandling. "Äntligen!" känner man sig hågad att ropa, på Nobelvis. Lundalatinisten Elisabet Göransson disputerade i november förra året på Letters of a Learned Lady.

Avhandlingen består av tre delar: en inledande översikt över Brenners gärning och korrespondens, en presentation av korrespondensen med Sperling samt en kommenterad utgåva av de latinska breven med engelsk parallellöversättning. Den har dessutom ett detaljerat "Index personarum", något som gläder varje forskarsjäl.

Brevväxlingen med Sperling pågick mellan 1696 och 1708. Tiderna var oroliga, vissa brev är förkomna och särskilt Brenner var långsam med att svara. Med tiden skickades breven med kurir - korrespondenterna var litterära kändisar, som resenärer gärna uppsökte. Vid ett tillfälle vägrade magister Lemmel, som burit brev från Sperling, att lämna Brenner förrän hon skrivit ett svarsbrev. Så fick han också se både barnaskaran och hushållsstöket, konstaterade hon.

Brevväxlingen är fängslande läsning. Här finns barockens sirlighet i tilltal, men också dess behagliga jordbundenhet. Som Göransson påpekar var Sperling alltid initiativtagaren till lärda samtal,
medan Brenner var först med privata frågor. Vid ett tillfälle skickade hon ett graverat familjeporträtt på sig, maken (vars numismatiska kunskap Sperling ibland anlitade) och ett par av de då levande barnen. En viss flirtighet hörde till konventionen i tvekönade brevväxlingar - Göransson beskriver den som en växling mellan "amor" och "amicitia" (vänskap) - och här utväxlas skriftliga kyssar, även om Sperling betonar förhållandets kyskhet.

De träffades aldrig. Sedan han låtit bekanta till Brenner kommentera hennes porträtt beklagar Sperling att bilderna inte gör rättvisa åt hennes vackra, runda ansikte - ett bevis på ett annat, mindre anorektiskt kvinnoideal. Hon berättar å andra sidan att hon blivit mormor, och hushållsgöromålen används ofta som ursäkt för dröjsmål.
...

Detta är en lärd avhandling. Bara det latinska språket innebär ett stort steg för de flesta, och den karolinska tidens seder och tänkesätt skilde sig markant från våra. Tiden hör inte heller till de litteraturvetenskapligt bäst genomforskade. En avhandling som denna vittnar alltså inte bara om stora kunskaper, utan också om idoghet och envishet."

Jag sa ju att den var bra! Ni hittar avhandlingen för blott 178 kr på Bokus och 186 kr på Adlibris, om ni föredrar den firman.

ioci causa

Jag är så djävulusisikt uttråkad. Jag har nu i två dagar inte gjort annat än att rulla fram och tillbaka på min kontorsstol och pipit "tråååååkigt" åt alla som träder över min tröskel.
I really should be having the time of my life, jag läser Apuleius, vilket ju egentligen är hiskeligt underhållande, och jag har ett avhandlingsämne att pyssla med, men var gång jag öppnar den pärmen lägger sig en dimma av tristess över axlar och huvud. jag orkar inte ta mig an det, och då jag upptäcker att den bok jag söker är utlånad rycker jag på axlarna i ett stort "jaha" och återgår till min tråkighets-letargi. Det kanske har lite med avhandlingsarbete att göra, då det är så stort och oformligt och jag fortfarande famlar i mörker efter en synål i en höstack i hällande regn... Äh, jag vill inte doktorera, jag vill läsa deckare.
Tråååkigt! jag har alltid satt en viss ära i att jag inte blir uttråkad, jag har alltid varit mkt bra på att roa mig själv, men just nu känner jag mig så fasansfullt uttråkad.

Så passande att läsarfrågan handlar om skojigheter:

"Hoppas allt är väl med dig i stormens Götelaborrrgg!
Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig med en liten
översättning, latin till svenska?
Det rör sig om en devis:
"Skoj, Kul & Roligt!"
Du vet...usque ad lacrimas ridere, liksom....
Men, skämt åsido...jucundus festivus delectabilis
hilarus ridiculus...det finns så mycket att välja på,
för att inte tala om att få till den rätta grammatiska
formen...
Skulle du kunna hjälpa mig?"

Två sekunde senare kom detta mail:

"Du,...jag menar naturligtvis svenska till latin!!!"

Jag gissar att detta ska bli motto för ytterligare ngt tokroligt pojksällskap med halvhemliga frackar. Det är svårt att veta i vilken form dessa ord ska sättas, då sammanhanget är oklart, men kanske någon slags adverbiell formulering skulle funka.
Skoj, såsom skojig översätts bäst med iocusus, Vilborg föreslår festivus och iucundus för kul, och densamme propsar på dessa två samt delectabilis för rolig, eller facetus och lepidus då det drar åt kvick.
Då som sagt kontext och utförlig mening saknas skulle jag väl rekomendera att devisen blir följande; Iocose, Festive, Iucunde.

fabula Milesia

DN essä från slutet av december om "det italienska fembandsverket "Il romanzo" (Romanen):

"Häromåret fullbordades utgivningen av det italienska fembandsverket "Il romanzo" (Romanen). Förlaget är det ansedda Einaudi. Utgivaren - han som förledde förläggaren med sin vältalighet - heter Franco Moretti, bördig från Rom och verksam vid Stanford University i Kalifornien.
Under arbetet med "Il romanzo" har Moretti haft hjälp av en internationell redaktionskommitté bestående av förläggaren och översättaren Ernesto Franco (Italien), kulturteoretikern Fredric Jameson (USA), litteraturforskaren Abdelfattah Kilito (Marocko), filologen Pier Vincenzo Mengaldo (Italien) och författaren Mario Vargas Llosa (Peru). Tillsammans har de beställt essäer av ledande forskare världen över.
...
Sedan i somras föreligger en engelskspråkig version av Morettis romanhistoria. Man får lov att säga att utgåvan är en buljongvariant. Det amerikanska förlaget kunde uppenbarligen inte uppamma samma mod som sin italienska föregångare. Av de ursprungligen fem delarna har blivit två. De fyratusenfemhundra sidorna har bantats med mer än hälften.

Men utgivningen av "The Novel" är likafullt en händelse i den engelskspråkiga världen. Tvåbands­verket är ett globalt arbete, när man ser både till innehållet och till skribenterna. Romangenren visar sig ha en rikt förgrenad historia inte bara i Västerlandet utan snart sagt överallt, ja, till och med i trettonhundratalets Kina. Historiskt sett kan man spåra romanen så långt tillbaka som till det gamla Grekland.
...
Moretti har anlitat specialister från hela världen, även om det finns en slagsida åt Europa och USA. (Ingen svensk finns bland bidragsgivarna, dock märks både norrmän och danskar - så har Norge och Danmark, till skillnad från Sverige, länge vårdat en internationellt inriktad litteraturforskning.)
[ty i detta land läser vi inte språk!]Det intressanta är att specialisterna inte bara har hämtats från litteraturens vanliga domäner. Här skriver också historiker, sinologer, filologer, psykoanalytiker, medieteoretiker och socialantropologer. Helheten blir större än summan av delarna.
...
Fast det är inte bara så att nya platser, regioner och språkområden har kommit till. Det är väsentligt nog, men den verkliga insatsen består i att Moretti och hans medarbetare också har dragit nya stråk genom litteraturhistorien så som vi känner den. Denna historia uppfinns på nytt. Så skriver Hans Ulrich Gumbrecht om romanens vägar och gör det i en alldeles bokstavlig mening. Han spårar vägtemat genom tiderna från Sofokles över Chrétien de Troyes, Dante, Cervantes, Fielding, Goethe, Stendhal, Keller, Flaubert och Zola ända fram till Kafka, Faulkner och Céline. Resultatet är en lysande exposé över två tusen år av kris och civilisation, allt speglat i den högst alldagliga bilden av landsvägen."

Quam iuvat inmites ventos audire cubantem

Ni kan inte ana, iuvenes, vad det stormar och blåser här. Jag vaknade i morse av att blott ventilerna i min våning lyckats orsaka korsdrag så att sängkammardörren stog och slog, och vid min promenad fann jag att fiket där jag tänkt köpa kaffe var "orkan-stängt". Vindarna, som emellanåt doftar hav, lyckades vid ett tillfälle närapå blåsa omkull mig, och en sådan där liten flärp som finns på oljerocken för att tillsluta kragen ordentligt, fick en sådan fart och stuns att dess metallknapp orsakade blodvite då den blåste upp på min underläpp.
Det är dock särdeles tjusigt, med dundrande vindar, vajande träd och lysande sol.

Jag har nyss pratat om det nummer av Forskning och Framsteg som jag fann i den årliga rensningen av handväskan, och ytterligare något jag fann (förutom en smärre förmögenhet i slovakiska och amerikanska mynt, och nog med hårnålar för varenda svinrygg i Skåne) var senaste nummret av Classica, Svenska Klassikerförbundets lilla tidning. (Gå med, eller gå iaf in och titta på hemsidans länkar)

Tidskriften domineras naturligtvis av "situationen" i Lund. Redan i ordföranderutan avfyras den första salvan:

"På samma gång är det naturligtvis obegripligt att ett av Sveriges mest anrika universitet anser sig kunna vara utan en del av själva kärnan i den humanistiska vetenskapstraditionen."

Och konstaterar att det störta glädjeämnet vi egentligen har, är att GY 2007 inte genomförs, en reform som i princip skulle orsaka viss pina för de klassiska språken i gymnasieskolan.

Det finns även en beskrivning av händelseförloppet i Lund av en lundensare (s.23), och en från mitt eget universitet om läget här. Även redogörelsen från Euroclassicas kongress i Sthlm var läsvärd.

Dock kanske jag är lite besviken över det inte riktigt uttrycktes mer ilska över vad som skett i Lund (och då syftar jag inte på kannibalerna), är det inte ändå här som den ska få sitt utlopp?

Jag ska nu kämpa mig igenom de vilda vindarna igen, men denna gång med viss nervositet, ty mina sortes landade idag, via den förträffliga och för mig oumbärliga Vergilius-generatorn på följande vers 9.588, och om man, såsom jag brukar, plockar den i ngt slags sammanhang får man:

9.586-589
Stridentem fundam positis Mezentius hastis
ipse ter adducta circum caput egit habena
et media aduersi liquefacto tempora plumbo
diffidit ac multa porrectum extendit harena.

Vilket hos den underbara Björkeson bliver:

Snabbt lägger då Mezentius ifrån sig spjuten; han svänger
tre gånger runt sitt huvud slungans vinande remmar
och driver in dess flytande bly i ynglingens tinning,
klyvande den i två, medan kroppen störtar i sanden.

Det är ju uppenbart och glasklart att jag kommer träffas av något flygande debris,uppiskat av vindarna, och segna ner med ett hål i tinningen. Trist, men ödet gåt inte och fly från, så jag ger mig ut.

similis Ciceronis

Insomnia, för mycket att göra i kombination med lättja/letargi, trasig mobil och ont om pengar. Blir ändå lite uppmuntrad av det faktum att andra säsongen av Rome har premiär på söndag, även om den inte fått de bästa recensioner.
Från Salon (man måste sitta igenom reklamsnutt):

"HBO's "Rome" exposes a culture in conflict with itself, populated by human beings who are torn between upholding some semblance of civility and resorting to brutal tactics to get what they want. Unfortunately, outside of this struggle between our potential for savagery and the taming influence of civilization, this tale of life in Rome after Julius Caesar's death lacks the strong perspective of a passionate author with ideas and angles and a story to tell. The world portrayed here isn't nearly as evocative or as richly imagined as David Milch's small town of Deadwood or the Baltimore of David Simon's design in "The Wire." The characters of "Rome" hide behind their fortresses, insulting each other, sleeping together, killing in pursuit of power or vengeance, but they remain half-formed, and their world is a two-dimensional maze of columns and fountains and well-appointed bedchambers. Outside of their palaces, we see nothing but back alleys populated by wild-eyed lunatics and freaks, or open stretches of countryside. With a production budget of $100 million, shouldn't we expect to see the city of Rome, in all of its glory? Shouldn't we hope for a fresh, imaginative take on this oft-repeated story? The second (and last) season of this series features strong performances by capable actors, lovely sets, reasonably interesting dialogue -- but it all adds up to an experience that's merely adequate."

Och priset för mest random klassisk-allusion går till DN som har den djärva rubriken "Hannah Arendt var vår tids Cicero", utan att någonsin berätta vem som sagt detta, samt, vilket man undrar än mer, varför det påståendet yttras.
Fick hon huvudet avhugget? Hon var visserligen klassiskt skolad, men knappast en stor talare av Ciceros mått. Man kanske angriper detta i fel ända, det kanske var så att Cicero hade en affär med Heidegger.

Methodus sexualis

En sak som jag hittade vid post-jul-rensningen av handväskan (den är, som tidigare nämnts, gigantisk) var senaste Forskning och Framsteg. Den har , som sig bör i detta jubelår, Linné-tema, och den artikel som en neo-latin hobbyist då gärna fastnar är den om hans korrespondens (förd på latin, naturellement); "Ett öppet krig-per korrespondens". Man får en inblick i hur Linné försöker sprida sina läror, hans försvar av sina teorier, samt en smula bitterhet och hat.
Det gör mig i synnerhet glad att man i denna trevliga artikel även avlivar myten om att Linné skulle ha haft en romans med lady Anne Monson. Lady Anne Monson, skriver artikeln, var en brittisk amatörbotanist (kvinnor kunde väl knappast vara annat än just amatörer), och hade inflytande och ett rikt växtmaterial, som hennes make, brigadgeneral i Ostindien sände hem. Linné var på ständig jakt efter nya mecenater, och lät uppkalla ett släkte efter henne, Monsonia. I den lilla bit av korrepondens till lady Anne Monson från Linné som citeras i översättning i artikeln (på original var det naturligtvis latin), uttrycker sig Linné på ett sätt som för våra nutida små fåniga öron synes rather passionerat och eldigt, men för den tiden var norm och standard i brevskrivningen:

"Jag har länge sökt kväva en eld, som, då jag inte längre förmår kväva den, har brutit ut som den hetaste flamma...om det inträffar, som jag önskar, att du besvarar min kärlek, skulle jag bönfalla dig om en enda sak för egen del, att alstra tillsammans med dig en enda lite dotter..., en liten Monsonia"

Som artikeln påpekar:

"Men det var så man skrev i den nylatinska kulturkretsen enligt den konvention som rådde mellan lärda män och kvinnor på den tiden. Alla var naturligtvis medvetna om detta, så några missförstånd uppstod inte."

Vi kan jämföra med vad Otto Sperling d y skriver till la Brenner i den avhandling som jag pratade om häromdagen, han kallar henne optima foeminarum, den främste av kvinnor, elegantissima domina(behövs väl knappast översättas), sänder henner kyssar (och hälsar samtidigt artigt till hennes make), höjer hennes begåvning och talang till skyarna, och förklarar ofta sin kärlek. Hon i sin tur svarar på liknade vis och avslutar minst ett brev med tuique amantem redama, ungefär 'älska å din sida den som älskar dig'.
Och ej heller dessa två hade en "affär", utan den akademiska korrepondansen var sådan. Det är vi idag som är så förbaskat tråkiga, skärpning och sväva ut lite mer (även om jag faktiskt idag mottog ett mail från en kollega i U-a inlett med carissima, det är bra.)!

Nåväl, det fanns ett flertal intressanta Linné-artiklar och ack-så-sköna bilder. han var mkt klok i ur ett PR-perspektiv att ha valt blommor som föremål för sina primära studier, alla älskar blommor och inte, tja, mögel.
Linné firandet verkar bli stort, SvD har länkar till programmet och några platta ekologiska kommentarer. (För övrigt tycke jag Lund ska uteslutas ur allt firande då de strax inte har kompetensen att läsa Linné i original.)
Uppsala universitet, ett riktigt universitet, ska dela ut ett gäng hedersdoktorat in honor av sin störste son, och det är en riktigt random skara individer. Man finner en kardinal, Kofi Annan (vad han har med Linné att göra kan jag inte för mitt liv förstå)och Chomsky (!). Är tanken att han är en slags lingvistikens Linné? Jag är dock mkt förtjust i formuleringen i pressmedelandet "...[Chomsky]framstår som en av de mest utåtriktade och nyskapande humanisterna genom tiderna." Hysteriskt.
Den i detta gäng som förtjänar denna ära mest är, à mon avis, Lisbet Rausing som faktiskt forskat om Linné, samt verkligen främjar vetenskapshistoria såsom ämne.

Nåväl, för att åtevända till Forskning och Framsteg, så finns det i frågespalten en latinfråga, då det är någon som undrar om de medeltida studenterna kunde latin. Svaret är visserligen faktamässigt korrekt, men underligt formulerat, där den svarande professorn använder sig av sin egen gymnasieerfarnehet. Curious.

Slutligen måste jag bara nämna att det även finns en artikel om den infamösa Annica Dahlström, hon som lanserade den där teorin om kvinnors matematik-förmåga och bröststorlek, som jag vet att jag ondgjort mig tidigare över. Det måste sägas rent ut, hon är dummare än en hushållsost. Hon börjar med att anklaga de som motsäger henne för att inte ha någon vetanskaplig uppbackning (de som påstår att mäns och kvinnors hjärnor faktiskt är ganska lika, och att vi faktiskt fostras in i olika roller, att tycka om tyll och rosa är liksom inte medfött), men verkar helt strunta i denna tonvikt vid referenser när det kommer till sina egen uttalanden.
Och nu, ladies and germs, hennes bevisföring för att storbystade kvinnor saknar matematiskt sinne, direkt citerat ur FoF 1/07 (alltså inget elakt påhitt av SDIL):

"...en god vän...besökte en doktorspromotion på KTH. han roade sig med att försöka avgöra storleken på de kvinnliga doktorernas bröst. Av 126 kvinnor som defilerade förbi tycktes endast fem ha större kupor än A, som är den minsta storleken."

Spjutspetsforskning med ett saftigt peer-review underlag, n'est ce pas?
Och minns vad denna "nyhet" fick valsa runt i medierna! Vad är det för fel på människor egentligen?
Det värsta är att denna kvinna är professor i histologi vid mitt eget universitet. Jag saknar ord.

anthropophagus et professor

Sagan om kannibalen och professorn (låter inte det där väldigt Falstaff Fakir? Kunde kanske vara en del i Ett svårskött pastorat) har nått dagens Metro.

Särdeles ironiskt och enormt talande för vår tid att nu intresserar sig rikstidningarna för di klassiska språken i Lund, men när det sant groteska och frukstansvärda skedde var det ingen som brydde sig.

anthropophagia

Jag ska egentligen vara begravd i arbete och först skriva ngt här senare i veckan, men en nyhet av detta slag kan väl inte få gå obemärkt förbi.
Följande rubrik i Aftonbladet "Kannibal hotar äta professor; 57-åring misstänks ha skickat dödshot på latin till professor, journalist och doktorand" fångade min blick. Och det är inte vilken professor som helst utan en latinprofessor:

"Misstänks för dödshot på latin
En professor, en doktorand och en journalist har fått brev om att de ska ätas upp.
En 57-årig svensk kannibal misstänks stå bakom hoten.
–Allmänheten måste skyddas från honom, säger professor Anders Piltz som fick ett av breven."
...
Breven innehöll teckningar föreställande yxor och knivar samt två latinska meningar, med innebörden att den som ger sig in i lejonets kula blir uppäten.
Dödshot
I anmälan till polisen berättar Joakim Palmkvist att han upplever det som ett direkt dödshot. Han misstänker att det är den 57-årige kannibalen som ligger bakom.
Även Anders Piltz är övertygad om att det är kannibalen som skrivit breven.
–Förra året skrev jag bara om en enda person som, enligt vad jag känner till, är mycket kunnig i klassiska språk, säger Joakim Palmkvist.
–Innebörden kan tolkas som att jag ska bli uppäten. Han använder sig av ett citat från den klassiska skalden Horatius som anspelar på fabeln om lejonet som ligger i sin kula och låtsas vara sjuk och vill locka in räven, säger Anders Piltz.
Den 57-årige kannibalen har tidigare studerat latin vid institutionen och varit misstänkt för flera hotbrev mot dess anställda och får inte längre vistas på universitetsområdet."

Tro mig, jag försöker verkligen inte göra mig lustig över detta, det är säkerligen mycket otäckt för de drabbade. Men de har det i sanning inte lätt i Lund, först ogenomtänkta besparingar och nu detta.

frigor

Tillbaka vid mitt skrivbord och så överhopad med arbete att jag funderar på att ta semester igen. Dessutom är det otroligt kallt, de måtte ha stängt av värmen över jul, men jag lyckades få låna en tröja ev en mkt rar kollega.
Korridoren är belamrad med möbler, det är tydligen huggsexa på dessa, då en av professorerna skaffat ny rumsinredning, och arbetsbördan plus detta i kombinatiom med kylan och det fettiga matoset från pentryt ger en viss siege of Stalingrad-känsla.

Återkommer senare i veckan, till dess, lek med Vergilius-generatorn.

Pluralis

Och en språkspalt i SvD om det eviga problemet med latinska plural i svenskan:

"Att osäkerheten om svensk pluralböjning infinner sig just vid centrum beror på latinets höga status. Ingen hävdar att det finska lånordet pojke borde heta pojat i plural eller att det tyska lånet tomat i plural blir tomaten.
Engelskan har däremot så hög prestige att många tvekar mellan gangsters och gangstrar eller avokados och avokador. (Svenska Akademiens ordlista rekommenderar med all rätt den svenska pluralformen.) Latin är ännu finare. Möjligen är det med lånord som med grevar i den forna skämtpressen: ju ädlare ursprung, desto större anpassningssvårigheter."

(Jag vill verkligen skriva "men inte fint nog för Lund" här, och göra något långsökt skämt om ädel-skånska och den sydliga lantadeln, men jag orkar inte.)

Samt en förtjusande nyhet:

"Rep.-elect Keith Ellison, the first Muslim elected to Congress, will use a Quran once owned by Thomas Jefferson during his ceremonial swearing-in Thursday.
...
Ellison spokesman Rick Jauert said the new congressman "wants this to be a special day, and using Thomas Jefferson's Quran makes it even more special."
"Jefferson's Quran dates religious tolerance to the founders of our country," he added.
An English translation of the Arabic, it was published in 1764 in London, a later printing of one originally published in 1734.
"This is considered the text that shaped Europe's understanding of the Quran," Dimunation said."

Thomas Jefferson would truly have approved.

feriae

Min fantastiskt trevliga sejour här i den eviga ungdomens stad börjar lida mot sitt slut, och jag, trots stark hemlängtan, drar mig verkligen för att återvända till Gbg. Det ligger högar och kullar med jobb och väntar på mig därnere, och jag har inte hunnit avverka ens en bråkdel av det som jag släpade med mig hit.

En gnutta arbeta har det blivit, jag har släpat mig till Carolina de ynka dagar som det varit öppet, och jag har väl strax slutfört den fullkomligt enorma stil som handledaren gav mig som julnöje. Men ack, verkligen inte nog!
Jag har dessutom inte öppnat Menge en enda gång. Jorå, jag släpade den där gigantiska volymen tvärs över Sverige, och jag har inte ens vänt på pärmen. Det var liksom ambitionen att ta sig i igenom den ordentligt under helgen. Arrrgh.

Jag har dock återupptäckt hur underbart trevligt det är att sitta på Carolina och arbeta. Man springer ständigt in i gamla bekantskaper och avlägsna bekanta, och möjligheterna till upplyftande fikapaus är oändliga.
Jag sitter alltid vid "mitt" bord, jag har suttit där sedan mitt första besök i gymnasiet (mitt i mittersta raden, C-salen, under klockan).
Då jag försvann ut på en lite väl lång långlunch återvände jag och fann nyfikna lappar på mitt bord om var jag tagit vägen, den ena utlovade alkoholhaltiga drycker och den andra pussar.
Tänk om C-salen stängs, hur ska då sådana billets-doux nå mig!

Vad har jag då gjort under mitt jullov? (Förutom ej nog) Det sedvanliga; bytt julklappar (bytte till mig René Jacobs La Clemenza di Tito!), läst julklappsböcker, fikat enorma mängder, sorterat stumpor och vikt tvätt med frater (helst ska man simultant även dricka thé, titta på Next Generation och diskutera Barry Goldwater), blivit djupt beroende av Vergilius-generatorn, druckit sprit, gått på suverän nyårsfest, ätit wienerbröd på slaviska instiutionen, hängt efter min mater, oroat mig för framtiden, nojat över mitt arbete och njutit av tillgång till television.

För oss med sena vanor har ett trevligt nattligt nöje varit repriserna av Rome.
Jag hittade denna t-tröja inspirerad den serien, och då jag regelbundet brukar önska mig saker här på bloggen (det har ju faktiskt funkat en gång), så det är dags för ännu ett önskemål(förlåt, modeblogg-varning):



Man hittar den här. (Finns även som e-kort!) Även denna är trevlig, samt den här (patriotiska skäl), men den jag ändå skulle mörda för, såsom den enorma nörd jag är, är denna.

Jag har så mycket att göra.

Primitiae

Framtiden var ju det vi skulle tala om.
Såsom jag nyss nämnde är, enligt mig, det absolut bästa sättet att få vägledning och råd för det som komma skall, att praktisera det ärevördiga Sortes Vergilianae.

Jag har skrivit om det flera gånger och ofta delat med mig de resultat jag fått, inte bara för att påvisa det magiska i själva Aeneiden, utan även för att ha en ursäkt för att få slänga ut lite Björkeson på bloggen. Jag har även fått leka vates och spått andra personer med denna magiska skrift.

Som jag har påpekat flera gånger tidigare, är detta antagligen det äldsta alltjämt praktiserade sättet att spå sig (jaja, vi undantager här, på mitt sedvanliga eurocentriska sätt, allt asiatiskt), man har praktiserat detta i 2000 år. Tarot, tenngjutning, runor, kristallkulor och dylikt, dessa är alla relativt moderna påfund.
Inte kan vi väl låta detta försvinna?

Det finns nämligen en viss risk för det, ty tack vare en smula handgriplig forsknig (jag beslöt mig nämligen att nyttja Carolina idag, medan det alltjämt existerar ett sådant), skulle jag säga att Sortes började försvinna ur det allmäna medvetandet runt 50-60 talet. (Min metod? Att söka i större delen av lexika som finns i referensrummet.)
Det står t.ex i Svensk uppslagsbok från 1955 förljande om Sortes (uppslagsordet är Vergilius):

"[Vergilius] dikter blevo skolornas och filologernas förnämsta studium och betraktades slutligen som ett slags magasin för allsköns vetande och förborgad visdom, så att en på måfå framdragen vers ur V. troddes kunna ge upplysning om framtiden (Sortes vergilianae) Medeltida folktro såg i V. en mäktig och välvillig undergörare och trollkarl, [...] och kyrkan likställde honom rent av med gamla testamentets profeter [...]."

I den senaste utgåvan av NE finns det dock intet om sortes, men Vergilius kallas dock en "vishetslärare och profet", så inte ens de har lyckats glömma den sidan hos honom helt.

Vergilius var naturligtvis enormt viktig under antiken, men man kan fråga sig om inte hans senare levnad inte på en del vis varit än viktigare. Han betraktades (jag vet att jag upprepar mig) som en mäktig trollkarl under medeltiden, men försökte härleda hans namn i taffligt etymologiskt försök, till Virga- trollspö, och det fanns åtskilliga legender och sagor om honom i folktron.

Vergilius sågs som en kristen profet, då den fjärde av hans ekloger ansågs sia om den kommande jesus christus, då den talar om ett barn som ska födas och en ny tid. Han lästes sålunda flitigt, och kunde då han var godkänd av kyrkan användas för spådom (well, kanske litet under bordet).

Vergilius-gestalten fick ett eget liv som häxmästare och dyker ofta upp i den medeltida litteraturen i sådan roll, såsom i folksagan The Seven Wise Masters, den ack-så-tidiga guideboken Mirabilia Romae och i sagan om räven Reynard.

Det bästa exemplet, och det utan tviel mest kända, är Vergilus roll som guide i Divina Commedia, han ledsagar Dante genom helvete och skärseld. Att Dante valde just Vergilius som den mänskliga vishetens apostel säger mycket om hans rykte som vis man och profet.

Jag passar även på att nämna, då jag ju ändå varit och letat reda på dessa fakta, John Gowers Confessio Amantis och John Lydgates (en man med talang) Bochas, såsom verk vari Vergilius, the magician, dyker upp. Det gjordes till och med en sammanställning av de många magiska sagor som flöt runt, och den gavs ut i bokform 1499, med titeln Les Faitz Merveilleux de Virgille. Denna blev så pass populär att den översattes till engelska, och där hade denna kloka begynnelse mening: "This is reasonable to wryght the mervelous dedes done by Virgilius". Och vi måste väl fortsätta med denna tradition?

Bibliomancy, som denna konst kallas på engelska, har praktiserats och praktiseras alltjämt hos alla folk och skikt. Att använda Bibeln på detta vis är inte ovanligt, i Tsarens kurir används Koranen på samma vis, men the original and best är ändock Sortes Vergilianae.
Jag har tidigare berättat om berömda Sortes, som Karl I av Englands deprimerande lott, hur Mary McCarthy har det i den underbara romanen The Group, samt en del egna försök.

Nu kommer ni dock inte längre behöva mina tjänster, ty, det är nu premiär, världspremiär, för Vergilius-generatorn!
Ja, mina damer och herrar, nu kan ni, med blott en knapptryckning, få reda på er framtid och vägledas i de mest knepiga situationer!

Ni går bara in här: http://www.spogg.com/games/virgil/, ber den att "Virgilisera" er och en slumpvis vers väljs ut av magikern och profeten Vergilius osynliga, övernaturliga hand. (Som en extra tjänst har även en eightball placerats brevid, för den som behöver de rakaste av svar.)
Lägg den i Favoriter och var aldrig rådlös igen!

Än så länge finns det bara originaltext (latin, för dem som vekligen halkat in på fel blogg), men det finns tankar om att låta en översättnig ligga parallellt.
Det skulle då tyvärr inte bli Björkesons, då den nog har rätt så tungt copyrightskydd, utan en äldre på utrikiska, som förlorat sina rättigheter. Översättningar hittar ni på engelska här , franska där, och italienska här.

Ha gärna kommentarer och åsikter!

Och hur kommer det sig att Vergilius-generatorn äntligen fick se dagens ljus?
Det är inte en hemlighet att SDIL är en fullkomlig teknikidiot, kunskapen att lägga in länkar är skral, och att konstruera en bloggroll är bortom all fattning, så det är knappast jag som gjort den.

Kan man kanske nöja sig med att säga att det är den fullkomligt naturliga och självklara produkten av samvaro mellan en latinare och en programmerare?
Det är dock utan tvivel den bästa present jag någonsin fått, det slår klychor som blommor, choklad och smycken med hästlängder. Basia Mille

Gå nu och delta i 2000 år av kulturhistoria och spådomskonst!
Jag hade ingen lust alls att sätta mig och knacka ihop detta, men jag slog på Generatorn och fick upp vers 12.677 (Quo deus et quo dura vocat Fortuna, sequamur), och var så illa tvungen att bege mig dit det hårda ödet kallar.